En ny tid för Sverige
Ett land för välfärd och frihet
Det är en av svensk politiks främsta uppgifter att möta den globaliserade ekonomins möjligheter med styrka och självförtroende. En viktig del i denna uppgift är att uppnå en social rörlighet som även öppnar gränserna i vårt eget samhälle för alla dess invånare.
När Sverige står på tröskeln till ett nytt decennium och ett nytt århundrade måste kraven ställas högt. Sverige måste bli ett samhälle som erbjuder sina medborgare både frihet och välfärd. Det är i den fria ekonomin som drivkrafterna för tillväxt och välstånd finns.
Det är i det fria samhället som individer kan ta sitt ansvar som medborgare. Det är i fria öppna samhällen, där respekten för den enskilde individen står i förgrunden, som toleransen och mångfalden kan stå stark. Det är på den grunden civilisation, kultur och en god samhällsmoral överallt i världen bäst kunnat utvecklas. Ekonomisk tillväxt har visat sig gå hand i hand med mänsklig växt.
Så var det i det svenska samhälle som i slutet av det förra seklet omvandlades från ett fattigt land till en rik nation. Berättelsen om hur Sverige blev rikt är inte en berättelse om politiska beslut, växande offentlig sektor och nya bidrag utan om ett växande utrymme för företagande och nya upptäckter, en allt större roll för personligt ansvar på samhällslivets alla områden och en öppenhet för en ny tids idéer genom den framväxande marknadsekonomin.
Grunden för det svenska samhällets utveckling hade då lagts genom årtiondens arbete för att ge den enskilde medborgaren en starkare ställning i hans eller hennes egenskap av individ i stället för som tillhörig en grupp. Den allmänna folkskolan kom att bli ett uttryck för en bildnings- och kunskapssyn som omslöt individen vem hon än var och var hon än kom ifrån. Den var på sitt sätt - utan att begreppet fanns - sin tids största investering i humankapital. Ståndssamhälles avskaffande frigjorde en social dynamik som tillförde Sverige kunnande, skapande och framtidstro och som samtidigt gav enskilda människor en egen framtid att förverkliga. Den tidens ståndsmässiga segregation bröts upp genom marknadsekonomi och social rörlighet.
Förutsättningarna för en ny tids företagande lades fast genom nya lagar för aktiebolag, fri handel för alla städer och hamnar samt en näringsfrihet som gjorde Sverige till en friare ekonomi än många andra europeiska länders. Omvandlingen kom att prägla alla delar av vårt samhälle.
För tusen och åter tusen människor innebar omvandlingen ett uppbrott från den dominerande basnäringen i form av jordbruket till en ny företagsamhet som ingen decennierna innan hade trott kunde finnas, än mindre ge jobb, försörjning och välstånd. De lämnade bakom sig en livsmiljö som inte gav några andra framtidsmöjligheter än de som tidigare generationer varit hänvisade till.
Genom handel och industri byggdes en ny ekonomi upp ur det som en gång var det svenska bondesamhället. Tågen, telefonen och tidningarna skapade sin tids informationsrevolution. Byar och städer växte samman till ett land. Den lokala ekonomin växlade över till ett samhälle där varje del av vårt land kom att spela en roll för det gemensamma folkhushållet.
Dynamiken i samhällsomvandlingen var påtaglig inom alla områden. Inom kulturen såg vi en vitalitet som står sig stark än i dag. Det gäller litteraturen, konsten, dramatiken, musiken liksom kulturlivets många nya etablissemang. Då byggdes stadsteatrar och konserthus. Tidningar startades. Våra folkrörelser etablerades. Nya uppfinningar lade grunden för en ny ekonomi där Sverige låg i täten. En lång rad av de företag som under det följande seklet burit upp den svenska välfärden etablerades. Decennierna före och efter sekelskiftet lade en grund för det välstånd och den välfärd vi i dag är stolta över.
Det var ingen lätt tid för det stora flertalet. Fattigdom kan ett land inte lämna bakom sig vare sig genom enbart ett politiskt beslut eller genom en ny uppfinning. Det var med hårt arbete, riskfyllt företagande och under den osäkerhet som följer av all förnyelse, som detta Sverige byggdes upp. Det var svårt för många men det blev bättre för alla. Den stora sociala och ekonomiska utvecklingen förändrade som allra mest livet för dem som då hade det som svårast.
Under decennierna före och efter sekelskiftet var Sverige en av Sveriges mest avreglerade ekonomier. Det gav en frihet som gjorde oss till ett av de nya seklets rikaste länder i Europa. Sverige blev ett samhälle med möjligheter för alla.
Det förra sekelskiftets starka kraft gjorde Sverige till ett av världens rikaste länder. Under 1900-talets senare del kom emellertid denna kraft att vårdas illa. Enskilda initiativ och entreprenörskap fick gradvis ge plats för den allomfattande politiken. Det kollektiva blev till slut viktigare än varje människas bidrag. Öppenheten för det nya ersattes med vaktslående om det gamla.
Det gjorde att Sverige tappade fart. Andra länder hann ifatt och förbi. I dag är Sverige långt ifrån den trygghet och det välstånd som skulle varit möjligt att skapa om initiativkraftens och kreativitetens villkor hade värderats bättre.
Nu står vi vid kanten av ett nytt sekel. Vi sätter ingalunda punkt för 1900- talets ekonomiska politik med de beslut som nu skall fattas. Sveriges framgångar under det nya seklets kommande decennier beror av de lärdomar vi nu drar av vår egen historia, de beslut som format Sverige under 1990- talet och de beslut som nu måste fattas. Det är naturligt att till grund för politiken lägga erfarenheterna både av den utveckling som gjorde Sverige rikt och av det som gjorde att vårt land kom att halka efter andra samt av de reformer som under 1990-talet ånyo bidragit till att ge svensk ekonomi en ökad stabilitet och tillväxt.
I en värld av förändring måste måttstocken på den förda politiken vara hur vi lever upp till de utmaningar en globaliserad ekonomi ställer. Takten i förändringen är betydande och ställer ständigt nya krav. Nu formeras en ny tids välstånd och företagande. Det sker efter ett decennium som förändrat världen på ett mer omfattande sätt än vad mänskligheten tidigare skådat.
Ett årtionde då världen förändrades
1990-talet har blivit omvandlingens decennium. Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och den åtföljande frigörelsen av länderna i Öst- och Centraleuropa förändrade på bara några år hela den politiska scenen i Europa. Hundratals miljoner människor som hade levt i förtryck och ofrihet kunde börja forma sin framtid i frihet och lägga grunden för en välståndsutveckling av samma slag som i de västliga industriländerna.
I väst accelererade den ekonomiska omvandlingen. 1980-talets avregle- ringar av kapitalmarknaden skapade radikalt annorlunda och bättre villkor i den globala ekonomin. Nationellt genomfördes omfattande privatiseringar efter mönster från Storbritannien och USA. Socialismen befann sig på reträtt i hela världen och på alla områden. Demokratin trängde fram i länder och på kontinenter där den tidigare bara varit undantag.
Teknologiska förändringar drev på utvecklingen. Nya företag växte upp i nya branscher och gamla företag i existerande branscher mötte revolu- tionerande förändringar av marknader och konkurrensvillkor.
Sveriges situation i denna omvandling var på sitt sätt utomordentligt gynnsam. Det var i vårt närområde som de nya möjligheterna öppnades. I en ekonomi med världens största offentliga sektor fanns också utrymme för betydande överföringsvinster, om politiken systematiskt hade inriktats på att sänka skatterna, avreglera och privatisera uppgifter som lika gärna kunde skötas av fria företag.
Det är mot denna bakgrund som kraven på förnyelsen av det svenska samhället måste ställas. Det räcker inte med glädjen över att världsekonomin i dag ger svenskt näringsliv goda förutsättningar till tillväxt. Det avgörande är de reformer som ger förutsättningar för morgondagens framgångsrika företagande. Utan sådana kommer en stor del av den nya tidens möjligheter att gå Sverige förbi.
1990-talets ofullgånga reformer
I Sverige kom det dynamiska 1990-talet att präglas av att en löftesrik reformpolitik blev ofullgången.
Saneringen av statens finanser inleddes av den borgerliga regeringen. Inledningsvis fullföljdes den på viktiga punkter av den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1994. Men istället för en konsekvent politik för minskade offentliga utgifter har regeringen därefter urholkat sanerings- politiken genom att höja skattetrycket rekordartat och tillåta att de offentliga utgifterna på nytt ökar i en sådan omfattning att de riskerar att bli ett av många hinder för vårt lands möjligheter att dra nytta av den nya tidens möjligheter.
Utgiftsökningarna sedan 1995 är större än utgiftsminskningarna. Den socialdemokratiska inriktningen på skattehöjningar har tillsammans med den bestående effekten av gjorda besparingar visserligen lett till en finansiell balans i de offentliga finanserna i dag men inte till den samhällsekonomiska balans som är nödvändig för långsiktig tillväxt i en globaliserad världs- ekonomi.
Inflationen har under 1990-talet bekämpats och kunnat hållas nere med lägre räntor som följd. Riksbankens oberoende har bidragit till en framgångs- rik anti-inflationspolitik. Men genom att regeringen nu i högkonjunkturen både vill öka de offentliga utgifterna och sänka skatten riskerar man den stabilitet som behövs för att den ekonomiska tillväxten skall kunna fortgå utan stigande räntor.
Medlemskapet i Europeiska unionen har skapat nya och goda förutsättningar för människor, företag och den ekonomiska politiken. Men genom sin passivitet ställer regeringen Sverige vid sidan om det europeiska samarbetet och utanför den gemensamma valutan. Därmed skapas också osäkerhet om inflationspolitiken.
Avregleringar inom finans- och kapitalmarknaderna har tillsammans med motsvarande utveckling inom kommunikationsområdet skapat både ökat utbud och prispress. Men genom att Sverige skiljer ut sig från andra länder när det gäller kapitalbeskattning motverkas svenskt ägande och sparande, liksom investeringar i företagande. I stället för att ta vara på de goda erfarenheterna av avregleringarna motsätter sig regeringen att de stora monopolsektorerna vård, omsorg och skola utsätts för konkurrens. Det leder till minskat utbud, högre kostnader och bristande valfrihet.
De påbörjade diskussionerna om förändringar av arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken har mynnat ut i intet. Sänkta ersättningsnivåer inom socialförsäkringarna ledde till lägre kostnader och ett ökat utbud av arbete. Genom återställda ersättningsnivåer skapas nu på nytt ett minskat arbetsutbud. De offentliga utgifterna växer.
De reformer som ligger till grund för att det går bra för Sverige har utformats bland de partier som bejakar tillväxt, företagande och europeiskt samarbete och den har bekämpats av de partier som regeringen nu stöder sin politik på. Inledda förändringar har därför inte fullföljts eller följts av de fortsatta reformer som måste ligga till grund för fortsatta framgångar.
Den politik regeringen nu för utformas i samverkan med partier som istället vill blockera en politik för företagande och tillväxt, som motarbetar Europasamarbetet och som avvisar en ny arbetsrätt och en flexiblare arbetsmarknad, men istället driver fram ökade utgifter och nya regleringar. De stänger dörren för en ny tid.
En delad bild av Sverige
Inriktningen av regeringens politik är farlig. Utan strukturförändringar tar det goda snart slut. Att det nu förefaller att gå bra för Sverige får dessutom inte undanskymma att det finns alldeles för många enskilda människor som det går dåligt för, samtidigt som det finns alldeles för få som det går bra för. Behovet av att fullfölja de reformer som påbörjades under 1990-talets första del understryks av de problem vi ser i det svenska samhället i dag.
- Den i världen alltmer dynamiska tjänstesektorn förlamas och begränsas i vårt land av monopol och bristande konkurrensmöjligheter inom bland annat vård, skola och omsorg. Det drabbar inte bara medborgarnas välfärd i form av köer och bristande kvalitet utan också vår ekonomiska utveckling.
- En växande segregation, som istället för gårdagens klassamhälle leder till något som nästan kan komma att liknas vid ett kastsamhälle, begränsar många människors möjligheter att förverkliga sina egna drömmar och förhoppningar. Deras kunskap och deras arbete lämnas utanför i ett samhälle som blir alltmer delat. Alltmedan Sverige blir alltmer öppet för vad som sker i globaliseringens spår blir vårt eget samhälle alltmer slutet för egna medmänniskor i vårt land.
- Utflyttningen av företag, företagande och företagsägande är ett stort problem eftersom de till en betydande del är genererad av bristande förut- sättningar i det svenska företagsklimatet. Det ligger en djup tragedi i en utveckling där stora svenska företag, som under decennier varit en drivande kraft i Sveriges utveckling som industri- och välfärdssamhälle, väljer att flytta utomlands för att kunna slå vakt om kapital, ägande, kun- skaper och kompetens. Listan på namn som Volvo, Astrazeneca, Pharma- cia & Upjohn, Merita Nordbanken, Stora Enso och många fler visar på ett misslyckande i att leva upp till de krav som en öppen och internationell ekonomi ställer. Samma sak gäller när handel och sparande flyttar ut.
- Än allvarligare är den utveckling som inte kan fångas med en lista på namn, nämligen alla de idéer som på grund av skatter och otidsenlig arbetsmarknad inte förmår bli företag. Allt för få företag startas och allt fler väljer att redan tidigt i sin utveckling dra nytta av andra miljöer för sin framtida utveckling.
- Den svenska skolan lämnar alltför många elever bakom sig. För få rekryteras till högskolor och universitet och för lite kraft läggs ner på att ge den högre utbildningens institutioner möjlighet att erbjuda en högkvalitativ utbildning.
Sverige måste nu lägga grunden för en politik och en samhällsutveckling där alla kan vinna och alla kan få det bra.
En ny tids möjligheter
Den grundläggande frågan måste nu ställas om vårt samhälle i dag har den öppenhet och den frihet för nytt tänkande och nytt skapande som en gång i samband med det förra sekelskiftet gav oss den snabba utveckling som då gjorde Sverige till en ledande industrination och ett ledande välfärdssamhälle.
Har vi den mångfald och det utrymme för kreativitet och företagande som behövs? Är vi på väg att bli ett ledande kunskapssamhälle med en skola i världsklass och en forskning som står i den internationella fronten? Har vi förutsättningarna för den sociala rörlighet som ger nya livsmöjligheter och som berikar vårt samhälle med ny vitalitet och kunskap? Står vi redo inför en förändring som kan ge både förnyelse och trygghet?
Moderata samlingspartiet menar att dagens Sverige inte lever upp till dessa krav. Sverige behöver en radikal politik för förnyelse och modernitet som vilar på idén om frihetens betydelse för individ och samhälle.
Vi anser att den ekonomiska politiken under kommande år måste präglas av tre omfattande nationella utmaningar som var och en kräver vision, engagemang och ledarskap. Att skapa de bästa av förutsättningar för det kreativa, företagsamma och arbetande Sverige är den första utmaningen.
Det handlar om ett företagarklimat i världsklass. Det handlar om en arbets- marknad där politiken öppnar - inte som idag, stänger - dörrar. Det är viktigt för de företag som redan finns, men det är ännu viktigare för de idéer som ännu inte fått vingar.
Att företa sig något - det må vara att utbilda sig, att utveckla sig i jobbet eller att starta egen verksamhet - måste vara den mest uppskattade driv- kraften i vårt samhälle. Detta ställer oundvikligen krav på skatterna på före- tagande, arbete och sparande.
En politik för det kreativa Sverige handlar om mer än de omedelbara förutsättningarna för företagande. Att utveckla Sverige till en första rangens kunskapsnation genom att skärpa kunskapskraven och öka skolornas och den högre utbildningens frihet att möta dessa krav måste bli en av våra viktigaste uppgifter. Sverige skall ha Europas bästa skola. Universitet, högskolor och forskning skall finnas med i den internationella frontlinjen.
Det kreativa Sverige behöver goda universitet och högskolor - med resurser, men också med frihet från den nationella politikens tillfälliga modenycker. Den högre utbildningens institutioner skall vila på ett ideal av bildning, inte bara vara en fabrik för utbildning. Sverige skall ha fri forskning i världsklass. Svensk forskning skall ha kunskaper och resurser att vara främst på centrala forskningsområden.
Trygghet i förändringen är den andra utmaningen. Det gäller att säkra människornas möjligheter att känna trygghet inför sjukdom och ålderdom genom ett pensionssystem som kombinerar frihet att själv välja och prioritera med en orubblig försörjningstrygghet för alla på ålderns höst och genom en förnyelse av sjukvården som river pyramider och kapar köer. Personal och vårdföretag skall ha de förutsättningar som behövs för att kunna ge alla en vård i tid och av yppersta kvalitet. Den svenska sjukvården skall kunna bli en dynamisk framtidsbransch.
En förutsättning för att ta tillvara framtidens möjligheter är att öka med- borgarnas tilltro till den trygghet som följer med förändringen. Stagnation skapar otrygghet i en värld som utvecklas.
Det gäller konkreta förändringar som ger medborgarna en växande kontroll över den egna vardagen och den egna tryggheten. Det handlar om att återskapa en personlig trygghet som innebär att den som har ett arbete kan försörja sig på sin egen arbetsinkomst och sätta undan till ett eget sparande.
Den goda politiken tar ansvar för finansiering av sjukvård och skola, en fungerande rättstrygghet och för stödet till dem som inte förmår att klara sig själva. Den är absolut i sitt försvar av den enskildes rätt och säkerhet men överlåter valen som formar välfärden till människorna i samhället. När människor kan bestämma över sin välfärd ersätts dagens beroende till det offentliga av en trygghet som följer den enskilde.
Den tredje utmaningen är att bygga ett Sverige för alla. Sverige skall vara ett framtidssamhälle för alla genom att ge utrymme för den individens frihet som är mångfaldens värn och trygghetens förutsättning för den som är annorlunda.
Det handlar om en politik mot det utanförskap som drabbar individer och familjer och som riskerar att dela vårt samhälle. Också de som i dag står utanför skall kunna välja väg i livet.
Sverige behöver en politik som frigör kraften hos de enskilda medborgarna istället för att fördjupa människors beroende till den politiska maktens kategorisering av medborgare. Detta gäller självklart på arbetsmarknaden och i företagandet. Det är genom att fler kan få ett jobb som vi tar det viktigaste steget mot att bryta segregationen. Det är genom att fler kan starta och försörja sig på en egen verksamhet som alla får en del i vårt samhälle och kan ge det sitt bidrag.
