Det är en av svensk politiks främsta uppgifter att möta den
globaliserade ekonomins möjligheter med styrka och
självförtroende. En viktig del i denna uppgift är att uppnå en
social rörlighet som även öppnar gränserna i vårt eget
samhälle för alla dess invånare.
När Sverige står på tröskeln till ett nytt decennium och ett nytt århundrade
måste kraven ställas högt. Sverige måste bli ett samhälle som erbjuder sina
medborgare både frihet och välfärd. Det är i den fria ekonomin som
drivkrafterna för tillväxt och välstånd finns.
Det är i det fria samhället som individer kan ta sitt ansvar som
medborgare. Det är i fria öppna samhällen, där respekten för den enskilde
individen står i förgrunden, som toleransen och mångfalden kan stå stark.
Det är på den grunden civilisation, kultur och en god samhällsmoral överallt i
världen bäst kunnat utvecklas. Ekonomisk tillväxt har visat sig gå hand i
hand med mänsklig växt.
Så var det i det svenska samhälle som i slutet av det förra seklet
omvandlades från ett fattigt land till en rik nation. Berättelsen om hur
Sverige blev rikt är inte en berättelse om politiska beslut, växande offentlig
sektor och nya bidrag utan om ett växande utrymme för företagande och nya
upptäckter, en allt större roll för personligt ansvar på samhällslivets alla
områden och en öppenhet för en ny tids idéer genom den framväxande
marknadsekonomin.
Grunden för det svenska samhällets utveckling hade då lagts genom
årtiondens arbete för att ge den enskilde medborgaren en starkare ställning i
hans eller hennes egenskap av individ i stället för som tillhörig en grupp.
Den allmänna folkskolan kom att bli ett uttryck för en bildnings- och
kunskapssyn som omslöt individen vem hon än var och var hon än kom
ifrån. Den var på sitt sätt - utan att begreppet fanns - sin tids största
investering i humankapital. Ståndssamhälles avskaffande frigjorde en social
dynamik som tillförde Sverige kunnande, skapande och framtidstro och som
samtidigt gav enskilda människor en egen framtid att förverkliga. Den tidens
ståndsmässiga segregation bröts upp genom marknadsekonomi och social
rörlighet.
Förutsättningarna för en ny tids företagande lades fast genom nya lagar för
aktiebolag, fri handel för alla städer och hamnar samt en näringsfrihet som
gjorde Sverige till en friare ekonomi än många andra europeiska länders.
Omvandlingen kom att prägla alla delar av vårt samhälle.
För tusen och åter tusen människor innebar omvandlingen ett uppbrott från
den dominerande basnäringen i form av jordbruket till en ny företagsamhet
som ingen decennierna innan hade trott kunde finnas, än mindre ge jobb,
försörjning och välstånd. De lämnade bakom sig en livsmiljö som inte gav
några andra framtidsmöjligheter än de som tidigare generationer varit
hänvisade till.
Genom handel och industri byggdes en ny ekonomi upp ur det som en
gång var det svenska bondesamhället. Tågen, telefonen och tidningarna
skapade sin tids informationsrevolution. Byar och städer växte samman till
ett land. Den lokala ekonomin växlade över till ett samhälle där varje del av
vårt land kom att spela en roll för det gemensamma folkhushållet.
Dynamiken i samhällsomvandlingen var påtaglig inom alla områden. Inom
kulturen såg vi en vitalitet som står sig stark än i dag. Det gäller
litteraturen,
konsten, dramatiken, musiken liksom kulturlivets många nya etablissemang.
Då byggdes stadsteatrar och konserthus. Tidningar startades. Våra
folkrörelser etablerades. Nya uppfinningar lade grunden för en ny ekonomi
där Sverige låg i täten. En lång rad av de företag som under det följande
seklet burit upp den svenska välfärden etablerades. Decennierna före och
efter sekelskiftet lade en grund för det välstånd och den välfärd vi i dag är
stolta över.
Det var ingen lätt tid för det stora flertalet. Fattigdom kan ett land inte
lämna bakom sig vare sig genom enbart ett politiskt beslut eller genom en ny
uppfinning. Det var med hårt arbete, riskfyllt företagande och under den
osäkerhet som följer av all förnyelse, som detta Sverige byggdes upp. Det
var svårt för många men det blev bättre för alla. Den stora sociala och
ekonomiska utvecklingen förändrade som allra mest livet för dem som då
hade det som svårast.
Under decennierna före och efter sekelskiftet var Sverige en av Sveriges
mest avreglerade ekonomier. Det gav en frihet som gjorde oss till ett av de
nya seklets rikaste länder i Europa. Sverige blev ett samhälle med
möjligheter för alla.
Det förra sekelskiftets starka kraft gjorde Sverige till ett av världens rikaste
länder. Under 1900-talets senare del kom emellertid denna kraft att vårdas
illa. Enskilda initiativ och entreprenörskap fick gradvis ge plats för den
allomfattande politiken. Det kollektiva blev till slut viktigare än varje
människas bidrag. Öppenheten för det nya ersattes med vaktslående om det
gamla.
Det gjorde att Sverige tappade fart. Andra länder hann ifatt och förbi. I dag
är Sverige långt ifrån den trygghet och det välstånd som skulle varit möjligt
att skapa om initiativkraftens och kreativitetens villkor hade värderats bättre.
Nu står vi vid kanten av ett nytt sekel. Vi sätter ingalunda punkt för 1900-
talets ekonomiska politik med de beslut som nu skall fattas. Sveriges
framgångar under det nya seklets kommande decennier beror av de lärdomar
vi nu drar av vår egen historia, de beslut som format Sverige under 1990-
talet och de beslut som nu måste fattas. Det är naturligt att till grund för
politiken lägga erfarenheterna både av den utveckling som gjorde Sverige
rikt och av det som gjorde att vårt land kom att halka efter andra samt av de
reformer som under 1990-talet ånyo bidragit till att ge svensk ekonomi en
ökad stabilitet och tillväxt.
I en värld av förändring måste måttstocken på den förda politiken vara hur
vi lever upp till de utmaningar en globaliserad ekonomi ställer. Takten i
förändringen är betydande och ställer ständigt nya krav. Nu formeras en ny
tids välstånd och företagande. Det sker efter ett decennium som förändrat
världen på ett mer omfattande sätt än vad mänskligheten tidigare skådat.
Ett årtionde då världen förändrades
1990-talet har blivit omvandlingens decennium.
Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och den
åtföljande frigörelsen av länderna i Öst- och Centraleuropa
förändrade på bara några år hela den politiska scenen i
Europa. Hundratals miljoner människor som hade levt i
förtryck och ofrihet kunde börja forma sin framtid i frihet
och lägga grunden för en välståndsutveckling av samma slag
som i de västliga industriländerna.
I väst accelererade den ekonomiska omvandlingen. 1980-talets avregle-
ringar av kapitalmarknaden skapade radikalt annorlunda och bättre villkor i
den globala ekonomin. Nationellt genomfördes omfattande privatiseringar
efter mönster från Storbritannien och USA. Socialismen befann sig på reträtt
i hela världen och på alla områden. Demokratin trängde fram i länder och på
kontinenter där den tidigare bara varit undantag.
Teknologiska förändringar drev på utvecklingen. Nya företag växte upp i
nya branscher och gamla företag i existerande branscher mötte revolu-
tionerande förändringar av marknader och konkurrensvillkor.
Sveriges situation i denna omvandling var på sitt sätt utomordentligt
gynnsam. Det var i vårt närområde som de nya möjligheterna öppnades. I en
ekonomi med världens största offentliga sektor fanns också utrymme för
betydande överföringsvinster, om politiken systematiskt hade inriktats på att
sänka skatterna, avreglera och privatisera uppgifter som lika gärna kunde
skötas av fria företag.
Det är mot denna bakgrund som kraven på förnyelsen av det svenska
samhället måste ställas. Det räcker inte med glädjen över att världsekonomin
i dag ger svenskt näringsliv goda förutsättningar till tillväxt. Det avgörande
är de reformer som ger förutsättningar för morgondagens framgångsrika
företagande. Utan sådana kommer en stor del av den nya tidens möjligheter
att gå Sverige förbi.
1990-talets ofullgånga reformer
I Sverige kom det dynamiska 1990-talet att präglas av att en
löftesrik reformpolitik blev ofullgången.
Saneringen av statens finanser inleddes av den borgerliga regeringen.
Inledningsvis fullföljdes den på viktiga punkter av den socialdemokratiska
regeringen som tillträdde 1994. Men istället för en konsekvent politik för
minskade offentliga utgifter har regeringen därefter urholkat sanerings-
politiken genom att höja skattetrycket rekordartat och tillåta att de offentliga
utgifterna på nytt ökar i en sådan omfattning att de riskerar att bli ett av
många hinder för vårt lands möjligheter att dra nytta av den nya tidens
möjligheter.
Utgiftsökningarna sedan 1995 är större än utgiftsminskningarna. Den
socialdemokratiska inriktningen på skattehöjningar har tillsammans med den
bestående effekten av gjorda besparingar visserligen lett till en finansiell
balans i de offentliga finanserna i dag men inte till den samhällsekonomiska
balans som är nödvändig för långsiktig tillväxt i en globaliserad världs-
ekonomi.
Inflationen har under 1990-talet bekämpats och kunnat hållas nere med
lägre räntor som följd. Riksbankens oberoende har bidragit till en framgångs-
rik anti-inflationspolitik. Men genom att regeringen nu i högkonjunkturen
både vill öka de offentliga utgifterna och sänka skatten riskerar man den
stabilitet som behövs för att den ekonomiska tillväxten skall kunna fortgå
utan stigande räntor.
Medlemskapet i Europeiska unionen har skapat nya och goda
förutsättningar för människor, företag och den ekonomiska politiken. Men
genom sin passivitet ställer regeringen Sverige vid sidan om det europeiska
samarbetet och utanför den gemensamma valutan. Därmed skapas också
osäkerhet om inflationspolitiken.
Avregleringar inom finans- och kapitalmarknaderna har tillsammans med
motsvarande utveckling inom kommunikationsområdet skapat både ökat
utbud och prispress. Men genom att Sverige skiljer ut sig från andra länder
när det gäller kapitalbeskattning motverkas svenskt ägande och sparande,
liksom investeringar i företagande. I stället för att ta vara på de goda
erfarenheterna av avregleringarna motsätter sig regeringen att de stora
monopolsektorerna vård, omsorg och skola utsätts för konkurrens. Det leder
till minskat utbud, högre kostnader och bristande valfrihet.
De påbörjade diskussionerna om förändringar av arbetsmarknaden och
arbetsmarknadspolitiken har mynnat ut i intet. Sänkta ersättningsnivåer inom
socialförsäkringarna ledde till lägre kostnader och ett ökat utbud av arbete.
Genom återställda ersättningsnivåer skapas nu på nytt ett minskat
arbetsutbud. De offentliga utgifterna växer.
De reformer som ligger till grund för att det går bra för Sverige har
utformats bland de partier som bejakar tillväxt, företagande och europeiskt
samarbete och den har bekämpats av de partier som regeringen nu stöder sin
politik på. Inledda förändringar har därför inte fullföljts eller följts av de
fortsatta reformer som måste ligga till grund för fortsatta framgångar.
Den politik regeringen nu för utformas i samverkan med partier som
istället vill blockera en politik för företagande och tillväxt, som motarbetar
Europasamarbetet och som avvisar en ny arbetsrätt och en flexiblare
arbetsmarknad, men istället driver fram ökade utgifter och nya regleringar.
De stänger dörren för en ny tid.
En delad bild av Sverige
Inriktningen av regeringens politik är farlig. Utan
strukturförändringar tar det goda snart slut. Att det nu
förefaller att gå bra för Sverige får dessutom inte
undanskymma att det finns alldeles för många enskilda
människor som det går dåligt för, samtidigt som det finns
alldeles för få som det går bra för. Behovet av att fullfölja de
reformer som påbörjades under 1990-talets första del
understryks av de problem vi ser i det svenska samhället i
dag.
- Den i världen alltmer dynamiska tjänstesektorn förlamas och begränsas i
vårt land av monopol och bristande konkurrensmöjligheter inom bland
annat vård, skola och omsorg. Det drabbar inte bara medborgarnas
välfärd i form av köer och bristande kvalitet utan också vår ekonomiska
utveckling.
- En växande segregation, som istället för gårdagens klassamhälle leder till
något som nästan kan komma att liknas vid ett kastsamhälle, begränsar
många människors möjligheter att förverkliga sina egna drömmar och
förhoppningar. Deras kunskap och deras arbete lämnas utanför i ett
samhälle som blir alltmer delat. Alltmedan Sverige blir alltmer öppet för
vad som sker i globaliseringens spår blir vårt eget samhälle alltmer slutet
för egna medmänniskor i vårt land.
- Utflyttningen av företag, företagande och företagsägande är ett stort
problem eftersom de till en betydande del är genererad av bristande förut-
sättningar i det svenska företagsklimatet. Det ligger en djup tragedi i en
utveckling där stora svenska företag, som under decennier varit en
drivande kraft i Sveriges utveckling som industri- och välfärdssamhälle,
väljer att flytta utomlands för att kunna slå vakt om kapital, ägande, kun-
skaper och kompetens. Listan på namn som Volvo, Astrazeneca, Pharma-
cia & Upjohn, Merita Nordbanken, Stora Enso och många fler visar på ett
misslyckande i att leva upp till de krav som en öppen och internationell
ekonomi ställer. Samma sak gäller när handel och sparande flyttar ut.
- Än allvarligare är den utveckling som inte kan fångas med en lista på
namn, nämligen alla de idéer som på grund av skatter och otidsenlig
arbetsmarknad inte förmår bli företag. Allt för få företag startas och allt
fler väljer att redan tidigt i sin utveckling dra nytta av andra miljöer för
sin framtida utveckling.
- Den svenska skolan lämnar alltför många elever bakom sig. För få
rekryteras till högskolor och universitet och för lite kraft läggs ner på att
ge den högre utbildningens institutioner möjlighet att erbjuda en
högkvalitativ utbildning.
Sverige måste nu lägga grunden för en politik och en
samhällsutveckling där alla kan vinna och alla kan få det bra.
En ny tids möjligheter
Den grundläggande frågan måste nu ställas om vårt samhälle
i dag har den öppenhet och den frihet för nytt tänkande och
nytt skapande som en gång i samband med det förra
sekelskiftet gav oss den snabba utveckling som då gjorde
Sverige till en ledande industrination och ett ledande
välfärdssamhälle.
Har vi den mångfald och det utrymme för kreativitet och företagande som
behövs? Är vi på väg att bli ett ledande kunskapssamhälle med en skola i
världsklass och en forskning som står i den internationella fronten? Har vi
förutsättningarna för den sociala rörlighet som ger nya livsmöjligheter och
som berikar vårt samhälle med ny vitalitet och kunskap? Står vi redo inför en
förändring som kan ge både förnyelse och trygghet?
Moderata samlingspartiet menar att dagens Sverige inte lever upp till dessa
krav. Sverige behöver en radikal politik för förnyelse och modernitet som
vilar på idén om frihetens betydelse för individ och samhälle.
Vi anser att den ekonomiska politiken under kommande år måste präglas
av tre omfattande nationella utmaningar som var och en kräver vision,
engagemang och ledarskap. Att skapa de bästa av förutsättningar för det
kreativa, företagsamma och arbetande Sverige är den första utmaningen.
Det handlar om ett företagarklimat i världsklass. Det handlar om en arbets-
marknad där politiken öppnar - inte som idag, stänger - dörrar. Det är viktigt
för de företag som redan finns, men det är ännu viktigare för de idéer som
ännu inte fått vingar.
Att företa sig något - det må vara att utbilda sig, att utveckla sig i jobbet
eller att starta egen verksamhet - måste vara den mest uppskattade driv-
kraften i vårt samhälle. Detta ställer oundvikligen krav på skatterna på före-
tagande, arbete och sparande.
En politik för det kreativa Sverige handlar om mer än de omedelbara
förutsättningarna för företagande. Att utveckla Sverige till en första rangens
kunskapsnation genom att skärpa kunskapskraven och öka skolornas och den
högre utbildningens frihet att möta dessa krav måste bli en av våra viktigaste
uppgifter. Sverige skall ha Europas bästa skola. Universitet, högskolor och
forskning skall finnas med i den internationella frontlinjen.
Det kreativa Sverige behöver goda universitet och högskolor - med
resurser, men också med frihet från den nationella politikens tillfälliga
modenycker. Den högre utbildningens institutioner skall vila på ett ideal av
bildning, inte bara vara en fabrik för utbildning. Sverige skall ha fri
forskning i världsklass. Svensk forskning skall ha kunskaper och resurser att
vara främst på centrala forskningsområden.
Trygghet i förändringen är den andra utmaningen. Det gäller att säkra
människornas möjligheter att känna trygghet inför sjukdom och ålderdom
genom ett pensionssystem som kombinerar frihet att själv välja och prioritera
med en orubblig försörjningstrygghet för alla på ålderns höst och genom en
förnyelse av sjukvården som river pyramider och kapar köer. Personal och
vårdföretag skall ha de förutsättningar som behövs för att kunna ge alla en
vård i tid och av yppersta kvalitet. Den svenska sjukvården skall kunna bli en
dynamisk framtidsbransch.
En förutsättning för att ta tillvara framtidens möjligheter är att öka med-
borgarnas tilltro till den trygghet som följer med förändringen. Stagnation
skapar otrygghet i en värld som utvecklas.
Det gäller konkreta förändringar som ger medborgarna en växande kontroll
över den egna vardagen och den egna tryggheten. Det handlar om att
återskapa en personlig trygghet som innebär att den som har ett arbete kan
försörja sig på sin egen arbetsinkomst och sätta undan till ett eget sparande.
Den goda politiken tar ansvar för finansiering av sjukvård och skola, en
fungerande rättstrygghet och för stödet till dem som inte förmår att klara sig
själva. Den är absolut i sitt försvar av den enskildes rätt och säkerhet men
överlåter valen som formar välfärden till människorna i samhället. När
människor kan bestämma över sin välfärd ersätts dagens beroende till det
offentliga av en trygghet som följer den enskilde.
Den tredje utmaningen är att bygga ett Sverige för alla. Sverige skall vara
ett framtidssamhälle för alla genom att ge utrymme för den individens frihet
som är mångfaldens värn och trygghetens förutsättning för den som är
annorlunda.
Det handlar om en politik mot det utanförskap som drabbar individer och
familjer och som riskerar att dela vårt samhälle. Också de som i dag står
utanför skall kunna välja väg i livet.
Sverige behöver en politik som frigör kraften hos de enskilda medborgarna
istället för att fördjupa människors beroende till den politiska maktens
kategorisering av medborgare. Detta gäller självklart på arbetsmarknaden
och i företagandet. Det är genom att fler kan få ett jobb som vi tar det
viktigaste steget mot att bryta segregationen. Det är genom att fler kan starta
och försörja sig på en egen verksamhet som alla får en del i vårt samhälle
och kan ge det sitt bidrag.
Det gäller att fler skall kunna ha kraften att besluta över och ta ansvar för
den egna vardagen: att kunna välja skola åt sina barn, att kunna välja och äga
sitt boende, att kunna välja den vård och den omsorg som var och en
behöver.
