1 Vård när den bäst behövs

Den svenska sjukvården klarar inte längre av sin mest elementära uppgift – att ge människor vård i tid. Många individer och familjer far illa i kampen för att försöka få den vård som de trodde skulle finnas där när de behövde den. En del hinner inte ens komma fram i kön innan det är för sent.

Också personalen far illa. I frustrationen över att ha ansvar men inte befogenhet att utnyttja sina kunskaper tilltar utbrändheten. Man vill allt oftare ha en annan arbetsgivare än landstinget och många har under det senaste året allvarligt funderat på att sluta. Allt färre ungdomar vill arbeta inom den offentliga vården, vilket gör att landstingen får det allt svårare att rekrytera ny personal. Så får det inte vara.

Vi vill göra sjukvården till en viktig del i den nya ekonomin och byta perspektiv från kostnadsperspektivet till det resursskapande; en tillväxtmotor som är högteknologisk, forskningsintensiv, kompetensrik och som har en mycket stor andel välutbildad personal. En sådan vård skulle Sverige kunna erbjuda alla. Det skulle betyda mycket för alla dem som i dag inte får vård när den bäst behövs.

Moderaterna vill omedelbart införa en vårdgaranti och på sikt också en hälsoförsäkring som ger tydliga rättigheter åt patienterna. Det innebär lösningar som ger bättre utrymme för utveckling och förnyelse av vården. Alternativ till den offentliga sjukvården får utrymme vilket skapar incitament till effektivitet och bättre samordning av samhällets resurser.

Våra reformer kommer först och främst att innebära att människor får bättre vård med mindre väntan. Reformerna ger utrymme för en långsiktig satsning på sjukvården som en dynamisk framtidsbransch, och för att särskilt förbättra situationen för t.ex. de äldre och handikappade som bäst behöver den offentliga sektorns stöd.

2 Hälsoförsäkring och vårdgaranti ger rättigheter åt patienten

I vårpropositionen skriver regeringen att kvaliteten i skolan, vården och omsorgen i allt väsentligt är god, även om det förekommer skillnader mellan enskilda kommuner och landsting. Det är ett anmärkningsvärt påstående. Vårdköerna utgör en av de mest påtagliga bristerna i välfärden.

I Landstingsförbundets nya databas om kötider i vården är det för hela 21 av 27 diagnoser mindre än hälften av mottagningarna som klarar av att ge vård inom tre månader. Det är förvisso angeläget att patienter ges möjlighet till överblick av kötider på olika sjukhus samt också att betygssättning av olika kliniker möjliggörs. Förbättrad statistik är dock ingen lösning på proble­met med vårdköer.

Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är dessutom kostsam. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård.

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle. Det är därför vi föreslår att alla medborgare skall omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Dagens situation är inte acceptabel. Eftersom landstingen i stor utsträckning fungerar som myndig­heter hamnar patienten i en beroendesituation i vilken hon varken kan påverka eller ställa krav.

Patienten är stark först i den stund hon styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja god vård och välja bort dålig vård. Patienten måste få en starkare ställning i sjukvården. I dag är hennes rättigheter enbart politiska, indirekta och kollektiva.

Internationellt sett går trenden just mot att allt fler länder inför obliga­to­riska hälsoförsäkringar. Såväl länder med skattefinansierad sjukvård som länder med privatfinansierad sjukvård övergår till obligatoriska försäkringar. Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd.

Att ersätta dagens föråldrade landstingsmonopol med en modern för­säkringslösning tar dock tid. Det finns akuta problem som måste lösas nu. Vi vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

Vårdgarantin kan bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin synliggör man för landstingen – och för de enskilda sjukhusen – en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen miste om resurser och uppmuntras att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.

Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. Pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väljer.

Moderaterna delar inte regeringens bedömning – senast annonserad i budget­propositionen – att införandet av en vårdgaranti skulle vara mycket resurs­krävande och orealistiskt. Inte minst erfarenheterna från den tidigare borger­liga regeringsperioden visar att en garanti leder till minskade kötider. Det är heller inte så att man sparar pengar genom att låta folk stå i kö. Tvärtom är köer och väntan ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått.

