Ekonomisk politik för en ny frihetstid - Folkpartiets ekonomisk-politiska motion
Sammanfattning
Det är liberala idéer Sverige behöver inför 2000-talet. Det
innebär större tilltro till den enskilde, fler valmöjligheter,
bättre klimat för företagande, större ansvarstagande i dag för
kommande generationer och mer solidaritet med människor
inom och utom vårt land, som behöver stöd för att vidga sin
frihet.
1999 råder högkonjunktur. Men all historisk erfarenhet talar för att det är
rätt att fortsätta åtgärda ekonomins långsiktiga problem också när tiderna är
goda. Det är däremot fel att slå sig till ro. I Folkpartiets alternativa politik
innebär det bland annat:
- Ett stort åtgärdspaket för att minska marginaleffekter i skatte- och
bidragssystemen. Åter till skattereformen. Det måste löna sig att arbeta!
Huvuddelen av det utrymme för skattesänkningar som skapas genom
tillväxt och besparingar, använder vi till marginalskattesänkningar (värn-
skatten, brytpunkten, LO-puckeln och åtgärder för lägre kommunalskatt).
Vi säger nej till regeringens defensiva kompensationstänkande. Ökat
generellt stöd till barnfamiljer bl.a. för att lyfta fler ur bostadsbidrags-
beroende.
- Större avbetalning av statsskulden - 2,5 % av BNP år 2000.
- Omfattande program för bättre företagsklimat - företagsflykten måste
hejdas och nyföretagandet öka.
- En ny skolpolitik för att ge våra unga en gedigen grund av kunskaper.
- Ett tydligt globalt perspektiv: starkt engagemang i internationella
demokrati- och rättvisefrågor, helhjärtat engagemang i det europeiska
samarbetet, plan för EMU-medlemskap.
- Förnyelse i välfärdssektorn - ja till alternativ, nej till regeringens
aviserade stopp-lag om privata sjukhus. Inga extramiljarder i världen
räcker för att lösa vårdens och skolans problem om inte verksamheterna
får förnyas.
- En ny kompetenspolitik där den enskilde, ibland tillsammans med
arbetsgivaren, med avdragsrätt kan bygga upp ett eget kompetenskonto.
- Större valfrihet för enskilda och familjer - i boendet, i familjepolitiken, i
mediepolitiken, i skolan, i vården och i många andra sammanhang.
- En bättre miljöpolitik som arbetar med ekonomiska styrmedel, minskar
istället för att öka koldioxidutsläppen och satsar mer på biologisk
mångfald. Också i ett ekonomiskt perspektiv är en bevarad och återställd
natur ett konkurrensmedel.
- En offensiv välfärdspolitik. Hela socialförsäkringssystemet behöver
förnyas enligt de principer som nu tillämpas i pensionsreformen, med
mera genomskinlighet, större trygghet och mera valfrihet. Eftersatta
grupper måste få ökat stöd - det gäller till exempel handikappade och
änkor.
En ny frihetstid
En liberal agenda
Det är liberala idéer som Sverige behöver inför 2000-talet.
Efter årtionden av socialdemokratisk dominans behöver
Sverige en ny frihetstid: större tilltro till den enskilde, fler
valmöjligheter, bättre klimat för företagande, större
ansvarstagande för kommande generationer och mer
solidaritet med människor inom och utom vårt land som
behöver stöd för att vidga sin frihet.
1900-talet ligger snart bakom oss - ett århundrade som fört mänskligheten
till högre höjder, men också djupare bottnar, än något tidigare. Sekelskiftet
gör det naturligt att låta språnget mot framtiden ta sats i en blick tillbaka.
I Sverige var liberalerna den dominerande politiska kraften under seklets
första trettio år. Resultatet blev en fredlig revolution: Demokrati. Kraftig
välståndshöjning. De första byggstenarna i ett nationellt trygghetssystem.
Omfattande utbyggnad av skolor och annan utbildning.
Resten av 1900-talet, alltså de senaste sjuttio åren, har i Sverige i hög grad
varit Socialdemokraternas. Bara under elva av åren efter 1930 har något av
de andra partierna innehaft statsministerposten (Centerpartiet i drygt fem år,
Folkpartiet och Moderaterna vartdera i tre år.) Liberalerna och andra icke-
socialistiska krafter har naturligtvis inte varit avstängda från allt inflytande
under de socialdemokratiska perioderna (det har till exempel förekommit en
samlingsregering, en koalitionsregering och en rad blocköverskridande
uppgörelser), men odiskutabelt är att Socialdemokraterna varit den klart
dominerande politiska kraften.
Vår uppfattning är att den politisk-fackliga makthegemoni, som Social-
demokraterna tillsammans med Landsorganisationen skapat, varit till nackdel
för Sverige. Men eftersom landet varit i fred och en del av en expanderande
världsekonomi, har välståndet fortsatt att öka, om än i allt långsammare takt.
Mycket under denna epok har naturligtvis varit bra. Åtskilliga politiska
beslut, inte minst många av dem som Folkpartiet medverkat i, framstår som
väl motiverade för att öka friheten och rättvisan i samhället. Social-
demokraterna var länge mycket angelägna om att söka samförstånd med de
stora företagen om hur dessa skulle få goda villkor. Även vissa forsknings-
områden gavs goda villkor. Vidare har Socialdemokraterna "under galgen"
tvingats till en rad beslut under krisåren som i huvudsak kunnat fattas i sam-
förstånd med de borgerliga (EU-medlemskapet, skattereformen, avreg-
leringen av kreditmarknaden, införandet av en karensdag, budgetsaneringen,
nya budgetsystemet med mera).
Men något frapperande med Sverige, jämfört med andra västerländska
demokratier, är ändå ett antal negativa faktorer: Högre skatter och större
politisk-facklig dominans. Mindre utrymme för den enskilda människans
egna val på många områden, till exempel boende, läkarvård, skolgång och
radio/TV. Sämre klimat för mindre företag. Skolan som experimentverkstad
för flummiga socialistidéer. Ett drag av nationell isolering, manifesterat
främst i oviljan att under nästan trettio års tid söka medlemskap i det som nu
är Europeiska unionen.
Socialdemokraternas maktdominans måste brytas. Sverige behöver en ny
frihetstid. Folkpartiet liberalerna presenterar i denna motion inriktningen av
en politik på det ekonomiska området, som skulle lägga grunden för en sådan
ny kurs för Sverige.
Resultat och slutsatser av
krispolitiken
Ett decennium av krispolitik har börjat ge resultat. Tillväxten
har de senaste kvartalen - äntligen, flera år senare än
nödvändigt - nått i närheten av den nivå där Sverige behöver
ligga uthålligt för att pressa tillbaka massarbetslösheten och
få ner statsskulden till en mera hanterlig nivå. Vi har nu
bakom oss nästan tio år av låg inflation och ett antal år med
överskott i bytesbalansen. Viktiga strukturreformer börjar ge
resultat.
Det är slående att de inslag i krispolitiken som marknaden och olika
utländska bedömare värderar högst är de som Folkpartiet varit djupt
inblandat i: skattereformen, budgetreformen och det nya pensionssystemet.
Socialdemokraterna är ideologiskt vilsna. När de efter 80-talets yra vaknade
upp till en glåmig ekonomisk kris någon gång 1989/90 var deras
ryggmärgsreaktion mer regleringar. Det s k Stopp-paketet, där till och med
strejker skulle förbjudas, framstår som ett av de mer bisarra försöken att
hantera krisen. Men därefter har man i realiteten - om än aldrig i retoriken -
accepterat ett antal liberala reformer.
När resultatet av de reformerna möter en god världskonjunktur blir det
bättre tillväxtsiffror än normalt i Sverige. Särskilt glädjande är genomslaget
på arbetsmarknaden. Antalet nya jobb är något större än vi och de flesta
andra bedömare trott att det skulle bli. Det beror dels på att sjukfrånvaron
stigit kraftigt (motsvarar ca 40 000 nya jobb), dels på att produktiviteten
utvecklats mycket svagare än beräknat.
Vår slutsats är naturligtvis: Fortsätt med strukturreformer - det lönar sig!
Det är nu, mitt i högkonjunkturen, det är den allra bästa tiden att gå vidare
och göra ännu fler strukturreformer. Det svenska skattetrycket är fortfarande
rekordhögt. Det lönar sig för dåligt att arbeta. Företagsklimatet är inte
tillräckligt bra. Arbetsmarknaden fungerar inte bra.
I denna motion förordar vi en politik som kraftigt skiljer sig från den
nuvarande regeringens. Vi har också på några punkter förändrat våra egna
förslag i ljuset av de nya bedömningar av läget i svensk ekonomi som nu
görs. Med tanke på att tjänstesektorn börjat gå bättre av egen kraft föreslår vi
att sänkningen av löneskatten (arbetsgivaravgiften), som vi föreslår, kan
påbörjas vid halvårsskiftet, då regeringens bedömning är att tillväxttakten
annars avtar. Våra förslag till sänkningar av inkomstskatten har fått en ännu
tydligare inriktning mot lägre marginaleffekter genom att vi dels föreslår en
utjämning av den s k LO-puckeln, dels satsar mera på att alltfler ska slippa
statlig skatt. Dessa åtgärder kompletteras av skattesänkningar med en klar
fördelningsprofil (sänkt skatt för barnfamiljer och sänkt skatt för alla med
lika krontal), men också de förändringarna kan ses i ett marginal-
effektsperspektiv. De bidrar till att lyfta människor i inkomstskalans nedersta
skikt från bidragsberoenden och fattigdomsfällor. Vår uppfattning är därför
att vårt alternativ i skattepolitiken är bättre både från tillväxt- och
fördelningssynpunkt än regeringens förslag.
Vår glädje över att fler får jobb grumlas i hög grad av vår oro för två
företeelser i Sverige med mycket allvarliga långsiktiga konsekvenser:
- Företagsflykten. På bara något år har huvudkontor och/eller ägande i
mängder av svenska företag flyttat utomlands. Sverige håller på att bli en
dotterbolagsnation. I politisk agitation används ibland uttrycket
"förskingra familjesilvret", oftast av socialister som kritiserar borgerliga
regeringars försäljning av statliga företag. Men om det i något
sammanhang är berättigat att använda det uttrycket, är det inför de
svenska Socialdemokraternas totala passivitet inför företagsflykten från
Sverige. Svenska nationalklenoder försvinner utan att de politiker, vars
uppgift är att hävda svenska intressen, reser ett finger. Ericsson. Astra.
Volvos personbilar. SAAB:s personbilar. AGA. Kockums. Esselte.
Securitas. Svenska succéhistorier som nu kommer att styras långt från
Sverige. Det kommer att innebära färre jobb, och lägre betalda jobb, i
Sverige. Och när företag väl flyttat är det förmodligen mycket, mycket
svårt att få dem att flytta "hem" igen.
- Nyföretagandet. Sverige har en alldeles för låg andel små och medelstora
företag. Och ingenting tyder på att det håller på att förändras. Statistik
från olika källor (SCB, Nutek, Stiftelsen Jobs and Society) tyder på att
nyföretagandet har sjunkit. Det borde vara en lika allvarlig larmsignal
som att de stora företagen väljer att lämna Sverige med sina
ledningsfunktioner. Det enda som kan klara sysselsättningen på en lång
sikt är en sjudande småföretagsamhet - om det råder det total enighet
bland dem som försökt analysera framtidens arbetsmarknad. Då är det
minst sagt oroande att nyföretagandet snarare sjunker än stiger.
"Fördel Sverige" - en handlingsplan
Efter valet förra året skapades ett nytt "superdepartement".
Men de båda pratande näringsministrarna har inte fått
mycket uträttat. Departementets första år har sammanfallit
med det värsta året av företagsutflyttningar i Sveriges
historia.
Det är dags för näringsministrarna att sluta prata om hur bra allting är och
se problemen i vitögat. Först då kan lösningarna och möjligheterna hittas.
Utan storföretag med ledningen i Sverige kommer underleverantörer,
entreprenörer och innovatörer att få stora svårigheter. Vi får en utveckling
där välutbildade ungdomar ser en ljusare framtid i andra länder än i Sverige.
Driftiga och erfarna ledarbegåvningar i det privata näringslivet flyttar med
företagens huvudkontor. Kompetenta spetsforskare försvinner ur landet.
De människor som flyttar ut har ofta en initiativkraft som är viktig för
långt fler än dem själva. Det utarmar Sverige när dessa personer lämnar
landet. Det är därför mycket allvarligt att den svenska regeringen inte på
allvar tar tag i uppgiften att göra Sverige till ett konkurrenskraftigt land att
bo
och verka i. De stora företagen klarar sig utan Sverige, men Sverige klarar
sig inte utan de stora företagen. Regeringens uppgift är att skapa ett
företagarvänligt klimat på de områden politiken påverkar: skatter, lagar, ut-
bildning och forskning.
Det behövs en nationell handlingsplan för att Sverige ska kunna bli ett
första rangens företagarland, inte förvandlas till ett dotterbolagsland.
Folkpartiet föreslår:
- Genomför en marginaleffektsreform. Folkpartiet avvisar talet om
"kompensation för egenavgifter". Om det är något på skattsedeln man
inte behöver kompensation för är det den avgift man betalar till sin egen
pension. Vi satsar det utrymme vi skapar genom att dels säga nej till
regeringens förslag, dels genom besparingar på att bygga ett långsiktigt
robust skattesystem. De tre stora marginalskatteproblemen (värnskatten,
den för låga brytpunkten och LO-puckeln) åtgärdas. Resten av utrymmet
används till en sänkning av skatten, lika för alla och en särskild
skattesänkning för barnfamiljer. Till dessa skatteförändringar kommer en
utfasning av bostadsbidrag, som i hög grad bidrar till att barnfamiljer
fastnar i fattigdomsfällor. Genom att höja barnbidragen kraftigt blir färre
beroende av bostadsbidrag.
- Sänk arbetsgivaravgiften. Sverige har fortfarande ett enormt arbetslös-
hetsproblem. Det måste bli billigare att anställa. Vi vidhåller att lägre
arbetsgivaravgifter är den enskilda åtgärd som snabbast resulterar i nya
jobb.
- Gör hushållsnära tjänster billigare.
- Betala av mer på statsskulden. Vi har stött regeringens statsskuldpolitik
med en amortering med 2 % över konjunkturcykeln. Det bör tolkas så att
vi nu, när vi sannolikt är på toppen av konjunkturen, bör betala mer än
2 %.
- Fortsätt spara på statsutgifterna. "Besparingarnas tid är förbi" har
statsministern sagt. Det är ett farligt uttalande. Sverige har fortfarande
mycket höga offentliga utgifter och höga skatter. Konjunkturkänsligheten
är för stor. Det finns all anledning att fortsätta att spara på sådant som är
mindre angeläget.
- Reformera offentliga sektorn. Folkpartiet förordar omfattande utför-
säljningar av statliga och kommunala företag, konkurrensutsättning av
kommunal verksamhet samt mer av valfrihet i vård och skola, vilket
stimulerar förnyelse. Att bara satsa mera pengar i kommunal verksamhet,
utan att samtidigt göra förändringar av verksamheten, kommer inte att
lösa de allvarliga kvalitetsproblemen i vården och skolan.
- Förbättra företagsklimatet och modernisera arbetsrätten. Företagsflykten
och det sjunkande nyföretagandet borde vara tillräckliga larmklockor.
Folkpartiet föreslår slopad dubbelbeskattning, slopad förmögenhetsskatt,
enklare regler m m.
- Bejaka globaliseringen och fortsätt stå för frihandel. Sveriges välstånd är
i mycket hög utsträckning byggt på att Sverige, som en liten öppen
ekonomi, tidigt satsade på frihandel. Det ska vi vidareutveckla. Europa-
samarbetet måste i hög grad inriktas på att reformera jordbrukspolitiken.
