Det finns stor oro bland många länsbor för konsekvenserna av de planer
för skjutfältet i Villingsberg, Örebro län, som Försvarsmakten redovisat.
Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen tillkom 1943 under brinnande krig trots
ett mycket starkt lokalt motstånd. Beslutet om skjutfältet togs med minsta
möjliga majoritet i dåvarande tvåkammarriksdagen.
Kilsbergsområdet är sedan flera generationer ett viktigt friluftsområde för
många mellansvenskar. Det är också gammal kulturbygd och boplats för
många. Inom området finns många värdefulla naturpartier, bl a kring sjön
Ymningen, som på grund av aktiviteterna på Villingsbergsfältet bara är till-
gängliga för allmänheten under enstaka dagar.
Kilsbergsområdet inrymmer enastående goda skid- och vandringsspår.
Många av dessa tangerar Villingsbergsfältet. Kilsbergen besöks av hundra-
tusentals mellansvenskar varje år och får allt större betydelse för när- och
fjärrturism. Ett stort antal personal arbetar i olika turistnäringar i området.
När Försvarsmakten för en tid sedan redovisade planer på kraftigt utökad
användning av Kilsbergsfältet bland annat med inriktning på att utnyttja
fältet för mekaniserade förband var därför protesterna starka och oron stor
bland allmänheten. En anpassning av fältet för tyngre ammunition innebär
både väsentligt ökade bullernivåer, ökat utnyttjande av fältet och mycket
allvarliga risker för hela Kilsbergsområdets status som friluftsområde.
Kilsbergsfrämjandet, en paraplyorganisation för ett fyrtiotal organisationer
verksamma i Kilsbergsområdet, sökte kontakt med ansvariga inom Försvars-
makten för att nå fram till en kompromiss, som kunde tillgodose grund-
läggande krav för Garnisonen i Kristinehamn utan att allvarligt komma i
konflikt med friluftsintressena.
Bland organisationens önskemål fanns bland annat önskemålet att de mest
natursköna partierna, som sjön Ymningen, skulle läggas i malpåse och an-
talet övningstillfällen begränsas, varvid ökad hänsyn skulle tas till allmän-
hetens intressen i en tätbefolkad del av Sverige.
Man har tyvärr tvingats konstatera att Försvarsmaktens intresse av att gå
friluftsintressena till mötes hittills varit begränsat. Endast marginella
föränd-
ringar av ansökan gjordes i samband med att miljöprövning begärdes hos
Länsstyrelsen i Örebro. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av
de uttalanden som riksdagen tidigare - efter en motion från oss social-
demokrater från länet - gjort om att hänsyn ska tas till friluftslivets
intresse.
Försvarsmakten står inte utan alternativ. Det finns goda möjligheter att
använda delar av Villingsbergsfältet för de ändamål, som är nödvändiga för
försvarsintressen i regionen - det behov av närskjutfält, som Garnisonen i
Kristinehamn har och den funktion som säkerhetsområde för Bofors skjut-
fält, som fältet fullgör - utan att äventyra friluftslivet i Kilsbergen.
Detta kräver dock ett omtänkande av Försvarsmakten med inriktning på att
i högre grad använda skjutfältet i Älvdalen. Älvdalens skjutfält tillkom på
60-talet för att avlasta Villingsbergsfältet och är till skillnad mot Kils-
bergsfältet miljöprövat.
Skjutfältet i Älvdalen är cirka 10 gånger så stort som Kilsbergsfältet. Det
ligger i en del i Älvdalens kommun, där det inte kommer i konflikt med
viktiga friluftsintressen. Fältet spelar också en viktig roll för jobben i en
regionalpolitiskt hårt utsatt region. Älvdalsfältet kommer inte i konflikt med
närboende och har stor potential att utvecklas som ett centrum för övningar
med mekaniserade förband.
Det är därför olyckligt att Försvarsmakten i stället för att helhjärtat satsa på
Älvdalsfältet under senare tid rivit byggnader och reducerat personalstyrkan
på fältet och samtidigt tagit fram planer för ett hårdare utnyttjande av
Villingsbergsfältet.
Hos Länsstyrelsen i Örebro pågår miljöprövning inför förändring och
eventuell utökning av verksamheten vid Villingsbergs skjutfält. Förutsätt-
ningarna för en för friluftslivet och närboende gynnsam prövning begränsas
av det starka riksintresse som försvarsintressena utgör.
Vi anser det därför nödvändigt att riksdagen med kraft slår fast att
Försvarsmakten måste söka lösningar, som i så ringa utsträckning som möj-
ligt kommer i konflikt med viktiga allmänna intressen. Det är nödvändigt
med en övergripande översyn av skjutfältsverksamheten i Sverige.
Därvid måste användningen av Villingsbergsfältet begränsas till ound-
gängliga behov av närskjutfält för Garnisonen i Kristinehamn och behovet av
säkerhetsområde för Bofors skjutfält. Genom att viss utrustning och personal
lokaliseras till Älvdalsområdet bör de geografiska hindren för att i högre
utsträckning använda det bäst lokaliserade fältet kunna undanröjas. För
friluftslivet särskilt värdefulla delar av Villingsbergsfältet bör läggas i en s
k
anpassningsplan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsning av skjutfältsverksamheten i
Villingsberg och tillvaratagande av de möjligheter som skjutfältet i
Älvdalen ger.