Det är viktigt att Sverige fastställer en tidtabell för
närmandet och inträdet i EMU. Den bör ske i följande fem
steg:
Steg 1: En avsiktsförklaring utfärdas. Regeringen bör utan dröjsmål uttala
som sin avsikt att Sverige avser att gå med i EMU. Det är av yttersta vikt att
denna avsiktsförklaring görs tidigt och tydligt inför Sveriges ord-
förandeperiod i EU första halvåret 2001. Det bör kunna leda till att sänka de
svenska marknadsräntorna och kan stabilisera kronans växelkurs vid
internationella finansiella kriser.
Steg 2: En nationell övergångsplan. Arbetet med en nationell handlings-
plan för inträde i ERM och EMU startar omedelbart. Den skall omfatta såväl
den offentliga förvaltningen som företag och banker. Genomförandet av
handlingsplanen startar snarast.
Steg 3: En folkomröstning om EMU. Med tanke på bristen på allmänt
engagemang i frågan, behovet av ett effektivt politiskt upplysningsarbete och
ökat tryck i de praktiska förberedelserna bör datum för folkomröstningen
fastställas snarast. Siktet bör vara inställt på att den genomförs hösten år
2000. Det viktigaste är dock att ett datum nu fastställs.
Steg 4: Sverige begär inträde i ERM. Snarast efter ett ja i folkom-
röstningen bör en förhandling om svenskt inträde i ERM tas upp med de
andra EU-länderna och ECB. För den händelse Sverige vid tidpunkten för
ERM-inträdet skulle ligga i en något annan konjunkturfas än Euroland skall
Sverige gå in i ERM med ett brett växelkursband, och till en växelkurs som
styr in svensk ekonomi i samma konjunkturmönster som Euroland vid
tidpunkten för EMU-inträdet.
Steg 5: Sverige går med i EMU. 15 till 24 månader efter folkomröstningen
bör Sverige kunna gå med i EMU:s tredje fas. Om det är praktiskt möjligt
bör Sverige även byta ut sedlar och mynt i samband med inträdet i EMU:s
tredje fas.
Folkpartiet har även önskemål om förändringar av ECB:s
arbetsformer:
En klarare definition av det penningpolitiska målet bör införas,
ett offentliggörande, med viss eftersläpning, av ECB-rådets protokoll,
ECB bör göra inflationsrapporter med prognoser av den typ som bl a
Sveriges riksbank använder sig av.
Regeringens obefintliga
ledarskap i EMU-frågan
"Politik är att vilja", är ett berömt yttrande av Olof Palme,
när han ville fokusera på betydelsen av ledarskap i det
politiska livet. Inför det svenska ordförandeskapet, med
EMU som en av de avgörande frågorna i Europasamarbetet
kan inte regeringens obeslutsamhet fortgå. Sverige behöver
en regering som har en inriktning på den ekonomiska
politiken och en inriktning på Europapolitiken. Det är
utmärkt att svenska folket i en folkbildningskampanj ges lite
extra förutsättningar att - för var och en - sätta sig in i
frågan och inta en personlig uppfattning. Insikt ger åsikt.
Men den regering som arbetar med dessa frågor dagligen och
stundligen sedan många år kan givetvis inte med
trovärdighet hävda att de inte klarar att själva inta en
ståndpunkt i frågan. Det politiska ledarskapet måste utövas
så att man bildar opinion för det man anser är en riktig
utveckling för Sverige och Europa.
Sverige snart enda EU-
landet som inte är med i
EMU
När EMU-utredningen presenterades hösten 1996, var
osäkerheten kring tidtabellen för eurons införande
fortfarande stor. Planen bedömdes av många som orealistisk
och antalet länder som kandiderade till EMU tydde på att
projektet skulle kunna försenas. Man underskattade kraften
och viljan i europrojektet. Ett exempel är att just när
kollegorna inom EU ansträngde sig maximalt för att sy ihop
EMU-processen valde statsminister Göran Persson att döma
ut EMU som "ett skakigt projekt" (juni 1997). Istället för
fem-sex länder blev det till slut elva.
Den 1 januari 1999 blev euron den gemensamma valutan för de elva länder
som valt att delta i EU:s valutaunion EMU. De olika nationella valutorna
fortsätter förvisso att cirkulera, men omräkningskurser mellan euron och
medlemsstaternas valutor har fastställts som oåterkalleliga. Den nya euro-
peiska centralbanken, ECB, bestämmer sedan den 1 januari 1999 ländernas
gemensamma penningpolitik, styrräntan. Penningmarknaderna har kopplats
närmare samman genom ett gemensamt betalningssystem (TARGET).
Oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt, måste man acceptera att
euron nu är ett faktum.
Sveriges valsituation förändrades sålunda i grunden den 1 januari 1999.
Någon gång under perioden 2002-2003 kommer Sverige sannolikt att stå
ensamt utanför EMU när Storbritannien, Danmark Grekland har gått med.
Flera av Östeuropas ansökarländer förbereder sig för EMU.
EMU idag
Fred i Europa är lönsam
EMU:s politiska mål är stabilitet, fredlig konfliktlösning och
säkerhet genom ett tätare europeiskt samarbete. Det är helt
oacceptabelt att Sverige genom att säga nej till EMU i
handling tar avstånd från dessa grundläggande motiv.
Efter det att EMU startat har de politiska aspekterna på EMU-frågan blivit
allt viktigare för Sveriges ställningstagande. Just nu är EU inne i en intensiv
period där många viktiga framtidsfrågor avgörs. En stor del av arbetet har
drivits inom ramen för Agenda 2000. Visst har en del framsteg gjorts. Men
ett halvt steg framåt kan snabbt förvandlas till ett helt steg bakåt. Ännu
återstår flera olösta frågor. Jordbrukspolitiken måste reformeras ytterligare.
