med anledning av prop. 1999/2000:100 2000 års ekonomiska vårproposition
1 Ny politik för en ny tid
Sveriges välstånd grundades på en politik som frigjorde ekonomin och
möjliggjorde ett framsynt utnyttjande av våra rika naturresurser. Ur dessa
verksamheter sprang sedan industriföretag som i ökande grad kunde
vinna internationell konkurrenskraft. Från att främst ha exporterat råvaror
utvecklades Sverige till ett av världens mest avancerade industriländer.
Rummets logik var påtaglig. Skogen stod där den stod, och
massafabrikerna byggdes i skogens närhet, liksom stålverken i malmens
närhet. Samhället inrättades efter att lösa industrisamhällets behov och
lösningarna kom alltför ofta att präglas av industrialismens storskalighet.
Den enskilda människan sågs allt mindre som en unik person utan
identifierades utifrån kollektiv hemhörighet. Arbetare och kapitalister.
Starka och svaga. Kvinnor och män. Det fanns ingen gräns för de
etiketter politiken kunde skapa för att kategorisera människorna.
När det materiella i dag får vika för det ideella ställs dessa föreställningar
över ända. När grunden för vårt välstånd i allt mindre grad är beroende av
skogen, malmen, smältverken och de löpande banden och i allt högre grad
skapas av den flyktiga förmåga som ryms i människors huvuden, förändras
också radikalt förutsättningarna för politiken.
I grunden är detta en djupt humanistisk förändring. När den enskilda
människans förmåga blir alltmer betydelsefull kommer också den enskilda
människans behov och intressen att ställas i centrum. Maskiner, fabriker och
organisationer får ge vika för människor. Men då får inte politiken låsa in
människorna i bidragsberoende, skrämma bort de företagsamma genom
konfiskatoriska skatter, hämma kreativiteten och tillväxten genom snåriga
regelverk, eller ställa Sverige utanför de möjligheter det europeiska
samarbetet erbjuder.
Den nya ekonomin sätter den enskilde i centrum. Var och en betyder något
på sina egna meriter. Det gäller kunskaperna och idéerna, engagemanget och
inlevelseförmågan, serviceförmågan och personkunskapen. Allt blir alltmer
knutet till den enskilde. Denna utveckling måste också bejakas av politiken.
Den globala ekonomiska ordningen är idag stadd i en förändring som
ställer den nationella politiken inför helt nya utmaningar, men också helt nya
möjligheter. Globaliseringen av handeln med varor och tjänster har
genomgått flera betydelsefulla förändringar under senare år. Dels har den
nått en kvantitativ omfattning som saknar motstycke i historien. Så sent som
för 15 år sedan stod stora delar av världens befolkning utanför den
internationella marknaden. I dag är undantagen lätträknade och återfinns i
huvudsak i kvarvarande kommunistiska diktaturer.
Ekonomins globalisering har gett miljontals människor möjlighet att av
egen kraft undkomma fattigdom och misär och successivt förbättra
levnadsförhållandena för sig och de sina. Den fria handeln är jämte
rättsstaten och marknadsekonomi den starkaste välståndsskapande kraft
mänskligheten känner. För den enskilde människan erbjuder denna nya
möjligheter både till ökat välstånd och till att bli sedd och respekterad som
individ.
Informationsteknikens framsteg har också gett världsekonomin en ny
kvalitativ innebörd. Med den nya teknikens hjälp är det idag möjligt att
koordinera komplexa processer världen över relativt friktionsfritt. De olika
komponenterna i ett företags verksamhet kan alltmer problemfritt utföras där
de lokala förutsättningarna är som bäst för att sedan med
informationsteknikens hjälp sammanfogas till en produkt för den globala
marknaden. Omvänt kan också den globala marknadens produkter med
teknikens hjälp lätt anpassas för den lokala marknadens behov.
Rummet minskar i betydelse till förmån för tiden, och det materiella
minskar i betydelse för det ideella. Det är kunskapsinnehållet i varor och
tjänster som i överväldigande grad avgör deras välståndsskapande kraft.
Denna utveckling ställer de industrialiserade länderna inför nya utmaningar,
men framför allt inför nya möjligheter. Inte minst gäller detta för Sverige.
Sverige behöver en reformpolitik som återger människorna makten över
den egna vardagen. Sverige behöver en politik som utgår ifrån den enskilde
människans värdighet och rätt att bli respekterad för vad hon är, vad hon kan
och vad hon vill. Det är en sådan frihetspolitik vi moderater vill gå i täten
för. Det är en frihet som sätter personligt ansvar i centrum, både när det
gäller vårt ansvar gentemot andra människor men också vad gäller vårt
ansvar som medborgare i ett fritt samhälle med alla de val och de möjligheter
detta ger upphov till. Friheten för den enskilde bottnar både i respekten och
toleransen människa emellan och en stark men begränsad stat vars förmåga
och kraft inte får vika där de behövs. I en starkt föränderlig tid måste
tryggheten och förankringen ligga i vetskapen om möjligheten att försörja sig
på den egna arbetsinsatsen, att själv planera sin framtid, men också i
vetskapen att det gemensamma ansvaret ofelbart träder in för dem vars egna
förmåga inte räcker till. Det kräver att det offentliga gör mindre anspråk på
den enskildes arbetsinkomst och på att planera och styra hennes liv, och i
stället koncentrerar sig på att lösa de uppgifter som vi måste lösa gemensamt
och som inte löses bättre eller lika bra av enskilda medborgare.
En väsentlig gemensam uppgift är att säkerställa att alla medborgare kan ta
del av de nya möjligheterna. En gedigen kunskapspolitik, som sätter den
enskilda människans livslånga lärande i centrum, skapar goda
förutsättningar, men det kräver också att investeringar i mänskligt lärande
måste tillåtas ge en god avkastning. Sverige måste bli ett land som både
lockar till sig kunskap och kompetens och som stimulerar till att dessa
färdigheter växer och stannar i landet.
Utanförskapet måste bekämpas genom att riva de barriärer som idag
stänger människor ute från både arbetslivet och samhället i övrigt. En
lagstiftning som bygger på att människor är anonyma utbytbara kuggar i ett
kollektiv kommer att vara till större hinder än till hjälp vad avser att skapa
möjligheter för alla att ta till vara sin kunskap, kompetens och sitt
engagemang. Det innebär också att de skatter som idag förhindrar
framväxten av en dynamisk tjänstesektor i Sverige måste sänkas. En politik
som beskattar människor hårdare än maskiner leder ofelbart till att
människor ställs utanför. Och en politik som beskattar maskiner hårdare än
våra konkurrenter kommer att leda till att maskinerna monteras ned och
flyttar ut ur landet.
Den nya ekonomin visar sin kraft och potential i IT-sektorn, men den
skulle också kunna tas till vara i många andra sektorer. Avregleringen inom
telemarknaden gav en bättre service och lägre kostnader och lade grund för
den dynamiska utveckling som gjort Sverige framgångsrikt inom IT-
området. Samma offensiva strategi skulle också kunna göra sjukvården och
utbildningssektorn till dynamiska framtidsbranscher i stället för att hämmas
av politisk detaljreglering och offentliga monopol.
Framtidens välfärd avgörs inte längre av svenska företags konkurrenskraft
utan av Sveriges konkurrenskraft om kunskap och företagande. Den avgörs
av om Sverige är ett land för alla att växa i. Ett land som gör det möjligt för
var och en att utveckla det som just han eller hon är bra på. Ett land där
företagsamheten och entreprenörsandan frodas både inom nya och spännande
verksamheter som inom sektorer som tidigare hållits fångna i den politiska
tvångsförvaltningens strukturer. Den nya ekonomin ger oss dessa
förutsättningar, men det krävs också att politiken inte står i vägen utan
underlättar och uppmuntrar.
Sällan har dock så goda förutsättningar förfuskats så omsorgsfullt som i
regeringens vårproposition. En regering har två tydliga uppgifter när
konjunkturen är god. Den första är att hålla de offentliga utgifterna under
kontroll, och den andra är att genomföra reformer för framtiden. I
vårpropositionen misslyckas regeringen med båda uppgifterna.
Att döma av regeringens kreativitet vad avser att kringgå de av riksdagen
beslutade utgiftstaken, ses denna hämsko på de offentliga utgifterna snarast
som besvärande hinder än som ett viktigt inslag i reformpolitiken. Det finns
anledning att ha betydande farhågor för en återgång till den ansvarslösa
högkonjunkturspolitik som låg bakom Sveriges finansiella kris i början på
1990-talet.