Det gäller att fler skall kunna ha kraften att besluta över och ta ansvar för den egna vardagen: att kunna välja skola åt sina barn, att kunna välja och äga sitt boende, att kunna välja den vård och den omsorg som var och en behöver.
Dessa tre utmaningar måste och kan bara fullgöras inom ramen för en för Sverige övergripande utmaning. Sverige skall vara ett ledande land i utvecklingen och utformningen av det nya Europa. Vi skall vara delaktiga fullt ut i det europeiska samarbetet och vi skall med kraft ge vårt bidrag till samarbetets utvidgning och utveckling. Inför det svenska ordförandeskapet i EU måste Sverige ha en aktiv Europapolitik.
Vi har ett särskilt ansvar för att stödja våra baltiska grannländers ansträngningar i denna del. Vi skall på en gång garantera folkens och medborgarnas inflytande och nationernas mångfald.
Det är i det nya Europa som svenskarna kommer att leva. Precis som Sveriges många bygder, samhällen och städer en gång bands samman när en ny tid trädde in med detta sekels början binds våra öden när det gäller ekono- mi, säkerhet, trygghet och livets vardag samman med folken i andra länder.
Det gäller att ta vara på de möjligheter som en inre marknad och en gemensam valuta ger i en tid då ekonomi och företagande inte känner några gränser och där utvecklingen av en global ekonomi ger både dynamik, ny konkurrens och lägre priser. För Sverige är en full delaktighet i den gemensamma valutan en säkerhet och en trygghet både för de enskilda medborgarna och för företagen.
Den inre marknaden bygger på värdet av en fri handel och en öppen ekonomi. Det europeiska samarbetet skall karaktäriseras av just detta förhållningssätt även till länder och ekonomier utanför Europa. Det nya Europas samtliga länder skall så snart som möjligt kunna bli delaktiga i både det ekonomiska och politiska samarbetets trygghet och stabilitet.
I den värld som förändras varje dag premieras skapandet, de nya idéerna, experimentlustan och viljan till förnyelse.
Politiken måste erbjuda en vision om en bättre morgondag liksom kraften och kompetensen att formulera och staka ut de vägar som för från dagens verklighet till morgondagens vision. Det uppdrag som ligger på svenska folkets valda företrädare är inte att nostalgiskt drömma om den tid som flytt, inte att slå sig till ro med att förvalta det som är. Uppdraget är att vara den kraft för förnyelse och förändring som Sverige behöver.
Den ekonomiska utvecklingen
Den internationella utvecklingen
Bedömningen av den internationella ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har varit föremål för betydande svängningar. Svängningen i prognoserna har varit större än i den realekonomiska utvecklingen i sig.
För ett år sedan präglades bilden av den finansiella krisen i Sydostasien. En tidigare labil utveckling på de finansiella marknaderna i Ryssland övergick under sommaren 1998 till svår turbulens med kraftiga börsfall. Den ryska krisen hade i sin tur smitteffekter på ekonomierna i Latinamerika, främst Brasilien.
Den oro för följdverkningar på världsekonomin i övrigt i som följde i spåren på dessa krishärdar har emellertid inte infriats. I dagsläget presenterar flertalet konjunkturbedömare en i sina huvuddrag ljusare bild av den internationella ekonomins utveckling.
Styrkan i USA:s ekonomi har fortsatt att visa sig anmärkningsvärt stabil. Den vändning nedåt som bl.a. OECD-sekretariatet förutsåg i sin december- prognos 1998 har ännu inte realiserats och också för 1999 förutses, som redovisas i tabell 1, en betydligt snabbare tillväxt än genomsnittet inom OECD-området.
För Europas del har utvecklingen under 1999 blivit något svagare än vad som tidigare förutsågs. Tabell 1 sammanfattar OECD Economic Outlook från i juni med avseende på BNP-tillväxt. Diagrammet, som också visar vilka revideringar i bedömningen som gjorts relativt OECD:s höstrapport 1998, understryker USA-ekonomins centrala roll i den internationella konjunk- turutvecklingen.
Tabell 1 BNP-tillväxt i världsekonomin. Förändringar i procent
Tabell 1: (Aktuell prognos Revision sedan november 1998 )
Källa: OECD Economic Outlook, juni 1999
För återstoden av år 1999 samt för år 2000 redovisar i dagsläget flertalet konjunkturbedömare en relativt optimistisk bild. "Lugn och förtroende har återvänt till världens finansmarknader sedan de värsta farhågorna om följderna av den ryska krisen i augusti förra året och utsikterna för den globala ekonomin inte förverkligats", hette det i OECD Economic Outlook i juni. "Utsikterna för den in- ternationella ekonomin har i flera avseenden ljusnat under sommaren", skrev Konjunkturinstitutet i sin augustiprognos.
För USA-ekonomin förutses en nedväxling av de senaste årens mycket snabba tillväxt. BNP-utvecklingen visade under andra kvartalet i år en lägre tillväxt än under det första. Jämfört med andra kvartalet 1998 låg dock BNP- ökningen fortfarande runt 4 procent. En fortsatt stark inhemsk efterfrågan bekräftades också av arbetsmarknadssiffror under sommaren med en fortsatt låg arbetslöshet - strax över 4,3 procent - och flera nytillkomna arbetstillfällen än man tidigare förutspått. Tillväxten i den amerikanska ekonomin under år 2000 kan mycket väl komma att överstiga de 2 procent som förutsas av OECD.
För den europeiska ekonomin i dess helhet föreligger inga klara indikatorer på en uppgång i den ekonomiska tillväxten. Inte minst den tyska ekonomin företer en fortsatt svag utveckling. Samtidigt som förväntansbilden tycks ha förändrats mot ökad optimism är tecknen på en mer markant vändning uppåt i den reala ekonomin få. Arbetsmarknaden är fortfarande svag i de stora EU-länderna. Till bilden hör att utvecklingen inom Europa är splittrad. I flera av de mindre EU-länderna ligger tillväxten klart över det europeiska genomsnittet. Det gäller i synnerhet Irland men också länder som Portugal, Spanien, Grekland och Finland. Sammantaget framstår det inte som orealistiskt att räkna med en viss ökning av BNP-tillväxten under år 2000 jämfört med 1999 inom såväl EU som Euro-området.
Den ekonomiska återhämtningen i Sydostasien har som ovan framhållits blivit starkare än vad som tidigare förutsetts. Också i Japan var utvecklingen under första kvartalet 1999 något starkare än tidigare beräknat men bilden är fortfarande oklar. En tillväxt nämnvärt över noll procent i Japan under år 1999 och 2000 är knappast sannolik.
Också för Latinamerikas vidkommande tycks den ekonomiska till- bakagången ha blivit mer kortvarig än vad som tidigare befarats. För såväl Brasilien som Argentina beräknas negativa tillväxttal under 1999 förbytas i förnyad tillväxt under år 2000.
Att förutse den ekonomiska utvecklingen i Ryssland förutsätter prognoser för den politiska utvecklingen, vilket i dagsläget framstår som högst vanskligt. För östra Europa i övrigt pekar tillgängliga prognoser på relativt höga siffror för den ekonomiska tillväxten under de närmast kommande åren.
Risk för räntehöjningar i USA och Europa
Det huvudscenario för den internationella ekonomin som här tecknats rymmer förutsättningarna för en i sina huvuddrag positiv ekonomisk utveckling under de närmaste åren. Den ekonomiska politiken måste dock alltid rymma en beredskap att utvecklingen kan komma att följa andra banor.
För tio år sedan kunde ett i stort sett likartat scenario tecknas för de kommande åren. Tillväxtprognosen såg gynnsam ut. Kommunismens sammanbrott skapade förhoppningar om en gynnsam ekonomisk utveckling i Östeuropa och en expanderande världshandel. I augusti 1990 gick Irak till angrepp mot Kuwait och startade därmed en händelseutveckling som i grunden ändrade förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under 1990-talet.
Möjligheten av politiska händelser med långtgående ekonomiska effekter kan aldrig uteslutas. De risker för den internationella ekonomiska utvecklingen som i dag framstår som mest påtagliga sammanhänger främst med utvecklingen på de finansiella marknaderna. Diagram 1 nedan redovisar hur de långa marknadsräntorna utvecklats i USA och Tyskland. I USA har räntorna rört sig uppåt ända sedan slutet av 1998 och i Europa i huvudsak sedan i våras. Marknadens förväntningar vad gäller penningpolitiken har gradvis förändrats. Många räknar idag med en eller två räntehöjningar i USA under hösten och med att den europeiska centralbanken också kan komma att höja räntan före årsskiftet. Betydande räntehöjningar i USA kan komma att leda till ett ras i de högt uppdrivna börskurserna, vilket i sin tur kan förväntas får återverkningar på börskursernas utvecklingen också i andra länder och på den realekonomiska utvecklingen.
Diagram 1 Utvecklingen av den långa räntan 1998 och 1999
Euron och den europeiska konjunkturen
Sedan årsskiftet är euron gemensam valuta inom EMU- området. I diagram 2 nedan återges eurons växelkursutveckling mot dollarn 1998-2000. Sedan hösten 1998 och fram till juli 1999 har euron successivt försvagats relativt den amerikanska dollarn. Några har menat att denna utveckling representerar ett misslyckande för EMU och den nya gemensamma valutan. Snarare är det så att växelkursutvecklingen har speglat den underliggande skillnad i tillväxt mellan USA och Euro-området som redovisades ovan i tabell 1. Därtill kan också kriget på Balkan ha bidragit till att försvaga euron i förhållande till dollarn.
Diagram 2 Växelkursutvecklingen USD/euro 1998 och 1999
Under de senaste månaderna har bilden förändrats. Euron har sedan sommaren förstärkts något gentemot dollarn. Sannolikt har mer optimistiska förväntningar om den europeiska konjunkturens utveckling medverkat till detta. En förstärkning av den europeiska konjunkturen samtidigt som tillväxten i USA dämpas bör leda till en återhämtning för euron.
Utvecklingen i den svenska ekonomin
Bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen i Sverige har blivit allt mer optimistiska i takt med att utsikterna för den internationella ekonomin ljusnat. Enligt den prognos för 1999, som Konjunkturinstitutet redovisade i augusti och som ligger bakom bedömningarna i regeringens budget- proposition, kommer bruttonationalproduktens tillväxt att öka med hela 3,8 procent under året i förhållande till 1998. Regeringen har i budgetpropositionen valt att lägga sig 0,2 procentenheter lägre. Jämfört med bedömningar tidigare under våren är det i synnerhet den privata konsumtionen som ökar. Därtill är den svenska exportkonjunkturen på väg att stärkas efter avmattningen i början av året.
Det är naturligtvis bra att det i vart fall detta och nästa år går bra för Sverige. Det är i första hand fem faktorer som medverkat till att Sverige under 1999 såväl enligt Konjunkturinstitutets som OECD:s progoser kan komma att få en tillväxt överstigande genomsnittet inom EU:
- Den första är förbättringen i den internationella konjunkturen. Det handlar dels om en allmän återhämtning i omvärldens efterfrågan, dels troligen också om att expansionen i världshandeln har, som Konjunk- turinstitutet konstaterar, "en för svensk exportindustri fördelaktig sammansättning med tonvikt på investeringsvaror, särskilt inom teleområdet".
- Den andra faktorn är resultatet av den saneringspolitik som inleddes i början på 1990-talet. Tillsammans med en oberoende riksbank och tydliga inflationsmål har den bidragit till låg inflation och låga räntor. Hanteringen av bankkrisen efter 1980-talets okontrollerade expansion har gett det finansiella systemet stabilitet.
- Den tredje faktorn är EU-medlemskapet. Som EU-medlem har Sverige varit fördragsenligt förpliktigat att realisera Maastrichtfördragets konvergenskriterier, och regeringen har kunnat lägga skulden för de svårigheter detta medfört på EU. Det är osannolikt att Sverige på egen hand, utanför EU, hade varit i stånd att genomföra de utgiftsned- dragningar och skattehöjningar som behövts för att sluta budget- underskottet och få ner inflation och räntor. Medlemskapet i EU och den inre marknaden har på en gång gett svenska företag goda förutsättningar och ökad konkurrenskraft på den europeiska marknaden.
- Den fjärde faktorn är de avregleringar som genomförts inom viktiga tjänste- och servicemarknader. Inom expanderande samhällssektorer har de bidragit till växande konkurrens, ökat utbud och lägre priser.
- Den femte faktorn är det ackumulerade behovet av ökad konsumtion och nya investeringar som uppkommit efter en följd av år med svag ekonomisk utveckling. Den privata konsumtionen minskade under flera år i början av 1990-talet och utvecklades också därefter svagt. Först under förra året började den privata konsumtionen på nytt vinna momentum. Än mer markant var detta i fråga om bostadsinvesteringar som minskade med cirka 75 procent mellan 1990 och 1997.
IMF pekar i sin rapport från augusti 1999 ut grunderna för den svenska ekonomins återhämtning under 1990-talet:
Den svenska ekonomin utsattes för svåra påfrestningar i början på 1990-talet när utvecklingen inom ett antal områden - stigande löne- och prisutveckling, konsekvenserna av att bubblan inom fastighets- och finansmarknaden sprack, en därpå följande bankkris, samt en påtvingad frigörelse från knytningen till Ecun - alla samverkade till att föra in landet i dess djupaste recession sedan 1930-talet. De skadliga effekterna av kombinationen av stor andel offent- liganställda, generösa bidragssystem, och de offentliga finansernas stora känslighet för konjunkturförändringar blottlades genom recessionen och ledde till förlorat förtroende för de svenska statsfinanserna. Sedan dess har myndigheterna gjort mycket för att återupprätta stabilitet och trovärdighet, genom en målmedveten hantering av bankkrisen och upprättandet av en makroekonomisk politik fokuserad på inflationsmål och ett kraftfullt saneringsprogram för statsfinanserna. Framgången för denna politik har sedan 1993 varit uppenbar i form av exceptionellt låg inflation och en konkurrenskraftig och i grunden stabil rörlig växelkurs, och mera nyligen genom överskott i statens finanser och en god ekonomisk tillväxt. Framsteg vad gäller strukturreformer - särskilt vad gäller skatte- och lönebildning - har varit mindre uttalade.
(IMF Staff Report for the 1999 Article IV Concultation, vår översättning)
IMF visar med denna analys på viktiga skäl till varför svensk ekonomi i dag utvecklas väl. Samtidigt slår man fast behovet av strukturreformer för att möjliggöra fortsatt tillväxt.
Budgetpropositionens prognos för åren 1999 och 2000 är optimistisk men mot bakgrund av ovannämnda faktorer inte omöjlig. Tillväxttal på omkring 4 procent har som framgår av diagram 3 förekommit enstaka år vid ett flertal tillfällen sedan 1970-talet. Det gäller under 1990-talet åren 1994 och 1995. En tillväxt på omkring 4 procent kunde också registreras åren 1974, 1979 och 1984. Före 1970 var en tillväxt i denna storleksordning snarare regel än undantag. Detta understryker ytterligare att långvarig tillväxt och låg arbetslöshet även efter år 2000 förutsätter strukturella reformer av svensk ekonomi.
Bakom diagram 3 ligger statistik från OECD Economic Outlook. Värt att notera är, att enligt de nya nationalräkenskaper som började publiceras i maj i år hade Sverige sin 1990-talstopp i tillväxthänseende år 1994, sedan den dåvarande borgerliga regeringen börjat komma tillrätta med de föregående årens finanskris.
Diagram 3 Årlig BNP-tillväxt i procent 1960-1998
Till följd av ökad ekonomisk tillväxt har sysselsättningen ökat i Sverige under de senaste åren. Antalet personer i arbete är i dag cirka 100.000 fler än för ett år sedan.
Som framgår av diagram 4 är det emellertid lång tid kvar innan syssel- sättningen kommer ens i närheten av nivån i slutet av 1980-talet. Det finns också skäl att påminna om att denna ökning till stor del förenas med minskande produktivitet och växande sjukfrånvaro.
Diagram 4 Sysselsättningsutvecklingen i Sverige
Regeringen glädjer sig åt en sjunkande arbetslöshet. Arbetslösheten skall enligt budgetpropositionen falla till 5,4 procent under innevarande år. Målet om 4 procents öppen arbetslöshet under år 2000 sägs ligga inom räckhåll. Enligt regeringens huvudprognos nås emellertid inte detta mål.
Tabell 2 Total arbetslöshet i augusti inkl. arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m.
Tabell 2: (Antal % av arbetskraften )
Källa: SCB
Det finns dock anledning att påminna om att den totala arbetslösheten ligger väsentligt högre. Tabell 2 sammanfattar arbetsmarknadsläget i augusti enligt SCB. Inklusive arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sysselsatta i det s.k. kunskapslyftet stod 13 procent av arbetskraften utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Därtill var 2,7 procent latent arbetslösa, d.v.s. personer som stod utanför arbetskraften men ville ha ett jobb. 6,6 procent registrerades som undersysselsatta. Detta understryker behovet av reformer som kan bidra till att hög tillväxt kan förenas med att fler får ett arbete.
Risker för problem med utvecklingen i Sverige
Vi har i det föregående nämnt några år sedan 1970-talet, då Sverige haft en ekonomisk tillväxt omkring 4 procent. Det första var 1974, som står som en inledning till 1970-talets ekonomiska kris i Sverige. Det andra var 1979 som följdes av två devalveringar av den svenska kronan 1981 och 1982. Snabb tillväxt har historiskt ofta varit förknippat med löneökningar som drivit på inflationen och underminerat den svenska exportindustrins internationella konkurrenskraft.
Av budgetpropositionen framgår att också regeringen är medveten om de risker som är förenade med den nuvarande utvecklingen. I den reviderade finansplanens avsnitt om lönebildning konstateras att om löneökningarna blir högre än vad den svenska ekonomin klarar av skulle skattesänkningar kunna leda till en överhettning av ekonomin och att "detta måste undvikas".
Diagram 5 Arbetskraftskostnad per producerad enhet i Sverige och Euro-området 1980-1999
Källa: OECD Economic Outlook
Diagram 5 visar hur arbetskraftskostnaderna per producerad enhet (ULC) utvecklats i Sverige och länderna i det nuvarande Euro-området. Under 1980-talet hade Sverige en betydligt snabbare kostnadsutveckling. Det bidrog till den finansiella krisen i början av 1990-talet. Under 1990-talets första hälft hade Sverige en klart långsammare arbetskraftsutveckling. Sedan 1995 har däremot de relativa arbetskraftskostnaderna i Sverige på nytt tagit fart relativt de nuvarande Euro-länderna. Enligt OECD Economic Outlook ökar de svenska arbetskraftskostnaderna per producerad enhet med drygt 7 procent mer i Sverige under perioden 1995-1999.