Den kommande WTO-rundan, den s k millenierundan, måste utmynna i
att världens handel med jordbruksprodukter blir en del av frihandeln.
Detta är avgörande för att människorna i de fattiga länderna ska få en
möjlighet till egen försörjning och välstånd.
Bryt utanförskapet
Sverige går på högvarv - men för många människor går detta
helt spårlöst förbi. Utanförskapet i de segregerade förorterna
bara växer. Klyftan mellan glesbygd och storstad ökar också.
En politik för jobb och tillväxt måste i hög grad inriktas på
att de som idag står utanför kan komma in i gemenskapen.
Vi vill underlätta för småföretagen och skapa god grogrund
för livskraftiga företag i hela Sverige. Men det räcker inte.
Arbetsmarknaden måste ställas om, så att de som i dag
stängs ute kan släppas in. Jobb och egen försörjning är
avgörande för att utanförskapet ska brytas.
Det måste bli lättare att kombinera svenskundervisning med arbete. Vi
måste göra det lättare att översätta examina. Högre kvalitet på arbets-
marknadsutbildningen, specialiserade arbetsförmedlingar, aktivitetscentra
drivna av de arbetslösa själva, starta eget-lotsar, starta eget-stöd också för
invandrare, mikrolån med mera är viktiga inslag i Folkpartiets inte-
grationspolitik.
Alla har rätt till ett språk som fungerar i de sammanhang där de vistas.
Därför måste svenskundervisningen förbättras för såväl barn som vuxna.
Vi tror att några delar av Folkpartiets politik, som är utformade för att
gälla generellt, faktiskt har störst betydelse för invandrare. Två exempel: Vi
vill göra det lättare för alla att starta företag, men det kanske påverkar
invandrarna mest, eftersom de har svårast att få anställning på
arbetsmarknaden. Vi vill göra det lättare för alla att välja skola, men vi tror
att det kan betyda allra mest för invandrarfamiljer. Skolvalet ger dem en
möjlighet att bryta den segregation som boendet ofta skapar. Skolvalet ger
dem ett maktmedel som de tidigare saknat, och mer makt betyder mest för
dem som tidigare helt saknat makt.
Det ekonomiska läget
Den internationella utvecklingen
Det internationella ekonomiska läget har förbättrats. Det är
en remarkabel förändring som skett på ett år. Då fanns efter
devalveringen i Ryssland och kriserna i Asien och
Latinamerika en allmän rädsla för att den osäkerhet som
dessa kriser skapade skulle sprida sig även till Västeuropa
och USA. Så blev det inte. De farhågor som då fanns för en
omfattande finansiell kris med återverkningar på den reala
världsekonomin har inte visat sig befogade. Internationella
organ som OECD och IMF har reviderat sina prognoser i
positiv riktning. Detta kan illustreras med att IMF i sin nya
prognos räknar med att de utvecklade länderna ska få en
tillväxt på 2,8 procent i år och 2,7 nästa år. För ett år sedan
var IMF betydligt försiktigare i sin bedömning.
Ett viktigt skäl till att utvecklingen blivit bättre än väntat är tillväxten i
USA. Högkonjunkturen är där inne på sitt sjunde år och visar egentligen inga
tecken till avmattning. Den amerikanska ekonomin har visat en ovanlig
växtkraft och dynamik. Hur länge detta kan fortgå beror i hög grad på vilka
faktorer som ligger bakom att USA under så lång tid kunnat ha så hög
tillväxt utan egentliga störningar. Om detta råder olika meningar. En skola
anser att förklaringen är att bland annat den tekniska utvecklingen i form av
informationstekniken skapat ett modernare och mera produktivt näringsliv.
Den flexibla arbetsmarknaden anses också vara en viktig förklaring till att en
så snabb produktions- och sysselsättningsökning varit möjlig utan
inflationsuppgång.
En annan skola pekar, när det gäller den gynnsamma inflationsut-
vecklingen, på att en viktig förklaring kan vara en rad sammanfallande
faktorer. En stark växelkurs, bättre statsfinanser och en gynnsam
oljeprisutveckling har enligt denna förklaring givit en så låg inflation att
expansionen kunnat fortgå utan överhettning under lång tid. När dessa
gynnsamma, sammanfallande faktorer inte längre har samma kraft, skulle
USA återgå till en mera "normal" trend med mindre exceptionella tillväxttal.
På den ekonomiska politikens område bör tilläggas att den förbättring av
budgetläget som inträtt under 90-talet haft positiv effekt på förtroendet för
politiken. Inte minst viktig har den av Federal Reserve förda
penningpolitiken varit för att ge möjlighet till en god tillväxt utan
överhettning, och den tilltro som denna penningpolitik mött.
Något som utgör en potentiell riskfaktor är den starka börsutvecklingen.
Sedan 1996 har de amerikanska börskurserna fördubblats. Detta har givit
underlag för en kraftig konsumtionsboom. Konsumenterna konsumerar, i
förlitan på sina finansiella tillgångars värde, mer än sina löpande inkomster.
Sparkvoten är negativ. Detta kan rimligen inte fortgå hur länge som helst.
Det har därför uttalats farhågor för en börskrasch. Skulle den amerikanska
börsen gå ner kraftigt, skulle det dels innebära att hushållen skulle spara mer
och konsumera mindre, dels att återverkningarna runt om i världen blir stora.
Den amerikanska utvecklingen är den kanske största källan till osäkerhet
om världskonjunkturen.
Asienkrisen kom att i flera avseenden bli snabbare övergående än vad
många trodde när den var som djupast. Som vi konstaterade i motion
1998/99 Fi211 förra hösten fanns anledning till optimism om dessa länders
utveckling på längre sikt, även om detta skulle komma att ta tid.
Återhämtningen har blivit snabbare än vi, och många andra, väntade. Detta
tyder i och för sig på att flera av dessa ekonomier är mera robusta än det
verkade. En följd av den snabba återhämtningen kan bli att ett antal
strukturella problem som borde åtgärdas förblir oåtgärdade. Styrkan i
flertalet av dessa länder är en hög utbildningsnivå och ett högt privat
sparande. Svagheten är alltför mycket regleringar, för lite öppenhet, mer eller
mindre dolda kopplingar mellan stat, banker och vissa företag etc. Det är inte
marknadsekonomin som är orsaken till dessa länders problem, det är bristen
på marknadsekonomisk öppenhet och marknadsekonomiska spelregler, som
lett till svårigheterna.
Återhämtningen i Asien innebär att farhågorna om att krisen skulle leda till
dubbla problem för industrivärlden var överdrivna. Man befarade dels att
Asien skulle bli en svag marknad för industriländernas export, dels att
asiatiska företag som såg sin hemmamarknad svikta skulle intensifiera sina
exportansträngningar i Västeuropa och USA. Vi ser nu att dessa länders
import sjönk under 1998 men ånyo ökat under 1999 med 5-6 procent och en
fortsatt ökning väntas under 2000. De sydostasiatiska ländernas exportökning
har varit stark, men inte exceptionell.
Även för Japans del finns det nu tecken på att den långa avmattnings-
perioden är över och en försiktig återhämtning tycks vara på väg.
I euroområdet var det en avmattning under hösten 1998 och under vintern.
Till detta bidrog de internationella kriserna men också en svag inhemsk
efterfrågan. Under vintern var försiktigheten påtaglig hos både hushåll och
företag. Under våren tycks dock en mera optimistisk stämning ha spridit sig.
Introduktionen av euron är lyckad och de internationella kriserna har mattats.
Det råder dock betydande olikheter inom euroområdet. Det är främst i
Tyskland och Italien som tillväxten är svag, knappt 11/2 procent, medan
Irland har en tillväxt på över 7 procent. Spanien, Finland och Portugal ligger
över 3 procent. Tillväxten i euroland väntas stiga från drygt 2 procent i år
till
drygt 21/2 procent. De tre stora euroländerna, Tyskland, Frankrike och Italien,
väntas alla ha en tillväxt på drygt 21/2 procent. Den tyska återhämtningen har
dock varit långsam.
En av de stora riskfaktorerna är, som nämnts, den amerikanska börsut-
vecklingen. Skulle farhågorna för en börsrekyl besannas kan återverk-
ningarna både på den amerikanska ekonomin och på världsekonomin bli
betydande. Det som gör situationen svårbedömd är att sådana farhågor har
funnits under flera år, utan att besannas. Skulle en nedgång bli fallet ställs
centralbankerna, främst då den amerikanska Federal Reserve, inför den svåra
uppgiften att genom en väl avvägd penningpolitik undvika ett mera
omfattande ras i ekonomin.
Den nya europeiska centralbanken, ECB, har hittills inte ställts inför några
svårare prövningar vad gäller penningpolitiken. Under förutsättning att en
negativ amerikansk utveckling inte kastar om bilden kommer ECB att under
hösten eller under 2000 ställas inför uppgiften att eventuellt skärpa
penningpolitiken. Skulle det bli fallet, är det troligt att även de svenska
räntorna kommer att höjas.
EMU-processen ställde krav på en minskning av budgetunderskotten i de
länder som sökte medlemskap. Det är troligt att saneringen av budgetarna
därmed gick snabbare än den annars skulle ha gjort. De restriktioner som
tillväxt- och stabilitetspakten innebär är en garant för att länder med
strukturellt svaga statsfinanser inte glider tillbaka i underskott när väl
"inträdeskraven" är avklarade.
Det är dock troligt att, om överhettningstendenser skulle visa sig, det i
första hand blir ECB som kommer att svara för stabiliseringspolitiken. Vilka
återverkningar som den divergerande utvecklingen inom olika delar av
euroområdet får på den ekonomiska politiken återkommer vi till i avsnittet
om EMU.
Enligt IMF kommer världsekonomin i år att växa med 3 procent och 3,5
procent nästa år. De utvecklade industriländerna växer något långsammare,
2,8 respektive 2,7 procent. OECD:s prognos från försommaren var
försiktigare vad gäller industriländerna, 2,2 respektive 2,1 procent. Enligt
regeringens prognos kommer den internationella tillväxten att bli följande:
Tabell 1. Den internationella BNP-tillväxten 1998-2002
Procentuell volymförändring
Tabell 1: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Sammantaget torde det kommande årets utveckling innebära
att marknaden för svenska exportprodukter kommer att växa
med ca 6 procent mot över 7 procent under 1998 och ca 4
procent i år. Det handlar således om en viss återhämtning,
om än inte till 1998 års tillväxttakt.
Läget i Sverige
Den svenska ekonomin var på väg in i en ordentlig uppgång
under 1994. Den varade in på 1995. Den ekonomiska
politiken bröt denna utveckling och medförde en påtagligt
svag tillväxt under de följande åren. Det är först under 1998
och i år som det blivit en återhämtning.
Att kriserna i Asien, Ryssland och Brasilien inte fick så allvarliga
återverkningar på världsekonomin har naturligtvis också gynnat Sverige.
Exporttillväxten har hållits uppe och återverkningarna på räntor och
aktiekurser blev inte så allvarliga. Detta medförde att både hushåll och
företag kunde känna större tillförsikt och vågade öka sina konsumtions- och
investeringsutgifter.
Det finns betydande likheter mellan uppgången nu och den som kom under
80-talet efter 1982 års devalvering. I båda fallen har en växelkursjustering
stimulerat exportindustrin och den tillväxt detta skapade har efter hand också
fått fart på den inhemska efterfrågan.
Om inte några stora störningar inträffar är det troligt att hushållen kommer
att fortsätta att konsumera. Regeringen räknar med att den privata
konsumtionen ska öka med 3 procent både i år och nästa år. Hushållens
sparkvot, dvs det finansiella sparandet i procent av den disponibla
inkomsten, väntas sjunka något nästa år. Regeringen räknar vidare med att de
offentliga konsumtionsutgifterna ska öka med ca 11/2 och 1 procent i år
respektive nästa år. Kommunernas utgifter antas öka med 1,7 procent i år och
1,3 procent nästa år. Investeringsökningen väntas ligga på 5-6 procent.
Utrikeshandeln ger ett positivt tillskott till produktionen i år men sedan
väntas importen öka snabbare än exporten.
Visserligen har Statistiska Centralbyrån nyligen reviderat ner talen för
BNP-tillväxten under första halvåret i år från 3,7 till 3,4 procent men det är
ändå troligt att tillväxten i år blir god och att detta kan hålla sig även in på
nästa år. Det är inte uteslutet att regeringens prognos uppfylls eller till och
med överträffas.
Produktionsuppgången i år har dragit med sig sysselsättningen. Ökningen
väntas bli ca 100 000 personer i år och knappt 70 000 nästa år. Det märkliga
är att BNP-tillväxten i år har dragit med sig en högre sysselsättningsökning
än tidigare, dvs produktiviteten har utvecklats osedvanligt svagt. Det är
oklart vad som är förklaringen till detta. Det kan ha att göra med
sammansättningsförskjutningar i ekonomin. Ett större inslag av tjänste-
näringar ger långsammare produktivitetstillväxt.
Hur sysselsättningen blir framöver hänger starkt ihop med hur stabil den
uppgång är som nu sker. Enligt Finansdepartementets bedömningar ligger
den potentiella tillväxten i ekonomin, dvs den tillväxt som är möjlig utan
överhettningsfenomen, bara på 2 procent per år. Detta är obetydligt högre än
tidigare.
Det förefaller också som om kapacitetsutnyttjandet är högt, trots en
fortfarande hög arbetslöshet. Att arbetslösheten kommer att sjunka i långsam
takt beror på att när arbetsmarknaden förbättras kommer många att söka sig
ut på arbetsmarknaden från utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder
m.m. Det märks redan inom Kunskapslyftet.
Även om inflationstakten just nu är låg, kan man inte bortse från
inflationsriskerna framöver. Detta har konsekvenser för penningpolitiken.
Många bedömare, bl.a. det statliga Konjunkturinstitutet, anser det troligt att
Riksbanken kommer att höja styrräntan, antingen sent i höst eller under år
2000. Detta ligger då i linje med riktlinjerna för penningpolitiken, som
innebär att Riksbanken självständigt ska ta ställning till ränteförändringar, i
syfte att hålla inflationen på 2 procent, med en toleransmarginal på 1
procentenhet i vardera riktningen. Det är vidare viktigt att beakta att det
anses ta ett till två år innan ett penningpolitiskt beslut får full effekt.
Det är påfallande, och glädjande, hur den nya penningpolitiska regimen,
med en självständig riksbank och en inriktning mot en tydlig
inflationsbekämpning, fått allmänt gehör i det svenska samhället. Det är i dag
knappast någon, möjligen med undantag av övervintrande inflationskramare
på vänsterkanten, som önskar eller räknar med en återgång till 1970- och 80-
talens inflationssamhälle.
Detta har också fått konsekvenser för löneökningarna, som dämpats
avsevärt jämfört med tidigare. Fortfarande tycks dock de totala
löneökningarna ligga högre än i konkurrentländerna.
Ett avgörande test för lönebildningen kommer i nästa avtalsomgång, år
2001. De utmaningar som lönebildningen ställs inför handlar inte bara om att
den totala genomsnittliga löneökningen ska stå i en sådan relation till
produktivitetsutvecklingen att konkurrenskraften bevaras, utan handlar också
om lönestrukturen. Lönestrukturen måste rimligen anpassas bättre till
efterfrågan på arbetsmarknaden. De arbetskraftsbrister vi nu ser på vissa
områden är bl.a. en följd av hur lönebildningen fungerar.