3 Alternativ till offentlig vård ger bättre och effektivare vård

Socialdemokraterna säger inte bara nej till en vårdgaranti utan vill dessutom lagstifta mot vissa av de privata sjukvårdsverksamheter som drivs så bra att de går med vinst. En sådan lagstiftning skulle hindra alla dem som vill och kan utveckla nya verksamheter som är bättre än de offentliga. Vi tvivlade länge på att regeringen verkligen skulle driva igenom förslaget, men inser nu att man faktiskt menat allvar.

Socialdemokraterna vill inte bara förbjuda privata vinstgivande akutsjuk­hus, utan har också sedan länge hindrat privata etableringar inom andra delar av vården. Utvecklingen i Sverige och utomlands går dock mot en ökad andel privat vård. Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invånare lever i länder där sjukvården i dominerande utsträckning tillhandahålls av offentliga vårdgivare. Det hänger delvis samman med en vilja att öka mångfalden inom sjukvården. Dessutom får stora sjukhus – ofta offentligt ägda – allt mindre betydelse inom sjukvården. Antalet vårdplatser blir allt färre, bland annat som en logisk följd av effektivare behandlingsmetoder. Kvaliteten och kunskapsinnehållet på den enskilda kliniken blir allt viktigare. Specialiserade kliniker – ofta privata – kan i stor utsträckning ligga fristående och ändå samarbeta med andra kliniker.

För en tid sedan presenterades en årlig undersökning från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelshögskolan – Svenskt Kvalitetsindex. Där konstateras att den privata vården ges fortsatt markant högre betyg än den offentliga. Detta återspeglas även i människors förväntningar på privat respektive offentlig sjukvård. Många förväntar sig inte längre att offentlig sjukvård skall vara lika bra som privat.

En ökad mångfald och konkurrens ger stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad tillgänglighet och kvalitet utan också därför att resurser frigörs genom ett bättre resursutnyttjande. Ökad konkurrens mellan vårdgivare kan att döma av hittills genomförda studier ge mer och bättre vård motsvarande minst 10–20 procent av dagens sjukvårdskostnader.

De medel som konkurrensen frigör skall i första hand användas för att direkt ge nödvändig vård till dem som behöver, i andra hand till kvalitets­förbättringar, t.ex. genom mer rimliga löner i vården. Svensk sjukvård har idag till synes låga kostnader genom att landstingsmonopolet har drivit fram en ”proletarisering” av sjukvårdspersonalen. De som inte vill eller vågar ta de nödvändiga stegen för att förnya vården har ett stort moraliskt ansvar att inför medborgarna tala om varför de säger nej till mer sjukvård och bättre villkor för vårdpersonalen.

Misshushållning genom byråkrati och ineffektivitet är ett allvarligt pro­blem i svensk sjukvård, särskilt som regeringen själv i vårpropositionen konstaterar att den demografiska utvecklingen kommer innebära att behoven ökar inom framför allt sjukvård och äldreomsorg. Framtidens utmaningar leder till krav på att ekonomiska resurser frigörs, men också på att ny personal kan rekryteras. Enligt beräkningar från Kommun- och Landstings­förbunden behöver mellan 15 000–20 000 personer per år anställas under den kommande tioårsperioden.

För att bl.a. motverka framtida brist på vård- och omsorgspersonal har regeringen träffat en överenskommelse med berörda parter på arbetsmark­naden med utgångspunkt i ett utredningsarbete av den s.k. vård- och omsorgskommissionen. Men den tid när personal kunde kommenderas fram på detta sätt är förbi. Vårdyrken har sjunkit i popularitet bland de unga. Allt fler som arbetar i vården vill förtidspensionera sig och många lämnar den svenska vården för att jobba utomlands. Så sker inte för att de vill öka sina kunskaper och se andra miljöer och därefter återvända till Sverige med värdefulla erfarenheter utan därför att de inte längre kan finna arbetsglädje i den svenska sjukvården.

