Inledning
Under 1980- och 1990-talet pågick en allt större utlåning av kapital, och man kan använda uttrycket att "hjulen snurrade" allt fortare, vilket så småningom fick till följd att vi i Sverige 1922 under några veckor fick 500 % ränta och den s.k. bankkrisen och hotet mot hela vårt betalningssystem. Det var inte ovanligt vid denna tid att säkerheten vid exempelvis banklån var låg. Erbjudande till företag och privat personer om lån kom tätt. Skriv under på den för prickade linjen längst ner så får du inom några dagar exempelvis 20.000 kronor eller nästan valfritt belopp. Så löd det glada budskapet. Men det fick vissa konsekvenser som ett stort antal konkurser, och det personliga lidandet för många var icke obetydligt. Samhället fick gripa in och rädda situationen, via staten och i viss mån kommunerna. Dock finns det fortfarande sviter kvar från denna tid. Åtagandet från samhället var i storleksordningen 60 miljarder kronor.
Bankstödet i ett historiskt perspektiv
Enligt Finansdepartementet har cirka 43 miljarder återgått till staten. Staten har tidigare deklarerat att man på sikt ska upphöra med sitt ägande i Nordbanken. När detta realiseras är för närvarande ovisst. Men det är naturligtvis en framtida inkomstkälla som ytterligare ska kompensera för det tidigare utbetalda bankstödet. Huruvida full kompensation kommer att uppstå beror på aktiekursens utveckling.
Kreditkontroll
Kreditinstitut, banker etc är i praktiken fria att själva avgöra kreditvolymen. Övervakande myndighet är Finansinspektionen som kontrollerar att soliditetsmålen och kapitaltäckningskraven uppfylls. Inspektionen har dock inte något sanktionsmedel för att stävja en sådan utveckling om den skulle uppstå, innebärande en för stor utlåning i förhållande till vad som kan anses rimligt för att inte nya situationer liknande de tidigare beskrivna skall kunna uppstå.
Utöver tillsynsmyndighet kan även nämnas de penning- och finanspolitiska styrmekanismerna som ser annorlunda ut i dag än för tio år sedan, mycket tack vare det institutionella ramverk som EU medlemskapet har skapat. Det innebär restriktioner på alltför expansiv penning- och finanspolitik, vilket naturligtvis får återverkningar på villkoren för kreditgivningen.
Kreditexpansionen
Kreditinstitutens utlåning till allmänheten växte med 5,8 procent i juli i årstakt. Tillväxten i bankutlåningen har sjunkit från den höga ökningstakten för drygt ett år sedan. Endast bostadsinstituten uppvisar en stigande utlåningstillväxt. Snabbast växer utlåningen från finansbolagen, men tillväxttakten har fallit tillbaka något de senaste månaderna.
Ett annat sätt att utvärdera utvecklingen på kreditmarknaderna är att relatera utlåningen till den nominella BNP-utvecklingen. Om kreditgiv- ningen växer snabbare än ekonomin i övrigt ökar sårbarheten i det finansiella systemet genom att låntagarnas återbetalningsförmåga försämras.
Efter finanskrisen i början av 1990-talet minskade gapet mellan utlånings- tillväxt och nominell BNP-tillväxt. De senaste tre åren har gapet åter stigit. För närvarande växer kreditgivningen ungefär i takt med ekonomin i övrigt.
Det som bl.a. talar emot en utlåningstillväxt på närmare 10 procent eller mer är nuvarande låga inflationsförväntningar samt att skattereformen 1991 minskat möjligheterna till ränteavdrag. Med en högre real ränta efter skatt är det idag dyrare att låna än under slutet av 1980-talet.
Dessutom bedöms det förändrade pensionssystemet påverka det lång- siktiga sparandet positivt och dämpa benägenheten att skuldsätta sig jämfört med tidigare.
Det finns en risk för att utlåningstillväxten kommer att stiga något från dagens nivå. Den starka konjunkturen och ett fortsatt uppdämt konsumtions- och investeringsbehov är faktorer som talar för det. Tillgångsprisernas uppgång bidrar också till att stärka hushållens och företagens förmögenheter, vilket medför att utrymmet ökar för att belåna reala tillgångar för konsumtion och investeringar.