Dessa tre utmaningar måste och kan bara fullgöras inom ramen för en för
Sverige övergripande utmaning. Sverige skall vara ett ledande land i
utvecklingen och utformningen av det nya Europa. Vi skall vara delaktiga
fullt ut i det europeiska samarbetet och vi skall med kraft ge vårt bidrag till
samarbetets utvidgning och utveckling. Inför det svenska ordförandeskapet i
EU måste Sverige ha en aktiv Europapolitik.
Vi har ett särskilt ansvar för att stödja våra baltiska grannländers
ansträngningar i denna del. Vi skall på en gång garantera folkens och
medborgarnas inflytande och nationernas mångfald.
Det är i det nya Europa som svenskarna kommer att leva. Precis som
Sveriges många bygder, samhällen och städer en gång bands samman när en
ny tid trädde in med detta sekels början binds våra öden när det gäller ekono-
mi, säkerhet, trygghet och livets vardag samman med folken i andra länder.
Det gäller att ta vara på de möjligheter som en inre marknad och en
gemensam valuta ger i en tid då ekonomi och företagande inte känner några
gränser och där utvecklingen av en global ekonomi ger både dynamik, ny
konkurrens och lägre priser. För Sverige är en full delaktighet i den
gemensamma valutan en säkerhet och en trygghet både för de enskilda
medborgarna och för företagen.
Den inre marknaden bygger på värdet av en fri handel och en öppen
ekonomi. Det europeiska samarbetet skall karaktäriseras av just detta
förhållningssätt även till länder och ekonomier utanför Europa. Det nya
Europas samtliga länder skall så snart som möjligt kunna bli delaktiga i både
det ekonomiska och politiska samarbetets trygghet och stabilitet.
I den värld som förändras varje dag premieras skapandet, de nya idéerna,
experimentlustan och viljan till förnyelse.
Politiken måste erbjuda en vision om en bättre morgondag liksom kraften
och kompetensen att formulera och staka ut de vägar som för från dagens
verklighet till morgondagens vision. Det uppdrag som ligger på svenska
folkets valda företrädare är inte att nostalgiskt drömma om den tid som flytt,
inte att slå sig till ro med att förvalta det som är. Uppdraget är att vara den
kraft för förnyelse och förändring som Sverige behöver.
Den ekonomiska
utvecklingen
Den internationella utvecklingen
Bedömningen av den internationella ekonomiska
utvecklingen under de senaste åren har varit föremål för
betydande svängningar. Svängningen i prognoserna har varit
större än i den realekonomiska utvecklingen i sig.
För ett år sedan präglades bilden av den finansiella krisen i Sydostasien.
En tidigare labil utveckling på de finansiella marknaderna i Ryssland
övergick under sommaren 1998 till svår turbulens med kraftiga börsfall. Den
ryska krisen hade i sin tur smitteffekter på ekonomierna i Latinamerika,
främst Brasilien.
Den oro för följdverkningar på världsekonomin i övrigt i som följde i
spåren på dessa krishärdar har emellertid inte infriats. I dagsläget presenterar
flertalet konjunkturbedömare en i sina huvuddrag ljusare bild av den
internationella ekonomins utveckling.
Styrkan i USA:s ekonomi har fortsatt att visa sig anmärkningsvärt stabil.
Den vändning nedåt som bl.a. OECD-sekretariatet förutsåg i sin december-
prognos 1998 har ännu inte realiserats och också för 1999 förutses, som
redovisas i tabell 1, en betydligt snabbare tillväxt än genomsnittet inom
OECD-området.
För Europas del har utvecklingen under 1999 blivit något svagare än vad
som tidigare förutsågs. Tabell 1 sammanfattar OECD Economic Outlook
från i juni med avseende på BNP-tillväxt. Diagrammet, som också visar vilka
revideringar i bedömningen som gjorts relativt OECD:s höstrapport 1998,
understryker USA-ekonomins centrala roll i den internationella konjunk-
turutvecklingen.
Tabell 1 BNP-tillväxt i världsekonomin. Förändringar i procent
Tabell 1: (Aktuell prognos Revision sedan november 1998 )
Källa: OECD Economic Outlook, juni 1999
För återstoden av år 1999 samt för år 2000 redovisar i
dagsläget flertalet konjunkturbedömare en relativt
optimistisk bild. "Lugn och förtroende har återvänt till
världens finansmarknader sedan de värsta farhågorna om
följderna av den ryska krisen i augusti förra året och
utsikterna för den globala ekonomin inte förverkligats", hette
det i OECD Economic Outlook i juni. "Utsikterna för den in-
ternationella ekonomin har i flera avseenden ljusnat under
sommaren", skrev Konjunkturinstitutet i sin augustiprognos.
För USA-ekonomin förutses en nedväxling av de senaste årens mycket
snabba tillväxt. BNP-utvecklingen visade under andra kvartalet i år en lägre
tillväxt än under det första. Jämfört med andra kvartalet 1998 låg dock BNP-
ökningen fortfarande runt 4 procent. En fortsatt stark inhemsk efterfrågan
bekräftades också av arbetsmarknadssiffror under sommaren med en fortsatt
låg arbetslöshet - strax över 4,3 procent - och flera nytillkomna
arbetstillfällen än man tidigare förutspått. Tillväxten i den amerikanska
ekonomin under år 2000 kan mycket väl komma att överstiga de 2 procent
som förutsas av OECD.
För den europeiska ekonomin i dess helhet föreligger inga klara
indikatorer på en uppgång i den ekonomiska tillväxten. Inte minst den tyska
ekonomin företer en fortsatt svag utveckling. Samtidigt som förväntansbilden
tycks ha förändrats mot ökad optimism är tecknen på en mer markant
vändning uppåt i den reala ekonomin få. Arbetsmarknaden är fortfarande
svag i de stora EU-länderna. Till bilden hör att utvecklingen inom Europa är
splittrad. I flera av de mindre EU-länderna ligger tillväxten klart över det
europeiska genomsnittet. Det gäller i synnerhet Irland men också länder som
Portugal, Spanien, Grekland och Finland. Sammantaget framstår det inte som
orealistiskt att räkna med en viss ökning av BNP-tillväxten under år 2000
jämfört med 1999 inom såväl EU som Euro-området.
Den ekonomiska återhämtningen i Sydostasien har som ovan framhållits
blivit starkare än vad som tidigare förutsetts. Också i Japan var utvecklingen
under första kvartalet 1999 något starkare än tidigare beräknat men bilden är
fortfarande oklar. En tillväxt nämnvärt över noll procent i Japan under år
1999 och 2000 är knappast sannolik.
Också för Latinamerikas vidkommande tycks den ekonomiska till-
bakagången ha blivit mer kortvarig än vad som tidigare befarats. För såväl
Brasilien som Argentina beräknas negativa tillväxttal under 1999 förbytas i
förnyad tillväxt under år 2000.
Att förutse den ekonomiska utvecklingen i Ryssland förutsätter prognoser
för den politiska utvecklingen, vilket i dagsläget framstår som högst
vanskligt. För östra Europa i övrigt pekar tillgängliga prognoser på relativt
höga siffror för den ekonomiska tillväxten under de närmast kommande åren.
Risk för räntehöjningar i USA och
Europa
Det huvudscenario för den internationella ekonomin som här
tecknats rymmer förutsättningarna för en i sina huvuddrag
positiv ekonomisk utveckling under de närmaste åren. Den
ekonomiska politiken måste dock alltid rymma en beredskap
att utvecklingen kan komma att följa andra banor.
För tio år sedan kunde ett i stort sett likartat scenario tecknas för de
kommande åren. Tillväxtprognosen såg gynnsam ut. Kommunismens
sammanbrott skapade förhoppningar om en gynnsam ekonomisk utveckling i
Östeuropa och en expanderande världshandel. I augusti 1990 gick Irak till
angrepp mot Kuwait och startade därmed en händelseutveckling som i
grunden ändrade förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under
1990-talet.
Möjligheten av politiska händelser med långtgående ekonomiska effekter
kan aldrig uteslutas. De risker för den internationella ekonomiska
utvecklingen som i dag framstår som mest påtagliga sammanhänger främst
med utvecklingen på de finansiella marknaderna. Diagram 1 nedan redovisar
hur de långa marknadsräntorna utvecklats i USA och Tyskland. I USA har
räntorna rört sig uppåt ända sedan slutet av 1998 och i Europa i huvudsak
sedan i våras. Marknadens förväntningar vad gäller penningpolitiken har
gradvis förändrats. Många räknar idag med en eller två räntehöjningar i USA
under hösten och med att den europeiska centralbanken också kan komma att
höja räntan före årsskiftet. Betydande räntehöjningar i USA kan komma att
leda till ett ras i de högt uppdrivna börskurserna, vilket i sin tur kan
förväntas
får återverkningar på börskursernas utvecklingen också i andra länder och på
den realekonomiska utvecklingen.
Diagram 1 Utvecklingen av den långa räntan 1998 och
1999
Euron och den europeiska
konjunkturen
Sedan årsskiftet är euron gemensam valuta inom EMU-
området. I diagram 2 nedan återges eurons
växelkursutveckling mot dollarn 1998-2000. Sedan hösten
1998 och fram till juli 1999 har euron successivt försvagats
relativt den amerikanska dollarn. Några har menat att denna
utveckling representerar ett misslyckande för EMU och den
nya gemensamma valutan. Snarare är det så att
växelkursutvecklingen har speglat den underliggande
skillnad i tillväxt mellan USA och Euro-området som
redovisades ovan i tabell 1. Därtill kan också kriget på
Balkan ha bidragit till att försvaga euron i förhållande till
dollarn.
Diagram 2 Växelkursutvecklingen USD/euro 1998 och
1999
Under de senaste månaderna har bilden förändrats. Euron har
sedan sommaren förstärkts något gentemot dollarn.
Sannolikt har mer optimistiska förväntningar om den
europeiska konjunkturens utveckling medverkat till detta. En
förstärkning av den europeiska konjunkturen samtidigt som
tillväxten i USA dämpas bör leda till en återhämtning för
euron.
Utvecklingen i den svenska ekonomin
Bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen i Sverige
har blivit allt mer optimistiska i takt med att utsikterna för
den internationella ekonomin ljusnat. Enligt den prognos för
1999, som Konjunkturinstitutet redovisade i augusti och som
ligger bakom bedömningarna i regeringens budget-
proposition, kommer bruttonationalproduktens tillväxt att
öka med hela 3,8 procent under året i förhållande till 1998.
Regeringen har i budgetpropositionen valt att lägga sig 0,2
procentenheter lägre. Jämfört med bedömningar tidigare
under våren är det i synnerhet den privata konsumtionen som
ökar. Därtill är den svenska exportkonjunkturen på väg att
stärkas efter avmattningen i början av året.
Det är naturligtvis bra att det i vart fall detta och nästa år går bra för
Sverige. Det är i första hand fem faktorer som medverkat till att Sverige
under 1999 såväl enligt Konjunkturinstitutets som OECD:s progoser kan
komma att få en tillväxt överstigande genomsnittet inom EU:
- Den första är förbättringen i den internationella konjunkturen. Det
handlar dels om en allmän återhämtning i omvärldens efterfrågan, dels
troligen också om att expansionen i världshandeln har, som Konjunk-
turinstitutet konstaterar, "en för svensk exportindustri fördelaktig
sammansättning med tonvikt på investeringsvaror, särskilt inom
teleområdet".
- Den andra faktorn är resultatet av den saneringspolitik som inleddes i
början på 1990-talet. Tillsammans med en oberoende riksbank och
tydliga inflationsmål har den bidragit till låg inflation och låga räntor.
Hanteringen av bankkrisen efter 1980-talets okontrollerade expansion har
gett det finansiella systemet stabilitet.
- Den tredje faktorn är EU-medlemskapet. Som EU-medlem har Sverige
varit fördragsenligt förpliktigat att realisera Maastrichtfördragets
konvergenskriterier, och regeringen har kunnat lägga skulden för de
svårigheter detta medfört på EU. Det är osannolikt att Sverige på egen
hand, utanför EU, hade varit i stånd att genomföra de utgiftsned-
dragningar och skattehöjningar som behövts för att sluta budget-
underskottet och få ner inflation och räntor. Medlemskapet i EU och den
inre marknaden har på en gång gett svenska företag goda förutsättningar
och ökad konkurrenskraft på den europeiska marknaden.
- Den fjärde faktorn är de avregleringar som genomförts inom viktiga
tjänste- och servicemarknader. Inom expanderande samhällssektorer har
de bidragit till växande konkurrens, ökat utbud och lägre priser.
- Den femte faktorn är det ackumulerade behovet av ökad konsumtion och
nya investeringar som uppkommit efter en följd av år med svag
ekonomisk utveckling. Den privata konsumtionen minskade under flera
år i början av 1990-talet och utvecklades också därefter svagt. Först
under förra året började den privata konsumtionen på nytt vinna
momentum. Än mer markant var detta i fråga om bostadsinvesteringar
som minskade med cirka 75 procent mellan 1990 och 1997.
IMF pekar i sin rapport från augusti 1999 ut grunderna för
den svenska ekonomins återhämtning under 1990-talet:
Den svenska ekonomin utsattes för svåra påfrestningar i början på 1990-talet
när utvecklingen inom ett antal områden - stigande löne- och prisutveckling,
konsekvenserna av att bubblan inom fastighets- och finansmarknaden sprack,
en därpå följande bankkris, samt en påtvingad frigörelse från knytningen till
Ecun - alla samverkade till att föra in landet i dess djupaste recession sedan
1930-talet. De skadliga effekterna av kombinationen av stor andel offent-
liganställda, generösa bidragssystem, och de offentliga finansernas stora
känslighet för konjunkturförändringar blottlades genom recessionen och
ledde till förlorat förtroende för de svenska statsfinanserna. Sedan dess har
myndigheterna gjort mycket för att återupprätta stabilitet och trovärdighet,
genom en målmedveten hantering av bankkrisen och upprättandet av en
makroekonomisk politik fokuserad på inflationsmål och ett kraftfullt
saneringsprogram för statsfinanserna. Framgången för denna politik har
sedan 1993 varit uppenbar i form av exceptionellt låg inflation och en
konkurrenskraftig och i grunden stabil rörlig växelkurs, och mera nyligen
genom överskott i statens finanser och en god ekonomisk tillväxt. Framsteg
vad gäller strukturreformer - särskilt vad gäller skatte- och lönebildning -
har varit mindre uttalade.
(IMF Staff Report for the 1999 Article IV Concultation, vår översättning)
IMF visar med denna analys på viktiga skäl till varför svensk
ekonomi i dag utvecklas väl. Samtidigt slår man fast behovet
av strukturreformer för att möjliggöra fortsatt tillväxt.
Budgetpropositionens prognos för åren 1999 och 2000 är optimistisk men
mot bakgrund av ovannämnda faktorer inte omöjlig. Tillväxttal på omkring 4
procent har som framgår av diagram 3 förekommit enstaka år vid ett flertal
tillfällen sedan 1970-talet. Det gäller under 1990-talet åren 1994 och 1995.
En tillväxt på omkring 4 procent kunde också registreras åren 1974, 1979
och 1984. Före 1970 var en tillväxt i denna storleksordning snarare regel än
undantag. Detta understryker ytterligare att långvarig tillväxt och låg
arbetslöshet även efter år 2000 förutsätter strukturella reformer av svensk
ekonomi.
Bakom diagram 3 ligger statistik från OECD Economic Outlook. Värt att
notera är, att enligt de nya nationalräkenskaper som började publiceras i maj
i år hade Sverige sin 1990-talstopp i tillväxthänseende år 1994, sedan den
dåvarande borgerliga regeringen börjat komma tillrätta med de föregående
årens finanskris.
Diagram 3 Årlig BNP-tillväxt i procent 1960-1998
Till följd av ökad ekonomisk tillväxt har sysselsättningen
ökat i Sverige under de senaste åren. Antalet personer i
arbete är i dag cirka 100.000 fler än för ett år sedan.
Som framgår av diagram 4 är det emellertid lång tid kvar innan syssel-
sättningen kommer ens i närheten av nivån i slutet av 1980-talet. Det finns
också skäl att påminna om att denna ökning till stor del förenas med
minskande produktivitet och växande sjukfrånvaro.
Diagram 4 Sysselsättningsutvecklingen i Sverige
Regeringen glädjer sig åt en sjunkande arbetslöshet.
Arbetslösheten skall enligt budgetpropositionen falla till 5,4
procent under innevarande år. Målet om 4 procents öppen
arbetslöshet under år 2000 sägs ligga inom räckhåll. Enligt
regeringens huvudprognos nås emellertid inte detta mål.
Tabell 2 Total arbetslöshet i augusti inkl. arbetsmarknadspolitiska
åtgärder m.m.
Tabell 2: (Antal % av arbetskraften )
Källa: SCB
Det finns dock anledning att påminna om att den totala
arbetslösheten ligger väsentligt högre. Tabell 2 sammanfattar
arbetsmarknadsläget i augusti enligt SCB. Inklusive
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sysselsatta i det s.k.
kunskapslyftet stod 13 procent av arbetskraften utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Därtill var 2,7 procent latent
arbetslösa, d.v.s. personer som stod utanför arbetskraften
men ville ha ett jobb. 6,6 procent registrerades som
undersysselsatta. Detta understryker behovet av reformer
som kan bidra till att hög tillväxt kan förenas med att fler får
ett arbete.
Risker för problem med utvecklingen
i Sverige
Vi har i det föregående nämnt några år sedan 1970-talet, då
Sverige haft en ekonomisk tillväxt omkring 4 procent. Det
första var 1974, som står som en inledning till 1970-talets
ekonomiska kris i Sverige. Det andra var 1979 som följdes
av två devalveringar av den svenska kronan 1981 och 1982.
Snabb tillväxt har historiskt ofta varit förknippat med
löneökningar som drivit på inflationen och underminerat den
svenska exportindustrins internationella konkurrenskraft.
Av budgetpropositionen framgår att också regeringen är medveten om de
risker som är förenade med den nuvarande utvecklingen. I den reviderade
finansplanens avsnitt om lönebildning konstateras att om löneökningarna blir
högre än vad den svenska ekonomin klarar av skulle skattesänkningar kunna
leda till en överhettning av ekonomin och att "detta måste undvikas".
Diagram 5 Arbetskraftskostnad per producerad enhet i Sverige och
Euro-området 1980-1999
Källa: OECD Economic Outlook
Diagram 5 visar hur arbetskraftskostnaderna per producerad
enhet (ULC) utvecklats i Sverige och länderna i det
nuvarande Euro-området. Under 1980-talet hade Sverige en
betydligt snabbare kostnadsutveckling. Det bidrog till den
finansiella krisen i början av 1990-talet. Under 1990-talets
första hälft hade Sverige en klart långsammare
arbetskraftsutveckling. Sedan 1995 har däremot de relativa
arbetskraftskostnaderna i Sverige på nytt tagit fart relativt de
nuvarande Euro-länderna. Enligt OECD Economic Outlook
ökar de svenska arbetskraftskostnaderna per producerad
enhet med drygt 7 procent mer i Sverige under perioden
1995-1999.
Utan avregleringar och reformer som avser arbetsmarknad, lönebildning,
socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik blir resultatet en snabb
överhettning med stigande räntor och vikande ekonomisk tillväxt som följd.