Av de skattesänkningar för enskilda människor som skulle återge dem
makten över den egna vardagen, göra det möjligt att försörja sig på den egna
arbetsinkomsten och som skulle göra det möjligt för fler att få arbete,
återfinns ingenting i vårpropositionen.
Inte heller görs några ansatser att stimulera tillväxten av kunskap och
företagande i Sverige. Lärande och kompetensutveckling straffas fortfarande
genom högre skatter, och ökade arbetsinsatser straffas genom höga marginal-
effekter.
Trots högkonjunkturen är arbetslösheten betydande i stora delar av
Sverige. Äldre personer, ungdomar och invandrare har det särskilt
problematiskt och löper extra stor risk att fastna i långtidsarbetslöshet. Trots
detta gör inte regeringen någonting vare sig åt de höga skatter som skattar ut
människor från arbetsmarknaden eller de regelsystem som håller dem fast i
ett permanent utanförskap.
För dem som arbetar och för dem som skulle vilja arbeta inom sjukvård,
utbildning, omsorg och andra verksamheter inom de offentliga monopolen,
ger heller inte regeringens vårproposition anledning till någon optimism. I
stället för att frigöra den kraft och dynamik som finns inom dessa sektorer
förefaller regeringen angelägen om att stärka det politiska inflytandet. Den
största förändring regeringen föreslår på det sociala området, maxtaxan, ökar
inte föräldrarnas möjligheter att själva bestämma hur de vill ta till vara sitt
föräldraskap utan gör detta till en kommunalpolitisk fråga. Tydligare än så
kan knappast regeringens önskan att bibehålla politikens primat över den
enskilda människan bli. Sverige behöver en politik för de enskilda
människornas frihet.
2 Utmaningar för svensk ekonomi
2.1 Politiska förändringar ger resultat
Svensk ekonomi präglas nu av en god tillväxt. Sverige skördar nu
resultatet av 1990-talets reformpolitik och en god internationell
konjunktur (se avsnittet om den ekonomiska utvecklingen i Sverige).
Politiken måste nu föras med fokus på de problem som vi redan ser och
som vi i allt större utsträckning kommer att möta.
Det är genom dagens reformpolitik som morgondagens förutsättningar
skapas för ekonomisk tillväxt och nya jobb. Bland annat Långtidsutred-
ningen har genom sina tillväxtscenarier satt perspektivet på politiken bortom
konjunkturen. Utmaningarna är redan i dag omfattande.
Den senaste rapporten från Invest in Sweden Agency (ISA) om hur
utländska företag ser på Sverige som investeringsland visade att Sveriges
konkurrensnackdelar är som mest tydliga där politiken har störst betydelse.
Skattesystemet, de offentliga utgifterna, arbetskraften och arbetsmarknaden
är det som utländska företag är mest kritiska till. Enligt World Economic
Forums konkurrenskraftsranking från 1999 hamnar Sverige på 49:e plats (av
totalt 59 länder) vad gäller "landets styrning". Samma trend syns i det
schweiziska institutet IMD:s senaste konkurrensstudie World Competition
Yearbook. Sverige får mycket låg ranking vad gäller exempelvis skattetryck
och offentliga utgifter. Vad gäller kategorin "totalt skattetryck" rankas
Sverige som 47:e land av totalt 47 länder. Inom kategorin "inkomstskatt"
hamnade Sverige på 46:e plats.
Tabell 2.1: Utländska företags syn på Sverige som investeringsland
På frågan "Vilka anser Du spontant vara Sveriges styrkor respektive
svagheter som investeringsland?" fördelades svaren enligt nedanstående
tabell enligt svarsfrekvens:
Tabell 1: (Styrkor Svagheter )
Källa: ISA/Opticom International Research, 2000
Tabell. 2.2: Önskvärda förändringar bland utländska företag
På frågan "Finns det några skatteförändringar som ni anser vara angeläg-
na?" blev svaren följande (rangordnade efter svarsfrekvens):
En positiv slutsats som kan dras av ovanstående tabeller är att Sverige
har störst nackdelar inom de områden där politiska beslut snabbt kan
innebära en förändring. Med en annan politik än den aktuella skulle
således Sveriges konkurrenskraft stärkas. Utan tvekan är reformbehovet
stort inom flera områden av den svenska ekonomin. Den ekonomiska
politiken kan därför inte utformas utifrån en allmän belåtenhet med den
goda konjunkturen.
2.2 En splittrad arbetsmarknad
Tillväxten av nya jobb är visserligen god, men drygt en halv miljon
människor är arbetslösa eller saknar riktiga jobb. Samtidigt präglas den
svenska arbetsmarknaden alltmer av överhettning och svårigheter för
företagen att rekrytera. Enligt vissa studier, bland annat från OECD,
ligger den svenska jämviktsarbetslösheten, NAIRU , på över 5 procent.
Det är således osäkert om arbetslösheten kan falla ytterligare utan att
inflationstrycket samtidigt ökar. Sammantaget tyder detta på en
ineffektiv och dåligt fungerande arbetsmarknad.
De främsta problemen är dels att de arbetssökande och de lediga jobben
inte finns på samma ställe, dels att de arbetssökande ofta inte har de kvali-
fikationer som efterfrågas. Incitamenten både för att flytta och för att skaffa
sig en högre utbildning är således för låga. Det beror både på bristande social
rörlighet, men också på att vi har den gamla tidens arbetslöshet med den nya
tidens villkor på arbetsmarknaden.
Samtidigt är långtidsarbetslösheten betydande och mycket allvarlig ur ett
socialt perspektiv.
2.3 Ett tudelat Sverige
Det finns en allt tydligare tudelning av det svenska samhället. Den höga
tillväxten gäller långt ifrån alla områden. Denna tudelning är både
geografisk och sektormässig. Det kan faktiskt konstateras att i de delar av
Sverige som är minst präglade av det socialdemokratiska
förhållningssättet går det som allra bäst, medan de delar av vårt samhälle
där socialdemokratin och dess politik är som starkast präglas av
stagnation och problem.
Ett exempel är de nya företagen inom bl.a. IT-sektorn, där man i praktiken
befunnit sig bortom den socialdemokratiska politikens verkan, eftersom man
går vid sidan om effekterna av såväl skatte- som arbetslagstiftning. Etablera-
de IT-företag tenderar däremot, främst av skatteskäl, att söka sig en ägarbas
utomlands. Framgångarna inom IT borde därför inspirera till reformer som
ger andra delar av vårt näringsliv motsvarande förutsättningar att växa. Utan
vinster och med omfattande grad av delägarskap slår inte skattesystemet så
hårt. Anställningsformerna är sådana att facket inte är någon aktör och därför
inte kan stå i vägen som i andra samhällsområden. Vad gäller den geo-
grafiska tudelningen ser vi en stark koncentration av tillväxten till stor-
stadsregionerna.
I stora kommuner är det det privata näringslivet som främst står för
ökningen av nya jobb, medan det omvända råder för mindre kommuner,
d.v.s. den offentliga sektorn står främst för ökningen av nya jobb (se
diagram). Förutom de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och
Malmö är det universitets- och högskolekommuner som har den starkaste
sysselsättningsutvecklingen.
Diagram 2.1: Förändring av antalet sysselsatta fördelat efter kommun-
storlek
Diagrammet visar ökningen av sysselsättningen, i procent, för olika kommuner
indelade
efter invånarantal. Källa: SCB 1998
Trots den tillväxt vi ser bland annat i våra storstadsregioner finns det
även där områden som kännetecknas av utanförskap och
bidragsberoende. Följden av denna utveckling blir en segregation som
sätter sig allt djupare och som bara möts av en politik präglad av 1970-
talets politiska tänkande.
Vi ser i utflyttningen från regioner i olika delar av landet att det svenska
företagsklimatet inte är tillräckligt gott för att ge jobb och tillväxt i
tillräcklig
omfattning. Vi ser den växande tudelningen också inom de samhällssektorer
där den politiska styrningen kvarstår i traditionell omfattning.
Ett exempel på det senare är bostadsbyggandet, som också är ett exempel
på att allt inte växer även i tillväxtregionerna. Bostadsbristen i Stockholms-
regionen är numera såpass stor att den hämmar tillväxten i den svenska
ekonomin som sådan.