Hur den ekonomiska utvecklingen blir framöver bestäms i hög grad av hur
vi som nation utnyttjar den möjlighet som en konjunkturuppgång ger. Med
nuvarande majoritetsförhållande i Sveriges riksdag ligger detta i regeringens
hand. Vi vet av tidigare erfarenhet att socialdemokratiska regeringar haft
utpräglade svårigheter att rätt hantera långsiktiga frågor när ekonomin går
bra. Då försvinner allt det krismedvetande som eventuellt kan ha funnits i en
lågkonjunktur.
Det senaste exemplet är från andra hälften av 80-talet då den dåvarande
socialdemokratiska regeringen inte kunde hantera den konjunkturuppgång
som följde efter en devalvering och en gynnsam internationell konjunktur.
Den kortsiktiga politiken ledde fram till svårigheterna under 90-talet.
Den stora utmaningen är att nu, när konjunkturuppgången ger oss andrum,
dra upp riktlinjerna för de kommande årens politik och genomföra de
förändringar som gör svensk ekonomi bättre rustad att möta både en
kommande sämre konjunktur och en ökad konkurrens från omvärlden.
De stora uppgifterna är:
- skapa förutsättningar för en långsiktigt god tillväxt och sysselsättning,
- göra statsfinanserna mindre konjunkturkänsliga,
- skapa goda förutsättningar för företagande,
- öka friheten, bland annat genom avregleringar.
Trots att tillväxten just nu är hög har Sverige ändå långsiktigt
tappat i jämförelse med likartade länder. Räknat per person
ligger BNP på femtonde eller artonde plats. Detta har inte
skett abrupt utan över en lång period. Det inte är givet att
den nuvarande konjunkturförbättringen för oss upp på en
högre tillväxtbana. Det är inte bara Sverige som har en god
konjunktur. Som framgått ovan väntas hela OECD-området
ha en tillväxt i år på ca 21/2 procent varför vår relativa
position inte förbättras mer än marginellt. Olika beräkningar
visar att det krävs högre tillväxt än i omvärlden under lång
tid om vi ska kunna förbättra vår position på något mera
märkbart sätt.
Spelar detta då någon roll? Ja, om vi hävdar att Sverige inte ska vara ett
land som främst konkurrerar med låga (relativa) löner så är innebörden av ett
sådant mål att Sverige måste ligga bland de länder som har högst BNP per
person. För att en sådan ambition ska kunna bli verklighet måste Sverige
under en följd av år ha en hög tillväxt.
Konjunkturinstitutet säger i sin rapport "Tillväxten i Sverige i ett
internationellt perspektiv" följande: "Det finns inte mycket som talar för att
Sverige skulle ha förutsättningar att lyckas med en snabb återhämtning av
BNP per capita i förhållande till andra OECD-länder." Och: "Det skulle
dröja tio år innan Sverige är tillbaka på en för OECD-området genomsnittlig
BNP per capita, d.v.s. uppnår index 100, om tillväxten i Sverige ökar 0,5
procent snabbare än i OECD-området. För att uppnå index 113, som var det
index Sverige hade år 1970, skulle det dröja 35 år. Detta är
konsekvenskalkyler och således inte fråga om prognoser." Detta visar att det
krävs en uthållig tillväxtpolitik under lång tid för att det allmänt omfattade
målet om att Sverige ska vara ett land som kan erbjuda goda löner och
kvalificerade arbetsuppgifter ska kunna realiseras.
Sveriges statsfinanser har under lång tid varit mycket konjunkturkänsliga.
Internationella organisationer som OECD har påtalat att Sverige har de mest
konjunkturkänsliga offentliga finanserna i industrivärlden. Även om skatte-
reformen och sänkningen av ersättningsnivån i stödsystemen minskat denna
känslighet något är den, bl.a. enligt nya beräkningar från Konjunktur-
institutet, fortfarande mycket hög.
Att det finns ett starkt samband mellan konjunkturen och de offentliga
finanserna framgår av digram 1.
Diagram 1. BNP-förändring och finansiellt sparande
Proc. förändring resp. andel av BNP
Innebörden är att när konjunkturen mattas av, vilket den
enligt regeringen kommer att göra redan nästa år, kan också
försämringen i statsfinanserna bli betydande. Även om det
inte är sannolikt att försämringen blir så kraftig som i början
av 90-talet kan dock överskotten snabbt försämras och
vändas i sin motsats. Det finns motverkande krafter, bl.a. i
form av EU:s tillväxt- och stabilitetspakt, som kommer att
medföra reaktioner från övriga medlemsländer om
underskotten tenderar att bli större än 3 procent av BNP. En
annan viktig faktor är att om en alltför expansiv finanspolitik
riskerar att driva upp inflationstakten, ligger det i det
uppdrag Riksbanken har att ingripa med räntevapnet.
Troligen kommer också de långa svenska räntorna då att
stiga i jämförelse med omvärldens.
Det finns således bromsmekanismer som inte kommer att tillåta
statsfinanserna att försämras alltför kraftigt. Men följden blir då istället
åtstramning, låg tillväxt och stigande arbetslöshet. Det är därför av
avgörande betydelse att man nu inte slår sig till ro med att "krisen är över"
utan gör sådana förändringar som gör Sverige bättre rustat när konjunkturen
mattas av.
De offentliga finanserna blir mindre känsliga om tillväxten är god och
stabil och den privata sektorn växer. Det är nämligen verksamheten i den
privata sektorn som utgör basen för beskattning. Offentlig verksamhet kan
aldrig i sig vara en skattebas eftersom den är 100-procentigt finansierad med
skatter.
I hög grad handlar hela denna motion om villkoren för att få en stark privat
sektor.
Sverige behöver mindre konjunkturkänsliga statsfinanser. Det är bra för
svensk ekonomi och det är framför allt bra för alla oss enskilda människor.
Vi, var och en, behöver kunna veta att de spelregler som finns är giltiga mer
än nästa kvartal. Vi kan inte ha skatteskalor som går upp och ned med den
senaste KI-prognosen. Människor behöver kunna planera sin egen ekonomi.
Sjukersättningar och barnbidrag ska inte åka ned om New York-börsens
kurser sjunker.
Vi själva, inte konjunkturerna ska bestämma. För att minska känsligheten
och få upp den långsiktiga tillväxten krävs dels ett sänkt utgiftstryck och
sänkt skattetryck, dels olika reformer för att göra budgeten mer slagtålig. Det
är bra för individerna och därmed bra för Sverige. När vi sänker skatterna
gör vi det för att människor ska kunna få större svängrum, för att
företagandet ska växa och för att vi ska kunna bli mer oberoende av andras
beslut både som individer och nation.
Det är vidare viktigt att finanspolitiken inriktas på att så mycket som
möjligt bli mer robust för konjunktursvängningar. Detta är ett av skälen till
att vi föreslår en rejäl socialförsäkringsreform. A-kassan och sjukförsäk-
ringen behöver bli mer försäkringsmässiga och överföras i mer autonoma
system.
Vi sätter ett stort frågetecken för lönebildningen och ett misslyckandes
konsekvenser undergräver förtroendet för regeringens hela prognos. Den är
inte starkare än kedjans svagaste länk. Erfarenheten är entydigt att det inte
går att muta facket med skattesänkningar istället för löneökningar, självklart
vill människor ha både-och. Det centrala facket styr inte över den lokala
utvecklingen. Ytterst är lönebildningen regeringens ansvar, det har sagts i
decennier men det leder inte någonvart. Det enda som fungerat är ekonomisk
kris. Det vill vi inte ha. Därför lägger vi förslag som i praktiken ska kunna
leda till en bättre lönebildning.
De som inte var med på festen ska heller inte betala notan!
Vi anser att den politik som ligger till grund för regeringens tillväxt-
bedömning ska läggas om. Det får naturligtvis även effekt på tillväxttalen.
Ett budgetpolitiskt mål om 2 % överskott i statsfinanserna över
konjunkturcykeln är rimligt. Socialdemokraterna och deras stödpartier väljer
att tolka detta som att 2 % räcker också nu, när vi är på toppen av
konjunkturen. Dessutom är det inget reellt överskott, eftersom en stor del av
inkomsterna är pensionsintäkter.
Vårt budgetalternativ innebär ett överskott om 2,5 % av BNP. En
långsiktigt högre tillväxtbana är avgörande för att statskulden ska kunna
nedbringas, och därmed statskuldsräntorna, utan att vi nu blir tvungna att
lägga mycket hårda restriktioner på konsumtion, privat och offentligt.
Konjunkturpolitiken
"In the long run, we are all dead" lär John Maynard Keynes
ha sagt. Nu är Keynes död, och mycket av keynesiansk
stabiliseringspolitik är förpassad till historieböckerna. Det är
viktigt att vi inte tror att det som kunde fungera i en sluten
ekonomi i en annan tid kan fungera i en öppen ekonomi i en
ny tid.
Om det är några i svensk debatt som i det längsta trott på möjligheterna att
styra konjunkturerna med politiska åtgärder är det Socialdemokraterna.
Därför är det förvånande att politiken nu snarare är "pro-cyklisk" än "kontra-
cyklisk". Vi har ingen övertro på ett enskilt lands möjigheter att nämnvärt
påverka konjunkturförloppet på något avgörande sätt, men i den mån det är
möjligt ska åtgärderna naturligtvis vara anpassade till det förväntade
konjunkturförloppet. Det finns finanspolitiska avvägningar att göra som
minskar risken för överhettning och ökar möjligheten att i ett senare läge
dämpa eller överbrygga en nedgång.
Regeringens finanspolitik är expansiv på toppen av högkonjunkturen. Som
OECD påpekat är det kommunsektorns konsumtion som ökar kraftigt. Det
finns anledning att följa den utvecklingen noga. Där och i en del andra
branscher som expanderar snabbt råder redan arbetskraftsbrist. Det finns en
risk för löneinflation. Bostadsbyggandet måste kunna få fart i regioner med
bostadsbrist. Detta är de huvudsakliga skälen för varför vi nu föreslår att
såväl arbetsmarknadsåtgärder som det s k Kunskapslyftet ska minskas för år
2000. Det minskar de statliga utgifterna och det minskar risken för
personalbrist inom många sektorer. Vi föreslår också att de s k lokala
investeringsprogrammen, som i praktiken är förtäckta byggsubventioner,
dras in. Detta minskar överhettningstendenserna inom byggsektorn, minskar
riskerna för löneinflation och ökar möjligheterna för bostadsbyggande.
Det är också utomordentligt viktigt att vi genomför sådana
strukturreformer av skattesystem och arbetsmarknad som gör att vi inte
omedelbart riskerar att mer köpkraft leder till inflation. Svensk ekonomi
måste fungera så att världens högsta skatter faktiskt kan sänkas. Sverige är i
akut behov av avregleringar och bättre spelregler på arbetsmarknaden för att
få fart på jobb och tillväxt. Med en sådan politik är det möjligt att sänka
skatten på arbete, sparande och risktagande.
Vi vill att det ska löna sig att arbeta och därför måste människor få behålla
mer av sin inkomst. Regeringen uttalar bara detta som en besvärjelse, utan att
vara beredd att ta tag i de underliggande problem som är orsaken till att en
sänkning av världens högsta skatter faktiskt riskerar att ätas upp av inflation.
En liberal skattepolitik
Inledning
När dåvarande finansminister Erik Åsbrink förra hösten
inbjöd övriga partier till skattesamtal väcktes
förhoppningarna om att det äntligen skulle visa sig finnas en
insikt i den socialdemokratiska regeringen att skatter, tillväxt
och jobb har ett samband. Men månaderna gick och hoppet
avtog. Regeringen teg. Misstanken växte att oppositionen
deltog i en ny "långbänk" för att dölja interna motsättningar
inom regeringspartiet.
Efter det att Erik Åsbrink lämnat scenen har visserligen patetiska försök
gjorts att upprätthålla skenet av att skattesamtal pågår. Men i praktiken är
dessa avslutade - innan de ens börjat. Regeringen har tillsammans med sina
stödpartiet lagt fram sitt skatteförslag för år 2000. Det koncentrerar sig
framför allt på det regeringen kallar "kompensation för egenavgifter" samt
utökade avsättningsmöjligheter för företagen. I och med detta anser
regeringen att skattepolitiken för de närmaste åren vad gäller
inkomstbeskattning och företagsbeskattning är fastlagd. Eftersom dessa två
områden är helt centrala, finns knappast något utrymme kvar för diskussion
om något som skulle kunna kallas en skattereform. Folkpartiet konstaterar
därmed att de skatteöverläggningar vi blev inbjudna till för ett år sedan i
praktiken är avslutade.
Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör att Sverige kan ta sig
ur den skattepolitiska återvändsgränd där landet nu hamnat. En faktor som
brukar kunna påverka Socialdemokraterna är att det råder ett betydande
fackligt missnöje med den inriktning skattepolitiken fått. Om det kommer
tydliga signaler om att regeringen tänkt om i skattepolitiken är vi naturligtvis
villiga att återuppta samtalen. Men om några sådana signaler inte kommer, är
det meningslöst.
Folkpartiet föreslår en skattereform med inriktningen av sänkt skatt på
arbete och risksparande. Vi föreslår att de grundläggande principerna för
1990-91 års skattereform, nämligen "hälften kvar", och att de allra flesta
bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera
skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen,
nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för
statlig skatt och borttagande av den s k LO-puckeln, vill vi uppnå den
grundläggande principen - att de flesta ska bara betala 30 % i skatt, och att
de med höga inkomster ska betala 50 %. Marginaleffekterna minskas såväl
genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat
bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till
den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att en kommande utökning
av barnstödet sker i form av skattereduktion.
Därutöver vill vi sänka den skatt människor betalar genom att införa en
skattereduktion, lika för alla. Det betyder allra mest för dem som har låga
inkomster, men bidrar inte till ökade marginaleffekter, som regeringens
avtrappade skattereduktion gör.
Pensionsavgiften
I fempartiöverenskommelsen om pensionerna i januari 1994
ingick att finansieringen av det nya pensionssystemet till
hälften skulle ske med egenavgifter upp till förmånstaket och
till hälften med arbetsgivaravgifter. De senare skulle tas ut
på hela lönesumman, men den del som beräknades motsvara
lönedelar över förmånstaket på 7,5 lönebasbelopp skulle
tillfalla statskassan. Dess karaktär av skatt och inte
försäkringspremie gjordes därmed mycket tydlig.
I uppgörelsen ingick också att en löneväxling skulle äga rum, d v s
sänkningen av arbetsgivaravgifterna skulle motsvaras av höjda löner som
skulle betala egenavgiften/försäkringspremien. Efter flera års diskussioner
och starkt motstånd från Socialdemokraterna mot den del av uppgörelsen
som rörde löneväxlingen överenskoms i januari 1998 att det återstående
steget om ca 1,5 procentenheters höjning av egenavgiften skulle
kompenseras med sänkt skatt. Av löneväxlingen hade således blivit en
överenskommelse om växling mellan sänkt skatt och höjd egenavgift. I det
sammanhanget överenskoms också om att andelen premiereserv skulle höjas
med 1/4, från 2 till 2,5 procent.
I den senaste överenskommelsen från juni 1999 överfördes frågan om den
sista delen av avgifts-/skatteväxling till de s k skattesamtalen. Om frågan inte
löses där till våren 2000 skall enligt överenskommelsen frågan återgå till
Genomförandegruppen som då har att lägga fram förslag till hur frågan ska
lösas fr o m 2001. Något initiativ i denna fråga har hittills inte kommit från
regeringen.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut
på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som
skattebeläggs. Regeringens förslag om begränsning av denna avdragsrätt är i
sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att
detta steg tas utan att samråd i pensionsarbetsgruppen skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för
egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med
synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska
kompenseras för är ju att skatterna trots detta är för höga. Det är bra att
regeringen föreslår inkomstskattesänkningar. Metoden är dock inte bra. Vi
lägger därför ett annat förslag.