Det finns skäl att påminna om att SCB i sina i september reviderade
nationalräkenskaper redovisar en lägre tillväxt för andra kvartalet 1999 än
vad som förutsagts tidigare. De reviderade nationalräkenskaperna tyder på att
produktiviteten minskar jämfört med 1998. Det tyder i sin tur på att
ekonomin redan har problem att klara den tillväxt som regeringen räknar
med i dag.
OECD och IMF
Såväl OECD som IMF har i ett antal Sverigerapporter pekat
på grundläggande brister i den svenska ekonomin. I OECD:s
rapport i somras hette det att konkurrenstrycket på det
svenska näringslivet borde göra det möjligt att upprätthålla
ett tryck på kostnaderna och bibehålla en del av den
produktivitetsförbättring som uppnåtts under 1990-talet.
"Men i ett långsiktigt perspektiv har Sverige inte lyckats
vända eller ens stoppa den svenska ekonomins långsiktiga
oförmåga att hålla takten med övriga OECD-länder i fråga
om per kapitainkomstens tillväxt."
Diagram 6 BNP per invånare i olika länder 1970-1998
OECD pekar därvid på den utveckling som illustreras i
diagrammet 9 ovan och som visar hur Sverige fallit tillbaka
från att ha varit en av de rikaste länderna inom OECD-
området till att ligga på artonde plats, som sista nordiska
land.
Några rubriker i OECD:s sammanfattande analys av Sverige är
otvivelaktigt värda att beakta:
- Obalanserna på arbetsmarknaden är fortfarande betydande och kräver
större löneflexibilitet.
- Investeringar i utbildning behöver åtföljas av reformer av stöd till
arbetslösa.
- Skatte- och bidragssystemet betonar omfördelning på bekostnad av
incitament. Höga skatter och generösa bidrag reducerar incitamenten till
arbete.
- Skattesystemets komplexitet bromsar och motverkar företagande.
- Beskattningen av kapital är neutral visavi investeringar men den totala
skatten på sparande är för hög.
IMF har i sin utvärdering av den ekonomiska utvecklingen i
Sverige i centrala hänseenden kommit fram till likartade
slutsatser. Inte minst betonas i IMF:s rapport att den
nuvarande gynnsamma ekonomiska situationen erbjuder ett
gott tillfälle för Sverige att vidtaga de strukturella reformer
som förr eller senare kommer att krävas. I synnerhet
framhålls skattestrukturen och systemet för
löneförhandlingar som centrala problemområden. "Prioritet
borde ges åt att minska de skatter, som orsakar de största
störningarna, inkluderande skatter på förmögenhet liksom på
arbete och kapitalinkomster."
Högsta prioritet borde enligt IMF ges en reduktion av skattekilarna, åt att
effektivisera systemet för arbetslöshetsersättning och att reformera systemet
för löneförhandlingar.
Det finns enligt Moderata samlingspartiet mycket starka skäl att lyssna till
dessa fristående granskares bedömningar av den svenska ekonomin och
förutsättningarna för en fortsatt gynnsam utveckling. Det går förvissa bra för
den svenska ekonomin just nu, men den är långt ifrån så stark inför det nya
seklet och millenniet som regeringen i budgetpropositionen söker ge intryck
av.
Det medelfristiga perspektivet
I budgetpropositionen redovisas kalkyler avseende den
ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till och med år
2002. Det framhålls i budgetpropositionen att det inte
handlar om prognoser.
I den första kalkylen närmar sig tillväxten en "långsiktigt normal
tillväxttakt kring 2,0 procent per år". I detta alternativ ligger den öppna
arbetslösheten kvar på en nivå över 4 procent såväl 2001 som 2002.
I det andra alternativet ligger tillväxten under 2001 och 2002 kvar på en
nivå på 2,5 procent per år. I detta fall skulle arbetslösheten sjunka till 3,8
procent som årsgenomsnitt år 2002 och sysselsättningsgraden för personer
mellan 20 och 64 år stiga till 78,0 procent. I det tredje alternativet slutligen
ligger den ekonomiska tillväxten på 2,8 procent per år och sysselsättnings-
graden stiger år 2002 till 78,5 procent.
Enligt budgetpropositionen ligger "med en långsiktig politik för tillväxt
och rättvisa inriktad på ökat arbetskraftsutbud och en väl fungerande
lönebildning" de senare, mer optimistiska kalkylerna "inom räckhåll".
Det kan konstateras att redan det lägre av de tre tillväxtalternativen i ett
historiskt perspektiv framstår som utomordentligt optimistiskt. Det skulle
innebära att Sverige under en femårsperiod, från 1998 till och med 2002,
skulle ha tillväxtsiffror på 2 procent årligen eller däröver. Av diagram 3 kan
utläsas att man måste gå tillbaka till före 1970-talet för att finna en lika
lång
period av gynnsam ekonomisk tillväxt.
En längre period av uthållig tillväxt är enligt Moderata samlingspartiets
uppfattning såväl önskvärd som möjlig. Det är den enda vägen tillbaka till en
topposition i den internationella välfärdsligan. Den kan emellertid inte
förväntas komma av sig själv. Det är direkt anmärkningsvärt att regeringen i
budgetpropositionen har så lite att säga om hur "en långsiktig politik för
tillväxt" skall se ut och hur ett "ökat arbetskraftsutbud och en väl fungerande
lönebildning" skall åstadkommas. Centrala problem i den svenska ekonomin
i det förflutna har varit otillräckliga incitament för tillväxt, brister i
arbetsmarknadens funktionssätt och en icke fungerande lönebildning.
Budgetpropositionen - en
passivitetens politik
Prognos utan strategi
Regeringens budgetproposition är en prognos över de
offentliga finanserna i en tid av god svensk ekonomi. Den
saknar politisk strategi och den innehåller inte de förslag till
reformer som såväl regeringen själv och dess företrädare
samt internationella bedömare som OECD, Världsbanken,
IMF och EU liksom svenska ekonomer pekat på.
Budgetpropositionen innehåller inte förslag till sådana utbudsstimulanser
som kan motverka en överhettning, vare sig vad gäller avregleringar,
reformer av arbetsmarknadspolitiken, modernisering av arbetsrätten, social-
försäkringarna eller företags- och kapitalbeskattning.
Trots ett enastående tillfälle till strukturella reformer för regeringen i
stället en konjunkturförstärkande politik i högkonjunktur. Därmed bäddar
man för ett växande inflationstryck vilket med en oberoende riksbank och ett
tydligt inflationsmål leder fram till stigande räntor. Det växande inflations-
trycket tillsammans med bristen på utbudsreformer urholkar förut-
sättningarna till en långsiktigt hög tillväxt och låg arbetslöshet.
Regeringen låter glädjen över den goda ekonomiska utvecklingen i dag
förtränga behovet av de reformer som andra och även man själv pekat på.
- Regeringen gör inget åt den svenska arbetsmarknadens problem och de
flaskhalsar som denna riskerar att skapa. Ej heller försöker man komma
tillrätta med de problem för en sund lönebildning som är inbyggda i den
svenska förhandlingsmodellen.
- Det faktum att regeringen inte fullföljt det besparingsprogram som den
tidigare borgerliga regeringen introducerade riskerar att få särskilt
besvärande konsekvenser. Att budgeten på kort sikt kunnat stärkas beror i
första hand på att skatterna höjts. Det innebär att Sverige långsiktigt står
avsevärt svagare än om besparingspolitiken fått fortsätta som saneringens
huvudlinje.
- Trots att regeringen upprepat nämner vård, skola och omsorg föreslår
man inga andra reformer än fortsatt ökade statsbidrag till landsting och
kommuner. De tidigare ökade insatserna i form av ökade statsbidrag har
inte lett till att problemen blivit mindre. Resultatet är bristande kvalitet,
rekryteringsproblem samt köer och stigande kostnader inom samhälls-
områden som har en omfattande betydelse både för den enskilde och för
samhällsekonomin. Möjligheten att göra sjukvården till en dynamisk
framtidsbransch försummas.
- Regeringen redovisar ingen politik för att vända på utvecklingen med
företag och ägande som flyttar ut från Sverige. Snarare skärper man
skatter som missgynnar svenskt företagande och svenskt ägande. Ned-
gången i nyföretagande ger inte regeringen skäl till en politik för ökad
företagsamhet.
- Den fråga som regeringens företrädare pekar ut som en av våra viktigaste
frågor att ta ställning till, nämligen Sveriges deltagande i den gemen-
samma valutan, har regeringen inget annat svar på än "vänta och se". Det
är en hållning som också präglar den ekonomiska politiken i sin helhet.
- Regeringen föreslår inte sänkta skatter för företagande och investeringar.
Skattetrycket fortsätter att i en alltmer globaliserad världsekonomi vara
unikt högt jämfört med världen i allmänhet och våra viktigaste
konkurrentländer i synnerhet.
För den som tagit fasta på regeringens utfästelser att ta sig an
Sveriges strukturproblem medför budgetpropositionen
svikna förväntningar. Det är desto mer anmärkningsvärt som
att grunden för att det i dag går bra för svensk ekonomi,
förutom en stark världsekonomi, beror på de påbörjade
reformer som regeringen nu inte orkar fullfölja arbetet med.
- Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har gett svensk ekonomi
stabila förutsättningar och växande konkurrensmöjligheter på den inre
marknaden.
- Saneringen av statsfinanserna påbörjades under 1990-talets första del
med beslut som därefter kommit att spela en allt större roll för en stram
statsfinansiell utveckling.
- Tillsammans en framgångsrik penningpolitik med ett tydligt inflations-
mål och en oberoende riksbank har Sverige uppnått låg inflation och låga
räntor.
- Avregleringar inom medie-, el-, tele-, finans-, kapital-, transport- och
kommunikationsmarknaderna har gett lägre priser, ökat utbud och nytt
företagande med nya jobb.
Denna politiska inriktning har haft sitt parlamentariska stöd
bland de partier som bejakar företagande, låg inflation,
strama statsfinanser och europeiskt samarbete.
Socialdemokraterna har sällan aktivt varit för dessa förändringar. Vänster-
partiet och Miljöpartiet har däremot konsekvent motarbetat denna politik och
istället verkat för ökade statsutgifter, nej till besparingar och ett nej till
Europasamarbetet. De har sett ett stabilt penningvärde som en begränsning
för sin politik och hög inflation som ett enklare och attraktivare alternativ
till
en krävande strukturpolitik.
Nu formar regeringen sin politik i samverkan med dessa partier. Resultatet
är att den reforminriktning som lagt grunden för den förbättrade svenska
ekonomin avbryts trots att regeringen själv har pekat på behovet av sådana
åtgärder.
Därför blir budgetpropositionen en passiv prognos där de pengar
regeringen anser sig förfoga över fördelas genom lite ökade barnbidrag, lite
sänkta skatter för hushållen och lite ökade statsbidrag till kommunerna.
Någon reformstrategi gentemot de utmaningar som mäter svensk ekonomi
finns inte.
Ingen Europapolitik
Regeringens egen tvehågsenhet och dess beroende till sina
Europafientliga samarbetspartners syns kanske som allra
tydligast i Europapolitiken. Inte heller i budgetpropositionen
lämnas något besked om regeringens syn på frågan om
eurons införande i Sverige.
Regeringens senfärdighet att själv ta ställning, att förbereda och att bilda
opinion för ett införande av euron har fått negativa konsekvenser för Sverige,
såväl ekonomiskt som politiskt. Istället för att själv ta ställning överlåter
regeringen nu åt andra att bilda opinion med hjälp av statliga bidrag.
Det innebär att osäkerheten om Sveriges förhållande till euron ökar. I en
ekonomi som präglas av växande inflationstryck kan detta komma att leda
till en försvagning av den svenska kronan gentemot euron. Den osäkerhet
som även fortsättningsvis kommer att prägla relationen mellan den svenska
kronan och euron drabbar ytterst svenska konsumenter och de nya företag
som vill ta upp konkurrensen med den traditionella industrin.
För de företag som vill utveckla internationell Internethandel är
osäkerheten om den svenska kronan och den gemensamma valutan ett
tilltagande problem.
Under 2001 skall Sverige vara ordförandeland i EU. Det är i det
sammanhanget en betydande nackdel att regeringen knappast då heller synes
kunna redovisa någon uppfattning i en fråga som har avgörande betydelse för
fullföljandet av den inre marknaden. Det kommer att urholka vår förmåga att
påverka beslutsfattandet när det gäller den inre marknadens förverkligande
och de ekonomiska förutsättningar som skall gälla både för denna och för
den europeiska centralbanken.
Sverige har inte kunnat delta i detaljbesluten angående ECB och den
penningpolitik som skall föras. Vi är utestängda från diskussionerna i
Euro-11, dvs. det forum där mycket av den ekonomisk-politiska sam-
ordningen inom EU sker. Under det svenska ordförandeskapet kommer vi att
tvingas lämna över ordförandeklubban till andra och lämna rummet när dessa
och sammanhörande frågor skall debatteras.
Det kommer självfallet urholka regeringens förmåga att hävda svenska
intressen när det gäller de ekonomiska och penningpolitiska frågorna. Men
därutöver får Sverige räkna med att vårt inflytande inom EU blir mindre
även utanför det ekonomiska området.
Detta understryks av att regeringen i sin praktiska gärning inte heller ínom
andra områden visar beslutsfattandet inom EU något större intresse. Trots att
regeringen tillstyrkt rekommendationer till medlemsländerna om syssel-
sättningsfrämjande åtgärder vägrar den fortfarande att genomföra dem på
hemmaplan. Det har gällt uppmaningar till skattesänkningar, avregleringar
och reformer i socialförsäkringarna. Bl.a. har det ställts krav på att varje
medlemsstat skall fastställa ett mål för en gradvis minskning av den totala
skattebördan och ett mål för en gradvis minskning av skattetrycket på arbete
och av lönebikostnaderna. Sådana målangivelser lyser dock med sin frånvaro
i budgetpropositionen.
Att regeringen ställt Sverige utanför viktiga delar av EU-samarbetet har en
negativ inverkan på företagens vilja att satsa och verka i Sverige. Ett snabbt
beslut att införa euron i vårt land är ingen garanti mot fortsatta förluster av
företag och jobb, men det skulle ge större möjligheter för att strömmen även
kunde gå i motsatt riktning.
I regeringsförklaringen hette det: "Sverige skall aktivt bidra till att forma
Europas framtid." Efter att ett år har förflutit saknas tecken på en sådan
offensiv.
Energi- och miljöpolitiken på fel väg
Energiförsörjningen är av stor betydelse för möjligheterna att
få till stånd ökad tillväxt och fler jobb. Mot denna bakgrund
är det anmärkningsvärt att energipolitiken inte berörs annat
än genom förslag till höjda energiskatter. Det från kostnads-
och miljösynpunkt oansvariga beslutet att genomföra en
förtida avveckling av kärnkraften nämns inte, än mindre
redovisas kostnaden för nedläggningen.
Det faktum att regeringen inte redovisar kostnaderna för avvecklingen av
de två reaktorerna i Barsebäck innebär att budgeten är svagare än vad
regeringen redovisar. Avvecklingen innebär också att det mest påtagliga som
regeringen gör inom tillväxtpolitikens och miljöns områden leder till lägre
tillväxt och större utsläpp. Det finns i budgetpropositionen inga förslag som
uppväger dessa effekter av regeringens avvecklingspolitik.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen vad den kallar gröna
nyckeltal. Av dessa framgår att utsläppen av koldioxid minskade under
1980-talet, bl.a. till följd av övergången till el för uppvärmning, men att de
under 1990-talet har ökat igen, bl.a. genom en ökad användning av fossila
bränslen inom el- och värmeproduktion. Vidare klargörs att belastningen på
haven av fosfor och kväve minskade i slutet av 1980-talet för att sedan öka
igen.
Dessa trendbrott är i sig utomordentligt oroande. Direkt avskräckande ter
de sig i ljuset av beslutet att förtidsavveckla kärnkraften. Det är mot denna
bakgrund begripligt - men alls inte försvarbart - att Sverige i samband med
Kyotokonferensen och bördefördelningen inom EU har verkat för att höja sin
kvot för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Sverige vägrar
dessutom att ta ansvar för de utsläpp som uppstår vid den elproduktion som
behövs utomlands för att täcka efterfrågan i Sverige, när kärnkraften
avvecklas. Det är uppenbart att en ökad användning av fossila bränslen
kommer att öka utsläppen av framförallt koldioxid.
I det sammanhanget är regeringens så kallade skatteväxling en ren
skenmanöver som kommer att få en motsatt konsekvens. För det första så
innebär den så kallade skatteväxlingen bara en höjning av internationellt sett
redan mycket höga energiskatter, vilket negativt påverkar konkurrenskraften
särskilt i vissa näringar. Det ena ledet i skatteväxlingen - höjningen -
genomförs medan det ännu återstår att se i vilken mån skatten på arbete
kommer att sänkas.
För det andra leder höjningen av energiskatter till att produktion i Sverige
flyttas till länder med lägre miljökrav och ersätts med andra produktions-
former med sämre resultat för miljön. Höjd dieselskatt försvårar för den
svenska åkerinäringen och ger konkurrensfördelar till utländska åkerier som
möter väsentligt lägre miljökrav.
Regeringen hoppas att grön skatteväxling skall slå igenom även
internationellt. Men att döma av svårigheterna att få till stånd ett direktiv om
minimibeskattning av energi inom EU kommer det under alla omständigheter
att ta tid. När Sverige nu, utan att avvakta vad som händer i andra länder, går
vidare på den inslagna vägen, kommer den energikrävande industrin att
utsättas för ohanterliga påfrestningar. Några miljövinster kommer inte
uppkomma, däremot ökade utsläpp.
Svag budgetpolitik
De offentliga finansernas sårbarhet ökar
När Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret i oktober
1994 hade den borgerliga regeringen påbörjat ett omfattande
program för att sanera de offentliga finanserna. Åtgärder
omfattande 90 miljarder kronor hade beslutats, och
ytterligare åtgärder hade aviserats i den så kallade
Nathalieplan som riksdagen beslutade om 1993.
Efter att så sent som våren 1994 ha motsatt sig den borgerliga regeringens
åtgärder tvingades Socialdemokraterna till en helomvändning och
accepterade att saneringen av de offentliga finanserna fullföljdes. Det
program som antogs hösten 1994 och som sedan byggdes på med ytterligare
åtgärder hade emellertid en annan inriktning. Huvuddelen av åtgärderna var
skattehöjningar.
De besparingar som vidtogs på utgiftssidan har successivt ätits upp genom
nya så kallade "satsningar". Fram till och med vårpropositionen 1998
beslutades om så stora utgiftsökningar att samtliga besparingar som
genomförts på förslag av den socialdemokratiska regeringen hade ätits upp.
Därefter har efter förslag i budgetpropositionerna 1999 och nu budgetpropo-
sitionen 2000 utgifterna spätts på ytterligare.
Sammantaget innebär detta att förbättringarna av de offentliga finanserna
sedan hösten 1994 är en följd av kraftiga skattehöjningar och en betydligt
snabbare tillväxt av skattebaserna än vad som hade förutsetts. Detta har i sin
tur lett till två problem.
- De offentliga finansernas konjunkturkänslighet har befästs. Innevarande
år beräknas de offentliga inkomsterna till drygt 59 procent av BNP, varav
53 procentenheter är skatter, och de offentliga utgifterna beräknas till
knappt 58 procent av BNP. Såväl ekonomer som olika internationella
organisationer har varnat Sverige för riskerna med de höga skatte- och
utgiftskvoterna.