För att möta efterfrågan behövs det 10 000 nya bostäder per år fram till
2010, vilket är det dubbla mot vad som förväntas, enligt Stockholmskommu-
nernas uppskattningar. Det är nu mer uppenbart än någonsin att bostads-
politiken helt har misslyckats med att möta människors behov. Den reglerade
bostadsmarknaden och inte minst den kommunala skatteutjämningen skapar
här osunda villkor för de kommuner som växer. En kommun som växer blir i
praktiken tvingad att ta på sig ökade kostnader, medan inkomst- och
kostnadsutjämningar gör att inkomsten per invånare för en tillväxtkommun
kan minska när skattekraften ökar.
Vi ser tudelningen i vårt samhälle också genom den politiska styrning som
präglar sjukvård och skola. Där kan kvalitetsutveckling inte följa ökade
resurser och personalens engagemang. Den offentliga kontrollen och
styrningen gör nämligen att dessa sektorer inte tillåts samma dynamiska
utveckling som kännetecknar många andra sektorer och branscher.
2.4 Alltför få högutbildade
Sverige har i ett internationellt perspektiv en låg andel akademiskt
utbildade. Bland personer i åldern 25-34 år har 11 procent akademisk
utbildning, vilket placerar Sverige på 18:e plats bland OECD-länderna
(se tabell). Sverige är bland dessa länder dessutom det enda land där
andelen högutbildade i åldern 25-34 är lägre än för befolkningen som
helhet. Statistiken visar att Sverige utbildningsmässigt riskerar att vara på
väg ut ur kunskapssamhället, i stället för tvärtom.
Tabell 2.1: Andel högutbildade i åldern 25-34 år
Tabell 3: (procent )
Källa: OECD, 1998
Som högutbildade räknas personer som avlagt examen från
eftergymnasiala studier på högskolenivå. Sveriges problem jämfört med
andra länder är att vi har alltför få personer med tre års
högskoleutbildning eller mer. Detta problem är i sin tur förankrat i
problem vad gäller kvalitet och stimulans av elever i grund- och
gymnasieskolan.
Det minskande antalet högskoleutbildade är den främsta anledningen till
att många utländska företag hävdar att svårigheten med att rekrytera personal
är en av Sveriges svagheter som investeringsland (se tabell 2.2). Uppen-
barligen är incitamenten att skaffa sin en högre utbildning inte tillräckliga,
bland annat p.g.a. de höga skatterna på kunskap. Detta förhållande påverkar
också svenska företag vad gäller planer på utflyttning.
2.5 Utflyttning - arbetskraft
En allt större del av välutbildade väljer dessutom att flytta utomlands.
Sedan 1987 har utflyttningen av svenska civilingenjörer fyrdubblats, och
under 1998 ökade utflyttningarna med 9 procent jämfört med året innan .
Räknat per år är det omkring 400 civilingenjörer som flyttar ut från
Sverige. Att civilingenjörer erhåller erfarenheter utomlands är i och för
sig positivt, inte minst för svenska företag. Men det förutsätter att dem
som flyttar ut också kommer tillbaka, eller att åtminstone en stor del
kommer tillbaka. Enligt undersökningar gjorda av Industriförbundet är
det endast 40 procent av dem som lämnar Sverige som kommer tillbaka.
(Undersökningen bygger på siffror från och med 1986, och hur många
som återvänt efter tre, fem respektive sju år efter utflyttningen.)
En nyligen publicerad enkätundersökning visar att 66 procent av blivande
sjuksköterskor, 73 procent av blivande ekonomer samt 84 procent av
blivande läkare planerar att arbeta utomlands åtminstone under en period av
livet. Hur många av dessa som kommer tillbaka återstår att se.
På sikt kan denna utveckling få mycket negativa effekter på Sveriges
ställning inom inte minst forskningsområdet.
En viktig anledning till utflyttningen av högutbildade är naturligtvis den
höga inkomstbeskattningen i Sverige. Att den höga svenska skatten även
drabbar personer med lägre inkomster visar nedanstående diagram med all
tydlighet. Faktum är att skillnaden mot utlandet faktiskt är större i de lägre
inkomstskikten. För höga inkomster är skatten avgörande för var jobb växer
fram, för låga inkomster är skatten avgörande för om jobb växer fram och
kan bidra till en vital tjänstesektor.
Diagram 2.2: Total skatt för höginkomsttagare
Som höginkomst definieras en årsinkomst som är tre gånger så hög som
medelinkomsten i respektive land.
Källa: OECD/Skattebetalarnas Förening
Diagram 2.3. Total skatt för låginkomsttagare
Som låginkomst definieras en årsinkomst motsvarande 75 procent av
medelinkomsten i respektive land.
Källa: OECD/Skattebetalarnas Förening
Som framgår av de ovanstående diagrammen har Sverige världens högsta
skatter för hög- och låginkomsttagare. Självklart får detta konsekvenser
för utvecklingen av jobb och arbetstillfällen.
2.6 Utflyttning - företag
Det vore naivt att inte se att globaliseringen utsätter det så unikt
internationellt inriktade svenska näringslivet för ett förändringstryck i
högre grad än länder med mindre och färre internationellt verksamma
företag. Det är också en självklar del i en globaliserad ekonomi att
Sverige i framtiden kommer att ha fler och fler företag med utländskt
ägande liksom många svenskar och svenska företag står för ett utländskt
ägande i andra länder. Det är bra av marknadsskäl och det är bra av
utvecklingsskäl att vi kan ha ett gränsöverskridande ägande. Men just
därför borde det vara dessa skäl som är de avgörande när företag flyttar
ut och inte våra inhemska skatteregler. Vi borde göra vad vi kan för att
Sverige skall kunna vara den framtida hemvisten för företag som växer
över gränserna.
Men vi ser nu en fortgående utflyttning av våra stora svenska företag, som
i stor utsträckning är präglad av andra skäl än de marknads- och struktur-
mässiga. I stället är det just skattereglerna som till stor del driver utveck-
lingen. Skatteregler som konsekvent missgynnar svenskt ägande av svenska
företag och som gynnar utländskt ägande av svenska företag. Detta påverkar
varje beslut om försäljning och utflyttning till nackdel för Sverige. Konse-
kvenserna av ett sådant här systemfel för Sverige som kunskapssamhälle blir
stora. När ägandet och huvudkontoren flyttar ut påverkar det långsiktigt
antalet anställda i Sverige, liksom omfattningen och inriktningen av investe-
ringar och forskning.
Den svenska förmögenhetsskatten gör att ägande med Sverige som bas blir
dyrare än ägande i andra länder. Det påverkar självfallet den långsiktiga
kapitalbildningen och förutsättningarna för svenskt ägande. Den svenska
dubbelbeskattningen slår ännu värre mot svenskt ägande av svenska företag.
Den gör det dyrare för svenskar att äga de svenska företagen medan det är
billigare för de utländska. Det gör det lönsamt för svenska ägare att sälja till
utländska, eftersom man då får mer betalt än vad de egna aktierna är värda
för en själv. Med dubbelbeskattningen blir nämligen avkastningskravet på
det investerade kapitalet högre. Utan dubbelbeskattning blir avkastnings-
kravet lägre.
Den totala ägandeskatten bland EU-länderna visas i nedanstående diagram.
Diagram 2.4: Total ägandeskatt
För samma pris på aktierna tjänar en utländsk ägare mer på sitt ägande i
ett svenskt företag än en svensk ägare. Därför kan en utländsk ägare
betala mer än en svensk ägare med samma avkastningskrav. Det leder
självfallet till att alltfler svenska företag köps upp. Den svenska börsen
ägs i dag till 43 procent av utländska ägare (korrigerat för indirekt
ägande). Bland enskilda bolag ägs exempelvis Ericsson till 55 procent av
utländska aktörer.
Diagram 2.5. Utländskt ägande på Stockholmsbörsen
Det är självfallet bra med ökade direktinvesteringar i Sverige. Det bidrar
till tillgången på kapital. Men det är inte bra att den svenska
ägarbeskattningen motverkar svenskt ägande och därigenom driver fram
en utveckling av alltmer utländskt ägande.
3 Den ekonomiska utvecklingen
3.1 Internationella utvecklingen
3.1.1 Fortsatt stark tillväxt
Till följd av en fortsatt stark utveckling i den amerikanska ekonomin
nådde den globala tillväxten (OECD) nära 3 procent under 1999. För de
kommande två åren beräknas världsekonomins tillväxt till 4 procent.
Även om USA under föregående år liksom tidigare var det verkliga
dragloket kunde ett tämligen tydligt konjunkturuppsving noteras även i
Europa, främst under slutet av året.
För i år pekar prognoserna på att skillnaderna mellan USA och EU-
området vad gäller BNP-tillväxten blir än mindre, och nästa år tyder det
mesta på att tillväxten inom EU blir högre än i USA. Stram penningpolitik
förväntas emellertid dämpa tillväxten redan under nästa år i både USA och
EU.
