Sammanfattning
Det är liberala idéer Sverige behöver inför 2000-talet. Det innebär större tilltro till den enskilde, fler valmöjligheter, bättre klimat för företagande, större ansvarstagande i dag för kommande generationer och mer solidaritet med människor inom och utom vårt land, som behöver stöd för att vidga sin frihet.
1999 råder högkonjunktur. Men all historisk erfarenhet talar för att det är rätt att fortsätta åtgärda ekonomins långsiktiga problem också när tiderna är goda. Det är däremot fel att slå sig till ro. I Folkpartiets alternativa politik innebär det bland annat:
- Ett stort åtgärdspaket för att minska marginaleffekter i skatte- och bidragssystemen. Åter till skattereformen. Det måste löna sig att arbeta! Huvuddelen av det utrymme för skattesänkningar som skapas genom tillväxt och besparingar, använder vi till marginalskattesänkningar (värn- skatten, brytpunkten, LO-puckeln och åtgärder för lägre kommunalskatt). Vi säger nej till regeringens defensiva kompensationstänkande. Ökat generellt stöd till barnfamiljer bl.a. för att lyfta fler ur bostadsbidrags- beroende.
- Större avbetalning av statsskulden - 2,5 % av BNP år 2000.
- Omfattande program för bättre företagsklimat - företagsflykten måste hejdas och nyföretagandet öka.
- En ny skolpolitik för att ge våra unga en gedigen grund av kunskaper.
- Ett tydligt globalt perspektiv: starkt engagemang i internationella demokrati- och rättvisefrågor, helhjärtat engagemang i det europeiska samarbetet, plan för EMU-medlemskap.
- Förnyelse i välfärdssektorn - ja till alternativ, nej till regeringens aviserade stopp-lag om privata sjukhus. Inga extramiljarder i världen räcker för att lösa vårdens och skolans problem om inte verksamheterna får förnyas.
- En ny kompetenspolitik där den enskilde, ibland tillsammans med arbetsgivaren, med avdragsrätt kan bygga upp ett eget kompetenskonto.
- Större valfrihet för enskilda och familjer - i boendet, i familjepolitiken, i mediepolitiken, i skolan, i vården och i många andra sammanhang.
- En bättre miljöpolitik som arbetar med ekonomiska styrmedel, minskar istället för att öka koldioxidutsläppen och satsar mer på biologisk mångfald. Också i ett ekonomiskt perspektiv är en bevarad och återställd natur ett konkurrensmedel.
- En offensiv välfärdspolitik. Hela socialförsäkringssystemet behöver förnyas enligt de principer som nu tillämpas i pensionsreformen, med mera genomskinlighet, större trygghet och mera valfrihet. Eftersatta grupper måste få ökat stöd - det gäller till exempel handikappade och änkor.
En ny frihetstid
En liberal agenda
Det är liberala idéer som Sverige behöver inför 2000-talet. Efter årtionden av socialdemokratisk dominans behöver Sverige en ny frihetstid: större tilltro till den enskilde, fler valmöjligheter, bättre klimat för företagande, större ansvarstagande för kommande generationer och mer solidaritet med människor inom och utom vårt land som behöver stöd för att vidga sin frihet.
1900-talet ligger snart bakom oss - ett århundrade som fört mänskligheten till högre höjder, men också djupare bottnar, än något tidigare. Sekelskiftet gör det naturligt att låta språnget mot framtiden ta sats i en blick tillbaka.
I Sverige var liberalerna den dominerande politiska kraften under seklets första trettio år. Resultatet blev en fredlig revolution: Demokrati. Kraftig välståndshöjning. De första byggstenarna i ett nationellt trygghetssystem. Omfattande utbyggnad av skolor och annan utbildning.
Resten av 1900-talet, alltså de senaste sjuttio åren, har i Sverige i hög grad varit Socialdemokraternas. Bara under elva av åren efter 1930 har något av de andra partierna innehaft statsministerposten (Centerpartiet i drygt fem år, Folkpartiet och Moderaterna vartdera i tre år.) Liberalerna och andra icke- socialistiska krafter har naturligtvis inte varit avstängda från allt inflytande under de socialdemokratiska perioderna (det har till exempel förekommit en samlingsregering, en koalitionsregering och en rad blocköverskridande uppgörelser), men odiskutabelt är att Socialdemokraterna varit den klart dominerande politiska kraften.
Vår uppfattning är att den politisk-fackliga makthegemoni, som Social- demokraterna tillsammans med Landsorganisationen skapat, varit till nackdel för Sverige. Men eftersom landet varit i fred och en del av en expanderande världsekonomi, har välståndet fortsatt att öka, om än i allt långsammare takt.
Mycket under denna epok har naturligtvis varit bra. Åtskilliga politiska beslut, inte minst många av dem som Folkpartiet medverkat i, framstår som väl motiverade för att öka friheten och rättvisan i samhället. Social- demokraterna var länge mycket angelägna om att söka samförstånd med de stora företagen om hur dessa skulle få goda villkor. Även vissa forsknings- områden gavs goda villkor. Vidare har Socialdemokraterna "under galgen" tvingats till en rad beslut under krisåren som i huvudsak kunnat fattas i sam- förstånd med de borgerliga (EU-medlemskapet, skattereformen, avreg- leringen av kreditmarknaden, införandet av en karensdag, budgetsaneringen, nya budgetsystemet med mera).
Men något frapperande med Sverige, jämfört med andra västerländska demokratier, är ändå ett antal negativa faktorer: Högre skatter och större politisk-facklig dominans. Mindre utrymme för den enskilda människans egna val på många områden, till exempel boende, läkarvård, skolgång och radio/TV. Sämre klimat för mindre företag. Skolan som experimentverkstad för flummiga socialistidéer. Ett drag av nationell isolering, manifesterat främst i oviljan att under nästan trettio års tid söka medlemskap i det som nu är Europeiska unionen.
Socialdemokraternas maktdominans måste brytas. Sverige behöver en ny frihetstid. Folkpartiet liberalerna presenterar i denna motion inriktningen av en politik på det ekonomiska området, som skulle lägga grunden för en sådan ny kurs för Sverige.
Resultat och slutsatser av krispolitiken
Ett decennium av krispolitik har börjat ge resultat. Tillväxten har de senaste kvartalen - äntligen, flera år senare än nödvändigt - nått i närheten av den nivå där Sverige behöver ligga uthålligt för att pressa tillbaka massarbetslösheten och få ner statsskulden till en mera hanterlig nivå. Vi har nu bakom oss nästan tio år av låg inflation och ett antal år med överskott i bytesbalansen. Viktiga strukturreformer börjar ge resultat.
Det är slående att de inslag i krispolitiken som marknaden och olika utländska bedömare värderar högst är de som Folkpartiet varit djupt inblandat i: skattereformen, budgetreformen och det nya pensionssystemet. Socialdemokraterna är ideologiskt vilsna. När de efter 80-talets yra vaknade upp till en glåmig ekonomisk kris någon gång 1989/90 var deras ryggmärgsreaktion mer regleringar. Det s k Stopp-paketet, där till och med strejker skulle förbjudas, framstår som ett av de mer bisarra försöken att hantera krisen. Men därefter har man i realiteten - om än aldrig i retoriken - accepterat ett antal liberala reformer.
När resultatet av de reformerna möter en god världskonjunktur blir det bättre tillväxtsiffror än normalt i Sverige. Särskilt glädjande är genomslaget på arbetsmarknaden. Antalet nya jobb är något större än vi och de flesta andra bedömare trott att det skulle bli. Det beror dels på att sjukfrånvaron stigit kraftigt (motsvarar ca 40 000 nya jobb), dels på att produktiviteten utvecklats mycket svagare än beräknat.
Vår slutsats är naturligtvis: Fortsätt med strukturreformer - det lönar sig! Det är nu, mitt i högkonjunkturen, det är den allra bästa tiden att gå vidare och göra ännu fler strukturreformer. Det svenska skattetrycket är fortfarande rekordhögt. Det lönar sig för dåligt att arbeta. Företagsklimatet är inte tillräckligt bra. Arbetsmarknaden fungerar inte bra.
I denna motion förordar vi en politik som kraftigt skiljer sig från den nuvarande regeringens. Vi har också på några punkter förändrat våra egna förslag i ljuset av de nya bedömningar av läget i svensk ekonomi som nu görs. Med tanke på att tjänstesektorn börjat gå bättre av egen kraft föreslår vi att sänkningen av löneskatten (arbetsgivaravgiften), som vi föreslår, kan påbörjas vid halvårsskiftet, då regeringens bedömning är att tillväxttakten annars avtar. Våra förslag till sänkningar av inkomstskatten har fått en ännu tydligare inriktning mot lägre marginaleffekter genom att vi dels föreslår en utjämning av den s k LO-puckeln, dels satsar mera på att alltfler ska slippa statlig skatt. Dessa åtgärder kompletteras av skattesänkningar med en klar fördelningsprofil (sänkt skatt för barnfamiljer och sänkt skatt för alla med lika krontal), men också de förändringarna kan ses i ett marginal- effektsperspektiv. De bidrar till att lyfta människor i inkomstskalans nedersta skikt från bidragsberoenden och fattigdomsfällor. Vår uppfattning är därför att vårt alternativ i skattepolitiken är bättre både från tillväxt- och fördelningssynpunkt än regeringens förslag.
Vår glädje över att fler får jobb grumlas i hög grad av vår oro för två företeelser i Sverige med mycket allvarliga långsiktiga konsekvenser:
- Företagsflykten. På bara något år har huvudkontor och/eller ägande i mängder av svenska företag flyttat utomlands. Sverige håller på att bli en dotterbolagsnation. I politisk agitation används ibland uttrycket "förskingra familjesilvret", oftast av socialister som kritiserar borgerliga regeringars försäljning av statliga företag. Men om det i något sammanhang är berättigat att använda det uttrycket, är det inför de svenska Socialdemokraternas totala passivitet inför företagsflykten från Sverige. Svenska nationalklenoder försvinner utan att de politiker, vars uppgift är att hävda svenska intressen, reser ett finger. Ericsson. Astra. Volvos personbilar. SAAB:s personbilar. AGA. Kockums. Esselte. Securitas. Svenska succéhistorier som nu kommer att styras långt från Sverige. Det kommer att innebära färre jobb, och lägre betalda jobb, i Sverige. Och när företag väl flyttat är det förmodligen mycket, mycket svårt att få dem att flytta "hem" igen.
- Nyföretagandet. Sverige har en alldeles för låg andel små och medelstora företag. Och ingenting tyder på att det håller på att förändras. Statistik från olika källor (SCB, Nutek, Stiftelsen Jobs and Society) tyder på att nyföretagandet har sjunkit. Det borde vara en lika allvarlig larmsignal som att de stora företagen väljer att lämna Sverige med sina ledningsfunktioner. Det enda som kan klara sysselsättningen på en lång sikt är en sjudande småföretagsamhet - om det råder det total enighet bland dem som försökt analysera framtidens arbetsmarknad. Då är det minst sagt oroande att nyföretagandet snarare sjunker än stiger.
"Fördel Sverige" - en handlingsplan
Efter valet förra året skapades ett nytt "superdepartement". Men de båda pratande näringsministrarna har inte fått mycket uträttat. Departementets första år har sammanfallit med det värsta året av företagsutflyttningar i Sveriges historia.
Det är dags för näringsministrarna att sluta prata om hur bra allting är och se problemen i vitögat. Först då kan lösningarna och möjligheterna hittas.
Utan storföretag med ledningen i Sverige kommer underleverantörer, entreprenörer och innovatörer att få stora svårigheter. Vi får en utveckling där välutbildade ungdomar ser en ljusare framtid i andra länder än i Sverige. Driftiga och erfarna ledarbegåvningar i det privata näringslivet flyttar med företagens huvudkontor. Kompetenta spetsforskare försvinner ur landet.
De människor som flyttar ut har ofta en initiativkraft som är viktig för långt fler än dem själva. Det utarmar Sverige när dessa personer lämnar landet. Det är därför mycket allvarligt att den svenska regeringen inte på allvar tar tag i uppgiften att göra Sverige till ett konkurrenskraftigt land att bo och verka i. De stora företagen klarar sig utan Sverige, men Sverige klarar sig inte utan de stora företagen. Regeringens uppgift är att skapa ett företagarvänligt klimat på de områden politiken påverkar: skatter, lagar, ut- bildning och forskning.
Det behövs en nationell handlingsplan för att Sverige ska kunna bli ett första rangens företagarland, inte förvandlas till ett dotterbolagsland.
Folkpartiet föreslår:
- Genomför en marginaleffektsreform. Folkpartiet avvisar talet om "kompensation för egenavgifter". Om det är något på skattsedeln man inte behöver kompensation för är det den avgift man betalar till sin egen pension. Vi satsar det utrymme vi skapar genom att dels säga nej till regeringens förslag, dels genom besparingar på att bygga ett långsiktigt robust skattesystem. De tre stora marginalskatteproblemen (värnskatten, den för låga brytpunkten och LO-puckeln) åtgärdas. Resten av utrymmet används till en sänkning av skatten, lika för alla och en särskild skattesänkning för barnfamiljer. Till dessa skatteförändringar kommer en utfasning av bostadsbidrag, som i hög grad bidrar till att barnfamiljer fastnar i fattigdomsfällor. Genom att höja barnbidragen kraftigt blir färre beroende av bostadsbidrag.
- Sänk arbetsgivaravgiften. Sverige har fortfarande ett enormt arbetslös- hetsproblem. Det måste bli billigare att anställa. Vi vidhåller att lägre arbetsgivaravgifter är den enskilda åtgärd som snabbast resulterar i nya jobb.
- Gör hushållsnära tjänster billigare.
- Betala av mer på statsskulden. Vi har stött regeringens statsskuldpolitik med en amortering med 2 % över konjunkturcykeln. Det bör tolkas så att vi nu, när vi sannolikt är på toppen av konjunkturen, bör betala mer än 2 %.
- Fortsätt spara på statsutgifterna. "Besparingarnas tid är förbi" har statsministern sagt. Det är ett farligt uttalande. Sverige har fortfarande mycket höga offentliga utgifter och höga skatter. Konjunkturkänsligheten är för stor. Det finns all anledning att fortsätta att spara på sådant som är mindre angeläget.
- Reformera offentliga sektorn. Folkpartiet förordar omfattande utför- säljningar av statliga och kommunala företag, konkurrensutsättning av kommunal verksamhet samt mer av valfrihet i vård och skola, vilket stimulerar förnyelse. Att bara satsa mera pengar i kommunal verksamhet, utan att samtidigt göra förändringar av verksamheten, kommer inte att lösa de allvarliga kvalitetsproblemen i vården och skolan.
- Förbättra företagsklimatet och modernisera arbetsrätten. Företagsflykten och det sjunkande nyföretagandet borde vara tillräckliga larmklockor. Folkpartiet föreslår slopad dubbelbeskattning, slopad förmögenhetsskatt, enklare regler m m.