I den stora socialförsäkringsreform, som vi eftersträvar, ingår att
arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får
svara för ungefär 1/4 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring
betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av
premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den
höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör
de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån. Dessa ytterligare
avgiftsväxlingar har vi dock här inte räknat in i kalkylen. Vi vill betona att
man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga
försäkringsavgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på
dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför
förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta
och som bidrager till en bättre fungerande arbetsmarknad.
Folkpartiets inkomstskattereform
Vid god tillväxt kan reformen genomföras i sin helhet under
mandatperioden. Målet skall vara att öka förutsättningarna
för nya jobb, öka tillväxten och minska bidragsberoendet.
Reformen föreslås finansierad genom besparingar och
ekonomisk tillväxt. En viktig princip är att de delar som
betyder mest för tillväxten skall genomföras först och
finansieras genom besparingar. Takten i genomförandet av
övriga delar blir beroende av statsfinansernas utveckling.
Den nya skattreformen ska för individbeskattningen, det som vi ser på vår
egen deklaration, framför allt innehålla följande inslag: Sänkta
inkomstskatter genom införande av en skattereduktion, höjt barnstöd,
återinförande av principen 30/50, slopad värnskatt, slopad dubbelbeskattning
och slopad förmögenhetsskatt.
Folkpartiet vill fullfölja skattereformen och står fast vid principen om
"hälften kvar". Vi motsätter oss följaktligen regeringens extra värnskatt.
Den s k brytpunkten för statlig skatt bör höjas i två steg, först återställas
till
den nivå det var tänkt så att endast 15 % betalar statlig skatt, därefter
ytterligare ett steg till inkomst på 7,5 basbelopp, så att den statliga skatten
inträder då de obligatoriska försäkringsavgifterna upphör.
En sådan rejäl skattereform kan genomföras över en tre-fyraårsperiod och
blir beroende av de utgiftsbegränsningar som kan göras och av den
ekonomiska tillväxten. Den bör med det ytterligare barnstöd som Folkpartiet
vill genomföra via skattesystemet omfatta ca 55 miljarder kronor. De ca 50
miljarder kronor som reformen gäller exklusive barnstödet bör användas för
tre rejäla åtgärder mot marginalskatterna:
Brytpunkten bör höjas till gränsen för egenavgifterna för att undvika att,
som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får
marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och
200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget avtrappas.
Denna avtrappning bör avskaffas vilket leder till en marginalskattesänkning
för främst vissa LO-grupper.
Vidare bör den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot
skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter
i de aktuella inkomstskikten.
Vårt mål är att återgå till skattereformens princip "30/50". Ett problem i
det perspektivet är att kommunalskatterna nu i genomsnitt ligger klart över
30 %. För att möjliggöra att den nivån sänks förordar vi att staten övertar
vissa kommunala utgifter, bland annat halva kostnaden för socialbidrag. Ett
första steg i en sådan ändrad kostnadsfördelning bör tas inom
reformperioden.
För att garantera att alla får del av en skattesänkning bör en skatte-
reduktion, lika för alla, införas. Om knappt hälften av skattesänknings-
utrymmet används för detta blir det fråga om en skattereduktion om drygt
3 000 kronor för varje skattebetalare.
Fullt genomförd har skattereformen denna omfattning:
Tabell 2. Vår skattereform
Miljarder kronor, avrundade cirkabelopp
Tabell 2: (Höjd brytpunkt 11 )
Skattesänkningen blir följande för några olika inkomstlägen:
Tabell 3. Inkomstskattesänkning
Procent av inkomsten
Tabell 3: ( Inkomst Skattesänkning, procent )
Anm: exkl kommunalskattesänkningar
Ett första steg bör tas nästa år. Istället för regeringens förslag
vill vi att ett första steg i skattereduktionen genomförs, om
närmare 1200 kronor per skattebetalare. Vidare tas ett första
steg mot att höja brytpunkten samtidigt som den s.k.
värnskatten avskaffas. Därmed sänks skatten med ca 4
miljarder kronor mer än i regeringens förslag. De tyngst
vägande inslagen är höjningen av brytpunkten om ca 9
miljarder kronor och skattereduktionen om ca 7 miljarder.
Med detta förslag sänks marginalskatterna i ett första steg
samtidigt som alla får del av skattesänkningen.
Liberala prioriteringar
En ny frihetstid för vården
Svensk sjukvård är i behov av förändring. Den stela politik
som kännetecknar socialdemokratisk sjukvårdspolitik har
resulterat i de problem som i dag lägger en förlamande hand
över svensk sjukvård.
Vi behöver en ny frihetstid. Patienten ska ha frihet att välja läkare. Läkaren
ska ha större svängrum att driva egen praktik. Sjuksköterskan ska ha fler
arbetsgivare att välja mellan.
Både patienter och personal missgynnas i de stora hierarkiska monopol-
systemen i vården. Läkare, sjuksköterskor, medicintekniker, undersköterskor
och alla andra som arbetar i sjukvården är specialister på sina respektive
områden och har stor kännedom om hur verksamheten bedrivs. De bör i
större utsträckning få påverka sin dagliga arbetssituation. Vårdyrkenas status
måste höjas.
I de regioner och landsting där Folkpartiet liberalerna fått väljarnas
förtroende att leda utvecklingen prövas nu nya idéer om hur patienternas
valfrihet kan öka, hur personalens vardag kan bli mer meningsfull genom
kortare beslutsvägar och hur privatiseringar och entreprenader kan renodla
politikerrollen.
Visst kan Sverige gå i täten i vårdsektorn. Vårdköerna kan kapas igen.
Patienterna kan känna sig mera lyssnade på. Personalen kan känna större
glädje i sitt arbete. Denna förnyelse kräver i huvudsak två saker: För det
första behöver vi vända på vårdpyramiden. För det andra måste sjuk-
vårdspolitiker bejaka nya idéer, decentralisering och en mångfald av vård-
givare.
Patientinflytandet bör öka
Sjukvården och omsorgen ska vara gemensamt finansierade.
Vård på lika villkor och efter medicinska behov är
grundläggande för all liberal sjukvårds- och omsorgspolitik.
Alla människor ska behandlas med samma hänsyn och
respekt. Det är viktigt att stärka patienterna genom att öka
deras valfrihet. En vårdgaranti stärker också patientens
inflytande.
Vårdyrkenas status måste höjas
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om
ingenting görs. Vårdsektorn behöver bli mer attraktiv för att
fler ska söka sig dit. Viktiga faktorer för att
attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir konkurrens-
kraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Den inom Regeringskansliet inrättade kommissionen för att närmare
kartlägga framtida utbildningsbehov bör få i uppdrag att se hur karriär-
vägarna inom vårdyrkena kan utvecklas. Den bör också ta fram förslag om
hur man ska kunna stimulera dem som lämnat yrket till att återvända och till
hur man kan underlätta för vårdpersonal med utländsk bakgrund att arbeta
inom vården.
Fler vårdutbildade borde få
förverkliga sina visioner
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs - de
vårdanställda - fått allt mindre att säga till om. Inflytandet
över den egna arbetssituationen har minskat samtidigt som
politiska beslut urholkat de vårdanställdas professionella
yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill
förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller
testa om vingarna bär på egen hand.
Förbättra jämställdheten mellan
könen
I praktiken råder det en monopolsituation inom stora delar av
den offentligt finansierade sektorn. Det resulterar i att
lönerna hålls nere och ett slags näringsförbud i de sektorer
där kvinnor traditionellt har erfarenhet och kompetens. Det
är ett resursslöseri med kvinnlig skaparkraft. Ska lönerna bli
rättvisa krävs att anställda i vård och skola får ta del av den
dynamik som ligger i att de får fler arbetsgivare att välja
mellan.
Detta är inget teoretiskt tankeexperiment, utan kan illustreras med
sjuksköterskornas situation. Lönerna för Vårdförbundets privatanställda
medlemmar är högre än för dem som är anställda av kommuner och
landsting. Vid en jämförelse 1996 var medellönen 4 procent högre för dem
som arbetade i privat sektor. Lönespridningen är också större bland de
privatanställda. Kvinnor måste ges möjligheten att själva kunna välja
arbetsgivare och själva kunna bestämma arbetsformerna.
Vi måste få mer valuta för skattepengarna
Vi vet att privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten om
vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade
kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i sin tur
bidrar till att de resurser som vården har kan användas
klokare och mer effektivt. Det ger en bättre vård för de höga
skatter som alla medborgare betalar.
Åtgärder för fler privata vårdgivare
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare i
framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att
överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller
likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare, men
avskaffades av den nuvarande regeringen.
Erfarna och drivna läkare måste få rätt att arbeta även efter sin 65-årsdag
om de så önskar. Vi lever allt längre med bibehållen hälsa och Folkpartiet
har länge arbetat för en flexibel pensionsålder och för rätten att arbeta efter
65 år. Vi vill upphäva 65-årsgränsen för läkare och tandläkare.
Husläkarlagen måste återinföras med rätten till fri etableringsrätt för
specialister i allmänmedicin. Etableringsfriheten skall sedan utvidgas till fler
yrkesgrupper inom vården.
Bort med vårdköerna
De växande vårdköerna är en skandal. Vi har vid flera
tillfällen och under flera år kritiserat regeringens
handfallenhet. Vid ett flertal tillfällen under de gångna åren
har Folkpartiet genom egna undersökningar sökt uppskatta
vårdköernas utveckling. Slutsatsen är glasklar - vårdköerna
har för de flesta diagnoser ökat under senare år. Den
socialdemokratiska regeringen har tvärtemot dess uttalade
ambitioner och löften misslyckats med att korta köerna.
Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och
behandlingar ska införas. Enligt vår mening ska patienten om han eller hon
inte kan påräkna behandling inom tre månader ha rätt att söka annan
vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Det är en
allvarlig brist att detta inte ingår i statens överenskommelse med
Landstingsförbundet.
Vi anser att förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet ska
inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja gälla senast från
och med den 1 april 2000. I det första steget skall den ursprungliga
vårdgarantin med vissa kompletteringar införas för att därefter skyndsamt
utvidgas. Det är en stor välfärdsförlust att många människor i vårdköer lever
i ovisshet om hur de ska planera sitt liv.
En ny trygghetsförsäkring
Folkpartiet anser att det behövs en bred uppgörelse - av
samma dignitet som den stora pensionsreformen - mellan de
partier som tror på försäkringsprincipen i välfärdspolitiken.
En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör
byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens
budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner.
Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder.
Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när
det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten
behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns
incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
Följande punkter vill vi ska ingå i en liberal trygghetsförsäkring.
Fristående ställning med autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är
definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är
obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående
ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas
inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts
till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att
fastställa ramarna för avgifter och förmåner ska styrelsen ha
det operativa ansvaret för att buffertfonderna varken går
under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en
finansiering som till den dominerande delen utgörs av
egenavgifter krävs sannolikt någon form av löneväxling där
nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen granskar
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre
försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och
många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in
- bör ansträngningar göras att "individualisera" systemen.
Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan
avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen
med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk.
Vi ser inga skäl till varför inte alla inkomsttagare som
uppfyller kraven på en fast anknytning till arbetsmarknaden
ska ingå i en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men
det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäkringen
ska vara en omställningsförsäkring.
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör
kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta
skydd ska inte - som socialbidrag - prövas mot innehav av
bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är
självfallet att individen står till arbetsmarknadens
förfogande.
Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens
förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av
arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att
arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för
rehabilitering av långtidssjuka.
Familjepolitiken
Det behövs en ny familjepolitik.
Många barnfamiljer har för ont om tid och för ont om pengar. Alltför ofta
har de fastnat i fattigdomsfällor. Barnfamiljerna är 90-talets ekonomiska
förlorare.
Barnfamiljerna känner sig styrda. Trots vissa framsteg, till exempel att
dagisköerna i stort sett avskaffats, är valfriheten fortfarande för liten.
Marginaleffekterna är höga. Alternativen i barnomsorgen är på många håll
för få. "21/2-årsregeln" styr tidpunkten för barnafödandet. Möjligheterna att
gå ner i arbetstid under småbarnsåren är i praktiken otillräckliga.Tillgången
till hushållstjänster till överkomliga priser är liten.
Barnafödandet minskar. Nativiteten har nu sjunkit till den lägsta nivån
sedan befolkningsstatistiken infördes år 1749. På sikt skapar det naturligtvis
demografiska problem. Att ha barn, att ha flera barn får aldrig bli en
klassfråga.
Familjen är för de flesta människor den viktigaste gemenskapen. Det gäller
också i vår tid, även om begreppet familj fått en vidare innebörd. Barnens
fostran är i första hand föräldrarnas ansvar. Familjepolitiken ska utgå från
barnens behov. Den ska stödja ansträngningarna att skapa ett mer jämställt
samhälle.
Åren då vi bildar familj och ser barnen växa upp innehåller mycket glädje.
Men tyvärr är småbarnstiden också ofta den period då varken tid eller pengar
vill räcka till. Mycket ska hända under de åren. Huset kanske ska byggas.
Våra möjligheter på arbetsmarknaden resten av livet kanske avgörs. Vi vill
ägna barnen mycket tid. Det är svårt att få ekvationen att gå ihop.
Politiken borde underlätta. En del inslag i den politik som förts är bra, till
exempel att tillgången till barnomsorg förbättrats och att föräldraför-
säkringen ger föräldrarna möjlighet att vara hemma med de allra minsta
barnen.
Men andra inslag i den samlade politik som påverkar familjerna har
utvecklats i en annan riktning. Fördelningspolitiskt sett är barnfamiljerna
1990-talets förlorare. Det finns också ett inslag av pekpinnar och styrning
som gör att många känner sig omyndigförklarade i sin roll som föräldrar.
Förslaget om maxtaxa på dagis är tilltalande så långt att en sådan skulle
minska marginaleffekterna för barnfamiljerna. Men i sitt sammanhang blir en
sådan reform ändå orimlig. Den ökar orättvisan mellan familjer som har och
inte har kommunalt finansierad barnomsorg.
Vi vill myndigförklara föräldrarna. Vi vill göra det möjligt med mer tid
med barnen. Vi vill göra en familjepolitisk reform som tilltror föräldrarna
själva valet mellan heltid, deltid eller ingen tid på förvärvsarbetsmarknaden
under olika perioder. Vi vill göra en familjepolitisk reform som gör
marginaleffekterna mindre, men marginalerna i hushållsekonomin större. Det
ger mera vardagsmakt.
Folkpartiet föreslår en familjepolitisk frihetsreform vars huvudinslag är:
Skattesänkning för barnfamiljerna
En stor del av skattesänkningsutrymmet reserveras för
barnfamiljerna. Skatten för barnfamiljerna sänks inom några
år med 5 000 kr per barn och år.
Utvecklad föräldraförsäkring för valfrihet och
jämställdhet
Föräldraförsäkringen behålls som inkomstrelaterad och
beskattad, men reformeras. Lägsta nivån höjs, bland annat
för att mjuka upp effekten av "21/2-årsregeln". Uttagsreglerna
blir ännu friare - exempelvis genom möjligheten att överföra
pengarna till någon annan mottagare, som tar hand om
barnet.
Barnkonto med flexibel användning under
förskoleåren
För resten av förskoleperioden införs ett obeskattat
barnkonto, fullt utbyggt på 60 000 kr per barn.
Minskade marginaleffekter
Minskade marginaleffekter uppnås genom en stegvis växling
av bostadsbidrag mot sänkt skatt samt kommunala beslut om
en rimlig enhetstaxa inom barnomsorgen. Däremot säger
Folkpartiet nej till en statligt beslutad och finansierad
maxtaxa.
