Svenskt medlemskap i den gemensamma valutan
Starten för den gemensamma valutan, Euron, gick mycket bra. Den svenska Calmforsutredningen utgick från att 7 länder skulle gå med i den ekonomiska och monetära unionen från start. Det blev 11.
Storbritannien och Danmark har formella undantag. Grekland klarade ej kvalificeringskraven.
Sverige är det enda EU-land som saknar undantag som inte velat vara med. Samtliga andra länder har strävat efter att kvalificera sig och vinna med- lemskap.
Bakgrunden till euron
Tanken bakom den ekonomiska och monetära unionen och därmed den gemensamma valutan är att stärka Europas komparativa konkurrenskraft. Det är bristande internationell konkurrenskraft som ligger bakom hög arbetslöshet, svag tillväxt och ansträngda offentliga budgetar i Europa de senaste åren.
Euron kan ses som Europas svar på internationaliseringen av ekonomin, och dessutom som en förutsättning för en i reell mening gemensam marknad. Den gemensamma marknaden delas idag upp i olika valutaområden. De olika valutorna verkar i praktiken som något av tekniska handelshinder.
Euron är en stor valuta, med goda förutsättningar att vara långsiktigt stark. Den ekonomiska och monetära unionen borgar för en finanspolitisk inriktning i unionens medlemsländer där statsfinanserna kommer hållas i gott skick, inflationen bekämpas och därmed grund skapas för låga räntor.
Den gemensamma valutan förenklar för handel inom unionen och med länder utanför unionen. Det ger ett starkare konkurrenstryck, vilket också bidrar till låg inflation och låga konsumentpriser.
Svenska folket har under decennier blivit fattigare när kronan devalverats och deprecierats. Besparingar har minskat i värde, importerade varor har blivit dyrare och vi har fått svårare att få pengarna att räcka till på utlands- resor.
Ett stabilt penningvärde är oerhört viktigt inte bara för att ge företagen stabila förutsebara förutsättningar, utan också för hushållens ekonomier.
Euron ett politiskt projekt?
I debatten sägs ibland att euron skulle vara ett politiskt snarare än ett ekonomiskt projekt. Ibland används detta argument också som en invändning mot hela EMU-projektet. Sanningen är att euron är både ett politiskt och ekonomiskt projekt. Naturligtvis finns i grunden en politisk ambition att fördjupa den europeiska integrationen. Det står redan i Romfördraget att syftet är att skapa allt tätare band mellan Europas folk.
Men detta står på intet sätt i motsats till att euron är ekonomiskt för- delaktig. Den politiska integrationen skulle knappast gynnas av ett projekt som skadade den europeiska ekonomin. Däremot kan den politiska integra- tionen underlättas av en framgångsrik välfärdsutveckling.
Eftersom euron är både ett ekonomiskt och politiskt projekt finns det både ett ekonomiskt och ett politiskt pris för det svenska utanförståendet. Det ekonomiska priset är en riskpremie på den svenska räntan gentemot euroområdet. Det politiska priset är minskat svenskt inflytande i EU. Detta gäller naturligtvis i det allt viktigare euro 11 rådet, där centrala ekonomiska diskussioner förs och förmodligen fler och fler viktiga beslut kommer tas. Medlemsländerna har med rätta svårt att se varför icke-medlemmar skall ha inflytande över beslut som framförallt rör eurons medlemsländer.
Det politiska priset för utanförståendeskapet har underskattats i Sverige. Calmforsutredningen utgick från att medlemsantalet i euron inledningsvis skulle bli sju - det blev 11. Därmed blir slutsatserna andra än de utredningen drog.
Bra genomförandeprocess
Redan åren av förberedelser inför den gemensamma valutan har varit viktiga och nyttiga för Europas ekonomier.
Konvergenskraven som fastslogs i Maastrichtfördraget förbjöd i praktiken vanskötsel av medlemsländernas offentliga ekonomier. Fördraget stipulerade att budgetunderskotten måste hållas nere, att statsskulderna inte fick bli för stora, att räntorna i medlemsländerna inte skulle tillåtas rusa iväg och att inflation måste hållas i schack.
Detta lade den makroekonomiska grunden för en långsiktigt fördelaktig välfärdsutveckling. Dagens svenska ekonomiska tillväxt är till stor del beroende på att Sverige tvingades efterleva dessa ekonomiska sundhetskrav och därmed lämnade den traditionella keynesianska överbudspolitiken.