I den japanska ekonomin har en stabilisering skett, och även om den
förväntas fortsätta de kommande åren kommer tillväxttakten att förbli
tämligen modest. I övriga östasiatiska länder förväntas den ekonomiska
återhämtningen bli fortsatt stark även i år.
Trots den starka tillväxten förväntas inflationen bli fortsatt låg både i år
och under 2001; kring 2,5 procent i USA och knappt 2 procent inom EU
(mätt som ökningstakten i konsumentpriserna, KPI ). En anledning är att
både amerikanska Federal Reserve och europeiska ECB förväntas föra en
stram penningpolitik och justera upp sina respektive styrräntor ytterligare.
Detta är också anledningen till att tillväxten förväntas sjunka något nästa år,
dock från en hög nivå.
Än har inte vårens nedgångar på världens aktiemarknader påverkat
prognoserna vad gäller den reala ekonomin. Flertalet analytiker tror inte
heller att så blir fallet, såvida inte nedgången på framför allt den amerikanska
marknaden blir kraftig och långvarig.
Tabell 3.1: BNP-tillväxt, procentuell förändring
Tabell 4: (1998 1999 2000 2001 )
Fotnot: 1998 och 1999: utfall. 2000 och 2001: prognos.
Källa: Konjunkturinstitutet och OECD.
3.1.2 De finansiella marknaderna
Ljusare globala tillväxtutsikter och förväntningar om stramare
penningpolitik har lett till högre obligationsräntor under 1999.
Ränteuppgången var störst i USA, vilket bidrog till en relativt kraftig
förstärkning av dollarn mot främst euron. Under innevarande år har
obligationsräntorna i flertalet länder fallit tillbaka något. Marknaden ser
en något långsammare global tillväxt nästa år, och centralbankernas korta
styrräntor förväntas nå toppen i år vad gäller USA, och senast i början av
nästa år vad gäller euro-området.
Federal Reserve höjde successivt riktvärdet för den korta styrräntan (fed
funds) under hösten 1999 och vintern 2000 med totalt 1,25 procentenheter
till 6 procent. Uppenbarligen är inte den amerikanska centralbanken helt
övertygad om att den hittills snabba produktivitetsutvecklingen skall bestå.
Skulle produktiviteten avta skulle detta, i kombination med den starka
sysselsättningen, förmodligen leda till överhettning och högre inflation.
Centralbanken är således osäker på hur långt den s.k. nya ekonomin kan
driva produktiviteten ytterligare. För att motverka detta tror flertalet
marknadsbedömare att Federal Reserve höjer styrräntan ytterligare under
innevarande år med 0,25-0,5 procentenheter. Detta torde dock räcka för att
dämpa eventuella överhettningstendenser, varför det kan bli aktuellt med en
lättare amerikansk penningpolitik redan under nästa år. Därmed torde de
långa amerikanska marknadsräntorna nå toppen under innevarande år för att
därefter falla tillbaka.
Efter förra årets uppgång har utvecklingen på den amerikanska
aktiemarknaden varit betydligt mer skakig under innevarande år. Framför allt
har svängningarna varit stora vad gäller teknik- och IT-relaterade aktier.
Efter kraftiga nedgångar i början av april har mer än hela årets uppgång på
den tekniktunga Nasdaqbörsen raderats ut. Index för de mer traditionella
industriaktierna stod i början av april också lägre jämfört med årsskiftet, men
där har utvecklingen varit mindre dramatisk.
Det något oroligare läget på börsen har än så länge (förmodligen) inte lett
till att Federal Reserve reviderat sin syn på den ekonomiska utvecklingen i
stort och därmed också på inflationstrycket. Företrädare för Fed har
emellertid vid tidigare tillfällen varnat för att alltför stora kursuppgångar
kan
leda till orimliga vinstförväntningar, och därför är det mycket möjligt att
centralbanken ser börsnedgången som en nyttig korrigering. Skulle
nedgången på den amerikanska aktiemarknaden fortsätta så att det finansiella
systemet hotas tror marknadsanalytiker att det kan leda till att Fed avstår från
att höja korträntan ytterligare. Något oroväckande är de amerikanska
hushållens relativt sett höga skuldsättning och låga sparande. Motsvarande
utveckling syns inte i Europa, ännu, och det gör också att en börsnedgång i
USA kan få långt mer negativa effekter på ekonomin än eventuella
börsnedgångar i Europa.
EMU:s gemensamma centralbank ECB har också dragit upp sin styrränta
med totalt 1 procentenhet de senaste månaderna till 3,5 procent. En stark
konjunkturutveckling talar för att styrräntan höjs ytterligare under 2000.
Förutom starkare konjunkturinsikter har också den svagare euron samt högre
oljepriser föranlett ECB att dra upp det korta ränteläget. De stigande långa
marknadsräntorna inom euro-området indikerar förväntningar om ytterligare
korträntehöjningar från ECB. Flertalet prognoser pekar på en styrränta kring
4-5 procent fram till 2001.
Utanför euro-området har starkare konjunkturutsikter redan lett till att
brittiska centralbanken Bank of England dragit upp sin styrränta under
hösten och vintern till 6 procent. Fortsatt inflationstryck till följd av en
överhettad arbetsmarknad samt det höga oljepriset förväntas leda till att
korträntan höjs ytterligare i år, även om toppen snart förmodas vara nådd.
Den fortsatt starka ekonomin i USA samt det faktum att konjunktur-
uppgången i Europa dröjt och därmed ökade räntedifferenser mellan USA
och euro-området har lett till att euron deprecierat gentemot dollarn. Även
det brittiska pundet har stärkts gentemot euron. Den något mindre starka
USA-ekonomin tillsammans med högre tillväxt inom euro-området, sam-
tidigt som räntedifferensen mellan USA och euro-området minskar torde leda
till att euron stärks från nuvarande nivåer. Då tillväxten inom euro-området
de kommande åren även förväntas överstiga tillväxten i Storbritannien är en
starkare euro mot pundet också trolig.
Även i Europa, liksom i Asien, har börserna vänt nedåt under våren, men
analytiker ser det främst som en reaktion på nedgången i USA. Övriga
börser, framför allt de europeiska, anses betydligt mindre övervärderade än
den amerikanska.
I Japan steg den långa obligationsräntan i slutet av året och uppgången har
fortsatt även i år. Det handlar emellertid om en uppgång från en mycket låg
nivå, och fortfarande ligger den 10-åriga räntan under 2 procent. Även yenen
har stärkts mot dollarn och euron.
3.1.3 Den reala utvecklingen
En fortsatt mycket stark konsumtion gjorde att tillväxten i USA-
ekonomin var fortsatt mycket stark under 1999. Ökad sysselsättning samt
en positiv förmögenhetsutveckling efter de senaste årens börsuppgångar
är de främsta orsakerna till den starka konsumtionen. En förhållandevis
stark produktivitetstillväxt (omkring 2,5-3 procent per år de senaste
åren), bl.a. till följd av snabb teknikutveckling, har hållit tillbaka
inflationen trots den starka tillväxten, även om inflationstakten har ökat
det senaste året.
Det senare mycket till följd av det högre oljepriset. En starkare dollar mot
framför allt euron har verkat i motsatt riktning och har dessutom verkat
hämmande på exporten och ökat importen. Det amerikanska bytesbalans-
underskottet har därmed ökat ytterligare.
De flesta prognoser pekar på en fortsatt hög tillväxttakt i år, även om den
förväntas falla något jämfört med 1999. För nästa år förväntas tillväxten falla
ytterligare till under 3 procent. Framför allt förväntas konsumtionen avta,
och centralbankens räntehöjningar förväntas också ge en dämpande effekt.
Förmögenhetstillväxten förväntas inte bli lika stark det kommande året som
det föregående, vilket är en viktig orsak till att tillväxten går in i en
lugnare
fas.
Då det mesta talar för att dollarn försvagas mot euron kommer den
amerikanska exporten att öka i år och 2001, vilket påverkar tillväxten
positivt. Tillsammans med något lägre import innebär det att bytesbalansen
stärks.
