Folkpartiets fem steg till EMU
Det är viktigt att Sverige fastställer en tidtabell för närmandet och inträdet i EMU. Den bör ske i följande fem steg:
Steg 1: En avsiktsförklaring utfärdas. Regeringen bör utan dröjsmål uttala som sin avsikt att Sverige avser att gå med i EMU. Det är av yttersta vikt att denna avsiktsförklaring görs tidigt och tydligt inför Sveriges ord- förandeperiod i EU första halvåret 2001. Det bör kunna leda till att sänka de svenska marknadsräntorna och kan stabilisera kronans växelkurs vid internationella finansiella kriser.
Steg 2: En nationell övergångsplan. Arbetet med en nationell handlings- plan för inträde i ERM och EMU startar omedelbart. Den skall omfatta såväl den offentliga förvaltningen som företag och banker. Genomförandet av handlingsplanen startar snarast.
Steg 3: En folkomröstning om EMU. Med tanke på bristen på allmänt engagemang i frågan, behovet av ett effektivt politiskt upplysningsarbete och ökat tryck i de praktiska förberedelserna bör datum för folkomröstningen fastställas snarast. Siktet bör vara inställt på att den genomförs hösten år 2000. Det viktigaste är dock att ett datum nu fastställs.
Steg 4: Sverige begär inträde i ERM. Snarast efter ett ja i folkom- röstningen bör en förhandling om svenskt inträde i ERM tas upp med de andra EU-länderna och ECB. För den händelse Sverige vid tidpunkten för ERM-inträdet skulle ligga i en något annan konjunkturfas än Euroland skall Sverige gå in i ERM med ett brett växelkursband, och till en växelkurs som styr in svensk ekonomi i samma konjunkturmönster som Euroland vid tidpunkten för EMU-inträdet.
Steg 5: Sverige går med i EMU. 15 till 24 månader efter folkomröstningen bör Sverige kunna gå med i EMU:s tredje fas. Om det är praktiskt möjligt bör Sverige även byta ut sedlar och mynt i samband med inträdet i EMU:s tredje fas.
Folkpartiet har även önskemål om förändringar av ECB:s arbetsformer:
En klarare definition av det penningpolitiska målet bör införas,
ett offentliggörande, med viss eftersläpning, av ECB-rådets protokoll,
ECB bör göra inflationsrapporter med prognoser av den typ som bl a Sveriges riksbank använder sig av.
Regeringens obefintliga ledarskap i EMU-frågan
"Politik är att vilja", är ett berömt yttrande av Olof Palme, när han ville fokusera på betydelsen av ledarskap i det politiska livet. Inför det svenska ordförandeskapet, med EMU som en av de avgörande frågorna i Europasamarbetet kan inte regeringens obeslutsamhet fortgå. Sverige behöver en regering som har en inriktning på den ekonomiska politiken och en inriktning på Europapolitiken. Det är utmärkt att svenska folket i en folkbildningskampanj ges lite extra förutsättningar att - för var och en - sätta sig in i frågan och inta en personlig uppfattning. Insikt ger åsikt. Men den regering som arbetar med dessa frågor dagligen och stundligen sedan många år kan givetvis inte med trovärdighet hävda att de inte klarar att själva inta en ståndpunkt i frågan. Det politiska ledarskapet måste utövas så att man bildar opinion för det man anser är en riktig utveckling för Sverige och Europa.
Sverige snart enda EU- landet som inte är med i EMU
När EMU-utredningen presenterades hösten 1996, var osäkerheten kring tidtabellen för eurons införande fortfarande stor. Planen bedömdes av många som orealistisk och antalet länder som kandiderade till EMU tydde på att projektet skulle kunna försenas. Man underskattade kraften och viljan i europrojektet. Ett exempel är att just när kollegorna inom EU ansträngde sig maximalt för att sy ihop EMU-processen valde statsminister Göran Persson att döma ut EMU som "ett skakigt projekt" (juni 1997). Istället för fem-sex länder blev det till slut elva.
Den 1 januari 1999 blev euron den gemensamma valutan för de elva länder som valt att delta i EU:s valutaunion EMU. De olika nationella valutorna fortsätter förvisso att cirkulera, men omräkningskurser mellan euron och medlemsstaternas valutor har fastställts som oåterkalleliga. Den nya euro- peiska centralbanken, ECB, bestämmer sedan den 1 januari 1999 ländernas gemensamma penningpolitik, styrräntan. Penningmarknaderna har kopplats närmare samman genom ett gemensamt betalningssystem (TARGET).
Oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt, måste man acceptera att euron nu är ett faktum.
Sveriges valsituation förändrades sålunda i grunden den 1 januari 1999. Någon gång under perioden 2002-2003 kommer Sverige sannolikt att stå ensamt utanför EMU när Storbritannien, Danmark Grekland har gått med. Flera av Östeuropas ansökarländer förbereder sig för EMU.
EMU idag
Fred i Europa är lönsam
EMU:s politiska mål är stabilitet, fredlig konfliktlösning och säkerhet genom ett tätare europeiskt samarbete. Det är helt oacceptabelt att Sverige genom att säga nej till EMU i handling tar avstånd från dessa grundläggande motiv.
Efter det att EMU startat har de politiska aspekterna på EMU-frågan blivit allt viktigare för Sveriges ställningstagande. Just nu är EU inne i en intensiv period där många viktiga framtidsfrågor avgörs. En stor del av arbetet har drivits inom ramen för Agenda 2000. Visst har en del framsteg gjorts. Men ett halvt steg framåt kan snabbt förvandlas till ett helt steg bakåt. Ännu återstår flera olösta frågor. Jordbrukspolitiken måste reformeras ytterligare. EU-länderna måste vara beredda att minska på bidrag och kvoter. Beslutssystemen måste förändras och EU måste bli en öppnare union. Allt för bl a att EU ska kunna inrymma de nya demokratierna i öst.