EU-länderna måste vara beredda att minska på bidrag och kvoter.
Beslutssystemen måste förändras och EU måste bli en öppnare union. Allt
för bl a att EU ska kunna inrymma de nya demokratierna i öst.
Sverige måste vara pådrivande i detta arbete. Men frågan är hur mycket de
elva EMU-länderna kommer att lyssna till den svenska linjen när Sverige
väljer att stå utanför EMU. Bosse Ringholm får inte vara med när de andra
finansministrarna träffas i Euro-11 rådet, det är svårt att tänka sig att de
andra finansministrarna avstår från att prata om övriga EU-frågor. Sverige
riskerar att hamna utanför formandet av framtidens Europa. Det är allvarligt
av två skäl:
För det första, den senaste tidens skandaler inom EU har visat att
reformarbetet måste drivas mot mer öppenhet och tydlighet. På detta område
har Sverige en del att lära övriga EU. När Sverige är ordförandeland 2001,
bör ett nytt fördrag antas, som ger EU en tydlig grundlag. Den måste radikalt
förenkla formerna för beslutsfattande inom EU. Den ska bygga på närhets-
principen. En svensk offentlighetsprincip bör ingå. EU måste bli mindre av
diversehandel genom att den nya grundlagen innehåller en kompetenskatalog
med en tydlig ansvarsfördelning mellan medlemsländerna och unionsnivån.
Det nyvalda Europaparlamentet och EU:s ministerråd bör redan i sommar
slå fast målet att Tjeckien, Ungern, Polen, Slovenien och alla de tre baltiska
staterna bör vara EU-medlemmar år 2002. Toppmötet i Göteborg i juni 2001
bör godkänna de nya medlemmarna, vilket ger parlamenten tid att ratificera
avtalen med de nya. En snabb utvidgning, för att säkra demokratin i de från
kommunismen befriade länderna, är EU:s viktigaste fråga. EU:s budget för
de nuvarande medlemsländerna måste bantas genom nedskärningar i de s k
strukturfonderna och inom jordbrukspolitiken. Besparingarna behövs för att
ge utrymme i budgeten för de nya länderna. Bantningen ger dessutom mindre
utrymme för korruptionen.
När nu Sverige väljer att fortfarande stå utanför EMU, försvinner en kraft i
EU som skulle ligga i fronten för att driva dessa frågor. Som ordförandeland
är det vi som ska sätta dagordningen. Våra möjligheter att vara ett starkt
ordförandeland första halvåret år 2001 försvagas genom att vi står utanför
eurosamarbetet.
För det andra, det finns en uppenbar risk att Sverige inte kan bevaka sina
egna nationella intressen. Naturligtvis är slutresultatet för hela Europa
viktigast, men Sverige måste också försvara nationella intressen.
Elva länder med från start
EMU-utredningen baserade sin slutsats att Sverige bör
vänta-och-se på bedömningen att endast en minoritet av
EU:s medlemsländer skulle gå med från start: "?EMU-
utredningens? rekommendation om att Sverige bör vänta
med ett ställningstagande utgår från att endast ett begränsat
antal EU-länder inledningsvis kommer att ingå i den
monetära unionen. Om däremot de flesta EU-länder -
inklusive Danmark och Storbritannien - skulle gå med från
början stärker det argumenten för ett tidigt svenskt
deltagande." Idag vet vi att det är en stor majoritet - 11 av 15
EU-länder - som gått med, och att tre av de fyra kvarvarande
EU-länderna - undantaget är Sverige - förbereder sig aktivt
på olika sätt för att gå med mellan 2000 och 2003.
Utflyttning från Sverige - en allt
viktigare aspekt i svensk EMU-debatt
Den hett debatterade frågan om utflyttning av
nyckelpersoner från Sverige, och hela eller strategiska delar
av företag, är relevant i detta sammanhang. Utflyttningen har
flera drivkrafter, förvisso, men att fortsätta att bortse från att
den svenska attityden till EMU spelar roll i sammanhanget är
för praktiskt taget alla beslutsfattare i näringslivet för
magstarkt. Få - om ens någon enda person i Sverige - anser
att landets EMU-politik saknar betydelse för företagens
lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsdebatten skulle
sakna relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk
ekonomi.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra företag
förbereder sig att agera på europeisk nivå. Ett antal fusioner och andra
omstruktureringar är tydliga tecken på att företagen förbereder sig för att
kunna uppträda i mindre utsträckning som nationella och i högre grad som
europeiska företag. De tänker alltmera europeiskt, allt mindre nationellt. I
den processen missgynnas Sverige eftersom vi står utanför euroområdet. Det
är naturligt att företagen i en sådan förändringsprocess koncentrerar sin
verksamhet inom euroområdet. Sverige skulle behöva ett antal tydliga
plusfaktorer om vi skulle stå starka utanför den ekonomiska och monetära
unionen, EMU. Det har vi inte. Skatter, arbetsmarknadsregleringar och
problem i utbildningssystemet missgynnar oss. Företagsutflyttningen pågår
kontinuerligt, den väntar inte medan vi funderar. Att hejda och vända den
strömmen är ett starkt argument för att så snart som möjligt gå in i
eurosamarbetet. Vi behöver inte vänta en hel konjunkturcykel för att se
resultatet.
Ökad stabilitet och förutsägbarhet är
Finlands viktigaste skäl för EMU
Det är instruktivt att notera att problemen med en instabil,
volatil ränte- och finansmarknad i Finland av alla parter
brukar anges som det enskilt viktigaste ekonomiska
argumentet för landets EMU-medlemskap.