I Europa förväntas tillväxten ta ordentlig fart i år efter en ganska kort
avmattningsperiod till följd av Asienkrisen. Inom euro-området har den
svaga euron och den fortsatt starka USA-ekonomin fått till följd att inte
minst exporten utvecklades starkt under slutet av förra året. Bättre syssel-
sättningsläge i flertalet euro-länder förväntas leda till att även den inhemska
efterfrågan tar fart det kommande året. Uppgångarna på aktiemarknaderna i
Frankrike och Tyskland förmodas bidra positivt till utvecklingen. Inte minst i
Tyskland syns nu en ljusning inom den inhemska ekonomin. Fortfarande
ligger den tyska ekonomin emellertid efter flertalet övriga euro-länder i
konjunkturcykeln. Irland, Spanien och Finland är de länder där tillväxten
bedöms som starkast det kommande året. Frankrike har en tillväxt som ligger
i linje med snittet för euro-området.
Redan under nästa år förväntas den stramare penningpolitiken leda till att
tillväxten inom euro-området mattas något. Detta sker dock från en hög nivå,
och tillväxten förväntas ligga på nära 3 procent 2001.
Utanför EMU förväntas det ske ett rejält uppsving för den brittiska
ekonomin. Stark export till följd av högre omvärldskonjunktur samt högre
inhemsk efterfrågan till följd av starkare sysselsättningsläge gjorde att
tillväxten steg markant under andra halvåret 1999, och även under 2000
förväntas den positiva utvecklingen fortsätta. Precis som för euro-området
förväntas en stram penningpolitik leda till en lugnare konjunkturutveckling
under nästa år.
Till skillnad mot USA har produktiviteten i Europa inte uppvisat någon
uppgång de senaste åren. Förra året uppgick produktivitetstillväxten inom
euro-området till låga 0,6 procent. Däremot har sysselsättningen ökat, vilket
lett till att arbetslösheten inom euro-området gått ned från drygt 11 procent
1998 till drygt 10 procent 1999. I år förväntas arbetslösheten falla ytterligare
till omkring 9,5 procent (enligt OECD:s prognos). Det skulle i så fall
innebära den lägsta arbetslöshetsnivån sedan 1992. Många ekonomiska
bedömare menar att anledningen till utvecklingen är att flera länder, däri-
bland Frankrike, Nederländerna och Spanien, infört mer flexibla arbets-
rättsliga regleringar som gjort det lättare och framför allt fördelaktigare för
företagen att nyanställa. Utanför euro-området har Storbritannien redan
tidigare minskat regleringarna på arbetsmarknaden.
Även om det således syns en viss strävan bland vissa europeiska länder att
göra framför allt arbetsmarknaden mer flexibel framstår det ofta som att
Europa hamnat på efterkälken när det gäller ekonomiska strukturreformer,
inte minst i jämförelse med USA. Inte minst OECD har i sina analyser
efterlyst en reformering av arbetsmarknaden i flertalet europeiska länder.
Faktiska åtgärder samt uttalanden från officiella EU-källor tyder på att en
omsvängning i Europa också kan vara på gång (se nedan).
I Japan har en expansiv finanspolitik stimulerat ekonomin och en fallande
BNP-tillväxt 1998 byttes mot en positiv för 1999, även om den positiva
tillväxten var under 1 procent. Den långsamma uppgången förväntas fortsätta
det kommande året, och inte minst exporten ser ut att utvecklas starkt till
följd av den starka omvärldskonjunkturen.
Inom den japanska finanssektorn är reformbehovet fortfarande stort, och
att påbörjade reformer slutförs är en förutsättning för en högre och stabilare
ekonomisk tillväxt. Den relativt kraftiga apprecieringen av yenen kan verka
dämpande på exporten. Det hörs också varningar för att de något högre
räntorna kan slå mot den japanska banksektorn, som fortfarande är långt
ifrån stabil. Även om ränteuppgången sker från en mycket låg nivå är
japanska banker mycket känsliga för högre räntor, inte minst på grund av
deras stora innehav av statsobligationer.
De sydostasiatiska länderna har återhämtat sig snabbt efter krisen 1997-
98. Ökad export till följd av svaga valutor och fortsatt stark efterfrågan i
främst USA har drivit upp tillväxten. Vidtagna strukturella reformer inom
bland annat de finansiella sektorerna har dessutom stärkt förtroendet för
regionen. I år och nästa år förväntas tillväxten också få stöd av en stigande
inhemsk efterfrågan, och exempelvis Sydkorea förväntas nå en BNP-tillväxt
på klart över 5 procent per år både 2000 och 2001. Stärkta valutor, stramare
penningpolitik och något måttligare omvärldskonjunktur förväntas dock leda
till att tillväxten i regionen når mer måttliga nivåer i slutet av prognos-
horisonten.
3.1.4 Utvecklingen inom Norden
Bland de nordiska länderna är tillväxten starkast i Finland. Även i ett
globalt perspektiv är den finländska tillväxttakten hög. Under förra året
märktes en något mattare BNP-ökning, men redan i år förväntas
ekonomin på nytt växa med över 4 procent. Framför allt är det den
inhemska efterfrågan - som noterade viss avmattning under 1999 - som
till följd av högre sysselsättning förväntas ta ordentlig fart de kommande
åren. Även exporten, som mattades något under förra året, förväntas ta
ny fart under det kommande året. Inflationen, mätt som ökningstakten i
KPI, stiger något till omkring 2 procent i år och 2001.
Danmark noterade en tämligen modest BNP-ökning under förra året. En
stram finanspolitik dämpade den inhemska efterfrågan. Det kommande året
förväntas sysselsättningen öka samtidigt som reallönerna stiger. Då
exportutvecklingen förväntas bli fortsatt god leder detta till att
tillväxttakten
för i år ökar till strax under 2 procent. En förhållandevis stram penningpolitik
hämmar tillväxten något. Bland annat till följd av höga löneavtal förväntas
inflationen ligga kvar på strax över 2 procent, för att nästa år falla tillbaka
till
strax under 2 procent.
Penningpolitiska åtstramningar i Norge ledde till att tillväxttakten under
förra året föll ganska rejält till under 1 procent. Bland annat mattades den
inhemska efterfrågan betydligt. I år förväntas BNP-tillväxten stiga markant
till följd av en tidigare lättnad i penningpolitiken, vilket stärker den
inhemska
efterfrågan, samt en exportuppgång till följd av stark omvärldskonjunktur.
Inte minst oljeexporten kommer att öka då nya oljefält kommer att öppnas
det kommande året. Inflationen förväntas ligga kvar på drygt 2 procent i år,
men något lägre oljepriser under nästa år sänker inflationen till strax under 2
procent.
3.1.5 Produktivitet och tillväxt
Som ovan beskrivits har vissa länder i Europa påbörjat vissa
avregleringar inom arbetsmarknadsområdet. Utan tvekan är det just
flexibla arbetsmarknadsregleringar i USA som bidragit till att nationen
ända sedan början av 1980-talet haft en tillväxttakt högre än den i
Europa. Den amerikanska tillväxten har sålunda varit
sysselsättningsdriven, medan tillväxten i Europa främst varit
produktivitetsdriven. Flertalet europeiska länder har således haft en högre
produktivitetstillväxt än den i USA. Förklaringen till att ett visst
motsatsförhållande skulle råda mellan hög sysselsättning och hög
produktivitet är att en större del av s.k. lågproduktiv arbetskraft tas i
anspråk i länder med låg arbetslöshet.
De senaste åren har emellertid ett skifte skett, och sedan mitten av 1990-
talet har USA haft en högre produktivitetstillväxt än EU. Detta trots att USA
fortfarande har en betydligt lägre grad av arbetsmarknadsregleringar än vad
som gäller för flertalet EU-länder, och en lägre arbetslöshet. Tillväxttakten i
USA har dessutom varit högre under 1990-talet jämfört med 1980-talet,
medan det omvända gäller för EU-länderna.
Förklaringen ligger förmodligen i den tekniska utvecklingen och det som
allmänt gått under beteckningen "den nya ekonomin". Studier visar exempel-
vis att det är lättare och att det framför allt går fortare att tillgodogöra sig
vinsterna från ny teknik när arbetssituationen omgärdas av mindre regle-
ringar. Europeiska företag har det således svårare att realisera den potential i
form av effektivare arbetsfördelning som ny teknologi erbjuder.
Även regleringar på produktmarknaden visar att USA har betydligt lägre
grad av regleringar än vad som gäller för flertalet europeiska länder. Ett
undantag i Europa är återigen Storbritannien. Produktregleringar tar sig ofta
uttryck som skyddade och statssubventionerade sektorer, som därigenom
också i högre grad är skyddade från konkurrens. Produktregleringar bidrar
ofta till att bibehålla rådande marknadsstrukturer och till att förändrings-
trycket hos aktörerna blir mindre.
