En mycket viktig del av välfärden för människor organiseras
och finansieras i kommuner och landsting. De kommunala
budgetarna står för den absolut övervägande delen av
människors viktiga behov av skola, barnomsorg,
äldreomsorg, sjukvård men även gator och vägar,
kollektivtrafiken eller individuellt stöd för människor i
särskilda omständigheter. Hur kommunerna sköter sin
verksamhet är givetvis av avgörande betydelse för
människors vardag, både för att få ut mesta möjliga av
skattepengarna och för val av verksamheter finansierade med
kommunala medel.
Folkpartiet har delat regeringens bedömning av statsbidragen till kommu-
nerna de senaste åren. Den situation som uppstått på grund av otillräcklig
arbetslöshetsbekämpning har dränerat kommunerna på skatteinkomster och
åsamkat kommunerna stora utgifter för socialbidrag m m. Det viktigaste är
dock att se till att få fart på jobb och tillväxt. Det ger kommunerna den bästa
förutsättningen att klara sina uppgifter och sin ekonomi.
Sedan vårbudgeten lades har prognosen för kommunernas skatteinkomster
år 2000 ökat med cirka 12 miljarder kronor, efter korrigering för tekniska
omläggningar. Enligt budgetpropositionen stiger kommunernas egna skatte-
inkomster med 45 miljarder kronor mellan 1998 och 2000. Även om det inte
alltid märks ute i de enskilda verksamheterna, har de kommunala konsum-
tionsutgifterna stigit med 1,2 % mellan 1997 och 1998, och beräknas stiga
med 1,7 % för 1999 och 1,3 % för 2000.
Samtidigt kan vi se att produktiviteten inte stiger som tidigare. Enligt
Landstingsförbundets senaste halvårsrapport "Landstingens ekonomi" juni
1999 steg prestationerna mellan -91 och -94 med 10 % samtidigt som re-
surserna sjönk med 5 %. Under dessa år steg således produktiviteten med
nästan 15 %. Efter -94 har minskningen av resurser åtföljts av minskade
prestationer. Detta om något visar vikten av förnyelse och utveckling av
verksamheterna.
Det handlar alltså inte enbart om hur stora summor som kan disponeras.
Kommunerna måste göra rätt saker och de måste göras på rätt sätt. Men
förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun, ibland beroende på
att väljarna röstat fram en regim som är skicklig att sköta verksamheten,
ibland för att olika kommuner gör olika val av skattesats, avgiftsnivåer,
servicegrad och omfattning av den kommunala verksamheten.
En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och
mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får
valuta för sina skattepengar. Folkpartiet säger i nuläget ja även till de i
budgetpropositionen angivna utökningarna av statsbidrag, men avser åter-
komma med ett definitivt ställningstagande för kommande år då vi ser den
fortsatta utvecklingen av kommunernas skatteinkomster.
Den nuvarande fokuseringen på bidrag och kostnadsutjämningssystem drar
uppmärksamheten från det som är långt viktigare, nämligen att ekonomin
kan växa så att kommunerna och landstingen därmed får ökade resurser.
Även för den kommun som idag får det högsta inkomstutjämningsbidraget
per invånare, Borgholm, skulle en treprocentig tillväxt per år i det egna
skatteunderlaget på tre år uppväga hela inkomstutjämningsbidraget. Tillväxt
är alltså viktigare än bidrag.
Den kommunala självstyrelsen är en viktig del av det svenska samhällets
utformning. En grundsten är rätten att sätta sin egen skattesats och göra en
avvägning mellan vad kommunen ska svara för och vad den enskilde själv
ska bära ansvaret för. Det är dock ofrånkomligt att det ibland uppstår
kollisioner mellan de politiska ambitionerna i rikspolitiken och den lokala
politiken. Ibland måste då de nationella kraven gå före de lokala.
Avvägningen mellan nationella och lokala krav och önskemål är många
gånger svår. Likaså avvägningen mellan kommunalt självstyre och män-
niskors självstyre, ett självstyre som kan kräva lagstadgade rättigheter för
människor eller skyldigheter för kommunen att erbjuda viss service. Ett
sådant aktuellt exempel är assistanshjälpen för människor med funktions-
hinder, där vi anser att människornas frihet och trygghet går före kommuner-
nas möjlighet att styra över assistansstödet.