Sverige måste vara pådrivande i detta arbete. Men frågan är hur mycket de elva EMU-länderna kommer att lyssna till den svenska linjen när Sverige väljer att stå utanför EMU. Bosse Ringholm får inte vara med när de andra finansministrarna träffas i Euro-11 rådet, det är svårt att tänka sig att de andra finansministrarna avstår från att prata om övriga EU-frågor. Sverige riskerar att hamna utanför formandet av framtidens Europa. Det är allvarligt av två skäl:
För det första, den senaste tidens skandaler inom EU har visat att reformarbetet måste drivas mot mer öppenhet och tydlighet. På detta område har Sverige en del att lära övriga EU. När Sverige är ordförandeland 2001, bör ett nytt fördrag antas, som ger EU en tydlig grundlag. Den måste radikalt förenkla formerna för beslutsfattande inom EU. Den ska bygga på närhets- principen. En svensk offentlighetsprincip bör ingå. EU måste bli mindre av diversehandel genom att den nya grundlagen innehåller en kompetenskatalog med en tydlig ansvarsfördelning mellan medlemsländerna och unionsnivån.
Det nyvalda Europaparlamentet och EU:s ministerråd bör redan i sommar slå fast målet att Tjeckien, Ungern, Polen, Slovenien och alla de tre baltiska staterna bör vara EU-medlemmar år 2002. Toppmötet i Göteborg i juni 2001 bör godkänna de nya medlemmarna, vilket ger parlamenten tid att ratificera avtalen med de nya. En snabb utvidgning, för att säkra demokratin i de från kommunismen befriade länderna, är EU:s viktigaste fråga. EU:s budget för de nuvarande medlemsländerna måste bantas genom nedskärningar i de s k strukturfonderna och inom jordbrukspolitiken. Besparingarna behövs för att ge utrymme i budgeten för de nya länderna. Bantningen ger dessutom mindre utrymme för korruptionen.
När nu Sverige väljer att fortfarande stå utanför EMU, försvinner en kraft i EU som skulle ligga i fronten för att driva dessa frågor. Som ordförandeland är det vi som ska sätta dagordningen. Våra möjligheter att vara ett starkt ordförandeland första halvåret år 2001 försvagas genom att vi står utanför eurosamarbetet.
För det andra, det finns en uppenbar risk att Sverige inte kan bevaka sina egna nationella intressen. Naturligtvis är slutresultatet för hela Europa viktigast, men Sverige måste också försvara nationella intressen.
Elva länder med från start
EMU-utredningen baserade sin slutsats att Sverige bör vänta-och-se på bedömningen att endast en minoritet av EU:s medlemsländer skulle gå med från start: "?EMU- utredningens? rekommendation om att Sverige bör vänta med ett ställningstagande utgår från att endast ett begränsat antal EU-länder inledningsvis kommer att ingå i den monetära unionen. Om däremot de flesta EU-länder - inklusive Danmark och Storbritannien - skulle gå med från början stärker det argumenten för ett tidigt svenskt deltagande." Idag vet vi att det är en stor majoritet - 11 av 15 EU-länder - som gått med, och att tre av de fyra kvarvarande EU-länderna - undantaget är Sverige - förbereder sig aktivt på olika sätt för att gå med mellan 2000 och 2003.
Utflyttning från Sverige - en allt viktigare aspekt i svensk EMU-debatt
Den hett debatterade frågan om utflyttning av nyckelpersoner från Sverige, och hela eller strategiska delar av företag, är relevant i detta sammanhang. Utflyttningen har flera drivkrafter, förvisso, men att fortsätta att bortse från att den svenska attityden till EMU spelar roll i sammanhanget är för praktiskt taget alla beslutsfattare i näringslivet för magstarkt. Få - om ens någon enda person i Sverige - anser att landets EMU-politik saknar betydelse för företagens lokaliseringsbeslut, eller att lokaliseringsdebatten skulle sakna relevans för den långsiktiga utvecklingen av svensk ekonomi.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra företag förbereder sig att agera på europeisk nivå. Ett antal fusioner och andra omstruktureringar är tydliga tecken på att företagen förbereder sig för att kunna uppträda i mindre utsträckning som nationella och i högre grad som europeiska företag. De tänker alltmera europeiskt, allt mindre nationellt. I den processen missgynnas Sverige eftersom vi står utanför euroområdet. Det är naturligt att företagen i en sådan förändringsprocess koncentrerar sin verksamhet inom euroområdet. Sverige skulle behöva ett antal tydliga plusfaktorer om vi skulle stå starka utanför den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Det har vi inte. Skatter, arbetsmarknadsregleringar och problem i utbildningssystemet missgynnar oss. Företagsutflyttningen pågår kontinuerligt, den väntar inte medan vi funderar. Att hejda och vända den strömmen är ett starkt argument för att så snart som möjligt gå in i eurosamarbetet. Vi behöver inte vänta en hel konjunkturcykel för att se resultatet.
Ökad stabilitet och förutsägbarhet är Finlands viktigaste skäl för EMU
Det är instruktivt att notera att problemen med en instabil, volatil ränte- och finansmarknad i Finland av alla parter brukar anges som det enskilt viktigaste ekonomiska argumentet för landets EMU-medlemskap.