Under 1990-talet har vissa framsteg gjorts i Europa på detta område. Bl.a.
har omfattande avregleringar gjorts inom områden som tele-, el- och
transportmarknaden. Dessutom har införandet av euron lett till hårdare
priskonkurrens inom euro-området. På längre sikt är det därför mycket som
talar för att den nya ekonomin i form av högre produktivitet kommer att få
genomslag även i Europa.
Det är i ljuset av denna utveckling som OECD:s uppmaning till EU-
länderna om fortsatta avregleringar, inte minst på arbetsmarknaden, skall ses.
Diagram 3.1: Tillväxttakt i USA, EU, Japan och Sverige
Diagram 3.2: Produktivitetstillväxt
Diagrammen visar på det sätt som USA under 1990-talet dragit ifrån
Europa och Japan vad gäller såväl tillväxt som produktivitet. En mer
avreglerad amerikansk ekonomi som underlättat tillgodogörandet av ny
teknik förmodas vara en viktig förklaring.
3.1.6 Världshandeln
Trots misslyckandet vid det senaste WTO-mötet talar det mesta för att
världshandeln kommer att öka under innevarande år. I en WTO-rapport
från april i år tror organisationen på en ökning av världshandeln med 6,5
procent i år. Det är den starkaste uppgången sedan före Asienkrisen och
kan jämföras med förra årets uppgång på 3,5 procent. IMF förutspår att
världshandeln ökar med 7,1 procent i år.
Förra året var det USA som svarade för en stor del av uppgången - landet
stod för 18 procent av världens import - men i år förväntas även Europa i allt
högre grad bidra till en ökad handel. Anledningen är naturligtvis de
prognoser som pekar mot en högre tillväxt i Europa. Även utvecklingen i de
asiatiska länderna förväntas vara fortsatt stabil, om än något lägre än förra
året. Men framför allt är det länderna i Latinamerika, Mellanöstern samt
Östeuropa som kommer att öka sin del av världshandeln. Både exporten från,
samt importen till, dessa länder beräknas ta fart i år, spår både WTO och
IMF.
Utan tvekan är en ökad liberalisering av världshandeln en av de absolut
viktigaste förutsättningarna för en ökad global tillväxt de kommande åren.
Detta är också något som OECD ofta trycker på, inte minst i organisationens
långtidsanalys från 1997. I den spås en genomsnittlig tillväxt för OECD-
länderna på 2 procent per år 1997-2015. Länder utanför OECD - latin-
amerikanska, afrikanska, vissa östeuropeiska samt vissa asiatiska länder -
spås ha en tillväxt på drygt 4 procent per år under samma period.
Med en ytterligare liberalisering av världshandeln, d.v.s. avskaffande av
kvarvarande tullar, handelshinder och subventioner, samt reformeringar av
många länders arbetsmarknader, skulle tillväxten för OECD-länderna bli 3
procent per år 1997-2015, d.v.s. en procentenhet högre än i basalternativet.
För icke-OECD-länderna blir skillnaden än större. Där blir tillväxten 7
procent per år, d.v.s. 3 procentenheter högre än i basalternativet.
De misslyckade WTO-förhandlingarna, kvarvarande tullar samt stora
statliga subventioner, inte minst inom EU, ter sig därmed som oroväckande.
För att världshandeln skall utvecklas vidare för att de mer positiva
tillväxtutsikterna skall förverkligas måste Sverige därför vara pådrivande till
förslag som syftar till minskade subventioner och friare världshandel.
3.2 Utvecklingen i Sverige
3.2.1 En stark konjunktur ger god tillväxt
Den inhemska konjunkturutvecklingen var fortsatt gynnsam under 1999.
BNP-tillväxten uppgick till nära 4 procent efter en stark utvecklingen för
framför allt konsumtionen. Ökade reallöner och förmögenheter, till följd
av högre tillgångspriser, har lett till att hushållen ökat konsumtionen och
minskat på sparandet.
Även om det hittills främst varit den inhemska efterfrågan som drivit
tillväxten har även exporten ökat. En fortsatt god internationell konjunktur-
utvecklingen talar för att exporten fortsätter att utvecklas starkt även det
kommande året. Inte minst gäller detta exporten till EU, då tillväxten i denna
region förväntas ta fart under innevarande år.
Den öppna arbetslösheten minskade ytterligare under 1999 och förväntas
fortsätta att minska under 2000. Enligt Konjunkturinstitutets (KI) prognoser
uppnås regeringens arbetslöshetsmål först i slutet av detta år, och nästa år
förväntas arbetslösheten ligga kvar kring 4 procent.
Den snabba tillväxten till trots förväntas inflationen förbli förhållandevis
låg. KI spår att inflationen, mätt som den underliggande inflationen
(UND1X) , på två års sikt ligger under Riksbankens mål om 2 procent.
Riksbanken tror emellertid att inflationen på två års sikt ligger marginellt
över inflationsmålet . Då osäkerheten om det framtida inflationstrycket
bedöms som stor tror dock flertalet analytiker att Riksbanken drar upp
styrräntan ytterligare i år och nästa år. Den penningpolitiska åtstramningen i
kombination med en något lugnare internationell konjunkturutveckling ligger
bakom prognoserna om en något lägre BNP-tillväxt nästa år, jämfört med i år
och förra året.
Tabell 3.2: Nyckeltal i Sveriges ekonomi, procentuella förändringar
Tabell 5: (Utfall Prognos )
KI = Konjunkturinstitutet, FD = Finansdepartementet
Källa: Konjunkturinstitutet och regeringens vårproposition
3.2.2 De finansiella marknaderna
Uppskruvade tillväxtprognoser och utländska ränteuppgångar ledde till
stigande inhemska marknadsräntor under förra året. I slutet av året höjde
Riksbanken reporäntan med 0,35 procentenheter till 3,25 procent, och i
februari höjdes reporäntan med en halv procentenhet ytterligare till 3,75
procent. Fortfarande finns förväntningar på marknaden om ytterligare
åtstramningar (KI spår en reporänta på 4,25 procent nästa vår), men
prognoser om en något lugnare internationell konjunkturutveckling i
slutet av innevarande år och därigenom fallande internationella räntor har
fått även de svenska marknadsräntorna att falla tillbaka hittills i år.
Analytiker pekar också på ett högt förtroende för både den svenska
centralbankens och utländska centralbankers förmåga att hålla inflationen
nere som en orsak till de lägre räntorna.
Spekulationer om en utförsäljning av statliga Telia, vilket skulle leda till
en ännu snabbare minskning av statsskulden, ledde under våren till att
svenska räntor gick ned i snabbare takt än de utländska. I mars hade
differensen mellan svenska och tyska 10-åriga statsobligationsräntor gått ned
till rekordlåga 0,1 procentenheter. I början av april låg differensen kring 0,2
procentenheter. I mitten av april låg den svenska 10-åriga statsobligations-
räntan på strax under 5,5 procent.
På valutamarknaden har kronan stärkts gentemot euron, och försvagats
gentemot dollarn. Det kommande ett och ett halvt året, framför allt under
2001, tror de flesta analytiker att kronan kommer att försvagas mot euron
men stärkas mot dollarn till följd av den allmänna utvecklingen på
valutamarknaden (se internationella avsnittet).
Det är fortfarande osäkert hur Riksbanken ser på den senaste turbulensen
på den svenska aktiemarknaden och om bankens prognoser påverkats av
börsnedgången. De flesta analytiker tror inte att så är fallet ännu, och om
börsfallet blir kortvarigt uteblir också effekten på penningpolitiken.
Börsnedgången i Sverige betraktas mest som en reaktion på nedgången på
den amerikanska marknaden. En fortsatt svag aktiemarknad kan påverka
inflationsförväntningarna, och därmed Riksbankens penningpolitik, då lägre
aktiekurser påverkar hushållens förmögenhetsställning negativt, vilket kan
dämpa konsumtionen.
Tabell 3.3: Räntor och valutakurser, årsgenomsnitt
Tabell 6: (Utfall Prognos (KI) )
Källa: Konjunkturinstitutet, mars 2000
3.2.3 Den reala utvecklingen
Den främsta drivkraften bakom förra årets starka tillväxt var
konsumtionen. Hushållens ekonomiska ställning har stärkts, och
förväntningarna om fortsatt god utveckling inom den egna ekonomin är
stabila. Framför allt var det försäljningen av sällanköpsvaror som ökade.
Hushållens konsumtion ökar numera snabbare än den disponibla
inkomsten, och skuldsättningen har ökat tämligen rejält. Än så länge är
utvecklingen inte alarmerande, och det är långt kvar till de obalanser som
rådde i slutet av 1980-talet.
