1 Inledning
Den ekonomiska brottsligheten är utan tvivel ett allvarligt problem. Den måste bekämpas inte minst för att respekten för strafflagstiftningen skall kunna upprätthållas och för att moralen i näringslivet och i samhället i övrigt skall kunna värnas. Den ekonomiska brottsligheten hotar själva fundamentet för marknadsekonomin, samhällsmoralen och den sociala välfärden.
Naturligtvis är det av stor betydelse att kampen mot den ekonomiska brottsligheten förs på ett sådant sätt att insatserna i största möjliga utsträckning riktas mot brottslingarna och de brottsliga gärningarna som sådana. Samtidigt får lagändringar och andra åtgärder inte utformas så att de lägger hinder i vägen för den lagliga näringsverksamheten eller användandet av ny teknik, på det sätt som skett exempelvis i regeringens proposition 1998/99:130 Ny bokföringslag m.m.
All brottslighet måste bekämpas inom de gränser som rättsstaten sätter. Vi får inte tillåta att kampen mot brottsligheten leder till en urholkning av de värden som statsmakterna har ett särskilt ansvar att skydda.
Den ekonomiska brottsligheten är till sin natur svårutredd, vilket ofta innebär bevissvårigheter för åklagare inför domstol. En ökande förslagenhet och ett mer systematiskt tillvägagångssätt hos de ekonomiska brottslingarna har inneburit ytterligare svårigheter i utrednings- och bevishänseende. Gränserna mot annan kriminalitet som vålds-, miljö- och narkotika- brottslighet har suddats ut i takt med att ekobrottsligheten blivit grövre och de penningsummor som är i omlopp blivit större. Detta är ett stort problem för de myndigheter som har att utreda och bekämpa ekonomisk brottslighet. Det kan emellertid aldrig godtas att beviskraven sänks enbart för att lättare få till stånd en fällande dom. Det är inte heller acceptabelt att respekten för medborgarnas integritet urholkas.
2 Ett starkare rättsväsende
2.1 En förstärkt åklagarorganisation
Åklagarorganisationen måste ges förutsättningar att arbeta med högre grad av effektivitet. Ett tydliggörande av åklagarens roll som förunder- sökningsledare i brottmål är av central betydelse. Särskilt när det gäller den ekonomiska brottsligheten, som i hög grad är komplicerad och svårutredd på såväl nationell som internationell nivå måste tyngdpunkten ligga på den juridiska kompetensen. Enbart juridisk kompetens räcker emellertid inte vid utredning om avancerad brottslighet utan åklagarna bör ha rätt och skyldighet att anlita "civil" expertis, d.v.s. advokater eller andra jurister som har kunskaper i t.ex. skatterätt, miljörätt och associationsrätt, något som åklagare - eller specialutbildade ekopoliser - normalt inte besitter i tillräcklig omfattning. Det förutsätter dock ökade resurser till åklagarväsendet för att ge möjlighet att "hyra in" extern kompetens med de särskilda kunskaper som behövs i det enskilda fallet.
2.2 Polisorganisationen
Vi konstaterar att vikten av ett tillräckligt stort antal poliser inte behandlas på något håll i regeringens skrivelse. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av att även regeringen numera tillstår att det råder polisbrist i landet, och att erfarenheten har visat att polisbrist drabbar utredningar angående ekonomisk brottslighet. Tillräckligt med välutbildade poliser är av avgörande betydelse för ekobrottsbekämpningen.
Vi vill därför betona vikten av att polismyndigheterna måste ges tillräckliga resurser att återställa tillgången på administrativ personal, så att de poliser som finns tillgängliga kan användas på bästa sätt, och att även polisen ges tillgång till den specialistkompetens som kan behövas. Vidare är det av största vikt att nyrekryteringen av poliser tryggas genom Polishögskolan. Det finns också skäl att se över om den nya typ av ekonomisk brottslighet som har blivit följden av bl.a. IT-utvecklingen har fått ett tillfredsställande genomslag i polisutbildningen samt om det finns anledning att ge polisutbildningen olika utformning beroende på var i landet utbildningen är belägen. Vi menar därför att en särskild utredning bör ges i uppdrag att granska hur polisutbildningen kan utvecklas och reformeras på längre sikt.
2.3 Ekobrottsmyndigheten
Vi stödde inte inrättandet av Ekobrottsmyndigheten (EBM) 1998. I stället för att bygga upp en ny resurskrävande myndighet förordade vi en vidareutveckling av den organsationsform för samverkan mellan berörda myndigheter som den borgerliga regeringen lade grunden till och som, innan den avvecklades, visade tydliga tecken på att bli en effektiv kraft mot ekobrottsligheten. Vi anser fortfarande att det hade varit naturligare att utveckla den borgerliga regeringens organisationsform för samverkan mellan myndigheterna än att tillskapa en helt ny myndighet. Men när EBM nu har kommit igång måste den befintliga organisationen i stället göras så effektiv som möjligt för att kunna möta den alltmer kvalificerade ekobrottsligheten, som inte sällan kan ha inslag av även annan brottslighet som vålds-, narkotika- och miljöbrott.