Säkrad valfrihet inom barnomsorgen genom
barnomsorgspeng
Full valfrihet mellan kommunala och privata dagis
säkerställs genom barnomsorgspeng.
Tillgång till hushållstjänster till rimligare priser
Möjligheterna att anlita tjänster i hushållet utökas genom
sänkt beskattning av hushållsnära tjänster - en sådan reform
kan betyda mycket för att minska stressen och för att öka
jämställdheten i barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar.
Samhällssubventionen till barnomsorgen
bibehålls
Bra dagis till rimligt pris är en hörnsten i
jämställdhetspolitiken.
En ny kurs för skolan
Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där
kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i
centrum. I en liberal skola får elever mer hjälp och stöd och
de studiemotiverade eleverna får mer stimulans. Vi
accepterar aldrig en grundskola som elever kan lämna utan
att vara godkända i skolans viktigaste ämnen.
Den svenska skolan är i kris. Var femte 16-åring lämnar grundskolan utan
att kunna läsa och skriva en sammanhängande text. Våld, mobbning och ett
oacceptabelt språkbruk är vardag i många skolor. Snart saknas 21 000
utbildade lärare i skolorna. Men regeringen förmår inte formulera ett
program för kunskap och ordning i den svenska skolan.
Kunskap betyder makt över det egna livet. Folkpartiet liberalerna har länge
arbetat för att utveckla skolan för att ge alla barn en god grund att stå på; vi
vill införa en 10-årig grundskola. I en allmän förskola är det viktigt att
verksamheten har tydliga pedagogiska mål. Därför vill Folkpartiet att det ska
finnas fler utbildade förskollärare som ska ha ansvaret för arbetet i förskolan.
Regeringen föreslår införandet av en maxtaxa inom barnomsorgen.
Folkpartiets företrädare i kommunerna har länge lagt förslag om enhetstaxor
i barnomsorgen, men vi menar att detta ska vara en kommunal angelägenhet
och inte en sak för riksdagen. Behoven ser olika ut i olika kommuner. Därför
säger vi nej till regeringens maxtaxa.
I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper.
Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste
göras redan under de första skolåren. Det individuella programmet på
gymnasiet lyckas endast med 16 % av eleverna; de andra lämnar gymnasiet
utan ett riktigt gymnasiebetyg. Staten måste slå fast att ingen får börja
gymnasiet utan godkänt i svenska, engelska och matematik.
Oacceptabelt många elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det
utan fullständiga betyg. I storstäderna har uppemot hälften av 20-åringarna
inte klarat av gymnasiets mål. Gymnasieskolan har misslyckats med sin
uppgift att vara till för alla och måste därför förnyas. Dagens gymnasium
grundas på föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på
lika lång tid. Vi utgår från att människor är olika och vill ha en mer
individualiserad skola. En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå
igenom gymnasiet utan att behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på
väg mot högskolan. Sverige måste istället få en lärlingsutbildning som kan
vara ett kvalificerat alternativ för intresserade elever. Möjligheten att
komplettera som vuxen måste finnas.
Lärarna är skolans viktigaste resurs men idag en bristvara. Många platser
står tomma på lärarutbildningarna. Ungdomar vill inte bli lärare längre.
Läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter
att studera och forska, lärarlegitimation och genom höjda löner vill
Folkpartiet återskapa respekten för läraryrket.
Utvärdering är ett centralt inslag i en skola för kunskap och kvalitet. Med
fler nationella prov och fler betygssteg tidigare under skolgången får
eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått.
Betygens likvärdighet måste garanteras genom jämförelser med resultat på
nationella prov.
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten.
Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor.
För föräldrar och elever innebär det en frihet utan att betala höga avgifter.
Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska resurser
som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke ska inte
kunna stoppa en fristående skola.
Folkpartiet vill inrätta en statlig skolinspektion, som är fristående från
Skolverket, och därmed inte underställd den politiska apparaten. Då får
elever och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola är i förhållande
till
andra.
Liberal högskolepolitik
Högre utbildning och forskning är av central betydelse om
Sverige ska återvinna förlorade positioner i välståndsligan.
För att Sverige ska uppnå högre tillväxt inom det
kunskapsintensiva näringslivet krävs t ex att antalet
civilingenjörer ökar kraftigt under kommande år. Men detta
kräver både medvetna satsningar på högre utbildning och
forskning och ett studiestödssystem som inte avskräcker från
studier, samt att löner och skatter gör det ekonomiskt
lönsamt att skaffa sig en akademisk examen.
Folkpartiet har arbetat för utbyggnad av högskolan och inte minst för nya
regionala högskolor. Men bristen på långsiktighet i regeringens beslut har nu
skapat stora problem för olika högskolor och universitet. Det har inte funnits
någon genomtänkt utbildningspolitisk strategi bakom utbyggnaden. De
kvantitativa målen tycks ha varit viktigare än att skapa en högre utbildning
med kvalitet.
En förutsättning för hög kvalitet inom den högre utbildningen är att det
finns tillräckligt många disputerade lärare. I dag råder en skriande brist på
sådana. Lärarförsörjningen inom den högre utbildningen måste tryggas.
Därför vill vi inrätta fler doktorandtjänster och avsätter mer pengar än
regeringen till doktorandtjänster och forskning. Folkpartiet kommer också att
föreslå ett något mindre antal nya platser de närmaste åren för att
högskolorna ska få resurser att komma i kapp när det gäller lärare.
Vi vill att universitet och högskolor återfår sin självständighet.
Forskningen ska vara fri och obunden från den politiska makten. Resurserna
måste räcka till fri grundforskning och fler självständiga stiftelsedrivna
högskolor bör utvecklas.
I regeringens olyckliga forskarutbildningsreform 1997 är den grund-
läggande förändringen kravet på finansiering av forskarstudierna. Vi menar
tvärtom att doktorander ska kunna arbeta med sin avhandling även utan att
ha en finansiering klar i förväg. Det nya doktorandsystemet drabbar
humaniora främst, men även samhällsvetenskap. Faktum är att många
institutioner inte längre kan anta nya doktorander, eftersom de inte kan
garantera doktorandernas försörjning.
I regeringens system krävs att tiden ska vara fyra år för en avhandling -
trots att, när det gäller såväl svenska som utländska avhandlingar, skiljer sig
forskningstiden markant mellan olika fakulteter. Det går inte att på politisk
väg tvinga fram ett system där tiden för disputation är densamma för
samtliga avhandlingar inom alla discipliner.
Dagens studiestödssystem innebär en ekonomisk förlust både för den
enskilde låntagaren och staten. Varje år skriver staten av studielån som
uppgår till miljardbelopp. Folkpartiet kommer att i en särskild motion ta
ställning till regeringens förslag om studiemedlen. Regeringen har tidigare
genomfört en höjd expeditionsavgift för återbetalning av studielån. Vi
avvisar höjningen och tillskjuter resurser till CSN.
Möjlighet att utbilda sig senare i livet
Goda möjligheter till återkommande utbildning för
människor i alla samhällsgrupper och åldrar är av största
betydelse. Många människor behöver i dag kompletterande
utbildning. Men tyvärr har inte Sverige i dag en strategi för
hur framtidens vuxenutbildning ska se ut. Det nu pågående
Kunskapslyftet innebär en massiv satsning på människor
som drabbats av de senaste årens stora arbetslöshet.
De extra utbildningsplatserna är i första hand avsedda för arbetslösa, och
bidragssystemet är utformat för människor över 25 år som har rätt till a-
kassa. Kunskapslyftet har givit många en utomordentligt god ekonomisk
möjlighet att studera utan lån. Många andra, ofta de som är i störst behov av
studiefinansieringen, har inte möjlighet att studera alls eller måste ta
traditionella studielån. Försämringarna i studiestödet genom avskaffandet av
barntillägget i Svux (Särskilt vuxenstudiestöd) och Svuxa (Särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa) har sopat undan möjligheterna för främst
ensamstående kvinnor med barn att kunna skaffa sig en gymnasieexamen i
vuxen ålder. Kunskapslyftet har för dessa inte inneburit någon förbättring. Vi
vill därför återinföra barntillägget i Svux och Svuxa. Samtidigt föreslår vi att
vuxna som läser på gymnasienivå med särskilt utbildningsbidrag ska
finansiera 20 procent med studielån.
Kvaliteten i utbildningen inom Kunskapslyftet är ojämn. Alltför många
arbetslösa riskerar därmed att hamna i en utbildning som inte ger dem större
chans att komma in på arbetsmarknaden. Den redan svåra lärarbristen har
förvärrats. Brister i utbildningen borde rättas till snarast. Skolverket bör
därför få ett uppdrag att följa upp undervisningens kvalitet, lärarnas
kompetens och behörighet samt betygens relation till resultat på nationella
prov m.m.
Regeringen har i våras och nu i budgeten minskat den tänkta utbyggnaden
av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet kan minskas ännu mer, med tanke på
konjunkturläget och med tanke på rapporter från kommunerna om minskad
sökandeström till vuxenutbildning. De delar av Kunskapslyftet som är
arbetsmarknadsåtgärder kan minskas och ersättas av att fler jobb stimuleras
genom sänkta arbetsgivaravgifter.
Individuella utbildningskonton för ett
livslångt lärande
Ett helt nytt system med individuella utbildningskonton
behövs för att människor ska få bättre möjlighet att klara sin
försörjning vid vuxenstudier. Människor måste få större
frihet att bestämma själva, om och när de ska vidareutbilda
sig. Yrkesarbetande måste ha möjlighet att förbereda sig på
kommande yrkesavbrott för att inte då vara helt beroende av
arbetsgivarens eller statens välvilja. En anställd måste få
möjlighet även till utbildning som arbetsgivaren inte är
beredd att räkna som personalutbildning.
Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet ska därför kunna breddas
till ett "pensions- och utvecklingssparande", där individer får göra
skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier.
Vi föreslår också att det ska bli möjligt för människor mellan 30 och 55 år att
upp till en viss gräns låna av det allmänna pensionssystemet för att finansiera
utbildning. Om de fackliga organisationerna vill bredda avtalspensionerna på
samma sätt ska det möjliggöras genom regeländringar. Förslagsvis kan man
få ta ut 60 procent av sin årslön. I gengäld reduceras individens
ålderspension med motsvarande belopp. Den som tagit ut ett pensionsår i
förväg kan återvinna denna pensionsrätt genom sparande, exempelvis i en
pensionsförsäkring, annat privat sparande eller genom att gå i pension något
senare.
Biståndspolitik för demokrati och
fattigdomsbekämpning
Under 1990-talet har svenskt bistånd sänkts från nivån 1 %
till 0,7 % av bruttonationalinkomsten. Folkpartiet säger nej
till denna ständiga nedprioritering av biståndet. Att biståndet
enligt regeringens förslag endast skall uppgå till 0,72 procent
av BNI år 2000 är oacceptabelt.
Vi föreslår att biståndet höjs med 1500 miljoner kronor år 2000 till 0,80
procent av BNI. Vi föreslår att biståndet även höjs successivt åren därefter.
Vi har reserverat utrymme för fortsatta stegvisa höjningar under åren 2001
och 2002. Med vårt förslag kommer den totala biståndsramen att uppgå till
0,84 respektive 0,86 procent av BNI år 2001 och år 2002, att jämföra med
regeringens 0,73 respektive 0,74 procent. Den ökningstakt Folkpartiet
föreslår innebär att biståndet åter når en procent av BNI inom en
tioårsperiod. Med regeringens föreslagna ökningstakt dröjer det minst 30 år
innan enprocentsmålet uppnås.
Folkpartiet liberalerna håller fast vid att enprocentsmålet för det totala
svenska u-landsbiståndet skall vara något mer än bara vackra ord. För oss är
det ett moraliskt grundat åtagande mot de fattiga länderna som åter bör
uppfyllas snarast möjligt. I en situation med enorma behov av katastrofhjälp
och omfattande behov av bistånd till stöd för demokratiska och ekonomiska
reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår u-hjälp.
Biståndsminister Pierre Schori anförde i våras att företagna begränsningar
avseende utvecklingssamarbetet inte innebar att några pengar försvann, utan
att de blev disponibla nästa år. I budgetpropositionen framkommer dock att
av de 2900 miljoner kronor som stoppades av årets biståndsutbetalningar
återges enbart drygt 2000 miljoner kronor nästa år. Det saknas alltså 900
miljoner kronor för att regeringen skall fullfölja sina utlovade åtaganden.
Samtidigt lägger den socialdemokratiska regeringen återigen en begränsning
på utgiftsområdet för det internationella utvecklingssamarbetet. Ännu en
gång tvingas tidigare åtaganden skjutas upp och möjligheter att agera vid
hastigt uppkomna situationer försvåras eller omintetgörs. Förtroendet för
svenskt utvecklingssamarbete riskerar att urholkas och biståndets inriktning
och måluppfyllelse försämras allvarligt.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom
biståndspolitiken inte kan motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom.
Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i
"mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika.
Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt
dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och
sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har
inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat
förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår.
Ett program mot
företagsflykten
En avgörande förutsättning för att den nuvarande
konjunkturförbättringen ska kunna växlas över i en mera
permanent hög tillväxt i Sverige är en stark och vital
företagssektor med starka privata svenska ägare. Regeringen
tycks fortfarande leva kvar i sin gamla föreställningsvärld
om företag utan företagare. Skillnaden mot tidigare är att
man nu tycks syfta till företag utan svenska företagare. I
detta kapitel redovisar vi dels Folkpartiets förslag till
åtgärder för ett mera dynamiskt och uthålligt företagande i
Sverige, dels en diskussion av problemet med utflyttning
från Sverige av viktiga delar av näringslivet, inte minst
skattesystemets utdrivande verkan.
Förslag och ställningstaganden
beträffande skatter och villkor för
företagande i Sverige
De förslag som regeringen lägger fram eller aviserar i
budgetmotionen med inriktning på företagen accepterar
Folkpartiet: bl.a. utvidgade reserveringsmöjligheter, slopade
stoppregler, möjlighet till återköp av egna aktier m.m. Dessa
åtgärder är dock för få och för sena med tanke på bl.a.
utflyttningen och är av begränsad betydelse när det gäller att
få en bestående expansion i Sverige av företagssektorn.
För att få fler och växande företag på svensk botten krävs rejäla
skatteändringar: lägre skatter och en förändrad mix av existerande skatter.
Regeringen talar t.ex. om en skatteväxling, men den del som genomförs är
främst skattehöjningen. Det som istället borde ha varit en viktig del av en
genuin skatteväxling, skattesänkningen på arbete, ges begränsad omfattning.
De skatter som är skadligast mot jobb och företagande bör angripas först.
Arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn bör sänkas i syfte att stimulera en
uthållig tillväxt inom denna sektor.
Det borgerliga trepartiförslaget om skattelättnader i hushållssektorn bör
genomföras. Det handlar om både skattelättnader i syfte att ge flera jobb och
om att göra det lättare för människor att vara ärliga. Det är mycket beklagligt
att regeringen tydligen inte är intresserad av att delta i den försöks-
verksamhet med lägre moms för vissa tjänster som EU öppnat möjlighet till.
Dubbelbeskattningen av aktier innebär att beskattning först sker i företaget
och därefter hos ägaren. Detta är inte rimligt. Som framgår av texten nedan
förstärker det kraftigt tendensen att svenska företag säljs ut. Att avskaffa
beskattningen hos mottagaren är en enklare och för statskassan mindre
kostsam metod än att gå via sänkt bolagsskatt.
Trots att det tycks råda stor enighet över partigränserna om att det behöver
bli enklare att starta och driva företag i Sverige har alldeles för litet skett
för
att förbättra villkoren för företagarna. Inte ens när det gäller i stort sett
kostnadsfria regelförenklingar - som förenklade blanketter, att införa ett
enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F-
skatteregler eller solnedgångsparagraf för umbärliga företagsregler - har
regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret.