Exportutvecklingen var något dämpad i början av förra året, men under
andra halvåret ledde en stärkt internationell konjunktur till att exporten tog
fart. Inte minst inom EU märktes en starkare konjunkturutveckling i slutet av
1999.
Däremot var förra årets importutveckling svag med tanke på den höga
inhemska efterfrågan och inte minst exporten (Exportindustrin är import-
intensiv och svarar normalt för den största delen av importen). Enligt
Konjunkturinstitutet ligger en trolig förklaring i att de delar av export-
industrin som ökade mest under 1999, d.v.s. läkemedel och teleutrustning,
inte är lika importintensiv som den mer traditionella verkstadsindustrin.
Importen av konsumtionsvaror ökade under förra året.
I år förväntas importen öka rejält, och då framför allt till följd av ökad
importefterfrågan från exportindustrin. Exporten förväntas således öka i år,
och inte gäller detta exporten till de övriga nordiska länderna. I övrigt lär
den
starkare konjunkturutvecklingen inom EU samt en fortsatt stark utveckling i
de asiatiska länderna leda till ökad export.
Efter en förhållandevis svag produktivitetsutveckling 1999 förväntas
produktiviteten öka både i år och nästa år. I slutet av 2001 förväntas dock
kapacitetsutnyttjandet ha nått en sådan nivå att en fortsatt stark produkti-
vitetsökning inte är trolig. Den högre produktiviteten det kommande året
förväntas till stor del vara konjunktur- och produktionsdriven. På längre sikt
är det osäkert hur stor produktivitetstillväxten är (se internationella
avsnittet
om produktiviteten).
Den starka industrikonjunkturen förväntas leda till ökade investeringar
inom industrin både i år och nästa år. Detta efter det att investeringarna
utvecklades tämligen svagt 1999, till följd av den tidigare Asienkrisen.
Investeringarna inom konsumtionsvaruindustrin ökade emellertid redan
förra året.
Till följd av den fortsatt goda konkjunkturutvecklingen förväntas
sysselsättningen öka och arbetslösheten falla ytterligare från dagens nivåer.
Regeringen har indikerat att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan komma att
öka i år, vilket hjälper till att sänka den öppna arbetslösheten. Dock tror KI
att regeringens mål om en öppen arbetslöshet på högst 4 procent uppnås först
i slutet av detta år, och att denna nivå sedan förblir i stort sett konstant för
hela 2001. Redan finns för övrigt indikationer på att arbetskraftsutbudet inte
ökar lika snabbt som sysselsättningen, vilket kan leda till problem längre
fram. Dessutom finns en stor regional obalans då sysselsättningsökningen är
starkt koncentrerad till vissa regioner. (Se kapitel 2 om obalanserna på
arbetsmarknaden.)
Tabell 3.5: Arbetsmarknadsläget mars 2000
Tabell 8: (Mars 2000 Förändring mars 1999 )
Källa SCB
Anmärkning: I tabellen har inte hänsyn tagits till förtidspensionärer och
personer som av andra anledningar står utanför arbetsmarknaden. Den
verkliga totala arbetslösheten är därmed ännu högre än 10,3 procent.
4 Vårpropositionen - från reformpolitik till
utgiftsagenda
4.1 Fel politik vid fel tillfälle
Med vårpropositionen markerar regeringen en klar kursändring vad
gäller den ekonomiska politiken. Borta är det reformtänkande som till
stor del präglade svensk politik under 1990-talet. I stället väljer
regeringen att gå tillbaka till den politik som kännetecknade1970- och
1980-talen och som till stor del låg bakom de svåra åren under det tidiga
1990-talet. Trots att tillfället till reformer nu är det allra bästa försummar
regeringen de strukturella reformer som behöver göras.
Därmed är regeringen också på väg att göra om misstagen från 1970- och
1980-talen, nämligen att öka utgifterna under högkonjunktur. Att regeringen
inte lyckas hålla utgifterna under kontroll och att budgeten därmed - mitt
under brinnande högkonjunktur - fortfarande visar ett stort strukturellt
underskott är ett stort misslyckande. Samtidigt avstår regeringen från att
vidta de strukturella reformer som Sveriges ekonomi är i skriande behov av.
Socialdemokratisk reformpolitik är uppenbart detsamma som ökade utgifter
och ökad offentlig makt på medborgarnas bekostnad.
Under 1990-talet kom Sverige att bryta med en utveckling som präglat den
ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet. När lågkonjunkturen drabbade
Sverige gick det inte längre att skjuta de akuta problemen framför sig.
Borgerliga och socialdemokratiska politiker kommer förmodligen att fort-
sätta att träta om huruvida det var som sämst 1993 eller om det svängde
1993.
Men det viktiga är att en grund för en förändring lades under 1990-talet;
skattereformen, saneringspolitiken med besparingar och ny budgetdisciplin,
anti-inflationspolitiken och sedermera en självständig riksbank, EU-medlem-
skapet, avregleringen av telemarknaden samt pensionsreformen är några
exempel. Under 1990-talet lade regeringarna i Sverige en bra grund för
dagens ekonomiska utveckling.
Reformerna präglades av att de var marknadstillvända, de skapade ökat
utrymme för privat sektor, och de begränsade på olika sätt de offentliga
utgifterna. Nu ser vi en omvänd reformagenda. Den sker under inflytande av
de krafter som ofta bekämpade 90-talsreformerna. Med vårpropositionen
släpper regeringen igenom en vänsteragenda som går i motsatt riktning
jämfört med 1990-talet.
Ökade offentliga utgifter gör att Sverige fortfarande har en av världens
mest konjunkturkänsliga statsfinanser. Därmed är risken stor att vi återigen
drabbas hårt när konjunkturen vänder nedåt. Frånvaron av strukturella
reformer gör att Sverige inte har förbättrat sin långsiktiga tillväxtpotential i
den utsträckning som vore önskvärd. Därmed är risken stor att vi fortsätter
att halka efter i ett internationellt perspektiv. Regeringen är således på väg
att
missa en stor chans att förbättra det svenska utgångsläget inför framtiden.
Misstagen från förr är på väg att upprepas.
4.2 Uteblivna reformer - svagheter cementeras
Det är talande att regeringen i sin vårproposition inte med ett ord nämner
"strukturella reformer". På flera områden klarar inte den svenska
ekonomin av de krav som den nya ekonomin ställer.
4.2.1 Arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden är fortfarande stel och ineffektiv. I tillväxtregionerna
är flaskhalsproblemen ett faktum. Trots högkonjunktur och
arbetskraftsbrist inom många branscher är fortfarande uppemot en halv
miljon människor arbetslösa eller saknar riktiga jobb. Det är numera
osäkert om arbetslösheten kan falla ytterligare utan att inflationen
samtidigt tar fart. Läget på dagens arbetsmarknad kan bäst beskrivas som
att vi har den gamla tidens arbetslöshet med nya tidens arbetsmarknad.
4.2.2 Sjukvård och omsorg
Problemen med bristande kvalitet, kostnadsutveckling och långa köer
inom sjukvården tas inte heller på allvar i regeringens proposition. I
stället görs precis tvärtom; privata och alternativa lösningar vid sidan av
de offentliga hotas, till och med förbjuds.
Avregleringar som inom andra sektorer lett till en dynamisk utveckling till
fördel för alla inblandade parter skall således omöjliggöras inom vården och
omsorgen. Ideologin får här gå före omsorgen av patienter och personal.
Regeringens förslag om maxtaxa inom barnomsorgen är ytterligare ett
exempel på hur offentliga lösningar gynnas på andras bekostnad.
4.2.3 Utbildning
Även inom skolan kännetecknas verksamheten ofta av bristande kvalitet,
trots personalens ansträngningar. Detta har i sin tur gett upphov till
problem med rekryteringen av kompetenta och utbildade lärare. Trots det
hotas såväl friskolor som privata alternativ av regeringen. Detta
samtidigt som föräldrar, elever och även lärare i allt större utsträckning
väljer andra skolor än de offentliga.
4.2.4 Bostadspolitiken
Vad gäller bostadspolitiken syns heller ingen vilja till förändring och
reformering. Trots att det nuvarande systemet med satsningar på
kommunala bostadsföretag och regleringar leder till skyhöga
boendekostnader, en stel och trögrörlig marknad samt ett oacceptabelt
slöseri med skattebetalarnas pengar motsätter sig regeringen
avregleringar och ökad konkurrens. Faktum är att det låga
bostadsbyggandet hotar tillväxten i många storstadsregioner.