- Bejaka globaliseringen och fortsätt stå för frihandel. Sveriges välstånd är i mycket hög utsträckning byggt på att Sverige, som en liten öppen ekonomi, tidigt satsade på frihandel. Det ska vi vidareutveckla. Europa- samarbetet måste i hög grad inriktas på att reformera jordbrukspolitiken. Den kommande WTO-rundan, den s k millenierundan, måste utmynna i att världens handel med jordbruksprodukter blir en del av frihandeln. Detta är avgörande för att människorna i de fattiga länderna ska få en möjlighet till egen försörjning och välstånd.
Bryt utanförskapet
Sverige går på högvarv - men för många människor går detta helt spårlöst förbi. Utanförskapet i de segregerade förorterna bara växer. Klyftan mellan glesbygd och storstad ökar också. En politik för jobb och tillväxt måste i hög grad inriktas på att de som idag står utanför kan komma in i gemenskapen. Vi vill underlätta för småföretagen och skapa god grogrund för livskraftiga företag i hela Sverige. Men det räcker inte. Arbetsmarknaden måste ställas om, så att de som i dag stängs ute kan släppas in. Jobb och egen försörjning är avgörande för att utanförskapet ska brytas.
Det måste bli lättare att kombinera svenskundervisning med arbete. Vi måste göra det lättare att översätta examina. Högre kvalitet på arbets- marknadsutbildningen, specialiserade arbetsförmedlingar, aktivitetscentra drivna av de arbetslösa själva, starta eget-lotsar, starta eget-stöd också för invandrare, mikrolån med mera är viktiga inslag i Folkpartiets inte- grationspolitik.
Alla har rätt till ett språk som fungerar i de sammanhang där de vistas. Därför måste svenskundervisningen förbättras för såväl barn som vuxna.
Vi tror att några delar av Folkpartiets politik, som är utformade för att gälla generellt, faktiskt har störst betydelse för invandrare. Två exempel: Vi vill göra det lättare för alla att starta företag, men det kanske påverkar invandrarna mest, eftersom de har svårast att få anställning på arbetsmarknaden. Vi vill göra det lättare för alla att välja skola, men vi tror att det kan betyda allra mest för invandrarfamiljer. Skolvalet ger dem en möjlighet att bryta den segregation som boendet ofta skapar. Skolvalet ger dem ett maktmedel som de tidigare saknat, och mer makt betyder mest för dem som tidigare helt saknat makt.
Det ekonomiska läget
Den internationella utvecklingen
Det internationella ekonomiska läget har förbättrats. Det är en remarkabel förändring som skett på ett år. Då fanns efter devalveringen i Ryssland och kriserna i Asien och Latinamerika en allmän rädsla för att den osäkerhet som dessa kriser skapade skulle sprida sig även till Västeuropa och USA. Så blev det inte. De farhågor som då fanns för en omfattande finansiell kris med återverkningar på den reala världsekonomin har inte visat sig befogade. Internationella organ som OECD och IMF har reviderat sina prognoser i positiv riktning. Detta kan illustreras med att IMF i sin nya prognos räknar med att de utvecklade länderna ska få en tillväxt på 2,8 procent i år och 2,7 nästa år. För ett år sedan var IMF betydligt försiktigare i sin bedömning.
Ett viktigt skäl till att utvecklingen blivit bättre än väntat är tillväxten i USA. Högkonjunkturen är där inne på sitt sjunde år och visar egentligen inga tecken till avmattning. Den amerikanska ekonomin har visat en ovanlig växtkraft och dynamik. Hur länge detta kan fortgå beror i hög grad på vilka faktorer som ligger bakom att USA under så lång tid kunnat ha så hög tillväxt utan egentliga störningar. Om detta råder olika meningar. En skola anser att förklaringen är att bland annat den tekniska utvecklingen i form av informationstekniken skapat ett modernare och mera produktivt näringsliv. Den flexibla arbetsmarknaden anses också vara en viktig förklaring till att en så snabb produktions- och sysselsättningsökning varit möjlig utan inflationsuppgång.
En annan skola pekar, när det gäller den gynnsamma inflationsut- vecklingen, på att en viktig förklaring kan vara en rad sammanfallande faktorer. En stark växelkurs, bättre statsfinanser och en gynnsam oljeprisutveckling har enligt denna förklaring givit en så låg inflation att expansionen kunnat fortgå utan överhettning under lång tid. När dessa gynnsamma, sammanfallande faktorer inte längre har samma kraft, skulle USA återgå till en mera "normal" trend med mindre exceptionella tillväxttal.
På den ekonomiska politikens område bör tilläggas att den förbättring av budgetläget som inträtt under 90-talet haft positiv effekt på förtroendet för politiken. Inte minst viktig har den av Federal Reserve förda penningpolitiken varit för att ge möjlighet till en god tillväxt utan överhettning, och den tilltro som denna penningpolitik mött.
Något som utgör en potentiell riskfaktor är den starka börsutvecklingen. Sedan 1996 har de amerikanska börskurserna fördubblats. Detta har givit underlag för en kraftig konsumtionsboom. Konsumenterna konsumerar, i förlitan på sina finansiella tillgångars värde, mer än sina löpande inkomster. Sparkvoten är negativ. Detta kan rimligen inte fortgå hur länge som helst. Det har därför uttalats farhågor för en börskrasch. Skulle den amerikanska börsen gå ner kraftigt, skulle det dels innebära att hushållen skulle spara mer och konsumera mindre, dels att återverkningarna runt om i världen blir stora.
Den amerikanska utvecklingen är den kanske största källan till osäkerhet om världskonjunkturen.
Asienkrisen kom att i flera avseenden bli snabbare övergående än vad många trodde när den var som djupast. Som vi konstaterade i motion 1998/99 Fi211 förra hösten fanns anledning till optimism om dessa länders utveckling på längre sikt, även om detta skulle komma att ta tid. Återhämtningen har blivit snabbare än vi, och många andra, väntade. Detta tyder i och för sig på att flera av dessa ekonomier är mera robusta än det verkade. En följd av den snabba återhämtningen kan bli att ett antal strukturella problem som borde åtgärdas förblir oåtgärdade. Styrkan i flertalet av dessa länder är en hög utbildningsnivå och ett högt privat sparande. Svagheten är alltför mycket regleringar, för lite öppenhet, mer eller mindre dolda kopplingar mellan stat, banker och vissa företag etc. Det är inte marknadsekonomin som är orsaken till dessa länders problem, det är bristen på marknadsekonomisk öppenhet och marknadsekonomiska spelregler, som lett till svårigheterna.
Återhämtningen i Asien innebär att farhågorna om att krisen skulle leda till dubbla problem för industrivärlden var överdrivna. Man befarade dels att Asien skulle bli en svag marknad för industriländernas export, dels att asiatiska företag som såg sin hemmamarknad svikta skulle intensifiera sina exportansträngningar i Västeuropa och USA. Vi ser nu att dessa länders import sjönk under 1998 men ånyo ökat under 1999 med 5-6 procent och en fortsatt ökning väntas under 2000. De sydostasiatiska ländernas exportökning har varit stark, men inte exceptionell.
Även för Japans del finns det nu tecken på att den långa avmattnings- perioden är över och en försiktig återhämtning tycks vara på väg.
I euroområdet var det en avmattning under hösten 1998 och under vintern. Till detta bidrog de internationella kriserna men också en svag inhemsk efterfrågan. Under vintern var försiktigheten påtaglig hos både hushåll och företag. Under våren tycks dock en mera optimistisk stämning ha spridit sig. Introduktionen av euron är lyckad och de internationella kriserna har mattats. Det råder dock betydande olikheter inom euroområdet. Det är främst i Tyskland och Italien som tillväxten är svag, knappt 11/2 procent, medan Irland har en tillväxt på över 7 procent. Spanien, Finland och Portugal ligger över 3 procent. Tillväxten i euroland väntas stiga från drygt 2 procent i år till drygt 21/2 procent. De tre stora euroländerna, Tyskland, Frankrike och Italien, väntas alla ha en tillväxt på drygt 21/2 procent. Den tyska återhämtningen har dock varit långsam.
En av de stora riskfaktorerna är, som nämnts, den amerikanska börsut- vecklingen. Skulle farhågorna för en börsrekyl besannas kan återverk- ningarna både på den amerikanska ekonomin och på världsekonomin bli betydande. Det som gör situationen svårbedömd är att sådana farhågor har funnits under flera år, utan att besannas. Skulle en nedgång bli fallet ställs centralbankerna, främst då den amerikanska Federal Reserve, inför den svåra uppgiften att genom en väl avvägd penningpolitik undvika ett mera omfattande ras i ekonomin.
Den nya europeiska centralbanken, ECB, har hittills inte ställts inför några svårare prövningar vad gäller penningpolitiken. Under förutsättning att en negativ amerikansk utveckling inte kastar om bilden kommer ECB att under hösten eller under 2000 ställas inför uppgiften att eventuellt skärpa penningpolitiken. Skulle det bli fallet, är det troligt att även de svenska räntorna kommer att höjas.
EMU-processen ställde krav på en minskning av budgetunderskotten i de länder som sökte medlemskap. Det är troligt att saneringen av budgetarna därmed gick snabbare än den annars skulle ha gjort. De restriktioner som tillväxt- och stabilitetspakten innebär är en garant för att länder med strukturellt svaga statsfinanser inte glider tillbaka i underskott när väl "inträdeskraven" är avklarade.
Det är dock troligt att, om överhettningstendenser skulle visa sig, det i första hand blir ECB som kommer att svara för stabiliseringspolitiken. Vilka återverkningar som den divergerande utvecklingen inom olika delar av euroområdet får på den ekonomiska politiken återkommer vi till i avsnittet om EMU.
Enligt IMF kommer världsekonomin i år att växa med 3 procent och 3,5 procent nästa år. De utvecklade industriländerna växer något långsammare, 2,8 respektive 2,7 procent. OECD:s prognos från försommaren var försiktigare vad gäller industriländerna, 2,2 respektive 2,1 procent. Enligt regeringens prognos kommer den internationella tillväxten att bli följande:
Tabell 1. Den internationella BNP-tillväxten 1998-2002
Procentuell volymförändring
Tabell 1: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Sammantaget torde det kommande årets utveckling innebära att marknaden för svenska exportprodukter kommer att växa med ca 6 procent mot över 7 procent under 1998 och ca 4 procent i år. Det handlar således om en viss återhämtning, om än inte till 1998 års tillväxttakt.
Läget i Sverige
Den svenska ekonomin var på väg in i en ordentlig uppgång under 1994. Den varade in på 1995. Den ekonomiska politiken bröt denna utveckling och medförde en påtagligt svag tillväxt under de följande åren. Det är först under 1998 och i år som det blivit en återhämtning.
Att kriserna i Asien, Ryssland och Brasilien inte fick så allvarliga återverkningar på världsekonomin har naturligtvis också gynnat Sverige. Exporttillväxten har hållits uppe och återverkningarna på räntor och aktiekurser blev inte så allvarliga. Detta medförde att både hushåll och företag kunde känna större tillförsikt och vågade öka sina konsumtions- och investeringsutgifter.
Det finns betydande likheter mellan uppgången nu och den som kom under 80-talet efter 1982 års devalvering. I båda fallen har en växelkursjustering stimulerat exportindustrin och den tillväxt detta skapade har efter hand också fått fart på den inhemska efterfrågan.
Om inte några stora störningar inträffar är det troligt att hushållen kommer att fortsätta att konsumera. Regeringen räknar med att den privata konsumtionen ska öka med 3 procent både i år och nästa år. Hushållens sparkvot, dvs det finansiella sparandet i procent av den disponibla inkomsten, väntas sjunka något nästa år. Regeringen räknar vidare med att de offentliga konsumtionsutgifterna ska öka med ca 11/2 och 1 procent i år respektive nästa år. Kommunernas utgifter antas öka med 1,7 procent i år och 1,3 procent nästa år. Investeringsökningen väntas ligga på 5-6 procent. Utrikeshandeln ger ett positivt tillskott till produktionen i år men sedan väntas importen öka snabbare än exporten.
Visserligen har Statistiska Centralbyrån nyligen reviderat ner talen för BNP-tillväxten under första halvåret i år från 3,7 till 3,4 procent men det är ändå troligt att tillväxten i år blir god och att detta kan hålla sig även in på nästa år. Det är inte uteslutet att regeringens prognos uppfylls eller till och med överträffas.
Produktionsuppgången i år har dragit med sig sysselsättningen. Ökningen väntas bli ca 100 000 personer i år och knappt 70 000 nästa år. Det märkliga är att BNP-tillväxten i år har dragit med sig en högre sysselsättningsökning än tidigare, dvs produktiviteten har utvecklats osedvanligt svagt. Det är oklart vad som är förklaringen till detta. Det kan ha att göra med sammansättningsförskjutningar i ekonomin. Ett större inslag av tjänste- näringar ger långsammare produktivitetstillväxt.
Hur sysselsättningen blir framöver hänger starkt ihop med hur stabil den uppgång är som nu sker. Enligt Finansdepartementets bedömningar ligger den potentiella tillväxten i ekonomin, dvs den tillväxt som är möjlig utan överhettningsfenomen, bara på 2 procent per år. Detta är obetydligt högre än tidigare.
Det förefaller också som om kapacitetsutnyttjandet är högt, trots en fortfarande hög arbetslöshet. Att arbetslösheten kommer att sjunka i långsam takt beror på att när arbetsmarknaden förbättras kommer många att söka sig ut på arbetsmarknaden från utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. Det märks redan inom Kunskapslyftet.
Även om inflationstakten just nu är låg, kan man inte bortse från inflationsriskerna framöver. Detta har konsekvenser för penningpolitiken. Många bedömare, bl.a. det statliga Konjunkturinstitutet, anser det troligt att Riksbanken kommer att höja styrräntan, antingen sent i höst eller under år 2000. Detta ligger då i linje med riktlinjerna för penningpolitiken, som innebär att Riksbanken självständigt ska ta ställning till ränteförändringar, i syfte att hålla inflationen på 2 procent, med en toleransmarginal på 1 procentenhet i vardera riktningen. Det är vidare viktigt att beakta att det anses ta ett till två år innan ett penningpolitiskt beslut får full effekt.
Det är påfallande, och glädjande, hur den nya penningpolitiska regimen, med en självständig riksbank och en inriktning mot en tydlig inflationsbekämpning, fått allmänt gehör i det svenska samhället. Det är i dag knappast någon, möjligen med undantag av övervintrande inflationskramare på vänsterkanten, som önskar eller räknar med en återgång till 1970- och 80- talens inflationssamhälle.
Detta har också fått konsekvenser för löneökningarna, som dämpats avsevärt jämfört med tidigare. Fortfarande tycks dock de totala löneökningarna ligga högre än i konkurrentländerna.