Den svenska kronan har blivit volatil vid internationella kriser, och det skapar återkommande problem för svenska företag och medborgare. Så fort det blir oro i världsekonomin - på grund av kris i Asien, Ryssland, Brasilien, etc. - smittar detta av sig på den svenska kronan. Den kortsiktiga valutaoron minskar genom EMU-medlemskap, självklart, eftersom en stor del av Sveriges utrikeshandel är med EU-länderna: 55 procent av exporten och 68 procent av importen (1997). Dessutom kan ett lands valutakurs erfarenhetsmässigt under flera år ligga "fel", bedömt i ljuset av landets ekonomiska fundamenta (se t ex på Japan, krisländerna i Asien, Sverige sedan flera år tillbaka enligt Riksbankens beräkningar, osv.). Även om nationalekonomisk teori inte kan förklara saken är det uppenbarligen på det sättet i dagens finansiella värld att en valuta under en längre tid kan ligga en bra bit från det som ekonomer bedömer som valutans jämviktsväxelkurs. Icke desto mindre: Det idag viktigaste argumentet för Finlands medlemskap blev knappt ens analyserat av den grundläggande svenska utredningen.
Så länge vi står utanför eurosamarbetet måste företagen leva med en valutarisk. Denna valutarisk kan företagen försäkra sig mot, men det kostar. Detta är särskilt ett problem för de mindre företagen. Vid ett utanförskap riskerar vi hela tiden att kronan kommer att variera kraftigt åt båda hållen vilket inte bidrar till att skapa stabila förutsättningar för företagande.
Sänkta transaktionskostnader
Ett utanförskap leder till högre transaktionskostnader för exportörer, importörer, turister m.fl. Den årliga besparingen är avsevärd och uppskattades av EMU-utredningen till 3-4 miljarder kronor varje år.
EMU medför prispress och lägre priser
Euron leder till att priserna kommer att utjämnas. Det kommer att bli svårt att hålla olika priser på samma vara i olika delar av euroområdet. Detta ger en press nedåt på priserna som gynnar konsumenterna. Prispressen inom Euroland förstärks av den snabbt växande handeln över Internet. Som utanförstående kommer vi inte att på samma sätt kunna dra nytta av dessa lägre priser. Sverige är ett högprisland vilket bl.a. framgår av olika EU-utredningar.
Låt oss slippa fler kronkriser. De gynnar spekulanterna, men inte Sverige
EMU-utredningen koncentrerade sig på den ekonomisk- politiska situationen att Sverige skulle vilja, men av EMU hindras, att försvaga sin valuta. Men har verkligen medicinen att ta en dos kronförsvagning som stabiliserande motmedel empiriskt visat sig vara en långsiktigt bra medicin att ha till hands? Svenska folket hade idag sannolikt haft det bättre ekonomiskt utan den devalveringsoption, som prövats återkommande under 25 år. I ljuset av Sveriges erfarenheter sedan 70-talet, förefaller det bättre att stuva undan den överlagda kronförsvagningen som ekonomisk-politiskt instrument.
I dagens värld finns dock inte som policyinstrument en både välavvägd och överlagd devalvering, eller depreciering av valutan. Hos många EMU- skeptiker finns en övertro på att dagens beslutsfattare i världens central- banker och finansdepartement skulle kunna behärska den egna växelkursens utveckling. Men erfarenheten är att växelkursen inte sällan vandrar sin egen väg, till synes ganska oberoende av ekonomers beräkningar och ibland också av centralbankers räntepolitik. Den svenska kronan och den japanska yenen är, som sagt, exempel på detta.
EMU-utredningen bortsåg från att utvecklingen fram till en devalverings- mogen situation i Sverige undantagslöst har haft en dyster inhemsk förhistoria, som kanske inte upprepas om Sverige är med i EMU. "Den största risken för stabiliseringspolitiska problem i en monetär union upp- kommer vid landspecifika (asymmetriska) störningar", skrev utredningen. När man skall mäta den "största risken" måste man skilja på hemmagjorda störningar och utifrån kommande störningar, utanför landets kontroll.
Kritiken mot EMU-projektet. Två skolor
Bland dem som inte vill att Sverige ska gå med finns två helt olika skolor.
Den marknadsorienterade kritiken
Den första, mer marknadsorienterade kritiken, förkastar tanken på låsta växelkurser och menar att EU inte är ett optimalt valutaområde.
Kritikerna hävdar att Euroland kommer att fungera dåligt som valutaområde. Enligt teorin om optimala valutaområden uppfyller inte EMU- länderna gemensamt flera av kriterierna. Småland är förmodligen för litet för att vara ett optimalt valutaområde, men EU skulle definitivt vara för stort.
Teorin för optimala valutaområden bygger på antagandet att arbetskraftens rörlighet över nationsgränserna, och mellan EMU-länderna, är väsentligt mindre än rörligheten inom varje EMU-land. Det är skillnaden i rörlighet inom och mellan EMU-länderna som är avgörande - inte det i debatten vanliga konstaterandet att flyttningsbenägenheten i Europa är lägre än den i USA.
Gros och Hefeker (1998) har studerat frågan och kommer fram till slutsatsen att tillgängliga data pekar på att rörligheten mellan EU:s medlemsländer förvisso är ganska låg, men inte särskilt mycket lägre än rörligheten inom EU:s medlemsländer... Det är sannolikt att rörligheten inom EU:s medlemsländer inte är tillräcklig för att göra dem till optimala valutaområden med tanke på betydelsen av regionala störningar. Men det är ointressant för EMU-debatten eftersom regionala valutor inte är något realistiskt alternativ till nationella valutor, eller till den gemensamma valutan EMU. Data över arbetskraftens rörlighet pekar på att en monetär union omfattande länderna i EU inte bör skapa ytterligare problem utöver de som redan finns på grund av att nationalstaterna utgjort valutaområden för regionerna inom varje medlemsland.