Tillgångspriser
Det finns en oro för att fastighetspriserna är övervärderade i vissa regioner av landet samt att aktiepriserna inte motsvarar förväntningar om framtida vinster i vissa branscher. Sedan 1995 har de reala priserna på egnahem stigit med ca 20 procent för landet som helhet. Aktiepriserna har däremot stigit med över 100 procent. Givet sammansättningen på den privata sektorns förmögenhet har tillgångspriserna stigit med drygt 40 procent under andra halvan av 1990-talet. Det är således mindre än under den andra halvan av 1980-talet då tillgångspriserna steg med ca 70 procent i reala termer.
Ökad konkurrens i banksystemet och lägre inflation har pressat räntemarginalerna för bankerna. Denna situation i kombination med fortsatt höga avkastningskrav kan leda till att risktagandet ökar bland vissa långivare.
Makroekonomiska förutsättningar
Jämfört med 1980-talet och första hälften av 1990-talet har de makro- ekonomiska förutsättningarna förbättrats. Sverige har fått en stabilitets- inriktad ekonomisk politik med inflationsmål, utgiftstak och budgetmål. Resultaten är bl.a. lägre inflation och räntor samt sunda statsfinanser.
Det finns dock makroekonomiska faktorer som skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Skattesänkningar diskuteras för närvarande och sådana bör inte införas så snabbt och i så stor omfattning att följden blir en alltför ensidig efterfrågestimulans med risk för överhettning.
Kontrollmekanismer
Det är sannolikt att en allt för kraftig kreditexpansion skulle bemötas med en restriktiv ekonomisk politik. Kontrollmekanismerna i ekonomin, hos myndigheter, kommuner och landsting, långivare samt arbetsmarknadens parter, har förbättrats. Det finns idag en medvetenhet om att inte upprepa finanskrisen från början av 1990-talet.
Det är även värdefullt att följa hur olika reformer påverkar det finansiella systemet. Det förändrade pensionssystemet, t.ex., inkl. ändrade regler för AP-fonderna, kommer på kort sikt att påverka räntor och börskurser uppåt till följd av ökade placeringar i aktier och minskad efterfrågan på obligationer (allt annat lika). Effekterna på lite längre sikt inkluderar att hushållens sparande förutses öka och bli av mer långsiktig karaktär.
Återbetalningsförmåga
Fastighetsbolagen
Det är företagen som först viker i en konjunkturnedgång. Samtidigt är det fastighetsbolagen som vanligtvis orsakar merparten av kreditförlusterna i banksektorn.
I juni ökade bankutlåningen till företagen med 7,6 procent i årstakt. Ökningen motverkas delvis av att bostadsinstitutens utlåning till företag samtidigt har minskat
(-5,2%). Skiftet från bostadsinstitut till banker är sannolikt en följd av övergången till kortare räntebindningstid inom fastighetssektorn.
Sedan 1997 har bankutlåningen vuxit snabbare än nominell BNP. Utlåningskvoten har nu nått upp till 25 %, men är ännu långt från den nivå som rådde under finanskrisåren, dvs kring 35 %.
Konjunkturutsikterna för svenska företag har förbättrats på senare tid. Företagens förväntningar har stärkts, vilket också avspeglas i Inköpschefs- index som visat en trendmässig uppgång sedan slutet av förra året.
Risknivån i företagssektorn
Företagen som grupp skulle sannolikt klara en måttlig uppgång av finansieringskostnaderna. För det första har skuldsättningsgraden i stora företag, dvs skuldernas andel av det egna kapitalet, fortsatt att sjunka från drygt 2,5 % i början av 1990-talet till knappt 1,5 % förra året. För det andra ligger räntetäckningsgraden, dvs företagens rörelseresultat och finansiella intäkter som andel av räntekostnaderna, på en betydligt högre nivå (kring 6 %) jämfört med början av 1990-talet (drygt 1,5 %). Antalet konkurser har också sjunkit från ca 1 500 per månad i början av 1994 till ca 650 per månad första halvåret i år.
Risknivån i fastighetssektorn
Bilden är dock inte fullt så positiv i fastighetsbolagen. Trots fallande räntor har räntetäckningsgraden inte stigit nämnvärt. Förutom i de börsnoterade bolagen är skuldsättningsgraden fortsatt hög. När finansieringskostnaderna stiger finns risk för att betalningsförmågan försämras.
