Efter riksdagsbeslut förra hösten är Riksbanken inte längre
ensam ansvarig för valutapolitiken. Den skall fortfarande
svara för den löpande verksamheten, men fr.o.m.
innevarande år fattas beslut i övergripande valutapolitiska
frågor av regeringen.
Mot denna bakgrund är det uppseendeväckande att så liten uppmärksamhet
ägnas valutapolitiken i årets finansplan, i synnerhet som viktiga frågor väntar
på ett snabbt avgörande inom detta område. På en knapp spalt meddelar
regeringen att det är viktigt även för Sverige att euron blir en framgång, att
ett svenskt deltagande i det europeiska växelkurssamarbetet ERM2 inte är
aktuellt och att erfarenheterna av en rörlig växelkurs är goda.
Denna ointresserade och avvisande attityd är anmärkningsvärd mot bak-
grund av att Sverige enligt anslutningsfördraget till EU har ett åtagande att
fullt ut delta i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Till skillnad
från Danmark och Storbritannien har vi inte någon fördragsenlig rätt att ställa
oss vid sidan av.
Sedan elva av femton EU-länder införde den gemensamma valutan i
början av 1999, kan det med fog hävdas att Sverige är den medlemsnation
som står längst från euron. Av de fyra utanförländerna är Grekland med i
ERM2 och kan kvalificera sig för att införa euron redan 2001. Danmark är
trots rätten till undantag också med i ERM2, och landets politiska ledning är
positiv till den gemensamma valutan. Detsamma gäller den brittiska
regeringen, som i våras lade fram en nationell övergångsplan till euron.
Det kan t.o.m. hävdas att Estland - för tio år sedan en del av Sovjetunionen
- hunnit före oss. Där är landets valuta baserad på en sedelfond, bestående av
D-mark, d.v.s. i dagens läge euron. När Estland förhoppningsvis snart blir
medlem i EU, kan rimligen euron komma att gälla som betalningsmedel utan
övergångstid - arrangemanget med en sedelfond har ju visat förmågan att
hålla valutan stabil.
Regeringen skriver i finansplanen att Sverige håller dörren öppen för att
senare inträda i valutaunionen. Men ett beslut om en sådan förändring är inte
något som vårt land ensamt förfogar över. Fortfarande gäller den ordningen
att man måste kvalificera sig för inträde genom att uppfylla vissa
konvergenskriterier. När medlemsländernas kvalifikationer för deltagande
bedömdes inom EU våren 1998, fick Sverige underkänt på en punkt,
nämligen kravet på valutastabilitet. Detta ställningstagande ställde sig även
Sveriges statsminister bakom.
Konvergensprogrammet
Mot denna bakgrund var det överraskande att regeringen, när
Sveriges konvergensprogram omarbetades vid det senaste
årsskiftet, ägnade så ringa utrymme och uppmärksamhet åt
valutapolitiken. Till skillnad från euroländernas
stabilitetsprogram skall utanförländernas
konvergensprogram även ange mål och medel för att uppnå
pris- och valutastabilitet. Det borde därför ha varit naturligt
att programmet gjorts mer problemorienterat och satt frågan
hur Sverige skall uppnå valutastabilitet i förgrunden.
I gällande konvergensprogram finns nu endast en kort, utslätad skrivning
om valutapolitiken. Där anges varken mål eller metod för att uppnå en stabil
växelkurs. Det uttalande som görs om att kronan är undervärderad imponerar
säkert inte på de euroländer som misstänker Sverige för att vilja hålla en låg
växelkurs i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar i den internationella
handeln. Ute i Europa framstår det som obegripligt att en regering som säger
sig ha kontroll över statsfinanser och inflation avstår från att ta del av de
fördelar som den gemensamma valutan erbjuder.
I sitt utlåtande över det svenska konvergensprogrammet noterade EU-
kommissionen att penningpolitiken behandlas mycket kortfattat. Den konsta-
terade också att inget sägs om när Sverige kan tänkas ansluta sig till ERM2
som förberedelse för eurons införande, och därmed kvarstod frågan om
valutastabilitet och kronans framtida utveckling. EU-ländernas finans-
ministrar uttalade i samband med Ecofinrådets sammanträde den 8 februari
att för att kvalificera sig för EMU måste Sverige demonstrera sin förmåga att
hålla en fast, rimlig kurs mellan kronan och euron över en tillräcklig
tidsperiod och utan allvarliga störningar. Ministerrådet förväntade sig att
detta skulle leda till ett beslut om Sveriges anslutning till ERM2.
Kronkursens utveckling
EU-kommissionen konstaterade i ovan nämnda utlåtande att
kronan under 1998 förblivit svag och ostadig, och att
volatiliteten snarare ökat än minskat. Även under 1999 har
kronkursen svängt i förhållande till euron. Sambandet med
förväntningsbilden beträffande eurons införande i Sverige
har varit tydligt. Alldeles efter årsskiftet uttryckte sig
statsministern på ett sätt som tolkades som att det skulle bli
en förhållandevis snabb procedur, och då steg kronan.