Istället är det jämförelser av flyttningsbenägenheten inom och mellan EMU-länder som är den intressanta frågan. Ju mindre skillnad, desto mindre relevant är litteraturen och debatten om optimala valutaområden. Enligt en nyligen publicerad studie tyder tillgängliga data på att rörligheten mellan EMU-länder är ganska låg, men dock inte särskilt mycket lägre än inom EMU-länder. Det skulle tyda på att fokuseringen i EMU-debatten på frågan om EU är ett optimalt valutaområde eller ej är överdriven.
Om det i praktiken inte är någon större skillnad i benägenheten mellan att flytta inom som mellan EU-länder bortfaller också en viktig del av motivet för krav på kompenserande regionalpolitiska subventioner över EU-budgeten vid en asymmetrisk störning. Framväxten av sådana här krav framställs ibland annars som en närmast ödesbunden konsekvens för EU:s kompetens och budget.
Sannolikheten för att Sverige vid ett utanförskap skulle bedriva en starkt marknadsorienterad politik som dessa kritiker vill, bli ett Nordens Schweiz eller Hong Kong, är mycket liten. Om Sverige ställer sig utanför är det snarare av de skäl som den andra gruppen av kritiker anför.
Den välfärdsnationalistiska kritiken
Den andra, mera nationella, kritiken går ut på att vi som medlemmar i eurosamarbetet inte kan driva den (socialistiskt färgade) politik som dessa företrädare vill se, med högre skatter, större offentliga utgifter och mera regleringar av alla slag.
Vad dessa kritiker inte förefaller förstå är att det välstånd som finns i Sverige byggts på att vi haft starka internationellt orienterade företag som genom sin verksamhet kunnat leverera löner och skatter som gjort det möjligt, åtminstone för en tid, att driva en egen svensk politik. Men detta internationella beroende som varit till fördel för oss, ställer också krav. Den ekonomiska politiken kan inte avvika alltför mycket från den som drivs i vår omvärld. Då förlorar vi både företagen och jobben.
Det påstås ibland att vi inte behöver gå med i eurosamarbetet därför att våra räntor redan är låga och räntemarginalen mot euroområdet är låg. Detta är sant, men beror på att räntemarknaden redan intecknat att Sverige kommer att bli EMU-medlem. Man måste också ta i beaktande att räntorna nu allmänt sett är låga. Konsekvenserna på den reala ekonomin av en ränteskillnad på 0,5-1 procentenheter är kanske lika stora vid en allmän räntenivå på 2-3 procent som en skillnad på 2-3 procentenheter vid 8-10 procents allmän ränta.
Inte svårare med reformer av arbetsmarknaden som EMU-medlem
Bl a EMU-utredningen menade att det fanns starka skäl för Sverige att reformera arbetsmarknaden innan det var dags för ett EMU-inträde. Arbetslösheten måste sjunka för att Sverige ska kunna delta i valutaunionen. SNS Konjunkturråd gjorde en liknande bedömning. I rådets rapport från 1996 var uppmaningen till regeringen: vänta-och-gör; reformera arbetsmarknaden, avreglera och anpassa den svenska ekonomin till ett senare inträde i EU:s valutaunion. Den svenska ekonomin var ännu inte flexibel nog för att fungera störningsfritt utan valutakursjusteringar.
I dag vet vi att regeringen praktiskt taget inte har gjort någonting för att reformera den svenska arbetsmarknaden. LO, Sveriges mäktigaste intresse- organisation, har gjort allt för att stå i vägen. De begränsade förändringar i arbetsrätten som den borgerliga regeringen genomförde, återställdes under den förra mandatperioden av s-regeringen. En mindre steg i rätt riktning togs när riksdagen nyligen fattade beslut om att tillåta företag med mindre än tio anställda att undanta två personer från turordningsreglerna.
I 1999 års rapport från SNS Konjunkturråd, konstateras det att mycket litet har hänt sedan man gav rekommendationen vänta-och-gör. Vänta-och-gör- linjen har i regeringens tappning snarare blivit vänta-och-gör-ingenting. Nu vill Konjunkturrådet därför inte längre skjuta upp ett svenskt medlemskap. Ur 1999 års rapport:
På det hela taget är den nuvarande bristen på flexibilitet på arbetsmarknaden inte ett hållbart skäl för att uppskjuta medlemskapet. De erfarenheter som har gjorts efter Bretton Woods sammanbrott i början av 1970-talet att med hjälp av devalveringar korrigera konkurrenskraftsproblem och från den senare perioden med en flytande krona indikerar att inget av dessa arrangemang av sig självt främjar en bättre fungerande arbetsmarknad.
Så länge som Sverige står utanför EMU får vi leva med en högre realränta, större risk för protektionistiska hot, sämre trovärdighet för låg inflation, lösligare ramverk för budgetdisciplinen, mindre oberoende centralbank än med den europeiska centralbanken (ECB) och större risk för spekulativa attacker mot kronan. Det förefaller sannolikt att det är lättare för regering och riksdag att koncentrera sig på frågor kring strukturella reformer om de inte som lök på laxen tvingas leva t ex med de extra instabilitetsproblem som följer med ett utanförskap. EMU skänker alltså en enklare ekonomisk-politisk miljö för landets ledning att arbeta i - mindre krishantering! - än ett Sverige utanför EMU. Därmed blir det också lättare att i ett Sverige i EMU planera och genomdriva reformer som kan ta ner arbetslösheten.
