med anledning av skr. 1999/2000:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn
1 Kommunernas och landstingens ekonomi
Regeringens skrivelse 1999/2000:102 om utvecklingen i kommuner och
landsting beskriver situationen för den analyserade sektorn under andra
hälften av 90-talet. Redovisningen koncentreras på siffror och resultat
från framför allt 1998 och 1999 men gör vissa bedömningar över
utvecklingen under år 2000. Sammanlagt visar denna bild på en
förbättring inom kommuner och landsting. Men det skulle ha varit absurt
att vänta sig en annan slutsats eftersom hela landets ekonomi mot slutet
av den studerade perioden väsentligt förbättrades. Däremot kan läsaren
konstatera att de förbättringar som presenteras i vissa avseenden är
otillräckligt grundade på klara siffror och att andra delar av skrivelsen
direkt eller indirekt hänvisar till klart otillfredsställande förhållanden.
Skrivelsens inledning konstaterar: "Under perioden 1995-1999 hade en
fjärdedel av kommunerna och ett av tjugotvå landsting ett sammantaget
positivt resultat." Påståendet är långtifrån glädjande om man analyserar
det mot bakgrund av den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige i
slutet av 90-talet: att så få kommuner och landsting presenterar positiva
resultat under en av de starkaste högkonjunkturerna i svensk modern tid
ger anledning till hård kritik. En förklaring till de ekonomiska
misslyckanden som skrivelsen indirekt avslöjar kan ligga i en
socialdemokratisk politisk tradition som i kommuner och landsting under
lång tid försummade den ekonomiska analysens betydelse för
verksamhetens resultat. Nya balanskrav trädde i kraft 1 januari 2000 och
de definierar en nedersta gräns för den kommunala ekonomin. Det verkar
som om tidigare år saknade instrument för en sund hantering av kom-
munernas och landstingens ekonomiska problem.
2 Inkomst- och kostnadsutjämningen
Inför införandet av det nya utjämningssystemet hade Folkpartiet krävt att
inkomstutjämningen ska sättas till 80 % i stället för 95 % av medelskatte-
kraften med perspektiv på en ännu lägre sats i framtiden. Vi kan i dag
konstatera att skillnaderna mellan s k rika kommuner och andra
kommuner har tilltagit och att det nuvarande utjämningssystemet inte på
något sätt har lett till långsiktiga förbättringar för några kommuner eller
landsting. Detta fördunklar och försvårar medborgarens relation till den
lokala politiken. I den motion Folkpartiet väckt i dag med anledning av
vårpropositionen utvecklas vår syn på utjämningssystemet.
2.1 Den kommunala koncernredovisningen
Folkpartiet liberalerna är starkt kritiskt till de kommunala bolagen. Under
riksdagsåret 1997/98 krävde vi i en motion att en samlad
koncernredovisning ska vara obligatorisk för varje kommun i avvaktan
på att de kommunala bolagen successivt avvecklas på visst sätt.
I den aktuella skrivelsen över kommunernas och landstingens utveckling
presenteras en sådan koncernredovisning. Enligt regeringen har antalet
kommuner som sammanställer koncernredovisningar ökat snabbt, från 18 st
år 1998 till i princip samtliga 1999. De sista åren under 90-talet har kunnat
visa upp förbättrade resultat för de kommunala koncernerna, men detta är
ändå fakta som är svåra att tolka, eftersom en stor del av de positiva siffrorna
beror på stora positiva extraordinära poster.
När man studerar de tabeller som regeringen nu lägger fram kan man alltså
inte dra tillräckligt tydliga slutsatser angående de kommunala bolagens
bidrag till kommunernas ekonomi eller vilka eventuella belastningar de utgör
för kommunerna. Folkpartiets syn på kommunala bolag har inte förändrats.
Kommunpolitiken bör inriktas på avveckling av de kommunala bolagen med
undantag av en del av bostadsföretagen som under överskådlig tid av
bostadssociala skäl bör behållas i vissa kommuner.