Däremot anser vi inte att dagistaxornas storlek och konstruktion är en fråga
för riksdagen. Det framgår redan av den s k barnomsorgslagen att taxorna
måste vara rimliga i förhållande till kostnader och människors inkomster. En
ytterligare reglering i form av den av regeringen aviserade "maxtaxan" anser
vi stå i strid med det kommunala självstyret. Det är fullt rimligt att det är
kommunen, eller den enskilda förskolan, som avgör taxa i samband med att
man avgör frågor om standard, personaltäthet, öppettider etc. Kommunerna
måste ha rätt att göra olika avvägning mellan skattesats och avgiftsuttag.
Folkpartiet har sedan 60-talet förespråkat enhetliga dagistaxor, men avgöran-
det måste ske lokalt.
Under senare år har kostnaderna för kommunernas socialbidrag stigit
kraftigt. Till stor del har detta sin orsak i den höga arbetslösheten och att
stora grupper av arbetslösa har stått utanför såväl arbetslöshetsförsäkring
som arbetsmarknadsåtgärder. Ett flertal utredningar har visat på detta faktum
och olika förslag om hur arbetslösa med socialbidrag som försörjning ska
komma ut i arbete har presenterats. Samtidigt händer lite i praktiken. Ett
grundläggande problem i sammanhanget är att kommunens socialtjänst har få
medel och inte den rätta kompetensen att stödja arbetslösa. Arbetsförmedling
och a-kassa å andra sidan har haft intresse av att inte få människor överförda
från socialtjänsten. Den öppna arbetslösheten ska ju hållas nere. Statliga och
kommunala myndigheter borde ha ett gemensamt ansvar och ett gemensamt
intresse av att verkligen ge människor de bästa möjligheterna att komma ut i
arbete och egen försörjning. För detta krävs reformering av regelverk gent-
emot den enskilde. Men även kostnadsansvaret bör förändras. Socialbidragen
ingår i det kommunala åtagandet enligt socialtjänstlagen. Samtidigt är
arbetslöshetsbekämpning statens ansvar. Såväl kommun som statliga myn-
digheter har redskap att påverka, staten för arbetslösheten, kommunen för
sociala problem. Olika beräkningar om arbetslöshetens andel av social-
bidragskostnaderna har gjorts, det är svårt att mäta exakt men en god
approximation torde vara att hälften är orsakat av arbetslöshet. Det är därför
rimligt att staten och kommunerna delar kostnadsansvaret för socialbidragen.
Regeringen har på olika sätt försvårat för kommuner och landsting att
bedriva sin verksamhet i nya former. Stopp för försäljning av kommunala
bostadsbolag, försvårande av start av friskolor och planer på förbud mot
privata entreprenörer inom sjukhusvården är några flagranta exempel på
ideologiskt betingade ingrepp i kommunernas förnyelsearbete.
Minska bolagssektorn, det
ger resurser till vård och
skola
Redan i det korta perspektivet finns stora
besparingsmöjligheter i många av landets kommuner. En
avveckling av kommunala bolag frigör resurser för de hårt
ansträngda verksamheterna - vård, omsorg och skola. Då en
kommun säljer ett bolag minskar dess tillgångar och skulder.
Det ger ingen direkt möjlighet att tillföra andra verksamheter
ökade resurser. Däremot får det positiva sidoeffekter - den
kommunala administrationen minskar och de avvecklade
bolagen utnyttjas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt
genom att snedvridande konkurrens och ineffektiv
förvaltning av bolagens resurser försvinner. På sikt har
sådana dynamiska effekter en positiv inverkan också på
kommunernas ekonomi.
De resurser som direkt frigörs då kommunala bolag avvecklas är de som
uppkommer genom att kommunens ränteutgifter minskar och förlustbidragen
till olönsamma bolag försvinner. Redan på kort sikt uppgår dessa vinster till
betydande belopp. Folkpartiet har i en översyn inför denna mandatperiod
visat att en halvering av den kommunala bolagssektorn skulle medföra ett
ekonomiskt utrymme på minst 3 miljarder kronor. Detta ska sättas i relation
till de ökade statsbidragen, som i sig omöjliggör att samma belopp används
för andra ändamål.