I Kanada kan en blivande företagare registrera sitt företag, anmäla sig för
olika skatter samt ordna eventuella tillstånd via Internet. Hela proceduren ska
inte behöva ta mer än 20 minuter. I Sverige behöver en blivande företagare
kontakta Patent- och registreringsverket, skattemyndigheten (ofta flera olika
uppbördsenheter) och försäkringskassan. Dessutom kan tillstånd behövas
från länsstyrelsen, kommunen eller någon annan myndighet. Rader av
blanketter ska beställas och fyllas i.
Vi anser att det ska införas en enkel blankett för registrering av företaget
som sänds till förslagsvis Patent- och registreringsverket. Denna skall kunna
kombineras med ansökan om F-skatt och momsregistrering etc.
Vi anser att alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel för att kunna
bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har
näringsförbud, skatteskulder sedan tidigare eller på annat sätt befinner sig i
en sådan situation att F-skattsedeln omedelbart skulle återkallas. För att få en
F-skattsedel enligt dagens praxis bör företagaren inte tidigare ha varit
anställd hos uppdragsgivaren, använda uppdragsgivarens utrustning, ha få
kunder som anlitar företagets tjänster under långa perioder, bedriva
ekonomisk verksamhet av "allmän karaktär", ha en låg ekonomisk risk. Detta
är krav som verkar gjorda för att hindra en ny företagare inom tjänstesektorn.
Särskilt många kvinnor drabbas av dessa regler.
Låt företagaren betala in preliminär F-skatt i förhållande till faktisk
intjänad inkomst för månaden som gått. Den som har F-skattsedel ska
beräkna sin årsinkomst i förväg och sedan månadsvis betala in beräknad F-
skatt, oavsett om inkomsterna uppgår till beräknade belopp eller kommer
mera oregelbundet.
För enmans- och fåmansföretag borde man kunna ha en förenklad blankett
där företagaren redovisar totala inkomster, löner och avgifter och en
schablon för kostnader. Resten är skattepliktigt överskott.
Inför en förenklad företagardeklaration på samma sätt som det finns en
förenklad självdeklaration för löntagare. Skatte- och deklarationsreglerna är i
stor utsträckning gjorda för de större företagen. Mycket av det omfattande
uppgiftslämnandet och den detaljerade bokföringen är så kostsamt att det inte
står i någon rimlig proportion till den tid och experthjälp som en
småföretagare måste lägga ned respektive anlita. För många småföretagare
kostar det åtskilliga tusenlappar att anlita hjälp för deklaration och
redovisning.
Ändra reglerna för skattekontot så att redovisning och betalning ska ha
sänts in senast angivit datum. Företagare är skyldiga att se till att deras
betalning är inne på skattekontot ett visst datum, dvs. det är inte tillräckligt
att ha betalt in före en viss tidpunkt. Detsamma gäller skattedeklarationen,
som dessutom ska postas separat. Eftersom det inte finns garantier för att
postgången fungerar, innebär det en osäkerhet för företagaren om
inbetalningen och redovisningen verkligen kommit in i tid eller ej. Och har
den inte kommit in i tid blir det skattetillägg även om företagaren betalat in
med marginal.
Vi vill slopa skattetillägget för periodiseringsfel i momsredovisningen. Om
företagaren gör ett enkelt periodiseringsfel i sin momsredovisning drabbas
han eller hon av skattetillägg. Att slopa skattetillägget skulle innebära en
liten kostnad för statskassan enligt regeringens Småföretagsdelegation.
Ett enkelt system är att inrätta servicecheckar, en obyråkratisk och enkel
metod för den som vill betala lön till någon annan på post eller bank
eftersom det är mycket svårt att veta vilka regler som gäller om man anlitar
en annan person att utföra tjänster. Riksskatteverket har redovisat hur detta
skulle kunna gå till.
Sociala avgifter på vinstandelar bör slopas.
Stoppa diskrimineringen av fåmansbolagen. Skattereglerna, särskilt de s k
3:12-reglerna måste ändras. Utöver en rimlig arbetsinkomst bör all utdelning
beskattas som inkomst av kapital.
De som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta
ut ett pensionsår i förväg.
Vi vill ha enklare avdragsregler för företagare med hemmet som arbets-
plats. Informationstekniken gör det lättare, rationellare och allt vanligare att
egenföretagare arbetar hemma.
Den farliga utflyttningen av företag
och enskilda människor från Sverige
Under senare år har svenska företag i rask takt sålts till
utlandet, gått samman med utländska företag eller valt att
flytta utomlands. En följd av denna process är en utarmning
av det svenska företagsklimatet. Ett kraftigt sänkt skattetryck
för ägande, för svenska hushåll och småföretagare, förefaller
oss vara den enda vägen ur detta dilemma. Utförsäljningen
av svenska börsnoterade företag kan annars komma att
fortsätta så länge som dagens svenska skatte- och
företagspolitik gynnar utländskt ägande på bekostnad av
svenskt ägande.
Är denna process något att oroa sig för? Flyttas ett huvudkontor ut ur
landet medför detta förlust av en arbetsmarknad för högutbildade ekonomer,
tekniker och jurister. Sverige tappar den unika kompetens som styrning och
ledning av i synnerhet storföretag representerar. Framtida beslut om
expansioner startar inte längre med en bas i svensk favör. Sverige som
lokaliseringsort blir ett land bland andra. Samtidigt försvagas incitamentet
hos dagens ungdom att söka sig till näringslivet för att göra karriär. Till
huvudkontoren hör också en rad specialistfunktioner vars marknad
försvinner med huvudkontoret. Det gäller olika konsulter, skatteexperter,
revisorer och jurister. Dessutom brukar nya företag växa upp i skuggan av
huvudkontoret som avknoppningar från det stora företaget. Till bilden hör att
huvudkontoren utgör en del inte bara i den kommersiella omgivningen utan
även i den kulturella miljön och i miljön för forskning och debatt. När Volvo
personvagnar styrs från London och Detroit kommer Volvos ledning inte att
vara lika intresserad som tidigare att stödja säg Chalmers, Operan i
Göteborg, Handelshögskolan i Göteborg och andra lokala aktiviteter. En
följd av en ensidig utflyttning av huvudkontor från Sverige blir således en
utarmning av det svenska näringslivsklimatet. Vi märker till en början inte
att vårt land tappar tillväxtpotential och utvecklingsmöjligheter. Men med
tiden blir dessa negativa effekter allt starkare - och då är det för sent.
Skall vi inte acceptera globaliseringens spelregler; att i en internationa-
liserad värld kommer utlandet att äga svenska företag? Jo - men spelreglerna
måste som ett minimum vara desamma för svenskar som för utlänningar.
Den politiska slutsatsen måste dock vara mera ambitiös än så: det svenska
företagsklimatet måste vara så bra att det blir naturligt för både svenska
företag, EU-företag och utomeuropeiska företag att betrakta Sverige som en
attraktiv lokaliseringsort med klara fördelar framför alternativen.
Det svenska skattesystemets betydelse belyses i tabellen för två typer av
tillgångar: aktier i "stora" börsnoterade svenska företag och obligationer.
Tabellen omfattar följande kategorier av ägare: svenska hushåll, svenska
försäkringsbolags pensionsfonder, svenska stiftelser och andra skattegynnade
subjekt samt utländska fonder, vilka här representerar det utländska ägandet.
För varje typ av ägare beräknas den totala skattebelastningen på en
förmögenhet på 10 000 kronor med en avkastning som uppgår till 1 000
kronor före alla skatter för aktier och obligationer. Hänsyn har tagits till
samtliga förekommande skatter, dvs bolagsskatt, skatt på löpande avkastning
och förmögenhetsskatt. Vi är alltså intresserade av den totala
skattebelastningen. Det är den relevanta aspekten i detta sammanhang. Den
bestämmer vem som kan lägga det högsta budet på ett företag. Ju lägre skatt,
desto högre blir budet, allt annat lika.
Utländska ägare av svenska aktier och inhemska skattegynnade
institutioner får den lägsta beskattningen med dagens system. En utländsk
pensionsfond möter en skattesats som är 28 procent på utdelning från
svenska aktiebolag, att jämföras med svenska hushåll vars skattesats är 62
procent. Svenskt ägande missgynnas alltså i förhållande till utländskt. Det är
en viktig förklaring till det ökade utländska ägandet på den svenska börsen,
och även en viktig drivkraft för utflyttning av huvudkontoren. Här spelar
också inkomstskatten en roll. Höga skatter på arbetsinkomster i Sverige ger
incitament till utflyttning av företagsledningen och andra specialist-
funktioner.
Eftersom en utländsk ägare inte har samma krav på effektivitet, dvs på hög
avkastning, som en svensk ägare innebär detta att svenska företag riskerar att
övertas av mer ineffektiva utländska ägare. Det hävdas ibland att utländska
ägare är mer effektiva än svenska och därför köper de svenska företag. Detta
argument är missvisande. I själva verket leder dagens skattesystem till ökad
ineffektivitet i vårt näringsliv och följaktligen i svensk samhällsekonomi i så
måtto att utländska ägare kan vara sämre, dvs ineffektivare, som ägare men
ändå bjuda över dagens svenska ägare. Ägarkompetensen i vårt land sjunker
med nuvarande politik.
Små och medelstora företag har en särskilt utsatt situation. De kan sällan
vända sig till utländska finansiärer då de vill anskaffa kapital för sina
investeringar, bl a beroende på alltför stora transaktionskostnader samt på
placeringsregler för utländska fonder vilka hindrar investeringar i små
företag. Svenska småföretag är därför hänvisade till de inhemska hushållen
med deras höga anspråk på kapitalavkastning före skatt för att en rimlig,
konkurrenskraftig ersättning skall kunna skapas efter skatt. Som redan
nämnts är dessutom ägare till dessa företag i allmänhet utsatta för den
utomordentligt krångliga och för företagaren tidskrävande fåmans-
företagslagstiftningen. Den medför att de mest riskabla investeringarna är
ännu hårdare beskattade än de genomsnittliga bland de stora börsföretagen.
Avkastningen utöver en viss schablon (idag cirka 11 procent) beskattas som
inkomst av tjänst. Den högsta skattebelastningen på utdelningar är här i
många fall 69 procent inklusive bolagsskatten. Effekten blir att många
investeringar aldrig kommer till stånd på grund av otillräcklig lönsamhet
med negativa effekter på vår tillväxt och sysselsättning.
Tabell 4. Skatter på aktieutdelningar och
obligationsräntor
Tabell 4: (Aktier i stora företag Obligationer )
Källa: Lars Jonung, kommande artikel i Ekonomisk Debatt.
Sverige och EMU
Folkpartiets fem steg till EMU
Sverige bör fastställa en tågordning för Sveriges närmande
och inträde i EMU i fem steg:
- Regeringen bör avge en avsiktsförklaring där avsikten att Sverige avser
att gå med i EMU redovisas. Det är av vikt att denna avsiktsförklaring
görs tidigt inför Sveriges ordförandeperiod i EU första halvåret 2001.
- En nationell övergångsplan bör göras upp snarast.
- En folkomröstning om EMU bör genomföras. Siktet bör vara inställt på
att den genomförs hösten år 2000.
- Snarast efter ett ja i folkomröstningen bör en förhandling om svenskt
inträde i ERM tas upp med de andra EU-länderna och ECB.
- Sverige går med i EMU. 15 till 24 månader efter folkomröstningen bör
Sverige kunna gå med i EMU:s tredje fas.
Regeringens obefintliga ledarskap i
EMU-frågan
"Politik är att vilja", är ett berömt yttrande av Olof Palme.
Eftersom statsministern själv angivit EMU-frågan som den
viktigaste frågan för Sverige under hans ämbetstid slår hans
svaga ledarskap starkt tillbaka mot honom själv.
Sveriges valsituation förändrades i grunden den 1 januari 1999. Idag
används euron. Någon gång år 2002-2003 riskerar Sverige att stå ensamt
utanför EMU när Storbritannien, Danmark, Grekland sannolikt har gått med.
Flera av Östeuropas ansökarländer är på väg in i EMU.
Det politiska priset
EMU:s politiska mål är stabilitet, fredlig konfliktlösning och
säkerhet genom ett tätare europeiskt samarbete. Det är helt
oacceptabelt att Sverige genom att säga nej till EMU i
handling tar avstånd från dessa grundläggande motiv.
Debatten har dominerats alltför mycket av ekonomiska
resonemang och fått en stabiliseringspolitisk slagsida på
bekostnad av ekonomiska strukturfrågor, utrikes- och
allmänpolitiska överväganden.
Efter det att EMU startat har de politiska aspekterna på EMU-frågan blivit
allt viktigare för Sveriges ställningstagande. De andra länderna har lämnat
bakom sig frågan om ja eller nej till EMU och för varje statsminister- och
Ecofinmöte som passerar blir Sverige litet mera politiskt akterseglat.
Utflyttning från Sverige - en allt
viktigare aspekt i svensk EMU-debatt
EMU-utredningen förbisåg den nu hett debatterade frågan
om utflyttning av nyckelpersoner och hela eller strategiska
delar av företag från Sverige. Utflyttningen har förvisso flera
drivkrafter men att bortse från att den svenska attityden till
EMU spelar roll i sammanhanget är omöjligt för praktiskt
taget alla beslutsfattare i näringslivet. Få anser att landets
EMU-politik saknar betydelse för företagens
lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsfrågorna skulle
sakna relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk
ekonomi.
Ökad stabilitet och förutsägbarhet
De tidigare problemen med en instabil ränte- och
finansmarknad i Finland brukar av alla parter anges som det
enskilt viktigaste ekonomiska argumentet för landets EMU-
medlemskap. Den svenska kronan har rört sig kraftigt vid
internationella kriser, och det skapar återkommande problem
för svenska företag och medborgare. Så fort det blir oro i
världsekonomin smittar detta av sig på den svenska kronan.
Debatten har mycket handlat om en situation där Sverige skulle vilja, men
av EMU hindras, att försvaga sin valuta. Men att tillgripa kronförsvagning
som stabiliseringspolitiskt motmedel har i verkligheten visat sig inte vara en
långsiktigt bra medicin. I ljuset av Sveriges erfarenheter sedan 70-talet före-
faller inte kronförsvagningen vara ett bra ekonomisk-politiskt instrument.
Det påpekades också av många i samband med EMU-utredningen att den
bortsåg från att utvecklingen fram till en devalveringsmogen situation i
Sverige undantagslöst har haft en dyster inhemsk förhistoria, som kanske inte
upprepas om Sverige är med i EMU.
Inte svårare med reformer av
arbetsmarknaden som EMU-medlem
EMU-utredningen och flera andra har argumenterat för att
arbetslösheten först måste ner innan Sverige kan gå med i
EMU. För att få ner arbetslösheten krävs en rad reformer på
arbetsmarknaden. Denna typ av reformer måste genomföras
med eller utan EMU. Men den intressanta frågan är i vilken
ekonomisk-politisk miljö som det blir lättast att genomföra
denna typ av reformer? Utanför EMU, eller som medlem av
EMU? Med den nuvarande regeringen förefaller det i alla
händelser inte ske några reformer över huvud taget på
arbetsmarknaden. Vi menar att det är lättare att genomföra
långsiktigt nödvändiga och principiellt viktiga reformer om
Sverige är medlem av EMU.
Sverige skall inte åka snålskjuts
Regeringen försöker glida undan ett ställningstagande i
EMU-frågan genom att hävda att Sverige naturligtvis inte
motsätter sig att andra länder fullföljer den monetära
unionen. Innebörden är att Sverige skulle åka snålskjuts på
andra länders ansträngningar och risktaganden när det gäller
att utforma och delta i internationellt ekonomiskt samarbete.