Den svenska kronan har blivit volatil vid internationella kriser, och det
skapar återkommande problem för svenska företag och medborgare. Så fort
det blir oro i världsekonomin - på grund av kris i Asien, Ryssland, Brasilien,
etc. - smittar detta av sig på den svenska kronan. Den kortsiktiga valutaoron
minskar genom EMU-medlemskap, självklart, eftersom en stor del av
Sveriges utrikeshandel är med EU-länderna: 55 procent av exporten och 68
procent av importen (1997). Dessutom kan ett lands valutakurs
erfarenhetsmässigt under flera år ligga "fel", bedömt i ljuset av landets
ekonomiska fundamenta (se t ex på Japan, krisländerna i Asien, Sverige
sedan flera år tillbaka enligt Riksbankens beräkningar, osv.). Även om
nationalekonomisk teori inte kan förklara saken är det uppenbarligen på det
sättet i dagens finansiella värld att en valuta under en längre tid kan ligga en
bra bit från det som ekonomer bedömer som valutans jämviktsväxelkurs.
Icke desto mindre: Det idag viktigaste argumentet för Finlands medlemskap
blev knappt ens analyserat av den grundläggande svenska utredningen.
Så länge vi står utanför eurosamarbetet måste företagen leva med en
valutarisk. Denna valutarisk kan företagen försäkra sig mot, men det kostar.
Detta är särskilt ett problem för de mindre företagen. Vid ett utanförskap
riskerar vi hela tiden att kronan kommer att variera kraftigt åt båda hållen
vilket inte bidrar till att skapa stabila förutsättningar för företagande.
Sänkta transaktionskostnader
Ett utanförskap leder till högre transaktionskostnader för
exportörer, importörer, turister m.fl. Den årliga besparingen
är avsevärd och uppskattades av EMU-utredningen till 3-4
miljarder kronor varje år.
EMU medför prispress och lägre
priser
Euron leder till att priserna kommer att utjämnas. Det
kommer att bli svårt att hålla olika priser på samma vara i
olika delar av euroområdet. Detta ger en press nedåt på
priserna som gynnar konsumenterna. Prispressen inom
Euroland förstärks av den snabbt växande handeln över
Internet. Som utanförstående kommer vi inte att på samma
sätt kunna dra nytta av dessa lägre priser. Sverige är ett
högprisland vilket bl.a. framgår av olika EU-utredningar.
Låt oss slippa fler kronkriser. De
gynnar spekulanterna, men inte
Sverige
EMU-utredningen koncentrerade sig på den ekonomisk-
politiska situationen att Sverige skulle vilja, men av EMU
hindras, att försvaga sin valuta. Men har verkligen medicinen
att ta en dos kronförsvagning som stabiliserande motmedel
empiriskt visat sig vara en långsiktigt bra medicin att ha till
hands? Svenska folket hade idag sannolikt haft det bättre
ekonomiskt utan den devalveringsoption, som prövats
återkommande under 25 år. I ljuset av Sveriges erfarenheter
sedan 70-talet, förefaller det bättre att stuva undan den
överlagda kronförsvagningen som ekonomisk-politiskt
instrument.
I dagens värld finns dock inte som policyinstrument en både välavvägd
och överlagd devalvering, eller depreciering av valutan. Hos många EMU-
skeptiker finns en övertro på att dagens beslutsfattare i världens central-
banker och finansdepartement skulle kunna behärska den egna växelkursens
utveckling. Men erfarenheten är att växelkursen inte sällan vandrar sin egen
väg, till synes ganska oberoende av ekonomers beräkningar och ibland också
av centralbankers räntepolitik. Den svenska kronan och den japanska yenen
är, som sagt, exempel på detta.
EMU-utredningen bortsåg från att utvecklingen fram till en devalverings-
mogen situation i Sverige undantagslöst har haft en dyster inhemsk
förhistoria, som kanske inte upprepas om Sverige är med i EMU. "Den
största risken för stabiliseringspolitiska problem i en monetär union upp-
kommer vid landspecifika (asymmetriska) störningar", skrev utredningen.
När man skall mäta den "största risken" måste man skilja på hemmagjorda
störningar och utifrån kommande störningar, utanför landets kontroll.
Kritiken mot EMU-projektet. Två
skolor
Bland dem som inte vill att Sverige ska gå med finns två helt
olika skolor.
Den marknadsorienterade kritiken
Den första, mer marknadsorienterade kritiken, förkastar
tanken på låsta växelkurser och menar att EU inte är ett
optimalt valutaområde.
Kritikerna hävdar att Euroland kommer att fungera dåligt som
valutaområde. Enligt teorin om optimala valutaområden uppfyller inte EMU-
länderna gemensamt flera av kriterierna. Småland är förmodligen för litet för
att vara ett optimalt valutaområde, men EU skulle definitivt vara för stort.
Teorin för optimala valutaområden bygger på antagandet att arbetskraftens
rörlighet över nationsgränserna, och mellan EMU-länderna, är väsentligt
mindre än rörligheten inom varje EMU-land. Det är skillnaden i rörlighet
inom och mellan EMU-länderna som är avgörande - inte det i debatten
vanliga konstaterandet att flyttningsbenägenheten i Europa är lägre än den i
USA.
Gros och Hefeker (1998) har studerat frågan och kommer fram till
slutsatsen att tillgängliga data pekar på att rörligheten mellan EU:s
medlemsländer förvisso är ganska låg, men inte särskilt mycket lägre än
rörligheten inom EU:s medlemsländer... Det är sannolikt att rörligheten inom
EU:s medlemsländer inte är tillräcklig för att göra dem till optimala
valutaområden med tanke på betydelsen av regionala störningar. Men det är
ointressant för EMU-debatten eftersom regionala valutor inte är något
realistiskt alternativ till nationella valutor, eller till den gemensamma
valutan
EMU. Data över arbetskraftens rörlighet pekar på att en monetär union
omfattande länderna i EU inte bör skapa ytterligare problem utöver de som
redan finns på grund av att nationalstaterna utgjort valutaområden för
regionerna inom varje medlemsland.