Många undersökningar visar att ett ökat inslag av privata alternativ inom vård och omsorg är viktigt för att säkra tillgången på personal och för att förbättra den befintliga personalens trivsel och utvecklingsmöjligheter. Ett exempel är en intervjuundersökning som vi låtit Skandinavisk Opinion (SKOP) göra bland allmänheten. Undersökningen visade följande:

Enligt Kommunalarbetareförbundets undersökningar – genomförda vid flera tillfällen – tycker deras medlemmar att det är bättre att jobba privat. Men trots att den ena undersökningen efter den andra visar att personal på alla nivåer trivs bättre i privat vård, och att mångfalden alltså är väsentlig för vårdens funktion och utveckling, motarbetar Socialdemokraterna en friare arbetsmarknad.

Inom ramen för den hälsoförsäkring som vi föreslår skulle det nuvarande landstingsmonopolet brytas upp till förmån för en mångfald av vårdgivare. Försäkringspremierna finansieras solidariskt och omfattar alla, oavsett inkomst och hälsotillstånd. Våra förslag om obligatorisk hälsoförsäkring och vårdgaranti ger kraftigt ökat utrymme för privata alternativ till den offentliga vården; alla kan välja den vårdgivare som passar dem bäst. Det skapar drivkrater för förnyelse, mångfald, kreativitet och ökar inflytandet för personalen. Tyvärr måste man konstatera att landsting och kommuner hittills nästan aldrig har gått före och tagit egna initiativ för att förnya sin verk­sam­het, annat än när man har varit absolut tvungen därtill, tack vare konkurrens eller någon annan form av tydliga krav från omvärlden.

Moderaterna har tillsammans med de övriga borgerliga partierna det politiska huvudansvaret för sjukvården för ungefär hälften av landets befolkning. Det gäller de delar av landet där läget var som värst 1994. Kravet på förändringar var mycket stort. Inom dessa områden har vi redan påbörjat – och kommer att fortsätta – arbetet med att släppa fram alternativ till den offentliga vården. Förnyelsen av den svenska sjukvårdens organisation bör först av allt handla om just detta. All erfarenhet visar nämligen att när alternativen prövar nya vägar och lösningar så förändras också den offentliga sjukvården i rätt riktning.

Visserligen går det sakta på många håll i landet, men med flera privata alternativ och större möjligheter för de befintliga alternativen att utveckla sin verksamhet kan förnyelsen skyndas på. Det är en sådan handlingsplan svensk sjukvård behöver, inte en handlingsplan som syftar till att släta över befintliga missförhållanden och förstärka politikernas roll i sjukvården.

Monopol kostar, inom sjukvården som överallt annars. Ingen med ekono­miska kunskaper hävdar längre att monopol är effektivare än konkurrens. Enligt regeringens egen utredare finns t.ex. mångmiljardbelopp att vinna på en avveckling av apoteksmonopolet. Sverige är unikt i västvärlden med sitt monopol på läkemedelsförsäljning.

Ett annat viktigt skäl att avveckla apoteksmonopolet är att tillgängligheten till läkemedel – inte minst i glesbygd – ökar om receptfria mediciner kan säljas i vanliga affärer samt om receptbelagda mediciner kan köpas på privata apotek under farmaceutisk ledning. Det är anmärkningsvärt att det i Spanien finns ett apotek på 2 150 invånare, i Frankrike ett apotek på 2 560 invånare. och i Norge ett apotek på 2 600 invånare medan det i Sverige bara finns ett apotek på 9 780 invånare.

Vi förordar således att apotekets monopol avskaffas och ersätts med en möjlighet för licensierade privata butiker och apotek att sälja receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Det fungerar utomlands och det skulle fungera i Sverige också. Island avmonopoliserade apoteksverksamheten för tre år sedan, vilket har medfört att priserna för konsumenterna nu tack vare konkurrens mellan apoteken sjunkit med hela 15 procent. Läkemedelsverkets kontroll och godkännande skall vara en garanti för att säkerhet och kvalitet upprätthålls.