- En följd av de kraftiga skatteskärpningarna är att den långsiktiga
tillväxtkraften i ekonomin försvagats. I en tid av mycket stark konjunktur
blir visserligen den kortsiktiga effekten kraftigt ökande skatteintäkter
men detta skall ses mot utvecklingen av de alltmer rörliga skattebaserna
och företagandet.
- När samtidigt de växande skatteinkomsterna används till höjda offentliga
utgifter växer den offentliga ekonomins sårbarhet inför kommande
försvagningar och nedgångar i den ekonomiska tillväxten. Denna effekt
blir kraftigare genom att ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna åter
har höjts.
Urholkad budgetprocess
Den borgerliga regeringen inledde förberedelserna för den
nya budgetprocess som togs i bruk 1997. Den syftar till en
betydligt stramare behandling av budgeten och innebär bland
annat att ett tak sätts för de offentliga utgifterna vad avser
den helt övervägande delen av statsbudgeten och social-
försäkringssektorn. Taket utgörs av summan av anvisade
medel på de ingående utgiftsområdena och en beräknad
förändring av så kallade anslagsbehållningar. Dessutom
ingår en ofinansierad budgeteringsmarginal. Denna är inte
avsedd att skapa utrymme för ofinansierade utgiftsökningar
utan för att ge flexibilitet vid icke förutsedda utgiftsökningar.
Sedan skattebaserna och tillväxten blivit betydligt snabbare än förutsett,
utnyttjade emellertid regeringen dessa förutsättningar till att öka de
offentliga
utgifterna. Genom dessa nya utgiftsökningar har budgeteringsmarginalen de
senaste budgetåren successivt urholkats mycket kraftigt, vilket framgår av
tabell 4.1.
¹ I de fall riksdagens beslut skiljer sig från regeringens redovisas regeringens
förslag inom
parentes.
Källa: Riksdagens utredningstjänst, Ekonomistyrningsverket, vårpropositionen
samt BP
Även för år 2000 har budgeteringsmarginalen successivt
minskat och är nu mycket liten. Utgiftstaket för detta år
kommer sannolikt att överskridas, om inga åtgärder vidtas.
Bakgrunden till denna utveckling är att regeringen använder
budgeteringsmarginalen till att föreslå nya utgifter i stället
för att använda den som buffert för utgiftsökningar som man
inte rår över, som till exempel ökad sjukfrånvaro eller
automatiska utgiftsökningar till följd av en oväntad
försvagning av ekonomin. Trots en oväntad förstärkning av
ekonomin har regeringen i praktiken förverkat marginalen
med ökade utgifter som följd. Det innebär att regeringen
långsiktigt ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som bryter
med de syften som ligger till grund för budgetprocessen.
Budgetsaneringen har upphört trots fortsatta
underskott
Regeringen söker i finansplanen ge en bild av att de
offentliga finanserna kontinuerligt förstärks. Det talas om att
den offentliga sektorn uppvisar betydande överskott och att
dess nettoskuld skall vara så gott som borta år 2002.
Av budgetpropositionens avsnitt 4 om statsbudgeten framgår emellertid
hur ihålig framställningen i finansplanen är. I tabell 4.11 där anges
utvecklingen av statsbudgetens saldo efter justering för större engångs-
effekter. Siffrorna återges för åren 1998-2002 i tabell 4.
Tabell 4 Statsbudgetens saldo efter överföring till hushållen samt
justering för större engångseffekter (miljarder kronor)
Tabell 4: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Källa: Budgetpropositionen för 2000
Enligt regeringens egna uppgifter är således vad som
förefaller vara överskottsår i själva verket år med
underliggande budgetunderskott. För innevarande år
redovisas det negativa underliggande budgetsaldot i
vårpropositionen som framgår av tabellen till drygt 13
miljarder kronor, medan de kommande åren uppvisar
underliggande underskott på 42,4 respektive 51,8 miljarder.
Nästa år skulle enligt regeringens vårproposition bli ett år med överskott,
även sedan tillfälliga effekter rensats bort. Finansdepartementet fick
emellertid under budgetbehandlingen i riksdagen medge att ytterligare
engångseffekter fanns. Det innebar att det underliggande saldot även för
2000 blir negativt, vilket nu framgår av budgetpropositionen.
Bland större engångseffekter under de kommande åren redovisas
försäljningar av statliga bolag omfattande totalt 140 miljarder kronor under
perioden 2000-2002. Någon närmare redogörelse för vilka försäljningar som
nu planeras lämnas inte. Ej heller ges någon motivering till denna
överraskande övergång till privatisering i stor skala. Hur det är tänkt att för
detta erhålla stöd från Vänsterpartiet, som av ideologiska skäl motsatt sig
redan regeringens tidigare betydligt mindre ambitiösa försäljningsplaner,
framgår inte.
Vidare kan det konstateras att regeringen även denna gång underlåter att
redovisa den sannolika kostnaden för den förtida avvecklingen av de två
kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck, vilkas stängning är avsedd att ske under
perioden fram till 2002. Det torde röra sig om belopp på flera miljarder
kronor, som på något sätt måste påverka statsbudgetens utgiftssida och som
skall finansieras. Det finns i regeringens budgeteringsmarginaler inget
utrymme för dessa kostnader.
Det bör också än en gång understrykas att de offentliga finansernas
konjunkturkänslighet fortfarande är stor. I sina prognoser för statsbudgetens
saldoutveckling räknar regeringen inte med några konjunktursvängningar.
Men när den ekonomiska utvecklingen blir sämre kommer också de
offentliga finanserna att utvecklas sämre.
Svag valutapolitik
Regeringen ansvarar sedan förra hösten för de övergripande
valutapolitiska besluten. Trots detta saknas en redovisad
politik för framtida valutastabilitet.
Eftersom regeringen inte redovisar någon åsikt eller avsikt vare sig vad
gäller euron eller i fråga om ett svenskt inträde i ERM 2 kvarstår och
förstärks osäkerheten om den svenska kronan.
Den svenska kronan präglas av en ostadighet relativt euron. Frånvaron av
en diskussion om valutapolitiska mål och medel för att uppnå en stabilitet
som är acceptabel, inte minst vad gäller förutsättningarna för ett inträde i
ERM 2, kommer att förstärka denna osäkerhet.
Denna osäkerhet drabbar liksom svängningarna i kronans värde de företag
som vill konkurrera på den inre marknaden. Om osäkerheten framöver tolkas
som en öppning för inflations- och devalveringspolitik blir konsekvenserna
än större. Regeringens val av samarbetspartners gör dessvärre denna
osäkerhet relevant.
Ekonomisk politik för
välstånd och trygghet
Mål för den ekonomiska politiken
Svensk ekonomi måste kunna genomgå en långvarig tillväxt
med stabila statsfinanser. Ett växande inflationstryck måste
hållas tillbaka genom offentliga besparingar och ökat
sparande. Hög tillväxt måste kunna förenas med låg inflation
och sund löneutveckling. Det ställer krav på en politik för
avregleringar och en moderniserad arbetsmarknad förutom
sänkta skatter och lägre offentliga utgifter. Den ekonomiska
politiken måste vara utbudsorienterad. De hinder för en
fortsatt tillväxt som vi ovan redovisat måste undanröjas.
De offentliga finansernas sårbarhet för konjunkturella förändringar måste
minska för att ge privat sektor goda förutsättningar för tillväxt över tiden.
Den enskilde medborgarens beroende av offentliga utgifter måste minskas.
Saneringen av statens finanser måste fortgå genom en minskning av de
offentliga utgifterna.
Det svenska skattetrycket skall under den kommande tioårsperioden ner i
nivåer som ger Sverige konkurrenskraft inte bara i europeiskt utan också
globalt perspektiv. Marginaleffekterna måste ner. Konkurrenstrycket skall
vara starkt genom avregleringar och genom att Sverige fullt ut deltar i den
inre marknaden och den gemensamma valutan. Lönebildningen måste vara
flexibel inom ramen för en individualiserad arbetsmarknad och en
skattepolitik som slår vakt om kunskaper och kompetens.
Övergripande mål för den ekonomiska politiken är att skapa förut-
sättningar för ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Vi ser som ett
långsiktigt mål en sådan reallöneutveckling som kan återföra Sverige till den
position bland de rikaste länderna inom OECD-området som vi förlorat efter
1970-talets mitt. Vi eftersträvar en sysselsättningsutveckling, där ingen som
står till arbetsmarknadens förfogande skall behöva gå arbetslös. Tillsammans
med en social skattepolitik skall detta bidra till ett minskat bidragsberoende.
Den ekonomiska politiken och tillväxten kan därigenom sammantaget leda
till en utveckling där det blir bättre för alla. Nya jobb och tillväxt betyder
mest för dem som i dag har det svårt. Sverige skall vara ett samhälle med
möjligheter för alla.
Bättre balans mellan privat och
offentlig sektor
De problem som kommit att prägla den svenska
samhällsekonomin är till väsentlig del strukturella till sin
natur. De har uppstått och förstärkts under en lång följd av år
till följd av ett allt för högt skattetryck, en allt för stor
offentlig sektor och ett allt för omfattande offentligt
regelverk som begränsat medborgarnas handlingsfrihet.
Utvecklingen och det aktuella läget beskrivs väl i diagram.
Det krävs en i vid bemärkelse ny ekonomisk politik som
leder till stabilitet, ökar friheten, stärker incitamenten till
arbete och utveckling och som främjar privat ägande,
sparande, företagande och konkurrens.
Diagram 7 Offentliga sektorns utgifter i Sverige och omvärlden 1960-
1998. Procent av BNP
Källa: OECD
En sida av den stora offentliga sektorn i Sverige är att en
större andel av den förvärvsarbetande befolkningen är
sysselsatt inom den offentliga sektorn än som är fallet i
flertalet jämförbara länder. Detta är en ordning som
tillkommit i bästa välmening för att tillförsäkra medborgarna
god tillgång på service inom väsentliga områden som
sjukvård, utbildning, kommunikationer o.s.v. I realiteten har
dock offentliga monopol och restriktioner hämmat utveck-
lingen och serviceutbudet inom dessa områden.
Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre. Det
innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till
medborgarna, saknas alternativ. De allra flesta kan heller inte välja dem som
ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar i anspråk
så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att den offentliga sektorn
lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir också den privata
sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som kan få ned
arbetslösheten otillräcklig.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig
fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna.
Trögheten i stora, icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig
effektivitet.
För år 2002 bedömer regeringen, trots en prognostiserad stabil tillväxt
fram till dess, att den offentliga sektorns utgifter uppgår till närmare 54
procent av BNP. Skatternas andel beräknas uppgå till 51 procent och övriga
inkomster till 6 procent av BNP. Den privatfinansierade sektorns andel
kommer således fortfarande att utgöra väsentligt mindre än 50 procent av
BNP.
På medellång sikt bör de offentliga utgifterna tas ned under 50 procent av
BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till genomsnittlig europeisk
nivå. Det uppkomna utrymmet bör till övervägande del användas för att
successivt sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Våra förslag i
denna motion innebär att utgifternas andel av BNP sjunker med fyra
procentenheter och skattetrycket med knappt fem procentenheter till år 2002.
Få torde associera den offentliga sektorn med valfrihet och ett rikt
tjänsteutbud. Men på områden där monopolen släppts och ökad mångfald
tillåtits har resultatet kunnat avläsas i form av nya idéer och ett
diversifierat
tjänsteutbud. Mest dramatisk har denna utveckling sannolikt varit på
telekommunikationernas område men också möjligheterna att välja en
friskola eller ett privat dagis har varit viktiga. När elmarknaden avreglerats
har medborgarna omedelbart kunnat njuta frukterna i form av lägre elpriser.
Det är enligt Moderata samlingspartiets uppfattning angeläget att denna
utveckling kan fortsätta. Det finns särskilt inom ramen för samhällssektorer
som vården, omsorgen och skolan anledning att med bibehållen offentlig
finansiering verka för konkurrens och mångfald. Enbart i fråga om den rena
myndighetsutövningen finns det anledning att upprätthålla de gamla
offentliga monopolen. Funktioner som stöder myndighetsutövningen finns
det däremot inte anledning att bevara som offentliga monopol.
Ekonomisk politik för pris- och
växelkursstabilitet
Sverige har sedan årsskiftet en självständig riksbank. Det är i
enlighet med de åtaganden som Sverige gjorde i samband
med sitt EU-medlemskap.
Så långt det nu kan bedömas har Riksbanken varit framgångsrik i sin
verksamhet. Inflationen är mycket låg och marknaden synes ha ett betydande
förtroende för Riksbankens vilja och förmåga att också fortsättningsvis
upprätthålla inflationsmålet.
Utomordentligt viktigt är att regeringen sluter upp bakom penning-
politikens inriktning och stöder Riksbankens inflationsmål. En långsiktigt
god ekonomisk utveckling förutsätter stabila priser. Den ekonomiska
utvecklingen under 1970- och 1980-talen ger rikliga illustrationer av de
problem som följer med inflatorisk utveckling. Vi noterar att regeringen
instämmer i denna bedömning genom att i budgetpropositionen konstatera att
"stabila priser är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik
ekonomisk politik. Hög inflation försämrar förutsättningarna för en uthållig
hög tillväxt och därmed också för en stabilt hög sysselsättning."
I regeringens budgetproposition redovisas ett diagram (1.3) avseende den
svenska kronans växelkursutveckling mot euron under 1999. Diagrammet
visar bilden av en successivt stärkt krona. En mer sanningsenlig bild av
kronans utveckling gentemot euron erhålles om tidsperspektivet vidgas
något. Diagram 8 visar hur kronan utvecklats under 1998 och 1999.
Det var i maj 1998 som de slutliga övergångskurserna fastställdes mellan
euro-valutorna, som skulle gälla från den 1 januari 1999. Under sommaren
och hösten år 1998 drabbades kronan av en successiv försvagning. Detta
torde ha haft samband med den växande oron på de finansiella marknaderna
under denna tid.
Därefter har, i takt med en ökad internationell finansiell
tillförsikt, kronans kurs återhämtats under 1999. Växelkursen
mellan kronan och euron är i dagsläget i stort sett densamma
som under våren 1998.
I själva verket illustrerar kronans utveckling under den här aktuella
perioden en av de risker som det skulle innebära att stå utanför EMU: att
kronan skulle komma att drabbas av större växelkursfluktuationer än som
skulle följa av ett deltagande i det europeiska växelkurssamarbetet.
Diagram 9 Räntedifferensen mellan tioåriga svenska och tyska stats-
obligationer
Moderata samlingspartiet beklagar att Sverige inte gick in i
EMU-samarbetet från Moderata samlingspartiet beklagar att
Sverige inte gick in i EMU-samarbetet från början den 1
januari 1999.
Utanförskapet har varit förenat med kostnader i form av större
valutainstabilitet som ovan påvisats. Utanförskapet har också inneburit ett
högre ränteläge i Sverige såsom framgår av diagram 9. Diagrammet visar
skillnaden i ränta mellan tioåriga svenska och tyska statsobligationer.
Skillnaden har successivt minskat under ett antal år och var under sommaren
1998 blott några procentenheter. Därefter har skillnaden på nytt ökat och
uppgår för närvarande till 0,6 à 0,7 procentenheter.
Sannolikt har utanförskapet också varit förenat med andra kostnader, som
dock är svårare att kvantifiera. Det kan gälla investeringsströmmarna till och
från Sverige eller företags val av lokalisering av huvudkontor. Därtill är
utanförskapet förenat med politiska kostnader i form av förluster av politiskt
inflytande. Sverige vinner inte i inflytande inom EU genom att ej leva upp
till sina fördragsmässiga åtaganden.
Sverige bör enligt Moderata samlingspartiet eftersträva att så snart som
möjligt vinna fullt medlemskap i EMU. Ett första steg bör därvid vara ett
deltagande i ERM 2.
Balans över konjunkturcykeln
Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som
norm i budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i
balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en
stor del av den förbättring av de statliga finanserna som
regeringen kalkylerar med är konjunkturellt betingad, kan
inte hela förbättringen användas för överföringar till den
privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar eller
skattesänkningar. I vårt budgetalternativ räknar vi med ett
överskott på drygt 49 miljarder kronor 2000, knappt 48
miljarder kronor 2001 och drygt 44 miljarder kronor 2002.
Sammantaget innebär det ett finansiellt sparande som under
treårsperioden överstiger regeringens med närmare 17
miljarder kronor.
Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga
finanserna minskar. Bl.a. föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden, vilket
medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika mycket i
en konjunkturnedgång, men heller inte förstärkas lika mycket i en
konjunkturuppgång.
Minskad statsskuld som andel av BNP
Att de offentliga finanserna är i balans över
konjunkturcykeln innebär även att den offentliga
bruttoskulden är oförändrad i nominella termer och att den
därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I
nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga
finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi
under några år ha överskott i budgeten för att därefter kunna
tillåta oss underskott i nästa lågkonjunktur. Till det kommer
nödvändigheten att snabbt bringa ned skuldkvoten till en
lägre nivå efter den skuldökning som blev en följd av 1980-
talets spekulationsekonomi.
Vi anser att målet skall vara att skuldkvoten vid utgången av 2002 skall
vara högst 50 procent av BNP. Även om de företagsförsäljningar regeringen
räknar med svårligen kan genomföras i dess regi blir det fullt möjligt med
den politik vi förordar, vilken innebär att tillgången på riskkapital kommer
att öka.
Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld att uppgå till 1.200 miljarder kronor vid utgången av 1999, vilket
motsvarar 58,8 procent av BNP. Med regeringens tillväxtantaganden och
budgetalternativ, som inkluderar betydande överföringar från AP-fonden och
intäkter från företagsförsäljningar, kommer skuldkvoten att minska till 52
procent av BNP år 2002. Det moderata budgetalternativet - som innebär ett
högre finansiellt sparande och en bättre ekonomisk tillväxt än enligt
regeringens mål - medför att skuldkvoten detta år kan understiga 50 procent.
Privat sparande motverkar
överhettning
Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i
ekonomin. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det
betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva,
när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter
på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt att
spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar
som i aktier. Individen har dessutom möjlighet att välja
risknivå och därmed potentiell avkastning på sina
investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och
bank- eller obligationssparande när pensionen närmar sig.
Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och
större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för
de
utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är
dessutom det privata sparandet och risktagandet, som måste utgöra basen för
näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och
tillväxten i ekonomin.
Stram budgetprocess
I fråga om utgiftstaket gjordes bedömningen i årets
ekonomiska vårproposition, att det fanns en viss risk för att
utgiftstaket för 1999 skulle överskridas om inga åtgärder
vidtogs. Därför föreslog regeringen vissa besparingar samt
beslutade om s.k. begränsningsbelopp för vissa anslag.
Regeringen gör nu bedömningen att dessa åtgärder är
tillräckliga att klara utgiftstaket för 1999.
Också för år 2000 är situationen enligt budgetpropositionen ansträngd.
Regeringen "förbereder därför vissa utgiftsbegränsande åtgärder", enligt
propositionen. Utgiftstaket för år 2000 skulle därmed kunna hållas. Av
intresse för riksdagen berörda myndigheter och det svenska folket vore att
veta vilka dessa utgiftsbegränsande åtgärder är, som regeringen förbereder.