Den kommunala
utjämningen
Förutsättningarna mellan olika kommuner beror givetvis inte
bara på lokala avvägningar och skicklighet. De yttre
omständigheterna för kärnverksamheterna varierar kraftigt
beroende på geografiskt läge, befolkningssammansättning
och ekonomisk utveckling. Människor ska ha samma
möjligheter att kunna erhålla grundläggande kommunalt
finansierad service oavsett var man råkar bo. Det är därför
högst rimligt med ett system för utjämning av de
kommunalekonomiska förutsättningarna.
Däremot undergräver en långtgående och felaktigt utformad inkomstutjäm-
ning den kommunala självstyrelsen och tar bort alla ekonomiska incitament
för kommunen att anstränga sig vad gäller förutsättningarna för människor
och företag i kommunen.
Med nuvarande inkomstutjämningssystem uppnås en utjämningseffekt på
mellan 99 och 102 %. För några kommuner uppstår den s.k. pomperipossa-
effekten, dvs vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en
avgift som är större än skatteinkomstökningen. Detta missförhållande kan
åtgärdas genom en sänkning av utjämningsgraden.
I bred enighet har vi i riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska
medverka till att kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast:
"kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå,
kvalitet, avgiftssättning och effektivitet".
"Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och
landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader."
De utgångspunkter som bygger på av riksdagen fastställda principer kräver
att de kostnadsmått som den enskilda kommunens verksamhet ska jämföras
med ska avse strukturella kostnader.
Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att
tillse att kostnadsutjämningen inte kompenserar för "- - - skillnader i
servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet". Detta särskilt som man
från socialdemokratiskt håll inte har förmåga att bortse från att olika
kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och servicenivåer.
Man fokuserar ofta enbart på skattesats, hög betyder rätt till mera bidrag, låg
betyder rätt att bli utsatt för långtgående omfördelning.
Utjämningssystemets historia under 1990-talet präglas av ständiga föränd-
ringar. Så fort ett system fastlagts kommer protester från dem som drabbas.
Detta leder till nya utredningar, nya beslut, nya protester, nya utredningar
etc. Regeringen har tagit ytterligare ett steg i denna riktning genom att
inrätta
en sorts permanent utredningsverksamhet om utjämningssystemet.
Detta leder också ständigt till krav på att nya faktorer förs in i systemet.
Överblick saknas. Det är omöjligt för andra än ett fåtal specialister att förstå
systemet. Den demokratiska legitimiteten undergrävs.
Det stora antalet utjämningsfaktorer medför att kommunerna ofta får
avdrag för en faktor, bidrag för en annan etc. Det är således inte så att en
kommun som får utjämningsbidrag får bidrag för alla de beaktade faktorerna
utan det resulterande bidraget kan vara en summa av både plus och minus.
Dags för ett tydligare system
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är
oöverskådligt och visar att slutresultatet för den enskilda
kommunen kan bli starkt beroende av hur en viss enskild
faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en
ständig politisk kamp om de ingående faktorerna.
Mot barkgrund av den förödande metodkritik som framförts är det dags att
renodla systemet och minska antalet faktorer istället för att utveckla genom
att ytterligare inveckla systemet. Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen
grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster, vilket kan
medföra att kommuner med högre skattekraft men också höga strukturella
kostnader i högre utsträckning kan klara dessa själva. Inriktning på
utjämning kan då bli betydligt färre och mer renodlade och strukturella
faktorer.
Det är rimligt att beakta skillnader i demografisk struktur som är de
viktigaste variablerna. De befolkningsmässiga konsekvenserna på barn-
omsorg, skola och äldreomsorg måste förstås beaktas. Överslagsmässiga
analyser baserade på enbart dessa faktorer i det nuvarande systemet visar att
tendensen är att storstäder, förorter och glesbygdskommuner skulle miss-
gynnas jämfört med idag medan medelstora städer och industrikommuner
skulle gynnas. Det är avgörande att metoderna utvecklas på ett sådant sätt att
det är förklarande variabler som används snarare än statistiska samvaria-
tioner. Det är också angeläget att systemet täcker in strukturella faktorer och
sådana sektorer som ingår i det kommunala åtagandet, inte faktorer som
avser statliga åtaganden.
Tillsammans med en lägre nivå i inkomstutjämningen skulle man då få en
rimlig utjämning på en nivå där rundgången i systemet minskar.