Utan avregleringar och reformer som avser arbetsmarknad, lönebildning, socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik blir resultatet en snabb överhettning med stigande räntor och vikande ekonomisk tillväxt som följd.
Det finns skäl att påminna om att SCB i sina i september reviderade nationalräkenskaper redovisar en lägre tillväxt för andra kvartalet 1999 än vad som förutsagts tidigare. De reviderade nationalräkenskaperna tyder på att produktiviteten minskar jämfört med 1998. Det tyder i sin tur på att ekonomin redan har problem att klara den tillväxt som regeringen räknar med i dag.
OECD och IMF
Såväl OECD som IMF har i ett antal Sverigerapporter pekat på grundläggande brister i den svenska ekonomin. I OECD:s rapport i somras hette det att konkurrenstrycket på det svenska näringslivet borde göra det möjligt att upprätthålla ett tryck på kostnaderna och bibehålla en del av den produktivitetsförbättring som uppnåtts under 1990-talet. "Men i ett långsiktigt perspektiv har Sverige inte lyckats vända eller ens stoppa den svenska ekonomins långsiktiga oförmåga att hålla takten med övriga OECD-länder i fråga om per kapitainkomstens tillväxt."
Diagram 6 BNP per invånare i olika länder 1970-1998
OECD pekar därvid på den utveckling som illustreras i diagrammet 9 ovan och som visar hur Sverige fallit tillbaka från att ha varit en av de rikaste länderna inom OECD- området till att ligga på artonde plats, som sista nordiska land.
Några rubriker i OECD:s sammanfattande analys av Sverige är otvivelaktigt värda att beakta:
- Obalanserna på arbetsmarknaden är fortfarande betydande och kräver större löneflexibilitet.
- Investeringar i utbildning behöver åtföljas av reformer av stöd till arbetslösa.
- Skatte- och bidragssystemet betonar omfördelning på bekostnad av incitament. Höga skatter och generösa bidrag reducerar incitamenten till arbete.
- Skattesystemets komplexitet bromsar och motverkar företagande.
- Beskattningen av kapital är neutral visavi investeringar men den totala skatten på sparande är för hög.
IMF har i sin utvärdering av den ekonomiska utvecklingen i Sverige i centrala hänseenden kommit fram till likartade slutsatser. Inte minst betonas i IMF:s rapport att den nuvarande gynnsamma ekonomiska situationen erbjuder ett gott tillfälle för Sverige att vidtaga de strukturella reformer som förr eller senare kommer att krävas. I synnerhet framhålls skattestrukturen och systemet för löneförhandlingar som centrala problemområden. "Prioritet borde ges åt att minska de skatter, som orsakar de största störningarna, inkluderande skatter på förmögenhet liksom på arbete och kapitalinkomster."
Högsta prioritet borde enligt IMF ges en reduktion av skattekilarna, åt att effektivisera systemet för arbetslöshetsersättning och att reformera systemet för löneförhandlingar.
Det finns enligt Moderata samlingspartiet mycket starka skäl att lyssna till dessa fristående granskares bedömningar av den svenska ekonomin och förutsättningarna för en fortsatt gynnsam utveckling. Det går förvissa bra för den svenska ekonomin just nu, men den är långt ifrån så stark inför det nya seklet och millenniet som regeringen i budgetpropositionen söker ge intryck av.
Det medelfristiga perspektivet
I budgetpropositionen redovisas kalkyler avseende den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till och med år 2002. Det framhålls i budgetpropositionen att det inte handlar om prognoser.
I den första kalkylen närmar sig tillväxten en "långsiktigt normal tillväxttakt kring 2,0 procent per år". I detta alternativ ligger den öppna arbetslösheten kvar på en nivå över 4 procent såväl 2001 som 2002.
I det andra alternativet ligger tillväxten under 2001 och 2002 kvar på en nivå på 2,5 procent per år. I detta fall skulle arbetslösheten sjunka till 3,8 procent som årsgenomsnitt år 2002 och sysselsättningsgraden för personer mellan 20 och 64 år stiga till 78,0 procent. I det tredje alternativet slutligen ligger den ekonomiska tillväxten på 2,8 procent per år och sysselsättnings- graden stiger år 2002 till 78,5 procent.
Enligt budgetpropositionen ligger "med en långsiktig politik för tillväxt och rättvisa inriktad på ökat arbetskraftsutbud och en väl fungerande lönebildning" de senare, mer optimistiska kalkylerna "inom räckhåll".
Det kan konstateras att redan det lägre av de tre tillväxtalternativen i ett historiskt perspektiv framstår som utomordentligt optimistiskt. Det skulle innebära att Sverige under en femårsperiod, från 1998 till och med 2002, skulle ha tillväxtsiffror på 2 procent årligen eller däröver. Av diagram 3 kan utläsas att man måste gå tillbaka till före 1970-talet för att finna en lika lång period av gynnsam ekonomisk tillväxt.
En längre period av uthållig tillväxt är enligt Moderata samlingspartiets uppfattning såväl önskvärd som möjlig. Det är den enda vägen tillbaka till en topposition i den internationella välfärdsligan. Den kan emellertid inte förväntas komma av sig själv. Det är direkt anmärkningsvärt att regeringen i budgetpropositionen har så lite att säga om hur "en långsiktig politik för tillväxt" skall se ut och hur ett "ökat arbetskraftsutbud och en väl fungerande lönebildning" skall åstadkommas. Centrala problem i den svenska ekonomin i det förflutna har varit otillräckliga incitament för tillväxt, brister i arbetsmarknadens funktionssätt och en icke fungerande lönebildning.
Budgetpropositionen - en passivitetens politik
Prognos utan strategi
Regeringens budgetproposition är en prognos över de offentliga finanserna i en tid av god svensk ekonomi. Den saknar politisk strategi och den innehåller inte de förslag till reformer som såväl regeringen själv och dess företrädare samt internationella bedömare som OECD, Världsbanken, IMF och EU liksom svenska ekonomer pekat på.
Budgetpropositionen innehåller inte förslag till sådana utbudsstimulanser som kan motverka en överhettning, vare sig vad gäller avregleringar, reformer av arbetsmarknadspolitiken, modernisering av arbetsrätten, social- försäkringarna eller företags- och kapitalbeskattning.
Trots ett enastående tillfälle till strukturella reformer för regeringen i stället en konjunkturförstärkande politik i högkonjunktur. Därmed bäddar man för ett växande inflationstryck vilket med en oberoende riksbank och ett tydligt inflationsmål leder fram till stigande räntor. Det växande inflations- trycket tillsammans med bristen på utbudsreformer urholkar förut- sättningarna till en långsiktigt hög tillväxt och låg arbetslöshet.
Regeringen låter glädjen över den goda ekonomiska utvecklingen i dag förtränga behovet av de reformer som andra och även man själv pekat på.
- Regeringen gör inget åt den svenska arbetsmarknadens problem och de flaskhalsar som denna riskerar att skapa. Ej heller försöker man komma tillrätta med de problem för en sund lönebildning som är inbyggda i den svenska förhandlingsmodellen.
- Det faktum att regeringen inte fullföljt det besparingsprogram som den tidigare borgerliga regeringen introducerade riskerar att få särskilt besvärande konsekvenser. Att budgeten på kort sikt kunnat stärkas beror i första hand på att skatterna höjts. Det innebär att Sverige långsiktigt står avsevärt svagare än om besparingspolitiken fått fortsätta som saneringens huvudlinje.
- Trots att regeringen upprepat nämner vård, skola och omsorg föreslår man inga andra reformer än fortsatt ökade statsbidrag till landsting och kommuner. De tidigare ökade insatserna i form av ökade statsbidrag har inte lett till att problemen blivit mindre. Resultatet är bristande kvalitet, rekryteringsproblem samt köer och stigande kostnader inom samhälls- områden som har en omfattande betydelse både för den enskilde och för samhällsekonomin. Möjligheten att göra sjukvården till en dynamisk framtidsbransch försummas.
- Regeringen redovisar ingen politik för att vända på utvecklingen med företag och ägande som flyttar ut från Sverige. Snarare skärper man skatter som missgynnar svenskt företagande och svenskt ägande. Ned- gången i nyföretagande ger inte regeringen skäl till en politik för ökad företagsamhet.
- Den fråga som regeringens företrädare pekar ut som en av våra viktigaste frågor att ta ställning till, nämligen Sveriges deltagande i den gemen- samma valutan, har regeringen inget annat svar på än "vänta och se". Det är en hållning som också präglar den ekonomiska politiken i sin helhet.
- Regeringen föreslår inte sänkta skatter för företagande och investeringar. Skattetrycket fortsätter att i en alltmer globaliserad världsekonomi vara unikt högt jämfört med världen i allmänhet och våra viktigaste konkurrentländer i synnerhet.
För den som tagit fasta på regeringens utfästelser att ta sig an Sveriges strukturproblem medför budgetpropositionen svikna förväntningar. Det är desto mer anmärkningsvärt som att grunden för att det i dag går bra för svensk ekonomi, förutom en stark världsekonomi, beror på de påbörjade reformer som regeringen nu inte orkar fullfölja arbetet med.
- Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har gett svensk ekonomi stabila förutsättningar och växande konkurrensmöjligheter på den inre marknaden.
- Saneringen av statsfinanserna påbörjades under 1990-talets första del med beslut som därefter kommit att spela en allt större roll för en stram statsfinansiell utveckling.
- Tillsammans en framgångsrik penningpolitik med ett tydligt inflations- mål och en oberoende riksbank har Sverige uppnått låg inflation och låga räntor.
- Avregleringar inom medie-, el-, tele-, finans-, kapital-, transport- och kommunikationsmarknaderna har gett lägre priser, ökat utbud och nytt företagande med nya jobb.
Denna politiska inriktning har haft sitt parlamentariska stöd bland de partier som bejakar företagande, låg inflation, strama statsfinanser och europeiskt samarbete.
Socialdemokraterna har sällan aktivt varit för dessa förändringar. Vänster- partiet och Miljöpartiet har däremot konsekvent motarbetat denna politik och istället verkat för ökade statsutgifter, nej till besparingar och ett nej till Europasamarbetet. De har sett ett stabilt penningvärde som en begränsning för sin politik och hög inflation som ett enklare och attraktivare alternativ till en krävande strukturpolitik.
Nu formar regeringen sin politik i samverkan med dessa partier. Resultatet är att den reforminriktning som lagt grunden för den förbättrade svenska ekonomin avbryts trots att regeringen själv har pekat på behovet av sådana åtgärder.
Därför blir budgetpropositionen en passiv prognos där de pengar regeringen anser sig förfoga över fördelas genom lite ökade barnbidrag, lite sänkta skatter för hushållen och lite ökade statsbidrag till kommunerna. Någon reformstrategi gentemot de utmaningar som mäter svensk ekonomi finns inte.
Ingen Europapolitik
Regeringens egen tvehågsenhet och dess beroende till sina Europafientliga samarbetspartners syns kanske som allra tydligast i Europapolitiken. Inte heller i budgetpropositionen lämnas något besked om regeringens syn på frågan om eurons införande i Sverige.
Regeringens senfärdighet att själv ta ställning, att förbereda och att bilda opinion för ett införande av euron har fått negativa konsekvenser för Sverige, såväl ekonomiskt som politiskt. Istället för att själv ta ställning överlåter regeringen nu åt andra att bilda opinion med hjälp av statliga bidrag.
Det innebär att osäkerheten om Sveriges förhållande till euron ökar. I en ekonomi som präglas av växande inflationstryck kan detta komma att leda till en försvagning av den svenska kronan gentemot euron. Den osäkerhet som även fortsättningsvis kommer att prägla relationen mellan den svenska kronan och euron drabbar ytterst svenska konsumenter och de nya företag som vill ta upp konkurrensen med den traditionella industrin.
För de företag som vill utveckla internationell Internethandel är osäkerheten om den svenska kronan och den gemensamma valutan ett tilltagande problem.
Under 2001 skall Sverige vara ordförandeland i EU. Det är i det sammanhanget en betydande nackdel att regeringen knappast då heller synes kunna redovisa någon uppfattning i en fråga som har avgörande betydelse för fullföljandet av den inre marknaden. Det kommer att urholka vår förmåga att påverka beslutsfattandet när det gäller den inre marknadens förverkligande och de ekonomiska förutsättningar som skall gälla både för denna och för den europeiska centralbanken.
Sverige har inte kunnat delta i detaljbesluten angående ECB och den penningpolitik som skall föras. Vi är utestängda från diskussionerna i Euro-11, dvs. det forum där mycket av den ekonomisk-politiska sam- ordningen inom EU sker. Under det svenska ordförandeskapet kommer vi att tvingas lämna över ordförandeklubban till andra och lämna rummet när dessa och sammanhörande frågor skall debatteras.
Det kommer självfallet urholka regeringens förmåga att hävda svenska intressen när det gäller de ekonomiska och penningpolitiska frågorna. Men därutöver får Sverige räkna med att vårt inflytande inom EU blir mindre även utanför det ekonomiska området.
Detta understryks av att regeringen i sin praktiska gärning inte heller ínom andra områden visar beslutsfattandet inom EU något större intresse. Trots att regeringen tillstyrkt rekommendationer till medlemsländerna om syssel- sättningsfrämjande åtgärder vägrar den fortfarande att genomföra dem på hemmaplan. Det har gällt uppmaningar till skattesänkningar, avregleringar och reformer i socialförsäkringarna. Bl.a. har det ställts krav på att varje medlemsstat skall fastställa ett mål för en gradvis minskning av den totala skattebördan och ett mål för en gradvis minskning av skattetrycket på arbete och av lönebikostnaderna. Sådana målangivelser lyser dock med sin frånvaro i budgetpropositionen.
Att regeringen ställt Sverige utanför viktiga delar av EU-samarbetet har en negativ inverkan på företagens vilja att satsa och verka i Sverige. Ett snabbt beslut att införa euron i vårt land är ingen garanti mot fortsatta förluster av företag och jobb, men det skulle ge större möjligheter för att strömmen även kunde gå i motsatt riktning.
I regeringsförklaringen hette det: "Sverige skall aktivt bidra till att forma Europas framtid." Efter att ett år har förflutit saknas tecken på en sådan offensiv.
Energi- och miljöpolitiken på fel väg
Energiförsörjningen är av stor betydelse för möjligheterna att få till stånd ökad tillväxt och fler jobb. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att energipolitiken inte berörs annat än genom förslag till höjda energiskatter. Det från kostnads- och miljösynpunkt oansvariga beslutet att genomföra en förtida avveckling av kärnkraften nämns inte, än mindre redovisas kostnaden för nedläggningen.
Det faktum att regeringen inte redovisar kostnaderna för avvecklingen av de två reaktorerna i Barsebäck innebär att budgeten är svagare än vad regeringen redovisar. Avvecklingen innebär också att det mest påtagliga som regeringen gör inom tillväxtpolitikens och miljöns områden leder till lägre tillväxt och större utsläpp. Det finns i budgetpropositionen inga förslag som uppväger dessa effekter av regeringens avvecklingspolitik.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen vad den kallar gröna nyckeltal. Av dessa framgår att utsläppen av koldioxid minskade under 1980-talet, bl.a. till följd av övergången till el för uppvärmning, men att de under 1990-talet har ökat igen, bl.a. genom en ökad användning av fossila bränslen inom el- och värmeproduktion. Vidare klargörs att belastningen på haven av fosfor och kväve minskade i slutet av 1980-talet för att sedan öka igen.
Dessa trendbrott är i sig utomordentligt oroande. Direkt avskräckande ter de sig i ljuset av beslutet att förtidsavveckla kärnkraften. Det är mot denna bakgrund begripligt - men alls inte försvarbart - att Sverige i samband med Kyotokonferensen och bördefördelningen inom EU har verkat för att höja sin kvot för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Sverige vägrar dessutom att ta ansvar för de utsläpp som uppstår vid den elproduktion som behövs utomlands för att täcka efterfrågan i Sverige, när kärnkraften avvecklas. Det är uppenbart att en ökad användning av fossila bränslen kommer att öka utsläppen av framförallt koldioxid.
I det sammanhanget är regeringens så kallade skatteväxling en ren skenmanöver som kommer att få en motsatt konsekvens. För det första så innebär den så kallade skatteväxlingen bara en höjning av internationellt sett redan mycket höga energiskatter, vilket negativt påverkar konkurrenskraften särskilt i vissa näringar. Det ena ledet i skatteväxlingen - höjningen - genomförs medan det ännu återstår att se i vilken mån skatten på arbete kommer att sänkas.
För det andra leder höjningen av energiskatter till att produktion i Sverige flyttas till länder med lägre miljökrav och ersätts med andra produktions- former med sämre resultat för miljön. Höjd dieselskatt försvårar för den svenska åkerinäringen och ger konkurrensfördelar till utländska åkerier som möter väsentligt lägre miljökrav.
Regeringen hoppas att grön skatteväxling skall slå igenom även internationellt. Men att döma av svårigheterna att få till stånd ett direktiv om minimibeskattning av energi inom EU kommer det under alla omständigheter att ta tid. När Sverige nu, utan att avvakta vad som händer i andra länder, går vidare på den inslagna vägen, kommer den energikrävande industrin att utsättas för ohanterliga påfrestningar. Några miljövinster kommer inte uppkomma, däremot ökade utsläpp.
Svag budgetpolitik
De offentliga finansernas sårbarhet ökar
När Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret i oktober 1994 hade den borgerliga regeringen påbörjat ett omfattande program för att sanera de offentliga finanserna. Åtgärder omfattande 90 miljarder kronor hade beslutats, och ytterligare åtgärder hade aviserats i den så kallade Nathalieplan som riksdagen beslutade om 1993.
Efter att så sent som våren 1994 ha motsatt sig den borgerliga regeringens åtgärder tvingades Socialdemokraterna till en helomvändning och accepterade att saneringen av de offentliga finanserna fullföljdes. Det program som antogs hösten 1994 och som sedan byggdes på med ytterligare åtgärder hade emellertid en annan inriktning. Huvuddelen av åtgärderna var skattehöjningar.
