Vi upplever hur såväl vardagsbrottslighet som grövre brottslighet ökar i
vårt land. Vad kan vi göra? Ett sätt är att ta lärdom av framgångsrika
arbetsmetoder från andra länder. I denna motion vill jag lyfta fram två
exempel. Dels New York-modellen - "nolltolerans" - som har prövats i
bland annat Stockholm och Eskilstuna med positiva resultat.
Grundtanken är kamp mot vardagsbrottslighet och ökad trygghet för
medborgarna. Dels "San Diego-modellen" med ett stort antal frivilliga i
ett organiserat samarbete med polisen i kampen mot brottsligheten.
I praktiken innebär New York-modellen att polisen slår till redan mot små
förseelser innan dessa leder till annan, grövre brottslighet. Polisen i New
York, en stad med över sju miljoner invånare, arbetar sedan några år tillbaka
extra hårt med att sätta stopp för småbrott och förseelser - exempelvis
inbrott, bilstölder och fylleri. Därigenom kan polisen tidigt förhindra att även
grövre brott begås. Sedan metoden infördes har brottsligheten mycket riktigt
sjunkit i New York City. Gatorna har blivit säkrare nattetid.
Flera försök i Sverige med New York-modellen, nolltolerans, har gett
positivt utslag. I Eskilstuna tog polisen upp kampen mot småbrotten under en
försöksperiod 1996. Misshandelsfallen under fredags- och lördagskvällar
minskade med 47 procent. I Stockholms åtta polisdistrikt provades metoden
under våren 1998. I city inriktades arbetet på kroglivet. Även här sjönk
antalet misshandelsfall. I Stockholms tunnelbana prövades metoden under
sex veckor hösten samma år. Strategin mottogs mycket väl av resenärer och
av de närpolisenheter som var knutna till projektet. Resultatet var även här
positivt.
Erfarenheterna från exempelvis New York har satt en del kriminologiska
doktriner på kant. Ofta har man försökt att bortförklara New York-polisens
arbetsmetod. Men brottsminskningen i New York är enastående och låter sig
inte så lätt bortförklaras. Det har visat sig att filosofin bakom nolltolerans -
ingrepp mot små förseelser för att på så sätt förebygga svårare brott - är helt
riktig.
Det finns tre förutsättningar för att nolltolerans ska fungera: en hög polis-
täthet med många poliser i yttre tjänst, ett uppföljningssystem som upp-
muntrar polisens prestationer och en rättskedja som förmår att hantera och
som med lika konsekvent nolltolerans följer upp polisens ingripande och
rapporter. Som alla kan konstatera brister förutsättningarna i Sverige som det
ser ut i dag på fler punkter för att arbetsmetoden nolltolerans ska kunna
lyckas fullt ut. För att sådana satsningar skall bli effektiva krävs också
förbättringar av teknik- och dataanvändningen.
I USA ligger man också långt framme i användandet av datorer för att
snabbt sprida kunskap i organisationen och som hjälpmedel för att få fast
brottslingar. I New York har polisen konstruerat ett system som gör att varje
enskild polisman kan gå in och ta reda på var brotten begåtts, när och hur de
utförs och detaljerade signalement på misstänkta gärningsmän. Det gör att
man dag för dag kan följa brottsutvecklingen i vartenda kvarter. Det är en
ovärderlig hjälp för att förhindra brott. I Sverige kan det ofta ta ett år efter
att
ett brott begåtts innan man kan finna det registrerat i en databas. Uppföljning
och utvärdering av de egna insatserna är också något polisen i New York
infört. Egentligen borde det vara självklart. Omprövningar och utvärderingar
skall inte heller göras år efteråt utan snabbt, så att de använda metoderna kan
förändras eller bytas ut, om de visar sig felaktiga.
En av tankarna bakom New York-modellen, vilket också är skälet till att
den blivit så kontroversiell, är att det finns annat än sociala insatser som kan
få ner brottsligheten. Men det är inte samma sak, vilket motståndarna hävdar,
som att säga att brott inte kan ha sociala orsaker. Man kan förespråka både
nolltolerans och omfatta föreställningen om att brottslingar ofta kommer från
socialt utsatta miljöer. Den engelske premiärministern Tony Blair har gjort
det i den slagkraftiga formuleringen: "tough on crime, tough on the causes of
crime." Han har också deklarerat att New York-modellen kommer att införas
i tjugofem engelska städer inom kort.
Enligt forskare på Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är det på kommunal
nivå mycket populärt att äska pengar för att genomföra olika sociala projekt i
syfte att förebygga brottslighet. Men ytterst få kommuner är intresserade av
att använda pengar till att bekämpa brott på ett av de få sätt som verkligen
visat sig effektivt som till exempel övervakningskameror, borttagande av
underjordiska gångar och tunnlar, mörka tvättstugor, undermåliga källarlås
och garage utan insyn. Det finns mer och mer forskning som visar att enklare
vardagsbrott går att komma åt genom moderniserat och förändrat polisarbete
i kombination med åtgärder som gör miljön tryggare.
"San Diego-modellen"
En annan intressant arbetsmetod som lyckats väl är San Diego-polisens
samarbete med frivilliga. Polisen i San Diego har under flera års tid
lyckats minska såväl den grövre brottsligheten som
vardagsbrottsligheten. Några exempel:
mord rån inbrott bilstöld
1990 135 4.331 16.691 24.245
1997 67 2.604 8.159 10.809
1998 42 2.121 7.349 9.940
Befolkningen har på denna tidsperiod vuxit från 1 118 000 till ca 1 214
000 personer. Intressant är också att San Diego inte har någon särskilt
stor poliskår, ca 2 000 polismän och 600 civilanställda.
San Diego-polisen har anseende som kanske den mest progressiva och
framgångsrika poliskåren i Nordamerika. Vad är förklaringen till fram-
gången? Huvudförklaringen är att man valt att lägga betoningen på extern
samverkan i stor skala, det vill säga att involvera enskilda, organisationer,
förvaltningar och företag i det stora samhällsprojektet: att minska brottslig-
heten. San Diego-polisen har 1 100 frivilliga civilpersoner i olika oavlönade
deltidsbefattningar. Uppgifterna är allt ifrån receptionister, parkerings- och
trafikvakter till reservpoliser. Insatserna av de frivilliga lovordas av både
polischefer och vanliga polismän på fältet. De frivilliga vidareutbildas på
olika sätt.
I Sverige finns som bekant redan "Neighbour Watch" i många bostads-
områden. Detta är visserligen bara en liten del i San Diego-modellen, men
skulle kunna utvecklas. Man ska naturligtvis inte ha någon övertro på en
speciell teknik eller modell. Men arbetssättet som polisen i San Diego
utvecklat är ändå så intressant att det borde prövas i Sverige.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fortsatt användning och utveckling av arbets-
metoden nolltolerans i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att "San Diego-modellen" bör prövas i Sverige.