Istället är det jämförelser av flyttningsbenägenheten inom och mellan
EMU-länder som är den intressanta frågan. Ju mindre skillnad, desto mindre
relevant är litteraturen och debatten om optimala valutaområden. Enligt en
nyligen publicerad studie tyder tillgängliga data på att rörligheten mellan
EMU-länder är ganska låg, men dock inte särskilt mycket lägre än inom
EMU-länder. Det skulle tyda på att fokuseringen i EMU-debatten på frågan
om EU är ett optimalt valutaområde eller ej är överdriven.
Om det i praktiken inte är någon större skillnad i benägenheten mellan att
flytta inom som mellan EU-länder bortfaller också en viktig del av motivet
för krav på kompenserande regionalpolitiska subventioner över EU-budgeten
vid en asymmetrisk störning. Framväxten av sådana här krav framställs
ibland annars som en närmast ödesbunden konsekvens för EU:s kompetens
och budget.
Sannolikheten för att Sverige vid ett utanförskap skulle bedriva en starkt
marknadsorienterad politik som dessa kritiker vill, bli ett Nordens Schweiz
eller Hong Kong, är mycket liten. Om Sverige ställer sig utanför är det
snarare av de skäl som den andra gruppen av kritiker anför.
Den välfärdsnationalistiska kritiken
Den andra, mera nationella, kritiken går ut på att vi som
medlemmar i eurosamarbetet inte kan driva den (socialistiskt
färgade) politik som dessa företrädare vill se, med högre
skatter, större offentliga utgifter och mera regleringar av alla
slag.
Vad dessa kritiker inte förefaller förstå är att det välstånd som finns i
Sverige byggts på att vi haft starka internationellt orienterade företag som
genom sin verksamhet kunnat leverera löner och skatter som gjort det
möjligt, åtminstone för en tid, att driva en egen svensk politik. Men detta
internationella beroende som varit till fördel för oss, ställer också krav. Den
ekonomiska politiken kan inte avvika alltför mycket från den som drivs i vår
omvärld. Då förlorar vi både företagen och jobben.
Det påstås ibland att vi inte behöver gå med i eurosamarbetet därför att
våra räntor redan är låga och räntemarginalen mot euroområdet är låg. Detta
är sant, men beror på att räntemarknaden redan intecknat att Sverige kommer
att bli EMU-medlem. Man måste också ta i beaktande att räntorna nu allmänt
sett är låga. Konsekvenserna på den reala ekonomin av en ränteskillnad på
0,5-1 procentenheter är kanske lika stora vid en allmän räntenivå på 2-3
procent som en skillnad på 2-3 procentenheter vid 8-10 procents allmän
ränta.
Inte svårare med reformer av
arbetsmarknaden som EMU-medlem
Bl a EMU-utredningen menade att det fanns starka skäl för
Sverige att reformera arbetsmarknaden innan det var dags för
ett EMU-inträde. Arbetslösheten måste sjunka för att Sverige
ska kunna delta i valutaunionen. SNS Konjunkturråd gjorde
en liknande bedömning. I rådets rapport från 1996 var
uppmaningen till regeringen: vänta-och-gör; reformera
arbetsmarknaden, avreglera och anpassa den svenska
ekonomin till ett senare inträde i EU:s valutaunion. Den
svenska ekonomin var ännu inte flexibel nog för att fungera
störningsfritt utan valutakursjusteringar.
I dag vet vi att regeringen praktiskt taget inte har gjort någonting för att
reformera den svenska arbetsmarknaden. LO, Sveriges mäktigaste intresse-
organisation, har gjort allt för att stå i vägen. De begränsade förändringar i
arbetsrätten som den borgerliga regeringen genomförde, återställdes under
den förra mandatperioden av s-regeringen. En mindre steg i rätt riktning togs
när riksdagen nyligen fattade beslut om att tillåta företag med mindre än tio
anställda att undanta två personer från turordningsreglerna.
I 1999 års rapport från SNS Konjunkturråd, konstateras det att mycket litet
har hänt sedan man gav rekommendationen vänta-och-gör. Vänta-och-gör-
linjen har i regeringens tappning snarare blivit vänta-och-gör-ingenting. Nu
vill Konjunkturrådet därför inte längre skjuta upp ett svenskt medlemskap.
Ur 1999 års rapport:
På det hela taget är den nuvarande bristen på flexibilitet på arbetsmarknaden
inte ett hållbart skäl för att uppskjuta medlemskapet. De erfarenheter som har
gjorts efter Bretton Woods sammanbrott i början av 1970-talet att med hjälp
av devalveringar korrigera konkurrenskraftsproblem och från den senare
perioden med en flytande krona indikerar att inget av dessa arrangemang av
sig självt främjar en bättre fungerande arbetsmarknad.
Så länge som Sverige står utanför EMU får vi leva med en
högre realränta, större risk för protektionistiska hot, sämre
trovärdighet för låg inflation, lösligare ramverk för
budgetdisciplinen, mindre oberoende centralbank än med
den europeiska centralbanken (ECB) och större risk för
spekulativa attacker mot kronan. Det förefaller sannolikt att
det är lättare för regering och riksdag att koncentrera sig på
frågor kring strukturella reformer om de inte som lök på
laxen tvingas leva t ex med de extra instabilitetsproblem som
följer med ett utanförskap. EMU skänker alltså en enklare
ekonomisk-politisk miljö för landets ledning att arbeta i -
mindre krishantering! - än ett Sverige utanför EMU. Därmed
blir det också lättare att i ett Sverige i EMU planera och
genomdriva reformer som kan ta ner arbetslösheten.
