med anledning av prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning
Inledning
Vapenlagstiftningen har varit föremål för ändringar vid ett antal tillfällen.
Den senaste förändringen, dvs. införandet av 1996 års vapenlag
(1996:67), var dock en ändring främst i språkligt och systematiskt
hänseende samt en anpassning till gällande EG-regler. Materiellt vidtogs
i övrigt inga större förändringar. Sålunda bygger den nu gällande
vapenlagen i allt väsentligt på 1973 års vapenlag. De förändringar i
materiellt hänseende som skett på senare år är de som grundade sig på
1987 års vapenutredning som lade fram sitt slutbetänkande år 1989 (SOU
1989:44).
Utredningar
1987 års vapenutredning angav i sina utgångspunkter att innehav av
skjutvapen inte är någon medborgerlig rättighet och att huvudsyftet med
vapenlagstiftningen bör vara att begränsa antalet skjutvapen i samhället.
Dock ledde inte utredaren Leif G W Perssons förslag om att till exempel
den s.k. vapengarderoben bara ska få omfatta två vapen till någon
regeländring ej heller förslaget att tidsbegränsa innehavstillstånd för
vissa vapen.
1995 års vapenutredning, som kom med sitt slutbetänkande år 1998 (SOU
1998:44), har även den angett att huvudsyftet med vapenlagstiftningen på
sikt bör vara att antalet skjutvapen reduceras. Dessvärre synes även denna
nya utredning gå samma öde till mötes som sin föregångare. Enligt
regeringens förslag bör nämligen en minskning av det totala antalet tillstånd
till innehav av skjutvapen inte vara ett mål i sig för en reform av vapenlagen.
Jägarna och deras organisationerna har således än en gång, på bekostnad av
vålds- och brottsförebyggande intressen, vunnit gehör för sina åsikter.
En skärpt vapenlagstiftning behövs
Miljöpartiet anser i likhet med de båda utredningarnas principiella
uttalanden att det inte kan anses vara en medborgerlig rättighet att inneha
skjutvapen. Det skall istället vara samhället som anger ramarna för vad
som ska vara tillåtet.
I landet finns det något mer än två miljoner tillståndsgivna skjutvapen,
fördelade på mer än 750 000 innehavare. I genomsnitt innehar en vapen-
innehavare 2,8 tillståndspliktiga skjutvapen. I förhållande till folkmängden
har Sverige ungefär ett vapen på var fjärde innevånare. Sverige är med andra
ord ett relativt vapentätt land. Miljöpartiet ställer sig tveksamt till om det
över huvud taget existerar ett reellt behov av fler än 3 skjutvapen i den s.k.
vapengarderoben. Vi anser att behovet av att minska det totala antalet vapen i
samhället är ett överordnat behov.
I Storbritannien och Australien har man tagit konsekvenserna av att vapen
som utfärdas för hobby- och fritidsintressen även kan missbrukas med
mycket tragiska händelser som följd. Dessa länder har skärpt sin lagstiftning.
I Storbritannien är t.ex. i princip allt privat innehav av enhandsvapen
förbjudet. 1995 års utredning har inte kunnat finna några tungt vägande
principiella invändningar mot en ordning som liknar t.ex. den i
Storbritannien, emellertid fann de att direktiven inte gav dem utrymme för att
föreslå så drastiska åtgärder.
Miljöpartiet tror också, precis som 1995 års utredning, att det är svårt att
genom förändringar i vapenlagstiftningen åstadkomma några betydande
förändringar i fråga om vad som kallas rent kriminellt eller professionellt
användande av skjutvapen i brottsligt syfte. Den enda möjligheten att i övrigt
åstadkomma någon minskning av brottsligheten torde vara att radikalt
minska det antal vapen som legalt får finnas i samhället. De flesta brott som
begås med vapenmakt genomförs tyvärr med "legala" vapen. Av den
anledningen är det också angeläget att minska antalet "legala" vapen i landet.
Utifrån ovanstående resonemang och med stöd av slutsatserna i 1987 och
1995 års vapenutredningar stöder Miljöpartiet de flesta av de förändringar
som föreslagits av 1995 års vapenutredning men som avvisats av regeringen i
prop. 1999/2000:27.
Behov eller giltigt skäl?
Regeringen föreslår att begreppet behov bör vara kvar som ett kriterium
för tillstånd. I lagtexten görs ett tillägg om att vapnet skall behövas för ett
godtagbart ändamål. Miljöpartiet föreslår att begreppet behov skall
ersättas med ett krav på att sökanden skall ha giltigt skäl att inneha
skjutvapen. Detta för att markera att det är samhället som anger ramarna
för vad som skall vara tillåtet och inte medborgarens behov av
skjutvapen.