Konvergenskraven gäller alltfort för Sverige som icke-medlem i den gemensamma valutan. De länder som anslutit sig har ingått stabilitetspakten för att försäkra sig om att alla den gemensamma valutans medlemmar kommer fortsätta ha välskötta statsfinanser och makroekonomisk stabilitet. Det är viktigt därför att om ett eller flera medlemsländer skulle driva upp sina budgetunderskott och statsskulder så skulle det verka räntehöjande för hela det gemensamma valutaområdet och skada eurons trovärdighet.
Nu finns grunden lagd för långsiktig stabilitet i euroområdet.
Finns optimala valutaområden?
I debatten om euron har frågan om EU är ett optimalt valutaområde debatterats flitigt. Flera olika aspekter är här intressanta. En vanlig fråga är om EU-ländernas ekonomiska strukturer passar varandra och om Sveriges ekonomiska struktur fungerar tillsammans med exempelvis den tyska.
Man kan fråga sig om Sverige är ett optimalt valutaområde idag? Olika delar av landet har olika ekonomiska strukturer, vilket framgår inte minst av den regionalpolitiska debatten. Glesbygden har inte sällan problem, Stor- stockholmsområdet är mycket framgångsrikt.
Norra delen av landet är förenklat beroende av basindustri och naturliga råvaror, Storstockholmsområdet lever i ökande utsträckning på tjänster.
Olika delar av landet påverkas dessutom olika av kronans fluktueringar. En stärkt valuta kan vara mindre fördelaktig för massa/pappersindustrin som är dollarberoende men bra för det samlade näringslivet. Ingen argumenterar för att olika landsändar skall ha olika valutor för det. Alla inser att kostnaden för bl.a. växelkursrisker och avgifter är för stora. Poängen är att valutaområden sällan är optimala, snarare kan de vara mer eller mindre väl fungerande.
Det finns strukturella skillnader mellan EU-ländernas ekonomier. Vissa av dessa är betydande, som t.ex. mellan Grekland och Tyskland. Det finns också konjunkturella skillnader, som mellan Kontinentaleuropa och Storbritannien.
Mycket talar för att den svenska ekonomin både strukturellt och kon- junkturellt skulle passa tämligen väl ihop med t.ex. den så dominerande tyska ekonomin. Det är viktigt i en situation där räntan är lika för alla.
Hur är det då med känsligheten för externa chocker? Mycket tyder på att resonemanget på den punkten blir likartat. Däremot är det uppenbart att Sverige och Norge påverkas olika av ett stigande oljepris och därför idag inte går i samma takt.
Det är också uppenbart att konvergensprogrammet påverkat och minskat skillnader mellan ekonomierna på en rad punkter. Den svenska räntan har närmat sig den tyska under den period vi sökt klara konvergensprogrammets krav. Det är långt ifrån uteslutet att Storbritannien kommer göra samma erfarenhet på lite sikt.
Ökad flexibilitet behövs
Frågan om hur euroländerna skall kunna hantera skillnader är central. Hur skall man kunna råda bot på arbetslöshet och hantera eventuella konjunkturskillnader?
Svaret är förmodligen att våra samhällen och ekonomier måste göras betydligt mer flexibla och vi måste skapa förutsättningar för ökad rörlighet inom en rad områden. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden, som är så stel i många länder att den kan kallas Europas akilleshäl.
Ofta tolkas kraven på ökad rörlighet som att flyttlassen skall börja rulla igen. Men det ser vi idag, att en politik som misstror och hindrar rörlighet är det som på allvar tvingar igång flyttlassen till storstäderna. Sällan har avfolkningen av glesbygden varit så stor som nu.
Visst måste människor ibland vara beredda att flytta för att få arbete. Så kommer det vara med eller utan medlemskap i den gemensamma valutan. Men den förändring som behövs handlar mycket mer om att underlätta och stimulera ökad rörlighet mellan olika arbeten, mellan olika branscher och ett livslångt växelbruk mellan utbildning och arbete. Dessutom måste lönebildningen förbättras.
Den stora frågan är hur välfärdssystem kan utvecklas för att understödja människor i en ny situation. Den frågan är central för Sverige - med eller utan euromedlemskap. Internationaliseringen av ekonomin gör att den utmaningen måste hanteras också i dagens situation.