Ett avgörande test för lönebildningen kommer i nästa avtalsomgång, år 2001. De utmaningar som lönebildningen ställs inför handlar inte bara om att den totala genomsnittliga löneökningen ska stå i en sådan relation till produktivitetsutvecklingen att konkurrenskraften bevaras, utan handlar också om lönestrukturen. Lönestrukturen måste rimligen anpassas bättre till efterfrågan på arbetsmarknaden. De arbetskraftsbrister vi nu ser på vissa områden är bl.a. en följd av hur lönebildningen fungerar.
Hur den ekonomiska utvecklingen blir framöver bestäms i hög grad av hur vi som nation utnyttjar den möjlighet som en konjunkturuppgång ger. Med nuvarande majoritetsförhållande i Sveriges riksdag ligger detta i regeringens hand. Vi vet av tidigare erfarenhet att socialdemokratiska regeringar haft utpräglade svårigheter att rätt hantera långsiktiga frågor när ekonomin går bra. Då försvinner allt det krismedvetande som eventuellt kan ha funnits i en lågkonjunktur.
Det senaste exemplet är från andra hälften av 80-talet då den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte kunde hantera den konjunkturuppgång som följde efter en devalvering och en gynnsam internationell konjunktur. Den kortsiktiga politiken ledde fram till svårigheterna under 90-talet.
Den stora utmaningen är att nu, när konjunkturuppgången ger oss andrum, dra upp riktlinjerna för de kommande årens politik och genomföra de förändringar som gör svensk ekonomi bättre rustad att möta både en kommande sämre konjunktur och en ökad konkurrens från omvärlden.
De stora uppgifterna är:
- skapa förutsättningar för en långsiktigt god tillväxt och sysselsättning,
- göra statsfinanserna mindre konjunkturkänsliga,
- skapa goda förutsättningar för företagande,
- öka friheten, bland annat genom avregleringar.
Trots att tillväxten just nu är hög har Sverige ändå långsiktigt tappat i jämförelse med likartade länder. Räknat per person ligger BNP på femtonde eller artonde plats. Detta har inte skett abrupt utan över en lång period. Det inte är givet att den nuvarande konjunkturförbättringen för oss upp på en högre tillväxtbana. Det är inte bara Sverige som har en god konjunktur. Som framgått ovan väntas hela OECD-området ha en tillväxt i år på ca 21/2 procent varför vår relativa position inte förbättras mer än marginellt. Olika beräkningar visar att det krävs högre tillväxt än i omvärlden under lång tid om vi ska kunna förbättra vår position på något mera märkbart sätt.
Spelar detta då någon roll? Ja, om vi hävdar att Sverige inte ska vara ett land som främst konkurrerar med låga (relativa) löner så är innebörden av ett sådant mål att Sverige måste ligga bland de länder som har högst BNP per person. För att en sådan ambition ska kunna bli verklighet måste Sverige under en följd av år ha en hög tillväxt.
Konjunkturinstitutet säger i sin rapport "Tillväxten i Sverige i ett internationellt perspektiv" följande: "Det finns inte mycket som talar för att Sverige skulle ha förutsättningar att lyckas med en snabb återhämtning av BNP per capita i förhållande till andra OECD-länder." Och: "Det skulle dröja tio år innan Sverige är tillbaka på en för OECD-området genomsnittlig BNP per capita, d.v.s. uppnår index 100, om tillväxten i Sverige ökar 0,5 procent snabbare än i OECD-området. För att uppnå index 113, som var det index Sverige hade år 1970, skulle det dröja 35 år. Detta är konsekvenskalkyler och således inte fråga om prognoser." Detta visar att det krävs en uthållig tillväxtpolitik under lång tid för att det allmänt omfattade målet om att Sverige ska vara ett land som kan erbjuda goda löner och kvalificerade arbetsuppgifter ska kunna realiseras.
Sveriges statsfinanser har under lång tid varit mycket konjunkturkänsliga. Internationella organisationer som OECD har påtalat att Sverige har de mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna i industrivärlden. Även om skatte- reformen och sänkningen av ersättningsnivån i stödsystemen minskat denna känslighet något är den, bl.a. enligt nya beräkningar från Konjunktur- institutet, fortfarande mycket hög.
Att det finns ett starkt samband mellan konjunkturen och de offentliga finanserna framgår av digram 1.
Diagram 1. BNP-förändring och finansiellt sparande
Proc. förändring resp. andel av BNP
Innebörden är att när konjunkturen mattas av, vilket den enligt regeringen kommer att göra redan nästa år, kan också försämringen i statsfinanserna bli betydande. Även om det inte är sannolikt att försämringen blir så kraftig som i början av 90-talet kan dock överskotten snabbt försämras och vändas i sin motsats. Det finns motverkande krafter, bl.a. i form av EU:s tillväxt- och stabilitetspakt, som kommer att medföra reaktioner från övriga medlemsländer om underskotten tenderar att bli större än 3 procent av BNP. En annan viktig faktor är att om en alltför expansiv finanspolitik riskerar att driva upp inflationstakten, ligger det i det uppdrag Riksbanken har att ingripa med räntevapnet. Troligen kommer också de långa svenska räntorna då att stiga i jämförelse med omvärldens.
Det finns således bromsmekanismer som inte kommer att tillåta statsfinanserna att försämras alltför kraftigt. Men följden blir då istället åtstramning, låg tillväxt och stigande arbetslöshet. Det är därför av avgörande betydelse att man nu inte slår sig till ro med att "krisen är över" utan gör sådana förändringar som gör Sverige bättre rustat när konjunkturen mattas av.
De offentliga finanserna blir mindre känsliga om tillväxten är god och stabil och den privata sektorn växer. Det är nämligen verksamheten i den privata sektorn som utgör basen för beskattning. Offentlig verksamhet kan aldrig i sig vara en skattebas eftersom den är 100-procentigt finansierad med skatter.
I hög grad handlar hela denna motion om villkoren för att få en stark privat sektor.
Sverige behöver mindre konjunkturkänsliga statsfinanser. Det är bra för svensk ekonomi och det är framför allt bra för alla oss enskilda människor. Vi, var och en, behöver kunna veta att de spelregler som finns är giltiga mer än nästa kvartal. Vi kan inte ha skatteskalor som går upp och ned med den senaste KI-prognosen. Människor behöver kunna planera sin egen ekonomi. Sjukersättningar och barnbidrag ska inte åka ned om New York-börsens kurser sjunker.
Vi själva, inte konjunkturerna ska bestämma. För att minska känsligheten och få upp den långsiktiga tillväxten krävs dels ett sänkt utgiftstryck och sänkt skattetryck, dels olika reformer för att göra budgeten mer slagtålig. Det är bra för individerna och därmed bra för Sverige. När vi sänker skatterna gör vi det för att människor ska kunna få större svängrum, för att företagandet ska växa och för att vi ska kunna bli mer oberoende av andras beslut både som individer och nation.
Det är vidare viktigt att finanspolitiken inriktas på att så mycket som möjligt bli mer robust för konjunktursvängningar. Detta är ett av skälen till att vi föreslår en rejäl socialförsäkringsreform. A-kassan och sjukförsäk- ringen behöver bli mer försäkringsmässiga och överföras i mer autonoma system.
Vi sätter ett stort frågetecken för lönebildningen och ett misslyckandes konsekvenser undergräver förtroendet för regeringens hela prognos. Den är inte starkare än kedjans svagaste länk. Erfarenheten är entydigt att det inte går att muta facket med skattesänkningar istället för löneökningar, självklart vill människor ha både-och. Det centrala facket styr inte över den lokala utvecklingen. Ytterst är lönebildningen regeringens ansvar, det har sagts i decennier men det leder inte någonvart. Det enda som fungerat är ekonomisk kris. Det vill vi inte ha. Därför lägger vi förslag som i praktiken ska kunna leda till en bättre lönebildning.
De som inte var med på festen ska heller inte betala notan!
Vi anser att den politik som ligger till grund för regeringens tillväxt- bedömning ska läggas om. Det får naturligtvis även effekt på tillväxttalen.
Ett budgetpolitiskt mål om 2 % överskott i statsfinanserna över konjunkturcykeln är rimligt. Socialdemokraterna och deras stödpartier väljer att tolka detta som att 2 % räcker också nu, när vi är på toppen av konjunkturen. Dessutom är det inget reellt överskott, eftersom en stor del av inkomsterna är pensionsintäkter.
Vårt budgetalternativ innebär ett överskott om 2,5 % av BNP. En långsiktigt högre tillväxtbana är avgörande för att statskulden ska kunna nedbringas, och därmed statskuldsräntorna, utan att vi nu blir tvungna att lägga mycket hårda restriktioner på konsumtion, privat och offentligt.
Konjunkturpolitiken
"In the long run, we are all dead" lär John Maynard Keynes ha sagt. Nu är Keynes död, och mycket av keynesiansk stabiliseringspolitik är förpassad till historieböckerna. Det är viktigt att vi inte tror att det som kunde fungera i en sluten ekonomi i en annan tid kan fungera i en öppen ekonomi i en ny tid.
Om det är några i svensk debatt som i det längsta trott på möjligheterna att styra konjunkturerna med politiska åtgärder är det Socialdemokraterna. Därför är det förvånande att politiken nu snarare är "pro-cyklisk" än "kontra- cyklisk". Vi har ingen övertro på ett enskilt lands möjigheter att nämnvärt påverka konjunkturförloppet på något avgörande sätt, men i den mån det är möjligt ska åtgärderna naturligtvis vara anpassade till det förväntade konjunkturförloppet. Det finns finanspolitiska avvägningar att göra som minskar risken för överhettning och ökar möjligheten att i ett senare läge dämpa eller överbrygga en nedgång.
Regeringens finanspolitik är expansiv på toppen av högkonjunkturen. Som OECD påpekat är det kommunsektorns konsumtion som ökar kraftigt. Det finns anledning att följa den utvecklingen noga. Där och i en del andra branscher som expanderar snabbt råder redan arbetskraftsbrist. Det finns en risk för löneinflation. Bostadsbyggandet måste kunna få fart i regioner med bostadsbrist. Detta är de huvudsakliga skälen för varför vi nu föreslår att såväl arbetsmarknadsåtgärder som det s k Kunskapslyftet ska minskas för år 2000. Det minskar de statliga utgifterna och det minskar risken för personalbrist inom många sektorer. Vi föreslår också att de s k lokala investeringsprogrammen, som i praktiken är förtäckta byggsubventioner, dras in. Detta minskar överhettningstendenserna inom byggsektorn, minskar riskerna för löneinflation och ökar möjligheterna för bostadsbyggande.
Det är också utomordentligt viktigt att vi genomför sådana strukturreformer av skattesystem och arbetsmarknad som gör att vi inte omedelbart riskerar att mer köpkraft leder till inflation. Svensk ekonomi måste fungera så att världens högsta skatter faktiskt kan sänkas. Sverige är i akut behov av avregleringar och bättre spelregler på arbetsmarknaden för att få fart på jobb och tillväxt. Med en sådan politik är det möjligt att sänka skatten på arbete, sparande och risktagande.
Vi vill att det ska löna sig att arbeta och därför måste människor få behålla mer av sin inkomst. Regeringen uttalar bara detta som en besvärjelse, utan att vara beredd att ta tag i de underliggande problem som är orsaken till att en sänkning av världens högsta skatter faktiskt riskerar att ätas upp av inflation.
En liberal skattepolitik
Inledning
När dåvarande finansminister Erik Åsbrink förra hösten inbjöd övriga partier till skattesamtal väcktes förhoppningarna om att det äntligen skulle visa sig finnas en insikt i den socialdemokratiska regeringen att skatter, tillväxt och jobb har ett samband. Men månaderna gick och hoppet avtog. Regeringen teg. Misstanken växte att oppositionen deltog i en ny "långbänk" för att dölja interna motsättningar inom regeringspartiet.
Efter det att Erik Åsbrink lämnat scenen har visserligen patetiska försök gjorts att upprätthålla skenet av att skattesamtal pågår. Men i praktiken är dessa avslutade - innan de ens börjat. Regeringen har tillsammans med sina stödpartiet lagt fram sitt skatteförslag för år 2000. Det koncentrerar sig framför allt på det regeringen kallar "kompensation för egenavgifter" samt utökade avsättningsmöjligheter för företagen. I och med detta anser regeringen att skattepolitiken för de närmaste åren vad gäller inkomstbeskattning och företagsbeskattning är fastlagd. Eftersom dessa två områden är helt centrala, finns knappast något utrymme kvar för diskussion om något som skulle kunna kallas en skattereform. Folkpartiet konstaterar därmed att de skatteöverläggningar vi blev inbjudna till för ett år sedan i praktiken är avslutade.
Vi hoppas naturligtvis att något ska inträffa som gör att Sverige kan ta sig ur den skattepolitiska återvändsgränd där landet nu hamnat. En faktor som brukar kunna påverka Socialdemokraterna är att det råder ett betydande fackligt missnöje med den inriktning skattepolitiken fått. Om det kommer tydliga signaler om att regeringen tänkt om i skattepolitiken är vi naturligtvis villiga att återuppta samtalen. Men om några sådana signaler inte kommer, är det meningslöst.
Folkpartiet föreslår en skattereform med inriktningen av sänkt skatt på arbete och risksparande. Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990-91 års skattereform, nämligen "hälften kvar", och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s k LO-puckeln, vill vi uppnå den grundläggande principen - att de flesta ska bara betala 30 % i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 %. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att en kommande utökning av barnstödet sker i form av skattereduktion.
Därutöver vill vi sänka den skatt människor betalar genom att införa en skattereduktion, lika för alla. Det betyder allra mest för dem som har låga inkomster, men bidrar inte till ökade marginaleffekter, som regeringens avtrappade skattereduktion gör.
Pensionsavgiften
I fempartiöverenskommelsen om pensionerna i januari 1994 ingick att finansieringen av det nya pensionssystemet till hälften skulle ske med egenavgifter upp till förmånstaket och till hälften med arbetsgivaravgifter. De senare skulle tas ut på hela lönesumman, men den del som beräknades motsvara lönedelar över förmånstaket på 7,5 lönebasbelopp skulle tillfalla statskassan. Dess karaktär av skatt och inte försäkringspremie gjordes därmed mycket tydlig.
I uppgörelsen ingick också att en löneväxling skulle äga rum, d v s sänkningen av arbetsgivaravgifterna skulle motsvaras av höjda löner som skulle betala egenavgiften/försäkringspremien. Efter flera års diskussioner och starkt motstånd från Socialdemokraterna mot den del av uppgörelsen som rörde löneväxlingen överenskoms i januari 1998 att det återstående steget om ca 1,5 procentenheters höjning av egenavgiften skulle kompenseras med sänkt skatt. Av löneväxlingen hade således blivit en överenskommelse om växling mellan sänkt skatt och höjd egenavgift. I det sammanhanget överenskoms också om att andelen premiereserv skulle höjas med 1/4, från 2 till 2,5 procent.
I den senaste överenskommelsen från juni 1999 överfördes frågan om den sista delen av avgifts-/skatteväxling till de s k skattesamtalen. Om frågan inte löses där till våren 2000 skall enligt överenskommelsen frågan återgå till Genomförandegruppen som då har att lägga fram förslag till hur frågan ska lösas fr o m 2001. Något initiativ i denna fråga har hittills inte kommit från regeringen.