4 Bättre samordning minskar lidande och frigör resurser

Enligt finansplanen ser regeringen mycket allvarligt på utvecklingen inom ohälsoområdet, främst ur ett mänskligt perspektiv. Regeringen har ännu inga förslag på hur man skall komma tillrätta med problemet men meddelar att det finns tre olika utredningar: en utredning om den arbetslivsinriktade rehabi­li­te­ringen, en utredning om sjukförsäkringen samt dessutom ett arbete i Regeringskansliet med reformerad beräkning av förtidspensionen. Rege­ringen lovar i vårpropositionen att man skall tillsätta en arbetsgrupp inom Socialdepartementet för att bereda resultaten från utredningarna och utarbeta en handlingsplan för hela ohälsoområdet.

Ungefär likadant ser det ut på läkemedelsområdet. Budgetöverdrag har närmast blivit legio. Vad beträffar läkemedelsförmånen konstateras i vår­propo­sitionen att prognosen är osäker men att ”det finns risk för utgifts­ökningar de kommande åren”. Med hänsyn till osäkerheten justeras inte de volymantaganden som legat till grund för de nuvarande ramarna. Regeringen har däremot, mot bakgrund av de fortsatta kostnadsökningarna, tillsatt en utredning som skall göra en översyn av läkemedelsförmånerna.

Den svenska läkemedelsnotan fortsätter att öka trots regeringens panik­artade höjning av högkostnadsskyddet våren 1999. En huvudorsak till kostnadsökningen är nya, dyrare och oftast bättre läkemedel. Det innebär i och för sig att samhället får en minskad kostnad/ökad intäkt i form av effektivare behandling, färre sjukskrivningar, färre sjukpensioneringar och ökad produktion samt allmänt bättre livskvalitet hos många sjuka. Men då denna intäkt inte kommer landstingen till del uppstår ändå ett stort kostnads­problem för dessa och för staten.

I vårpropositionen erinrar regeringen om att landstingen enligt en tidigare överenskommelse skall ta över kostnadsansvaret för läkemedel i syfte att likställa läkemedelsbehandling med andra behandlingsmetoder samt för att få kontroll över kostnadsutvecklingen. Denna inriktning ligger fast men förhandlingar om hur övertagandet skall ske pågår fortfarande.

De förhandlingar som sker och har skett mellan stat och landsting präglas i huvudsak av ett snävt kameralt perspektiv. Tendensen att enbart se läke­medel som en kostnad visar på den bristande samordningen mellan lands­tingens verksamhetsfält och samhällsekonomin i övrigt. Det går över huvud taget inte att avgöra om 13,4 miljarder – vilket var statens kostnader för läkemedel år 1998 – är mycket eller lite utan att väga in faktorer som minskat antal operationer och vårddagar, sjukskrivningar och förtids­pensio­ner samt produktionsbortfall m.m.

På kort sikt föreslår vi att kostnadsansvaret för läkemedel återförs till staten för att möjliggöra en bättre avvägning mellan de direkta läkemedels­kostnaderna och läkemedlens övriga effekter på samhällsekonomin. Läkemedel utgör den mest rörliga kostnadsposten för landstingen och blir lätt föremål för besparingar. Sådana besparingar är dock oftast kortsiktiga. Läkemedelsutveckling och terapeutiska insatser riskerar att sättas i andra hand. I kombination med en vårdgaranti, som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling, tror vi att en sådan förändring skulle medföra en bättre läkemedelsanvändning än i dag.

Den väg regeringen har valt, som innebär en samordning hos landstingen, verkar inte framkomlig. Annat är heller inte att vänta, eftersom förslaget är en halvmesyr. Stora delar av kostnaderna för ohälsa skulle ju ändå ligga kvar på staten i form av sjukförsäkring och förtidspensioneringar. Långsiktigt ligger i stället nyckeln till bättre samordning i vårt förslag om en hälso­försäkring. I den kan såväl läkemedelsförsäkringen som delar av sjuk­för­säkringen, förtidspensionerna och rehabiliteringen inordnas.