2.2 Vård och omsorg
Som väntat utgör en stor del av redovisningen en sammanfattning av data
och kvalitetsbedömningar om den sektor som upptar en huvudplats i
kommunernas och lanstingens verksamhet - vård och omsorg. Mycket
målas i glada färger - "Tillståndet i den svenska hälso- och sjukvården är
generellt sett gott" - men också vissa brister beskrivs realistiskt:
"Utvärderingar har visat att landstingen inte fullt ut levt upp till sitt
hälso- och sjukvårdsansvar i vården av äldre." Den allmänna bilden
förblir ändå enligt vår läsning utslätad. Påståenden som "Tandhälsan blir
allt bättre hos både barn, ungdomar och vuxna" väcker allvarliga frågor.
Andra svårigheter som möter patienterna speglas inte heller i regeringens
skrivelse - t ex den faktiska situationen för människor som tvingas leva
med långa väntetider inför en behandling. I avsnittet om vårdköer talar
texten mest om varför regeringen inte vill ha klara tidsfrister för hur
länge en patient ska behöva vänta på en behandling eller operation. I
detta sammanhang nämns en av socialstyrelsens rapporter som hävdar att
införandet av en tre månaders garanti skulle medföra risker för felaktiga
prioriteringar och dessutom vara mycket resurskrävande och sannolikt
orealistisk med hänsyn till bristen på specialutbildad personal. Men den
erfarenhet som Folkpartiet har av vårdpolitik visar tvärtom att både
patienter och vårdpersonal lever ett betydligt bättre liv när vårdgarantin
ställer klara krav på korta tidsfrister. Regeringens skrivelse försöker
kringgå dessa erfarenheter genom att hänvisa till ett nytt projekt som
avser att "utveckla ett kvalificerat och tillförlitligt system för att följa
väntetider", vilket lidande patienter med långa väntetider framför sig bör
uppfatta som grym ironi! Folkpartiet anser att en vårdgaranti ska införas.
2.3 Vård på entreprenad och offentlig regi
En märklighet i denna skrivelse är att politikens mest aktuella fråga på
området - relationen mellan vård och omsorg på entreprenad, i helt
privat regi eller i offentlig regi - inte speglas i den ekonomiska och
kvalitativa analysen. Siffror läggs fram som illustrerar andelen procent
av verksamheten som genomförs i t ex entreprenad, och denna andel är
trots en ständig ökning fortfarande relativt låg. Men varken text, siffror
eller tabeller ger gestaltning till jämförelser mellan ekonomiska resultat
och kvalitet i vård och omsorg när det gäller entreprenader på landstings-
eller kommunalavtal, helt privat regi eller helt offentlig regi. Folkpartiet
anser att en förnuftig och odogmatisk diskussion om denna viktiga fråga
inte kan äga rum i avsaknad av sådana jämförelser och att en klar
kartläggning av jämförande resultat är absolut nödvändig för den
politiska dialogen partier emellan.
2.4 Socialbidragen och arbetslösheten
Folkpartiets motion 1997/98:Fi68 om den kommunala sektorns och
landstingens utveckling påpekade de stora svårigheter som möter
mottagare som under lång tid uppbär socialbidrag när de vill ta sig ut ur
denna påfrestande situation i samhället. Motionen underströk också den
stora belastning som socialbidragen utgör för kommunernas ekonomi.
Några av de då framförda synpunkterna har i dag ännu högre aktualitet.
De siffror som nu redovisas pekar på en farlig utveckling: de
bidragsberoende grupper som under lång tid har stått utanför arbetslivet
befinner sig alltjämt i denna situation trots den mycket goda utvecklingen
av ekonomin och den minskande arbetslösheten i andra grupper. För två
år sedan skrev vi att stat och kommuner bör ha ett gemensamt ansvar och
ett gemensamt intresse av att människor kommer ur bidragssystemen och
får jobb och lön. Vi skrev också att stat och kommuner bör dela på
kostnaden för socialbidragen och att underlag för en sådan reform
behöver tas fram. I dag när arbetsmarknadspolitiken föreslår mycket
långa program för bidragstagare och långtidsarbetslösa - enligt den s k
aktivitetsgarantin - blir frågorna om övergång från socialbidrag till egen
inkomst ännu mera akuta än för två år sedan. En reform är nödvändig
eller åtminstone en rad justeringar i regelverket så att bidragsberoende
personer kan ta sig ut ur förnedrande passivitet och utanförskap. Ett
beslutsunderlag bör tas fram inför en kommande delning av
kostnadsansvaret för socialbidrag och reformering av
ersättningssystemen. Detta bör ges regeringen tillkänna.