För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens förslag om begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas utan att samråd i pensionsarbetsgruppen skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska kompenseras för är ju att skatterna trots detta är för höga. Det är bra att regeringen föreslår inkomstskattesänkningar. Metoden är dock inte bra. Vi lägger därför ett annat förslag.
I den stora socialförsäkringsreform, som vi eftersträvar, ingår att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/4 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån. Dessa ytterligare avgiftsväxlingar har vi dock här inte räknat in i kalkylen. Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och som bidrager till en bättre fungerande arbetsmarknad.
Folkpartiets inkomstskattereform
Vid god tillväxt kan reformen genomföras i sin helhet under mandatperioden. Målet skall vara att öka förutsättningarna för nya jobb, öka tillväxten och minska bidragsberoendet. Reformen föreslås finansierad genom besparingar och ekonomisk tillväxt. En viktig princip är att de delar som betyder mest för tillväxten skall genomföras först och finansieras genom besparingar. Takten i genomförandet av övriga delar blir beroende av statsfinansernas utveckling.
Den nya skattreformen ska för individbeskattningen, det som vi ser på vår egen deklaration, framför allt innehålla följande inslag: Sänkta inkomstskatter genom införande av en skattereduktion, höjt barnstöd, återinförande av principen 30/50, slopad värnskatt, slopad dubbelbeskattning och slopad förmögenhetsskatt.
Folkpartiet vill fullfölja skattereformen och står fast vid principen om "hälften kvar". Vi motsätter oss följaktligen regeringens extra värnskatt. Den s k brytpunkten för statlig skatt bör höjas i två steg, först återställas till den nivå det var tänkt så att endast 15 % betalar statlig skatt, därefter ytterligare ett steg till inkomst på 7,5 basbelopp, så att den statliga skatten inträder då de obligatoriska försäkringsavgifterna upphör.
En sådan rejäl skattereform kan genomföras över en tre-fyraårsperiod och blir beroende av de utgiftsbegränsningar som kan göras och av den ekonomiska tillväxten. Den bör med det ytterligare barnstöd som Folkpartiet vill genomföra via skattesystemet omfatta ca 55 miljarder kronor. De ca 50 miljarder kronor som reformen gäller exklusive barnstödet bör användas för tre rejäla åtgärder mot marginalskatterna:
Brytpunkten bör höjas till gränsen för egenavgifterna för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör avskaffas vilket leder till en marginalskattesänkning för främst vissa LO-grupper.
Vidare bör den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Vårt mål är att återgå till skattereformens princip "30/50". Ett problem i det perspektivet är att kommunalskatterna nu i genomsnitt ligger klart över 30 %. För att möjliggöra att den nivån sänks förordar vi att staten övertar vissa kommunala utgifter, bland annat halva kostnaden för socialbidrag. Ett första steg i en sådan ändrad kostnadsfördelning bör tas inom reformperioden.
För att garantera att alla får del av en skattesänkning bör en skatte- reduktion, lika för alla, införas. Om knappt hälften av skattesänknings- utrymmet används för detta blir det fråga om en skattereduktion om drygt 3 000 kronor för varje skattebetalare.
Fullt genomförd har skattereformen denna omfattning:
Tabell 2. Vår skattereform
Miljarder kronor, avrundade cirkabelopp
Tabell 2: (Höjd brytpunkt 11 )
Skattesänkningen blir följande för några olika inkomstlägen:
Tabell 3. Inkomstskattesänkning
Procent av inkomsten
Tabell 3: ( Inkomst Skattesänkning, procent )
Anm: exkl kommunalskattesänkningar
Ett första steg bör tas nästa år. Istället för regeringens förslag vill vi att ett första steg i skattereduktionen genomförs, om närmare 1200 kronor per skattebetalare. Vidare tas ett första steg mot att höja brytpunkten samtidigt som den s.k. värnskatten avskaffas. Därmed sänks skatten med ca 4 miljarder kronor mer än i regeringens förslag. De tyngst vägande inslagen är höjningen av brytpunkten om ca 9 miljarder kronor och skattereduktionen om ca 7 miljarder. Med detta förslag sänks marginalskatterna i ett första steg samtidigt som alla får del av skattesänkningen.
Liberala prioriteringar
En ny frihetstid för vården
Svensk sjukvård är i behov av förändring. Den stela politik som kännetecknar socialdemokratisk sjukvårdspolitik har resulterat i de problem som i dag lägger en förlamande hand över svensk sjukvård.
Vi behöver en ny frihetstid. Patienten ska ha frihet att välja läkare. Läkaren ska ha större svängrum att driva egen praktik. Sjuksköterskan ska ha fler arbetsgivare att välja mellan.
Både patienter och personal missgynnas i de stora hierarkiska monopol- systemen i vården. Läkare, sjuksköterskor, medicintekniker, undersköterskor och alla andra som arbetar i sjukvården är specialister på sina respektive områden och har stor kännedom om hur verksamheten bedrivs. De bör i större utsträckning få påverka sin dagliga arbetssituation. Vårdyrkenas status måste höjas.
I de regioner och landsting där Folkpartiet liberalerna fått väljarnas förtroende att leda utvecklingen prövas nu nya idéer om hur patienternas valfrihet kan öka, hur personalens vardag kan bli mer meningsfull genom kortare beslutsvägar och hur privatiseringar och entreprenader kan renodla politikerrollen.
Visst kan Sverige gå i täten i vårdsektorn. Vårdköerna kan kapas igen. Patienterna kan känna sig mera lyssnade på. Personalen kan känna större glädje i sitt arbete. Denna förnyelse kräver i huvudsak två saker: För det första behöver vi vända på vårdpyramiden. För det andra måste sjuk- vårdspolitiker bejaka nya idéer, decentralisering och en mångfald av vård- givare.
Patientinflytandet bör öka
Sjukvården och omsorgen ska vara gemensamt finansierade. Vård på lika villkor och efter medicinska behov är grundläggande för all liberal sjukvårds- och omsorgspolitik. Alla människor ska behandlas med samma hänsyn och respekt. Det är viktigt att stärka patienterna genom att öka deras valfrihet. En vårdgaranti stärker också patientens inflytande.
Vårdyrkenas status måste höjas
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting görs. Vårdsektorn behöver bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir konkurrens- kraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Den inom Regeringskansliet inrättade kommissionen för att närmare kartlägga framtida utbildningsbehov bör få i uppdrag att se hur karriär- vägarna inom vårdyrkena kan utvecklas. Den bör också ta fram förslag om hur man ska kunna stimulera dem som lämnat yrket till att återvända och till hur man kan underlätta för vårdpersonal med utländsk bakgrund att arbeta inom vården.
Fler vårdutbildade borde få förverkliga sina visioner
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs - de vårdanställda - fått allt mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har minskat samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller testa om vingarna bär på egen hand.
Förbättra jämställdheten mellan könen
I praktiken råder det en monopolsituation inom stora delar av den offentligt finansierade sektorn. Det resulterar i att lönerna hålls nere och ett slags näringsförbud i de sektorer där kvinnor traditionellt har erfarenhet och kompetens. Det är ett resursslöseri med kvinnlig skaparkraft. Ska lönerna bli rättvisa krävs att anställda i vård och skola får ta del av den dynamik som ligger i att de får fler arbetsgivare att välja mellan.
Detta är inget teoretiskt tankeexperiment, utan kan illustreras med sjuksköterskornas situation. Lönerna för Vårdförbundets privatanställda medlemmar är högre än för dem som är anställda av kommuner och landsting. Vid en jämförelse 1996 var medellönen 4 procent högre för dem som arbetade i privat sektor. Lönespridningen är också större bland de privatanställda. Kvinnor måste ges möjligheten att själva kunna välja arbetsgivare och själva kunna bestämma arbetsformerna.
Vi måste få mer valuta för skattepengarna
Vi vet att privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i sin tur bidrar till att de resurser som vården har kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en bättre vård för de höga skatter som alla medborgare betalar.
Åtgärder för fler privata vårdgivare
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare, men avskaffades av den nuvarande regeringen.
Erfarna och drivna läkare måste få rätt att arbeta även efter sin 65-årsdag om de så önskar. Vi lever allt längre med bibehållen hälsa och Folkpartiet har länge arbetat för en flexibel pensionsålder och för rätten att arbeta efter 65 år. Vi vill upphäva 65-årsgränsen för läkare och tandläkare.
Husläkarlagen måste återinföras med rätten till fri etableringsrätt för specialister i allmänmedicin. Etableringsfriheten skall sedan utvidgas till fler yrkesgrupper inom vården.
Bort med vårdköerna
De växande vårdköerna är en skandal. Vi har vid flera tillfällen och under flera år kritiserat regeringens handfallenhet. Vid ett flertal tillfällen under de gångna åren har Folkpartiet genom egna undersökningar sökt uppskatta vårdköernas utveckling. Slutsatsen är glasklar - vårdköerna har för de flesta diagnoser ökat under senare år. Den socialdemokratiska regeringen har tvärtemot dess uttalade ambitioner och löften misslyckats med att korta köerna.
Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och behandlingar ska införas. Enligt vår mening ska patienten om han eller hon inte kan påräkna behandling inom tre månader ha rätt att söka annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Det är en allvarlig brist att detta inte ingår i statens överenskommelse med Landstingsförbundet.
Vi anser att förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet ska inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja gälla senast från och med den 1 april 2000. I det första steget skall den ursprungliga vårdgarantin med vissa kompletteringar införas för att därefter skyndsamt utvidgas. Det är en stor välfärdsförlust att många människor i vårdköer lever i ovisshet om hur de ska planera sitt liv.
En ny trygghetsförsäkring
Folkpartiet anser att det behövs en bred uppgörelse - av samma dignitet som den stora pensionsreformen - mellan de partier som tror på försäkringsprincipen i välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga försäkringar:
- en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
- en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
- en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
Följande punkter vill vi ska ingå i en liberal trygghetsförsäkring.
Fristående ställning med autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att fastställa ramarna för avgifter och förmåner ska styrelsen ha det operativa ansvaret för att buffertfonderna varken går under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som till den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs sannolikt någon form av löneväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen granskar
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in - bör ansträngningar göras att "individualisera" systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast anknytning till arbetsmarknaden ska ingå i en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring.
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd ska inte - som socialbidrag - prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av långtidssjuka.
Familjepolitiken
Det behövs en ny familjepolitik.
Många barnfamiljer har för ont om tid och för ont om pengar. Alltför ofta har de fastnat i fattigdomsfällor. Barnfamiljerna är 90-talets ekonomiska förlorare.
Barnfamiljerna känner sig styrda. Trots vissa framsteg, till exempel att dagisköerna i stort sett avskaffats, är valfriheten fortfarande för liten. Marginaleffekterna är höga. Alternativen i barnomsorgen är på många håll för få. "21/2-årsregeln" styr tidpunkten för barnafödandet. Möjligheterna att gå ner i arbetstid under småbarnsåren är i praktiken otillräckliga.Tillgången till hushållstjänster till överkomliga priser är liten.
Barnafödandet minskar. Nativiteten har nu sjunkit till den lägsta nivån sedan befolkningsstatistiken infördes år 1749. På sikt skapar det naturligtvis demografiska problem. Att ha barn, att ha flera barn får aldrig bli en klassfråga.
Familjen är för de flesta människor den viktigaste gemenskapen. Det gäller också i vår tid, även om begreppet familj fått en vidare innebörd. Barnens fostran är i första hand föräldrarnas ansvar. Familjepolitiken ska utgå från barnens behov. Den ska stödja ansträngningarna att skapa ett mer jämställt samhälle.
Åren då vi bildar familj och ser barnen växa upp innehåller mycket glädje. Men tyvärr är småbarnstiden också ofta den period då varken tid eller pengar vill räcka till. Mycket ska hända under de åren. Huset kanske ska byggas. Våra möjligheter på arbetsmarknaden resten av livet kanske avgörs. Vi vill ägna barnen mycket tid. Det är svårt att få ekvationen att gå ihop.
Politiken borde underlätta. En del inslag i den politik som förts är bra, till exempel att tillgången till barnomsorg förbättrats och att föräldraför- säkringen ger föräldrarna möjlighet att vara hemma med de allra minsta barnen.
Men andra inslag i den samlade politik som påverkar familjerna har utvecklats i en annan riktning. Fördelningspolitiskt sett är barnfamiljerna 1990-talets förlorare. Det finns också ett inslag av pekpinnar och styrning som gör att många känner sig omyndigförklarade i sin roll som föräldrar.
Förslaget om maxtaxa på dagis är tilltalande så långt att en sådan skulle minska marginaleffekterna för barnfamiljerna. Men i sitt sammanhang blir en sådan reform ändå orimlig. Den ökar orättvisan mellan familjer som har och inte har kommunalt finansierad barnomsorg.
Vi vill myndigförklara föräldrarna. Vi vill göra det möjligt med mer tid med barnen. Vi vill göra en familjepolitisk reform som tilltror föräldrarna själva valet mellan heltid, deltid eller ingen tid på förvärvsarbetsmarknaden under olika perioder. Vi vill göra en familjepolitisk reform som gör marginaleffekterna mindre, men marginalerna i hushållsekonomin större. Det ger mera vardagsmakt.
Folkpartiet föreslår en familjepolitisk frihetsreform vars huvudinslag är:
Skattesänkning för barnfamiljerna
En stor del av skattesänkningsutrymmet reserveras för barnfamiljerna. Skatten för barnfamiljerna sänks inom några år med 5 000 kr per barn och år.
Utvecklad föräldraförsäkring för valfrihet och jämställdhet
Föräldraförsäkringen behålls som inkomstrelaterad och beskattad, men reformeras. Lägsta nivån höjs, bland annat för att mjuka upp effekten av "21/2-årsregeln". Uttagsreglerna blir ännu friare - exempelvis genom möjligheten att överföra pengarna till någon annan mottagare, som tar hand om barnet.
Barnkonto med flexibel användning under förskoleåren
För resten av förskoleperioden införs ett obeskattat barnkonto, fullt utbyggt på 60 000 kr per barn.
Minskade marginaleffekter
Minskade marginaleffekter uppnås genom en stegvis växling av bostadsbidrag mot sänkt skatt samt kommunala beslut om en rimlig enhetstaxa inom barnomsorgen. Däremot säger Folkpartiet nej till en statligt beslutad och finansierad maxtaxa.
Säkrad valfrihet inom barnomsorgen genom barnomsorgspeng
Full valfrihet mellan kommunala och privata dagis säkerställs genom barnomsorgspeng.
Tillgång till hushållstjänster till rimligare priser
Möjligheterna att anlita tjänster i hushållet utökas genom sänkt beskattning av hushållsnära tjänster - en sådan reform kan betyda mycket för att minska stressen och för att öka jämställdheten i barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar.
Samhällssubventionen till barnomsorgen bibehålls
Bra dagis till rimligt pris är en hörnsten i jämställdhetspolitiken.