Om Frankrike, Tyskland, Benelux och Italien på 50-talet
agerat på samma sätt hade varken Kol- och Stålunionen eller
EEC någonsin kommit till stånd, och på 1980-talet hade inte
EG och den inre marknaden utvecklats. Europa hade varit
splittrat, ekonomiskt och politiskt. Specialisering,
internationell arbetsfördelning och årtiondens stora vinster
av inomeuropeisk handel hade inte uppstått i samma
omfattning, löntagarna hade haft lägre inkomster och
konsumenterna färre varor och tjänster att välja mellan.
Ingenting är helt riskfritt här i världen, allra minst
internationellt ekonomiskt samarbete. Men det innebär inte
att man inte skall försöka.
Såväl vår utrikeshandel som EU:s östutvidgning är av central ekonomiskt
och politisk betydelse för Sveriges framtid. Om EMU skulle få problem
framöver - trots den lyckosamma starten - skulle det vara negativt för
efterfrågan på svensk export från Euroland, men också negativt för
ansökarländerna och processen med EU:s östutvidgning. Den processen
skulle försenas om EMU får problem. Ett ökat välstånd och en långsiktig
stabilitet på andra sidan Östersjön främjas av att EMU och den nya
centralbanken allmänt uppfattas som en legitim och kompetent bevakare av
låg inflation och goda offentliga finanser. EMU och den nya centralbankens
ansträngningar på den punkten skulle underlättas väsentligt om Sverige
skulle deklarera sin avsikt att gå med i EMU. En sådan avsiktsförklaring är
sannolikt det enskilt viktigaste bidraget vi som nation kan ge till vår egen och
Europas ekonomiska stabilitet.
Kommunerna
Inledning
En mycket viktig del av välfärden organiseras och
finansieras av kommuner och landsting. Hur kommunerna
sköter denna verksamhet är av avgörande betydelse för
människors vardag.
Folkpartiet har de senaste åren inte haft någon avvikande bedömning från
regeringen vad gäller den totala volymen av statsbidragen till kommunerna.
Eftersom vi förordat att den s k Finsam-modellen för samverkan mellan
försäkringskassor och landsting skulle tillåtas hade vår politik ändå givit
kommunsektorn större resurser. Vi har stött de ökade statsbidragen på grund
av den situation som uppstått i välfärdssektorn, framför allt beroende på den
socialdemokratiska regeringens oförmåga att effektivt bekämpa massarbets-
lösheten.
Sedan vårbudgeten har prognosen för kommunernas skatteinkomster år
2000 ökat med cirka 12 miljarder kronor, efter korrigering för tekniska
omläggningar. Enligt budgetpropositionen stiger kommunernas egna
skatteinkomster med 45 miljarder kronor mellan 1998 och 2000. Även om
det inte alltid märks ute i de enskilda verksamheterna, har de kommunala
utgifterna stigit sedan 1997 och beräknas också stiga nästa år.
Produktiviteten tycks inte stiga som tidigare, i vart fall inte inom
landstingssektorn. Enligt landstingsförbundets senaste halvårsrapport steg
prestationerna åren 1991-94 med bortemot 10 % trots att resurserna
minskade med ca 5 %. Resultatet per krona steg således de åren med
bortemot 15 %. Efter 1994 har minskningen av resurser tyvärr åtföljts av
minskade prestationer. Detta exempel visar vikten av förnyelse och
utveckling av verksamheterna.
Det handlar inte enbart om hur stora summor som kan disponeras.
Kommunerna måste göra rätt saker och de måste göra saker rätt. En effektiv
upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och mångfald inom den
kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får mer valuta för sina
skattepengar. Som vi nu bedömer det ekonomiska läget för kommunsektorn
säger vi ja till de i budgetpropositionen angivna utökningarna av
statsbidraget. För de senare åren i perioden tar vi definitiv ställning när den
fortsatta ekonomiska utvecklingen kan bedömas.
Den kommunala självstyrelsen är en viktig del av det svenska samhället.
En grundsten i självstyret är rätten att bestämma den egna skattesatsen och
göra en avvägning mellan vad kommunen ska svara för och vad den enskilde
ska bära ansvaret för. Det är dock ofrånkomligt att det ibland uppstår
kollisioner mellan de politiska ambitionerna i rikspolitiken och den lokala
politiken.
Det kan krävas lagstadgade rättigheter för människor även om de går ut
över den kommunala självstyrelsen. Ett aktuellt sådant exempel är
assistansersättningen för människor med funktionshinder.
Något motsvarande starkt skäl kan knappast åberopas för ingrepp i den
kommunala taxesättningen för barnomsorgen. Vi är inte främmande för en
spärregel som förbjuder kommuner att ta ut oskäliga avgifter i äldre-
omsorgen, men den detaljreglering som maxtaxe-förslaget för barnomsorgen
innebär avvisar vi. Taxesättningen måste få avgöras i samband med lokala
diskussioner om standard, personaltäthet, öppettider etc. Vi har sedan 1960-
talet förespråkat enhetliga dagistaxor, men avgörandet måste ske lokalt.
Under senare år har kostnaderna för kommunernas socialbidrag stigit
kraftigt. Till stor del har detta sin orsak i den höga arbetslösheten. Ungefär
hälften av socialbidragskostnaderna torde bero på arbetslöshet. Vi har stannat
för att det är rimligt att staten och kommunerna delar på kostnaderna för
socialbidragen.
Regeringen har på olika sätt försvårat för kommuner och landsting att
bedriva sin verksamhet i nya former. Stopp för försäljning av kommunala
bostadsbolag, försvårande av start av friskolor och planer på förbud mot
privata entreprenörer inom sjukhusvården, är några flagranta exempel på
ideologiskt betingade ingrepp.
Minska bolagssektorn - det ger
resurser till vård och skola
Problemen i den svenska skolan och vården är på många håll
stora. Ibland är resurstillskott nödvändiga. Redan i det korta
perspektivet finns dock stora besparingsmöjligheter i många
kommuner. En avveckling av kommunala bolag frigör ofta
resurser för de hårt ansträngda verksamheterna.
De resurser som direkt frigörs då kommunala bolag avvecklas är de som
uppkommer genom att kommunens ränteutgifter minskar och förlustbidragen
till olönsamma bolag försvinner. Redan på kort sikt uppgår dessa vinster till
betydande belopp. Folkpartiet har i en översyn visat att en halvering av den
kommunala bolagssektorn skulle medföra ett ekonomiskt utrymme på minst
tre miljarder kronor. En utförsäljning kan också få positiva sidoeffekter.
Den kommunala skatteutjämningen
Olikheterna mellan olika kommuner beror inte bara på lokala
avvägningar och graden av skicklighet. De yttre
omständigheterna varierar kraftigt. Människor ska ha samma
möjligheter till grundläggande kommunalt finaniserad
service oavsett var de bor. Det är därför högst rimligt med
ett system för utjämning av förutsättningarna.
En långtgående och felaktigt utformad inkomstutjämning undergräver
däremot den kommunala självstyrelsen och tar bort ekonomiska incitament
att lokalt anstränga sig vad gäller förutsättningarna för människor och företag
i kommunen. Med nuvarande system kan en kommun tvingas betala in mer
än vad den får i skatteökning.
I bred enighet har i riksdagen slagits fast att utjämningssystemet ska
medverka till att ge kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att
"kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå,
kvalitet, avgiftssättning och effektivitet".
Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att
förhindra att kostnadsutjämningen också kompenserar sådana skillnader.
Detta särskilt som man från socialdemokratiskt håll inte tycks acceptera att
olika kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och
servicenivåer. Man fokuserar ofta enbart på skattesats.
Dags för ett tydligare
utjämningssystem
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är
oöverskådligt. Slutresultatet för en enskild kommun kan bli
starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är
dags att renodla systemet och minska antalet faktorer, inte att
utveckla det genom ytterligare komplikationer. Vi vill ha ett
nytt system där utjämningen grundas på strukturella faktorer
för både kostnader och inkomster.
Vi anser därför att en ny utredning av utjämningssystemet ska inriktas på
att forma systemet med bara ett fåtal förklarande faktorer. Det ska göras
istället för det utvecklingsarbete som enligt regeringen ska bedrivas med
utgångspunkt i det nuvarande systemet.
Folkpartiet har redan tidigare sagt nej till en "bostadsbolagsakut" och till
en allmän "kommunakut". I budgetpropositionen öronmärks återigen pengar
för sådana verksamheter. Kommunerna måste få klara spelregler. Vi säger
därför nej till de anslag som finns för dessa ändamål.
Nej till "projekt" och
förhandlingsekonomi
Den socialdemokratiska regeringen har genom åren alltmer
fokuserat på olika typer av projektbidrag till den kommunala
verksamheten. Vidare har man använt olika typer av
förhandlingslösningar för att ge stöd till vissa specifika
verksamheter och aktiviteter. Låt oss, utöver bostadsakut och
kommunakut, nämna de lokala investeringsprogrammen och
de s k "storstadspengarna".
Genom omfattande sådana inslag blir den kommunala demokratin ett
köpslående och förhandlande med staten. Enligt vår uppfattning främjas den
lokala utvecklingen bäst genom goda allmänna villkor för jobb och
företagande, genom ett väl fungerande utjämningssystem som ger likvärdiga
förutsättningar och genom ett större spelrum för lokala aktörer. Storstads-
kommittén visade 1997 i sitt betänkande att de tidigare gjorda projekt-
satsningarna inte varit långsiktigt framgångsrika. Ändå fastnade regeringen
för att i sin proposition samla stora resurser i en projektorganisation.
Folkpartiets
budgetalternativ
Miljarder kronor
Tabell 5: (Skattesänkningar för jobb och företag )
Tabell 6: (Satsningar )
Tabell 7: (Finansiering )
1111 Fysiska personers inkomstskatt
Folkpartiet vill genomföra en rejäl skattereform med
inriktning mot att minska skatten på arbete och företagande.
Vi vill påbörja ett arbete med inriktning på att minska
marginalskatterna genom att höja den gräns där statsskatt tas
ut och genom att sänka skatten på främst arbetsinkomster
genom höjd brytpunkt och avskaffad s.k. värnskatt. Vidare
föreslås en skattereduktion, lika för alla.
För att ge förutsättningar för nya jobb föreslås sänkningar av skatten på
hushållstjänster.
Dubbelskatten på aktier är ett hinder för företagens expansion och drabbar
de närmare 5 miljoner personer som sparar i aktier och fonder. Den bör
avskaffas.
Som ett led i en ökad kompetenssatsning bör avdragsrätten för sparande i
pensions- och kompetenskonton höjas. Detta ger inga omedelbara effekter på
statsbudgeten för år 2000.
Höjningen av ersättningsnivån i mamma-/pappamånaden ger vissa ökade
skatteintäkter
1121 Juridiska personers inkomstskatt
Fåmansbolagens skattesituation måste lösas. Vi föreslår ett
steg på vägen mot en lösning.
1200 Socialavgifter och allmän pensionsavgift
Vi föreslår sänkt arbetsgivaravgift med 5 procentenheter i
den privata tjänstesektorn och motsvarande sänkning för
egenföretagare. Sänkningen bör träda i kraft den 1 juli 2000.
Sociala avgifter på vinstandelar bör ej utgå.
1310 Skatt på fast egendom
Ett nytt förslag om lindring av fastighetsskatten i särskilt
utsatta områden med snabb värdestegring bör tas fram.
1320 Förmögenhetsskatt
På sikt bör förmögenhetsskatten försvinna. I ett första steg
bör sambeskattningen som är en kvarleva från ett äldre
samhälle avskaffas.
1411 Mervärdesskatt
Betalningstiderna bör ändras så att inbetalningstidpunkten
räknas för företagaren.
1428 Energiskatt
Vi accepterar ej regeringens förslag om höjning av
produktionsskatten på el.
Däremot bör en miljöskatt införas på handelsgödsel.
Övrigt
Ökade resurser till skattemyndigheterna, förenklingar i
skatte- och bidragsystemen gör det lättare för hushåll och
företag att göra rätt. Därmed kan inleveranserna av skatter
bli större. Eftersom Folkpartiet ej vill snabbavveckla
Barsebäck ger detta utrymme för Vattenfall att göra större
inleveranser till statskassan. Terracom AB kan göra
inleveranser till statskassan istället för att subventionera
digitalboxar hos hushållen.
Statens inkomster
Med hänvisning till ovanstående ställningstaganden kan
statsbudgetens inkomster beräknas enligt följande, miljarder
kronor:
Tabell 8: ( 2000 2001 2002 )
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Regeringskansliet har under den socialdemokratiska
regeringens tid vuxit starkt. Det är viktigt att standarden i
Regeringskansliet är hög och lönerna konkurrenskraftiga,
men den nuvarande regeringens politiserande ambitioner har
varit för stora. Genom en mera begränsad ökning kan de
krav som EU-ordförandeskapet under det första halvåret
2001 ställer tillgodoses.
Partiernas beroende av offentliga medel bör på sikt begränsas. En viss
minskning av partistödet är därför motiverad.
Presstödet har sedan ett trettiotal år tillbaka i stort samma inriktning. Men
det snedvrider konkurrensen. Dessutom har medielandskapet förändrats
påtagligt under de senaste åren och nya typer av tidningar tillkommer
ständigt. Vi vidhåller därför vårt krav från tidigare år på en besparing på 350
miljoner kronor. Följaktligen vill vi inte heller stödja den föreslagna
generella höjningen av driftstödet på 5 miljoner kronor. Vår sammanlagda
besparing på presstödet uppgår alltså till 355 miljoner kronor.
Utgiftsområde 2
En folk- och bostadsräkning bör ej genomföras av
integritetsskäl. Vi anslår därför ej medel till denna.
Statistiska centralbyråns anslag kan minska med 6 miljoner
kronor.
Utgiftsområde 3
Vi anslår ökade resurser till skattemyndigheterna för
åtgärder som kan medverka till att öka skatteintäkterna.
Tullen bör få ökade resurser för insatser mot den illegala
införseln av alkohol och narkotika.
Utgiftsområde 4
Rättsväsendet bör förstärkas. Att upprätthålla rättsordningen
är en av de verkligt genuina uppgifterna för det offentliga.
Därför måste det finnas resurser så att uppgifterna kan
fullföljas på ett tillfredsställande sätt.
Polisorganisationen behöver förstärkas. Under de närmaste åren behöver
ytterligare poliser tillkomma.
Åklagarorganisationen behöver en viss utbyggnad. Vi föreslår ett tillskott
om sex miljoner kronor.
Men hela rättskedjan måste fungera. Det räcker inte med polis och
åklagare, domstolarna måste fungera väl. Den senaste tidens händelser och
debatt har visat på behoven av bättre fungerande domstolar. Det är
oacceptabelt att avgöranden i domstol kan ta så lång tid som för närvarande
är fallet. 100 miljoner kronor ytterligare behöver satsas för att åtgärda de
största bristerna.
Till Brottsofferjourer föreslås 6 miljoner kronor.
Rättsstryggheten behöver vidare förstärkas genom stöd till vittnen som
utsätts för hot. Det är en oundgänglig förutsättning för ett rättssamhälle att
vittnen ska våga uppträda och berätta sanningen i domstol.
Genom en satsning på 50 miljoner kronor kan rättshjälpen återställas så att
den ger ett bättre reellt skydd. Sammantaget innebär detta att vi omedelbart
satsar drygt 190 miljoner kronor mer än regeringen på rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och
internationell samverkan
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram för år
2000.