Att snabbt och effektivt bota ohälsa är inte bara humant utan också samhällsekonomiskt fördelaktigt. Förutom att kostnaderna för själva vård­insatsen kan bli högre på grund av förvärrade sjukdomstillstånd, finns det också andra kostnader förknippade med köerna. Det handlar bland annat om produktionsbortfall genom sjukfrånvaro och förtidspensioneringar samt om de extra sociala stödinsatser som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden. Det är inte bara statskassan som förlorar pengar på att människor är sjuka. Ju färre som arbetar, desto färre människor kan vara med och producera välfärd.

För en tid sedan kunde man läsa i tidningen om en ung högskolestuderande kvinna som väntade på att få en hörapparat. Efter att ha väntat i månader fick hon beskedet att det skulle dröja ytterligare flera månader. Hon hörde allt sämre. Hon fick svårt att hänga med i vanliga samtal. Hon klarade till slut inte heller av att följa med i undervisningen på högskolan. Hon tvingades avbryta sina studier för att hon inte kunde få en enkel hörapparat utprovad. Man frågar sig hur stor samhällets förlust genom denna ordning kom att bli, utöver den rent personliga och mänskliga.

SPRI har tidigare beräknat de genomsnittliga samhällsekonomiska kost­naderna för att låta människor stå i kö till 19 000 kronor per månad. 100 000 personer i kö skulle i så fall innebära en onödig kostnad på 20–25 miljarder kronor per år, förutom allt det lidande och all den oro som väntan medför.

Ett konkret exempel gäller kön för operation av gråstarr, en tämligen enkel operation som tar runt 30 minuter att genomföra. I dag står ungefär 35 000 människor i kö till en sådan operation. Den sammanlagda kostnaden för att genomföra dessa operationer skulle enligt Sveriges Pensionärsförbund (SPF) vara runt 225 miljoner kronor. Men bara extrakostnaderna för att ha människor stående i kö, t.ex. för hemtjänst, uppgår enligt SPF till över 100 miljoner kronor.

Problemen är liknande på flera andra områden. Det är t.ex. bättre att erbjuda rehabilitering omedelbart än att låta människor vänta. Men i Socialdemokraternas Sverige saknas både individperspektiv och helhetssyn. Rehabiliteringsåtgärder utförs ofta inte eftersom de innebär en merkostnad för en huvudman, medan vinsten visar sig hos en annan. Detta har påtalats av bland annat företrädare för utredningen om arbetslivsinriktad rehabilitering i skrivelsen ”Individen i centrum”.

Med en allmän obligatorisk hälsoförsäkring kan de offentliga resurserna utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan rehabilitering, vård, sjuk­skrivning och förtidspensionering kan göras i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang. Med överblick över hela vårdkedjan öppnas möjligheter att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom förebyggande vård och bättre utvärdering av vårdinsatserna. Resurser frigörs till vård när kostnaderna för bl.a. sjukskrivningar minskas genom att köerna försvinner.

Moderaterna har påpekat att det inte räcker med frivilliga överens­kommelser och projekt, utan att all rehabilitering skall ske samordnat. Regeringen har dock – senast i budgetpropositionen – visat sig oförmögen att ta ställning i frågan. Och försäkringskassorna har logiskt nog flyttat resurser från arbetet mot ohälsa till förmån för hantering av penningutbetalningar. Den ena handen vet inte vad den andra gör.

Regeringen menar uppenbarligen inte allvar med sitt tal om samordning. Det gör emellertid vi. Vi vill omedelbart bygga ut de försöksverksamheter med finansiell samordning som nu finns, till att omfatta hela landet. Erfaren­heterna hittills ger vid handen att detta skulle frigöra resurser i stor­leksordningen 1,5 miljarder kronor. Det är stora resurser som kan fri­göras genom en bättre samordning mellan olika välfärdssystem och verk­samheter.