I OECD:s Sverigerapport konstateras att det svenska budgetsaldot uppvisar
kraftigare fluktuationer än andra europeiska länder. Det återspeglar, heter
det, bl.a. starkare automatiska stabilisatorer i den svenska ekonomin.
Effekten blir att budgeteffekterna på variationer i tillväxten blir större i
Sverige än i andra länder. I ett läge med god ekonomisk tillväxt blir
förbättringen av statsfinanserna större i Sverige; i ett läge med försvagad
tillväxt inträder den motsatta situationen. Det kan ha sitt intresse att notera
att
så sent som 1990 talades det i regeringens finansplan om att statsfinanserna
var starka. Blott ett par år därefter hade vi ett större budgetunderskott än
någonsin. Också med hänsyn till den långsiktiga ekonomiska stabiliteten är
det angeläget att begränsa den offentliga ekonomins andel av den totala
ekonomin. Det ställer krav på en målmedveten minskning av de offentliga
utgifterna.
En tillväxtbefrämjande skattepolitik
På annan plats i denna motion redovisas mer i detalj
Moderata samlingspartiets förslag på skattepolitikens
område och de utgiftsnedskärningar som erfordras för att
finansiera sänkta skatter.
Ovan har refererats hur såväl OECD som IMF talat om behovet av att
sänka skattetrycket i den svenska ekonomin och vikten av att därvid
prioritera de skatter, som orsakar de största störningarna. Därvid omnämns
såväl skatter på förmögenhet som på arbete och kapitalinkomster.
I budgetpropositionen redovisar regeringen förslag till vissa sänkningar av
skatter. Sammanlagt handlar det för år 2000 om åtgärder motsvarande 15,5
miljarder kronor. Om åtgärderna genomförs innebär de en sänkning av
skattekvoten från 53 procent år 1999 till 52,3 procent år 2000. Det handlar
sålunda om mycket blygsamma åtgärder.
Huvuddelen av skattesänkningen har enligt regeringen "särskild inriktning
mot låg- och medelinkomsttagare". Det sker genom en kompensation för
effekterna av den allmänna pensionsavgiften. Vidare genomförs en smärre
uppjustering av gränsen för statlig inkomstskatt. Effekterna på marginalskatt
och skattekilar av dessa åtgärder blir mycket begränsade.
Från näringslivets sida har önskvärdheten av vissa strategiska skatte-
sänkningar framförts. Det har gällt slopandet av dubbelbeskattningen på
aktieutdelningar, slopad förmögenhetsskatt och slopad arvs- och gåvoskatt på
arbetande kapital. Det här är skatter som i det förflutna haft direkt
kontraproduktiva effekter genom att de medverkat till att svenska företag och
företagare valt att lämna Sverige och flytta utomlands. Bortsett från vissa
mycket begränsade förslag - det gäller t.ex. stoppreglerna i fåmansföretag -
finns inget av sådana strategiska skattesänkningsförslag i budgetpropo-
sitionen.
Om Sverige skall kunna uppnå den varaktiga höjning av den ekonomiska
tillväxttakten som diskuterats i det föregående är det särskilt viktigt att
prioritera sänkning eller borttagande av sådana skatter som är direkt tillväxt-
hämmande. Regeringen väljer emellertid att uteslutande betona omfördelning
på bekostnad av incitament.
Skatter och lönebildning
Lönebildningen och formerna för avtalsförhandlingar är
primärt ett ansvar för parterna på arbetsmarknaden.
Härvidlag gör Moderata samlingspartiet samma bedömning
som regeringen. Legitimiteten för de överenskommelser som
träffas blir större om de förhandlas fram utan statlig
inblandning. Parterna själva har de största förutsättningarna
för att hitta effektiva lösningar på de problem som
diskuteras. Om parterna ej förmår ta det nödvändiga ansvaret
vilar dock, som det heter i budgetpropositionen, det slutliga
ansvaret på riksdag och regering.
Det senare konstaterandet har gjorts upprepade gånger i olika finansplaner.
Om ändå parterna inte förhandlingsvägen kan åstadkomma eftersträvade
förändringar måste man slutligen komma till den punkt, där riksdag och
regering måste ta sitt slutliga ansvar. IMF beklagade i sin Sverigerapport
explicit det långsamma genomförandet av rekommendationerna från Öberg-
kommissionen om en reformering av löneförhandlingsprocessen. Enligt
budgetpropositionen kommer regeringen under hösten att lägga en
proposition med åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för en
lönebildning som är förenlig med en bestående god sysselsättnings-
utveckling. Det är därvid centralt att ingen av parterna på arbetsmarknaden
har en vetorätt vad gäller förslagets innehåll.
Såväl OECD som IMF ser också den svenska lönestrukturen med
internationellt sett små löneskillnader som ett problem. Lönestrukturen är
givetvis i än högre grad än formerna för löneförhandlingarna primärt en fråga
för arbetsmarknadens parter. Lönestrukturen är resultatet av genomförda
löneförhandlingar i det förflutna.
Samtidigt gäller dock att statsmakterna genom sin skatte- och
bidragspolitik påverkar lönestrukturen. Om skatten på en lågavlönad är så
hög att det inte går att leva på inkomsten efter skatt, har detta betydelse för
arbetskraftsutbudet och möjligheterna till löneflexibilitet. Dessa effekter kan
ytterligare förstärkas genom reglerna för arbetslöshetsersättning.
En annan effekt av lönestruktur och skattesystem är att de har effekter på
utbildningsvalet. Diagram 10 nedan visar andelen högskoleutbildade inom
naturvetenskap och teknik per årskull av 100 000 i åldern 25-34 år. Andelen
är internationellt sett mycket låg i Sverige. Detta är allvarligt i sig. I den
mån
det har samband med skatte- och lönestruktur är det därtill ett problem med
direkt koppling till den ekonomiska politiken och möjligheterna att
upprätthålla en långsiktigt god tillväxt.
Diagram 10 Högskoleutbildade inom naturvetenskap och teknik 1995
Källa: OECD
Ökad sysselsättning för tillväxt
I det föregående har diskuterats de risker som den nuvarande
konjunktursituationen kan komma att innebära. En snabb
tillväxt medför ökad efterfrågan på arbetskraft som i sin tur
kan leda till brist på arbetskraft och en inflatorisk press uppåt
på arbetskraftskostnaderna.
Problem för företag att få erforderlig arbetskraft kan redan noteras. AMS
registrerade i sin augustimätning en ökning av antalet kvarstående lediga
platser med 6 procent mellan augusti 1998 och augusti 1999. I en
rekryteringsenkät som SAF offentliggjorde i våras uppgav 66 procent av de
företag som försökt att rekrytera nya medarbetare att man haft vissa eller
stora problem med rekryteringen. Med hänsyn till den nivå som den totala
arbetslösheten fortfarande har måste detta betecknas som oroväckande.
Såväl IMF som OECD tog i sina Sverigerapporter upp frågan om behovet
av förändringar i arbetsmarknadspolitiken och reglerna för arbetslöshets-
ersättning. Dessa frågor har också behandlats tidigare i ett antal svenska
utredningar. Det har bl.a. gällt frågan om den s.k. bortre parentesen i arbets-
löshetssystemet.
Sverige hade under 1970- och 1980-talen en internationellt sett hög syssel-
sättningskvot. I dagsläget har ett flertal länder en högre sysselsättningskvot.
Beaktas den faktiskt arbetande tiden faller Sverige relativt sett tillbaka
ytterligare.
Att det är viktigt att få ner arbetslösheten och öka sysselsättningen är ett
mål som alla politiska partier i princip ställer sig bakom. För att förverkliga
det behövs förändringar på en rad områden, varav en del diskuterats i det
föregående. Behovet av förändringar gäller också arbetsmarknadspolitikens
utformning och inriktning. Det är i ett sådant läge vi nu befinner oss med
stigande sysselsättning och minskande arbetslöshet som ett sådant reform-
arbete bör inledas.
Ett kreativt och företagsamt
Sverige
En reformpolitik för att ge kreativiteten utrymme måste
genomföras för att stärka Sveriges internationella
konkurrenskraft. Moderata samlingspartiet menar att Sverige
har enorma möjligheter, om de rätta förutsättningarna ges.
Att det inte är så idag illustreras av en trots goda
konjunkturer hög arbetslöshet, utflyttning av företag, brist på
arbetskraft och stor segregation.
Tre huvudsakliga utmaningar skiljer dagens Sverige från ett framgångsrikt
Sverige. För det första måste omvandlingen och förnyelsen förstärkas. För
det andra måste vi ta till vara de möjligheter som öppnas genom den digitala
miljön och de snabbväxande kompetensintensiva företagen. För det tredje är
det av yttersta vikt att genom ökad integration ta till vara de goda resurser,
mänskliga och andra, som i dag går förlorade hos Sveriges nya medborgare.
Sammantaget möter dessa utmaningar kraven på ett gott individ- och
företagsklimat.
Bättre förutsättningar för kreativitet och företagsamhet kan skapas bl.a.
genom sänkta eller slopade skatter, ökad konkurrens, färre och enklare
regler, tryggad energiförsörjning, deltagande i EMU:s tredje steg, en ny
utbildningspolitik, en förstärkt forskning och en förändrad arbetsmarknads-
politisk struktur och lagstiftning.
För att skapa goda betingelser för företagande och kapitalbildning krävs att
den bristande neutralitet i beskattning av kapitalinkomster som ligger i
dubbelbeskattningen av kvarhållna och utdelade vinster i bolagssektorn
slopas.
Det krävs också att de särskilda spärr- och stoppregler som finns för de
allra minsta företagen och som innebär att särskilt vinstrika, snabbväxande
bolag får hög skatt elimineras. Dessutom måste den extra beskattning på
kapitalavkastning som ligger i förmögenhetsskatten slopas. Detta kan också
motiveras av rättviseskäl eftersom olika motiv gjort att förmögenhetsskatten
slopats för vissa förmögna personer. För att öppna upp för en viktig del av
tjänstemarknaden föreslår vi sänkt skatt för hushållsnära tjänster.
I den nya ekonomin, till stor del bestående av företag i IT-sektorn, är
tillväxten hög, risken stor och kunskapsinnehållet högt. Personalen inom
dessa branscher är extremt lättrörlig. För att underlätta för företag inom dessa
kunskapsintensiva branscher att behålla sin personal utges ofta olika typer av
optioner. Den kritik som för närvarande riktas mot beskattningen av dem är
ett symptom på att skatterna är alltför höga i Sverige. Grundproblemet är
dock att beskattningen av arbete är alltför högt. Skatterna måste sänkas
annars riskerar man att företagens verksamhet förläggs i annat land där
beskattningen är lindrigare. Det hindrar inte att beskattningen av optioner
måste ses över så att den blir konkurrenskraftig med andra länders.
Morgondagens samhälle kommer att ställa en lång rad nya krav, inte minst
på kunskap och bildning. Skolan kommer att få stor betydelse för att ge alla
unga de bästa förutsättningar att komma till sin rätt och bli så delaktiga i de
möjligheter som nu erbjuds. Forskningen måste ges ökade resurser.
Trygghet i förändring -
skatter och social omsorg
I takt med de ekonomiska framstegen ökar medborgarnas
välfärd. Välfärd är ett begrepp som har flera dimensioner. En
av dem är trygghet till liv och lem. En annan är
förvissningen om att kunna klara sig i oväntade situationer.
En förutsättning för god välfärd är välstånd - en god ekonomisk standard.
Grundstenar för välstånd är arbete, företagande och efterfrågade, högklassiga
kunskaper och färdigheter. Vi menar att när man har ett arbete skall man
kunna försörja sig på sin lön. Därtill skall man kunna bygga upp ett sparande.
Ett hinder för detta idag är de höga skatterna.
Det svenska skattetrycket är mycket högt. Nästan två tredjedelar av
ekonomin går genom den offentliga sektorn. Även på små och måttliga
inkomster är skattebelastningen hög. Skatterna är för de flesta den största
hushållsutgiften.
I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den största utgiften för de flesta
hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får inte stjälpa människors
möjligheter till försörjning. Att sänka det totala skatteuttaget är därför
nödvändigt för att skattesystemet skall bli rättvist.
De höga skatterna gör oss till dubbla förlorare. Inte nog med att de
påverkar vad vi har kvar i plånboken när skatten tagit sitt. De medför också
att priserna på de varor och tjänster vi köper är höga.
Alla skatter påverkar priserna. Mervärdesskatt och punktskatter påverkar
priserna direkt. Alla andra skatter är en kostnad i produktionen av varan eller
tjänsten. Den enda möjligheten som producenten har att kunna betala
skatterna är att höja priset på sin produkt med motsvarande belopp.
Moderata samlingspartiet anser att löntagarna skall kompenseras för
egenavgifterna. Det kan ske genom att ett förvärvsavdrag införs. Avdraget
beräknas som en viss andel av den pensionsgrundande avgiften upp till taket
för egenavgiften.
Kommunalskatten är för särskilt låg- och medelinkomsttagare den tyngsta
skatten att bära. Det gäller inte minst pensionärerna. Det är därför angeläget
att skapa utrymme för att sänka kommunalskatten. De faktiska besluten tas
dock i respektive kommun.
För att ge alla kommuner möjlighet att sänka kommunalskatten föreslår vi
att staten tar över kostnader som idag belastar den kommunala sektorn. Detta
kan tekniskt ske på olika sätt. Ett är att skapa utrymme i samband med att en
nationell skolpeng införs.
Vi föreslår att grundavdragets lägsta nivå höjs till 10.000 kronor. Det skall
gälla såväl det allmänna grundavdraget som det särskilda grundavdraget för
pensionärer. Internationellt sett börjar inkomstbeskattningen på en låg nivå i
Sverige. Det är eftersträvansvärt att beskattning inte sker på låga inkomster.
Grundavdraget bör på sikt höjas så att det blir lika stort för alla inkomst-
tagare.
Vi föreslår att det från och med år 2000 vid sidan av nu utgående
barnbidrag införs ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn vid
den kommunala beskattningen.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att de skall kunna
tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en kontant utbetalning utgå.
Den förhöjda statliga inkomstskatten i de övre inkomstskikten, den s.k.
värnskatten, är att betrakta som en extra skatt på kunskap och kompetens och
bör slopas. Den bidrar till kraftigt höjd progressivitet i skattesystemet.
Moderata samlingspartiet anser att fastighetsskatten successivt skall
avvecklas. Som en viktig åtgärd skall underlaget för skatteberäkningen frysas
på dagens nivå. Följderna av den höjning som annars sker 2001 blir helt
oacceptabla för boende såväl i hyreshus som i småhus.
Skattesatsen för småhus skall år 2000 sänkas så att den blir samma som för
hyreshus - 1,2 procent. Därefter skall skattesatsen för allt boende successivt
sänkas. För år 2001 skall den enligt vår mening vara 1,1 procent och för år
2002 1,0 procent. Underlaget för skatten skall vara byggnadsvärdet samt
halva markvärdet.
Bensinskatten skall omedelbart sänkas med 20 öre (25 öre inkl. moms).
Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per
mil och inkludera resor till barnomsorg. Det inte avdragsgilla beloppet, som
främst berör kollektivresor, bör sänkas från 7.000 till 6.000 kronor. Självklart
bör inte skatten på diesel höjas.
Det står nu klart att för många kommer den offentliga pensionen att bli
lägre än vad man räknat med och som tidigare utlovats. Det är därför av stor
vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt
pensionssparande. Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas
till ett basbelopp.
Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som 2000 uppgår till
38 miljarder kronor, 2001 till 74 miljarder kronor och 2002 till drygt 103
miljarder kronor. För dessa år är våra skattesänkningar 23 miljarder kronor
respektive 56 miljarder kronor och cirka 90 miljarder kronor större än
regeringens. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och medelin-
komsttagare till del.
Samtidigt finansieras skattesänkningarna av besparingar som delvis
påverkar hushållsekonomin. Eftersom ersättningar från socialförsäkringarna
är skattepliktiga omfattas de dock av de skattesänkningar vi föreslår. De
ökade kostnader för hushållen som följer av dessa besparingar täcks av
skattesänkningarna.
Sverige behöver en socialreform - en välfärdsreform för att säkerställa
allas trygghet. Den reform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall
bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna
arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala
nätverken.
En stor välfärdsreform måste inkludera skatterna, socialförsäkringarna,
socialtjänsten och sjukvården. Vi vill att den skall bygga på en kombination
av offentliga och privata försäkringar samt enskilt sparande.
Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de
övergripande prioriteringar vi angivit:
- Åtgärder för en kvalitetspräglad och värdig äldreomsorg, där den
medicinska kompetensen stärks och personalens kompetens utvecklas
och tas tillvara.
- En ovillkorlig vårdgaranti införs.
- Rätten till assistansersättning för handikappade återställs. Stödet till
handikappade räknas upp med drygt 1,5 miljarder kronor.
- Inkomstprövningen av änkepensioner upphör.
Vi föreslår vidare att en större familjepolitisk reform genomföres. Den bör
syfta till att öka valfriheten för barnfamiljerna samt underlätta deras
ekonomiska situation. Den skall göra det lättare för föräldrarna att förena ett
aktivt arbetsliv med ansvaret och omsorgen om barnen.
Vår principiella hållning är att alla barn bör få lika stor del av det
offentliga stödet. Vi föreslår inrättandet av ett grundavdrag för barn på
10.000 kronor vid den kommunala beskattningen. Föräldraförsäkringen
under barnens första år bör ges flexiblare regler. Upp till skolåldern vill vi
förena avdrag för styrkta barnomsorgskostnader, upp till ett generöst tak,
med en barnomsorgspeng lika för alla. Barnomsorgspengen utgår till alla
föräldrar medan avdraget främst får betydelse för de förvärvsarbetande.
Kommunal ekonomi för
tillväxt och trygghet
Kommunernas och landstingens
kärnuppgifter
Kommunsektorn har ansvaret för viktiga gemensamma
åtaganden. Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra
sätt att vi som medborgare upplever att de stora resurser som
används i kommun och landsting ger önskat resultat. När
kommuner och landsting går utöver sina egentliga uppgifter
har detta en rad negativa verkningar för medborgarna. Dels
undertrycks privata initiativ och företagande på
tjänstesektorn genom en osund konkurrens, dels försämras
som regel servicen inom kärnuppgifterna som följd av
splittringen av resurser.
Landstingen har idag huvudansvaret för att medborgarna erbjuds en bra
och väl fungerande sjukvård. I annat sammanhang lägger vi förslag som
syftar till de nödvändiga förändringar som behövs för att så verkligen skall
kunna ske.
Primärkommunerna har ansvaret för att barn och ungdomar erbjuds en
grundläggande utbildning i grundskola och gymnasieskola, att omsorg för
barn och äldre erbjuds och att en god socialtjänst upprätthålls. Därutöver
ansvarar kommunerna för mycket av den lokala infrastrukturen samt
räddningsverksamheten. Till det kommer åligganden vad gäller miljö och
hälsoskydd. Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åvila
kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas på ett bra sätt inom
ramen för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen
måste vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och för att ge bra
betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila samhället.