De besparingar som vidtogs på utgiftssidan har successivt ätits upp genom nya så kallade "satsningar". Fram till och med vårpropositionen 1998 beslutades om så stora utgiftsökningar att samtliga besparingar som genomförts på förslag av den socialdemokratiska regeringen hade ätits upp. Därefter har efter förslag i budgetpropositionerna 1999 och nu budgetpropo- sitionen 2000 utgifterna spätts på ytterligare.
Sammantaget innebär detta att förbättringarna av de offentliga finanserna sedan hösten 1994 är en följd av kraftiga skattehöjningar och en betydligt snabbare tillväxt av skattebaserna än vad som hade förutsetts. Detta har i sin tur lett till två problem.
- De offentliga finansernas konjunkturkänslighet har befästs. Innevarande år beräknas de offentliga inkomsterna till drygt 59 procent av BNP, varav 53 procentenheter är skatter, och de offentliga utgifterna beräknas till knappt 58 procent av BNP. Såväl ekonomer som olika internationella organisationer har varnat Sverige för riskerna med de höga skatte- och utgiftskvoterna.
- En följd av de kraftiga skatteskärpningarna är att den långsiktiga tillväxtkraften i ekonomin försvagats. I en tid av mycket stark konjunktur blir visserligen den kortsiktiga effekten kraftigt ökande skatteintäkter men detta skall ses mot utvecklingen av de alltmer rörliga skattebaserna och företagandet.
- När samtidigt de växande skatteinkomsterna används till höjda offentliga utgifter växer den offentliga ekonomins sårbarhet inför kommande försvagningar och nedgångar i den ekonomiska tillväxten. Denna effekt blir kraftigare genom att ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna åter har höjts.
Urholkad budgetprocess
Den borgerliga regeringen inledde förberedelserna för den nya budgetprocess som togs i bruk 1997. Den syftar till en betydligt stramare behandling av budgeten och innebär bland annat att ett tak sätts för de offentliga utgifterna vad avser den helt övervägande delen av statsbudgeten och social- försäkringssektorn. Taket utgörs av summan av anvisade medel på de ingående utgiftsområdena och en beräknad förändring av så kallade anslagsbehållningar. Dessutom ingår en ofinansierad budgeteringsmarginal. Denna är inte avsedd att skapa utrymme för ofinansierade utgiftsökningar utan för att ge flexibilitet vid icke förutsedda utgiftsökningar.
Sedan skattebaserna och tillväxten blivit betydligt snabbare än förutsett, utnyttjade emellertid regeringen dessa förutsättningar till att öka de offentliga utgifterna. Genom dessa nya utgiftsökningar har budgeteringsmarginalen de senaste budgetåren successivt urholkats mycket kraftigt, vilket framgår av tabell 4.1.
Tabell 3 Budgeteringsmarginal¹ 1997-2002 (miljarder kronor)
Tabell 3: (1997 1998 1999 2000 2001 2002 )
¹ I de fall riksdagens beslut skiljer sig från regeringens redovisas regeringens förslag inom parentes.
Källa: Riksdagens utredningstjänst, Ekonomistyrningsverket, vårpropositionen samt BP
Även för år 2000 har budgeteringsmarginalen successivt minskat och är nu mycket liten. Utgiftstaket för detta år kommer sannolikt att överskridas, om inga åtgärder vidtas. Bakgrunden till denna utveckling är att regeringen använder budgeteringsmarginalen till att föreslå nya utgifter i stället för att använda den som buffert för utgiftsökningar som man inte rår över, som till exempel ökad sjukfrånvaro eller automatiska utgiftsökningar till följd av en oväntad försvagning av ekonomin. Trots en oväntad förstärkning av ekonomin har regeringen i praktiken förverkat marginalen med ökade utgifter som följd. Det innebär att regeringen långsiktigt ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som bryter med de syften som ligger till grund för budgetprocessen.
Budgetsaneringen har upphört trots fortsatta underskott
Regeringen söker i finansplanen ge en bild av att de offentliga finanserna kontinuerligt förstärks. Det talas om att den offentliga sektorn uppvisar betydande överskott och att dess nettoskuld skall vara så gott som borta år 2002.
Av budgetpropositionens avsnitt 4 om statsbudgeten framgår emellertid hur ihålig framställningen i finansplanen är. I tabell 4.11 där anges utvecklingen av statsbudgetens saldo efter justering för större engångs- effekter. Siffrorna återges för åren 1998-2002 i tabell 4.
Tabell 4 Statsbudgetens saldo efter överföring till hushållen samt justering för större engångseffekter (miljarder kronor)
Tabell 4: (1998 1999 2000 2001 2002 )
Källa: Budgetpropositionen för 2000
Enligt regeringens egna uppgifter är således vad som förefaller vara överskottsår i själva verket år med underliggande budgetunderskott. För innevarande år redovisas det negativa underliggande budgetsaldot i vårpropositionen som framgår av tabellen till drygt 13 miljarder kronor, medan de kommande åren uppvisar underliggande underskott på 42,4 respektive 51,8 miljarder.
Nästa år skulle enligt regeringens vårproposition bli ett år med överskott, även sedan tillfälliga effekter rensats bort. Finansdepartementet fick emellertid under budgetbehandlingen i riksdagen medge att ytterligare engångseffekter fanns. Det innebar att det underliggande saldot även för 2000 blir negativt, vilket nu framgår av budgetpropositionen.
Bland större engångseffekter under de kommande åren redovisas försäljningar av statliga bolag omfattande totalt 140 miljarder kronor under perioden 2000-2002. Någon närmare redogörelse för vilka försäljningar som nu planeras lämnas inte. Ej heller ges någon motivering till denna överraskande övergång till privatisering i stor skala. Hur det är tänkt att för detta erhålla stöd från Vänsterpartiet, som av ideologiska skäl motsatt sig redan regeringens tidigare betydligt mindre ambitiösa försäljningsplaner, framgår inte.
Vidare kan det konstateras att regeringen även denna gång underlåter att redovisa den sannolika kostnaden för den förtida avvecklingen av de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck, vilkas stängning är avsedd att ske under perioden fram till 2002. Det torde röra sig om belopp på flera miljarder kronor, som på något sätt måste påverka statsbudgetens utgiftssida och som skall finansieras. Det finns i regeringens budgeteringsmarginaler inget utrymme för dessa kostnader.
Det bör också än en gång understrykas att de offentliga finansernas konjunkturkänslighet fortfarande är stor. I sina prognoser för statsbudgetens saldoutveckling räknar regeringen inte med några konjunktursvängningar. Men när den ekonomiska utvecklingen blir sämre kommer också de offentliga finanserna att utvecklas sämre.
Svag valutapolitik
Regeringen ansvarar sedan förra hösten för de övergripande valutapolitiska besluten. Trots detta saknas en redovisad politik för framtida valutastabilitet.
Eftersom regeringen inte redovisar någon åsikt eller avsikt vare sig vad gäller euron eller i fråga om ett svenskt inträde i ERM 2 kvarstår och förstärks osäkerheten om den svenska kronan.
Den svenska kronan präglas av en ostadighet relativt euron. Frånvaron av en diskussion om valutapolitiska mål och medel för att uppnå en stabilitet som är acceptabel, inte minst vad gäller förutsättningarna för ett inträde i ERM 2, kommer att förstärka denna osäkerhet.
Denna osäkerhet drabbar liksom svängningarna i kronans värde de företag som vill konkurrera på den inre marknaden. Om osäkerheten framöver tolkas som en öppning för inflations- och devalveringspolitik blir konsekvenserna än större. Regeringens val av samarbetspartners gör dessvärre denna osäkerhet relevant.
Ekonomisk politik för välstånd och trygghet
Mål för den ekonomiska politiken
Svensk ekonomi måste kunna genomgå en långvarig tillväxt med stabila statsfinanser. Ett växande inflationstryck måste hållas tillbaka genom offentliga besparingar och ökat sparande. Hög tillväxt måste kunna förenas med låg inflation och sund löneutveckling. Det ställer krav på en politik för avregleringar och en moderniserad arbetsmarknad förutom sänkta skatter och lägre offentliga utgifter. Den ekonomiska politiken måste vara utbudsorienterad. De hinder för en fortsatt tillväxt som vi ovan redovisat måste undanröjas.
De offentliga finansernas sårbarhet för konjunkturella förändringar måste minska för att ge privat sektor goda förutsättningar för tillväxt över tiden. Den enskilde medborgarens beroende av offentliga utgifter måste minskas. Saneringen av statens finanser måste fortgå genom en minskning av de offentliga utgifterna.
Det svenska skattetrycket skall under den kommande tioårsperioden ner i nivåer som ger Sverige konkurrenskraft inte bara i europeiskt utan också globalt perspektiv. Marginaleffekterna måste ner. Konkurrenstrycket skall vara starkt genom avregleringar och genom att Sverige fullt ut deltar i den inre marknaden och den gemensamma valutan. Lönebildningen måste vara flexibel inom ramen för en individualiserad arbetsmarknad och en skattepolitik som slår vakt om kunskaper och kompetens.
Övergripande mål för den ekonomiska politiken är att skapa förut- sättningar för ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Vi ser som ett långsiktigt mål en sådan reallöneutveckling som kan återföra Sverige till den position bland de rikaste länderna inom OECD-området som vi förlorat efter 1970-talets mitt. Vi eftersträvar en sysselsättningsutveckling, där ingen som står till arbetsmarknadens förfogande skall behöva gå arbetslös. Tillsammans med en social skattepolitik skall detta bidra till ett minskat bidragsberoende.
Den ekonomiska politiken och tillväxten kan därigenom sammantaget leda till en utveckling där det blir bättre för alla. Nya jobb och tillväxt betyder mest för dem som i dag har det svårt. Sverige skall vara ett samhälle med möjligheter för alla.
Bättre balans mellan privat och offentlig sektor
De problem som kommit att prägla den svenska samhällsekonomin är till väsentlig del strukturella till sin natur. De har uppstått och förstärkts under en lång följd av år till följd av ett allt för högt skattetryck, en allt för stor offentlig sektor och ett allt för omfattande offentligt regelverk som begränsat medborgarnas handlingsfrihet. Utvecklingen och det aktuella läget beskrivs väl i diagram. Det krävs en i vid bemärkelse ny ekonomisk politik som leder till stabilitet, ökar friheten, stärker incitamenten till arbete och utveckling och som främjar privat ägande, sparande, företagande och konkurrens.
Diagram 7 Offentliga sektorns utgifter i Sverige och omvärlden 1960- 1998. Procent av BNP
Källa: OECD
En sida av den stora offentliga sektorn i Sverige är att en större andel av den förvärvsarbetande befolkningen är sysselsatt inom den offentliga sektorn än som är fallet i flertalet jämförbara länder. Detta är en ordning som tillkommit i bästa välmening för att tillförsäkra medborgarna god tillgång på service inom väsentliga områden som sjukvård, utbildning, kommunikationer o.s.v. I realiteten har dock offentliga monopol och restriktioner hämmat utveck- lingen och serviceutbudet inom dessa områden.
Tillväxtkraften i ekonomin försvagas. De nya jobben blir färre. Det innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till medborgarna, saknas alternativ. De allra flesta kan heller inte välja dem som ändå finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar i anspråk så stor del av de inarbetade inkomsterna. Genom att den offentliga sektorn lägger beslag på så stor del av de totala resurserna blir också den privata sektorns förmåga att erbjuda de nya arbetstillfällen som kan få ned arbetslösheten otillräcklig.
Offentliga monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet leder förutom till minskad frihet för medborgarna också till felaktig fördelning och sämre utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna. Trögheten i stora, icke konkurrensutsatta offentliga system ger dålig effektivitet.
För år 2002 bedömer regeringen, trots en prognostiserad stabil tillväxt fram till dess, att den offentliga sektorns utgifter uppgår till närmare 54 procent av BNP. Skatternas andel beräknas uppgå till 51 procent och övriga inkomster till 6 procent av BNP. Den privatfinansierade sektorns andel kommer således fortfarande att utgöra väsentligt mindre än 50 procent av BNP.
På medellång sikt bör de offentliga utgifterna tas ned under 50 procent av BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till genomsnittlig europeisk nivå. Det uppkomna utrymmet bör till övervägande del användas för att successivt sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Våra förslag i denna motion innebär att utgifternas andel av BNP sjunker med fyra procentenheter och skattetrycket med knappt fem procentenheter till år 2002.
Få torde associera den offentliga sektorn med valfrihet och ett rikt tjänsteutbud. Men på områden där monopolen släppts och ökad mångfald tillåtits har resultatet kunnat avläsas i form av nya idéer och ett diversifierat tjänsteutbud. Mest dramatisk har denna utveckling sannolikt varit på telekommunikationernas område men också möjligheterna att välja en friskola eller ett privat dagis har varit viktiga. När elmarknaden avreglerats har medborgarna omedelbart kunnat njuta frukterna i form av lägre elpriser.
Det är enligt Moderata samlingspartiets uppfattning angeläget att denna utveckling kan fortsätta. Det finns särskilt inom ramen för samhällssektorer som vården, omsorgen och skolan anledning att med bibehållen offentlig finansiering verka för konkurrens och mångfald. Enbart i fråga om den rena myndighetsutövningen finns det anledning att upprätthålla de gamla offentliga monopolen. Funktioner som stöder myndighetsutövningen finns det däremot inte anledning att bevara som offentliga monopol.
Ekonomisk politik för pris- och växelkursstabilitet
Sverige har sedan årsskiftet en självständig riksbank. Det är i enlighet med de åtaganden som Sverige gjorde i samband med sitt EU-medlemskap.
Så långt det nu kan bedömas har Riksbanken varit framgångsrik i sin verksamhet. Inflationen är mycket låg och marknaden synes ha ett betydande förtroende för Riksbankens vilja och förmåga att också fortsättningsvis upprätthålla inflationsmålet.
Utomordentligt viktigt är att regeringen sluter upp bakom penning- politikens inriktning och stöder Riksbankens inflationsmål. En långsiktigt god ekonomisk utveckling förutsätter stabila priser. Den ekonomiska utvecklingen under 1970- och 1980-talen ger rikliga illustrationer av de problem som följer med inflatorisk utveckling. Vi noterar att regeringen instämmer i denna bedömning genom att i budgetpropositionen konstatera att "stabila priser är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik. Hög inflation försämrar förutsättningarna för en uthållig hög tillväxt och därmed också för en stabilt hög sysselsättning."
I regeringens budgetproposition redovisas ett diagram (1.3) avseende den svenska kronans växelkursutveckling mot euron under 1999. Diagrammet visar bilden av en successivt stärkt krona. En mer sanningsenlig bild av kronans utveckling gentemot euron erhålles om tidsperspektivet vidgas något. Diagram 8 visar hur kronan utvecklats under 1998 och 1999.
Det var i maj 1998 som de slutliga övergångskurserna fastställdes mellan euro-valutorna, som skulle gälla från den 1 januari 1999. Under sommaren och hösten år 1998 drabbades kronan av en successiv försvagning. Detta torde ha haft samband med den växande oron på de finansiella marknaderna under denna tid.
Diagram 8 Växelkursutvecklingen SEK-ECU/Euro 1998-1999 (Index)
Därefter har, i takt med en ökad internationell finansiell tillförsikt, kronans kurs återhämtats under 1999. Växelkursen mellan kronan och euron är i dagsläget i stort sett densamma som under våren 1998.
I själva verket illustrerar kronans utveckling under den här aktuella perioden en av de risker som det skulle innebära att stå utanför EMU: att kronan skulle komma att drabbas av större växelkursfluktuationer än som skulle följa av ett deltagande i det europeiska växelkurssamarbetet.
Diagram 9 Räntedifferensen mellan tioåriga svenska och tyska stats- obligationer
Moderata samlingspartiet beklagar att Sverige inte gick in i EMU-samarbetet från Moderata samlingspartiet beklagar att Sverige inte gick in i EMU-samarbetet från början den 1 januari 1999.
Utanförskapet har varit förenat med kostnader i form av större valutainstabilitet som ovan påvisats. Utanförskapet har också inneburit ett högre ränteläge i Sverige såsom framgår av diagram 9. Diagrammet visar skillnaden i ränta mellan tioåriga svenska och tyska statsobligationer. Skillnaden har successivt minskat under ett antal år och var under sommaren 1998 blott några procentenheter. Därefter har skillnaden på nytt ökat och uppgår för närvarande till 0,6 à 0,7 procentenheter.
Sannolikt har utanförskapet också varit förenat med andra kostnader, som dock är svårare att kvantifiera. Det kan gälla investeringsströmmarna till och från Sverige eller företags val av lokalisering av huvudkontor. Därtill är utanförskapet förenat med politiska kostnader i form av förluster av politiskt inflytande. Sverige vinner inte i inflytande inom EU genom att ej leva upp till sina fördragsmässiga åtaganden.
Sverige bör enligt Moderata samlingspartiet eftersträva att så snart som möjligt vinna fullt medlemskap i EMU. Ett första steg bör därvid vara ett deltagande i ERM 2.
Balans över konjunkturcykeln
Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som norm i budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en stor del av den förbättring av de statliga finanserna som regeringen kalkylerar med är konjunkturellt betingad, kan inte hela förbättringen användas för överföringar till den privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar eller skattesänkningar. I vårt budgetalternativ räknar vi med ett överskott på drygt 49 miljarder kronor 2000, knappt 48 miljarder kronor 2001 och drygt 44 miljarder kronor 2002. Sammantaget innebär det ett finansiellt sparande som under treårsperioden överstiger regeringens med närmare 17 miljarder kronor.
Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga finanserna minskar. Bl.a. föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden, vilket medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika mycket i en konjunkturnedgång, men heller inte förstärkas lika mycket i en konjunkturuppgång.
Minskad statsskuld som andel av BNP
Att de offentliga finanserna är i balans över konjunkturcykeln innebär även att den offentliga bruttoskulden är oförändrad i nominella termer och att den därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi under några år ha överskott i budgeten för att därefter kunna tillåta oss underskott i nästa lågkonjunktur. Till det kommer nödvändigheten att snabbt bringa ned skuldkvoten till en lägre nivå efter den skuldökning som blev en följd av 1980- talets spekulationsekonomi.
Vi anser att målet skall vara att skuldkvoten vid utgången av 2002 skall vara högst 50 procent av BNP. Även om de företagsförsäljningar regeringen räknar med svårligen kan genomföras i dess regi blir det fullt möjligt med den politik vi förordar, vilken innebär att tillgången på riskkapital kommer att öka.
Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld att uppgå till 1.200 miljarder kronor vid utgången av 1999, vilket motsvarar 58,8 procent av BNP. Med regeringens tillväxtantaganden och budgetalternativ, som inkluderar betydande överföringar från AP-fonden och intäkter från företagsförsäljningar, kommer skuldkvoten att minska till 52 procent av BNP år 2002. Det moderata budgetalternativet - som innebär ett högre finansiellt sparande och en bättre ekonomisk tillväxt än enligt regeringens mål - medför att skuldkvoten detta år kan understiga 50 procent.
Privat sparande motverkar överhettning
Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva, när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt att spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar som i aktier. Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och bank- eller obligationssparande när pensionen närmar sig.
Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för de utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är dessutom det privata sparandet och risktagandet, som måste utgöra basen för näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och tillväxten i ekonomin.
Stram budgetprocess
I fråga om utgiftstaket gjordes bedömningen i årets ekonomiska vårproposition, att det fanns en viss risk för att utgiftstaket för 1999 skulle överskridas om inga åtgärder vidtogs. Därför föreslog regeringen vissa besparingar samt beslutade om s.k. begränsningsbelopp för vissa anslag. Regeringen gör nu bedömningen att dessa åtgärder är tillräckliga att klara utgiftstaket för 1999.
Också för år 2000 är situationen enligt budgetpropositionen ansträngd. Regeringen "förbereder därför vissa utgiftsbegränsande åtgärder", enligt propositionen. Utgiftstaket för år 2000 skulle därmed kunna hållas. Av intresse för riksdagen berörda myndigheter och det svenska folket vore att veta vilka dessa utgiftsbegränsande åtgärder är, som regeringen förbereder.
I OECD:s Sverigerapport konstateras att det svenska budgetsaldot uppvisar kraftigare fluktuationer än andra europeiska länder. Det återspeglar, heter det, bl.a. starkare automatiska stabilisatorer i den svenska ekonomin. Effekten blir att budgeteffekterna på variationer i tillväxten blir större i Sverige än i andra länder. I ett läge med god ekonomisk tillväxt blir förbättringen av statsfinanserna större i Sverige; i ett läge med försvagad tillväxt inträder den motsatta situationen. Det kan ha sitt intresse att notera att så sent som 1990 talades det i regeringens finansplan om att statsfinanserna var starka. Blott ett par år därefter hade vi ett större budgetunderskott än någonsin. Också med hänsyn till den långsiktiga ekonomiska stabiliteten är det angeläget att begränsa den offentliga ekonomins andel av den totala ekonomin. Det ställer krav på en målmedveten minskning av de offentliga utgifterna.
En tillväxtbefrämjande skattepolitik
På annan plats i denna motion redovisas mer i detalj Moderata samlingspartiets förslag på skattepolitikens område och de utgiftsnedskärningar som erfordras för att finansiera sänkta skatter.
Ovan har refererats hur såväl OECD som IMF talat om behovet av att sänka skattetrycket i den svenska ekonomin och vikten av att därvid prioritera de skatter, som orsakar de största störningarna. Därvid omnämns såväl skatter på förmögenhet som på arbete och kapitalinkomster.
I budgetpropositionen redovisar regeringen förslag till vissa sänkningar av skatter. Sammanlagt handlar det för år 2000 om åtgärder motsvarande 15,5 miljarder kronor. Om åtgärderna genomförs innebär de en sänkning av skattekvoten från 53 procent år 1999 till 52,3 procent år 2000. Det handlar sålunda om mycket blygsamma åtgärder.
Huvuddelen av skattesänkningen har enligt regeringen "särskild inriktning mot låg- och medelinkomsttagare". Det sker genom en kompensation för effekterna av den allmänna pensionsavgiften. Vidare genomförs en smärre uppjustering av gränsen för statlig inkomstskatt. Effekterna på marginalskatt och skattekilar av dessa åtgärder blir mycket begränsade.
Från näringslivets sida har önskvärdheten av vissa strategiska skatte- sänkningar framförts. Det har gällt slopandet av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, slopad förmögenhetsskatt och slopad arvs- och gåvoskatt på arbetande kapital. Det här är skatter som i det förflutna haft direkt kontraproduktiva effekter genom att de medverkat till att svenska företag och företagare valt att lämna Sverige och flytta utomlands. Bortsett från vissa mycket begränsade förslag - det gäller t.ex. stoppreglerna i fåmansföretag - finns inget av sådana strategiska skattesänkningsförslag i budgetpropo- sitionen.
Om Sverige skall kunna uppnå den varaktiga höjning av den ekonomiska tillväxttakten som diskuterats i det föregående är det särskilt viktigt att prioritera sänkning eller borttagande av sådana skatter som är direkt tillväxt- hämmande. Regeringen väljer emellertid att uteslutande betona omfördelning på bekostnad av incitament.
Skatter och lönebildning
Lönebildningen och formerna för avtalsförhandlingar är primärt ett ansvar för parterna på arbetsmarknaden. Härvidlag gör Moderata samlingspartiet samma bedömning som regeringen. Legitimiteten för de överenskommelser som träffas blir större om de förhandlas fram utan statlig inblandning. Parterna själva har de största förutsättningarna för att hitta effektiva lösningar på de problem som diskuteras. Om parterna ej förmår ta det nödvändiga ansvaret vilar dock, som det heter i budgetpropositionen, det slutliga ansvaret på riksdag och regering.
Det senare konstaterandet har gjorts upprepade gånger i olika finansplaner. Om ändå parterna inte förhandlingsvägen kan åstadkomma eftersträvade förändringar måste man slutligen komma till den punkt, där riksdag och regering måste ta sitt slutliga ansvar. IMF beklagade i sin Sverigerapport explicit det långsamma genomförandet av rekommendationerna från Öberg- kommissionen om en reformering av löneförhandlingsprocessen. Enligt budgetpropositionen kommer regeringen under hösten att lägga en proposition med åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för en lönebildning som är förenlig med en bestående god sysselsättnings- utveckling. Det är därvid centralt att ingen av parterna på arbetsmarknaden har en vetorätt vad gäller förslagets innehåll.
Såväl OECD som IMF ser också den svenska lönestrukturen med internationellt sett små löneskillnader som ett problem. Lönestrukturen är givetvis i än högre grad än formerna för löneförhandlingarna primärt en fråga för arbetsmarknadens parter. Lönestrukturen är resultatet av genomförda löneförhandlingar i det förflutna.
Samtidigt gäller dock att statsmakterna genom sin skatte- och bidragspolitik påverkar lönestrukturen. Om skatten på en lågavlönad är så hög att det inte går att leva på inkomsten efter skatt, har detta betydelse för arbetskraftsutbudet och möjligheterna till löneflexibilitet. Dessa effekter kan ytterligare förstärkas genom reglerna för arbetslöshetsersättning.
En annan effekt av lönestruktur och skattesystem är att de har effekter på utbildningsvalet. Diagram 10 nedan visar andelen högskoleutbildade inom naturvetenskap och teknik per årskull av 100 000 i åldern 25-34 år. Andelen är internationellt sett mycket låg i Sverige. Detta är allvarligt i sig. I den mån det har samband med skatte- och lönestruktur är det därtill ett problem med direkt koppling till den ekonomiska politiken och möjligheterna att upprätthålla en långsiktigt god tillväxt.
Diagram 10 Högskoleutbildade inom naturvetenskap och teknik 1995
Källa: OECD
Ökad sysselsättning för tillväxt
I det föregående har diskuterats de risker som den nuvarande konjunktursituationen kan komma att innebära. En snabb tillväxt medför ökad efterfrågan på arbetskraft som i sin tur kan leda till brist på arbetskraft och en inflatorisk press uppåt på arbetskraftskostnaderna.
Problem för företag att få erforderlig arbetskraft kan redan noteras. AMS registrerade i sin augustimätning en ökning av antalet kvarstående lediga platser med 6 procent mellan augusti 1998 och augusti 1999. I en rekryteringsenkät som SAF offentliggjorde i våras uppgav 66 procent av de företag som försökt att rekrytera nya medarbetare att man haft vissa eller stora problem med rekryteringen. Med hänsyn till den nivå som den totala arbetslösheten fortfarande har måste detta betecknas som oroväckande.
Såväl IMF som OECD tog i sina Sverigerapporter upp frågan om behovet av förändringar i arbetsmarknadspolitiken och reglerna för arbetslöshets- ersättning. Dessa frågor har också behandlats tidigare i ett antal svenska utredningar. Det har bl.a. gällt frågan om den s.k. bortre parentesen i arbets- löshetssystemet.
Sverige hade under 1970- och 1980-talen en internationellt sett hög syssel- sättningskvot. I dagsläget har ett flertal länder en högre sysselsättningskvot. Beaktas den faktiskt arbetande tiden faller Sverige relativt sett tillbaka ytterligare.
Att det är viktigt att få ner arbetslösheten och öka sysselsättningen är ett mål som alla politiska partier i princip ställer sig bakom. För att förverkliga det behövs förändringar på en rad områden, varav en del diskuterats i det föregående. Behovet av förändringar gäller också arbetsmarknadspolitikens utformning och inriktning. Det är i ett sådant läge vi nu befinner oss med stigande sysselsättning och minskande arbetslöshet som ett sådant reform- arbete bör inledas.
Ett kreativt och företagsamt Sverige
En reformpolitik för att ge kreativiteten utrymme måste genomföras för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Moderata samlingspartiet menar att Sverige har enorma möjligheter, om de rätta förutsättningarna ges. Att det inte är så idag illustreras av en trots goda konjunkturer hög arbetslöshet, utflyttning av företag, brist på arbetskraft och stor segregation.
Tre huvudsakliga utmaningar skiljer dagens Sverige från ett framgångsrikt Sverige. För det första måste omvandlingen och förnyelsen förstärkas. För det andra måste vi ta till vara de möjligheter som öppnas genom den digitala miljön och de snabbväxande kompetensintensiva företagen. För det tredje är det av yttersta vikt att genom ökad integration ta till vara de goda resurser, mänskliga och andra, som i dag går förlorade hos Sveriges nya medborgare. Sammantaget möter dessa utmaningar kraven på ett gott individ- och företagsklimat.
Bättre förutsättningar för kreativitet och företagsamhet kan skapas bl.a. genom sänkta eller slopade skatter, ökad konkurrens, färre och enklare regler, tryggad energiförsörjning, deltagande i EMU:s tredje steg, en ny utbildningspolitik, en förstärkt forskning och en förändrad arbetsmarknads- politisk struktur och lagstiftning.
För att skapa goda betingelser för företagande och kapitalbildning krävs att den bristande neutralitet i beskattning av kapitalinkomster som ligger i dubbelbeskattningen av kvarhållna och utdelade vinster i bolagssektorn slopas.
Det krävs också att de särskilda spärr- och stoppregler som finns för de allra minsta företagen och som innebär att särskilt vinstrika, snabbväxande bolag får hög skatt elimineras. Dessutom måste den extra beskattning på kapitalavkastning som ligger i förmögenhetsskatten slopas. Detta kan också motiveras av rättviseskäl eftersom olika motiv gjort att förmögenhetsskatten slopats för vissa förmögna personer. För att öppna upp för en viktig del av tjänstemarknaden föreslår vi sänkt skatt för hushållsnära tjänster.
I den nya ekonomin, till stor del bestående av företag i IT-sektorn, är tillväxten hög, risken stor och kunskapsinnehållet högt. Personalen inom dessa branscher är extremt lättrörlig. För att underlätta för företag inom dessa kunskapsintensiva branscher att behålla sin personal utges ofta olika typer av optioner. Den kritik som för närvarande riktas mot beskattningen av dem är ett symptom på att skatterna är alltför höga i Sverige. Grundproblemet är dock att beskattningen av arbete är alltför högt. Skatterna måste sänkas annars riskerar man att företagens verksamhet förläggs i annat land där beskattningen är lindrigare. Det hindrar inte att beskattningen av optioner måste ses över så att den blir konkurrenskraftig med andra länders.
Morgondagens samhälle kommer att ställa en lång rad nya krav, inte minst på kunskap och bildning. Skolan kommer att få stor betydelse för att ge alla unga de bästa förutsättningar att komma till sin rätt och bli så delaktiga i de möjligheter som nu erbjuds. Forskningen måste ges ökade resurser.
Trygghet i förändring - skatter och social omsorg
I takt med de ekonomiska framstegen ökar medborgarnas välfärd. Välfärd är ett begrepp som har flera dimensioner. En av dem är trygghet till liv och lem. En annan är förvissningen om att kunna klara sig i oväntade situationer.
En förutsättning för god välfärd är välstånd - en god ekonomisk standard. Grundstenar för välstånd är arbete, företagande och efterfrågade, högklassiga kunskaper och färdigheter. Vi menar att när man har ett arbete skall man kunna försörja sig på sin lön. Därtill skall man kunna bygga upp ett sparande. Ett hinder för detta idag är de höga skatterna.
Det svenska skattetrycket är mycket högt. Nästan två tredjedelar av ekonomin går genom den offentliga sektorn. Även på små och måttliga inkomster är skattebelastningen hög. Skatterna är för de flesta den största hushållsutgiften.
I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den största utgiften för de flesta hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får inte stjälpa människors möjligheter till försörjning. Att sänka det totala skatteuttaget är därför nödvändigt för att skattesystemet skall bli rättvist.
De höga skatterna gör oss till dubbla förlorare. Inte nog med att de påverkar vad vi har kvar i plånboken när skatten tagit sitt. De medför också att priserna på de varor och tjänster vi köper är höga.
Alla skatter påverkar priserna. Mervärdesskatt och punktskatter påverkar priserna direkt. Alla andra skatter är en kostnad i produktionen av varan eller tjänsten. Den enda möjligheten som producenten har att kunna betala skatterna är att höja priset på sin produkt med motsvarande belopp.
Moderata samlingspartiet anser att löntagarna skall kompenseras för egenavgifterna. Det kan ske genom att ett förvärvsavdrag införs. Avdraget beräknas som en viss andel av den pensionsgrundande avgiften upp till taket för egenavgiften.
Kommunalskatten är för särskilt låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst pensionärerna. Det är därför angeläget att skapa utrymme för att sänka kommunalskatten. De faktiska besluten tas dock i respektive kommun.
För att ge alla kommuner möjlighet att sänka kommunalskatten föreslår vi att staten tar över kostnader som idag belastar den kommunala sektorn. Detta kan tekniskt ske på olika sätt. Ett är att skapa utrymme i samband med att en nationell skolpeng införs.
Vi föreslår att grundavdragets lägsta nivå höjs till 10.000 kronor. Det skall gälla såväl det allmänna grundavdraget som det särskilda grundavdraget för pensionärer. Internationellt sett börjar inkomstbeskattningen på en låg nivå i Sverige. Det är eftersträvansvärt att beskattning inte sker på låga inkomster. Grundavdraget bör på sikt höjas så att det blir lika stort för alla inkomst- tagare.
Vi föreslår att det från och med år 2000 vid sidan av nu utgående barnbidrag införs ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn vid den kommunala beskattningen.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att de skall kunna tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en kontant utbetalning utgå.
Den förhöjda statliga inkomstskatten i de övre inkomstskikten, den s.k. värnskatten, är att betrakta som en extra skatt på kunskap och kompetens och bör slopas. Den bidrar till kraftigt höjd progressivitet i skattesystemet.
Moderata samlingspartiet anser att fastighetsskatten successivt skall avvecklas. Som en viktig åtgärd skall underlaget för skatteberäkningen frysas på dagens nivå. Följderna av den höjning som annars sker 2001 blir helt oacceptabla för boende såväl i hyreshus som i småhus.
Skattesatsen för småhus skall år 2000 sänkas så att den blir samma som för hyreshus - 1,2 procent. Därefter skall skattesatsen för allt boende successivt sänkas. För år 2001 skall den enligt vår mening vara 1,1 procent och för år 2002 1,0 procent. Underlaget för skatten skall vara byggnadsvärdet samt halva markvärdet.
Bensinskatten skall omedelbart sänkas med 20 öre (25 öre inkl. moms). Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Det inte avdragsgilla beloppet, som främst berör kollektivresor, bör sänkas från 7.000 till 6.000 kronor. Självklart bör inte skatten på diesel höjas.
Det står nu klart att för många kommer den offentliga pensionen att bli lägre än vad man räknat med och som tidigare utlovats. Det är därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till ett basbelopp.
Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som 2000 uppgår till 38 miljarder kronor, 2001 till 74 miljarder kronor och 2002 till drygt 103 miljarder kronor. För dessa år är våra skattesänkningar 23 miljarder kronor respektive 56 miljarder kronor och cirka 90 miljarder kronor större än regeringens. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och medelin- komsttagare till del.
Samtidigt finansieras skattesänkningarna av besparingar som delvis påverkar hushållsekonomin. Eftersom ersättningar från socialförsäkringarna är skattepliktiga omfattas de dock av de skattesänkningar vi föreslår. De ökade kostnader för hushållen som följer av dessa besparingar täcks av skattesänkningarna.
Sverige behöver en socialreform - en välfärdsreform för att säkerställa allas trygghet. Den reform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala nätverken.
En stor välfärdsreform måste inkludera skatterna, socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården. Vi vill att den skall bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar samt enskilt sparande.
Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de övergripande prioriteringar vi angivit:
- Åtgärder för en kvalitetspräglad och värdig äldreomsorg, där den medicinska kompetensen stärks och personalens kompetens utvecklas och tas tillvara.
- En ovillkorlig vårdgaranti införs.
- Rätten till assistansersättning för handikappade återställs. Stödet till handikappade räknas upp med drygt 1,5 miljarder kronor.
- Inkomstprövningen av änkepensioner upphör.
Vi föreslår vidare att en större familjepolitisk reform genomföres. Den bör syfta till att öka valfriheten för barnfamiljerna samt underlätta deras ekonomiska situation. Den skall göra det lättare för föräldrarna att förena ett aktivt arbetsliv med ansvaret och omsorgen om barnen.
Vår principiella hållning är att alla barn bör få lika stor del av det offentliga stödet. Vi föreslår inrättandet av ett grundavdrag för barn på 10.000 kronor vid den kommunala beskattningen. Föräldraförsäkringen under barnens första år bör ges flexiblare regler. Upp till skolåldern vill vi förena avdrag för styrkta barnomsorgskostnader, upp till ett generöst tak, med en barnomsorgspeng lika för alla. Barnomsorgspengen utgår till alla föräldrar medan avdraget främst får betydelse för de förvärvsarbetande.