5 Satsa på sjukvården som en framtidsbransch

Utvecklingen av nya läkemedel är i grunden något starkt positivt. Nya och bättre läkemedel har minskat lidande och gjort att fler människor har fått möjlighet att leva ett bättre och längre liv. Magsårsmedicinen Losec har t.ex. medfört att kostnader för vissa typer av operationer med efterföljande sjukskrivningar i stort sett försvunnit. S.k. inhalationssteroider har drastiskt minskat vårddagarna på sjukhus för astmatiker. I mycket av det nya kunnande som bryter fram går det att finna lösningar som leder till både billigare och effektivare behandlingsmetoder.

Den medicinska utvecklingen öppnar också många nya möjligheter att hjälpa människor med problem som tidigare saknat lösningar. Om dessa möjligheter skall kunna tas tillvara fullt ut ställer det krav på att resurser frigörs och på att sjukvården följer med i utvecklingen på forskningsfronten. Vi menar att allt detta förstärker våra krav på en mera fri och till nya behov och behandlingsmetoder bättre anpassningsbar sjukvård.

Sjukvårdens kvalitet avgörs långsiktigt av dess förmåga till förnyelse. En god sjukvård förutsätter att det finns kompetent personal som snabbt förmår tillgodogöra sig nya rön och omsätta dessa i praktisk vård. Innovationskedjan från grundforskningen fram till kunskapsspridande och praktisk sjukvård är avgörande för att patienten skall få den kvalificerade vård hon har rätt till.

Många av sjukvårdens misslyckanden och problem handlar om att bästa tillgängliga kunskap inte utnyttjas. De som är verksamma i vården måste snabbare få kunskap om vad som sker i den globala medicinska forskningen och utvecklingen. Tyvärr bromsar den nationellt inriktade organisationen denna utveckling.

På andra samhällsområden är det tydligt att företaget är överlägset när det gäller att överföra bred kunskap liksom mer svårfångad mjuk kunskap mellan olika kulturer, språk och nationer. Sjukvården behöver nu inter­nationaliseras inte bara vad avser själva den medicinska forskningen utan i lika hög grad när det gäller organisation och arbetssätt.

Sverige har läkemedelsföretag som traditionellt sett har varit starka och mycket globala. Den samhällsekonomiska betydelsen av den svenska läkemedelsindustrin framgår också av att denna 1998 redovisade en netto­exportintäkt på 19 miljarder kronor. På motsvarande sätt borde det vara möjligt att skapa framgångsrika sjukvårdskoncerner med säte i Sverige som verkar på europeisk eller t.o.m. på global bas och som kan vara med och utveckla medicinsk spetsteknologi.

Sjukvårdssektorn är just nu den snabbast växande delen av världs­eko­no­min. Bara i USA bedöms investeringsbehovet till omkring 5 000 miljarder USD under tiden fram till år 2015. Genom närmare samarbete mellan industri, industriforskning, akademisk forskning och hälso- och sjukvården kan sjukvården också i Sverige bli en blomstrande framtidsbransch som tar tillvara nya möjligheter.

En kunnig, kompetent och engagerad personal är vårdens största tillgång. Inom sjukvården, som på många andra samhällsområden, främjas den innovativa kraften ofta av att det startas nya företag som utvecklar spännande idéer. Ofta bär sjukvårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta eget.

En sådan utveckling försvåras om det finns starka offentliga institutioner som gör anspråk på monopolställning. Med dominerande offentliga vård­givare är det svårt att få till stånd den nyetablering av vård som är nöd­vändig för en förnyelse av sjukvården. Om Sverige skall klara de ökade krav som utvecklingen kommer att ställa på sjukvården, måste de stela ineffektiva system som idag skapar köer och hindrar sjukvårdspersonalen i deras utveckling reformeras.

Mer av den politik och de politiker som har skapat problemen kan aldrig vara lösningen. I stället behövs det mångfald och konkurrens.

Av de offentligt finansierade sjukhusen i Stockholm är det ett som fungerat särskilt bra, nämligen det sedan före valet 1994 bolagiserade och nyligen privatiserade S:t Göran. Där trivs personalen och många patienter söker sig dit. Där har man också – än så länge efterföljd bara av några få offentliga sjukhus – varit pionjär på att genomföra titthålskirurgi med lokalbedövning.