EMU har ett förvarningssystem mot
kriser
Utredningen diskuterade utförligt Sveriges alternativ efter
det att landet har hamnat i en ekonomisk kris. För sådana
situationer måste vi - enligt utredningen - alltid behålla
möjligheten att i sista hand kunna depreciera. Vad
utredningen närmast bortsåg från ifrån var att Sverige som
medlem av EMU deltar i ett system som bör minskar
sannolikheten för att vi alls skall råka in i en kris, så länge
som krisen är hemmagjord. De Sverigespecifika
("asymmetriska") kostnadskriser som vi fått känna av under
efterkrigstiden har just varit hemmagjorda.
I EMU ingår "förvarningssystem" genom den sk tillväxt- och stabilitets-
pakten. Genom dess regler skall larm gå om ett land håller på att glida in i en
budgetkris (t ex på grund av en tidigare ekonomisk överhettning). Genom
paktens utformning kan krav komma att ställas på snabba motåtgärder (man
kan t ex inte vänta till efter nästa parlamentsval!) och på presentation av en
långsiktig ekonomisk-politisk strategi. Det finns i absolut sista hand även hot
om sanktioner för att sätta tryck bakom orden, men också undantagsklausuler
om en kris skulle bero på händelser utanför det drabbade medlemslandets
kontroll.
En starkare röst
Ett starkt argument för vårt medlemskap i EU 1995 var att vi
därigenom fick ett medinflytande över EU-beslut som ändå,
med vårt stora internationella beroende, skulle få stora
konsekvenser för Sveriges del.
Samma argument är giltigt i fråga om vårt deltagande i eurosamarbetet. Så
länge vi står utanför har vi ett begränsat inflytande över beslut som ändå
berör oss. Idag diskrimineras den svenske finansministern i EU-samarbetet
genom att viktiga beslut tas utan att han är med och det gäller beslut som
påverkar den svenska ekonomin. Den reella diskussionen, och därmed i
praktiken besluten, har skjutits över till mötena med Euro-11:s finans-
ministrar där Sverige inte får delta.
Räntan, kronan och
konjunkturen
Lägre ränta och starkare krona med
EMU?
EMU-skeptiker brukar inte vara nödbedda att påstå att EMU
inte skulle ger annat än en marginellt lägre ränta i Sverige.
Som stöd anför man att skillnaden idag är drygt 0,6
procentenheter mellan de långa marknadsbestämda räntorna i
Sverige och i Tyskland. Så är det, men det faktum att
skillnaden inte är större beror, som sagts ovan, delvis på att
marknaden redan har förutsett och i kurserna diskonterat ett
svenskt EMU-medlemskap år 2002 eller 2003. Om den
socialdemokratiska partikongressen år 2000 skulle göra ett
brott mot dessa förväntningar, och istället skulle besluta att
Sverige bör stå utanför EMU, skulle räntorna gå upp och
kronan försvagas. Hur mycket räntan skulle gå upp är
närmast omöjligt att säga, men kanske skulle de långa
räntorna ligga ca en procentenhet högre än Tysklands.
En fingervisning om kronans utveckling ges av utvecklingen under 1999:
Sedan januari, när EMU startade, har kronan stärkts mot euron med ca 90
öre: från 9.47 kr/euro den 4 januari till som lägst ca 8,57 kr/euro. Av denna
kronförstärkning inträffade inte mindre än 7/10 (64 öre) redan under januari
månad. Den var resultatet av ett TV-besked av statsminister Göran Persson
att Socialdemokraterna skulle sammankalla en extra (s)-kongress till i mars
2000 med uppgift att avgöra EMU-frågan. Detta tolkades av bl a valuta-
marknaden som att ett positivt ställningstagande från regeringspartiets sida
till EMU bara var en tidsfråga. Snabbt stegrade förväntningar om ett snart
svenskt EMU-inträde stärkte raskt kronan. Om det blir ett avslag på ett
förslag om EMU-medlemskap bör kronan försvagas med kanske 1 kr/euro?
Anledningen till högre räntor och svagare valuta är att marknaden ser
ökade risker när Sverige tar avstånd från EMU, t ex att Sverige öppnar
dörren för en långsiktigt svagare finanspolitik och mer instabila offentliga
finanser. Den nuvarande starka konjunkturutvecklingen i kombination med
budgetens medvetet expansiva finanspolitik illustrerar synpunkten.
Dessutom är marknadens korrekta politiska prognos att Sverige vid ett
negativt besked från Socialdemokraterna om EMU våren 2000 skulle leda till
att EMU-medlemskapet blir ett av de allra viktigaste stridsäpplena i de
återkommande hårda striderna om regeringsmakten i Sverige. Utan positivt
besked från Socialdemokraterna kommer EMU-frågan att utvecklas till en
minst lika stor och långvarig politisk varböld som energipolitiken varit för
Sverige under 30 år, men med skillnaden att räntan på medborgarnas villalån
och växelkursen för företag som de arbetar i hela tiden kommer att påverkas
av politikens svängningar.
Samma ränta för alla?
Talar inte det faktum att Irland har en högkonjunktur för att
det landet istället för ECB:s ränta hade behövt en egen
nationell räntepolitik som medgivit högre räntor, som hade
kunnat kyla av den irländska ekonomin? Att Irland hade en
stark konjunktur uppmärksammades av flera länder och av
ECB:s föregångare på ett tidigt stadium när EMU bildades.
Därför uppmanades Irland att gå in i EMU till en starkare
växelkurs och på så sätt dämpa tillväxten. Det gjorde inte
irländarna, utan de bedömde - och valde med öppna ögon -
att i längre perspektiv den då rådande växelkursen skulle
vara mer gynnsam för Irland, och att det var värt att därför ta
det kortsiktiga överhettningsproblemet. Fallet Irland är
sålunda inte något intressant exempel på frågan om en
gemensam ränta i ett område med olika tillväxt och inflation,
utan mera intressant som ett exempel på den flexibilitet som
ett land kan mötas av vid förhandlingen om inträdeskursen i
EMU. De andra länderna hade kunnat insistera på en starkare
ingående valutakurs för t ex Irland - vilket hade gynnat de
andra tio länderna - men de avstod från detta. Ett land som
Sverige förhandlar inte med motståndare utan med partners.