Kommunal ekonomi för tillväxt och trygghet
Kommunernas och landstingens kärnuppgifter
Kommunsektorn har ansvaret för viktiga gemensamma åtaganden. Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra sätt att vi som medborgare upplever att de stora resurser som används i kommun och landsting ger önskat resultat. När kommuner och landsting går utöver sina egentliga uppgifter har detta en rad negativa verkningar för medborgarna. Dels undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn genom en osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom kärnuppgifterna som följd av splittringen av resurser.
Landstingen har idag huvudansvaret för att medborgarna erbjuds en bra och väl fungerande sjukvård. I annat sammanhang lägger vi förslag som syftar till de nödvändiga förändringar som behövs för att så verkligen skall kunna ske.
Primärkommunerna har ansvaret för att barn och ungdomar erbjuds en grundläggande utbildning i grundskola och gymnasieskola, att omsorg för barn och äldre erbjuds och att en god socialtjänst upprätthålls. Därutöver ansvarar kommunerna för mycket av den lokala infrastrukturen samt räddningsverksamheten. Till det kommer åligganden vad gäller miljö och hälsoskydd. Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åvila kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas på ett bra sätt inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen måste vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och för att ge bra betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila samhället.
Kommunsektorns utgifter beräknas år 2000 motsvara ungefär 23 procent av Sveriges bruttonationalprodukt, vilket är en internationellt unikt hög siffra som borde stämma till eftertanke och innebära att man bejakar vårt förslag att se över uppgiftsfördelningen i vårt land.
Skattebasen är grunden för kommunsektorn
År 2000 beräknas den samlade kommunsektorns inkomster uppgå till ca 475 miljarder kronor. Av detta är drygt 72 procent kommunalskatteinkomster, 18 procent statsbidrag (statsskatt) och ca 10 procent övriga inkomster. Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år än vad som annars blir fallet skulle kommunernas skatteintäkter växa med cirka 10 miljarder kronor extra. Den nu prognostiserade utvecklingen visar tydligt att vi haft rätt i dessa våra sifferangivelser i våra tidigare motioner. Vi upprepar att en uthållig sådan tillväxt är det som kan ge kommuner och kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.
Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik som leder till att fler jobb växer fram i företagen och att kunskapsinnehållet - och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar. En sådan utveckling underlättar finansieringen av kärnuppgifterna samtidigt som utrymmet för skattesänkningar växer.
Regeringspolitiken gentemot kommunerna, inte minst utformningen av skatteutjämningssystemet, motverkar ökad sysselsättning. Låg kommunal- skatt ger högre sysselsättningsgrad. Samtidigt gäller naturligtvis det omvända. Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat politiskt mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock kompakt.
Den socialdemokratiska skattegruppen tycks bekymra sig över att kommuner och landsting kan komma att sänka kommunalskatten och tycks på fullt allvar överväga åtgärder som skall sättas in mot kommuner som sänker sin kommunalskatt. Med en sådan inställning bäddar man för fortsatt framtida negativ sysselsättningsutveckling, vilket urholkar grunden för bl.a. den kommunala ekonomin.
Sänkt kommunalskatt och ökat oberoende
Kommunalskatten är särskilt för låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst flertalet pensionärer. Det är därför en angelägen statlig uppgift att medverka till att skapa utrymme för att sänka kommunalskatten, även om de faktiska besluten här tas i kommunerna.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomst- beskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd. I det senare fallet minskar emellertid inte marginal- effekterna utan de kan t.o.m. komma att öka och omfatta fler än i dag.
Sammantaget gör vi därför bedömningen att det tillgängliga utrymmet för sänkt kommunalskatt åtminstone inledningsvis huvudsakligen bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen. Den relativt starka ökningen av de kommunala skatteinkomsterna 1999-2001 ger ett tydligt utrymme för sänkt kommunal- skatt, särskilt när även staten marginellt möjliggör detta genom att också öka sina bidrag.
Samtidigt måste understrykas betydelsen av att lönebildningen de närmaste åren sker under stort ansvarstagande. Erfarenheterna visar hur rekordhöga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende av.
För att därutöver säkerställa att alla kommuner kan sänka kommunal- skatten föreslår vi att staten tar över vissa kostnader som idag belastar den kommunala sektorn. Detta kan tekniskt ske på olika sätt men genomförs i samband med att en nationell skolpeng införs. Detta förslag innebär att staten övertar finansieringsansvaret - men inte ansvaret för att organisera och erbjuda utbildning.
När denna kostnad lyfts av kommunerna, skapas ett utrymme som kan utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrymme en skattesänkning på cirka 5 kronor genomsnittligt för hela landet. För att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas ställs krav på kommunerna att de skall sänka skatten med lika mycket som kostnaderna minskar på kommunsidan i samband med denna skolreform.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommunalskatten med en krona, och för år 2002 finns ett utrymme som motsvara en ytterligare sänkning av kommunalskatten med en krona. Vi har då tagit hänsyn till effekterna av den av oss föreslagna och fr.o.m. 2001 påbörjade överföringen av finansieringsansvaret för grundskolan till staten.
Det är som vi redan framhållit därutöver viktigt att varje kommun koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten. Därigenom kan kommuninvånarna erbjudas vård, omsorg och skola med god kvalitet samtidigt som det i de flesta kommuner kan bli möjligt att sänka skatteuttaget utöver vad som finansieras genom att staten tar över kostnader.
Vår bedömning är att de avregleringar vi föreslår för kommunerna, den koncentration till kärnuppgifterna som vi efterlyser och den ekonomiska utveckling som följer av den politik som i övrigt redovisas ger ett uthålligt utrymme för en sänkning av utdebiteringen i flertalet kommuner. De senaste årens utveckling i flera kommuner i bl.a. Danmark visar att en målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet resulterar i skattesänkningar. Framgång med att hålla kommunalskatten nere kan man också se i svenska kommuner med långvarig moderat ledning.
Det bör i sammanhanget understrykas att den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den gemensamma finansieringen av en god äldrevård. Inte minst detta framhäver utmaningen för kommunerna att koncentrera sin verksamhet till kärnuppgifterna och ta tillvara alla möjligheter till effektivisering samt lägga en god grund för växande skattebaser.
Ökad mångfald inom tjänsteproduktionen och en utveckling av vårt förslag om "äldrepeng" är en nödvändighet för att i framtiden säkerställa en god standard för omsorgen om de äldre.
Kommunalskatten måste sänkas - inte höjas!
Med en socialdemokratisk regering på riksplanet och med ett mycket stort antal socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting är det uppenbart att det behövs en tydlig spärr om kommunala skattehöjningar skall kunna undvikas. Det var därför följdriktigt att regeringen införde en sådan spärr 1996, som ersatte det tidigare kommunala skattestoppet. Spärren som regeringen nu avskaffat har haft avsedd effekt. Samtidigt har emellertid regeringens politik inneburit fortsatt stor belastning på den kommunala ekonomin. De många regleringar som försvårar möjligheten till en effektiv verksamhet finns kvar.
Regeringsföreträdare har emellertid angivit att risken för skattehöjningar nu är relativt liten. Vi gör en annan bedömning utifrån det klimat regeringen bidragit till genom alla uttalanden om mer pengar till kommunsektorn. Trots att skatteintäkterna de närmaste åren ökar kraftigt aviserar i dagarna vissa socialdemokratiska kommunföreträdare ytterligare förslag om skatte- höjningar, som i de berörda kommunerna och landstingen förtar effekten av den statliga skattesänkningen.
En politik med den inriktning Moderata samlingspartiet förordar skulle när den verkställs resultera i beslut om sänkt kommunalskatt hos enskilda kommuner. Konkurrensutsättning, stimulans av privata initiativ på tjänste- sektorn, avregleringar och inte minst en bättre utveckling av det egna skatte- underlaget skapar förutsättningar för detta.
Vår politik går ut på att stimulera kommunerna att genomföra de kommunala skattesänkningar som nu blir möjliga. Det kan i annat fall finnas risk för att utgiftsnivån höjs med allvarliga framtida problem som följd. Regeringen bör därför skyndsamt lägga fram förslag om lämplig modell för att stimulera till att kommunala skattesänkningar genomförs de närmaste åren.
Varför kris i kommunsektorn?
Socialdemokraterna hade under mandatperioden 1994-1998 regeringsansvaret i landet och dessutom makten i cirka 200 av landets 288 kommuner. Landstingen styrdes med ett undantag av Socialdemokraterna.
Ansvaret för de brister som uppmärksammats inom kommunala kärn- verksamheter faller således på socialdemokrater, som inte har förmått prioritera inom ramen för de stora resurser som finns i den kommunala sektorn. Man lyckades heller inte utnyttja resurserna tillräckligt effektivt. Ett tydligt exempel var Solna kommun, som skakades av två vårdskandaler samtidigt som skatten höjdes kraftigt.
I socialdemokratiska kommuner såsom Gävle och Motala briserade skandaler. Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i kommunerna är i många fall uppenbar. Man drar på sig utgifter som inte kan anses tillhöra kommunal verksamhet i stället för att prioritera skolan och omsorgen om äldre och barn. Andra exempel är förlustgivande affärs- verksamhet i kommunala bolag - förluster som drabbar kommuninvånarna.
Socialdemokraterna har fortsatt regeringsansvaret i majoriteten kommuner och landsting. Bristen på ledarskap har inneburit att personalens kompetens inte tagits tillvara. Följden har blivit att de svenska medborgarna betalar världens högsta skatter men inte får världens bästa välfärd.
Undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte finns något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet. Tvärtom finns alltför många exempel på att ökade anslag leder till att skattebetalarna får sämre valuta för pengarna genom lägre produktivitet.
Regeringens politik är både kortsynt och farlig när man givit sken av att problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag. Tydligt visar nu siffrorna att det är först om skatteunderlaget växer genom ekonomisk tillväxt som kommuner och landsting kan få ökade resurser av betydelse. Då är det av avgörande vikt att det bedrivs en ekonomisk politik som leder till en uthållig tillväxt. Frånvaron i budgetpropositionen av strukturella åtgärder som kan ge en sådan är därför oroande för hela kommunsektorn.
Medborgarna är i behov av reformer som ger valuta för skatterna och en konsekvent genomförd prioritering av de viktigaste verksamheterna.
Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras en långsiktig kommunal politik. I förlängningen av detta ser vi nu åtgärder där kommuner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas. Utjämningssystemet har en sådan inriktning samtidigt som den av regeringen tillsatta kommundelegationen förutses ge extra bidrag till kommuner som misskött sin ekonomi. Regeringens politik hindrar den nödvändiga förändringen av gamla strukturer i kommunsektorn som hotar eller tränger ut den primära verksamheten och förhindrar nödvändig omprioritering.
Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi, nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb.
De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är omoraliskt att "tjäna pengar" på t.ex. omsorg av barn. Uppfattningar som denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer.
Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rentav negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990-talets första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution och påbörjade avreglering. Endast genom att utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv produktivitetsutveckling åstadkommas, d.v.s. mer fås ut av varje skattekrona.
Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom sjukvårds- sektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från olika utgångspunkter "dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda - en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad".
I Svenska Dagbladet den 23 september 1999 konstaterade två företrädare för Sveriges yngre läkares förening att ytterligare resurser inte ger lösningen på sjukvårdens problem: "Sjukvården är så präglad av brist på klara prioriteringar, otydliga rollfördelningar, otidsenlig organisation och bristande ledarskap att en stor del av tillskottet bara skulle försvinna ner i ett anonymt 'svart hål'."
Socialdemokraterna saknar viljan och förmågan att tillåta och genomföra nödvändiga organisationsförändringar som krävs för att resurserna skall nå fram till verksamheterna.
Denna ovilja att förändra leder också till att den svenska skolans resurser inte når fram till elever och lärare. I ytterligare en annan artikel i Dagens Nyheter den 20 september 1999 redovisade ordföranden för Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att nära hälften av landets kommuner inte anser att de extra statsbidragen kommer eleverna till del. Och han skrev med anledning av skolans utmaningar: "För att klara dessa och alla andra mer kortsiktiga utmaningar måste skolans finansieringssystem fungera. Därför är det mycket oroväckande att dagens system har brister och att skolan på en hel del håll tappar i ekonomiska förutsättningar - trots tillskott av Perssonpengar".
Priset för denna brist på ledarskap betalas av de människor som får hålla tillgodo med sämre service i vård och omsorg och med en skola som inte ger tillräckliga kunskaper.
Oförmågan att leda och utveckla verksamheten har lett till högre skatter. Den negativa trenden förstärks, när behoven ökat genom höjda politiska ambitioner och demografiska förändringar. Låg produktivitet och svårigheter att prioritera leder då till ökande kostnader. Nya uppgifter har därutöver tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter. På marginalen går betydande summor till andra ändamål än de verksamheter en kommun finns till för.
Kommunernas satsningar på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta inneburit effektivitetsförluster. Kommunala bostadsföretag har i vissa fall mycket allvarligt rubbat kommuners ekonomiska ställning. En konsekvens av detta är att medborgarna har fått en sämre service på de viktigaste kommunala serviceområdena.
En politik för självständiga och starka kommuner
Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter kommunerna bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.
Det kommunala självstyrets syfte är inte att inkräkta på medborgarnas frihet att välja och deras möjligheter att styra sina liv. Självstyret har sitt ursprung och sin grund i medborgarnas vilja att lösa vissa gemensamma uppgifter på ett bra sätt som innebär fördelar för helheten. Närhetsprincipen, som innebär att beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgsform, bör avgöras av familjen vid köksbordet och inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar måste genomföras skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall kunna få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Det är sålunda mycket viktigt att kommunerna fortsätter ett förändrings- arbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Då krävs det dock långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
Självstyre och skatteutjämning
Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket märkliga effekter för enskilda kommuner. Det är den stora arbetslösheten som urholkar kommunsektorns fasta skattebas, men trots detta blir en kommuns intäkter i de flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög. Strukturkostnadstillskottet växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas kommunens ekonomi negativt. Detta leder till att kommunerna inte har incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större.
Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig för att vända sin utveckling.
De senaste åren har skattekraften per invånare ökat betydligt över rikssnittet i kommuner som Aneby, Boxholm Markaryd, Kumla, Norberg, Krokom, Berg och Bjurholm. Denna tillväxt har konfiskerats av skatteutjämningssystemet, vilket ger en orimlig signal ute i skilda regioner. Vi anger i vår motion (1999/2000:Fi607) hur man i avvaktan på ett nytt system omedelbart kan rätta till dessa groteskt tillväxtfientliga inslag.
Det är inte mer bidrag som löser vårt lands problem utan strukturella reformer som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar skatt.
Regeringens politik leder nu till en fortgående sammanpressning av skatteuttaget i landets kommuner. Det faktum att bl.a. Täby, den kommun i landet som hade lägst skatt, blivit tvingad att höja skatten för att kunna betala de för denna kommun galopperande avgifterna till det inomkommunala utjämningssystemet visar åskådligt att det kommunala självstyret och den kommunala beskattningsrätten i praktiken är på väg att avskaffas, trots vad som föreskrivs i grundlagen. Det är Moderata samlingspartiets uppfattning att den kommunala självstyrelsen måste respekteras och att kommunal konkurrens, bl.a. på skattesidan, snarare skall uppmuntras än förhindras.
Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon. Regeringens åsidosättande av detta samband är ett grundskott mot den kommunala självstyrelsens grundläggande princip.
Vi har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. Även andra har kommit att peka på detta förhållande även i andra sammanhang.
I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselssättningsgrad och hög arbetslöshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka 1,2 miljoner människor påverkas av rena pomperipossaeffekter när den egna skattekraften ökar. Om en invånare får arbetsinkomst, kan kommunens samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga effekter.
Utjämningssystemet är i strid med grundlagen uppbyggt så att kommuner och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för medborgarna anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till varandras kostnader och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål som skulle uppnås var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna.
Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då att de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner. Till detta kommer nu signaler från regeringspartiet där kommunala skattesänkningar anges som skadliga och t.o.m. skall kunna motverkas genom riktade åtgärder. Skulle detta fullföljas har Sverige hamnat i ett närmast totalitärt system ur kommunal självbestämmandesynpunkt.
I annat sammanhang föreslår vi att det tillväxtfientliga och grundlags- vidriga inomkommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2002.
För de två år systemet måste vara kvar föreslår vi vissa nödvändiga temporära förändringar. Inom ramen för i grunden oförändrad utjämnings- grad ändrar vi inkomstutjämningen, så att effekten av alla positiva, relativa förändringar i skattekraft får behållas till 100 procent. Därmed skapas - i bjärt kontrast mot gällande ordning - ett kraftigt incitament för alla kommuner att vidta åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre arbetslöshet och ökad förvärvsfrekvens.
Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen underlättas om samtidigt vissa uppgifter som idag finansieras genom kommunerna och landstingen får en nationell finansiering.
Effekter för kommunsektorn av våra förslag
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre fjärdedelar av kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb, ökar kommunens skatteintäkter utan att skattebasen behöver höjas. Om den ekonomiska tillväxten är god, skapas successivt ett utrymme för skatte- sänkningar.
Den ekonomiska politik som Moderata samlingspartiet förordar skapar förutsättningar för ett snabbare växande skatteunderlag. Genom en av- reglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige.
Det leder bl.a. till att kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder kan sjunka. Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs, förloras omedelbart ca 30 procent av höjningen i ökade kostnader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 5 redovisas hur en ökning av skatteunderlaget och en bättre produktivitetsutveckling med en procent årligen från 2000 i kombination med minskade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke på att den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i kraft förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av skatteunderlaget för 1999 och enbart en produktivitetsförbättring på en halv procent.
Tabell 5 Effekter av en bättre ekonomisk utveckling (miljarder kronor)
Tabell 5: (2000 2001 2002 )
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, att tidigare tillskott till statsbidraget utnyttjas och ekonomin uthålligt utvecklas starkare skapas successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle för medborgarna viktiga kommunala skattesänkningar kunna genomföras på kort sikt med vår politik för kommunsektorn.
För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi som angivits att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna. Innebörden av förslaget är att staten börjar överta finansieringsansvaret för grundskolan år 2001, då motsvarande drygt 11 miljarder kronor avlastas kommunsektorn. År 2002 avlastas drygt 22 miljarder kronor.