EMU har ett förvarningssystem mot kriser
Utredningen diskuterade utförligt Sveriges alternativ efter det att landet har hamnat i en ekonomisk kris. För sådana situationer måste vi - enligt utredningen - alltid behålla möjligheten att i sista hand kunna depreciera. Vad utredningen närmast bortsåg från ifrån var att Sverige som medlem av EMU deltar i ett system som bör minskar sannolikheten för att vi alls skall råka in i en kris, så länge som krisen är hemmagjord. De Sverigespecifika ("asymmetriska") kostnadskriser som vi fått känna av under efterkrigstiden har just varit hemmagjorda.
I EMU ingår "förvarningssystem" genom den sk tillväxt- och stabilitets- pakten. Genom dess regler skall larm gå om ett land håller på att glida in i en budgetkris (t ex på grund av en tidigare ekonomisk överhettning). Genom paktens utformning kan krav komma att ställas på snabba motåtgärder (man kan t ex inte vänta till efter nästa parlamentsval!) och på presentation av en långsiktig ekonomisk-politisk strategi. Det finns i absolut sista hand även hot om sanktioner för att sätta tryck bakom orden, men också undantagsklausuler om en kris skulle bero på händelser utanför det drabbade medlemslandets kontroll.
En starkare röst
Ett starkt argument för vårt medlemskap i EU 1995 var att vi därigenom fick ett medinflytande över EU-beslut som ändå, med vårt stora internationella beroende, skulle få stora konsekvenser för Sveriges del.
Samma argument är giltigt i fråga om vårt deltagande i eurosamarbetet. Så länge vi står utanför har vi ett begränsat inflytande över beslut som ändå berör oss. Idag diskrimineras den svenske finansministern i EU-samarbetet genom att viktiga beslut tas utan att han är med och det gäller beslut som påverkar den svenska ekonomin. Den reella diskussionen, och därmed i praktiken besluten, har skjutits över till mötena med Euro-11:s finans- ministrar där Sverige inte får delta.
Räntan, kronan och konjunkturen
Lägre ränta och starkare krona med EMU?
EMU-skeptiker brukar inte vara nödbedda att påstå att EMU inte skulle ger annat än en marginellt lägre ränta i Sverige. Som stöd anför man att skillnaden idag är drygt 0,6 procentenheter mellan de långa marknadsbestämda räntorna i Sverige och i Tyskland. Så är det, men det faktum att skillnaden inte är större beror, som sagts ovan, delvis på att marknaden redan har förutsett och i kurserna diskonterat ett svenskt EMU-medlemskap år 2002 eller 2003. Om den socialdemokratiska partikongressen år 2000 skulle göra ett brott mot dessa förväntningar, och istället skulle besluta att Sverige bör stå utanför EMU, skulle räntorna gå upp och kronan försvagas. Hur mycket räntan skulle gå upp är närmast omöjligt att säga, men kanske skulle de långa räntorna ligga ca en procentenhet högre än Tysklands.
En fingervisning om kronans utveckling ges av utvecklingen under 1999: Sedan januari, när EMU startade, har kronan stärkts mot euron med ca 90 öre: från 9.47 kr/euro den 4 januari till som lägst ca 8,57 kr/euro. Av denna kronförstärkning inträffade inte mindre än 7/10 (64 öre) redan under januari månad. Den var resultatet av ett TV-besked av statsminister Göran Persson att Socialdemokraterna skulle sammankalla en extra (s)-kongress till i mars 2000 med uppgift att avgöra EMU-frågan. Detta tolkades av bl a valuta- marknaden som att ett positivt ställningstagande från regeringspartiets sida till EMU bara var en tidsfråga. Snabbt stegrade förväntningar om ett snart svenskt EMU-inträde stärkte raskt kronan. Om det blir ett avslag på ett förslag om EMU-medlemskap bör kronan försvagas med kanske 1 kr/euro?
Anledningen till högre räntor och svagare valuta är att marknaden ser ökade risker när Sverige tar avstånd från EMU, t ex att Sverige öppnar dörren för en långsiktigt svagare finanspolitik och mer instabila offentliga finanser. Den nuvarande starka konjunkturutvecklingen i kombination med budgetens medvetet expansiva finanspolitik illustrerar synpunkten.
Dessutom är marknadens korrekta politiska prognos att Sverige vid ett negativt besked från Socialdemokraterna om EMU våren 2000 skulle leda till att EMU-medlemskapet blir ett av de allra viktigaste stridsäpplena i de återkommande hårda striderna om regeringsmakten i Sverige. Utan positivt besked från Socialdemokraterna kommer EMU-frågan att utvecklas till en minst lika stor och långvarig politisk varböld som energipolitiken varit för Sverige under 30 år, men med skillnaden att räntan på medborgarnas villalån och växelkursen för företag som de arbetar i hela tiden kommer att påverkas av politikens svängningar.
Samma ränta för alla?
Talar inte det faktum att Irland har en högkonjunktur för att det landet istället för ECB:s ränta hade behövt en egen nationell räntepolitik som medgivit högre räntor, som hade kunnat kyla av den irländska ekonomin? Att Irland hade en stark konjunktur uppmärksammades av flera länder och av ECB:s föregångare på ett tidigt stadium när EMU bildades. Därför uppmanades Irland att gå in i EMU till en starkare växelkurs och på så sätt dämpa tillväxten. Det gjorde inte irländarna, utan de bedömde - och valde med öppna ögon - att i längre perspektiv den då rådande växelkursen skulle vara mer gynnsam för Irland, och att det var värt att därför ta det kortsiktiga överhettningsproblemet. Fallet Irland är sålunda inte något intressant exempel på frågan om en gemensam ränta i ett område med olika tillväxt och inflation, utan mera intressant som ett exempel på den flexibilitet som ett land kan mötas av vid förhandlingen om inträdeskursen i EMU. De andra länderna hade kunnat insistera på en starkare ingående valutakurs för t ex Irland - vilket hade gynnat de andra tio länderna - men de avstod från detta. Ett land som Sverige förhandlar inte med motståndare utan med partners.