En ny kurs för skolan
Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum. I en liberal skola får elever mer hjälp och stöd och de studiemotiverade eleverna får mer stimulans. Vi accepterar aldrig en grundskola som elever kan lämna utan att vara godkända i skolans viktigaste ämnen.
Den svenska skolan är i kris. Var femte 16-åring lämnar grundskolan utan att kunna läsa och skriva en sammanhängande text. Våld, mobbning och ett oacceptabelt språkbruk är vardag i många skolor. Snart saknas 21 000 utbildade lärare i skolorna. Men regeringen förmår inte formulera ett program för kunskap och ordning i den svenska skolan.
Kunskap betyder makt över det egna livet. Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för att utveckla skolan för att ge alla barn en god grund att stå på; vi vill införa en 10-årig grundskola. I en allmän förskola är det viktigt att verksamheten har tydliga pedagogiska mål. Därför vill Folkpartiet att det ska finnas fler utbildade förskollärare som ska ha ansvaret för arbetet i förskolan.
Regeringen föreslår införandet av en maxtaxa inom barnomsorgen. Folkpartiets företrädare i kommunerna har länge lagt förslag om enhetstaxor i barnomsorgen, men vi menar att detta ska vara en kommunal angelägenhet och inte en sak för riksdagen. Behoven ser olika ut i olika kommuner. Därför säger vi nej till regeringens maxtaxa.
I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste göras redan under de första skolåren. Det individuella programmet på gymnasiet lyckas endast med 16 % av eleverna; de andra lämnar gymnasiet utan ett riktigt gymnasiebetyg. Staten måste slå fast att ingen får börja gymnasiet utan godkänt i svenska, engelska och matematik.
Oacceptabelt många elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det utan fullständiga betyg. I storstäderna har uppemot hälften av 20-åringarna inte klarat av gymnasiets mål. Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift att vara till för alla och måste därför förnyas. Dagens gymnasium grundas på föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på lika lång tid. Vi utgår från att människor är olika och vill ha en mer individualiserad skola. En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå igenom gymnasiet utan att behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på väg mot högskolan. Sverige måste istället få en lärlingsutbildning som kan vara ett kvalificerat alternativ för intresserade elever. Möjligheten att komplettera som vuxen måste finnas.
Lärarna är skolans viktigaste resurs men idag en bristvara. Många platser står tomma på lärarutbildningarna. Ungdomar vill inte bli lärare längre. Läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och genom höjda löner vill Folkpartiet återskapa respekten för läraryrket.
Utvärdering är ett centralt inslag i en skola för kunskap och kvalitet. Med fler nationella prov och fler betygssteg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygens likvärdighet måste garanteras genom jämförelser med resultat på nationella prov.
Mångfald inom skolsystemet gynnar kvaliteten och ökar valfriheten. Mycket pedagogiskt nytänkande har de senaste åren utvecklats i friskolor. För föräldrar och elever innebär det en frihet utan att betala höga avgifter. Därför måste godkända fristående skolor garanteras ekonomiska resurser som motsvarar de kommunala skolornas. Lokala politikers godtycke ska inte kunna stoppa en fristående skola.
Folkpartiet vill inrätta en statlig skolinspektion, som är fristående från Skolverket, och därmed inte underställd den politiska apparaten. Då får elever och föräldrar veta hur kvaliteten i just deras skola är i förhållande till andra.
Liberal högskolepolitik
Högre utbildning och forskning är av central betydelse om Sverige ska återvinna förlorade positioner i välståndsligan. För att Sverige ska uppnå högre tillväxt inom det kunskapsintensiva näringslivet krävs t ex att antalet civilingenjörer ökar kraftigt under kommande år. Men detta kräver både medvetna satsningar på högre utbildning och forskning och ett studiestödssystem som inte avskräcker från studier, samt att löner och skatter gör det ekonomiskt lönsamt att skaffa sig en akademisk examen.
Folkpartiet har arbetat för utbyggnad av högskolan och inte minst för nya regionala högskolor. Men bristen på långsiktighet i regeringens beslut har nu skapat stora problem för olika högskolor och universitet. Det har inte funnits någon genomtänkt utbildningspolitisk strategi bakom utbyggnaden. De kvantitativa målen tycks ha varit viktigare än att skapa en högre utbildning med kvalitet.
En förutsättning för hög kvalitet inom den högre utbildningen är att det finns tillräckligt många disputerade lärare. I dag råder en skriande brist på sådana. Lärarförsörjningen inom den högre utbildningen måste tryggas. Därför vill vi inrätta fler doktorandtjänster och avsätter mer pengar än regeringen till doktorandtjänster och forskning. Folkpartiet kommer också att föreslå ett något mindre antal nya platser de närmaste åren för att högskolorna ska få resurser att komma i kapp när det gäller lärare.
Vi vill att universitet och högskolor återfår sin självständighet. Forskningen ska vara fri och obunden från den politiska makten. Resurserna måste räcka till fri grundforskning och fler självständiga stiftelsedrivna högskolor bör utvecklas.
I regeringens olyckliga forskarutbildningsreform 1997 är den grund- läggande förändringen kravet på finansiering av forskarstudierna. Vi menar tvärtom att doktorander ska kunna arbeta med sin avhandling även utan att ha en finansiering klar i förväg. Det nya doktorandsystemet drabbar humaniora främst, men även samhällsvetenskap. Faktum är att många institutioner inte längre kan anta nya doktorander, eftersom de inte kan garantera doktorandernas försörjning.
I regeringens system krävs att tiden ska vara fyra år för en avhandling - trots att, när det gäller såväl svenska som utländska avhandlingar, skiljer sig forskningstiden markant mellan olika fakulteter. Det går inte att på politisk väg tvinga fram ett system där tiden för disputation är densamma för samtliga avhandlingar inom alla discipliner.
Dagens studiestödssystem innebär en ekonomisk förlust både för den enskilde låntagaren och staten. Varje år skriver staten av studielån som uppgår till miljardbelopp. Folkpartiet kommer att i en särskild motion ta ställning till regeringens förslag om studiemedlen. Regeringen har tidigare genomfört en höjd expeditionsavgift för återbetalning av studielån. Vi avvisar höjningen och tillskjuter resurser till CSN.
Möjlighet att utbilda sig senare i livet
Goda möjligheter till återkommande utbildning för människor i alla samhällsgrupper och åldrar är av största betydelse. Många människor behöver i dag kompletterande utbildning. Men tyvärr har inte Sverige i dag en strategi för hur framtidens vuxenutbildning ska se ut. Det nu pågående Kunskapslyftet innebär en massiv satsning på människor som drabbats av de senaste årens stora arbetslöshet.
De extra utbildningsplatserna är i första hand avsedda för arbetslösa, och bidragssystemet är utformat för människor över 25 år som har rätt till a- kassa. Kunskapslyftet har givit många en utomordentligt god ekonomisk möjlighet att studera utan lån. Många andra, ofta de som är i störst behov av studiefinansieringen, har inte möjlighet att studera alls eller måste ta traditionella studielån. Försämringarna i studiestödet genom avskaffandet av barntillägget i Svux (Särskilt vuxenstudiestöd) och Svuxa (Särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa) har sopat undan möjligheterna för främst ensamstående kvinnor med barn att kunna skaffa sig en gymnasieexamen i vuxen ålder. Kunskapslyftet har för dessa inte inneburit någon förbättring. Vi vill därför återinföra barntillägget i Svux och Svuxa. Samtidigt föreslår vi att vuxna som läser på gymnasienivå med särskilt utbildningsbidrag ska finansiera 20 procent med studielån.
Kvaliteten i utbildningen inom Kunskapslyftet är ojämn. Alltför många arbetslösa riskerar därmed att hamna i en utbildning som inte ger dem större chans att komma in på arbetsmarknaden. Den redan svåra lärarbristen har förvärrats. Brister i utbildningen borde rättas till snarast. Skolverket bör därför få ett uppdrag att följa upp undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens och behörighet samt betygens relation till resultat på nationella prov m.m.
Regeringen har i våras och nu i budgeten minskat den tänkta utbyggnaden av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet kan minskas ännu mer, med tanke på konjunkturläget och med tanke på rapporter från kommunerna om minskad sökandeström till vuxenutbildning. De delar av Kunskapslyftet som är arbetsmarknadsåtgärder kan minskas och ersättas av att fler jobb stimuleras genom sänkta arbetsgivaravgifter.
Individuella utbildningskonton för ett livslångt lärande
Ett helt nytt system med individuella utbildningskonton behövs för att människor ska få bättre möjlighet att klara sin försörjning vid vuxenstudier. Människor måste få större frihet att bestämma själva, om och när de ska vidareutbilda sig. Yrkesarbetande måste ha möjlighet att förbereda sig på kommande yrkesavbrott för att inte då vara helt beroende av arbetsgivarens eller statens välvilja. En anställd måste få möjlighet även till utbildning som arbetsgivaren inte är beredd att räkna som personalutbildning.
Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet ska därför kunna breddas till ett "pensions- och utvecklingssparande", där individer får göra skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta studier. Vi föreslår också att det ska bli möjligt för människor mellan 30 och 55 år att upp till en viss gräns låna av det allmänna pensionssystemet för att finansiera utbildning. Om de fackliga organisationerna vill bredda avtalspensionerna på samma sätt ska det möjliggöras genom regeländringar. Förslagsvis kan man få ta ut 60 procent av sin årslön. I gengäld reduceras individens ålderspension med motsvarande belopp. Den som tagit ut ett pensionsår i förväg kan återvinna denna pensionsrätt genom sparande, exempelvis i en pensionsförsäkring, annat privat sparande eller genom att gå i pension något senare.
Biståndspolitik för demokrati och fattigdomsbekämpning
Under 1990-talet har svenskt bistånd sänkts från nivån 1 % till 0,7 % av bruttonationalinkomsten. Folkpartiet säger nej till denna ständiga nedprioritering av biståndet. Att biståndet enligt regeringens förslag endast skall uppgå till 0,72 procent av BNI år 2000 är oacceptabelt.
Vi föreslår att biståndet höjs med 1500 miljoner kronor år 2000 till 0,80 procent av BNI. Vi föreslår att biståndet även höjs successivt åren därefter. Vi har reserverat utrymme för fortsatta stegvisa höjningar under åren 2001 och 2002. Med vårt förslag kommer den totala biståndsramen att uppgå till 0,84 respektive 0,86 procent av BNI år 2001 och år 2002, att jämföra med regeringens 0,73 respektive 0,74 procent. Den ökningstakt Folkpartiet föreslår innebär att biståndet åter når en procent av BNI inom en tioårsperiod. Med regeringens föreslagna ökningstakt dröjer det minst 30 år innan enprocentsmålet uppnås.
Folkpartiet liberalerna håller fast vid att enprocentsmålet för det totala svenska u-landsbiståndet skall vara något mer än bara vackra ord. För oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot de fattiga länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation med enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av bistånd till stöd för demokratiska och ekonomiska reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår u-hjälp.
Biståndsminister Pierre Schori anförde i våras att företagna begränsningar avseende utvecklingssamarbetet inte innebar att några pengar försvann, utan att de blev disponibla nästa år. I budgetpropositionen framkommer dock att av de 2900 miljoner kronor som stoppades av årets biståndsutbetalningar återges enbart drygt 2000 miljoner kronor nästa år. Det saknas alltså 900 miljoner kronor för att regeringen skall fullfölja sina utlovade åtaganden. Samtidigt lägger den socialdemokratiska regeringen återigen en begränsning på utgiftsområdet för det internationella utvecklingssamarbetet. Ännu en gång tvingas tidigare åtaganden skjutas upp och möjligheter att agera vid hastigt uppkomna situationer försvåras eller omintetgörs. Förtroendet för svenskt utvecklingssamarbete riskerar att urholkas och biståndets inriktning och måluppfyllelse försämras allvarligt.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom biståndspolitiken inte kan motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i "mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår.
Ett program mot företagsflykten
En avgörande förutsättning för att den nuvarande konjunkturförbättringen ska kunna växlas över i en mera permanent hög tillväxt i Sverige är en stark och vital företagssektor med starka privata svenska ägare. Regeringen tycks fortfarande leva kvar i sin gamla föreställningsvärld om företag utan företagare. Skillnaden mot tidigare är att man nu tycks syfta till företag utan svenska företagare. I detta kapitel redovisar vi dels Folkpartiets förslag till åtgärder för ett mera dynamiskt och uthålligt företagande i Sverige, dels en diskussion av problemet med utflyttning från Sverige av viktiga delar av näringslivet, inte minst skattesystemets utdrivande verkan.
Förslag och ställningstaganden beträffande skatter och villkor för företagande i Sverige
De förslag som regeringen lägger fram eller aviserar i budgetmotionen med inriktning på företagen accepterar Folkpartiet: bl.a. utvidgade reserveringsmöjligheter, slopade stoppregler, möjlighet till återköp av egna aktier m.m. Dessa åtgärder är dock för få och för sena med tanke på bl.a. utflyttningen och är av begränsad betydelse när det gäller att få en bestående expansion i Sverige av företagssektorn.
För att få fler och växande företag på svensk botten krävs rejäla skatteändringar: lägre skatter och en förändrad mix av existerande skatter. Regeringen talar t.ex. om en skatteväxling, men den del som genomförs är främst skattehöjningen. Det som istället borde ha varit en viktig del av en genuin skatteväxling, skattesänkningen på arbete, ges begränsad omfattning.
De skatter som är skadligast mot jobb och företagande bör angripas först.
Arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn bör sänkas i syfte att stimulera en uthållig tillväxt inom denna sektor.
Det borgerliga trepartiförslaget om skattelättnader i hushållssektorn bör genomföras. Det handlar om både skattelättnader i syfte att ge flera jobb och om att göra det lättare för människor att vara ärliga. Det är mycket beklagligt att regeringen tydligen inte är intresserad av att delta i den försöks- verksamhet med lägre moms för vissa tjänster som EU öppnat möjlighet till.
Dubbelbeskattningen av aktier innebär att beskattning först sker i företaget och därefter hos ägaren. Detta är inte rimligt. Som framgår av texten nedan förstärker det kraftigt tendensen att svenska företag säljs ut. Att avskaffa beskattningen hos mottagaren är en enklare och för statskassan mindre kostsam metod än att gå via sänkt bolagsskatt.
Trots att det tycks råda stor enighet över partigränserna om att det behöver bli enklare att starta och driva företag i Sverige har alldeles för litet skett för att förbättra villkoren för företagarna. Inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar - som förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F- skatteregler eller solnedgångsparagraf för umbärliga företagsregler - har regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret.
I Kanada kan en blivande företagare registrera sitt företag, anmäla sig för olika skatter samt ordna eventuella tillstånd via Internet. Hela proceduren ska inte behöva ta mer än 20 minuter. I Sverige behöver en blivande företagare kontakta Patent- och registreringsverket, skattemyndigheten (ofta flera olika uppbördsenheter) och försäkringskassan. Dessutom kan tillstånd behövas från länsstyrelsen, kommunen eller någon annan myndighet. Rader av blanketter ska beställas och fyllas i.