I ett längre perspektiv - säg en full konjunkturcykel om fyra till sex år -
kan man utgå från att de i EMU ingående länderna får en alltmera
samvarierande konjunktur. Därmed mildras successivt problemet med att
länder och regioner alltid befinner sig i litet olika faser i konjunkturen.
För att komma till rätta med en överhettad ekonomi inom ett område med
gemensam valuta, som EMU-länderna, finns det ett alternativt instrument,
nämligen finanspolitiken. Vad t ex Irland kan göra i dagsläget är att höja
skatterna, eller sänka offentliga utgifter, precis på samma sätt som länder har
skött konjunkturpolitik sedan 30-talet. (Sänkta arbetsgivaravgifter i
kombination med höjd moms blir en s k intern devalvering.) Om man avvisar
finanspolitiken som ett instrument, och vill att centralbanken genom sin
räntepolitik skall sköta all stabiliseringspolitik, är den inneboende logiken
att
man anser att vi i t ex Sverige behöver dagens oberoende riksbank för att
skydda oss mot landets egen regering och riksdagsmajoritets potentiellt
oförståndiga finanspolitik.
Om man alltid skulle sträva efter en växelkurs som passar perfekt för
högtillväxtområden och en annan valuta och växelkurs för lågtillväxt-
områden bjuder logiken också att vi i Sverige idag skulle ha en särskild
växelkurs och valuta för storstäderna, universitetsorterna, och några andra
växande regioner, och samtidigt en annan växelkurs och valuta för övriga
landet. Alla inser att detta vore tokigt. Påpekandet illustrerar emellertid att
man i ett land har en gemensam valuta, men att olika regioner inom området
för den skull inte nödvändigtvis har olika, regionala valutaregimer.
Tajmningen av medlemskapet: En ny
kronkris med EMU?
EMU-skeptiker kopplar ibland ihop EMU-frågan med risken
för en kommande överhettning av ekonomin. Detta rör
egentligen inte frågan om Sverige bör gå med i EMU, utan
frågan om den lämpligaste tidpunkten för Sveriges inträde.
Spörsmålet om den optimala tidpunkten för Sveriges ERM-
och EMU-inträde är naturligtvis också det en beaktansvärd,
om än mindre, fråga än EMU-medlemskapet.
En första praktisk synpunkt är att frågan verkar för tidigt väckt. Med det
bristfälliga politiska och praktiska förberedelsearbete som regeringen gjort
kan Sverige knappast bli full medlem i EMU förrän tidigast i mitten av år
2003. (Det är sannolikt att Sverige inte behöver vara med i ERM i två år utan
att kravet är en någorlunda stabil real växelkurs under en kortare tid - 12 till
18 månader.)
Även om man delar oron för att en överhettning kan stå för dörren, finns
andra sätt att kyla av ekonomin: För det första, genom en stram finanspolitik.
För det andra, genom en starkare krona: Exportföretagens vinster och
volymer minskar, importen blir billigare, utlandslånen dyrare och därmed
utrymmet för finanspolitisk expansion mindre. Detta kan inträffa, särskilt
med dagens tilltagande förväntningar på marknaden om snabba, stora
räntehöjningar.
Avslutning: EMU är inte
bara bra för företagen utan
också för bra för barn och
gamla
Ett försök att glida undan ett ställningstagande i EMU-frågan
är det till synes triviala konstaterandet att Sverige
naturligtvis inte bör motsätta sig att andra länder fullföljer
sina planer på en monetär union. Innebörden dock inte
trivial: Sverige skulle alltså som politiskt mål ha att åka
snålskjuts på andra länders ansträngningar och risktagande
när det gäller att utforma och delta i internationellt
ekonomiskt samarbete. Tänk om Frankrike, Tyskland,
Benelux och Italien på 50-talet agerat på det sättet. Då hade
varken Kol- och stålunionen eller EEC någonsin kommit till
stånd, och på 1980-talet hade inte EG och den inre
marknaden utvecklats. Europa hade varit splittrat,
ekonomiskt och politiskt. Specialisering, internationell
arbetsfördelning och årtiondens stora vinster av
inomeuropeisk handel hade aldrig uppstått, löntagarna hade
haft lägre inkomster och konsumenterna färre varor och
tjänster att välja mellan. Ingenting är helt riskfritt här i
världen, allra minst internationellt ekonomiskt samarbete.
Men det innebär inte att man inte skall försöka.
Ett svenskt deltagande i eurosamarbetet leder med stor sannolikhet till att
tillväxten och därmed sysselsättningen blir högre än vad den skulle bli om vi
stannar utanför. Det finns en föreställning om att eurosamarbetet är ett
kapitalismens påfund: "Ett direktörernas Europa". Ingenting kunde vara mera
felaktigt.
Om vi ska få resurser som gör det lättare att ta hand om barn och gamla,
bra barnomsorg och bra äldreomsorg, måste vi ha en stark ekonomi. Det får
vi genom hög sysselsättning och god tillväxt i den privata sektorn. Det är den
privata sektorn som är skattebasen. Med en stark privat sektor, ett näringsliv
som växer, får vi resurser som ger förutsättningar för bra barnomsorg, bra
äldreomsorg, bra sjukvård. Då skapar vi också bättre förutsättningar för
jämställdhet mellan män och kvinnor.
Med några få undantag är ansvarskännande politiker och ekonomiska
bedömare ense om att man - med eller utan EMU - bör eftersträva låg
inflation, låga räntor, stabil valuta, lågt budgetunderskott och lägre
statsskuld. Sverige har närmat sig dessa ekonomisk-politiska mål, inte utan
viss möda. Det kan varje medborgare intyga som sett sina barnbidrag och
sjukpenning minska, och sin fastighetsskatt och inkomstskatt samtidigt öka.