Detta var en verksamhet som hade svårt att få pengar under tiden som landstingskommunal förvaltning. Men på S:t Göran är det inget problem. Man räknar t.o.m. med en vinst på flera miljoner kronor, som de cirka 25 anställda på kliniken skall få vara med och dela på. De som vinner på det är både patienterna – som snabbare får tillgång till nya metoder i vården – och personalen som får del i vinsten och möjlighet att vara med och utveckla spjutspetssjukvård.

Metoderna kommer kanske snart att vara tillgängliga på flertalet offentliga sjukhus. Men frågan är hur det sett ut om ingen velat gå i täten och ingen kunnat frigöra de nödvändiga ekonomiska resurserna för att visa att det går. Tyvärr är det alltför få som med kraft och allvar utnyttjar sin entrepre­nörs­anda när både statsministern och socialministern säger att de snart tänker förbjuda företagsidén.

Det är de beslut som fattas i Sverige om den svenska sjukvården som kommer att avgöra huruvida utländska patienter i framtiden kommer att söka sig hit eller om svenska patienter kommer att söka sig härifrån. Det är spjutspetsen i vårdens utveckling som riskerar gå förlorad om fel beslut fattas. Och när spjutspetsen försvinner, försvinner också möjligheten för Sverige att vara ett framgångsrikt land på den globala sjukvårdskartan. Med globaliseringen och de krav som inte minst på EU-nivå ställs på att patienter skall ha rätt att söka vård utomlands, blir det allt viktigare att svensk sjuk­vård är internationellt konkurrenskraftig.

Konsekvenserna för sysselsättning och näringsutveckling blir naturligtvis helt olika beroende på vilken väg man väljer. Vi vill se sjukvården som en viktig del i den nya ekonomin, byta perspektiv på sjukvården från kostnad till resursskapande verksamhet till en tillväxtmotor som är högteknologisk, forskningsintensiv och kompetensrik samt har en mycket stor andel väl­utbildad personal.

Om Sverige skall förbli ett framgångsrikt land på sjukvårdskartan är det också viktigt att Sverige ger ökat stöd till den bästa forskningen. Sverige har haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse.

Återväxten av forskare måste emellertid tillgodoses om kreativa forsk­nings­miljöer av internationell klass skall kunna upprätthållas. Sverige står inför ett generationsskifte där betydande delar av de etablerade forskarna går i pension om 10–20 år. Samtidigt ökar de svenska företagens benägenhet att investera i forskning utomlands.

För att ge maximal kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa vad vi kallar ett svenskt ”National Institute of Health” efter amerikansk förebild. Ett sådant ”institut” för medicin och hälsa skall ha till uppgift att skapa bästa möjliga förutsättningar för ny banbrytande kunskap inom hela hälsoområdet.

För att fullt ut kunna tillvarata den potential som finns inom medicin, bioteknik, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, social omsorg, arbetsmiljö och informationsteknologi, föreslår vi att de myndigheter som i dag inom det statliga forskningsfinansieringssystemet var och en för sig svarar för olika delar av denna forskning integreras inom ramen för det av oss föreslagna ”institutet”. Genom ”institutet” för medicin och hälsa skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektrat. Det handlar om allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning.

”Institutet” för medicin och hälsa skall syfta till att kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forsk­ningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening. Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig.

Långsiktigt sett ligger den stora potentialen för förbättrad hälsa i nya landvinningar på bl.a. det medicinska området. Vad beträffar folkhälso­institutet menar vi att det statliga engagemanget kraftigt bör minska till förmån för regionalt och lokalt folkhälsoarbete. Erfarenheten visar att det ger störst möjligheter till framgång. Folkhälsoinstitutet som myndighet har tyvärr tappat allt för mycket i förtroende som följd av spektakulära kampanjer, tendentiösa undersökningar och onödiga pekpinnar.

6 ”Vårdmiljarderna” och den nationella handlingsplanen

I vårpropositionen utgår regeringen från stolta målsättningar. Av finans­planen framgår att Sverige skall vara ett land där medborgarna känner trygg­het och delaktighet i förändringen. Men propositionen i övrigt handlar mest om hur man skall undvika att behöva förbättra formerna för människors trygghet, trots att det är uppenbart att dagens system inte fungerar och att det finns stora revor i välfärden.