Vad skrev vi på egentligen?
Socialdemokraterna söker ge intryck av att eurofrågan är ny. Vi behöver tid för att diskutera frågan och ta ställning, brukar det heta. Frågan är alls inte ny.
Hela EMU-projektet fanns med i Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1992. Euro-frågan hade dessförinnan diskuterats i många år. EMU:s alla tre steg fanns också med i det anslutningsfördrag Sverige skrev under när vi blev medlemmar. Vi har inte som Danmark och Storbritannien något formellt undantag, som skulle medge att vi ställde oss utanför EMU:s tredje steg, den gemensamma valutan.
Det Sverige har är ett tilläggsprotokoll, som vi själva fogat till anslutnings- fördraget, där vi säger att riksdagen skall fatta beslutet om när vi skall gå med i EMU:s tredje steg, dvs. den gemensamma valutan, euron. Märk väl att Sverige sedan länge är med i både EMU:s första och andra steg.
Måste vi gå med i steg 3? Nej, naturligtvis kommer ingen att tvinga Sverige att gå med. Det finns varken förutsättningar för eller vilja till det. För de andra EU-länderna har euron varit ett mål att sträva efter. De vill inte ha med någon mot dennes vilja.
Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna inte sa hela sanningen om vad som stod i anslutningsfördraget om EMU-medlemskapet i samband med folkomröstningskampanjen. Vi moderater talade redan då om den gemen- samma valutans fördelar och framhöll att Sverige borde gå med.
Hur skall vi fatta beslut om euron?
Det är bra att flera ledande förre detta socialdemokratiska statsråd den senaste tiden uttalat sig starkt för svenskt euromedlemskap. Tråkigt bara att de inte förmådde säga samma sak när de satt i regeringen. Det är numera närmast regel att när ett ledande socialdemokratiskt statsråd avgår så blir denne snabbt euroförespråkare.
Det är ett demokratiskt problem att regeringen inte vill eller kan ta ställning i frågan. Hur skall en debatt kunna komma igång eller människor förväntas ta ställning när landets ministrar, som i flera fall möter frågan dagligen i sina jobb, inte kan ta ställning?
Det är klart att det är taktiska skäl som ligger bakom. Socialdemokraterna är splittrade både i EU-frågan och i eurofrågan. Istället för att utöva ledarskap blir regeringen opinionsvindens fånge. De borde istället ta klar ställning, motivera sina ställningstaganden och söka bryta sina åsikter mot andras. Det skulle stärka folkbildningen och stimulera debatten. Enda sättet att söka skapa nationell koncensus - eller så nära detta det går att komma - är ju att diskutera sig igenom frågan.
I strikt mening går det att hävda att svenska folket redan tagit ställning till eurofrågan genom att rösta ja till medlemskap i EU, i enlighet med det anslutningsfördrag som fanns framförhandlat. Men eftersom frågan hölls undan debatten och som frågan nu står krävs ett nytt beslut.
Det viktiga är att eurofrågan på något sätt underställs folkets prövning. Det kan ske antingen genom att frågan lyfts fram i ett ordinarie eller extra val till riksdagen, varefter riksdagen fattar beslut eller genom att eurofrågan avgörs i folkomröstning.
Frågan bör dock avgöras snabbt eftersom utanförståendeskapet är kostsamt för Sverige. Det är viktigt med snar parlamentarisk konsensus om hur och när frågan skall avgöras. Regeringen bör kalla till partiledaröverläggningar med detta syfte.
Effekter för Sverige av utanförståendet
Det politiska priset för utanförståendeskapet har som nämndes ovan underskattats i Sverige. Calmforsutredningen utgick från att medlemsantalet i euron inledningsvis skulle bli sju - det blev 11. Därmed blir slutsatserna andra än dem utredningen drog.
Euro 11 kommer allt eftersom att ta över som det viktigaste ekonomiska beslutsforumet i EU från Ecofin. I praktiken kommer många beslut redan vara fattade när Ecofin inleder sina möten. Eurons medlemsländer kommer att ha diskuterat sig samman. Sveriges inflytande över den gemensamma inriktningen på den ekonomisk politiken minskar därmed. Det gäller rimligen också det svenska inflytandet över den gemensamma centralbanken.