I ett längre perspektiv - säg en full konjunkturcykel om fyra till sex år - kan man utgå från att de i EMU ingående länderna får en alltmera samvarierande konjunktur. Därmed mildras successivt problemet med att länder och regioner alltid befinner sig i litet olika faser i konjunkturen.
För att komma till rätta med en överhettad ekonomi inom ett område med gemensam valuta, som EMU-länderna, finns det ett alternativt instrument, nämligen finanspolitiken. Vad t ex Irland kan göra i dagsläget är att höja skatterna, eller sänka offentliga utgifter, precis på samma sätt som länder har skött konjunkturpolitik sedan 30-talet. (Sänkta arbetsgivaravgifter i kombination med höjd moms blir en s k intern devalvering.) Om man avvisar finanspolitiken som ett instrument, och vill att centralbanken genom sin räntepolitik skall sköta all stabiliseringspolitik, är den inneboende logiken att man anser att vi i t ex Sverige behöver dagens oberoende riksbank för att skydda oss mot landets egen regering och riksdagsmajoritets potentiellt oförståndiga finanspolitik.
Om man alltid skulle sträva efter en växelkurs som passar perfekt för högtillväxtområden och en annan valuta och växelkurs för lågtillväxt- områden bjuder logiken också att vi i Sverige idag skulle ha en särskild växelkurs och valuta för storstäderna, universitetsorterna, och några andra växande regioner, och samtidigt en annan växelkurs och valuta för övriga landet. Alla inser att detta vore tokigt. Påpekandet illustrerar emellertid att man i ett land har en gemensam valuta, men att olika regioner inom området för den skull inte nödvändigtvis har olika, regionala valutaregimer.
Tajmningen av medlemskapet: En ny kronkris med EMU?
EMU-skeptiker kopplar ibland ihop EMU-frågan med risken för en kommande överhettning av ekonomin. Detta rör egentligen inte frågan om Sverige bör gå med i EMU, utan frågan om den lämpligaste tidpunkten för Sveriges inträde. Spörsmålet om den optimala tidpunkten för Sveriges ERM- och EMU-inträde är naturligtvis också det en beaktansvärd, om än mindre, fråga än EMU-medlemskapet.
En första praktisk synpunkt är att frågan verkar för tidigt väckt. Med det bristfälliga politiska och praktiska förberedelsearbete som regeringen gjort kan Sverige knappast bli full medlem i EMU förrän tidigast i mitten av år 2003. (Det är sannolikt att Sverige inte behöver vara med i ERM i två år utan att kravet är en någorlunda stabil real växelkurs under en kortare tid - 12 till 18 månader.)
Även om man delar oron för att en överhettning kan stå för dörren, finns andra sätt att kyla av ekonomin: För det första, genom en stram finanspolitik. För det andra, genom en starkare krona: Exportföretagens vinster och volymer minskar, importen blir billigare, utlandslånen dyrare och därmed utrymmet för finanspolitisk expansion mindre. Detta kan inträffa, särskilt med dagens tilltagande förväntningar på marknaden om snabba, stora räntehöjningar.
Avslutning: EMU är inte bara bra för företagen utan också för bra för barn och gamla
Ett försök att glida undan ett ställningstagande i EMU-frågan är det till synes triviala konstaterandet att Sverige naturligtvis inte bör motsätta sig att andra länder fullföljer sina planer på en monetär union. Innebörden dock inte trivial: Sverige skulle alltså som politiskt mål ha att åka snålskjuts på andra länders ansträngningar och risktagande när det gäller att utforma och delta i internationellt ekonomiskt samarbete. Tänk om Frankrike, Tyskland, Benelux och Italien på 50-talet agerat på det sättet. Då hade varken Kol- och stålunionen eller EEC någonsin kommit till stånd, och på 1980-talet hade inte EG och den inre marknaden utvecklats. Europa hade varit splittrat, ekonomiskt och politiskt. Specialisering, internationell arbetsfördelning och årtiondens stora vinster av inomeuropeisk handel hade aldrig uppstått, löntagarna hade haft lägre inkomster och konsumenterna färre varor och tjänster att välja mellan. Ingenting är helt riskfritt här i världen, allra minst internationellt ekonomiskt samarbete. Men det innebär inte att man inte skall försöka.
Ett svenskt deltagande i eurosamarbetet leder med stor sannolikhet till att tillväxten och därmed sysselsättningen blir högre än vad den skulle bli om vi stannar utanför. Det finns en föreställning om att eurosamarbetet är ett kapitalismens påfund: "Ett direktörernas Europa". Ingenting kunde vara mera felaktigt.
Om vi ska få resurser som gör det lättare att ta hand om barn och gamla, bra barnomsorg och bra äldreomsorg, måste vi ha en stark ekonomi. Det får vi genom hög sysselsättning och god tillväxt i den privata sektorn. Det är den privata sektorn som är skattebasen. Med en stark privat sektor, ett näringsliv som växer, får vi resurser som ger förutsättningar för bra barnomsorg, bra äldreomsorg, bra sjukvård. Då skapar vi också bättre förutsättningar för jämställdhet mellan män och kvinnor.
Med några få undantag är ansvarskännande politiker och ekonomiska bedömare ense om att man - med eller utan EMU - bör eftersträva låg inflation, låga räntor, stabil valuta, lågt budgetunderskott och lägre statsskuld. Sverige har närmat sig dessa ekonomisk-politiska mål, inte utan viss möda. Det kan varje medborgare intyga som sett sina barnbidrag och sjukpenning minska, och sin fastighetsskatt och inkomstskatt samtidigt öka. När vi väl nått fram till detta etappmål vore det opraktiskt att inte också dra fördelarna av dessa uppoffringar och inkassera dem som lägre räntor, mer investeringar, fler jobb och mindre osäkerhet om priserna för export och import, genom att fortsätta en ansvarsfull ekonomisk politik och dessutom delta i valutaunionen.