Vi anser därför att en ny utredning av utjämningssystemet ska inriktas på
att forma systemet med bara ett fåtal förklarande faktorer. Detta ser vi skulle
kunna leda till ett system som är enklare, överskådligare, mer förutsägbart
och genomskinligt. Samtidigt kan vi nå en utjämning av de kostnader som de
facto är dels kommunalt ansvar, dels i praktiken opåverkbara. Detta bör ges
regeringen till känna.
Kommunakuten
Folkpartiet har sedan tidigare sagt nej dels till en
"bostadsbolagsakut", dels till en allmän "kommunakut". I
budgeten öronmärks återigen pengar för sådan verksamhet.
Kommunerna måste få klara spelregler och de kommunala
förlustbostadsbolagen ska inte rekonstrueras för fortsatt
underskottsdrift. Vi säger därför nej till de anslag som finns
för dessa ändamål. Det är orimligt att kommuner som
långsiktigt har strukturproblem efter särskild
överenskommelse och utan generella regler får pengar av
staten. Regeringen anför att vissa kommuners strukturella
ekonomiska problem inte kan fångas in i utjämningssystemet
och därför ska kunna få särskilda anslag. Detta är fel. De
strukturella faktorerna ska fångas in i systemet, övriga
faktorer ska kommunerna ta ansvar för gentemot sina
väljare. De olika uttalanden som kommer från regeringens
företrädare och det synsätt som kommer till uttryck i
Socialdemokraternas eget skattesamråd tyder på att man inte
avser att göra en opartisk bedömning av de kommunala
förutsättningarna.
En modell med en permanent inrättad akutmottagning, med tillhörande
kommundelegation, ger helt fel signaler. Tonvikten på statens arbete måste
ligga på att skapa rimliga generella förutsättningar genom ett väl fungerande
utjämningssystem.
Nej till projekt och
förhandlingsekonomi
Den socialdemokratiska regeringen har genom åren alltmer
fokuserat på olika typer av projektbidrag till den kommunala
verksamheten, och på att genom olika typer av
förhandlingslösningar ge stöd till specifika verksamheter och
aktiviteter. Låt oss utöver bostadsakut och kommunakut
nämna de lokala investeringsprogrammen och
storstadspengarna. Genom dessa förfaranden görs det
kommunala beslutsfattandet till ett köpslående och
förhandlande med staten. Vi kan se den ambition som
regeringen har att kunna framstå som goda gåvors givare,
men bättre vore att ge bra generella förutsättningar för
kommunerna att efter eget önskemål och i dialog med
berörda medborgare forma sin verksamhet. Det är vår
uppfattning att den lokala utvecklingen främjas bäst genom
goda allmänna villkor för jobb och företagande, genom ett
väl fungerande utjämningssystem som ger likvärdiga
kommunalekonomiska förutsättningar och genom ett större
spelrum för lokala aktörer vid sidan av den statliga och
kommunala verksamheten.
Storstadskommittén (1997) visade i sitt betänkande att de tidigare gjorda
projektsatsningarna inte varit långsiktigt framgångsrika. Ändå fastnade
regeringen för att i sin storstadspolitik samla en mycket stor resurs i en
projektorganisation där vissa enskilda stadsdelar väljs ut och där verksam-
heterna återigen ska föras in i projekt, i praktiken över huvudet på med-
borgarna och där ett handslag mellan statsråd och kommunalråd väger tyngre
än den lokala utvecklingskraft som finns i de enskilda människornas vardag.
Anslaget B 2 kan därför minskas med 200 miljoner kronor och resterande
medel betalas ut generellt till de 7 kommunerna som smörjmedel i en lokal
process, där villkoret ska vara att det är lokalt förankrat i samverkan med
statliga lokala myndigheter såväl som föreningsliv och näringsliv.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av jobb och företagande för den
kommunala ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av de kommunala bolagen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunalt självstyre och maxtaxan,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om delat kostnadsansvar för socialbidragen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt utjämningssystem grundat på strukturella
förutsättningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommundelegation och kommunakut,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nej till projektbidrag och förhandlingsekonomi,
8. att riksdagen för budgetåret 2000, för särskilda insatser i utsatta
områden (utgiftsområde 8, B 2), anvisar 200 miljoner kronor mindre
än vad regeringen föreslagit eller således 60 miljoner kronor.2
Stockholm den 5 oktober 1999
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till KU.
2 Yrkande 8 hänvisat till SfU.