Vi kommer också se ekonomiska effekter av utanförståendet. Även om den svenska räntan sett över några år närmat sig den tyska kvarstår och kommer sannolikt en skillnad att kvarstå. Det är fråga om en riskpremie som vi betalar för utanförståendeskapet.
Risken för en riskpremie är än tydligare om de partier som regeringen gör upp med om den ekonomiska politiken fortsätter att vilja höja statens utgifter. Så länge Sverige inte är med i euron och stabilitetspakten får vi därför räkna med en kvardröjande oro för att Sverige skall återgå till den tidigare keynesianska överbudspolitiken, med ständiga devalveringar som följd.
Dessutom kvarstår de betydande kostnader som svenska juridiska och fysiska personer har vid valutaväxling i form av avgifter och kursförluster. Detta slipper våra företags utländska konkurrenter vid inomeuropeisk handel.
Effekter för Sverige av medlemskap i euron
Euron kommer göra att konkurrenstrycket i de medverkande ekonomierna ökar, vilket ger betydande välfärdsvinster. Hindren för handel med varor och tjänster över gränserna minskar och det blir lättare att jämföra priser.
I själva verket är en gemensam valuta en förutsättning för en i reell mening gemensam marknad. Det blir svårare för inhemska företag att skydda sig mot konkurrens - de måste istället bli duktiga nog att möta den. Detta leder till en modernisering av ekonomin när duktiga företag blir duktigare och ineffektiva företag slås ut. Samtidigt vidgas hemmamarknaden för duktiga företag, som kan utvecklas och expandera.
De stora företagen genomför euron som intern koncernvaluta oavsett vad politiker bestämmer. Men den stora vinsten tillkommer de små och medel- stora företagen, som slipper avsätta personal för att hantera valutafrågor. De blir skyddade mot valutaförändringar och kommer förmodligen se att euron förbilligar och förenklar köp av insatsvaror. Dessutom kommer lägre, stabila räntor komma dem tillgodo. Deras hemmamarknad, men också konkurren- sen, växer.
Gränshandel och gränsöverskridande handel förenklas. Människor kan jämföra priser och handla där det är billigast. Priskonkurrens på konsument- produkter kommer hårdna när det blir möjligt att jämföra priser mellan länderna. På samma sätt konkurrensutsätts också skatter och avgifter - vilket för övrigt nog är ett skäl till att regeringen tvekar inför euron.
Det blir möjligt att rakt av jämföra löner, skatter och välfärdsförmåner mellan Europas länder. Den ekonomiska tillväxten i länderna - välfärds- utvecklingen - blir också möjlig att jämföra. Den reala standarden kan och kommer utjämnas mellan människor i samma yrke i Europas länder. Kraven på inte minst svenska politiker ökar därför vid medlemskap i euron.
I framtiden kommer det i än högre grad vara naturligt att spara och låna i euro, kanske i utländska banker om dessa ger bättre villkor än de inhemska. Sparpengarna värdesäkras av en stabil valuta. Vid resor i Europa kommer växlingsavgifter och kursförluster försvinna.
Redan nu bör det vara möjligt att få sin lön i euro och betala skatt i euro. Regeringen kan föregå med gott exempel och öppna möjligheten för människor i statlig tjänst att få hela eller delar av lönen i euro.
Euron - Östersjöregionens valuta
Den gemensamma valutan växer fram som Östersjöregionens valuta. Tyskland och Finland är med från start, Sverige bör inte komma långt efter. Valutorna i Polen och de baltiska staterna knyts till euron och i något fall också dollarn. Småningom kommer deltagande i den gemensamma valutan. Polen siktar på att vara med från 2006.
Euron lär blir handelsvaluta för hela vår region. Det kommer förbättra handelsmöjligheterna för inte minst de små och medelstora företagen, när handel och investeringar förenklas och valutariskerna minimeras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall gå med i den gemensamma valutan, euron,
2. att riksdagen begär att regeringen kallar till partiledaröverlägg- ningar för att avgöra formerna och en tidsplan för beslutet om svenskt medlemskap i den gemensamma valutan, euron,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör göras möjligt för människor i statlig tjänst att få sin lön helt eller delvis i euro,
4. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör göras möjligt att betala skatt i euro.
Stockholm den 3 oktober 1999
Sten Tolgfors (m)