med anledning av prop. 1999/2000:100 2000 års ekonomiska vårproposition
Den av regeringen föreslagna nivån på väginvesteringar och
vägunderhåll i landet är långt ifrån tillräcklig, och de senaste årens
försummelser inom detta område befästs på ett anmärkningsvärt sätt i
vårpropositionen. Avsaknaden av en långsiktig strategi för den kanske
viktigaste delen av infrastrukturen, ett väl fungerande vägnät, innebär för
landet som helhet att den svenska vägstandarden stadigt försämras.
Effekten av detta syns redan i ett oacceptabelt högt olyckstal i trafiken,
med allt vad detta innebär av mänskligt lidande för de direkt och indirekt
drabbade. Den allt sämre vägstandarden leder till ökad olycksrisk, och
belastar på så sätt helt i onödan en hårt ansträngd sjukvårdsapparat. Ett
nedsatt vägunderhåll orsakar som sagt olycksfall, som i sin tur leder till
betydande produktionsbortfall, och enbart denna faktor borde tala för en
uppskrivning av det totala anslaget till en nivå som ligger avsevärt över
den föreslagna.
För privatbilister och professionella transportörer, som är hänvisade till ett
givet vägnät, är den låga standarden ett påtagligt ekonomiskt problem.
Faktum är att för länstrafiken och skogstransportörer uppstår årligen extra-
kostnader på grund av dålig vägstandard som uppgår till hundratals miljoner
kronor. I slutändan är detta kostnader som kunden och skattebetalarna får stå
för. Bilen är en livsnödvändighet för merparten av svenska folket, och i
själva verket en förutsättning för det välstånd vi eftersträvar. Till den lång-
siktiga kapitalförstöring som regeringens politik på vägområdet innebär
måste dessutom fogas de punktskatter som läggs på drivmedel. Sammantaget
bromsar regeringens politik landets tillväxt i allmänhet, och den utgör
särskilt ett hot mot hela Norrlands överlevnad. Eftersom Norrland är en
mycket stor nettoexportör av tunga råvaror och regionen kännetecknas av
långa avstånd med gles befolkning, är bilen och vägnätets standard en
avgörande faktor inte bara för tillväxt och befolkningsförflyttning, utan
också för en god rörlighet på arbetsmarknaden och för att folk överhuvud-
taget ska kunna bo kvar.
Gränsen för en acceptabel vägstandard är nu sedan länge passerad. För att
illustrera detta kan nämnas att det västerbottniska vägnätet den 25 april 2000
till 25 procent av befintligt vägnät, eller 233 mil, hade nedsatt framkom-
lighet. I Jämtland är denna siffra uppe i hela 40 procent. Det betyder bland
annat att skogstransporter måste anstå till dess att tjälen gått ur jorden och
vägnätet åter bär. Miljontals kronor i framförallt försämrad virkeskvalitet,
men också i minskade intäkter från turismen, försvinner därmed.
Regeringens försumlighet drabbar Norrlands vägnät på ett förödande sätt.
Boende, arbetspendlande och företagande i allmänhet ges genom regeringens
politik otillräckliga förutsättningar för att kunna skapa mervärde och bidra
till ökad tillväxt. Den besparing som regeringen gör är i själva verket
kontraproduktiv på flera områden. En långsiktig och framsynt politik vad
gäller nyinvesteringar och underhåll av befintligt vägnät måste ansluta sig till
synsättet, att satsningar för ett väl fungerande vägnät inte är en kostnad utan
en investering. För Sveriges del i allmänhet och för Norrlands i synnerhet
borde regeringen därför avsätta medel som kraftigt överstiger de föreslagna,
så att en modern och långsiktigt hög vägstandard kan uppnås.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade väganslag.