Tydligen bedömdes stämningen därmed ha blivit alltför
positiv, och några av statsministerns närmaste medarbetare i
statsrådskretsen skickades ut för att anmäla tveksamhet,
vilket dämpade utvecklingen. Efter beslutet om en extra
socialdemokratisk partikongress angående EMU-frågan i
mars 2000 stärktes åter kronan mot euron över sommaren. På
senare tid, när en folkomröstning hösten 2000 börjat framstå
som mindre sannolik, har åter en försvagning skett.
Samtidigt har skillnaden mellan den svenska och den tyska räntenivån åter
vidgats. En femårig statsobligation är nära en procentenhet dyrare i Sverige,
vilket kan ses som priset för att inte ha infört euron. Räntan är också högre
än i Danmark, vilket visar nackdelen med att stå utanför ERM2.
Det bör noteras att utifrån konvergensvillkoret om valutastabilitet är
förstärkningar av kronans värde lika störande som försvagningar. Den
påbjudna anslutningen till ERM2 syftar till att Sverige skall demonstrera sin
förmåga att över tiden hålla en stabil växelkurs. Om denna anslutning uteblir,
är det inte svårt att föreställa sig hur kronan kommer att åka jojo så länge
oklarhet råder om tidpunkten för Sveriges anslutning till valutaunionen.
Statsrådsuttalanden kommer att tolkas hit och dit, och förskjutningar i
opinionsmätningarna kan ge stora utslag. Variationsbredden kan kanske ligga
mellan 9:50 kr för en euro i dystra ögonblick och 8:50 kr om dess snara in-
förande framstår som troligt.
Den framtida kronkursen är överhuvudtaget mycket osäker. Efter rege-
ringens och Riksbankens alla uttalanden om att kronan är undervärderad,
torde man ha beställt en kurs på åtminstone 8:50 kr vid en eventuell låsning.
Men skulle det uppfattas som att Sverige är inne på att avsevärt förlänga
utanförskapet, kommer det att tolkas som att regeringen håller öppet för att
återgå till tidigare inflations- och devalveringspolitik, och då blir fallet
stort.
Övergångsplan och ERM2-
anslutning
Redan i regeringsförklaringen direkt efter 1998 års val
utlovades ett omfattande informations- och
folkbildningsarbete om EMU. Ännu ett år senare har inte
mycket märkts av detta. Inte ens inför valet till
Europaparlamentet i juni kunde regeringen förmå sig till att
ta ställning till eurons införande i Sverige, och att döma av
finansplanen kan det dröja länge än.
Därmed skapas en osäkerhet som är skadlig för Sveriges ekonomi och
medborgarnas välfärd. Varför skall vi alldeles i onödan underkasta oss denna
onödiga påfrestning? Det rör sig ju ändå endast om hur vi skall gå till väga
för att uppfylla en fördragsenlig förpliktelse. Ett minimikrav i närtid är att
regeringen följer de brittiska Socialdemokraternas exempel och lägger fram
en plan för övergången till den gemensamma valutan. I den mån det nu
förekommer några förberedelser i detta avseende, sker det i största hem-
lighet. Bristen på tydligt ledarskap är påtaglig.
En första punkt i en sådan övergångsplan måste vara att visa hur Sverige
skall kunna uppnå den valutastabilitet som krävs för en euroanslutning. Ingen
har kunnat ange en bättre väg än via ett inträde i ERM2. Danmark, som ändå
har ett undantag från plikten att införa euron, deltar sedan länge i växel-
kursmekanismen med smal bandbredd, och det har gett en klart bättre
stabilitet i kronkursen än Sveriges. En svensk anslutning till ERM2 måste
föregås av förhandlingar med övriga medlemsländer om bl.a. kursrelationen
till euron, och eftersom de mycket väl kan bli svåra och segdragna, bör de
inledas genast.
Utarbetandet av en övergångsplan och upptagandet av förhandlingar om ett
inträde i ERM2 bör rimligen föranleda en omarbetning av konvergens-
programmet, som annars skulle gälla fram t.o.m. 2001. Sverige kan ju inte
gärna inta den passiva hållning till kravet på valutastabilitet som där kommer
till uttryck över det egna ordförandeskapet i EU och fram till den tidpunkt då
euron skall introduceras även i form av sedlar och mynt. Översynen bör
slutföras före årsskiftet, varvid en bättre förankring i riksdagen än förra
gången bör eftersträvas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en nationell övergångs-
plan till euron skyndsamt utarbetas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att förhandlingar snarast
upptas om en svensk anslutning till ERM2 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att gällande konvergens-
program omarbetas i enlighet med vad som anförts i motionen.