För att förbättra och säkerställa en hög kvalitet i utredningsarbetet och öka förutsättningarna för framgång i domstol behövs bl.a. fler ekobrottsutredare och mer specialiserad kompetens, inte minst i fråga om IT. Ekoutbildningen vid Polishögskolan måste säkras och möjligheterna att ge den ekonomiska brottsligheten större utrymme inom ramen för den ordinarie jurist- utbildningen bör kunna tas tillvara. Vidare måste det finnas resurser att köpa in särskild spetskompetens, som myndigheten kan behöva vid särskilt kvalificerad brottslighet. Vi vill därför betona vikten av att EBM ges tillräckliga resurser för att fullfölja uppbyggnaden av myndigheten och för att möta de krav på särskild kompetens som ställs i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
3 Utredning och rättssäkerhet i kampen mot skatte- brottsligheten
3.1 Skattebrottsenheterna
Sedan 1998 kan skattemyndigheterna på eget ansvar handlägga utredningar om ekonomisk brottslighet inom skattebrottsområdet, när åklagaren så beslutar. Där åklagaren finner att det finns särskilda skäl kan skattemyndigheten medverka även i fråga om annan brottslighet. Dessa utredningar bedrivs inom särskilda skattebrottsenheter inom skatteförvaltningen. Syftet med detta har varit att tillvarata den särskilda skattekompetens som finns hos skattemyndigheterna, men som ofta saknas hos polis och åklagare.
Vi vill inledningsvis konstatera att en enhetlig och lättförståelig skattelagstiftning, med en rimlig nivå på skatteuttaget, minskar risken för skattebrottslighet. Vi vill vidare peka på att den organisation som innebär att både skattemyndigheternas skattebrottsenheter och Ekobrottsmyndigheten ägnar sig åt utredande verksamhet har lett till en svåröverskådlig organisation. Det finns en risk för att ansvarsfördelningen uppfattas som oklar, inte minst eftersom EBM inte finns på alla håll i landet till skillnad från skattebrottsenheterna. Förändringar som tydliggör ansvaret bör övervägas.
3.2 Rättssäkerhet vid beskattningen
I detta sammanhang vill vi återigen upprepa vårt tidigare krav när det gäller påförande av skattetillägg. Många företag har under de senaste åren fått vidkännas skattetillägg som inte står i proportion till förseelsen. Skattetillägg är en administrativ sanktion som slår slumpmässigt och inte omfattas av samma rättssäkerhet som andra sanktioner. Vi anser därför att andra sanktionsformer bör prövas.
Frågan om skattetillägg är nu under utredning, vilket det finns goda grunder för. Bland annat har det anförts att det svenska skatte- tilläggsförfarandet strider mot artikel 6 i Europakonventionen, som sedan 1995 gäller som svensk lag och därtill har en särställning i förhållande till andra lagar. I avvaktan på resultatet av denna utredning anser vi att det bör förhindras att svenska företag drabbas på ett orättfärdigt sätt, och att skattetillägg inte får påföras avseende periodiseringsfel när det gäller såväl direkt som indirekt skatt.
4 Effektivare miljöbrottsbekämpning
4.1 Miljösanktionsavgifter enligt miljöbalken
Miljösanktionsavgifter bygger i princip på strikt ansvar innebärande att det räcker med att en överträdelse konstaterats för att tillsynsmyndigheten skall kunna besluta om miljösanktionsavgift. Ett myndighetsbeslut om miljösanktionsavgift får dessutom direkt rättsverkan även om det överklagas. Detta är av principiella skäl olämpligt varför riksdagen bör besluta att begära att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag innebärande att miljösanktionsavgift inte skall kunna verkställas i väntan på att ett överklagande prövas.
I regeringens skrivelse anges att Naturvårdsverkets förslag om ytterligare överträdelser som skall ingå i en tariff för miljösanktionsavgifter för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Vi menar att det vore olyckligt att införa nya tillämpningar för systemet med miljösanktionsavgifter innan den planerade utvärderingen av miljöbalkens tillämpning har genomförts. En grundlig utvärdering av tillämpningen av miljöbalken och dess konsekvenser inom olika verksamhetsområden är angelägen och bör inledas snarast.
4.2 Utvärdering av systemet med tillsynsavgifter
Systemet med tillsynsavgifter enligt miljöbalken behöver i den kommande utvärderingen särskilt granskas. Det finns farhågor om att tillsynsmyndigheter, speciellt kommunala nämnder för miljö- och hälsoskydd, använder tillsynsavgifterna för att finansiera andra kommunala verksamheter som inte har något med tillsynsverksamheten att göra. I utvärderingen bör granskas om detta förekommer och i sådana fall lämna förslag för hur det kan förhindras.
Andra viktiga principiella frågor kopplade till miljöbalken och tillsynsavgifterna bör belysas i utvärderingen. Hur vanligt är det att t.ex. näringsidkare får betala årliga generella avgifter utan att någon från tillsynsmyndigheten besöker företaget i fråga? Vi moderater anser att reglerna för tillsynsmyndigheternas rätt att ta ut avgifter måste klarläggas och att vissa principer måste läggas fast. En tillsynsmyndighet bör aldrig ha rätt att ta ut tillsynsavgift utan att ha utfört en konkret prestation. En annan huvudregel bör vara att avgift inte ska utgå för den näringsidkare som vid kontroll fullföljt sina åligganden så att det inte finns något att anmärka. Med en sådan ordning får näringsidkaren i fråga ytterligare incitament till att följa avsedda och gällande regler för sin verksamhet.
4.3 Olagliga oljeutsläpp
Moderaterna har länge krävt en skärpning av lagstiftningen för att komma åt de olagliga oljeutsläppen. Oljeutsläppsutredningen presenterade i december 1998 bra och långtgående förslag med syfte att skärpa lagstiftningen och minska problemet med oljeutsläpp till havs. Det är nu angeläget att regeringen skyndsamt lägger fram en proposition baserad på Oljeutsläppsutredningens slutsatser.
5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kampen mot den ekonomiska brottsligheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarorganisationen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Ekobrottsmyndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattebrottsenheterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljösanktionsavgifter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsynsavgifter.
Stockholm den 11 november 1999
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)