Kommunsektorns utgifter beräknas år 2000 motsvara ungefär 23 procent
av Sveriges bruttonationalprodukt, vilket är en internationellt unikt hög siffra
som borde stämma till eftertanke och innebära att man bejakar vårt förslag
att se över uppgiftsfördelningen i vårt land.
Skattebasen är grunden för
kommunsektorn
År 2000 beräknas den samlade kommunsektorns inkomster
uppgå till ca 475 miljarder kronor. Av detta är drygt
72 procent kommunalskatteinkomster, 18 procent statsbidrag
(statsskatt) och ca 10 procent övriga inkomster. Grunden för
den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och
deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas
ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre
skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler
skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att
arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år
än vad som annars blir fallet skulle kommunernas
skatteintäkter växa med cirka 10 miljarder kronor extra. Den
nu prognostiserade utvecklingen visar tydligt att vi haft rätt i
dessa våra sifferangivelser i våra tidigare motioner. Vi
upprepar att en uthållig sådan tillväxt är det som kan ge
kommuner och kommunmedborgare gynnsamma
förutsättningar och välstånd.
Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik
som leder till att fler jobb växer fram i företagen och att kunskapsinnehållet -
och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar. En sådan
utveckling underlättar finansieringen av kärnuppgifterna samtidigt som
utrymmet för skattesänkningar växer.
Regeringspolitiken gentemot kommunerna, inte minst utformningen av
skatteutjämningssystemet, motverkar ökad sysselsättning. Låg kommunal-
skatt ger högre sysselsättningsgrad. Samtidigt gäller naturligtvis det
omvända. Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat
politiskt mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock
kompakt.
Den socialdemokratiska skattegruppen tycks bekymra sig över att
kommuner och landsting kan komma att sänka kommunalskatten och tycks
på fullt allvar överväga åtgärder som skall sättas in mot kommuner som
sänker sin kommunalskatt. Med en sådan inställning bäddar man för fortsatt
framtida negativ sysselsättningsutveckling, vilket urholkar grunden för bl.a.
den kommunala ekonomin.
Sänkt kommunalskatt och ökat
oberoende
Kommunalskatten är särskilt för låg- och
medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller
inte minst flertalet pensionärer. Det är därför en angelägen
statlig uppgift att medverka till att skapa utrymme för att
sänka kommunalskatten, även om de faktiska besluten här
tas i kommunerna.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala
inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt
marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomst-
beskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från
kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och
medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter
för ekonomin som följd. I det senare fallet minskar emellertid inte marginal-
effekterna utan de kan t.o.m. komma att öka och omfatta fler än i dag.
Sammantaget gör vi därför bedömningen att det tillgängliga utrymmet för
sänkt kommunalskatt åtminstone inledningsvis huvudsakligen bör utnyttjas
för att sänka utdebiteringen. Den relativt starka ökningen av de kommunala
skatteinkomsterna 1999-2001 ger ett tydligt utrymme för sänkt kommunal-
skatt, särskilt när även staten marginellt möjliggör detta genom att också öka
sina bidrag.
Samtidigt måste understrykas betydelsen av att lönebildningen de närmaste
åren sker under stort ansvarstagande. Erfarenheterna visar hur rekordhöga
lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den
goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende
av.
För att därutöver säkerställa att alla kommuner kan sänka kommunal-
skatten föreslår vi att staten tar över vissa kostnader som idag belastar den
kommunala sektorn. Detta kan tekniskt ske på olika sätt men genomförs i
samband med att en nationell skolpeng införs. Detta förslag innebär att staten
övertar finansieringsansvaret - men inte ansvaret för att organisera och
erbjuda utbildning.
När denna kostnad lyfts av kommunerna, skapas ett utrymme som kan
utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta
utrymme en skattesänkning på cirka 5 kronor genomsnittligt för hela landet.
För att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas
ställs krav på kommunerna att de skall sänka skatten med lika mycket som
kostnaderna minskar på kommunsidan i samband med denna skolreform.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta
över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga
kommunalskatten med en krona, och för år 2002 finns ett utrymme som
motsvara en ytterligare sänkning av kommunalskatten med en krona. Vi har
då tagit hänsyn till effekterna av den av oss föreslagna och fr.o.m. 2001
påbörjade överföringen av finansieringsansvaret för grundskolan till staten.
Det är som vi redan framhållit därutöver viktigt att varje kommun
koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och tar tillvara möjligheterna att
effektivisera verksamheten. Därigenom kan kommuninvånarna erbjudas
vård, omsorg och skola med god kvalitet samtidigt som det i de flesta
kommuner kan bli möjligt att sänka skatteuttaget utöver vad som finansieras
genom att staten tar över kostnader.
Vår bedömning är att de avregleringar vi föreslår för kommunerna, den
koncentration till kärnuppgifterna som vi efterlyser och den ekonomiska
utveckling som följer av den politik som i övrigt redovisas ger ett uthålligt
utrymme för en sänkning av utdebiteringen i flertalet kommuner. De senaste
årens utveckling i flera kommuner i bl.a. Danmark visar att en målmedveten
inriktning på koncentration och effektivitet resulterar i skattesänkningar.
Framgång med att hålla kommunalskatten nere kan man också se i svenska
kommuner med långvarig moderat ledning.
Det bör i sammanhanget understrykas att den demografiska utvecklingen
de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den gemensamma
finansieringen av en god äldrevård. Inte minst detta framhäver utmaningen
för kommunerna att koncentrera sin verksamhet till kärnuppgifterna och ta
tillvara alla möjligheter till effektivisering samt lägga en god grund för
växande skattebaser.
Ökad mångfald inom tjänsteproduktionen och en utveckling av vårt förslag
om "äldrepeng" är en nödvändighet för att i framtiden säkerställa en god
standard för omsorgen om de äldre.
Kommunalskatten måste sänkas -
inte höjas!
Med en socialdemokratisk regering på riksplanet och med ett
mycket stort antal socialdemokratiskt styrda kommuner och
landsting är det uppenbart att det behövs en tydlig spärr om
kommunala skattehöjningar skall kunna undvikas. Det var
därför följdriktigt att regeringen införde en sådan spärr 1996,
som ersatte det tidigare kommunala skattestoppet. Spärren
som regeringen nu avskaffat har haft avsedd effekt.
Samtidigt har emellertid regeringens politik inneburit fortsatt
stor belastning på den kommunala ekonomin. De många
regleringar som försvårar möjligheten till en effektiv
verksamhet finns kvar.
Regeringsföreträdare har emellertid angivit att risken för skattehöjningar
nu är relativt liten. Vi gör en annan bedömning utifrån det klimat regeringen
bidragit till genom alla uttalanden om mer pengar till kommunsektorn. Trots
att skatteintäkterna de närmaste åren ökar kraftigt aviserar i dagarna vissa
socialdemokratiska kommunföreträdare ytterligare förslag om skatte-
höjningar, som i de berörda kommunerna och landstingen förtar effekten av
den statliga skattesänkningen.
En politik med den inriktning Moderata samlingspartiet förordar skulle när
den verkställs resultera i beslut om sänkt kommunalskatt hos enskilda
kommuner. Konkurrensutsättning, stimulans av privata initiativ på tjänste-
sektorn, avregleringar och inte minst en bättre utveckling av det egna skatte-
underlaget skapar förutsättningar för detta.
Vår politik går ut på att stimulera kommunerna att genomföra de
kommunala skattesänkningar som nu blir möjliga. Det kan i annat fall finnas
risk för att utgiftsnivån höjs med allvarliga framtida problem som följd.
Regeringen bör därför skyndsamt lägga fram förslag om lämplig modell för
att stimulera till att kommunala skattesänkningar genomförs de närmaste
åren.
Varför kris i kommunsektorn?
Socialdemokraterna hade under mandatperioden 1994-1998
regeringsansvaret i landet och dessutom makten i cirka 200
av landets 288 kommuner. Landstingen styrdes med ett
undantag av Socialdemokraterna.
Ansvaret för de brister som uppmärksammats inom kommunala kärn-
verksamheter faller således på socialdemokrater, som inte har förmått
prioritera inom ramen för de stora resurser som finns i den kommunala
sektorn. Man lyckades heller inte utnyttja resurserna tillräckligt effektivt.
Ett
tydligt exempel var Solna kommun, som skakades av två vårdskandaler
samtidigt som skatten höjdes kraftigt.
I socialdemokratiska kommuner såsom Gävle och Motala briserade
skandaler. Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i
kommunerna är i många fall uppenbar. Man drar på sig utgifter som inte kan
anses tillhöra kommunal verksamhet i stället för att prioritera skolan och
omsorgen om äldre och barn. Andra exempel är förlustgivande affärs-
verksamhet i kommunala bolag - förluster som drabbar kommuninvånarna.
Socialdemokraterna har fortsatt regeringsansvaret i majoriteten kommuner
och landsting. Bristen på ledarskap har inneburit att personalens kompetens
inte tagits tillvara. Följden har blivit att de svenska medborgarna betalar
världens högsta skatter men inte får världens bästa välfärd.
Undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte finns
något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet. Tvärtom
finns alltför många exempel på att ökade anslag leder till att skattebetalarna
får sämre valuta för pengarna genom lägre produktivitet.
Regeringens politik är både kortsynt och farlig när man givit sken av att
problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag. Tydligt visar nu siffrorna
att det är först om skatteunderlaget växer genom ekonomisk tillväxt som
kommuner och landsting kan få ökade resurser av betydelse. Då är det av
avgörande vikt att det bedrivs en ekonomisk politik som leder till en uthållig
tillväxt. Frånvaron i budgetpropositionen av strukturella åtgärder som kan ge
en sådan är därför oroande för hela kommunsektorn.
Medborgarna är i behov av reformer som ger valuta för skatterna och en
konsekvent genomförd prioritering av de viktigaste verksamheterna.
Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras
en långsiktig kommunal politik. I förlängningen av detta ser vi nu åtgärder
där kommuner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas.
Utjämningssystemet har en sådan inriktning samtidigt som den av regeringen
tillsatta kommundelegationen förutses ge extra bidrag till kommuner som
misskött sin ekonomi. Regeringens politik hindrar den nödvändiga
förändringen av gamla strukturer i kommunsektorn som hotar eller tränger ut
den primära verksamheten och förhindrar nödvändig omprioritering.
Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom
den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi,
nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb.
De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes
successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till
offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda
människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är
omoraliskt att "tjäna pengar" på t.ex. omsorg av barn. Uppfattningar som
denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer.
Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rentav
negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990-talets
första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga
regeringens valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering. Endast genom att
utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv
produktivitetsutveckling åstadkommas, d.v.s. mer fås ut av varje skattekrona.
Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom sjukvårds-
sektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från olika
utgångspunkter "dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation
än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda - en bättre
fungerande vård till samma eller lägre kostnad".
I Svenska Dagbladet den 23 september 1999 konstaterade två företrädare
för Sveriges yngre läkares förening att ytterligare resurser inte ger lösningen
på sjukvårdens problem: "Sjukvården är så präglad av brist på klara
prioriteringar, otydliga rollfördelningar, otidsenlig organisation och
bristande ledarskap att en stor del av tillskottet bara skulle försvinna ner i
ett
anonymt 'svart hål'."
Socialdemokraterna saknar viljan och förmågan att tillåta och genomföra
nödvändiga organisationsförändringar som krävs för att resurserna skall nå
fram till verksamheterna.
Denna ovilja att förändra leder också till att den svenska skolans resurser
inte når fram till elever och lärare. I ytterligare en annan artikel i Dagens
Nyheter den 20 september 1999 redovisade ordföranden för Lärarnas
Riksförbund en undersökning som visar att nära hälften av landets
kommuner inte anser att de extra statsbidragen kommer eleverna till del. Och
han skrev med anledning av skolans utmaningar: "För att klara dessa och
alla andra mer kortsiktiga utmaningar måste skolans finansieringssystem
fungera. Därför är det mycket oroväckande att dagens system har brister och
att skolan på en hel del håll tappar i ekonomiska förutsättningar - trots
tillskott av Perssonpengar".
Priset för denna brist på ledarskap betalas av de människor som får hålla
tillgodo med sämre service i vård och omsorg och med en skola som inte ger
tillräckliga kunskaper.
Oförmågan att leda och utveckla verksamheten har lett till högre skatter.
Den negativa trenden förstärks, när behoven ökat genom höjda politiska
ambitioner och demografiska förändringar. Låg produktivitet och svårigheter
att prioritera leder då till ökande kostnader. Nya uppgifter har därutöver
tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en
frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt
kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter. På
marginalen går betydande summor till andra ändamål än de verksamheter en
kommun finns till för.
Kommunernas satsningar på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta
inneburit effektivitetsförluster. Kommunala bostadsföretag har i vissa fall
mycket allvarligt rubbat kommuners ekonomiska ställning. En konsekvens
av detta är att medborgarna har fått en sämre service på de viktigaste
kommunala serviceområdena.
En politik för självständiga och starka
kommuner
Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter
kommunerna bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en
renodling till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn
bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligatoriska
åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas vilka
uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se över
kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer
distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den
privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och
säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.
Det kommunala självstyrets syfte är inte att inkräkta på medborgarnas
frihet att välja och deras möjligheter att styra sina liv. Självstyret har sitt
ursprung och sin grund i medborgarnas vilja att lösa vissa gemensamma
uppgifter på ett bra sätt som innebär fördelar för helheten. Närhetsprincipen,
som innebär att beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla.
Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgsform, bör avgöras av familjen
vid köksbordet och inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den
översyn som vi menar måste genomföras skall också sätta tydliga gränser för
vad en kommun skall kunna få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Det är sålunda mycket viktigt att kommunerna fortsätter ett förändrings-
arbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom
avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av
kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Då krävs det dock
långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
Självstyre och skatteutjämning
Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket
märkliga effekter för enskilda kommuner. Det är den stora
arbetslösheten som urholkar kommunsektorns fasta
skattebas, men trots detta blir en kommuns intäkter i de
flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög.
Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med
arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga
arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas
kommunens ekonomi negativt. Detta leder till att
kommunerna inte har incitament att medverka till en
ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har
de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra
kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på
återstående skattebetalare större.
Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen
anstränger sig för att vända sin utveckling.
De senaste åren har skattekraften per invånare ökat betydligt över
rikssnittet i kommuner som Aneby, Boxholm Markaryd, Kumla, Norberg,
Krokom, Berg och Bjurholm. Denna tillväxt har konfiskerats av
skatteutjämningssystemet, vilket ger en orimlig signal ute i skilda regioner.
Vi anger i vår motion (1999/2000:Fi607) hur man i avvaktan på ett nytt
system omedelbart kan rätta till dessa groteskt tillväxtfientliga inslag.
Det är inte mer bidrag som löser vårt lands problem utan strukturella
reformer som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar
skatt.
Regeringens politik leder nu till en fortgående sammanpressning av
skatteuttaget i landets kommuner. Det faktum att bl.a. Täby, den kommun i
landet som hade lägst skatt, blivit tvingad att höja skatten för att kunna
betala
de för denna kommun galopperande avgifterna till det inomkommunala
utjämningssystemet visar åskådligt att det kommunala självstyret och den
kommunala beskattningsrätten i praktiken är på väg att avskaffas, trots vad
som föreskrivs i grundlagen. Det är Moderata samlingspartiets uppfattning
att den kommunala självstyrelsen måste respekteras och att kommunal
konkurrens, bl.a. på skattesidan, snarare skall uppmuntras än förhindras.
Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som
uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då
får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon.
Regeringens åsidosättande av detta samband är ett grundskott mot den
kommunala självstyrelsens grundläggande princip.
Vi har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur
tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. Även andra har kommit att peka
på detta förhållande även i andra sammanhang.
I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss
tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselssättningsgrad och hög
arbetslöshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka
1,2 miljoner människor påverkas av rena pomperipossaeffekter när den egna
skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst, kan kommunens
samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga
effekter.
Utjämningssystemet är i strid med grundlagen uppbyggt så att kommuner
och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för medborgarna
anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till varandras kostnader
och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål som skulle uppnås
var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med
höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu
konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med
hög skatt har bibehållit denna.
Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något
statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och
resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen
inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då
att
de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare.
Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter
i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet
motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på
enskilda kommuner. Till detta kommer nu signaler från regeringspartiet där
kommunala skattesänkningar anges som skadliga och t.o.m. skall kunna
motverkas genom riktade åtgärder. Skulle detta fullföljas har Sverige hamnat
i ett närmast totalitärt system ur kommunal självbestämmandesynpunkt.
I annat sammanhang föreslår vi att det tillväxtfientliga och grundlags-
vidriga inomkommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari
2002.
För de två år systemet måste vara kvar föreslår vi vissa nödvändiga
temporära förändringar. Inom ramen för i grunden oförändrad utjämnings-
grad ändrar vi inkomstutjämningen, så att effekten av alla positiva, relativa
förändringar i skattekraft får behållas till 100 procent. Därmed skapas - i
bjärt kontrast mot gällande ordning - ett kraftigt incitament för alla
kommuner att vidta åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre
arbetslöshet och ökad förvärvsfrekvens.
Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera
ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet
skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt
enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen
underlättas om samtidigt vissa uppgifter som idag finansieras genom
kommunerna och landstingen får en nationell finansiering.
Effekter för kommunsektorn av våra
förslag
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre
fjärdedelar av kommunernas inkomster utgörs av
skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av
skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster,
t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal
skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb,
ökar kommunens skatteintäkter utan att skattebasen behöver höjas. Om den
ekonomiska tillväxten är god, skapas successivt ett utrymme för skatte-
sänkningar.
Den ekonomiska politik som Moderata samlingspartiet förordar skapar
förutsättningar för ett snabbare växande skatteunderlag. Genom en av-
reglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel
lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler
arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige.
Det leder bl.a. till att kommunernas kostnader för socialbidrag och
arbetsmarknadsåtgärder kan sjunka. Det finns ett mycket tydligt samband
mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att
om kommunalskatten höjs, förloras omedelbart ca 30 procent av höjningen i
ökade kostnader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en
kommuns kostnader när skatten sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får
bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. I dag hindras
många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet
på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig
på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt
sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 5 redovisas hur en ökning av skatteunderlaget och en bättre
produktivitetsutveckling med en procent årligen från 2000 i kombination
med minskade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med
tanke på att den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna
träda i kraft förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av
skatteunderlaget för 1999 och enbart en produktivitetsförbättring på en halv
procent.
Tabell 5 Effekter av en bättre ekonomisk utveckling (miljarder kronor)
Tabell 5: (2000 2001 2002 )
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten
renodlas och effektiviseras, att tidigare tillskott till
statsbidraget utnyttjas och ekonomin uthålligt utvecklas
starkare skapas successivt utrymme för att sänka den
kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på
kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle
för medborgarna viktiga kommunala skattesänkningar kunna
genomföras på kort sikt med vår politik för kommunsektorn.
För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi som
angivits att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna. Innebörden av
förslaget är att staten börjar överta finansieringsansvaret för grundskolan
år 2001, då motsvarande drygt 11 miljarder kronor avlastas kommunsektorn.
År 2002 avlastas drygt 22 miljarder kronor.