Detta görs som neutraliseringar som vi även tagit hänsyn till när vi anger statsbidragsnivån i förhållande till regeringens förslag. Kommunerna svarar för mellanskillnaden av "skolpengskostnaden" intill dess att staten genom fortsatta besparingar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna avlastas därmed kostnader för grundskolan, vilket år 2001 motsvarar en sänkning av den kommunala utdebiteringen i genomsnitt med 1 krona och år 2002 med ytterligare 1 krona.
Innebörden av våra förslag för kommunsektorn bli sålunda att ett statligt utrymme för skattesänkningar överförs till kommunerna, vilket tillsammans med det ökade skatteunderlaget ger ett tydligt utrymme för sänkt kommunalskatt till fromma inte minst för låg- och medelinkomsttagarna. Vi föreslår att regeringen skyndsamt presenterar en lämplig modell för att mot denna bakgrund stimulera till kommunala skattesänkningar.
Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom statliga beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som påverkar det kommunala skatteunderlaget.
I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen och för andra skatte- förslag.
Tabell 6 Förändring enligt finansieringsprincipen (tusen kronor)
Tabell 6: (2000 2001 2002 )
Den moderata budgetpolitiken
Utgångspunkter och inriktning
I budgetpolitiken omsätts vår politiska viljeinriktning till konkreta förslag. Vår budgetpolitik syftar dels till att människor skall få ett ökat inflytande övre sina egna liv, dels till att skapa förutsättningar för en långvarigt hög tillväxt så att alltfler människor kommer i arbete.
Inriktningen av vår skattepolitik syftar till minskat bidragsberoende och ökade förutsättningar till arbete och företagande. Våra skattesänkningar motsvaras till övervägande del av minskade offentliga utgifter. I en tid av betydande risk för överhettning är det värt att notera att de har en tydligt utbudsstimulerande prägel samtidigt som de snarare stimulerar sparande och investeringar än konsumtion.
Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre sårbar för konjunkturella svängningar och samtidigt bidra till lägre reservations- löner, minskat tryck på löneökningar och en vidgad bas för arbetsmarknaden.
Våra ökade utgifter har en tydlig inriktning på strategiska tillväxtområden som forskning och IT samtidigt som vi slår vakt om de grupper som inte har något annat än stat och kommun att lita till och som behöver stödet mer än andra.
Konkret sker det genom att vi växlar lägre bidrag mot lägre skatter på arbete. Det ökar möjligheterna att leva på sin lön och att bygga upp ett eget sparande för alltfler. Vårt alternativ innebär betydande strukturförändringar som leder till en bättre tillväxt.
Balans i de offentliga finanserna är grundläggande för människors och företags möjligheter att planera sin framtid. Vår målsättning är att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att statsskulden reduceras som andel av ekonomin.
Våra privatiseringar innebär ett ökat sparande i svenska hushåll. Genom att privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi under de kommande tre åren avsätta 30 miljarder kronor för investeringar i vägar och underhåll. 3 av dessa används inom våra utgiftsramar de kommande tre åren. Resterande 27 miljarder kronor skall användas under avvägning mot den samhälls- ekonomiska utvecklingen.
Stabila offentliga finanser kräver att den offentliga sektorn blir mindre. Storleken på vår offentliga sektor har gjort ekonomin konjunkturkänslig och har negativ effekt på ekonomin i övrigt. Den politiska sektorns omfattning och inflytande måste minskas för att utrymmet för privat verksamhet och individuellt ansvar skall ökas.
Med dessa utgångspunkter är vår strategi att skapa utrymme för skattesänkningar på arbete, företagande och investeringar. Stat och kommun skall prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar av arbetsmarknaden, som ger bättre förutsättningar för en fungerande lönebildning.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg- och medelinkomsttagare gör det efterhand möjligt att försörja sig på sina egna arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag. I vårt alternativ växlas därför lägre skatter på arbete mot lägre bidrag och subventioner. Därmed ökar inflytandet över den egna situationen vilket är en nog så viktig vinst som den rent ekonomiska.
De medborgare som av skilda skäl är beroende av offentligt stöd för att klara sin vardag måste alltid kunna räkna med att stödet fungerar. Vårt budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi bland annat ett ökat stöd till handikappade och ett återställande av änkepensionerna.
Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de omfattande resurser som finns i kommuner och landsting. För att återställa en fungerande rättstrygghet föreslås ökade resurser till polis, åklagare och kriminalvård. Försvaret ges ekonomiska förutsättningar att klara omställningen till ett nytt säkerhetspolitiskt läge.
Nya villkor för företagande
Vår politik innebär att utrymme skapas för att eliminera överbeskattningen av riskkapital genom att sänka ett antal särskilda skatter som snedvrider konkurrensen för svenska företag. Dessutom krävs en rejäl successiv sänkning av inkomstskatten för såväl medarbetare i företagen som för företagare.
Därutöver måste arbetsmarknadslagstiftningen anpassas till vad framtiden kräver. Det innebär mindre reglering och större utrymme för individuella lösningar. Hindren för en fungerande lönebildning när det gäller exempelvis obalansen mellan arbetsmarknadens parter måste rivas.
Kunskap med kvalitet
Förutom nya villkor för företagande krävs för en fortsatt välståndsutveckling en konsekvent satsning på god kunskap och ökad kompetens. Inom ramen för de resurser som avsätts till utbildning föreslår vi därför fler studieplatser och kvalitetshöjande åtgärder inom den högre utbildningen. Särskilt betydelsefullt är det att öka satsningen på IT- relaterade utbildningar. Inom skolan genomförs en kvalitets- och IT-satsning som omfattar cirka 2,5 miljarder kronor de närmsta tre åren. Jämfört med regeringen anslår vi drygt en miljard kronor mer till grundforskning och forskarutbildning. Resurstillskotten skall avvägas på ett sätt så att grundforskningens behov tillgodoses, samtidigt som sådan forskning som har en mer omedelbar betydelse för näringslivets utveckling förstärks.
Familjereform för valfrihet och kvalité
I vårt budgetalternativ avsätter vi medel till en genomgripande familjereform som skall öka barnfamiljernas valfrihet. Regeringens förslag om maxtaxa innebär däremot en ökad institutionalisering av barnomsorgen och gynnar ensidigt det kommunalt producerade alternativet. I realiteten kommer därför familjerna att bli hänvisade till en enhetslösning. Vårt alternativ syftar till att skapa förutsättningar för en god barnomsorg med en mångfald alternativ. Det höjer kvalitén på kort sikt och utvecklar barnomsorgen på längre sikt. Inräknat vårt förslag om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen har vi avsatt ett ekonomiskt utrymme på drygt tio miljarder kronor.
Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är väsentligt lägre skatter. Till en del är det fråga om att skapa förutsättningar för företagande och kapitalbildning men i huvudsak rör det sig om sänkt skatt på arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För perioden fram till år 2002 innebär våra förslag att utgifts- och skattekvoterna sjunker med närmare 4 respektive 5 procentenheter. Skattesänkningarna får givetvis inte leda till underskott i de offentliga finanserna och får inte äventyra den samhällsekonomiska balansen.
Vår inriktning av politiken innebär också att de offentliga finansernas känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Trots de förändringar som genomförts sedan början på 1990-talet kvarstår också, enligt flera internationella organisationers åsikt, en alltför stor risk för framtida obalanser i de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD förordat just en sådan politik för Sverige som vi vill föra.
Regeringens mål för sparandet i den offentliga sektorn är 2 procent över en konjunkturcykel. Den har satt målet till 2 procent för vardera av de kommande åren. Trots att tillväxtprognosen kraftigt uppjusterats från i våras väljer regeringen att hålla kvar detta mål. Det är anmärkningsvärt. Med de mål regeringen själv satt upp borde överskottet vara större. Genom att de grundläggande strukturfelen i ekonomin inte åtgärdas kan det leda till överhettning med påföljande risk för inflation och räntehöjningar.
Tabell 7 Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen
(miljarder kronor)
Tabell 7: (2000 2001 2002 )
Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Vi anser att målet bör bara att skuldkvoten skall uppgå till högst 50 procent av BNP vid utgången av 2002. Till skillnad från om målen sätts till ett permanent offentligt överskott kan då tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera samtidigt som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Det statsfinansiella målet bör därför formuleras som en minskning av statsskulden till en viss nivå.
Tabell 8 Den offentliga sektorns finanser enligt Moderata samlings- partiet
(miljarder kronor)
Tabell 8: (2000 2001 2002 )
Även om tillväxten inte skulle bli högre än genomsnittlig över konjunkturcykeln under kalkylperioden bör överskottet vara positivt dessa år för att få till stånd en minskning av statsskulden. Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 8 innebär ett överskott på drygt 49 miljarder kronor år 2000, knappt 48 miljarder kronor 2001 och 44,5 miljarder kronor 2002.
Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 25 miljarder kronor 2000, 56 miljarder kronor 2001 och 67 miljarder kronor 2002. Detta ger ett utrymme för skattesänkningar, med hänsyn till vårt större överskott, som uppgår till knappt 23 miljarder kronor 2000, 56 miljarder kronor 2001 och drygt 91 miljarder kronor 2002 utöver vad regeringen föreslår. Totalt uppgår våra skattesänkningar till knappt 38 miljarder kronor 2000, 74 miljarder kronor 2001 och 103 miljarder kronor 2002.
Till skillnad från regeringen har vi en plan för en kontinuerlig försäljning av statliga företag. Sammanlagt förordar vi privatiseringar 2000-2002 på 170 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än regeringen. Detta extra utrymme finansierar i huvudsak investeringar i infrastruktur men även vissa utgifter av engångskaraktär. Till det kommer att statsskulden amorteras snabbare. Nivån på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt statsskuldsmål ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen blir sämre än regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och utgiftsförslagen. Mot bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna skall var i balans över konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att sparandet krymper så mycket att våra statsskuldsmål inte kan uppfyllas. Hänsyn måste givetvis också tas till den samhällsekonomiska situationen så att inte överhettnings- tendenser uppstår.
Offentligt utgiftstak
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga utgiftsstaket som riksdagen fastställer samt av beräknade kommunala avgifter. Interna transaktioner mellan kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av vid beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1.066 miljarder kronor 2000, 1.101 miljarder kronor 2001och 1.142 miljarder 2002.
De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga utgiftstaket än det statliga. En orsak är att vi föreslår införandet av en nationell skolpeng i grundskolan, vilket innebär att kommunala kostnader tas över av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar som vi föreslår i stor utsträckning påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk reglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.
Tabell 9 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2000-2002
(miljarder kronor)
Tabell 9: ()
Mot denna bakrund föreslår vi att utgiftstaket för den offentliga sektorn beräknas till 1.042 miljarder kronor 2000, 1.042 miljarder kronor 2001 och 1.054 miljarder kronor 2002. Våra utgiftstak är således 24 miljarder kronor lägre än regeringens 2000 samt 59 miljarder kronor och 88 miljarder kronor åren 2001 och 2002. För år 2002 innebär detta att de offentliga utgifternas andel av BNP är cirka 4 procentenheter lägre än regeringens förslag.
Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter
I tabell 10 beskrivs våra förslag till besparingar. Det utrymme för skattesänkningar som skapats genom de olika besparingarna har huvudsakligen utnyttjats till att finansiera de skattesänkningar som redovisas i kapitel 6. Vi föreslår också omprioriteringar till förmån för de offentliga kärnuppgifterna.
Tabell 10 Förändringar i sammandrag av de offentliga utgifterna 2000- 2002 i förhållande till regeringens förslag (Statsfinansiella effekter miljarder kronor)
Tabell 10: (2000 2001 2002 )
Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för handikappade och vissa utsatta pensionärer. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalité såväl i den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram. Det innebär även större forskningsanslag än vad regeringen förordar. Vi föreslår, vad gäller sjukvård, äldreomsorg samt undervisningen i grundskola och gymnasium, reformer som leder resurser direkt till de berörda verksamheterna.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de skattesänkningar som vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas utrymme för att täcka ökade kostnader antingen löpande eller genom att utrymme ges för att bygga upp en sparad buffert.
Skattesänkningarna och de offentliga finanserna
I tabellen redovisas effekterna på konsoliderad offentlig sektor av våra förslag till sänkta skatter. Beräkningen bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet för respektive budgetår.
Tabell 11 Skattesänkningar, miljarder kronor 2000 års priser KOS
Tabell 11: (2000 2001 2002 )
Statens utgiftstak och utgiftsramar
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi avvisar också budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budget- disciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver överskridas, får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag och åtgärder för att uppfylla det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 755 miljarder kronor 2000, 768 miljarder kronor 2001 och 781 miljarder kronor 2002. Det betyder som tidigare visats att utgiftsramarna för den offentliga sektorn med vårt förslag skall bestämmas till 1.042 miljarder kronor 2000, 1.042 miljarder kronor 2001 och 1.054 miljarder kronor 2002.
I tabell 12 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra på respektive utgiftsområde.
Tabell 12 Våra förslag till utgiftsramar
Tabell 12: (2000 2001 2002 )
Våra förslag per utgiftsområde
Nedan presenteras Moderata samlingspartiets förslag till statsbudget i detalj för varje utgiftsområde. Några utgiftsområden berörs ej av förändringar jämfört med regeringens förslag varför de inte redovisas här.
För varje utgiftsområde anges de moderata förslagen i sammandrag. Först redovisas regeringens förslag till ramar därefter de av Moderata samlings- partiet föreslagna förändringarna. Endast de anslag som berörs av förändringarna redovisas.
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Förslag i sammandrag tusental kronor
Tabell 13: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
I en demokrati bör politiska partier vara oberoende av staten. Partistödet bör därför minskas fr.o.m. år 2000 och därefter successivt avvecklas. Enligt vårt förslag minskas partistödet till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. budgetåret 2000.
Behovet av en reformering och avveckling av presstödet framstår som uppenbart. Vi föreslår därför att presstödet avvecklas i två steg, varav det första infaller år 2000. I och med att presstödet avskaffas bortfaller en av Presstödsnämndens huvuduppgifter varför nämnden bör avvecklas fr.o.m. år 2001.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 14: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
Vissa besparingar görs genom vårt förslag om införandet av ett nytt obundet revisionsorgan genom sammanslagning av granskningsresurser från Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket. Vidare bör besparingar uppnås genom att Statskontoret avlastas arbetsuppgifter med anledning av IT-säkringen inför millennieskiftet. Vi anser dessutom att SCB:s uppgifter skall begränsas och specificeras. Övriga delar kan med fördel utföras av andra aktörer. Införandet av ett nytt yrkesregister avvisas liksom genomförandet av en ny folk- och bostadsräkning. Statens kvalitets- och kompetens- råd avvecklas. En minskning av Riksgäldskontorets hushållsupplåning innebär att dess förvaltningskostnader kan minskas.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 15: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Smugglingen av cigaretter har ökat kraftigt. Trots skattesänkning är smugglingen fortfarande betydande. Tullen bör därför få större resurser för ökad kontroll. Anslaget till tullen bör ökas med 50 miljoner kronor. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka med minst motsvarande belopp.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 16: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Senare års försvagning av rättsväsendet har gjort det allt svårare för statsmakterna att skydda medborgarna mot brott. Regeringens förstärkning av rättsväsendet år 2000 är otillräckligt med hänsyn till myndigheternas akuta behov av kompensation för tidigare års besparingar. Idag finns ett uppdämt behov av personalförstärkning, kompetensutveckling och vidareutbildning. Ett effektivt resursutnyttjande inom myndigheterna förutsätter dessutom att nödvändiga satsningar görs på IT och metodutveckling. I sammanhanget måste även kostnaderna för den ökade internationaliseringen vägas in, liksom de ökade kompetenskrav som den allt vanligare gränsöverskridande och svårutredda brottsligheten för med sig. För Moderata samlingspartiet är det en högst prioriterad uppgift att återupprätta medborgarnas förtroende för rättsstaten varför vi satsar cirka två miljarder kronor mer än regeringen på rättsväsendet kommande tre år. Samtidigt skärper vi kraven på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och gott ledarskap inom rättsväsendet.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 17: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Globaliseringen ställer allt större krav på en modern och flexibel utrikesförvaltning. Utrikesdepartementet är i behov av ständig förnyelse och tillräckliga resurser. Vi förordar därför en förstärkning av bl.a. de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i främst Asien och Latinamerika och förhoppningsvis snart södra Afrika ställer större krav på kontaktytor och kompetens.
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU och särskilt dess utvidgningsprocess och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam europeisk säkerhetsordning fordrar en gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Detta är särskilt angeläget i Minsk med tanke på den besvärande situationen för mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland.
Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 18: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Försvarets verksamhet har drabbats hårt av regeringens löftesbrott och oförmåga att i tid samla sig till ett nytt försvarsbeslut. Redan hösten 1997 stod det klart att 1996 års försvarsbeslut havererat. Idag, två år senare, saknas fortfarande ett tillräckligt underlag för ett heltäckande försvarsbeslut. Istället för en samlad strukturerad beslutsprocess tvingas riksdagen att steg för steg och med risk för bristande sammanhang fatta detaljbeslut i skilda frågor.
Försvarets verksamhet går sedan 1998 på sparlåga. Under åren 2000 och 2001 saknas såväl medel för nödvändig utveckling av våra förband, framförallt vad gäller officerarnas kompetens, som nödvändig anskaffning av modern materiel. Försvaret bör därför och i enlighet med tidigare riksdagsbeslut engångsvis få ersättning för effekterna av den fulla tillämpningen av anslagsförordningen. Anslaget för ny materiel (A3) bör dessutom även fortsättningsvis räknas upp med den s.k. teknikfaktorn. Den slutliga fördelningen mellan anslagen A1 och A3 för åren 2001 och 2002 bör anstå till vårens försvarsbeslut.
Anslaget A 2 bör i enlighet med tidigare moderata förslag i sin helhet överföras till utgiftsområde 7.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Tabell 19: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Regeringens budgetförslag visar att ett utbetalningsmål för det svenska biståndet är irrelevant som målbeskrivning. Erfarenheten visar också att utbetalda medel varit väsentligt under budget och att stora reservationer ackumulerats. Insatser i tredje världen bör inriktas för att effektivt utrota fattigdomen. Frihandel, fri företagsamhet och respekt för mänskliga rättigheter är förutsättningar för fattigdomsutrotningen i världen.
Militära och civila insatser inom FN:s och OSSE:s ram och i Bosnien och Kosovo är Sveriges bidrag till internationell frihet och säkerhet. Inom utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet.