Vi anser att det ska införas en enkel blankett för registrering av företaget som sänds till förslagsvis Patent- och registreringsverket. Denna skall kunna kombineras med ansökan om F-skatt och momsregistrering etc.
Vi anser att alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel för att kunna bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har näringsförbud, skatteskulder sedan tidigare eller på annat sätt befinner sig i en sådan situation att F-skattsedeln omedelbart skulle återkallas. För att få en F-skattsedel enligt dagens praxis bör företagaren inte tidigare ha varit anställd hos uppdragsgivaren, använda uppdragsgivarens utrustning, ha få kunder som anlitar företagets tjänster under långa perioder, bedriva ekonomisk verksamhet av "allmän karaktär", ha en låg ekonomisk risk. Detta är krav som verkar gjorda för att hindra en ny företagare inom tjänstesektorn. Särskilt många kvinnor drabbas av dessa regler.
Låt företagaren betala in preliminär F-skatt i förhållande till faktisk intjänad inkomst för månaden som gått. Den som har F-skattsedel ska beräkna sin årsinkomst i förväg och sedan månadsvis betala in beräknad F- skatt, oavsett om inkomsterna uppgår till beräknade belopp eller kommer mera oregelbundet.
För enmans- och fåmansföretag borde man kunna ha en förenklad blankett där företagaren redovisar totala inkomster, löner och avgifter och en schablon för kostnader. Resten är skattepliktigt överskott.
Inför en förenklad företagardeklaration på samma sätt som det finns en förenklad självdeklaration för löntagare. Skatte- och deklarationsreglerna är i stor utsträckning gjorda för de större företagen. Mycket av det omfattande uppgiftslämnandet och den detaljerade bokföringen är så kostsamt att det inte står i någon rimlig proportion till den tid och experthjälp som en småföretagare måste lägga ned respektive anlita. För många småföretagare kostar det åtskilliga tusenlappar att anlita hjälp för deklaration och redovisning.
Ändra reglerna för skattekontot så att redovisning och betalning ska ha sänts in senast angivit datum. Företagare är skyldiga att se till att deras betalning är inne på skattekontot ett visst datum, dvs. det är inte tillräckligt att ha betalt in före en viss tidpunkt. Detsamma gäller skattedeklarationen, som dessutom ska postas separat. Eftersom det inte finns garantier för att postgången fungerar, innebär det en osäkerhet för företagaren om inbetalningen och redovisningen verkligen kommit in i tid eller ej. Och har den inte kommit in i tid blir det skattetillägg även om företagaren betalat in med marginal.
Vi vill slopa skattetillägget för periodiseringsfel i momsredovisningen. Om företagaren gör ett enkelt periodiseringsfel i sin momsredovisning drabbas han eller hon av skattetillägg. Att slopa skattetillägget skulle innebära en liten kostnad för statskassan enligt regeringens Småföretagsdelegation.
Ett enkelt system är att inrätta servicecheckar, en obyråkratisk och enkel metod för den som vill betala lön till någon annan på post eller bank eftersom det är mycket svårt att veta vilka regler som gäller om man anlitar en annan person att utföra tjänster. Riksskatteverket har redovisat hur detta skulle kunna gå till.
Sociala avgifter på vinstandelar bör slopas.
Stoppa diskrimineringen av fåmansbolagen. Skattereglerna, särskilt de s k 3:12-reglerna måste ändras. Utöver en rimlig arbetsinkomst bör all utdelning beskattas som inkomst av kapital.
De som vill starta eget företag eller vidareutbilda sig bör få möjlighet att ta ut ett pensionsår i förväg.
Vi vill ha enklare avdragsregler för företagare med hemmet som arbets- plats. Informationstekniken gör det lättare, rationellare och allt vanligare att egenföretagare arbetar hemma.
Den farliga utflyttningen av företag och enskilda människor från Sverige
Under senare år har svenska företag i rask takt sålts till utlandet, gått samman med utländska företag eller valt att flytta utomlands. En följd av denna process är en utarmning av det svenska företagsklimatet. Ett kraftigt sänkt skattetryck för ägande, för svenska hushåll och småföretagare, förefaller oss vara den enda vägen ur detta dilemma. Utförsäljningen av svenska börsnoterade företag kan annars komma att fortsätta så länge som dagens svenska skatte- och företagspolitik gynnar utländskt ägande på bekostnad av svenskt ägande.
Är denna process något att oroa sig för? Flyttas ett huvudkontor ut ur landet medför detta förlust av en arbetsmarknad för högutbildade ekonomer, tekniker och jurister. Sverige tappar den unika kompetens som styrning och ledning av i synnerhet storföretag representerar. Framtida beslut om expansioner startar inte längre med en bas i svensk favör. Sverige som lokaliseringsort blir ett land bland andra. Samtidigt försvagas incitamentet hos dagens ungdom att söka sig till näringslivet för att göra karriär. Till huvudkontoren hör också en rad specialistfunktioner vars marknad försvinner med huvudkontoret. Det gäller olika konsulter, skatteexperter, revisorer och jurister. Dessutom brukar nya företag växa upp i skuggan av huvudkontoret som avknoppningar från det stora företaget. Till bilden hör att huvudkontoren utgör en del inte bara i den kommersiella omgivningen utan även i den kulturella miljön och i miljön för forskning och debatt. När Volvo personvagnar styrs från London och Detroit kommer Volvos ledning inte att vara lika intresserad som tidigare att stödja säg Chalmers, Operan i Göteborg, Handelshögskolan i Göteborg och andra lokala aktiviteter. En följd av en ensidig utflyttning av huvudkontor från Sverige blir således en utarmning av det svenska näringslivsklimatet. Vi märker till en början inte att vårt land tappar tillväxtpotential och utvecklingsmöjligheter. Men med tiden blir dessa negativa effekter allt starkare - och då är det för sent.
Skall vi inte acceptera globaliseringens spelregler; att i en internationa- liserad värld kommer utlandet att äga svenska företag? Jo - men spelreglerna måste som ett minimum vara desamma för svenskar som för utlänningar.
Den politiska slutsatsen måste dock vara mera ambitiös än så: det svenska företagsklimatet måste vara så bra att det blir naturligt för både svenska företag, EU-företag och utomeuropeiska företag att betrakta Sverige som en attraktiv lokaliseringsort med klara fördelar framför alternativen.
Det svenska skattesystemets betydelse belyses i tabellen för två typer av tillgångar: aktier i "stora" börsnoterade svenska företag och obligationer. Tabellen omfattar följande kategorier av ägare: svenska hushåll, svenska försäkringsbolags pensionsfonder, svenska stiftelser och andra skattegynnade subjekt samt utländska fonder, vilka här representerar det utländska ägandet. För varje typ av ägare beräknas den totala skattebelastningen på en förmögenhet på 10 000 kronor med en avkastning som uppgår till 1 000 kronor före alla skatter för aktier och obligationer. Hänsyn har tagits till samtliga förekommande skatter, dvs bolagsskatt, skatt på löpande avkastning och förmögenhetsskatt. Vi är alltså intresserade av den totala skattebelastningen. Det är den relevanta aspekten i detta sammanhang. Den bestämmer vem som kan lägga det högsta budet på ett företag. Ju lägre skatt, desto högre blir budet, allt annat lika.
Utländska ägare av svenska aktier och inhemska skattegynnade institutioner får den lägsta beskattningen med dagens system. En utländsk pensionsfond möter en skattesats som är 28 procent på utdelning från svenska aktiebolag, att jämföras med svenska hushåll vars skattesats är 62 procent. Svenskt ägande missgynnas alltså i förhållande till utländskt. Det är en viktig förklaring till det ökade utländska ägandet på den svenska börsen, och även en viktig drivkraft för utflyttning av huvudkontoren. Här spelar också inkomstskatten en roll. Höga skatter på arbetsinkomster i Sverige ger incitament till utflyttning av företagsledningen och andra specialist- funktioner.
Eftersom en utländsk ägare inte har samma krav på effektivitet, dvs på hög avkastning, som en svensk ägare innebär detta att svenska företag riskerar att övertas av mer ineffektiva utländska ägare. Det hävdas ibland att utländska ägare är mer effektiva än svenska och därför köper de svenska företag. Detta argument är missvisande. I själva verket leder dagens skattesystem till ökad ineffektivitet i vårt näringsliv och följaktligen i svensk samhällsekonomi i så måtto att utländska ägare kan vara sämre, dvs ineffektivare, som ägare men ändå bjuda över dagens svenska ägare. Ägarkompetensen i vårt land sjunker med nuvarande politik.
Små och medelstora företag har en särskilt utsatt situation. De kan sällan vända sig till utländska finansiärer då de vill anskaffa kapital för sina investeringar, bl a beroende på alltför stora transaktionskostnader samt på placeringsregler för utländska fonder vilka hindrar investeringar i små företag. Svenska småföretag är därför hänvisade till de inhemska hushållen med deras höga anspråk på kapitalavkastning före skatt för att en rimlig, konkurrenskraftig ersättning skall kunna skapas efter skatt. Som redan nämnts är dessutom ägare till dessa företag i allmänhet utsatta för den utomordentligt krångliga och för företagaren tidskrävande fåmans- företagslagstiftningen. Den medför att de mest riskabla investeringarna är ännu hårdare beskattade än de genomsnittliga bland de stora börsföretagen. Avkastningen utöver en viss schablon (idag cirka 11 procent) beskattas som inkomst av tjänst. Den högsta skattebelastningen på utdelningar är här i många fall 69 procent inklusive bolagsskatten. Effekten blir att många investeringar aldrig kommer till stånd på grund av otillräcklig lönsamhet med negativa effekter på vår tillväxt och sysselsättning.
Tabell 4. Skatter på aktieutdelningar och obligationsräntor
Tabell 4: (Aktier i stora företag Obligationer )
Källa: Lars Jonung, kommande artikel i Ekonomisk Debatt.
Sverige och EMU
Folkpartiets fem steg till EMU
Sverige bör fastställa en tågordning för Sveriges närmande och inträde i EMU i fem steg:
- Regeringen bör avge en avsiktsförklaring där avsikten att Sverige avser att gå med i EMU redovisas. Det är av vikt att denna avsiktsförklaring görs tidigt inför Sveriges ordförandeperiod i EU första halvåret 2001.
- En nationell övergångsplan bör göras upp snarast.
- En folkomröstning om EMU bör genomföras. Siktet bör vara inställt på att den genomförs hösten år 2000.
- Snarast efter ett ja i folkomröstningen bör en förhandling om svenskt inträde i ERM tas upp med de andra EU-länderna och ECB.
- Sverige går med i EMU. 15 till 24 månader efter folkomröstningen bör Sverige kunna gå med i EMU:s tredje fas.
Regeringens obefintliga ledarskap i EMU-frågan
"Politik är att vilja", är ett berömt yttrande av Olof Palme. Eftersom statsministern själv angivit EMU-frågan som den viktigaste frågan för Sverige under hans ämbetstid slår hans svaga ledarskap starkt tillbaka mot honom själv.
Sveriges valsituation förändrades i grunden den 1 januari 1999. Idag används euron. Någon gång år 2002-2003 riskerar Sverige att stå ensamt utanför EMU när Storbritannien, Danmark, Grekland sannolikt har gått med. Flera av Östeuropas ansökarländer är på väg in i EMU.
Det politiska priset
EMU:s politiska mål är stabilitet, fredlig konfliktlösning och säkerhet genom ett tätare europeiskt samarbete. Det är helt oacceptabelt att Sverige genom att säga nej till EMU i handling tar avstånd från dessa grundläggande motiv. Debatten har dominerats alltför mycket av ekonomiska resonemang och fått en stabiliseringspolitisk slagsida på bekostnad av ekonomiska strukturfrågor, utrikes- och allmänpolitiska överväganden.
Efter det att EMU startat har de politiska aspekterna på EMU-frågan blivit allt viktigare för Sveriges ställningstagande. De andra länderna har lämnat bakom sig frågan om ja eller nej till EMU och för varje statsminister- och Ecofinmöte som passerar blir Sverige litet mera politiskt akterseglat.
Utflyttning från Sverige - en allt viktigare aspekt i svensk EMU-debatt
EMU-utredningen förbisåg den nu hett debatterade frågan om utflyttning av nyckelpersoner och hela eller strategiska delar av företag från Sverige. Utflyttningen har förvisso flera drivkrafter men att bortse från att den svenska attityden till EMU spelar roll i sammanhanget är omöjligt för praktiskt taget alla beslutsfattare i näringslivet. Få anser att landets EMU-politik saknar betydelse för företagens lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsfrågorna skulle sakna relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Ökad stabilitet och förutsägbarhet
De tidigare problemen med en instabil ränte- och finansmarknad i Finland brukar av alla parter anges som det enskilt viktigaste ekonomiska argumentet för landets EMU- medlemskap. Den svenska kronan har rört sig kraftigt vid internationella kriser, och det skapar återkommande problem för svenska företag och medborgare. Så fort det blir oro i världsekonomin smittar detta av sig på den svenska kronan.
Debatten har mycket handlat om en situation där Sverige skulle vilja, men av EMU hindras, att försvaga sin valuta. Men att tillgripa kronförsvagning som stabiliseringspolitiskt motmedel har i verkligheten visat sig inte vara en långsiktigt bra medicin. I ljuset av Sveriges erfarenheter sedan 70-talet före- faller inte kronförsvagningen vara ett bra ekonomisk-politiskt instrument.
Det påpekades också av många i samband med EMU-utredningen att den bortsåg från att utvecklingen fram till en devalveringsmogen situation i Sverige undantagslöst har haft en dyster inhemsk förhistoria, som kanske inte upprepas om Sverige är med i EMU.
Inte svårare med reformer av arbetsmarknaden som EMU-medlem
EMU-utredningen och flera andra har argumenterat för att arbetslösheten först måste ner innan Sverige kan gå med i EMU. För att få ner arbetslösheten krävs en rad reformer på arbetsmarknaden. Denna typ av reformer måste genomföras med eller utan EMU. Men den intressanta frågan är i vilken ekonomisk-politisk miljö som det blir lättast att genomföra denna typ av reformer? Utanför EMU, eller som medlem av EMU? Med den nuvarande regeringen förefaller det i alla händelser inte ske några reformer över huvud taget på arbetsmarknaden. Vi menar att det är lättare att genomföra långsiktigt nödvändiga och principiellt viktiga reformer om Sverige är medlem av EMU.