Det handlar om att lappa, laga och skjuta till lite extra pengar där förfallet är som mest uppenbart. Regeringen backar in i framtiden.

Den s.k. försvarsuppgörelsen som regeringen träffat med Centerpartiet innebär att 8 miljarder kronor tillförs kommunernas och landstingens verk­samheter under åren 2002–2004. Regeringen aviserade i senaste budget­propositionen att man för år 2001 skulle tillföra ytterligare 1 miljard kronor till kommuner och landsting. Enligt vårpropositionen skall 70 procent av dessa pengar gå till landstingssektorn och resterande del till kommunerna.

Moderaterna säger nej till att reservationslöst satsa ytterligare resurser, de s.k. vårdmiljarderna, i en vårdapparat som inte klarar av att hushålla med de resurser den redan har. Utredningen HSU 2000 påpekade att de medel som tillförs hälso- och sjukvården måste tillföras på ett sådant sätt att driv­krafterna för strukturell förnyelse och verksamhetsutveckling upprätt­hålls. Detta råd har regeringen uppenbarligen inte tagit till sig.

De förhållandevis små belopp regeringen vill skjuta till – vid en jämförelse med de totala kostnaderna för sjukvården – kommer inte att medföra någon varaktig förbättring, utan istället bidra till att konservera föråldrade struktu­rer.

I budgetpropositionen aviserades också en nationell handlingsplan för sjukvården. Det är uppenbart att detta är feltänkt. Erfarenheten visar att politiker inte kan styra sjukvården bättre än de som arbetar i den till vardags. I idén om en nationell handlingsplan ligger en i grunden planekonomisk tanke om politikers makt och möjligheter, en tanke som är verklig­hets­främmande.

Sjukvårdens utveckling kan inte styras i den mening som regeringen förutsätter. Utvecklingen sker snabbt och ofta oväntat. Forskning och nya rön växer fram i en global miljö där nationella planer har föga betydelse. Planerna riskerar att få karaktär av bromsande drivankare. Istället krävs öppenhet och flexibilitet så att nya impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder i sjukvårdens verklighet. En sådan snabb omsättning underlättas med en mångfald av starka och oberoende aktörer inom vården.

För uppföljning och utvärdering av den nationella handlingsplanen kommer enligt vårpropositionen medel att flyttas från utgiftsområde 25 till utgiftsområde 9. Lika mycket som vi säger nej till nya statliga pengar till vården, säger vi nej till att regeringen vill ta pengar från verksamheten för att administrera storskaliga projekt som framförallt syftar till att ge en illusion av handlingskraft, inte till att åstadkomma reella förbättringar.

Misshushållning är det ord som kanske bättre än något annat beskriver den sjukvårdspolitik som förts och som fortfarande förs i stora delar av Sverige. Det är en misshushållning med mänskliga resurser genom att låta människor stå i kö, en misshushållning med personalresurserna genom att inte tillräckligt tillvarata personalens kompetens, en misshushållning genom att inte våga pröva nya alternativa verksamhetsformer som ger ekonomiskt utrymme att satsa på dem som bäst behöver det, en misshushållning genom att den ena handen inte ser vad den andra gör samt slutligen en miss­hushållning genom att inte möjliggöra för sjukvården att utvecklas till en dynamisk framtidsbransch.

Att få god vård och vård utan att stå i kö borde vara en självklarhet. Så är det inte i dag. Vi har ett vårdmonopol som både finansierar och producerar vård och där den politiska styrningen rycker undan grunden för en professionell ledning. Vårdköerna är ett tydligt tecken på att systemet inte fungerar. Landstingen förmår inte längre ge människor den vård de har rätt till.

Det behövs en ny politik som kan erbjuda patienterna den vård de behöver och vårdens medarbetare ny framtidstro!

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgiftsområde 9.

Stockholm den 26 april 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)