Folkpartiet anser att försvaret i samband med den nya försvarsbesluts-
perioden år 2002 behöver 1 miljard kronor mer än regeringen räknar med för
omställningen till nya förutsättningar.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Målet för biståndet som andel av BNI bör återställas. Med
regeringens ökning kommer detta att ta flera decennier. Vi
anslår ytterligare 1,5 miljarder kronor till biståndet nästa år
och motsätter oss det av regeringen aviserade användandet
av begränsningsbelopp även för nästa år.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Vissa av de projekt som finansieras under anslaget
Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna har inte en
tillfredsställande effektivitet och förankring bland de
berörda. En minskning kan därför ske.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg
Kostnaderna för läkemedel stiger kraftigt. Regeringen möter
detta genom att försämra högkostnadsskyddet. Vi har andra
lösningar. Det är för det första viktigt att
läkemedelskommittéerna aktivare arbetar med begränsning
av läkemedelskostnaderna. En utvidgning av det under den
borgerliga regeringen införda referensprissystemet där
billigare läkemedel med samma verkan väljs beräknas kunna
ge betydande besparingar redan på kort sikt. Härigenom
bedömer vi att kostnaderna för läkemedelsförmånen kan
begränsas men att en viss ökning utöver den som regeringen
räknar med är trolig.
Folkpartiet vill återställa handikappreformen. Vi har beräknat ramen så att
den rymmer ett återförstatligande av kostnaderna för assistansersättningen
från kommunerna samtidigt som de begränsningar i rätten till personlig
assistans som regeringen infört avskaffas. Vår beräknade utökning av ramen
är huvudsakligen beroende av detta. Det är vidare angeläget att den som får
assistans före 65 års ålder även får behålla den efter 65-årsdagen. Detta
minskar kommunernas kostnader för äldreomsorg. Denna reform bör
genomföras redan den 1 januari 2000.
Vidare bör 4 miljoner kronor ges i ökade bidrag till kvinnojourerna under
anslaget Bidrag till organisationer på det sociala området.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp
Det är tydligt att utgifterna inom detta område är på väg att
glida regeringen ur händerna. Regeringens anslag för år 2000
ligger 4,5 miljarder kronor högre än de beräknade utgifterna
under innevarande år. Dessa ligger i sin tur 7 miljarder
kronor över anslaget för 1999. Det är i första hand de
stigande kostnaderna för sjukpenningen som förorsakat
detta. En sådan utveckling är inte acceptabel. Åtgärder måste
vidtas för att sänka kostnaderna för frånvaro och stärka
rehabiliteringen. Vi räknar med att aktiva åtgärder måste
sättas in så att utgiftsökningen begränsas.
Det har föreslagits att trafikförsäkringen får ta ett större ansvar än idag, bl
a även för den ersättning som sjukförsäkringen idag betalar och för sådan
rehabilitering som syftar till att den drabbade i största möjliga utsträckning
skall kunna återgå till arbete. Förslaget liknar det som sedan länge gäller i
Finland.
Ett genomförande av förslaget skulle innebära att trafikanter som länge
kört utan att orsaka skador i mindre utsträckning skulle påverkas än de med
många skador. Det är också sannolikt att försäkringsbolagen skulle få ett
starkt incitament att erbjuda effektiv rehabilitering. Reformen borde således
utöver att minska skatte- och avgiftstrycket leda till samhällsekonomiska
vinster. För några år sedan bedömdes det belopp som kunde lyftas av den
allmänna försäkringen till knappt 4 miljarder kronor.
Vi föreslår att en sådan reform genomförs och att inkomstskatterna sänks
med motsvarande belopp och att detta sker fr o m nästa år i form av en
skattereduktion. Denna förändring bör genomföras den 1 juli 2000.
Närståendepenningen förbättras med 50 miljoner kronor och de allmänna
försäkringskassorna ges ökade resurser för bl.a. ett intensifierat rehabili-
teringsarbete.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom
Regeringen har genom inkomstprövningen av änkepensionen
brutit mot principerna för ett säkert trygghetssystem.
Änkepensionen bör återställas. Vidare bör
omställningspensionen utökas.
En av de åtgärder för att stödja de sämst ställda pensionärerna som
pensionärsorganisationerna prioriterar är att höja hyresgränsen vad gäller
bostadstillägg för pensionärer. Denna gräns bör höjas från 4000 kronor per
månad till 4500. Detta medför ca 250 miljoner kronor mer till pensionärerna.
Vi har beräknat utrymme för en sådan höjning.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för
familjer och barn
Barnbidragen bör höjas både under 2000 och 2001. Denna
höjning beräknar vi till 125 kronor per barn och månad
vartdera året bl.a. genom en överflyttning från det
marginaleffektshöjande bostadsbidraget till det generella
barnbidraget.
Vi upprepar vårt gamla krav att ersättningen i den s.k. mamma/
pappamånaden ska vara 90 procent. Vissa besparingar kan göras genom av-
skaffande av garantidagarna och åtgärder mot försäkringens utnyttjande.
Även inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom
markering av det gemensamma föräldraansvaret.
Vi anslår medel för en höjning av bidraget vid adoption av utländskt barn
från 24 000 kronor till 40 000 kronor.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid
arbetslöshet
Olika utredningar, bl.a. från Statskontoret och RRV, har
pekat på att arbetslöshetskassorna inte fungerar väl. Systemet
bör ses över med sikte på att verkligen göra
arbetslöshetsförsäkringen till en omställningsförsäkring.
Åtgärder i syfte att reformera arbetslöshetsförsäkringen gör
det möjligt att redan år 2000 räkna med 600 miljoner kronor
i lägre anslag.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
En renodling av arbetsmarknadsmyndighetens (AMV)
verksamhet i riktning mot ökad tyngdpunkt på
platsförmedling gör det möjligt att minska utgifterna. För år
2000 bör den extra förstärkningen på 700 miljoner kronor
inte utgå med undantag för de 100 miljoner som är avsedda
för åtgärder inriktade mot personer med invandrarbakgrund.
Långsiktigt bör det vara möjligt att minska anslaget med en
halv miljard varav 200 miljoner kronor kan ske år 2000.
I en konjunkturuppgång är det rimligt att minska de konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas omfattning. Det är märkligt att
regeringen istället räknar med att de ska öka i omfattning, både vad gäller
antalet berörda personer och som andel av arbetskraften. Ett av den svenska
arbetsmarknadens problem, som ofta lett till överhettning, har varit
svårigheterna att anpassa offentliga åtgärder till konjunkturutvecklingen. I år
beräknas enligt regeringen ca 3,5 procent av arbetskraften befinna sig i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilket är anmärkningsvärt högt. I vårt
budgetalternativ räknar vi med att antalet personer i åtgärder
högkonjunkturåret 2000 kan vara 10 000 färre än 1999.
Till forskning och myndigheter inom arbetslivsområdet avsätts mer än
700 miljoner kronor år 2000. Denna omfattning kan minska något. Vi räknar
sammantaget med 175 miljoner kronor lägre anslag.
Däremot är det viktigt att åtgärder för de särskilt utsatta värnas. Till
särskilda åtgärder för arbetshandikappade avsätts 80 miljoner kronor och 50
miljoner kronor ytterligare till Samhall.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Det som sagts om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
gäller också för de särskilda utbildningsåtgärder som sätts in
i lågkonjunktur. Till viss del är detta självreglerande. När
efterfrågan på arbetsmarknaden ökar påverkas också
storleken på t.ex. Kunskapslyftet genom att tillströmningen
dämpas och människor söker sig ut på arbetsmarknaden.
Regeringen har också fått ta konsekvenserna genom att själv
räkna ned omfattningen. Det är viktigt att särskilda åtgärder i
en konjunkturuppgång inte konkurrerar med den reguljära
verksamheten. När skolan har omvittnat svårt att rekrytera
kvalificerade lärare är det inte lämpligt att Kunskapslyftet
med bättre villkor konkurrerar ut skolan. Med hänsyn till
dessa omständigheter kan en viss minskning av anslaget till
bl.a. Kunskapslyftet ske.
Det är viktigt att studerande behandlas lika. Det leder till orimligheter när
två på samma utbildning har olika regler: den ene måste låna varenda krona
medan den andre kan studera med bidrag. Som ett steg i likabehandlingen
bör en lånedel på 20 procent införas i vuxenstudier. Vidare bör det särskilda
vuxenstudiestödet vid vissa lärarutbildningar och vid vissa andra utbild-
ningar finansieras med studiemedel.
Vi har följaktligen beräknat en större volym studiemedel för att täcka den
ökade efterfrågan som följer av dessa åtgärder samt av våra förslag vad
gäller ökade kurser vid sommaruniversitet.
Barntillägget i svux och svuxa bör återinföras.
Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
Vi motsätter oss regeringens förslag om maxtaxa som av
okänd anledning smugits in under ett anslag för utbildning i
storstadsregioner. Folkpartiet vill ha en förstärkning av den
högre utbildningen. Ska Sverige vara ett land som kan betala
goda löner genom kvalificerade jobb måste nivån på den
högre utbildningen och forskningen vara hög. Vi vill satsa
mera på kvalitet i universitetens utbildning och forskning.
Doktorandtjänsterna bör bli flera. Vi avsätter medel för
sommaruniversitet samt svensk undervisning i utlandet.
Utgifterna för Kunskapslyftet kan reduceras något med hänvisning till en
mera begränsad efterfrågan och det förbättrade arbetsmarknadsläget.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier och
trossamfund
Folkpartiet satsar 35 miljoner kronor mera än regeringen på
kulturen, bl.a. till länsmusiken, varav 5 miljoner till
Göteborgsoperan. Vidare 5 miljoner till Nordiska
Akvarellmuseet samt 3,5 miljoner till trossamfunden. 1
miljon går till idrotten för att säkerställa
dopingkontrollverksamhet.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Det marginaleffektskapande bostadsbidraget växlas i viss
utsträckning mot höjning av det generella barnbidraget.
Utgifterna för bostadsbidraget kan också hållas lägre
därutöver.
En avtrappning av den garanterade räntan kan hålla nere utgifterna för
räntebidragen.
Besparingar kan vidare göras på byråkratin inom utgiftsområdet, Boverket
och Lantmäteriverket. Olika studier har visat att i praktiken fungerar de s.k.
lokala investeringsprogrammen inte bra. Anslaget bör avskaffas.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och
utveckling
Utgifterna för de allmänna regionalpolitiska åtgärderna kan
minskas med 500 miljoner kronor.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Vi avsätter ytterligare 50 miljoner kronor för att bevara
värdefulla naturområden genom en ökning av anslaget
Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.
Utgiftsområde 21 Energi
Barsebäcksverket bör inte avvecklas i förtid. Denna
regeringens politiska bindning kan komma att kosta staten
stora belopp och medföra stora samhällsekonomiska
kostnader. Om Barsebäck inte snabbavvecklas kan
regeringens olika energipolitiska program fortgå i en mindre
forcerad takt.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Vissa besparingar kan göras på byråkratin inom
utgiftsområdet samt inom Banverkets anslag för banhållning.
Rederistödet avskaffas successivt.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar
För att vidmakthålla en god djurhållning bör anslagen till
distriktsveterinärorganisationen förstärkas. Likaså anslås
mera medel till djurhälsovård och djurskyddsfrämjande
åtgärder. Besparingar kan göras på Jordbruksverket.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
I en liberal politik är en fungerande konkurrens viktig. Vi
anser att Konkurrensverket bör förstärkas och ytterligare
medel anslås till konkurrensforskningen. Den s.k
Östersjömiljarden återkallas medan vi anser att medel bör
anslås till den verkligt farliga kärnkraften i vårt närområde, i
Östeuropa. Vi anser det både ideologiskt viktigt och
ekonomiskt motiverat att sälja ut företag i betydande
omfattning. Kostnaderna för omstrukturering av de statliga
företagen bör täckas av dessa försäljningsintäkter.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommunerna
Det generella statsbidraget till kommunerna påverkas av vår
överföring av assistansersättningen från kommunerna till
staten samt av att vi avsätter medel för att personer över 65
år ska kunna behålla sina assistenter redan från den 1 januari
2000.
Regeringens kommunakut för kommunala bolag m.m. bör avskaffas.
Utgiftsområde 26 Statsskuldräntor m.m.
Statens utgifter för räntor kan nedbringas genom större
utförsäljningar av statliga bolag än regeringen räknar med.
Nettot mellan utebliven direktavkastning och minskade
skuldräntor via större amortering på statsskulden sänker
statsutgifterna.
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska
gemenskapen
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Anslagsbehållningar
Vi räknar vidare med att minskningen av
anslagsbehållningarna kan vara mindre än regeringen räknar
med. Detta kan uppnås genom användande av
begränsningsbelopp och eventuellt indragning av
anslagssparande. Inom t.ex. vissa delar av
arbetsmarknadspolitiken, byggandet, t.ex. skyddsrums-
byggandet, kan begränsningar ske. Biståndet bör dock
undantas.
Budgeteringsmarginalen
Avsikten med budgeteringsmarginalen är inte, som
regeringen uttalat rörande år 2002, att den ska vara ett
reformutrymme. Den bör då istället för år 2002 sättas till ca
2 procent av utgiftstaket eller 6 miljarder lägre än regeringen
anger.
Utgiftstak för den offentliga sektorn
Utgiftstaket för den offentliga sektorn kan därmed beräknas
till 1 049 miljarder kronor för år 2000, 1 082 miljarder
kronor för år 2001 samt 1 125 miljarder kronor för år 2002.
Finansiellt sparande
Genom en sådan politik som här redovisats blir det
finansiella sparandet i den offentliga sektorn ca 7 miljarder
kronor bättre än vad regeringen räknar med. Det finansiella
sparandet motsvarar därmed ca 2,5 procent av BNP vilket
kan vara en lämplig nivå i ett högkonjunkturläge när
målsättningen är att hålla ett finansiellt sparande i den
offentliga sektorn motsvarande 2 procent av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen - med avslag på regeringens förslag om sänkt
statsbidrag till kommunerna till följd av begränsad avdragsrätt för
allmän pensionsavgift och med anledning av förslagen om höjd statlig
ålderspensionsavgift, ändrad finansieringsprincip för avtalsför-
säkringar på det statliga området - fastställer utgiftstaket för staten
inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år
2000 till 748 miljarder kronor, får år 2001 till 770 miljarder kronor
och för år 2002 till 791 miljarder kronor,
3. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens
inkomster för budgetåret 2000 enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret
2000 på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen (bilaga 1),
5. att riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av
anslagsbehållningar för budgetåret 2000 (bilaga 1),
6. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2001 och 2002 som
riktlinjer för regeringens budgetarbete (bilaga 1),
7. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2000-2002,
8. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 1 Rikets styrelse enligt uppställningen i bilaga 2, 1
9. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning och utgifts-
område 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt uppställningen i
bilaga 2,
10. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd enligt uppställningen i
bilaga 2, 2
11. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställningen i bilaga 2, 3
12. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställningen i bilaga
2, 4
13. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt upp-
ställningen i bilaga 2, 6
14. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekono-
misk trygghet vid sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekono-
misk trygghet vid ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk
trygghet för familjer och barn enligt uppställningen i bilaga 2, 5
15. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och utgifts-
område 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställningen i bilaga
2, 12
16. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 15 Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning enligt uppställningen i bilaga 2, 8
17. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt upp-
ställningen i bilaga 2, 7
18. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
enligt uppställningen i bilaga 2, 13
19. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt upp-
ställningen i bilaga 2, 10
20. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, utgiftsområde
21 Energi och utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i
bilaga 2, 11
21. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställningen i bilaga 2, 9
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring
att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från
sjukförsäkringen till trafikförsäkringen, 5
23. att riksdagen beslutar om skatteförändringar enligt vad i
motionen anförts.
Stockholm den 5 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Tabell 9: (1 Yrkande 8 hänvisat till KU. 8 Yrkande 16 hänvisat till UbU. )
BILAGA 1 (mkr)