2.5 Skolan
Med en liberal samhällssyn som utgångspunkt är skolan en förutsättning
för ett fungerande demokratiskt samhälle. Skolan är samhällets
kraftfullaste verktyg för att ge alla människor jämlika livschanser.
Skolans uppgift är att ge alla människor kunskaper så att de kan
förverkliga sina livsmål. Kunskap behövs också för att fullt ut kunna
delta i det offentliga samtalet och för att komma in på en arbetsmarknad
som kräver alltmer kvalificerad personal. Ibland talas om andra uppgifter
för skolan som också är viktiga, men det får aldrig råda någon tvekan om
att skolans övergripande mål är att förmedla kunskap och färdigheter.
Det är beklagligt för svenska elever och det svenska samhället att skolan
inte lever upp till de krav som ställs. Fritt skolval - även mellan kommunala
skolor - är en kvalitetsfråga. En redovisning av hur det fria skolvalet i
praktiken fullföljs bör göras.
2.6 Förskolan
Barn växer snabbt. Det är viktigt att tidigt fånga upp lusten att lära. Folk-
partiet liberalerna anser därför att det är positivt att en allmän förskolan
ska erbjudas alla barn från fyra års ålder. Pedagogiska mål i förskolan är
viktiga och inte minst arbetet med barnens språkutveckling kan vara
avgörande för barnens fortsatta skolgång.
Det krävs individuellt uppsatta mål för vad ett barn ska uppnå i skolan. Det
måste också formuleras så att det är den pedagogiskt utbildade personalen,
d.v.s. förskollärarna, som har ansvaret för förskolans verksamhet. Läsåret
1998/99 saknade 26 % av förskoleklassernas personal pedagogisk utbildning,
enligt regeringens skrivelse. Folkpartiet anser att det borde skrivas in i
läro-
planen för förskolan att pedagogiskt utbildad personal ska ha ansvaret för
verksamheten i förskolan.
Förskoleklassen som infördes 1998 är enligt Folkpartiet ett steg i rätt
riktning. Nästa steg borde vara att göra grundskolan tioårig. I en tioårig
grundskola blir undervisningen mer flexibel och skolan kan möta eleven på
hans/hennes nivå.
En kartläggning bör göras av hur många barn som fortfarande inte erbjuds
pedagogisk förskola.
2.7 Grundskolan
9,7 % av grundskolans avgångselever uppnår inte behörighet till ett
nationellt program på gymnasieskolan. Andelen elever utan godkänt
betyg i ett eller flera ämnen är ca 22,7 %. Den stora andelen
misslyckanden på gymnasiet tyder på att de godkända grundskolebetygen
inte motsvaras av verkliga kunskaper. I en skrivundersökning i
Stockholm 1999 konstaterades att minst 13 % av första årskursen i
gymnasiet saknade tillräcklig förmåga att uttrycka sig skriftligt.
Måluppfyllelsen i den svenska skolan är dålig. De elever som skickas
vidare i utbildningssystemet utan tillräckliga kunskaper blir lurade på det
stöd de har rätt till. Det individuella programmet lyckas inte med ambitionen
att hjälpa elever över till nationella program på gymnasiet. Istället för att få
grundläggande kunskaper först i gymnasiet borde insatserna göras tidigt i
grundskolan. Men i grundskolan har en tredjedel av speciallärarna försvunnit
och 23 % av lärarna saknar pedagogisk utbildning. Det allvarliga hot mot
kvaliteten som lärarbristen utgör leder inte till några åtgärder enligt rege-
ringens skrivelse.
Ämnesproven i årskurs 9 i grundskolan räcker inte. Redan i årskurs 3
borde obligatoriska ämnesprov genomföras för att skolan i tid ska få en bild
av hur eleverna uppnått målen.