EMU-motståndare försöker ofta framställa EMU som orsaken till ned- dragningar i de offentliga utgifterna, och att om vi bara ställer oss utanför kan verksamheten i den offentliga sektorn och bidragen öka mycket mer. Detta är givetvis inte möjligt. Genom att använda vad som för de flesta är främmande uttryck som "konvergenskrav" och "penningpolitik" kan man dölja det vanliga sunda förnuft som varje husmor har, nämligen att man i längden inte kan göra av med mer pengar än man tjänar in. Sverige får sämre, inte bättre möjligheter att betala barnbidrag och bedriva äldreomsorg, ifall vi står utanför.
Det ligger i Sveriges intresse att EMU och den nya centralbanken, ECB, snabbt lyckas etablera ett gott rykte och trovärdighet. Det bästa bidraget Sverige kan ge till en lyckosam monetär union är inte att sitta på läktaren och titta på när andra i Europa försöker undvika att göra penningpolitiska misstag, utan att gå ned på planen, deltaga, och ge vårt bidrag i utformningen av penningpolitiken och ECB:s arbetsformer.
Såväl vår utrikeshandel som EU:s östutvidgning, är av central ekonomisk och politisk betydelse för Sveriges framtid. Om EMU skulle få problem framöver - trots den goda starten i maj 1998 - skulle det vara negativt för efterfrågan på svensk export från Euroland, men också negativt för ansökar- länderna och processen med EU:s östutvidgning. Den processen skulle försenas om EMU får problem. Ett ökat välstånd och en långsiktig stabilitet på andra sidan Östersjön främjas av att EMU och den nya centralbanken snabbt allmänt uppfattas som en legitim och kompetent bevakare av låg inflation och goda offentliga finanser. EMU och den nya centralbankens ansträngningar på den punkten skulle underlättas väsentligt om Sverige skulle deklarera sin avsikt att gå med i EMU. En sådan avsiktsförklaring är sannolikt det enskilt viktigaste bidraget vi som nation kan ge till vår egen och Europas ekonomiska stabilitet.
Eurosamarbetet och den europeiska centralbanken ECB
Ett argument som riktats mot den europeiska penningpolitiken och den europeiska centralbanken (ECB) är att den är odemokratisk. Med detta avser kritikerna att det inte finns någon politisk detaljstyrning av den europeiska penningpolitiken. Detta är en del av diskussionen om huruvida självständiga centralbanker är "demokratiska" eller ej.
ECB ska enligt sin instruktion eftersträva prisstabilitet. Det åligger banken att själv närmare definiera vad prisstabilitet innebär. ECB har definierat prisstabilitet som ett medelfristigt mål att prisutvecklingen enligt det harmoniserade konsumentprisindexet (HICP) ska ligga under 2 procent.
ECB ska därutöver, utan att åsidosätta prisstabiliteten stödja den allmänna ekonomiska politiken inom EU, dvs "...främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av den ekonomiska verksamheten..."
ECB har en hög grad av självständighet. För att markera denna råder ett dubbelt instruktionsförbud. ECB:s ledning får inte ta emot instruktioner från t.ex. kommissionen eller från regeringar. Dessa får inte heller ge instruktioner till ECB. Direktionens sex ledamöter väljs i princip för åtta år med överlappande mandatperioder. De får inte väljas om. Direktionen utgör tillsammans med de - hittills elva - centralbankscheferna, som har femåriga mandatperioder, det s.k. ECB-rådet som fattar de penningpolitiska besluten. Det s.k. allmänna rådet som - förutom ECB-rådet - även omfattar Sveriges, Greklands, Danmarks och Storbritanniens centralbankschefer har mera allmänna, rådgivande uppgifter och utformar inte penningpolitiken.
Det har under senare år funnits en stark tendens i de utvecklade ekonomierna att ge centralbankerna större självständighet. Argumentet har varit att om penningpolitiken är starkt politiskt styrd riskerar den över tiden att bli för expansiv. Med den långa tid det tar innan en penningpolitisk åtgärd får effekter finns hela tiden en latent risk att en regering bedriver en alltför expansiv penningpolitik, t.ex. inför ett val. De negativa effekterna i form av högre inflation kommer först senare, kanske efter valet.
Därför har rekommendationen blivit att ge centralbanken större själv- ständighet när det gäller den praktiska dag-för-dag-utformningen av penning- politiken. Det är inte målet för penningpolitiken, låg inflation, som förändrats utan sättet att uppnå målet. En självständig riksbank kan sikta mot låg inflation utan att beakta de dagsaktuella politiska svängningarna. Det finns också empiriska belägg för att länder med självständiga centralbanker har lägre inflation.
Idén med självständiga centralbanker är i princip samma tanke som ligger bakom att vi har ett självständigt rättsväsende, domstolar som dömer utan att ta politiska hänsyn. Domstolarna verkar inom lagarna, som är stiftade av politiker, utan att ta ovidkommande hänsyn. På samma sätt ska en självständig riksbank verka för det mål och inom de ramar som politikerna ställt upp. Det är därför inget odemokratiskt i en självständig centralbank. Däremot ställer detta krav på det politiska systemet att tydligt formulera de regler som centralbanken ska verka inom.
