Revisorer i aktiebolag har sedan den 1 januari 1999
skyldighet att anmäla misstanke om brott.
Anmälningsplikten omfattar sammanfattningsvis följande
slag av brott:
* Bedrägeri och svindleri
* Förskingring och annan trolöshet
* Brott mot borgenärer
* Bestickning och mutbrott
* Skattebrott
Från och med den 1 juli i år har även s k penninghäleri
tillfogats brottskatalogen. När revisorn finner anledning att
göra anmälan skall han i särskild handling till åklagare ange
på vilka omständigheter han grundar sin misstanke.
Revisorns anmälningsplikt och vilka konsekvenser denna
kan få för brottsbekämpningen har varit föremål för en livlig
debatt både före den nya lagens tillkomst och efter lagens
ikraftträdande. Syftet är ju att skydda samhället och enskilda
mot ekonomisk brottslighet. Den fråga som då ofta ställs är
om lagen verkligen kan förväntas få till följd att grövre
ekonomisk brottslighet, och i synnerhet organiserad
ekonomisk brottslighet, kan komma att avslöjas. Det är
sannolikt få som tror att de som avsiktligt begår sådana brott
kommer att utföra brotten under sådana former att de kan
upptäckas vid normal revision av ett bolags räkenskaper.
Däremot kan revisorerna vid sin granskning förväntas stöta
på en del mindre grova handlingar som faller inom ramen för
brottskatalogen och som kommer att resultera i anmälningar
i den mån de skadliga effekterna av handlingarna inte kan
undanröjas. Det är mycket troligt att flertalet skattebrott kan
rättas till liksom brott av typen förskingring.
I detta sammanhang tilldrar sig naturligtvis åklagar- och polismyndig-
hetens förmåga att reda ut misstänkta brott så att lagföring kan ske ett
särskilt
intresse. Även om det är för tidigt att dra några alldeles bestämda slutsatser
så är det uppenbart att det finns åtminstone en viss benägenhet att ta itu med
enklare brott medan mer komplicerade ärenden förblir outredda.
Om man menar allvar med de deklarerade avsikterna att stävja ekonomisk
brottslighet är det dock nödvändigt att förse åklagarmyndigheterna med
erforderliga resurser och erforderlig kompetens för att kunna klara av det i
många fall krävande utredningsarbetet i samband med ekonomisk brottslig-
het. Mot denna bakgrund är det angeläget att göra en oberoende och förut-
sättningslös kartläggning av hur åklagarmyndigheten fungerar och vilka
resurser som finns för att utreda ekonomiska brott. En sådan utredning borde
med fördel kunna utföras under ledning av forskare med förankring i juridisk
fakultet så att oberoende och neutralitet säkras. Utredningsarbetet bör
kompletteras med praktisk kunskap om utredning och revision.
En möjlighet som också borde kunna prövas, om det visar sig att åklagarna
har svårigheter att klara utredningar av ekonomiska brott, är att ta den
holländska modellen som förebild. I Holland har man inrättat en särskild av-
delning inom Justitiedepartementet, vilken arbetar med ekonomisk brottslig-
het och till vilken revisorerna skall anmäla brott. Man åstadkommer häri-
genom en specialisering och får samtidigt en större närhet till regeringen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kartläggning av åklagarmyndigheternas re-
surser och kompetens i syfte att stävja ekonomisk brottslighet.