Sverige skall inte åka snålskjuts
Regeringen försöker glida undan ett ställningstagande i EMU-frågan genom att hävda att Sverige naturligtvis inte motsätter sig att andra länder fullföljer den monetära unionen. Innebörden är att Sverige skulle åka snålskjuts på andra länders ansträngningar och risktaganden när det gäller att utforma och delta i internationellt ekonomiskt samarbete. Om Frankrike, Tyskland, Benelux och Italien på 50-talet agerat på samma sätt hade varken Kol- och Stålunionen eller EEC någonsin kommit till stånd, och på 1980-talet hade inte EG och den inre marknaden utvecklats. Europa hade varit splittrat, ekonomiskt och politiskt. Specialisering, internationell arbetsfördelning och årtiondens stora vinster av inomeuropeisk handel hade inte uppstått i samma omfattning, löntagarna hade haft lägre inkomster och konsumenterna färre varor och tjänster att välja mellan. Ingenting är helt riskfritt här i världen, allra minst internationellt ekonomiskt samarbete. Men det innebär inte att man inte skall försöka.
Såväl vår utrikeshandel som EU:s östutvidgning är av central ekonomiskt och politisk betydelse för Sveriges framtid. Om EMU skulle få problem framöver - trots den lyckosamma starten - skulle det vara negativt för efterfrågan på svensk export från Euroland, men också negativt för ansökarländerna och processen med EU:s östutvidgning. Den processen skulle försenas om EMU får problem. Ett ökat välstånd och en långsiktig stabilitet på andra sidan Östersjön främjas av att EMU och den nya centralbanken allmänt uppfattas som en legitim och kompetent bevakare av låg inflation och goda offentliga finanser. EMU och den nya centralbankens ansträngningar på den punkten skulle underlättas väsentligt om Sverige skulle deklarera sin avsikt att gå med i EMU. En sådan avsiktsförklaring är sannolikt det enskilt viktigaste bidraget vi som nation kan ge till vår egen och Europas ekonomiska stabilitet.
Kommunerna
Inledning
En mycket viktig del av välfärden organiseras och finansieras av kommuner och landsting. Hur kommunerna sköter denna verksamhet är av avgörande betydelse för människors vardag.
Folkpartiet har de senaste åren inte haft någon avvikande bedömning från regeringen vad gäller den totala volymen av statsbidragen till kommunerna. Eftersom vi förordat att den s k Finsam-modellen för samverkan mellan försäkringskassor och landsting skulle tillåtas hade vår politik ändå givit kommunsektorn större resurser. Vi har stött de ökade statsbidragen på grund av den situation som uppstått i välfärdssektorn, framför allt beroende på den socialdemokratiska regeringens oförmåga att effektivt bekämpa massarbets- lösheten.
Sedan vårbudgeten har prognosen för kommunernas skatteinkomster år 2000 ökat med cirka 12 miljarder kronor, efter korrigering för tekniska omläggningar. Enligt budgetpropositionen stiger kommunernas egna skatteinkomster med 45 miljarder kronor mellan 1998 och 2000. Även om det inte alltid märks ute i de enskilda verksamheterna, har de kommunala utgifterna stigit sedan 1997 och beräknas också stiga nästa år.
Produktiviteten tycks inte stiga som tidigare, i vart fall inte inom landstingssektorn. Enligt landstingsförbundets senaste halvårsrapport steg prestationerna åren 1991-94 med bortemot 10 % trots att resurserna minskade med ca 5 %. Resultatet per krona steg således de åren med bortemot 15 %. Efter 1994 har minskningen av resurser tyvärr åtföljts av minskade prestationer. Detta exempel visar vikten av förnyelse och utveckling av verksamheterna.
Det handlar inte enbart om hur stora summor som kan disponeras. Kommunerna måste göra rätt saker och de måste göra saker rätt. En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna och mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får mer valuta för sina skattepengar. Som vi nu bedömer det ekonomiska läget för kommunsektorn säger vi ja till de i budgetpropositionen angivna utökningarna av statsbidraget. För de senare åren i perioden tar vi definitiv ställning när den fortsatta ekonomiska utvecklingen kan bedömas.
Den kommunala självstyrelsen är en viktig del av det svenska samhället. En grundsten i självstyret är rätten att bestämma den egna skattesatsen och göra en avvägning mellan vad kommunen ska svara för och vad den enskilde ska bära ansvaret för. Det är dock ofrånkomligt att det ibland uppstår kollisioner mellan de politiska ambitionerna i rikspolitiken och den lokala politiken.
Det kan krävas lagstadgade rättigheter för människor även om de går ut över den kommunala självstyrelsen. Ett aktuellt sådant exempel är assistansersättningen för människor med funktionshinder.
Något motsvarande starkt skäl kan knappast åberopas för ingrepp i den kommunala taxesättningen för barnomsorgen. Vi är inte främmande för en spärregel som förbjuder kommuner att ta ut oskäliga avgifter i äldre- omsorgen, men den detaljreglering som maxtaxe-förslaget för barnomsorgen innebär avvisar vi. Taxesättningen måste få avgöras i samband med lokala diskussioner om standard, personaltäthet, öppettider etc. Vi har sedan 1960- talet förespråkat enhetliga dagistaxor, men avgörandet måste ske lokalt.
Under senare år har kostnaderna för kommunernas socialbidrag stigit kraftigt. Till stor del har detta sin orsak i den höga arbetslösheten. Ungefär hälften av socialbidragskostnaderna torde bero på arbetslöshet. Vi har stannat för att det är rimligt att staten och kommunerna delar på kostnaderna för socialbidragen.
Regeringen har på olika sätt försvårat för kommuner och landsting att bedriva sin verksamhet i nya former. Stopp för försäljning av kommunala bostadsbolag, försvårande av start av friskolor och planer på förbud mot privata entreprenörer inom sjukhusvården, är några flagranta exempel på ideologiskt betingade ingrepp.
Minska bolagssektorn - det ger resurser till vård och skola
Problemen i den svenska skolan och vården är på många håll stora. Ibland är resurstillskott nödvändiga. Redan i det korta perspektivet finns dock stora besparingsmöjligheter i många kommuner. En avveckling av kommunala bolag frigör ofta resurser för de hårt ansträngda verksamheterna.
De resurser som direkt frigörs då kommunala bolag avvecklas är de som uppkommer genom att kommunens ränteutgifter minskar och förlustbidragen till olönsamma bolag försvinner. Redan på kort sikt uppgår dessa vinster till betydande belopp. Folkpartiet har i en översyn visat att en halvering av den kommunala bolagssektorn skulle medföra ett ekonomiskt utrymme på minst tre miljarder kronor. En utförsäljning kan också få positiva sidoeffekter.
Den kommunala skatteutjämningen
Olikheterna mellan olika kommuner beror inte bara på lokala avvägningar och graden av skicklighet. De yttre omständigheterna varierar kraftigt. Människor ska ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finaniserad service oavsett var de bor. Det är därför högst rimligt med ett system för utjämning av förutsättningarna.
En långtgående och felaktigt utformad inkomstutjämning undergräver däremot den kommunala självstyrelsen och tar bort ekonomiska incitament att lokalt anstränga sig vad gäller förutsättningarna för människor och företag i kommunen. Med nuvarande system kan en kommun tvingas betala in mer än vad den får i skatteökning.
I bred enighet har i riksdagen slagits fast att utjämningssystemet ska medverka till att ge kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att "kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet".
Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att förhindra att kostnadsutjämningen också kompenserar sådana skillnader. Detta särskilt som man från socialdemokratiskt håll inte tycks acceptera att olika kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och servicenivåer. Man fokuserar ofta enbart på skattesats.
Dags för ett tydligare utjämningssystem
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt. Slutresultatet för en enskild kommun kan bli starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är dags att renodla systemet och minska antalet faktorer, inte att utveckla det genom ytterligare komplikationer. Vi vill ha ett nytt system där utjämningen grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster.
Vi anser därför att en ny utredning av utjämningssystemet ska inriktas på att forma systemet med bara ett fåtal förklarande faktorer. Det ska göras istället för det utvecklingsarbete som enligt regeringen ska bedrivas med utgångspunkt i det nuvarande systemet.
Folkpartiet har redan tidigare sagt nej till en "bostadsbolagsakut" och till en allmän "kommunakut". I budgetpropositionen öronmärks återigen pengar för sådana verksamheter. Kommunerna måste få klara spelregler. Vi säger därför nej till de anslag som finns för dessa ändamål.
Nej till "projekt" och förhandlingsekonomi
Den socialdemokratiska regeringen har genom åren alltmer fokuserat på olika typer av projektbidrag till den kommunala verksamheten. Vidare har man använt olika typer av förhandlingslösningar för att ge stöd till vissa specifika verksamheter och aktiviteter. Låt oss, utöver bostadsakut och kommunakut, nämna de lokala investeringsprogrammen och de s k "storstadspengarna".
Genom omfattande sådana inslag blir den kommunala demokratin ett köpslående och förhandlande med staten. Enligt vår uppfattning främjas den lokala utvecklingen bäst genom goda allmänna villkor för jobb och företagande, genom ett väl fungerande utjämningssystem som ger likvärdiga förutsättningar och genom ett större spelrum för lokala aktörer. Storstads- kommittén visade 1997 i sitt betänkande att de tidigare gjorda projekt- satsningarna inte varit långsiktigt framgångsrika. Ändå fastnade regeringen för att i sin proposition samla stora resurser i en projektorganisation.
Folkpartiets budgetalternativ
Miljarder kronor
Tabell 5: (Skattesänkningar för jobb och företag )
Tabell 6: (Satsningar )
Tabell 7: (Finansiering )
1111 Fysiska personers inkomstskatt
Folkpartiet vill genomföra en rejäl skattereform med inriktning mot att minska skatten på arbete och företagande. Vi vill påbörja ett arbete med inriktning på att minska marginalskatterna genom att höja den gräns där statsskatt tas ut och genom att sänka skatten på främst arbetsinkomster genom höjd brytpunkt och avskaffad s.k. värnskatt. Vidare föreslås en skattereduktion, lika för alla.
För att ge förutsättningar för nya jobb föreslås sänkningar av skatten på hushållstjänster.
Dubbelskatten på aktier är ett hinder för företagens expansion och drabbar de närmare 5 miljoner personer som sparar i aktier och fonder. Den bör avskaffas.
Som ett led i en ökad kompetenssatsning bör avdragsrätten för sparande i pensions- och kompetenskonton höjas. Detta ger inga omedelbara effekter på statsbudgeten för år 2000.
Höjningen av ersättningsnivån i mamma-/pappamånaden ger vissa ökade skatteintäkter
1121 Juridiska personers inkomstskatt
Fåmansbolagens skattesituation måste lösas. Vi föreslår ett steg på vägen mot en lösning.
1200 Socialavgifter och allmän pensionsavgift
Vi föreslår sänkt arbetsgivaravgift med 5 procentenheter i den privata tjänstesektorn och motsvarande sänkning för egenföretagare. Sänkningen bör träda i kraft den 1 juli 2000. Sociala avgifter på vinstandelar bör ej utgå.
1310 Skatt på fast egendom
Ett nytt förslag om lindring av fastighetsskatten i särskilt utsatta områden med snabb värdestegring bör tas fram.
1320 Förmögenhetsskatt
På sikt bör förmögenhetsskatten försvinna. I ett första steg bör sambeskattningen som är en kvarleva från ett äldre samhälle avskaffas.
1411 Mervärdesskatt
Betalningstiderna bör ändras så att inbetalningstidpunkten räknas för företagaren.
1428 Energiskatt
Vi accepterar ej regeringens förslag om höjning av produktionsskatten på el.
Däremot bör en miljöskatt införas på handelsgödsel.
Övrigt
Ökade resurser till skattemyndigheterna, förenklingar i skatte- och bidragsystemen gör det lättare för hushåll och företag att göra rätt. Därmed kan inleveranserna av skatter bli större. Eftersom Folkpartiet ej vill snabbavveckla Barsebäck ger detta utrymme för Vattenfall att göra större inleveranser till statskassan. Terracom AB kan göra inleveranser till statskassan istället för att subventionera digitalboxar hos hushållen.
Statens inkomster
Med hänvisning till ovanstående ställningstaganden kan statsbudgetens inkomster beräknas enligt följande, miljarder kronor:
Tabell 8: ( 2000 2001 2002 )
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Regeringskansliet har under den socialdemokratiska regeringens tid vuxit starkt. Det är viktigt att standarden i Regeringskansliet är hög och lönerna konkurrenskraftiga, men den nuvarande regeringens politiserande ambitioner har varit för stora. Genom en mera begränsad ökning kan de krav som EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2001 ställer tillgodoses.
Partiernas beroende av offentliga medel bör på sikt begränsas. En viss minskning av partistödet är därför motiverad.
Presstödet har sedan ett trettiotal år tillbaka i stort samma inriktning. Men det snedvrider konkurrensen. Dessutom har medielandskapet förändrats påtagligt under de senaste åren och nya typer av tidningar tillkommer ständigt. Vi vidhåller därför vårt krav från tidigare år på en besparing på 350 miljoner kronor. Följaktligen vill vi inte heller stödja den föreslagna generella höjningen av driftstödet på 5 miljoner kronor. Vår sammanlagda besparing på presstödet uppgår alltså till 355 miljoner kronor.
Utgiftsområde 2
En folk- och bostadsräkning bör ej genomföras av integritetsskäl. Vi anslår därför ej medel till denna. Statistiska centralbyråns anslag kan minska med 6 miljoner kronor.
Utgiftsområde 3
Vi anslår ökade resurser till skattemyndigheterna för åtgärder som kan medverka till att öka skatteintäkterna. Tullen bör få ökade resurser för insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.
Utgiftsområde 4
Rättsväsendet bör förstärkas. Att upprätthålla rättsordningen är en av de verkligt genuina uppgifterna för det offentliga. Därför måste det finnas resurser så att uppgifterna kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt.
Polisorganisationen behöver förstärkas. Under de närmaste åren behöver ytterligare poliser tillkomma.
Åklagarorganisationen behöver en viss utbyggnad. Vi föreslår ett tillskott om sex miljoner kronor.
Men hela rättskedjan måste fungera. Det räcker inte med polis och åklagare, domstolarna måste fungera väl. Den senaste tidens händelser och debatt har visat på behoven av bättre fungerande domstolar. Det är oacceptabelt att avgöranden i domstol kan ta så lång tid som för närvarande är fallet. 100 miljoner kronor ytterligare behöver satsas för att åtgärda de största bristerna.
Till Brottsofferjourer föreslås 6 miljoner kronor.
Rättsstryggheten behöver vidare förstärkas genom stöd till vittnen som utsätts för hot. Det är en oundgänglig förutsättning för ett rättssamhälle att vittnen ska våga uppträda och berätta sanningen i domstol.
Genom en satsning på 50 miljoner kronor kan rättshjälpen återställas så att den ger ett bättre reellt skydd. Sammantaget innebär detta att vi omedelbart satsar drygt 190 miljoner kronor mer än regeringen på rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram för år 2000.