I dag får eleverna betyg först årskurs 8, vilket är alldeles för sent. Det är
hederligare mot en elev att ge honom/henne information om studieresultaten
tidigare - lämpligen i årskurs 6. Betygsskalan ska vara sexskalig för att ge en
rättvisare bild av elevens kunskapsnivå. Betygen måste följas upp av
utvecklingssamtal med elever och föräldrar, där individuella planer görs upp
för hur eleven på bästa sätt ska arbeta för att nå målen. Dessa utvecklings-
samtal ska skolan vara skyldig att dokumentera skriftligt.
2.8 Gymnasieskolan
Grundtanken i den nuvarande gymnasieskolan är att alla ska kunna läsa
vidare på högskolan. Folkpartiet liberalerna menar att detta är orealistiskt
och vill därför riva upp gymnasiereformen. Andelen elever av en årskull
som fullbordat en godkänd gymnasieutbildning enligt uppsatta mål är
efter fyra år i dag ca 60 %. På många yrkesinriktade program är antalet
endast ca 10 %. Regeringens inriktning att genom utvecklingsarbete
rätta till problemen är verklighetsfrämmande. I skrivelsen redovisas inga
förslag till åtgärder som snabbt kan förbättra situationen i skolan.
Folkpartiet anser att gymnasieskolans mål om att alla elever ska uppnå
högskolebehörighet är en stor orsak till många elevers misslyckanden.
Det måste i stället bli möjligt att fullfölja en yrkesinriktad utbildning utan
att läsa samma kärnämneskurser som i ett studieförberedande program.
Lärlingsutbildning, där skola och företag delar på ansvaret, måste
erbjudas fler elever. En studentexamen för högskolebehörighet måste
införas, liksom en lärlingsexamen och en yrkesexamen.
Människor är olika. Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för att skolan
ska anpassas efter skolelevers olika behov - inte tvärtom. Elever med lägre
motivation och med studiesvårigheter ska få det stöd och den uppmuntran de
behöver, elever med utvecklat studieintresse ska få stimulans och pedagogi-
ska morötter. I detta finns ingen motsättning. Det är den likformiga skolan,
utformad för genomsnittseleven, som stjälper elever med särskilda behov och
kväver lusten att lära mer. Undervisningen måste bli mer individanpassad.
2.9 Vuxenutbildningen
Regeringen medger i skrivelsen att kvalitetsindikatorer för vuxenutbild-
ningen hittills saknats och meddelar att den nu gett Skolverket uppdrag
att utveckla sådana. Folkpartiet som tidigare krävt att Kunskapslyftet ska
utvärderas välkomnar detta även om kvalitetsuppföljningen borde ha
skett långt tidigare. Det är väsentligt för vuxna som satsar på en
utbildning att denna håller hög kvalitet. Vuxenutbildning är viktig för att
ge människor möjlighet att komplettera tidigare studier och möjlighet att
ersätta förlorade år i ungdomsskolan.
2.10 Måluppfyllelse
Det är först när skolor och kommuner fått kunskaper om tillståndet i
skolan som de kan åstadkomma förbättringar genom rätt insatser. Ett
problem i dag är att mål och betygskriterier inte är klart formulerade och
tydliggjorda och att uppföljningen inte fungerar.
I maj 1999 överlämnade Riksdagens revisorer ett förslag angående
Skolverkets arbete med att följa upp skolans utveckling. Enligt revisorerna
har nationella mål inte påverkat utbildningen så som förutsattes vid
riksdagens beslut om mål- och resultatstyrning av skolan. Målen har heller
inte tydliggjorts för kommunerna och skolorna. Regeringen har valt att i sin
skrivelse inte närmare kommentera de brister revisorerna tog upp.
Regeringen borde ha framhållit att utvärderingen av skolan inte fungerar som
den ska. De larmrapporter om misslyckanden i skolan som kommit på senare
år borde inte ha kommit som en överraskning.
3 Hemställan
3 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om otillräcklig redovisning av kommunernas och
landstingens ekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utjämningssystemet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de kommunala bolagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdgaranti,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkurrensutsättning av offentlig verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socialbidragsberoendet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundskolan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gymnasieskolan,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vuxenutbildningen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om måluppfyllelse.
12.