Det har uppstått en debatt om den europeiska centralbankens, ECB:s, demokratiska förankring. Ett sätt att se det är att hävda att eftersom alla ingående länder i demokratisk ordning har accepterat ECB:s stadgar är ECB per definition demokratiskt. Även om detta i och för sig är sant är det dock fullt legitimt att diskutera ECB:s roll, öppenhet och redovisning gentemot de poliska organen.
Det finns redan idag olika kontroller av ECB:s verksamhet.
Formaliserade kontroller finns genom att ECB ska avge en årlig rapport om penningpolitiken till rådet, kommissionen och Europaparlamentet. Parlamentet kan hålla en debatt på basis av rapporten. ECB-ordföranden och medlemmar av direktionen kan vidare höras i utskottsutfrågningar. ECB- ordföranden kommer att uppträda inför parlamentet fyra gånger per år. ECB ska avge rapport om verksamheten varje kvartal men har beslutat utge månatliga rapporter.
Vidare kan ordföranden i Ecofinrådet (EU:s ekonomi- och finansministrar) och en ledamot av kommissionen delta i ECB-rådets möten, dock utan rösträtt. Ecofinrådets ordförande har förslagsrätt.
En mera indirekt form av påverkan är att enligt Maastrichtfördraget får Ecofinrådet ingå avtal om växelkurssystem med tredje land. När euron flyter kan Ecofin utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken vilket kan sätta gränser för vilken penningpolitik ECB kan driva.
En annan och kanske inte mindre viktigt kontroll av ECB:s verksamhet är den "övervakning" som marknadsaktörer och massmedia utövar. Även om bankens direktion är förbjuden att motta instruktioner utifrån verkar banken ändå inte i ett lufttomt rum. Den allmänna debatten, i vilken också företrädare för banken deltar, kräver att bankens ledning hela tiden har klart för sig på vilken grund besluten är fattade.
Det var därför i sig inget märkligt när Tysklands förre finansminister, Oskar Lafontaine, hade åsikter om penningpolitiken. Det anmärkningsvärda var att han föreföll tro att ändringar i penningpolitiken skulle lösa problem som snarare hade att göra med att den europeiska arbetsmarknaden inte fungerade bra.
Behövs det då förändringar i granskningen av ECB? Skulle Sverige vilja ha det annorlunda om vi vore medlemmar?
ECB har i praktiken en mera självständig ställning än de nationella centralbankerna. Men den verkar inte i ett vacuum. Europaparlamentet får en starkare ställning i och med Amsterdamfördraget och då blir också dess granskning av ECB viktigare. Denna granskning bör dock inte ta sig sådana former att man ska votera om penningpolitiken. Det skulle rimligen vara ett brott mot instruktionsförbudet.
Den viktiga effekten är snarare att ECB-ledningens uppträdande inför parlamentet och parlamentets granskning av penningpolitiken stimulerar till debatt om hur penningpolitiken förts och förs. Det finns därför knappast anledning för Folkpartiet att nu ta ställning till detaljer i hur denna granskning bör ske i framtiden. Man kan dock konstatera att en ökad öppenhet krävs. En tydligare definition av det penningpolitiska målet - som nu utgörs av både ett penningmängdsmål och ett inflationsmål - är önskvärd. Redogörelser i form av inflationsrapporter och ett offentliggörande av direktionens protokoll skulle också öka möjligheten till insyn.
Demokratisk kontroll av Riksbanken
I allt väsentligt kommer fortfarande granskningen av den europeiska penningpolitiken att vara en nationell fråga. Det är därför viktigt hur granskningen av penningpolitiken sker i Sverige. Även här har de kritiker fel som menar att Riksbankens ställning skulle vara odemokratisk. Politikerna har delegerat frågan om hur penningpolitiken ska utformas i detalj till Riksbankens ledning.
Riksbanksfullmäktige, som utses av riksdagen, väljer ut ledamöterna i Riksbankens direktion.
Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande har närvaro- och yttranderätt vid direktionens sammanträden. Vidare ska Riksbanken två gånger per år avge skriftliga redogörelser för penningpolitiken till riksdagen. På basis av dessa och Riksbankens kvartalsvisa inflationsrapporter kan riksbankschefen utfrågas vid öppna eller slutna utskottsutfrågningar.
En nyhet från och med den 1 januari 1999 är att finansutskottet i efterhand kommer att granska penningpolitiken i ett särskilt yttrande. Denna är dock inte föremål för traditionell riksdagsbehandling. Konstitutionsutskottet har diskuterat denna fråga när propositionen om Riksbankens ställning riksdags- behandlades:
En ordning som förskriver formell riksdagsbehandling inbjuder då till överträdelser av instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om Riksbankens faktiska självständighet och därmed dess trovärdighet vad gäller inflationsmålet. Riksdagen saknar inte möjlighet att i andra sammanhang kommentera Riksbankens verksamhet.
Finansutskottets yttrande blir därmed en meningsyttring om penningpolitiken. Vilken tyngd denna får är självfallet beroende av bärkraften i dess argument.
Vid ett svenskt medlemskap i EMU skulle således den svenska riksdagen på detta sätt kunna granska hur ECB bedrivit penningpolitiken. Den svenske riksbankschefen vore då med i ECB-rådet och deltog i diskussionerna och besluten om den europeiska penningpolitiken. Finansutskottets utfrågningar av riksbankschefen och utskottets granskning av penningpolitiken skulle då avse ECB:s penningpolitik. Svenska politiker skulle få en direkt insyn i hur ECB:s penningpolitik utformas. Det vore också med all sannolikhet möjligt att få medlemmar av ECB:s direktion att ställa upp inför finansutskottet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige avser att gå med i EMU,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell övergångsplan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en folkomröstning om EMU.
Stockholm den 4 oktober 1999
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)