Folkpartiet anser att försvaret i samband med den nya försvarsbesluts- perioden år 2002 behöver 1 miljard kronor mer än regeringen räknar med för omställningen till nya förutsättningar.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Målet för biståndet som andel av BNI bör återställas. Med regeringens ökning kommer detta att ta flera decennier. Vi anslår ytterligare 1,5 miljarder kronor till biståndet nästa år och motsätter oss det av regeringen aviserade användandet av begränsningsbelopp även för nästa år.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Vissa av de projekt som finansieras under anslaget Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna har inte en tillfredsställande effektivitet och förankring bland de berörda. En minskning kan därför ske.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Kostnaderna för läkemedel stiger kraftigt. Regeringen möter detta genom att försämra högkostnadsskyddet. Vi har andra lösningar. Det är för det första viktigt att läkemedelskommittéerna aktivare arbetar med begränsning av läkemedelskostnaderna. En utvidgning av det under den borgerliga regeringen införda referensprissystemet där billigare läkemedel med samma verkan väljs beräknas kunna ge betydande besparingar redan på kort sikt. Härigenom bedömer vi att kostnaderna för läkemedelsförmånen kan begränsas men att en viss ökning utöver den som regeringen räknar med är trolig.
Folkpartiet vill återställa handikappreformen. Vi har beräknat ramen så att den rymmer ett återförstatligande av kostnaderna för assistansersättningen från kommunerna samtidigt som de begränsningar i rätten till personlig assistans som regeringen infört avskaffas. Vår beräknade utökning av ramen är huvudsakligen beroende av detta. Det är vidare angeläget att den som får assistans före 65 års ålder även får behålla den efter 65-årsdagen. Detta minskar kommunernas kostnader för äldreomsorg. Denna reform bör genomföras redan den 1 januari 2000.
Vidare bör 4 miljoner kronor ges i ökade bidrag till kvinnojourerna under anslaget Bidrag till organisationer på det sociala området.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Det är tydligt att utgifterna inom detta område är på väg att glida regeringen ur händerna. Regeringens anslag för år 2000 ligger 4,5 miljarder kronor högre än de beräknade utgifterna under innevarande år. Dessa ligger i sin tur 7 miljarder kronor över anslaget för 1999. Det är i första hand de stigande kostnaderna för sjukpenningen som förorsakat detta. En sådan utveckling är inte acceptabel. Åtgärder måste vidtas för att sänka kostnaderna för frånvaro och stärka rehabiliteringen. Vi räknar med att aktiva åtgärder måste sättas in så att utgiftsökningen begränsas.
Det har föreslagits att trafikförsäkringen får ta ett större ansvar än idag, bl a även för den ersättning som sjukförsäkringen idag betalar och för sådan rehabilitering som syftar till att den drabbade i största möjliga utsträckning skall kunna återgå till arbete. Förslaget liknar det som sedan länge gäller i Finland.
Ett genomförande av förslaget skulle innebära att trafikanter som länge kört utan att orsaka skador i mindre utsträckning skulle påverkas än de med många skador. Det är också sannolikt att försäkringsbolagen skulle få ett starkt incitament att erbjuda effektiv rehabilitering. Reformen borde således utöver att minska skatte- och avgiftstrycket leda till samhällsekonomiska vinster. För några år sedan bedömdes det belopp som kunde lyftas av den allmänna försäkringen till knappt 4 miljarder kronor.
Vi föreslår att en sådan reform genomförs och att inkomstskatterna sänks med motsvarande belopp och att detta sker fr o m nästa år i form av en skattereduktion. Denna förändring bör genomföras den 1 juli 2000.
Närståendepenningen förbättras med 50 miljoner kronor och de allmänna försäkringskassorna ges ökade resurser för bl.a. ett intensifierat rehabili- teringsarbete.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Regeringen har genom inkomstprövningen av änkepensionen brutit mot principerna för ett säkert trygghetssystem. Änkepensionen bör återställas. Vidare bör omställningspensionen utökas.
En av de åtgärder för att stödja de sämst ställda pensionärerna som pensionärsorganisationerna prioriterar är att höja hyresgränsen vad gäller bostadstillägg för pensionärer. Denna gräns bör höjas från 4000 kronor per månad till 4500. Detta medför ca 250 miljoner kronor mer till pensionärerna. Vi har beräknat utrymme för en sådan höjning.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Barnbidragen bör höjas både under 2000 och 2001. Denna höjning beräknar vi till 125 kronor per barn och månad vartdera året bl.a. genom en överflyttning från det marginaleffektshöjande bostadsbidraget till det generella barnbidraget.
Vi upprepar vårt gamla krav att ersättningen i den s.k. mamma/ pappamånaden ska vara 90 procent. Vissa besparingar kan göras genom av- skaffande av garantidagarna och åtgärder mot försäkringens utnyttjande. Även inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom markering av det gemensamma föräldraansvaret.
Vi anslår medel för en höjning av bidraget vid adoption av utländskt barn från 24 000 kronor till 40 000 kronor.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Olika utredningar, bl.a. från Statskontoret och RRV, har pekat på att arbetslöshetskassorna inte fungerar väl. Systemet bör ses över med sikte på att verkligen göra arbetslöshetsförsäkringen till en omställningsförsäkring. Åtgärder i syfte att reformera arbetslöshetsförsäkringen gör det möjligt att redan år 2000 räkna med 600 miljoner kronor i lägre anslag.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
En renodling av arbetsmarknadsmyndighetens (AMV) verksamhet i riktning mot ökad tyngdpunkt på platsförmedling gör det möjligt att minska utgifterna. För år 2000 bör den extra förstärkningen på 700 miljoner kronor inte utgå med undantag för de 100 miljoner som är avsedda för åtgärder inriktade mot personer med invandrarbakgrund. Långsiktigt bör det vara möjligt att minska anslaget med en halv miljard varav 200 miljoner kronor kan ske år 2000.
I en konjunkturuppgång är det rimligt att minska de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas omfattning. Det är märkligt att regeringen istället räknar med att de ska öka i omfattning, både vad gäller antalet berörda personer och som andel av arbetskraften. Ett av den svenska arbetsmarknadens problem, som ofta lett till överhettning, har varit svårigheterna att anpassa offentliga åtgärder till konjunkturutvecklingen. I år beräknas enligt regeringen ca 3,5 procent av arbetskraften befinna sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilket är anmärkningsvärt högt. I vårt budgetalternativ räknar vi med att antalet personer i åtgärder högkonjunkturåret 2000 kan vara 10 000 färre än 1999.
Till forskning och myndigheter inom arbetslivsområdet avsätts mer än 700 miljoner kronor år 2000. Denna omfattning kan minska något. Vi räknar sammantaget med 175 miljoner kronor lägre anslag.
Däremot är det viktigt att åtgärder för de särskilt utsatta värnas. Till särskilda åtgärder för arbetshandikappade avsätts 80 miljoner kronor och 50 miljoner kronor ytterligare till Samhall.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Det som sagts om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna gäller också för de särskilda utbildningsåtgärder som sätts in i lågkonjunktur. Till viss del är detta självreglerande. När efterfrågan på arbetsmarknaden ökar påverkas också storleken på t.ex. Kunskapslyftet genom att tillströmningen dämpas och människor söker sig ut på arbetsmarknaden. Regeringen har också fått ta konsekvenserna genom att själv räkna ned omfattningen. Det är viktigt att särskilda åtgärder i en konjunkturuppgång inte konkurrerar med den reguljära verksamheten. När skolan har omvittnat svårt att rekrytera kvalificerade lärare är det inte lämpligt att Kunskapslyftet med bättre villkor konkurrerar ut skolan. Med hänsyn till dessa omständigheter kan en viss minskning av anslaget till bl.a. Kunskapslyftet ske.
Det är viktigt att studerande behandlas lika. Det leder till orimligheter när två på samma utbildning har olika regler: den ene måste låna varenda krona medan den andre kan studera med bidrag. Som ett steg i likabehandlingen bör en lånedel på 20 procent införas i vuxenstudier. Vidare bör det särskilda vuxenstudiestödet vid vissa lärarutbildningar och vid vissa andra utbild- ningar finansieras med studiemedel.
Vi har följaktligen beräknat en större volym studiemedel för att täcka den ökade efterfrågan som följer av dessa åtgärder samt av våra förslag vad gäller ökade kurser vid sommaruniversitet.
Barntillägget i svux och svuxa bör återinföras.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Vi motsätter oss regeringens förslag om maxtaxa som av okänd anledning smugits in under ett anslag för utbildning i storstadsregioner. Folkpartiet vill ha en förstärkning av den högre utbildningen. Ska Sverige vara ett land som kan betala goda löner genom kvalificerade jobb måste nivån på den högre utbildningen och forskningen vara hög. Vi vill satsa mera på kvalitet i universitetens utbildning och forskning. Doktorandtjänsterna bör bli flera. Vi avsätter medel för sommaruniversitet samt svensk undervisning i utlandet.
Utgifterna för Kunskapslyftet kan reduceras något med hänvisning till en mera begränsad efterfrågan och det förbättrade arbetsmarknadsläget.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier och trossamfund
Folkpartiet satsar 35 miljoner kronor mera än regeringen på kulturen, bl.a. till länsmusiken, varav 5 miljoner till Göteborgsoperan. Vidare 5 miljoner till Nordiska Akvarellmuseet samt 3,5 miljoner till trossamfunden. 1 miljon går till idrotten för att säkerställa dopingkontrollverksamhet.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Det marginaleffektskapande bostadsbidraget växlas i viss utsträckning mot höjning av det generella barnbidraget. Utgifterna för bostadsbidraget kan också hållas lägre därutöver.
En avtrappning av den garanterade räntan kan hålla nere utgifterna för räntebidragen.
Besparingar kan vidare göras på byråkratin inom utgiftsområdet, Boverket och Lantmäteriverket. Olika studier har visat att i praktiken fungerar de s.k. lokala investeringsprogrammen inte bra. Anslaget bör avskaffas.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Utgifterna för de allmänna regionalpolitiska åtgärderna kan minskas med 500 miljoner kronor.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Vi avsätter ytterligare 50 miljoner kronor för att bevara värdefulla naturområden genom en ökning av anslaget Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.
Utgiftsområde 21 Energi
Barsebäcksverket bör inte avvecklas i förtid. Denna regeringens politiska bindning kan komma att kosta staten stora belopp och medföra stora samhällsekonomiska kostnader. Om Barsebäck inte snabbavvecklas kan regeringens olika energipolitiska program fortgå i en mindre forcerad takt.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Vissa besparingar kan göras på byråkratin inom utgiftsområdet samt inom Banverkets anslag för banhållning. Rederistödet avskaffas successivt.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
För att vidmakthålla en god djurhållning bör anslagen till distriktsveterinärorganisationen förstärkas. Likaså anslås mera medel till djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder. Besparingar kan göras på Jordbruksverket.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
I en liberal politik är en fungerande konkurrens viktig. Vi anser att Konkurrensverket bör förstärkas och ytterligare medel anslås till konkurrensforskningen. Den s.k Östersjömiljarden återkallas medan vi anser att medel bör anslås till den verkligt farliga kärnkraften i vårt närområde, i Östeuropa. Vi anser det både ideologiskt viktigt och ekonomiskt motiverat att sälja ut företag i betydande omfattning. Kostnaderna för omstrukturering av de statliga företagen bör täckas av dessa försäljningsintäkter.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna
Det generella statsbidraget till kommunerna påverkas av vår överföring av assistansersättningen från kommunerna till staten samt av att vi avsätter medel för att personer över 65 år ska kunna behålla sina assistenter redan från den 1 januari 2000.
Regeringens kommunakut för kommunala bolag m.m. bör avskaffas.
Utgiftsområde 26 Statsskuldräntor m.m.
Statens utgifter för räntor kan nedbringas genom större utförsäljningar av statliga bolag än regeringen räknar med. Nettot mellan utebliven direktavkastning och minskade skuldräntor via större amortering på statsskulden sänker statsutgifterna.
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Anslagsbehållningar
Vi räknar vidare med att minskningen av anslagsbehållningarna kan vara mindre än regeringen räknar med. Detta kan uppnås genom användande av begränsningsbelopp och eventuellt indragning av anslagssparande. Inom t.ex. vissa delar av arbetsmarknadspolitiken, byggandet, t.ex. skyddsrums- byggandet, kan begränsningar ske. Biståndet bör dock undantas.
Budgeteringsmarginalen
Avsikten med budgeteringsmarginalen är inte, som regeringen uttalat rörande år 2002, att den ska vara ett reformutrymme. Den bör då istället för år 2002 sättas till ca 2 procent av utgiftstaket eller 6 miljarder lägre än regeringen anger.
Utgiftstak för den offentliga sektorn
Utgiftstaket för den offentliga sektorn kan därmed beräknas till 1 049 miljarder kronor för år 2000, 1 082 miljarder kronor för år 2001 samt 1 125 miljarder kronor för år 2002.
Finansiellt sparande
Genom en sådan politik som här redovisats blir det finansiella sparandet i den offentliga sektorn ca 7 miljarder kronor bättre än vad regeringen räknar med. Det finansiella sparandet motsvarar därmed ca 2,5 procent av BNP vilket kan vara en lämplig nivå i ett högkonjunkturläge när målsättningen är att hålla ett finansiellt sparande i den offentliga sektorn motsvarande 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen - med avslag på regeringens förslag om sänkt statsbidrag till kommunerna till följd av begränsad avdragsrätt för allmän pensionsavgift och med anledning av förslagen om höjd statlig ålderspensionsavgift, ändrad finansieringsprincip för avtalsför- säkringar på det statliga området - fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2000 till 748 miljarder kronor, får år 2001 till 770 miljarder kronor och för år 2002 till 791 miljarder kronor,
3. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2000 enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2000 på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen (bilaga 1),
5. att riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för budgetåret 2000 (bilaga 1),
6. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2001 och 2002 som riktlinjer för regeringens budgetarbete (bilaga 1),
7. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2000-2002,
8. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 1 Rikets styrelse enligt uppställningen i bilaga 2, 1
9. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning och utgifts- område 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt uppställningen i bilaga 2,
10. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd enligt uppställningen i bilaga 2, 2
11. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställningen i bilaga 2, 3
12. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställningen i bilaga 2, 4
13. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt upp- ställningen i bilaga 2, 6
14. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekono- misk trygghet vid sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekono- misk trygghet vid ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställningen i bilaga 2, 5
15. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och utgifts- område 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställningen i bilaga 2, 12
16. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning enligt uppställningen i bilaga 2, 8
17. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt upp- ställningen i bilaga 2, 7
18. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställningen i bilaga 2, 13
19. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt upp- ställningen i bilaga 2, 10
20. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, utgiftsområde 21 Energi och utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i bilaga 2, 11
21. att riksdagen för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställningen i bilaga 2, 9
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen till trafikförsäkringen, 5
23. att riksdagen beslutar om skatteförändringar enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 5 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Tabell 9: (1 Yrkande 8 hänvisat till KU. 8 Yrkande 16 hänvisat till UbU. ) BILAGA 1 (mkr)
Tabell 10: (Regeringens utgiftstak Folkpartiets ändringar Folkpartiets utgiftstak )
BILAGA 1 (mkr)
Tabell 11: (Regeringens utgiftstak Folkpartiets ändringar Folkpartiets utgiftstak )
Tabell 12: (BILAGA 2 (mkr) )