När vi väl nått fram till detta etappmål vore det opraktiskt att inte också dra
fördelarna av dessa uppoffringar och inkassera dem som lägre räntor, mer
investeringar, fler jobb och mindre osäkerhet om priserna för export och
import, genom att fortsätta en ansvarsfull ekonomisk politik och dessutom
delta i valutaunionen.
EMU-motståndare försöker ofta framställa EMU som orsaken till ned-
dragningar i de offentliga utgifterna, och att om vi bara ställer oss utanför
kan verksamheten i den offentliga sektorn och bidragen öka mycket mer.
Detta är givetvis inte möjligt. Genom att använda vad som för de flesta är
främmande uttryck som "konvergenskrav" och "penningpolitik" kan man
dölja det vanliga sunda förnuft som varje husmor har, nämligen att man i
längden inte kan göra av med mer pengar än man tjänar in. Sverige får
sämre, inte bättre möjligheter att betala barnbidrag och bedriva äldreomsorg,
ifall vi står utanför.
Det ligger i Sveriges intresse att EMU och den nya centralbanken, ECB,
snabbt lyckas etablera ett gott rykte och trovärdighet. Det bästa bidraget
Sverige kan ge till en lyckosam monetär union är inte att sitta på läktaren och
titta på när andra i Europa försöker undvika att göra penningpolitiska
misstag, utan att gå ned på planen, deltaga, och ge vårt bidrag i utformningen
av penningpolitiken och ECB:s arbetsformer.
Såväl vår utrikeshandel som EU:s östutvidgning, är av central ekonomisk
och politisk betydelse för Sveriges framtid. Om EMU skulle få problem
framöver - trots den goda starten i maj 1998 - skulle det vara negativt för
efterfrågan på svensk export från Euroland, men också negativt för ansökar-
länderna och processen med EU:s östutvidgning. Den processen skulle
försenas om EMU får problem. Ett ökat välstånd och en långsiktig stabilitet
på andra sidan Östersjön främjas av att EMU och den nya centralbanken
snabbt allmänt uppfattas som en legitim och kompetent bevakare av låg
inflation och goda offentliga finanser. EMU och den nya centralbankens
ansträngningar på den punkten skulle underlättas väsentligt om Sverige
skulle deklarera sin avsikt att gå med i EMU. En sådan avsiktsförklaring är
sannolikt det enskilt viktigaste bidraget vi som nation kan ge till vår egen och
Europas ekonomiska stabilitet.
Eurosamarbetet och den europeiska
centralbanken ECB
Ett argument som riktats mot den europeiska
penningpolitiken och den europeiska centralbanken (ECB) är
att den är odemokratisk. Med detta avser kritikerna att det
inte finns någon politisk detaljstyrning av den europeiska
penningpolitiken. Detta är en del av diskussionen om
huruvida självständiga centralbanker är "demokratiska" eller
ej.
ECB ska enligt sin instruktion eftersträva prisstabilitet. Det åligger banken
att själv närmare definiera vad prisstabilitet innebär. ECB har definierat
prisstabilitet som ett medelfristigt mål att prisutvecklingen enligt det
harmoniserade konsumentprisindexet (HICP) ska ligga under 2 procent.
ECB ska därutöver, utan att åsidosätta prisstabiliteten stödja den allmänna
ekonomiska politiken inom EU, dvs "...främja en harmonisk och väl avvägd
utveckling av den ekonomiska verksamheten..."
ECB har en hög grad av självständighet. För att markera denna råder ett
dubbelt instruktionsförbud. ECB:s ledning får inte ta emot instruktioner från
t.ex. kommissionen eller från regeringar. Dessa får inte heller ge
instruktioner till ECB. Direktionens sex ledamöter väljs i princip för åtta år
med överlappande mandatperioder. De får inte väljas om. Direktionen utgör
tillsammans med de - hittills elva - centralbankscheferna, som har femåriga
mandatperioder, det s.k. ECB-rådet som fattar de penningpolitiska besluten.
Det s.k. allmänna rådet som - förutom ECB-rådet - även omfattar Sveriges,
Greklands, Danmarks och Storbritanniens centralbankschefer har mera
allmänna, rådgivande uppgifter och utformar inte penningpolitiken.
Det har under senare år funnits en stark tendens i de utvecklade
ekonomierna att ge centralbankerna större självständighet. Argumentet har
varit att om penningpolitiken är starkt politiskt styrd riskerar den över tiden
att bli för expansiv. Med den långa tid det tar innan en penningpolitisk åtgärd
får effekter finns hela tiden en latent risk att en regering bedriver en alltför
expansiv penningpolitik, t.ex. inför ett val. De negativa effekterna i form av
högre inflation kommer först senare, kanske efter valet.
Därför har rekommendationen blivit att ge centralbanken större själv-
ständighet när det gäller den praktiska dag-för-dag-utformningen av penning-
politiken. Det är inte målet för penningpolitiken, låg inflation, som förändrats
utan sättet att uppnå målet. En självständig riksbank kan sikta mot låg
inflation utan att beakta de dagsaktuella politiska svängningarna. Det finns
också empiriska belägg för att länder med självständiga centralbanker har
lägre inflation.
Idén med självständiga centralbanker är i princip samma tanke som ligger
bakom att vi har ett självständigt rättsväsende, domstolar som dömer utan att
ta politiska hänsyn. Domstolarna verkar inom lagarna, som är stiftade av
politiker, utan att ta ovidkommande hänsyn. På samma sätt ska en
självständig riksbank verka för det mål och inom de ramar som politikerna
ställt upp. Det är därför inget odemokratiskt i en självständig centralbank.
Däremot ställer detta krav på det politiska systemet att tydligt formulera de
regler som centralbanken ska verka inom.