Hushållen
I juni hade utlåningen till hushållen ökat med 8,6 % i årstakt. Utlåningen från bostadsinstituten ökade med 8,9 % och från bankerna med 5,7 %. Mest ökade utlåningen från finansbolagen, med 22,0 %, men de står endast för drygt 3 % av den totala utlåningen till hushållen. Erbjudanden om att köpa "räntefritt" torde ha haft betydelse för att finansbolagens utlåning ökat så starkt. Gapet mellan utlåning till hushåll och nominell BNP ökar. Utlåningskvoten överstiger 40 %, vilket fortfarande är lägre än den kvot som rådde i början av 1990-talet.
Hushållens skuldkvot ökar något ...
Hushållens skuldkvot, dvs skulderna i förhållande till den disponibla inkomsten, uppvisar en uppåtgående trend sedan 1996. Det innebär att viss riskuppbyggnad sker i hushållssektorn. Att skuldsättningen ökar beror bl.a. på uppgången i konjunkturen, ett uppdämt konsumtionsbehov, att hushållen känner sig rikare till följd av tillgångsprisernas uppgång och de förhållandevis låga nominella räntorna.
Skuldkvoten har dock ännu inte kommit upp till de nivåer som gällde innan finanskrisen byggdes upp i slutet av 1980-talet. Hushållens skuldsätt- ning kan komma fortsätta att öka de närmaste åren men det är troligt att den stiger måttligt med hänsyn till att även disponibelinkomsten kommer att öka.
Ränteutgifterna har sjunkit och ökat hushållens marginaler
Ränteutgifternas andel av disponibelinkomsten har halverats under 1990- talet och uppgår nu till ungefär 5 % (efter skatt). Det ger hushållen ökade marginaler. Samtidigt fortsätter de disponibla inkomsterna att öka. Trots ökande skuldsättning kan man anta att hushållen som grupp klarar en måttlig ränteuppgång.
Hushållen håller en allt mindre del av sina tillgångar likvida. Föreningssparbanken hänvisar till en undersökning nyligen gjord av Handelshögskolan (EFI) som visar att knappt 60 % av hushållen sparar i någon typ av värdepappersfond och knappt 30 % innehar aktier. Ett viktigt sparmotiv är att trygga den framtida pensionen. Försäkringssparandet utgör ungefär en fjärdedel av det totala sparandet och mer än hälften av nysparandet (brutto).
Hushållens finansiella nettoförmögenhet
Hushållens reala och finansiella nettoförmögenhet har vuxit markant de senaste åren, främst till följd av stigande tillgångspriser på aktier och fastigheter. Men också det finansiella nettosparandet har ökat. Även om den finansiella nettoförmögenheten korrigeras för aktieprisutvecklingen är den något högre idag jämfört med andra halvan av 1980-talet.
Det nya pensionssystemet
Hushållens nysparande är fortfarande lågt, även om det har stigit något de senaste åren. Det behövs sannolikt en längre period av god sysselsättning och stigande reallöner, mer måttliga ökningar av tillgångspriserna för att sparkvoten skall öka rejält. Det nya pensionssystemet skapar incitament för hushållen att spara mer och det dämpar också benägenheten att skuldsätta sig jämfört med tidigare perioder av högkonjunktur.
Avslutning
För dagen synes det inte finnas något uppenbart problem när man kan bedöma den totala situationen inom kapitalförsörjningen, men det finns klart oroande tendenser vad det gäller utlåningen utan godtagbar säkerhet eller alltför låg prioritering. Därför borde en offentlig bedömning och rapport komma till allmänhetens kännedom och debatt. I goda tider är det viktigt att det inte uppstår en känsla av för låg bedömning i kreditvärdigheten. I dag kommer erbjudanden från olika penningaktörer i stil med de "glada dagarna" på 1980- och 1990-talet och det känns oroväckande.
Därför är det rimligt att göra en förnyad totalbedömning av utlåningshastigheten och underlaget för kreditprövningar. Vi har visserligen kontrollorgan som fortlöpande skall följa utvecklingen inom området och förutsätts göra detta. Men det kan ändå behövas en rapport och en offentlig debatt i frågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rapport över kreditutvecklingen och underlagen för kreditprövningar.
Stockholm den 29 september 1999
Ronny Olander (s)
Jarl Lander (s)