Detta görs som neutraliseringar som vi även tagit hänsyn till när vi anger
statsbidragsnivån i förhållande till regeringens förslag. Kommunerna svarar
för mellanskillnaden av "skolpengskostnaden" intill dess att staten genom
fortsatta besparingar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna avlastas
därmed kostnader för grundskolan, vilket år 2001 motsvarar en sänkning av
den kommunala utdebiteringen i genomsnitt med 1 krona och år 2002 med
ytterligare 1 krona.
Innebörden av våra förslag för kommunsektorn bli sålunda att ett statligt
utrymme för skattesänkningar överförs till kommunerna, vilket tillsammans
med det ökade skatteunderlaget ger ett tydligt utrymme för sänkt
kommunalskatt till fromma inte minst för låg- och medelinkomsttagarna. Vi
föreslår att regeringen skyndsamt presenterar en lämplig modell för att mot
denna bakgrund stimulera till kommunala skattesänkningar.
Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär
att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom statliga
beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat
och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som påverkar
det kommunala skatteunderlaget.
I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat
skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för
förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för
förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen och för andra skatte-
förslag.
Tabell 6 Förändring enligt finansieringsprincipen (tusen kronor)
Tabell 6: (2000 2001 2002 )
Den moderata
budgetpolitiken
Utgångspunkter och inriktning
I budgetpolitiken omsätts vår politiska viljeinriktning till
konkreta förslag. Vår budgetpolitik syftar dels till att
människor skall få ett ökat inflytande övre sina egna liv, dels
till att skapa förutsättningar för en långvarigt hög tillväxt så
att alltfler människor kommer i arbete.
Inriktningen av vår skattepolitik syftar till minskat bidragsberoende och
ökade förutsättningar till arbete och företagande. Våra skattesänkningar
motsvaras till övervägande del av minskade offentliga utgifter. I en tid av
betydande risk för överhettning är det värt att notera att de har en tydligt
utbudsstimulerande prägel samtidigt som de snarare stimulerar sparande och
investeringar än konsumtion.
Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre sårbar
för konjunkturella svängningar och samtidigt bidra till lägre reservations-
löner, minskat tryck på löneökningar och en vidgad bas för arbetsmarknaden.
Våra ökade utgifter har en tydlig inriktning på strategiska tillväxtområden
som forskning och IT samtidigt som vi slår vakt om de grupper som inte har
något annat än stat och kommun att lita till och som behöver stödet mer än
andra.
Konkret sker det genom att vi växlar lägre bidrag mot lägre skatter på
arbete. Det ökar möjligheterna att leva på sin lön och att bygga upp ett eget
sparande för alltfler. Vårt alternativ innebär betydande strukturförändringar
som leder till en bättre tillväxt.
Balans i de offentliga finanserna är grundläggande för människors och
företags möjligheter att planera sin framtid. Vår målsättning är att de
offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att
statsskulden reduceras som andel av ekonomin.
Våra privatiseringar innebär ett ökat sparande i svenska hushåll. Genom att
privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi under de kommande tre åren
avsätta 30 miljarder kronor för investeringar i vägar och underhåll. 3 av
dessa används inom våra utgiftsramar de kommande tre åren. Resterande 27
miljarder kronor skall användas under avvägning mot den samhälls-
ekonomiska utvecklingen.
Stabila offentliga finanser kräver att den offentliga sektorn blir mindre.
Storleken på vår offentliga sektor har gjort ekonomin konjunkturkänslig och
har negativ effekt på ekonomin i övrigt. Den politiska sektorns omfattning
och inflytande måste minskas för att utrymmet för privat verksamhet och
individuellt ansvar skall ökas.
Med dessa utgångspunkter är vår strategi att skapa utrymme för
skattesänkningar på arbete, företagande och investeringar. Stat och kommun
skall prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet
arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar
av arbetsmarknaden, som ger bättre förutsättningar för en fungerande
lönebildning.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det efterhand möjligt att försörja sig på sina
egna arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag. I vårt alternativ växlas
därför lägre skatter på arbete mot lägre bidrag och subventioner. Därmed
ökar inflytandet över den egna situationen vilket är en nog så viktig vinst
som den rent ekonomiska.
De medborgare som av skilda skäl är beroende av offentligt stöd för att
klara sin vardag måste alltid kunna räkna med att stödet fungerar. Vårt
budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi bland annat ett ökat
stöd till handikappade och ett återställande av änkepensionerna.
Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de omfattande
resurser som finns i kommuner och landsting. För att återställa en fungerande
rättstrygghet föreslås ökade resurser till polis, åklagare och kriminalvård.
Försvaret ges ekonomiska förutsättningar att klara omställningen till ett nytt
säkerhetspolitiskt läge.
Nya villkor för företagande
Vår politik innebär att utrymme skapas för att eliminera
överbeskattningen av riskkapital genom att sänka ett antal
särskilda skatter som snedvrider konkurrensen för svenska
företag. Dessutom krävs en rejäl successiv sänkning av
inkomstskatten för såväl medarbetare i företagen som för
företagare.
Därutöver måste arbetsmarknadslagstiftningen anpassas till vad framtiden
kräver. Det innebär mindre reglering och större utrymme för individuella
lösningar. Hindren för en fungerande lönebildning när det gäller exempelvis
obalansen mellan arbetsmarknadens parter måste rivas.
Kunskap med kvalitet
Förutom nya villkor för företagande krävs för en fortsatt
välståndsutveckling en konsekvent satsning på god kunskap
och ökad kompetens. Inom ramen för de resurser som avsätts
till utbildning föreslår vi därför fler studieplatser och
kvalitetshöjande åtgärder inom den högre utbildningen.
Särskilt betydelsefullt är det att öka satsningen på IT-
relaterade utbildningar. Inom skolan genomförs en kvalitets-
och IT-satsning som omfattar cirka 2,5 miljarder kronor de
närmsta tre åren. Jämfört med regeringen anslår vi drygt en
miljard kronor mer till grundforskning och forskarutbildning.
Resurstillskotten skall avvägas på ett sätt så att
grundforskningens behov tillgodoses, samtidigt som sådan
forskning som har en mer omedelbar betydelse för
näringslivets utveckling förstärks.
Familjereform för valfrihet och kvalité
I vårt budgetalternativ avsätter vi medel till en
genomgripande familjereform som skall öka barnfamiljernas
valfrihet. Regeringens förslag om maxtaxa innebär däremot
en ökad institutionalisering av barnomsorgen och gynnar
ensidigt det kommunalt producerade alternativet. I realiteten
kommer därför familjerna att bli hänvisade till en
enhetslösning. Vårt alternativ syftar till att skapa
förutsättningar för en god barnomsorg med en mångfald
alternativ. Det höjer kvalitén på kort sikt och utvecklar
barnomsorgen på längre sikt. Inräknat vårt förslag om
grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen har
vi avsatt ett ekonomiskt utrymme på drygt tio miljarder
kronor.
Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är väsentligt lägre skatter.
Till en del är det fråga om att skapa förutsättningar för
företagande och kapitalbildning men i huvudsak rör det sig
om sänkt skatt på arbetsinkomster för framför allt låg- och
medelinkomsttagare. För perioden fram till år 2002 innebär
våra förslag att utgifts- och skattekvoterna sjunker med
närmare 4 respektive 5 procentenheter. Skattesänkningarna
får givetvis inte leda till underskott i de offentliga finanserna
och får inte äventyra den samhällsekonomiska balansen.
Vår inriktning av politiken innebär också att de offentliga finansernas
känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Trots de förändringar som
genomförts sedan början på 1990-talet kvarstår också, enligt flera
internationella organisationers åsikt, en alltför stor risk för framtida
obalanser i de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden har såväl IMF som
OECD förordat just en sådan politik för Sverige som vi vill föra.
Regeringens mål för sparandet i den offentliga sektorn är 2 procent över en
konjunkturcykel. Den har satt målet till 2 procent för vardera av de
kommande åren. Trots att tillväxtprognosen kraftigt uppjusterats från i våras
väljer regeringen att hålla kvar detta mål. Det är anmärkningsvärt. Med de
mål regeringen själv satt upp borde överskottet vara större. Genom att de
grundläggande strukturfelen i ekonomin inte åtgärdas kan det leda till
överhettning med påföljande risk för inflation och räntehöjningar.
Tabell 7 Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen
(miljarder kronor)
Tabell 7: (2000 2001 2002 )
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att
uppnå balans i de offentliga finanserna över
konjunkturcykeln. Vi anser att målet bör bara att
skuldkvoten skall uppgå till högst 50 procent av BNP vid
utgången av 2002. Till skillnad från om målen sätts till ett
permanent offentligt överskott kan då tillväxten bli snabbare
och ekonomin som helhet expandera samtidigt som den
offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Det
statsfinansiella målet bör därför formuleras som en
minskning av statsskulden till en viss nivå.
Tabell 8 Den offentliga sektorns finanser enligt Moderata samlings-
partiet
(miljarder kronor)
Tabell 8: (2000 2001 2002 )
Även om tillväxten inte skulle bli högre än genomsnittlig
över konjunkturcykeln under kalkylperioden bör överskottet
vara positivt dessa år för att få till stånd en minskning av
statsskulden. Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 8
innebär ett överskott på drygt 49 miljarder kronor år 2000,
knappt 48 miljarder kronor 2001 och 44,5 miljarder kronor
2002.
Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 25 miljarder kronor 2000, 56
miljarder kronor 2001 och 67 miljarder kronor 2002. Detta ger ett utrymme
för skattesänkningar, med hänsyn till vårt större överskott, som uppgår till
knappt 23 miljarder kronor 2000, 56 miljarder kronor 2001 och drygt 91
miljarder kronor 2002 utöver vad regeringen föreslår. Totalt uppgår våra
skattesänkningar till knappt 38 miljarder kronor 2000, 74 miljarder kronor
2001 och 103 miljarder kronor 2002.
Till skillnad från regeringen har vi en plan för en kontinuerlig försäljning
av statliga företag. Sammanlagt förordar vi privatiseringar 2000-2002 på 170
miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än regeringen. Detta extra utrymme
finansierar i huvudsak investeringar i infrastruktur men även vissa utgifter av
engångskaraktär. Till det kommer att statsskulden amorteras snabbare. Nivån
på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt statsskuldsmål
ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen blir sämre än
regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och utgiftsförslagen. Mot
bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna skall var i balans över
konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet blir något
lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att sparandet krymper så
mycket att våra statsskuldsmål inte kan uppfyllas. Hänsyn måste givetvis
också tas till den samhällsekonomiska situationen så att inte överhettnings-
tendenser uppstår.
Offentligt utgiftstak
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga
utgiftsstaket som riksdagen fastställer samt av beräknade
kommunala avgifter. Interna transaktioner mellan
kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av vid
beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger
att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1.066
miljarder kronor 2000, 1.101 miljarder kronor 2001och
1.142 miljarder 2002.
De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga
utgiftstaket än det statliga. En orsak är att vi föreslår införandet av en
nationell skolpeng i grundskolan, vilket innebär att kommunala kostnader tas
över av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar som vi föreslår i
stor utsträckning påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk
reglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.
Tabell 9 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2000-2002
(miljarder kronor)
Tabell 9: ()
Mot denna bakrund föreslår vi att utgiftstaket för den
offentliga sektorn beräknas till 1.042 miljarder kronor 2000,
1.042 miljarder kronor 2001 och 1.054 miljarder kronor
2002. Våra utgiftstak är således 24 miljarder kronor lägre än
regeringens 2000 samt 59 miljarder kronor och 88 miljarder
kronor åren 2001 och 2002. För år 2002 innebär detta att de
offentliga utgifternas andel av BNP är cirka 4 procentenheter
lägre än regeringens förslag.
Lägre skatt, mindre bidrag,
prioriterade kärnuppgifter
I tabell 10 beskrivs våra förslag till besparingar. Det
utrymme för skattesänkningar som skapats genom de olika
besparingarna har huvudsakligen utnyttjats till att finansiera
de skattesänkningar som redovisas i kapitel 6. Vi föreslår
också omprioriteringar till förmån för de offentliga
kärnuppgifterna.
Tabell 10 Förändringar i sammandrag av de offentliga utgifterna 2000-
2002 i förhållande till regeringens förslag (Statsfinansiella effekter
miljarder kronor)
Tabell 10: (2000 2001 2002 )
Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp
liksom anslagen för handikappade och vissa utsatta
pensionärer. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalité
såväl i den grundläggande skolutbildningen som inom
högskolans ram. Det innebär även större forskningsanslag än
vad regeringen förordar. Vi föreslår, vad gäller sjukvård,
äldreomsorg samt undervisningen i grundskola och
gymnasium, reformer som leder resurser direkt till de
berörda verksamheterna.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större
egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar som vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna
skapas utrymme för att täcka ökade kostnader antingen löpande eller genom
att utrymme ges för att bygga upp en sparad buffert.
Skattesänkningarna och de offentliga
finanserna
I tabellen redovisas effekterna på konsoliderad offentlig
sektor av våra förslag till sänkta skatter. Beräkningen bygger
på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har
gjorts för det kassamässiga utfallet för respektive budgetår.
Tabell 11 Skattesänkningar, miljarder kronor 2000 års priser KOS
Tabell 11: (2000 2001 2002 )
Statens utgiftstak och utgiftsramar
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att
det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som är i
motsvarande mån lägre. Vi avvisar också
budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budget-
disciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens
utgifter behöver överskridas, får regeringen återkomma till
riksdagen med redovisning av varför det ökade
resursbehovet uppstått samt med förslag och åtgärder för att
uppfylla det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 755
miljarder kronor 2000, 768 miljarder kronor 2001 och 781 miljarder kronor
2002. Det betyder som tidigare visats att utgiftsramarna för den offentliga
sektorn med vårt förslag skall bestämmas till 1.042 miljarder kronor 2000,
1.042 miljarder kronor 2001 och 1.054 miljarder kronor 2002.
I tabell 12 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive
utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra
på respektive utgiftsområde.
Tabell 12 Våra förslag till utgiftsramar
Tabell 12: (2000 2001 2002 )
Våra förslag per utgiftsområde
Nedan presenteras Moderata samlingspartiets förslag till
statsbudget i detalj för varje utgiftsområde. Några
utgiftsområden berörs ej av förändringar jämfört med
regeringens förslag varför de inte redovisas här.
För varje utgiftsområde anges de moderata förslagen i sammandrag. Först
redovisas regeringens förslag till ramar därefter de av Moderata samlings-
partiet föreslagna förändringarna. Endast de anslag som berörs av
förändringarna redovisas.
I en demokrati bör politiska partier vara oberoende av staten.
Partistödet bör därför minskas fr.o.m. år 2000 och därefter
successivt avvecklas. Enligt vårt förslag minskas partistödet
till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. budgetåret 2000.
Behovet av en reformering och avveckling av presstödet framstår som
uppenbart. Vi föreslår därför att presstödet avvecklas i två steg, varav det
första infaller år 2000. I och med att presstödet avskaffas bortfaller en av
Presstödsnämndens huvuduppgifter varför nämnden bör avvecklas fr.o.m. år
2001.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
Vissa besparingar görs genom vårt förslag om införandet av
ett nytt obundet revisionsorgan genom sammanslagning av
granskningsresurser från Riksdagens revisorer och
Riksrevisionsverket. Vidare bör besparingar uppnås genom
att Statskontoret avlastas arbetsuppgifter med anledning av
IT-säkringen inför millennieskiftet. Vi anser dessutom att
SCB:s uppgifter skall begränsas och specificeras. Övriga
delar kan med fördel utföras av andra aktörer. Införandet av
ett nytt yrkesregister avvisas liksom genomförandet av en ny
folk- och bostadsräkning. Statens kvalitets- och kompetens-
råd avvecklas. En minskning av Riksgäldskontorets
hushållsupplåning innebär att dess förvaltningskostnader kan
minskas.
Smugglingen av cigaretter har ökat kraftigt. Trots
skattesänkning är smugglingen fortfarande betydande. Tullen
bör därför få större resurser för ökad kontroll. Anslaget till
tullen bör ökas med 50 miljoner kronor. Genom detta
bedöms intäkterna till statskassan öka med minst
motsvarande belopp.
Senare års försvagning av rättsväsendet har gjort det allt
svårare för statsmakterna att skydda medborgarna mot brott.
Regeringens förstärkning av rättsväsendet år 2000 är
otillräckligt med hänsyn till myndigheternas akuta behov av
kompensation för tidigare års besparingar. Idag finns ett
uppdämt behov av personalförstärkning,
kompetensutveckling och vidareutbildning. Ett effektivt
resursutnyttjande inom myndigheterna förutsätter dessutom
att nödvändiga satsningar görs på IT och metodutveckling. I
sammanhanget måste även kostnaderna för den ökade
internationaliseringen vägas in, liksom de ökade
kompetenskrav som den allt vanligare gränsöverskridande
och svårutredda brottsligheten för med sig. För Moderata
samlingspartiet är det en högst prioriterad uppgift att
återupprätta medborgarnas förtroende för rättsstaten varför vi
satsar cirka två miljarder kronor mer än regeringen på
rättsväsendet kommande tre år. Samtidigt skärper vi kraven
på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och gott
ledarskap inom rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Globaliseringen ställer allt större krav på en modern och
flexibel utrikesförvaltning. Utrikesdepartementet är i behov
av ständig förnyelse och tillräckliga resurser. Vi förordar
därför en förstärkning av bl.a. de medel som ställs till
ambassadernas förfogande för främjande av svenskt
näringsliv utomlands.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de
utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i
främst Asien och Latinamerika och förhoppningsvis snart södra Afrika ställer
större krav på kontaktytor och kompetens.
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU och särskilt
dess utvidgningsprocess och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
liksom arbetet på en gemensam europeisk säkerhetsordning fordrar en
gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa
och Medelhavsområdet. Detta är särskilt angeläget i Minsk med tanke på den
besvärande situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland.
Försvarets verksamhet har drabbats hårt av regeringens
löftesbrott och oförmåga att i tid samla sig till ett nytt
försvarsbeslut. Redan hösten 1997 stod det klart att 1996 års
försvarsbeslut havererat. Idag, två år senare, saknas
fortfarande ett tillräckligt underlag för ett heltäckande
försvarsbeslut. Istället för en samlad strukturerad
beslutsprocess tvingas riksdagen att steg för steg och med
risk för bristande sammanhang fatta detaljbeslut i skilda
frågor.
Försvarets verksamhet går sedan 1998 på sparlåga. Under åren 2000 och
2001 saknas såväl medel för nödvändig utveckling av våra förband,
framförallt vad gäller officerarnas kompetens, som nödvändig anskaffning av
modern materiel. Försvaret bör därför och i enlighet med tidigare
riksdagsbeslut engångsvis få ersättning för effekterna av den fulla
tillämpningen av anslagsförordningen. Anslaget för ny materiel (A3) bör
dessutom även fortsättningsvis räknas upp med den s.k. teknikfaktorn. Den
slutliga fördelningen mellan anslagen A1 och A3 för åren 2001 och 2002 bör
anstå till vårens försvarsbeslut.
Anslaget A 2 bör i enlighet med tidigare moderata förslag i sin helhet
överföras till utgiftsområde 7.
Regeringens budgetförslag visar att ett utbetalningsmål för
det svenska biståndet är irrelevant som målbeskrivning.
Erfarenheten visar också att utbetalda medel varit väsentligt
under budget och att stora reservationer ackumulerats.