Det har uppstått en debatt om den europeiska centralbankens, ECB:s,
demokratiska förankring. Ett sätt att se det är att hävda att eftersom alla
ingående länder i demokratisk ordning har accepterat ECB:s stadgar är ECB
per definition demokratiskt. Även om detta i och för sig är sant är det dock
fullt legitimt att diskutera ECB:s roll, öppenhet och redovisning gentemot de
poliska organen.
Det finns redan idag olika kontroller av ECB:s verksamhet.
Formaliserade kontroller finns genom att ECB ska avge en årlig rapport
om penningpolitiken till rådet, kommissionen och Europaparlamentet.
Parlamentet kan hålla en debatt på basis av rapporten. ECB-ordföranden och
medlemmar av direktionen kan vidare höras i utskottsutfrågningar. ECB-
ordföranden kommer att uppträda inför parlamentet fyra gånger per år. ECB
ska avge rapport om verksamheten varje kvartal men har beslutat utge
månatliga rapporter.
Vidare kan ordföranden i Ecofinrådet (EU:s ekonomi- och finansministrar)
och en ledamot av kommissionen delta i ECB-rådets möten, dock utan
rösträtt. Ecofinrådets ordförande har förslagsrätt.
En mera indirekt form av påverkan är att enligt Maastrichtfördraget får
Ecofinrådet ingå avtal om växelkurssystem med tredje land. När euron flyter
kan Ecofin utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken vilket kan sätta
gränser för vilken penningpolitik ECB kan driva.
En annan och kanske inte mindre viktigt kontroll av ECB:s verksamhet är
den "övervakning" som marknadsaktörer och massmedia utövar. Även om
bankens direktion är förbjuden att motta instruktioner utifrån verkar banken
ändå inte i ett lufttomt rum. Den allmänna debatten, i vilken också
företrädare för banken deltar, kräver att bankens ledning hela tiden har klart
för sig på vilken grund besluten är fattade.
Det var därför i sig inget märkligt när Tysklands förre finansminister,
Oskar Lafontaine, hade åsikter om penningpolitiken. Det anmärkningsvärda
var att han föreföll tro att ändringar i penningpolitiken skulle lösa problem
som snarare hade att göra med att den europeiska arbetsmarknaden inte
fungerade bra.
Behövs det då förändringar i granskningen av ECB? Skulle Sverige vilja
ha det annorlunda om vi vore medlemmar?
ECB har i praktiken en mera självständig ställning än de nationella
centralbankerna. Men den verkar inte i ett vacuum. Europaparlamentet får en
starkare ställning i och med Amsterdamfördraget och då blir också dess
granskning av ECB viktigare. Denna granskning bör dock inte ta sig sådana
former att man ska votera om penningpolitiken. Det skulle rimligen vara ett
brott mot instruktionsförbudet.
Den viktiga effekten är snarare att ECB-ledningens uppträdande inför
parlamentet och parlamentets granskning av penningpolitiken stimulerar till
debatt om hur penningpolitiken förts och förs. Det finns därför knappast
anledning för Folkpartiet att nu ta ställning till detaljer i hur denna
granskning bör ske i framtiden. Man kan dock konstatera att en ökad
öppenhet krävs. En tydligare definition av det penningpolitiska målet - som
nu utgörs av både ett penningmängdsmål och ett inflationsmål - är önskvärd.
Redogörelser i form av inflationsrapporter och ett offentliggörande av
direktionens protokoll skulle också öka möjligheten till insyn.
Demokratisk kontroll av Riksbanken
I allt väsentligt kommer fortfarande granskningen av den
europeiska penningpolitiken att vara en nationell fråga. Det
är därför viktigt hur granskningen av penningpolitiken sker i
Sverige. Även här har de kritiker fel som menar att
Riksbankens ställning skulle vara odemokratisk. Politikerna
har delegerat frågan om hur penningpolitiken ska utformas i
detalj till Riksbankens ledning.
Riksbanksfullmäktige, som utses av riksdagen, väljer ut ledamöterna i
Riksbankens direktion.
Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande har närvaro- och
yttranderätt vid direktionens sammanträden. Vidare ska Riksbanken två
gånger per år avge skriftliga redogörelser för penningpolitiken till riksdagen.
På basis av dessa och Riksbankens kvartalsvisa inflationsrapporter kan
riksbankschefen utfrågas vid öppna eller slutna utskottsutfrågningar.
En nyhet från och med den 1 januari 1999 är att finansutskottet i efterhand
kommer att granska penningpolitiken i ett särskilt yttrande. Denna är dock
inte föremål för traditionell riksdagsbehandling. Konstitutionsutskottet har
diskuterat denna fråga när propositionen om Riksbankens ställning riksdags-
behandlades:
En ordning som förskriver formell riksdagsbehandling inbjuder då till
överträdelser av instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om
Riksbankens faktiska självständighet och därmed dess trovärdighet vad
gäller inflationsmålet. Riksdagen saknar inte möjlighet att i andra
sammanhang kommentera Riksbankens verksamhet.
Finansutskottets yttrande blir därmed en meningsyttring om
penningpolitiken. Vilken tyngd denna får är självfallet
beroende av bärkraften i dess argument.
Vid ett svenskt medlemskap i EMU skulle således den svenska riksdagen
på detta sätt kunna granska hur ECB bedrivit penningpolitiken. Den svenske
riksbankschefen vore då med i ECB-rådet och deltog i diskussionerna och
besluten om den europeiska penningpolitiken. Finansutskottets utfrågningar
av riksbankschefen och utskottets granskning av penningpolitiken skulle då
avse ECB:s penningpolitik. Svenska politiker skulle få en direkt insyn i hur
ECB:s penningpolitik utformas. Det vore också med all sannolikhet möjligt
att få medlemmar av ECB:s direktion att ställa upp inför finansutskottet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige avser att gå med i EMU,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell övergångsplan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en folkomröstning om EMU.