En kraftfull satsning på skuldsanering för utvecklingsorienterade regimer i Afrika bör genomföras.
Den s.k. Östersjömiljarden har försvårat en samordnad strategi för stödinsatserna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och medel tillföras det ordinarie Central- och Östeuropastödet.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 20: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Regeringen väljer att fortsätta anslå budgetmedel till vissa bostadsområden i ett antal kommuner. Vi moderater vill i stället pröva andra möjligheter, som innebär en mindre belastning på statsbudgeten. Den viktigaste uppgiften är att göra det svenska samhället så öppet att en ökad social rörlighet blir möjlig. En avreglering av bl.a. bostadsmarknaden och arbetsmarknaden kommer att få positiva effekter för integrationsarbetet.
Diskrimineringsombudsmannen flyttas från detta utgiftsområde till område 14.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 21: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Ett införande av vårdgarantin leder till bättre utnyttjande av sjukvårdens resurser och en avveckling av vårdköerna. De kostnader som uppkommer vid införandet är engångsvisa och kan finansieras inom ramen för utgiftsområde 25. Genom en bättre konstruktion av högkostnadsskyddet minskar egenkostnaden för enskilda med stora behov av tandvård. Det innebär att vi har i förhållande till regeringen ett högre anslag för detta med 300 miljoner kronor. Kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig läkemedelsförsäkring införs. Den beräknas kosta 100 kronor per vuxen person och månad och täcker alla läkemedel. Vi satsar mer än regeringen på arbetet mot aids.
Vi anslår drygt tre miljarder kronor mer än regeringen för statlig assistansersättning vilket även skall gälla personer över 65 år redan från och med år 2000. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter återinförs. De första 20 timmarnas rätt till assistans blir åter ett statligt ansvar.
Ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade införs och 100 miljoner kronor anslås under ett nytt anslag. Det är orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina handikapp- anpassade lägenheter.
Situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammas alltmer. Vi föreslår en kraftig förbättring med 255 miljoner kronor för 2000 och år 2001 utöver regeringens förslag i särskilda stimulansbidrag till kommunerna för att möjliggöra att även de psykiskt sjuka får assistans.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 22: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara 75 procent. Ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen från den 1 januari 2000. Sjukpenning- grundande inkomst (SGI) bör förändras så att den beräknas på ett medelvärde av de senaste 24 månadernas inkomst i stället för att som idag beräknas på en antagen inkomst i framtiden samt att den räknas upp med basbeloppet. Detta förenklar SGI ytterligare samtidigt som det minskar kostnaderna i försäkringen.
Finansiell samverkan och ökad samordning av insatser skall vara huvudregel vid rehabilitering och utgöra en naturlig del av arbetet. Vi har också i vår budgetram för utgiftsområde 10 räknat med ekonomiska vinster av en konkret samordning. Vi anslår också medel till RFV för detta ändamål. Kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och för förtids- pensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och öka legitimiteten för socialförsäkringssystemen. Antalet nytillkommande för- tidspensionärer beräknas sjunka till cirka 20.000 per år. För att möjliggöra samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen anslår vi 200 miljoner kronor till Riksförsäkrings- verket 2000 och 2001.
De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen justeras avseende tillkommande livräntor, vilket leder till kostnadsminskningar från 2002.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 23: (33 618 800 1 285 000 32 691 000 1 285 000 32 198 000 1 285 000 )
Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 januari 2000 återställas till den nivå som gällde före den 1 april 1997. Vi föreslår också att fritidsfastighet eller privat pensionssparande inte skall räknas in vid beräkningen av bostadstillägget. Förändringen skall ske från den 1 januari 2000.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 24: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Kompensationen i föräldraförsäkringen skall vara 75 procent. Havandeskapspenningen samordnas med sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 2000. Detta påverkar anslaget för sjukpenning. De förändringar av beräkningen av SGI vi föreslår berör även föräldraförsäkringen.
Ett avdrag på 10.000 kronor per barn och år införs. Barnfamiljernas valfrihet ökar genom avdragsrätt, styrkta barnomsorgskostnader och vård- nadsbidrag/barnomsorgspeng.
Vår grundprincip är att föräldrarna aldrig kan komma ifrån sitt försörjningsansvar. Med vårt förslag till ett reformerat underhållsstöd uppnår man samma materiella trygghet för barnet som idag. Vårt förslag innebär en minskad kostnad med 400 miljoner kronor 2001 och lika mycket 2002.
Utgiftsområde 13
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 25: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Arbetslöshetsförsäkringen skall inte administreras via de fackliga organisationerna, utan vara ett statligt åtagande för att ge alla arbetstagare som drabbas av arbetslöshet ett rimligt ekonomiskt skydd. Därför anslås medel till att göra försäkringen allmän och obligatorisk.
Arbetslöshetsförsäkringen är tänkt att fungera som en omställnings- försäkring. Den som blir arbetslös skall skyddas mot stora inkomstbortfall under den tid då han/hon söker nytt arbete eller bygger på sin kompetens för att erhålla arbete i ett annat yrke. Ersättningsnivån föreslås vara 75 procent i samtliga socialförsäkringssystem. Försäkringssystemet skall utformas så att inlåsningseffekter undviks, en sund lönebildning främjas och så att den enskilde ges starka incitament att söka och acceptera nya jobb. Därför föreslås att försäkringens varaktighet begränsas. Generösare villkor föreslås därvid gälla för äldre arbetstagare.
I dag står skattebetalarna hela risken vid ökad arbetslöshet. Fortsättnings- vis bör den enskilde försäkringstagaren ta ett ökat ansvar för arbets- löshetsförsäkringens finansiering. Ökad egenfinansiering framstår som fördelningspolitiskt mer rättvist, vartill kommer att förändringarna kompenseras med kraftigt sänkta inkomstskatter.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 26: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Arbetsmarknadspolitiken fokuseras dels mot att hjälpa unga arbetslösa genom ett modernt lärlingsprogram i företagen, dels mot en arbetsmarknadsutbildning där man genom särskilda utbildningsinsatser möter specifika arbetsmarknadsbehov. Detta innebär en renodling av dagens oöverskådliga system av arbetsmarknadspolitiska stödinsatser.
Många av dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder är i realiteten transfereringar till hushållen. Dessa medel föreslås därför överföras från anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till utgiftsområde 13. I övrigt reduceras successivt arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader och forskningsanslag. Arbetsdomstolens uppgifter överföres fr.o.m. årsskiftet på det allmänna domstolsväsendet. Något nytt medlingsinstitut införes ej, utan Statens förlikningsmannaexpedition bibehålles. Slutligen sammanläggs de två ombudsmannamyndigheterna (JämO och HomO) med Handikappom- budsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering till en gemensam myndighet - Diskrimineringsombudsmannen. Särskilda medel uppförs därvid för en kartläggning av hur kommunerna följer upp FN:s standardregler för funktionshindrade.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 27: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Inom utgiftsområde 15, Studiestöd, så förordar vi utökade resurser till riksrekryterande gymnasieutbildning för vissa elever med funktionshinder samt för teckenspråksutbildning för föräldrar och annan närstående anhörig.
Antalet läshandikappade högskolestuderande har ökat betydligt under senare delen av 1990-talet, utan att motsvarande resursökningar kommit dessa till del. Under 1997 ökade antalet läshandikappade med 46 procent. Vi föreslår att anslaget för produktion av studielitteratur för högskolestuderande som är synskadade, rörelsehindrade eller dyslektiker höjs med 1,5 miljoner kronor.
Våra besparingar på vuxenstudiestödet är en följd av att vi avsätter resurser för färre studieplatser inom det s.k. kunskapslyftet. De som påbörjat sina studier inom kunskapslyftet måste däremot ges rimliga förutsättningar att fullfölja sina studier. I övrigt föreslås att nuvarande nivå av studiebidragen bibehålls.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 28: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Sverige skall vara en attraktiv allianspartner inom utbildning och forskning. Till forskningsområden som skall prioriteras hör bioteknik, medicin och informationsteknik. Vi anslår cirka en miljard kronor mer än regeringen under den kommande treårsperioden för förbättrad grundutbildning, forskning och forskarutbildning. En del av dessa resurser skall användas för insatser i syfte att examinera fler civilingenjörer.
En framgångsrik utbildningspolitik måste sätta fokus på den obligatoriska grundskolan. Vi menar att en förutsättning för skolans utveckling är ökad mångfald, flexibilitet och ett fritt val av skola. Vårt förslag om en nationell skolpeng säkrar resurser för grundskolan och utgör i sig en viktig faktor för god undervisningskvalitet.
Därtill måste staten bättre än hittills ta ansvar för utvärdering och uppföljning av skolverksamhetens resultat. Vi föreslår inrättande av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut. Under den kommande treårsperioden avsätts 600 miljoner kronor för detta ändamål.
Vi föreslår vidare en utökad satsning av informationstekniken i skolan. Vi avsätter 1,2 miljarder kronor mer än regeringen i syfte att bl.a. stärka lärarnas IT-kunnande och ge alla skolor tillgång till höghastighetsuppkopplingar och därmed snabb access till Internet.
Rejäla insatser för att bygga ut den eftergymnasiala kvalificerade yrkesutbildningen (KY-utbildning) behöver vidtas. För detta ändamål avsätts resurser motsvarande en utbyggnad till 27 200 studieplatser år 2002.
Bidraget till Folkhögskolorna förs från utgiftsområde 17 till utgiftsområde 16.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 29: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Statens insatser bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd. Vi föreslår att anslagen till Statens kulturråd och till allmän kulturverksamhet minskas. Efter utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna kan även anslagen till Riksteatern och Rikskonserter minskas. Statliga medel bör ej utgå till allmänna samlingslokaler. Vidare minskas anslagen till Ungdomsstyrelsen. Vi upprepar vårt förslag om en ny kulturfond som tillförs 100 miljoner kronor. Kulturmiljövården ges ökade resurser.
Anslaget till Folkhögskolor flyttas till utgiftsområde 16.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 30: (15 592 068 - 1 286 935 12 282 000 - 2 337 062 11 718 000 - 2 960 190 )
I Sverige betalar vi mer för boendet än i något annat jämförbart land. Höga skatter på både inkomster och boende leder till att allt mer av den disponibla inkomsten går till boendekostnader. Ett genomsnittligt hushåll använder nästan en tredjedel av inkomsten efter skatt till boendet. Fastighetsskatten utgör en månadshyra av tolv, och kommer att stiga ytterligare som en följd av bl.a. att frysningen av taxeringsvärdena upphävs år 2001. Dess avskaffande är den enskilt viktigaste åtgärden på det bostadspolitiska området.
Människor bör ges möjlighet att välja den bostad som bäst passar deras egna förhållanden. Bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan, inte av subventioner, detaljregleringar och politiska ingrepp. Möjligheterna att spara till en egen bostad skall vara goda och eget ägande skall uppmuntras. Det är angeläget att en lagstiftning som möjliggör ägarlägen- heter i Sverige snarast blir verklighet.
Genom avregleringar kan kostnaderna för Boverket skäras ned. Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet avskaffas. Det successiva avvecklandet av fastighetsskatten medför att räntebidragen trappas ned snabbare när fastighetsskatten sänks. Bostadsbidragen renodlas för att endast gå till barnfamiljer och växlas på sikt mot sänkt skatt.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 31: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Företagsstöd och andra bidrag i form av regionala utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag m.m. bör trappas ner de närmaste åren. År 2000 bör utgifterna under anslag A1 minska med en dryg femtedel och 2001 med omkring en tredjedel. Bemyndiganderamen för sådana förpliktelser minskas i motsvarande omfattning.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö och naturvård
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 32: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
De av regeringen tidigare genomförda neddragningarna på området miljöforskning gör att det nu krävs en kraftfull och målmedveten, långsiktig satsning på detta område. För att Sverige åter ska inta en ledande position när det gäller miljöforskningen och för att säkerställa tillgång på forskarkompetens föreslår Moderata samlingspartiet därför en ökning av anslaget A5 Miljöforskning med 30 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
Utgiftsområde 21 Energi
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 33: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Den planerade förtida avvecklingen av kärnkraften är bakgrunden till att regeringen också för perioden 2000-2002 anslår pengar till ett energipolitiskt program för omställning och utveckling av energisektorn. Moderata samlingspartiet avvisar en förtida avveckling av kärnkraften. Därmed behövs heller inga statliga stöd för att ersätta denna elproduktion. Omställningsprogrammet har hittills inte gett de avsedda effekterna vilket är en ytterligare anledning till att göra neddragningar inom programmet. Detta får även till följd att Energimyndigheten kan göra anslagsbesparingar. Vi minskar också bidragen till etanolforskning.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 34: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Våra förslag grundar sig på hur vi anser att en effektiv infrastruktur skall vara utformad. Staten har ett ansvar för den gemensamma infrastrukturen. Det skall finnas en tydlig koppling mellan nyttjande och finansiering. Det bör råda kostnadsneutralitet inom och mellan de olika trafikslagen. Statliga företag och affärsdrivande verksamhet skall konkurrensutsättas och privatiseras.
Vi avsätter under de kommande tre åren tre miljarder kronor på upprustning och nybyggnation av vägar. Dessa tre miljarder kronor är en del av en större engångssatsning, finansierad med hjälp av omfattande privatiseringar. Resten skall genomföras under avvägning mot utvecklingen av samhällsekonomin i stort.
Högre anslag till väghållning innebär att vi klarar bärigheten på det enskilda vägnätet bättre samt att vi kan genomföra insatser för att höja den passiva säkerheten i vägnätet.
Vi anser att Banverkets sektorsuppgifter bör klara ökade kostnader inom ramen för sitt tidigare anslag. Vi sparar 700 miljoner kronor på Banverket: Banhållning för att möjliggöra ökad konkurrensutsättning såväl av produktionen som underhållet av banorna.
Vi föreslår en återgång till systemet av banavgifter som tidigare fanns.
De bidrag till sjöfarten som regeringen föreslår är bundna av ett avtal. Därför avvecklas anslaget inte förrän 2002.
Vi avvisar ersättning till Posten AB för rikstäckande betalningsservice. Vi betraktar det som en förtäckt statlig subvention till Posten.
Vi föreslår en minskning av anslaget för Rikstrafikens sektorsuppgifter. Vi avslår ersättningen till trafikhuvudmän för köp av viss kollektivtrafik.
Vi menar att SMHI i högre grad än i dag kan avgiftsfinansiera sin verksamhet.
Vi vill ha en annan konstruktion på anslaget B 4. Stödet skall gå till att köpa trafik, inte till nya terminalanläggningar.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 35: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
En förändring och förenkling av tillämpningen av EU:s jordbrukspolitik är nödvändig. Förenklade regler och mindre komplexitet vad gäller t.ex. jordbrukets miljöstödsprogram gör det möjligt för Jordbruksverket att genomföra effektiviseringar och besparingar på administrationen. De arbetsuppgifter som Livsmedelsekonomiska institutet har leder till ett dubbelarbete. Genom att lyfta in institutets uppgifter till Jordbruksverket kan verksamheten samordnas och effektiviseras. Moderata samlingspartiet föreslår därför att anslaget till Statens jordbruksverk minskas och att anslaget till Livsmedelsekonomiska institutet avvecklas.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 36: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Moderata samlingspartiet anser att småföretagsutveckling bör ges utökade resurser. Därmed kan kooperativa frågor lösas inom denna ram. Även teknisk forskning och utveckling bör få ökade anslag. Vidare bör ökade anslag ges till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet.
Det är av högsta prioritet att det i Sverige skapas en sundare konkurrenssituation. Ett led i detta arbete är att stärka Konkurrensverket. Detta vill vi göra genom ett anslag som är 5 miljoner större än regeringens.
Besparingar bör genomföras på anslagen för kooperativ utveckling, omstrukturering av statliga företag, Konsumentverket och stödet till konsumentorganisationer.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m.m.
Förslag i sammandrag tusentals kronor
Tabell 37: (2000 förändring 2001 förändring 2002 förändring )
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Ökad sysselsättning är grunden för ökade intäkter i kommunerna och stabilitet i deras ekonomi. Det finns ett stort behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun - inte minst för att stärka den kommunala demokratin.
Avregleringar skapar också förutsättningar för kommuner att effektivisera sin verksamhet.
Våra förslag till förändringar i sjukförsäkring och familjepolitik innebär att kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar. I avsnitt sju finns en mer omfattande redovisning av våra förslag med inriktning på kommunsektorn.
Vi avvisar bland annat regeringens kommunakut och hänvisar därvid till behovet av en annan modell för eventuella bidrag till kommuner och landsting med betalningssvårigheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen med beaktande av Moderata samlingspartiets förslag om nationell skolpeng fastställer utgiftstaket för staten, inklusive ålderspensionssystemet, vid sidan om statsbudgeten till 755 miljarder kronor år 2000, 768 miljarder kronor år 2001 och 781 miljarder kronor år 2002,
3. att riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i de offentliga finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att målet för budgetpolitiken skall vara att bruttoskulden i den konsoliderade offentliga sektorn skall minska till högst till 50 % av BNP vid utgången av 2002,
5. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2000-2002 och fastställer utgiftstaket för den offentliga sektorn till 1 042 miljarder kronor år 2000, 1 042 miljarder kronor år 2001 och 1 054 miljarder kronor år 2002 i enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 2000 ta upp lån i enlighet med lagen (1998:1387) om statens upplåning med högst det belopp som motsvarar ett beräknat lånebehov med de mode- rata utgifts- och skatteförslagen enligt vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2000 av förändrade skatte- och avgiftsregler enligt vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar om fördelningen av utgifterna budgetåret 2000 på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen godkänner beräkningen Förändringar av anslags- behållningar för 2000 enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den preliminära fördelningen på utgiftsområden för budgetåren 2001 och 2002 som riktlinjer för regeringens budget- arbete,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avreglering och konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens verksamhet,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grund- lagsenligt skatteutjämningssystem enligt vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av utgiftsför- delning mellan stat och kommun i syfte att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning enligt vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att skapa förutsättningar för en successiv och uthållig sänkning av de kommunala skatterna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt lägga fram förslag om stimulans till kommunala skattesänkningar,
16. att riksdagen begär att regeringen avvecklar den av regeringen inrättade s.k. kommundelegationen enligt vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den kommunala sektorn, utgiftsområde 25, enligt vad som anförts i motionen.
Stockholm den 5 oktober 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)