Revisorer i aktiebolag har sedan den 1 januari 1999 skyldighet att anmäla misstanke om brott. Anmälningsplikten omfattar sammanfattningsvis följande slag av brott:
* Bedrägeri och svindleri
* Förskingring och annan trolöshet
* Brott mot borgenärer
* Bestickning och mutbrott
* Skattebrott
Från och med den 1 juli i år har även s k penninghäleri tillfogats brottskatalogen. När revisorn finner anledning att göra anmälan skall han i särskild handling till åklagare ange på vilka omständigheter han grundar sin misstanke. Revisorns anmälningsplikt och vilka konsekvenser denna kan få för brottsbekämpningen har varit föremål för en livlig debatt både före den nya lagens tillkomst och efter lagens ikraftträdande. Syftet är ju att skydda samhället och enskilda mot ekonomisk brottslighet. Den fråga som då ofta ställs är om lagen verkligen kan förväntas få till följd att grövre ekonomisk brottslighet, och i synnerhet organiserad ekonomisk brottslighet, kan komma att avslöjas. Det är sannolikt få som tror att de som avsiktligt begår sådana brott kommer att utföra brotten under sådana former att de kan upptäckas vid normal revision av ett bolags räkenskaper. Däremot kan revisorerna vid sin granskning förväntas stöta på en del mindre grova handlingar som faller inom ramen för brottskatalogen och som kommer att resultera i anmälningar i den mån de skadliga effekterna av handlingarna inte kan undanröjas. Det är mycket troligt att flertalet skattebrott kan rättas till liksom brott av typen förskingring.
I detta sammanhang tilldrar sig naturligtvis åklagar- och polismyndig- hetens förmåga att reda ut misstänkta brott så att lagföring kan ske ett särskilt intresse. Även om det är för tidigt att dra några alldeles bestämda slutsatser så är det uppenbart att det finns åtminstone en viss benägenhet att ta itu med enklare brott medan mer komplicerade ärenden förblir outredda.
Om man menar allvar med de deklarerade avsikterna att stävja ekonomisk brottslighet är det dock nödvändigt att förse åklagarmyndigheterna med erforderliga resurser och erforderlig kompetens för att kunna klara av det i många fall krävande utredningsarbetet i samband med ekonomisk brottslig- het. Mot denna bakgrund är det angeläget att göra en oberoende och förut- sättningslös kartläggning av hur åklagarmyndigheten fungerar och vilka resurser som finns för att utreda ekonomiska brott. En sådan utredning borde med fördel kunna utföras under ledning av forskare med förankring i juridisk fakultet så att oberoende och neutralitet säkras. Utredningsarbetet bör kompletteras med praktisk kunskap om utredning och revision.
En möjlighet som också borde kunna prövas, om det visar sig att åklagarna har svårigheter att klara utredningar av ekonomiska brott, är att ta den holländska modellen som förebild. I Holland har man inrättat en särskild av- delning inom Justitiedepartementet, vilken arbetar med ekonomisk brottslig- het och till vilken revisorerna skall anmäla brott. Man åstadkommer häri- genom en specialisering och får samtidigt en större närhet till regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av åklagarmyndigheternas re- surser och kompetens i syfte att stävja ekonomisk brottslighet.
Stockholm den 29 september 1999
Bengt Silfverstrand (s)
Anders Karlsson (s)