Tidsbegränsade tillstånd
Regeringen föreslår att tillstånd till innehav av enhandsvapen för
flerskott och helautomatiska skjutvapen skall tidsbegränsas till att gälla i
högst fem år om inte särskilda skäl talar emot det, vilket är bra. Men
Miljöpartiet anser att tidsbegränsade tillstånd på högst fem år även skall
gälla för skjutvapen för målskytte och skydd samt enhandsvapen för jakt.
Om det aktiva utövandet upphör finns ingen anledning att inneha ett
sådant vapen. Denna typ av vapen är nämligen stöldbegärliga och
attraktiva i kriminella kretsar.
Vapengarderoben
Regeringen föreslår att den s.k. vapengarderoben bör behållas
oförändrad. Vid beviljande av tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen
skall dock en något mera ingående prövning av behovet göras än vad
som sker i dag. Miljöpartiet föreslår att vapengarderoben begränsas till
tre jaktvapen. Särskild ansökan skall därefter göras om ytterligare vapen
efterfrågas av speciella skäl.
Udda ändamål
Enligt regeringens förslag bör det vara möjligt att meddela tillstånd till
innehav av skjutvapen för s.k. udda ändamål. Tillstånd till innehav av
skjutvapen för sådana ändamål bör dock få meddelas endast om det
föreligger synnerliga skäl och först efter yttrande från Rikspolisstyrelsen.
Miljöpartiet föreslår att frågan regleras i lagen.
Påföljd vid brott m.m.
Miljöpartiet föreslår att de allmänna förvaringsbestämmelserna straff-
sanktioneras. Den som bryter mot bestämmelserna kan dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader. Straffsanktionen medför att
bestämmelserna om husrannsakan blir tillämpliga i fråga om brister i
förvaringen.
Anledningen till detta ställningstagande är, såsom de båda tidigare
utredningarna har anfört, att antalet förkomna eller tillgripna skjutvapen är
oroväckande högt. Fortfarande förekommer det, trots skärpningarna av
förvaringsbestämmelserna år 1992, att vapeninnehavare uppenbart noncha-
lerar de bestämmelser som finns, vilket inte sällan resulterar i att skjutvapen
hamnar på avvägar. Tydligen är alltså inte de nuvarande bestämmelserna om
återkallelse av tillstånd m.m. tillräckliga för att alla vapeninnehavare skall
inse hur viktigt det är att vapen förvaras på ett tillfredsställande sätt. Den
skärpning av de allmänna förvaringsföreskrifterna som föreslagits uppfyller
det grundläggande kravet på godtagbar förutsägbarhet vid en straff-
sanktionering. Utredningen anför att en straffsanktionering mot bristande
förvaring skulle lägga en helt annan tyngd bakom skärpningen av förvarings-
bestämmelserna. Med all sannolikhet skulle straffbarheten i sig generellt
medföra en avsevärd förbättring av vapeninnehavarens förvaring av sina
skjutvapen.
Regeringen anför som skäl för att inte kriminalisera brott mot förvarings-
bestämmelserna att det med de föreslagna reglerna går att genomföra
inspektioner för tillståndsmyndigheten. Blotta vetskapen om att en sådan
inspektion kan komma att företas skulle med stor sannolikhet bidra till att
förvaringsbestämmelserna följdes i större utsträckning än i dag. Lagrådet har
anfört att det kan dröja innan ett slutligt avgörande föreligger i ett ärende om
återkallelse av tillstånd. Lagrådet anser att det mot den bakgrunden kan
befaras att den föreslagna bestämmelsen om inspektion inte får någon större
effekt. Enligt Lagrådet finns det därför skäl att överväga att förena
bestämmelserna med något slag av sanktion för det fall att någon vägrar att
medverka.
Miljöpartiet anser att frågan om straffsanktionering av brott mot för-
varingsreglerna är av stor vikt för att kunna utöva kontroll av att för-
varingsbestämmelserna följs och efterlevs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att begreppet giltiga skäl skall vara kriterium för
tillstånd att inneha skjutvapen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgningen av tidsbegränsade vapentillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att begränsa antalet vapen i den s.k. vapen-
garderoben,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillstånd att inneha skjutvapen till udda ändamål,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om straffsanktionering vid brister i förvaringen av
vapen.