Insatser i tredje världen bör inriktas för att effektivt utrota
fattigdomen. Frihandel, fri företagsamhet och respekt för
mänskliga rättigheter är förutsättningar för
fattigdomsutrotningen i världen.
Militära och civila insatser inom FN:s och OSSE:s ram och i Bosnien och
Kosovo är Sveriges bidrag till internationell frihet och säkerhet. Inom
utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande
verksamhet.
En kraftfull satsning på skuldsanering för utvecklingsorienterade regimer i
Afrika bör genomföras.
Den s.k. Östersjömiljarden har försvårat en samordnad strategi för
stödinsatserna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och
medel tillföras det ordinarie Central- och Östeuropastödet.
Regeringen väljer att fortsätta anslå budgetmedel till vissa
bostadsområden i ett antal kommuner. Vi moderater vill i
stället pröva andra möjligheter, som innebär en mindre
belastning på statsbudgeten. Den viktigaste uppgiften är att
göra det svenska samhället så öppet att en ökad social
rörlighet blir möjlig. En avreglering av bl.a.
bostadsmarknaden och arbetsmarknaden kommer att få
positiva effekter för integrationsarbetet.
Diskrimineringsombudsmannen flyttas från detta utgiftsområde till område
14.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Ett införande av vårdgarantin leder till bättre utnyttjande av
sjukvårdens resurser och en avveckling av vårdköerna. De
kostnader som uppkommer vid införandet är engångsvisa
och kan finansieras inom ramen för utgiftsområde 25.
Genom en bättre konstruktion av högkostnadsskyddet
minskar egenkostnaden för enskilda med stora behov av
tandvård. Det innebär att vi har i förhållande till regeringen
ett högre anslag för detta med 300 miljoner kronor.
Kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen tas över av staten
och en frivillig läkemedelsförsäkring införs. Den beräknas
kosta 100 kronor per vuxen person och månad och täcker
alla läkemedel. Vi satsar mer än regeringen på arbetet mot
aids.
Vi anslår drygt tre miljarder kronor mer än regeringen för statlig
assistansersättning vilket även skall gälla personer över 65 år redan från och
med år 2000. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på
dagcenter återinförs. De första 20 timmarnas rätt till assistans blir åter ett
statligt ansvar.
Ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade införs och 100 miljoner
kronor anslås under ett nytt anslag. Det är orimligt att funktionshindrade
skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina handikapp-
anpassade lägenheter.
Situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammas alltmer. Vi
föreslår en kraftig förbättring med 255 miljoner kronor för 2000 och år 2001
utöver regeringens förslag i särskilda stimulansbidrag till kommunerna för att
möjliggöra att även de psykiskt sjuka får assistans.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara
75 procent. Ytterligare en karensdag införs i
sjukförsäkringen från den 1 januari 2000. Sjukpenning-
grundande inkomst (SGI) bör förändras så att den beräknas
på ett medelvärde av de senaste 24 månadernas inkomst i
stället för att som idag beräknas på en antagen inkomst i
framtiden samt att den räknas upp med basbeloppet. Detta
förenklar SGI ytterligare samtidigt som det minskar
kostnaderna i försäkringen.
Finansiell samverkan och ökad samordning av insatser skall vara
huvudregel vid rehabilitering och utgöra en naturlig del av arbetet. Vi har
också i vår budgetram för utgiftsområde 10 räknat med ekonomiska vinster
av en konkret samordning. Vi anslår också medel till RFV för detta ändamål.
Kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och för förtids-
pensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och öka
legitimiteten för socialförsäkringssystemen. Antalet nytillkommande för-
tidspensionärer beräknas sjunka till cirka 20.000 per år. För att möjliggöra
samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten
och arbetsförmedlingen anslår vi 200 miljoner kronor till Riksförsäkrings-
verket 2000 och 2001.
De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via den
obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen justeras
avseende tillkommande livräntor, vilket leder till kostnadsminskningar från
2002.
Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 januari 2000 återställas
till den nivå som gällde före den 1 april 1997. Vi föreslår
också att fritidsfastighet eller privat pensionssparande inte
skall räknas in vid beräkningen av bostadstillägget.
Förändringen skall ske från den 1 januari 2000.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Kompensationen i föräldraförsäkringen skall vara
75 procent. Havandeskapspenningen samordnas med
sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 2000. Detta
påverkar anslaget för sjukpenning. De förändringar av
beräkningen av SGI vi föreslår berör även
föräldraförsäkringen.
Ett avdrag på 10.000 kronor per barn och år införs. Barnfamiljernas
valfrihet ökar genom avdragsrätt, styrkta barnomsorgskostnader och vård-
nadsbidrag/barnomsorgspeng.
Vår grundprincip är att föräldrarna aldrig kan komma ifrån sitt
försörjningsansvar. Med vårt förslag till ett reformerat underhållsstöd uppnår
man samma materiella trygghet för barnet som idag. Vårt förslag innebär en
minskad kostnad med 400 miljoner kronor 2001 och lika mycket 2002.
Arbetslöshetsförsäkringen skall inte administreras via de
fackliga organisationerna, utan vara ett statligt åtagande för
att ge alla arbetstagare som drabbas av arbetslöshet ett
rimligt ekonomiskt skydd. Därför anslås medel till att göra
försäkringen allmän och obligatorisk.
Arbetslöshetsförsäkringen är tänkt att fungera som en omställnings-
försäkring. Den som blir arbetslös skall skyddas mot stora inkomstbortfall
under den tid då han/hon söker nytt arbete eller bygger på sin kompetens för
att erhålla arbete i ett annat yrke. Ersättningsnivån föreslås vara 75 procent i
samtliga socialförsäkringssystem. Försäkringssystemet skall utformas så att
inlåsningseffekter undviks, en sund lönebildning främjas och så att den
enskilde ges starka incitament att söka och acceptera nya jobb. Därför
föreslås att försäkringens varaktighet begränsas. Generösare villkor föreslås
därvid gälla för äldre arbetstagare.
I dag står skattebetalarna hela risken vid ökad arbetslöshet. Fortsättnings-
vis bör den enskilde försäkringstagaren ta ett ökat ansvar för arbets-
löshetsförsäkringens finansiering. Ökad egenfinansiering framstår som
fördelningspolitiskt mer rättvist, vartill kommer att förändringarna
kompenseras med kraftigt sänkta inkomstskatter.
Arbetsmarknadspolitiken fokuseras dels mot att hjälpa unga
arbetslösa genom ett modernt lärlingsprogram i företagen,
dels mot en arbetsmarknadsutbildning där man genom
särskilda utbildningsinsatser möter specifika
arbetsmarknadsbehov. Detta innebär en renodling av dagens
oöverskådliga system av arbetsmarknadspolitiska
stödinsatser.
Många av dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder är i realiteten
transfereringar till hushållen. Dessa medel föreslås därför överföras från
anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till utgiftsområde 13. I övrigt
reduceras successivt arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader
och forskningsanslag. Arbetsdomstolens uppgifter överföres fr.o.m. årsskiftet
på det allmänna domstolsväsendet. Något nytt medlingsinstitut införes ej,
utan Statens förlikningsmannaexpedition bibehålles. Slutligen sammanläggs
de två ombudsmannamyndigheterna (JämO och HomO) med Handikappom-
budsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering till en
gemensam myndighet - Diskrimineringsombudsmannen. Särskilda medel
uppförs därvid för en kartläggning av hur kommunerna följer upp FN:s
standardregler för funktionshindrade.
Inom utgiftsområde 15, Studiestöd, så förordar vi utökade
resurser till riksrekryterande gymnasieutbildning för vissa
elever med funktionshinder samt för teckenspråksutbildning
för föräldrar och annan närstående anhörig.
Antalet läshandikappade högskolestuderande har ökat betydligt under
senare delen av 1990-talet, utan att motsvarande resursökningar kommit
dessa till del. Under 1997 ökade antalet läshandikappade med 46 procent. Vi
föreslår att anslaget för produktion av studielitteratur för högskolestuderande
som är synskadade, rörelsehindrade eller dyslektiker höjs med 1,5 miljoner
kronor.
Våra besparingar på vuxenstudiestödet är en följd av att vi avsätter resurser
för färre studieplatser inom det s.k. kunskapslyftet. De som påbörjat sina
studier inom kunskapslyftet måste däremot ges rimliga förutsättningar att
fullfölja sina studier. I övrigt föreslås att nuvarande nivå av studiebidragen
bibehålls.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Sverige skall vara en attraktiv allianspartner inom utbildning
och forskning. Till forskningsområden som skall prioriteras
hör bioteknik, medicin och informationsteknik. Vi anslår
cirka en miljard kronor mer än regeringen under den
kommande treårsperioden för förbättrad grundutbildning,
forskning och forskarutbildning. En del av dessa resurser
skall användas för insatser i syfte att examinera fler
civilingenjörer.
En framgångsrik utbildningspolitik måste sätta fokus på den obligatoriska
grundskolan. Vi menar att en förutsättning för skolans utveckling är ökad
mångfald, flexibilitet och ett fritt val av skola. Vårt förslag om en nationell
skolpeng säkrar resurser för grundskolan och utgör i sig en viktig faktor för
god undervisningskvalitet.
Därtill måste staten bättre än hittills ta ansvar för utvärdering och
uppföljning av skolverksamhetens resultat. Vi föreslår inrättande av ett
fristående nationellt kvalitetsinstitut. Under den kommande treårsperioden
avsätts 600 miljoner kronor för detta ändamål.
Vi föreslår vidare en utökad satsning av informationstekniken i skolan. Vi
avsätter 1,2 miljarder kronor mer än regeringen i syfte att bl.a. stärka
lärarnas
IT-kunnande och ge alla skolor tillgång till höghastighetsuppkopplingar och
därmed snabb access till Internet.
Rejäla insatser för att bygga ut den eftergymnasiala kvalificerade
yrkesutbildningen (KY-utbildning) behöver vidtas. För detta ändamål avsätts
resurser motsvarande en utbyggnad till 27 200 studieplatser år 2002.
Bidraget till Folkhögskolorna förs från utgiftsområde 17 till utgiftsområde
16.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Statens insatser bör koncentreras till områden som är av
allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel
för att verksamheter skall komma till stånd. Vi föreslår att
anslagen till Statens kulturråd och till allmän
kulturverksamhet minskas. Efter utbyggnaden av de
regionala kulturinstitutionerna kan även anslagen till
Riksteatern och Rikskonserter minskas. Statliga medel bör ej
utgå till allmänna samlingslokaler. Vidare minskas anslagen
till Ungdomsstyrelsen. Vi upprepar vårt förslag om en ny
kulturfond som tillförs 100 miljoner kronor.
Kulturmiljövården ges ökade resurser.
Anslaget till Folkhögskolor flyttas till utgiftsområde 16.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
I Sverige betalar vi mer för boendet än i något annat
jämförbart land. Höga skatter på både inkomster och boende
leder till att allt mer av den disponibla inkomsten går till
boendekostnader. Ett genomsnittligt hushåll använder nästan
en tredjedel av inkomsten efter skatt till boendet.
Fastighetsskatten utgör en månadshyra av tolv, och kommer
att stiga ytterligare som en följd av bl.a. att frysningen av
taxeringsvärdena upphävs år 2001. Dess avskaffande är den
enskilt viktigaste åtgärden på det bostadspolitiska området.
Människor bör ges möjlighet att välja den bostad som bäst passar deras
egna förhållanden. Bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan,
inte av subventioner, detaljregleringar och politiska ingrepp. Möjligheterna
att spara till en egen bostad skall vara goda och eget ägande skall
uppmuntras. Det är angeläget att en lagstiftning som möjliggör ägarlägen-
heter i Sverige snarast blir verklighet.
Genom avregleringar kan kostnaderna för Boverket skäras ned. Stödet till
lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet avskaffas. Det
successiva avvecklandet av fastighetsskatten medför att räntebidragen
trappas ned snabbare när fastighetsskatten sänks. Bostadsbidragen renodlas
för att endast gå till barnfamiljer och växlas på sikt mot sänkt skatt.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Företagsstöd och andra bidrag i form av regionala
utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag m.m. bör trappas
ner de närmaste åren. År 2000 bör utgifterna under anslag
A1 minska med en dryg femtedel och 2001 med omkring en
tredjedel. Bemyndiganderamen för sådana förpliktelser
minskas i motsvarande omfattning.
De av regeringen tidigare genomförda neddragningarna på
området miljöforskning gör att det nu krävs en kraftfull och
målmedveten, långsiktig satsning på detta område. För att
Sverige åter ska inta en ledande position när det gäller
miljöforskningen och för att säkerställa tillgång på
forskarkompetens föreslår Moderata samlingspartiet därför
en ökning av anslaget A5 Miljöforskning med 30 miljoner
kronor jämfört med regeringens förslag.
Den planerade förtida avvecklingen av kärnkraften är
bakgrunden till att regeringen också för perioden 2000-2002
anslår pengar till ett energipolitiskt program för omställning
och utveckling av energisektorn. Moderata samlingspartiet
avvisar en förtida avveckling av kärnkraften. Därmed behövs
heller inga statliga stöd för att ersätta denna elproduktion.
Omställningsprogrammet har hittills inte gett de avsedda
effekterna vilket är en ytterligare anledning till att göra
neddragningar inom programmet. Detta får även till följd att
Energimyndigheten kan göra anslagsbesparingar. Vi minskar
också bidragen till etanolforskning.
Våra förslag grundar sig på hur vi anser att en effektiv
infrastruktur skall vara utformad. Staten har ett ansvar för
den gemensamma infrastrukturen. Det skall finnas en tydlig
koppling mellan nyttjande och finansiering. Det bör råda
kostnadsneutralitet inom och mellan de olika trafikslagen.
Statliga företag och affärsdrivande verksamhet skall
konkurrensutsättas och privatiseras.
Vi avsätter under de kommande tre åren tre miljarder kronor på
upprustning och nybyggnation av vägar. Dessa tre miljarder kronor är en del
av en större engångssatsning, finansierad med hjälp av omfattande
privatiseringar. Resten skall genomföras under avvägning mot utvecklingen
av samhällsekonomin i stort.
Högre anslag till väghållning innebär att vi klarar bärigheten på det
enskilda vägnätet bättre samt att vi kan genomföra insatser för att höja den
passiva säkerheten i vägnätet.
Vi anser att Banverkets sektorsuppgifter bör klara ökade kostnader inom
ramen för sitt tidigare anslag. Vi sparar 700 miljoner kronor på Banverket:
Banhållning för att möjliggöra ökad konkurrensutsättning såväl av
produktionen som underhållet av banorna.
Vi föreslår en återgång till systemet av banavgifter som tidigare fanns.
De bidrag till sjöfarten som regeringen föreslår är bundna av
ett avtal. Därför avvecklas anslaget inte förrän 2002.
Vi avvisar ersättning till Posten AB för rikstäckande betalningsservice. Vi
betraktar det som en förtäckt statlig subvention till Posten.
Vi föreslår en minskning av anslaget för Rikstrafikens sektorsuppgifter. Vi
avslår ersättningen till trafikhuvudmän för köp av viss kollektivtrafik.
Vi menar att SMHI i högre grad än i dag kan avgiftsfinansiera sin
verksamhet.
Vi vill ha en annan konstruktion på anslaget B 4. Stödet skall
gå till att köpa trafik, inte till nya terminalanläggningar.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
En förändring och förenkling av tillämpningen av EU:s
jordbrukspolitik är nödvändig. Förenklade regler och mindre
komplexitet vad gäller t.ex. jordbrukets miljöstödsprogram
gör det möjligt för Jordbruksverket att genomföra
effektiviseringar och besparingar på administrationen. De
arbetsuppgifter som Livsmedelsekonomiska institutet har
leder till ett dubbelarbete. Genom att lyfta in institutets
uppgifter till Jordbruksverket kan verksamheten samordnas
och effektiviseras. Moderata samlingspartiet föreslår därför
att anslaget till Statens jordbruksverk minskas och att
anslaget till Livsmedelsekonomiska institutet avvecklas.
Moderata samlingspartiet anser att småföretagsutveckling
bör ges utökade resurser. Därmed kan kooperativa frågor
lösas inom denna ram. Även teknisk forskning och
utveckling bör få ökade anslag. Vidare bör ökade anslag ges
till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga
attachéverksamhet.
Det är av högsta prioritet att det i Sverige skapas en sundare
konkurrenssituation. Ett led i detta arbete är att stärka Konkurrensverket.
Detta vill vi göra genom ett anslag som är 5 miljoner större än regeringens.
Besparingar bör genomföras på anslagen för kooperativ utveckling,
omstrukturering av statliga företag, Konsumentverket och stödet till
konsumentorganisationer.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m.m.
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de
viktigaste uppgifterna. Ökad sysselsättning är grunden för
ökade intäkter i kommunerna och stabilitet i deras ekonomi.
Det finns ett stort behov av avregleringar och förändrade
ansvarsförhållanden mellan stat och kommun - inte minst för
att stärka den kommunala demokratin.
Avregleringar skapar också förutsättningar för kommuner att effektivisera
sin verksamhet.
Våra förslag till förändringar i sjukförsäkring och familjepolitik innebär att
kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar. I avsnitt
sju finns en mer omfattande redovisning av våra förslag med inriktning på
kommunsektorn.
Vi avvisar bland annat regeringens kommunakut och hänvisar därvid till
behovet av en annan modell för eventuella bidrag till kommuner och
landsting med betalningssvårigheter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen med beaktande av Moderata samlingspartiets
förslag om nationell skolpeng fastställer utgiftstaket för staten,
inklusive ålderspensionssystemet, vid sidan om statsbudgeten till 755
miljarder kronor år 2000, 768 miljarder kronor år 2001 och 781
miljarder kronor år 2002,
3. att riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i
de offentliga finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel enligt
vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att målet för budgetpolitiken skall vara att
bruttoskulden i den konsoliderade offentliga sektorn skall minska till
högst till 50 % av BNP vid utgången av 2002,
5. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2000-2002 och fastställer utgiftstaket för den offentliga
sektorn till 1 042 miljarder kronor år 2000, 1 042 miljarder kronor år
2001 och 1 054 miljarder kronor år 2002 i enligt vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 2000
ta upp lån i enlighet med lagen (1998:1387) om statens upplåning med
högst det belopp som motsvarar ett beräknat lånebehov med de mode-
rata utgifts- och skatteförslagen enligt vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens
inkomster för budgetåret 2000 av förändrade skatte- och avgiftsregler
enligt vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar om fördelningen av utgifterna budgetåret
2000 på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen godkänner beräkningen Förändringar av anslags-
behållningar för 2000 enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den preliminära fördelningen på utgiftsområden
för budgetåren 2001 och 2002 som riktlinjer för regeringens budget-
arbete,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avreglering och konkurrensutsättning av
kommunernas och landstingens verksamhet,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grund-
lagsenligt skatteutjämningssystem enligt vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av utgiftsför-
delning mellan stat och kommun i syfte att åstadkomma en långsiktigt
hållbar lösning enligt vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att skapa förutsättningar för en
successiv och uthållig sänkning av de kommunala skatterna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skyndsamt lägga fram förslag om stimulans
till kommunala skattesänkningar,
16. att riksdagen begär att regeringen avvecklar den av regeringen
inrättade s.k. kommundelegationen enligt vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den
kommunala sektorn, utgiftsområde 25, enligt vad som anförts i
motionen.