4.2.5 Infrastrukturen
Viktiga infrastruktursatsningar, som exempelvis vägbyggen i tillväxt-
regionerna, har lagts på hyllan. Utbyggnaden av bredband och tillgäng-
ligheten till dessa skall till stor del finansieras med statliga medel, vilket
förefaller mycket märkligt med tanke på den snabba utveckling som
kännetecknar IT-sektorn.
4.2.6 Skatterna
Några förslag om sänkta skatter för företagande och nya arbetstillfällen
återfinns inte i regeringens proposition. Detta trots de uppenbara
konsekvenserna av höga skatter i kombination med internationalisering
och rörliga skattebaser. Den svenska dubbelbeskattningen och den höga
förmögenhetsskatten gör att företagen i allt större utsträckning flyttar ut
eller säljs till utlandet. Regeringen skriver i propositionen att den avser
att "tillsätta en särskild utredning med uppgift att förbättra
kunskapsunderlaget om internationaliseringens betydelse för olika
skattebaser och den framtida skattestrukturen". Det innebär således att
regeringen ännu saknar en strategi för hur denna utveckling skall mötas.
De höga inkomstskatterna bidrar också till denna utveckling, samtidigt
som de hindrar ett högre arbetskraftsutbud.
Vad gäller fastighetsbeskattningen skriver regeringen att upphörandet av
frysningen av taxeringsvärderna år 2001 kommer att leda till kraftiga
höjningar av fastighetsskatten. "Regeringen avser därför att återkomma i
budgetpropositionen med förslag som begränsar ökningen av skatteuttaget",
skriver regeringen i propositionen och klargör därmed att det blir höjda
fastighetsskatter, frågan är bara med hur mycket.
"Ytterst bestäms nivån på skatterna av de välfärdspolitiska ambitionerna
för bl.a. skola, vård och omsorg. Välfärden måste finansieras", skriver rege-
ringen i vårpropositionen, vilket visar dess statiska synsätt på
skattepolitiken.
Skattesänkningar ses som en restpost i budgeten, inte som ett sätt att nå
tillväxt och högre välfärd. Välfärd i sin tur definieras som politiskt
inflytande
över medborgarnas vardag.
4.3 Svag budgetpolitik
4.3.1 Utgiftsökningar
Trots att regeringen har ett närmast unikt tillfälle att genomföra
nödvändiga förändringar i syfte att stärka Sveriges långsiktiga
ekonomiska styrka görs exakt det motsatta; mitt under en konjunkturtopp
ökar de offentliga utgifterna. Det är just under en högkonjunktur som det
är extra viktigt att hålla utgifterna under stark uppsikt, och att i stället
stärka statsfinansernas motståndskraft gentemot konjunkturnedgångar.
Genom att öka utgifterna bevarar regeringen i stället statsbudgetens
konjunkturkänslighet, som gör att vi riskerar att ånyo drabbas extra hårt
under nästkommande lågkonjunktur.
Statsutgifterna som andel av BNP minskar mellan 1998 och 2002, men det
beror helt på att BNP ökar under perioden. I nominella termer ser vi en
kraftig ökning av utgifterna. Räknat i fast penningvärde kommer utgifterna,
exklusive statsskuldsräntor, under innevarande mandatperiod att öka med
omkring 100 miljarder kronor. Detta har bland annat lett till att regeringen
inte lyckats hålla utgifterna under de av riksdagen fastställda utgiftstaken.
Man har tvingats fatta nya beslut om nya och högre utgiftstak. Från vad som
gällde i höstas har utgiftstaken de kommande två åren höjts med 5 miljarder
kronor. För 2003 höjs taket med 30 miljarder kronor, jämfört med 2002.
Samtidigt har regeringen genom diverse trixande låtit vissa utgiftsökningar
ligga utanför utgiftstaken (se nedan om budgettrixande).
Tabell 4.1 De statliga utgiftstaken, mdr kronor
Tabell 9: (2000 2001 2002 2003 )
Regeringen har med tiden också tagit en allt större del av den så kallade
budgeteringsmarginalen i anspråk. Denna är avsedd att vara en buffert
för oförutsedda utgifter, exempelvis om den ekonomiska utvecklingen
blir sämre än väntat. Den ekonomiska utvecklingen har snarare blivit
bättre än väntat, men likväl har regeringen använt
budgeteringsmarginalen till planerade utgiftsökningar. Från att tidigare
ha varit fastställd till över 20 miljarder kronor har
budgeteringsmarginalen för nästa år krympt till 2,3 miljarder kronor.
Någon beredskap för oförutsedda utgiftsökningar har regeringen således
inte. Ett exempel är de ökade kostnaderna för sjukpenningen. Regeringen
har antagit att dessa kostnader kommer att öka med 12,8 miljarder kronor
mellan 1999 och 2003, medan Riksförsäkringsverket, RFV, har
prognostiserat ökningen till 16,9 miljarder kronor.
Från regeringens stödpartier hörs allt hårdare krav på att utgiftstaken skall
höjas ytterligare, alternativt helt slopas, samt att budgeteringsmarginalen
skall tas i anspråk till planerade utgiftsökningar.
Att statsbudgeten visar ett strukturellt underskott under högkonjunktur är
en god indikation på att regeringen är på väg att förlora kontrollen över
utgifterna. I år uppgår underskottet till 27 miljarder kronor. Nästa år ökar
underskottet ytterligare till 45 miljarder kronor. Statens löpande verksamhet
uppvisar således underskott. Att regeringen ändå kan visa ett överskott i
budgeten beror helt på engångseffekter, som överföringar av pengar från AP-
fonderna till statskassan samt intäkter från förväntade företagsförsäljningar
(se nedanstående tabell).
Tabell 4.2: Statsbudgetens saldo, mdr kronor
Tabell 10: (2000 2001 2002 2003 )
Källa: Regeringens vårproposition 2000
Det strukturella underskottet i statsbudgeten visar med tydlighet att den
svenska ekonomin långt ifrån är "färdigsanerad", vilket regeringen
försöker ge sken av. Talet om av "vi nu kan betala med egna pengar" är
således till stor del en bluff. Risken är i stället stor att vi möter nästa
konjunkturnedgång med ett betydande strukturellt underskott i
statsfinanserna.
För att klara utgiftstaken har regeringen genom budgettrixande gömt
undan stora utgiftsökningar. På olika sätt har regeringen, genom
bokföringsmässiga manövrer, som knappast skulle klassas som god
bokföringssed, nettoredovisat utgifter, belastat statliga företag med
utgifter, lagt utgifter helt utanför statsbudgeten och spridit ut utgifter
under flera år. På detta sätt har man gjort det möjligt att
utgiftsökningarna inte omfattas av utgiftstaket. För nästa år uppgår detta
trixande till totalt cirka 15 miljarder kronor (se tabell).
Det största beloppet gäller kostnaden för stängningen av Barsebäck. För
det första är alla ersättningsbelopp för stängningen av Barsebäck
nettoberäknade, d.v.s. beräknade exklusive bolagsskatt på 28 procent.
Det gäller såväl ersättningen till Barsebäck Kraft AB som ersättningen
till Vattenfall. Ersättningar som utgår vid expropriation och andra
liknande intrång är normalt alltid skattepliktiga. För att kunna göra
avsteg från denna princip har regeringen tvingats att i propositionen
lägga fram en särlag om skattebefrielse vid kärnkraftsavveckling. En mer
rimlig ordning som stått i god överensstämmelse med budgetlagens krav
på bruttoredovisning hade varit att låta utgående ersättningar vara
skattepliktiga och att räkna upp ersättningsbeloppen i motsvarande grad.
För det andra är det i avtalet inskrivet att ersättning till Vattenfall skall
räknas av mot bolagets årliga utdelning till staten. Ersättningen uppgår till
sammanlagt 2,6 miljarder kronor. Eftersom Vattenfalls utdelning under
senare år har uppgått endast till 1,5 miljarder kronor är bolagets utdelnings-
kapacitet otillräcklig för att man skall kunna reglera skulden vid ett
tillfälle. I
avtalet har emellertid detta lösts på så sätt att skulden förutsätts bli
amorterad
under en fyraårsperiod med 660 miljoner kronor mindre. Att på detta sätt
räkna av utgifter mot väntade inkomster är enligt vår mening helt oförenligt
med budgetlagens krav på bruttoredovisning.
För det tredje förutsätts i avtalet att vissa ersättningar uppgår till
sammanlagt 3,3 miljarder kronor, och detta belopp kommer i enlighet med
vedertagna budgetprinciper att betalas ut över anslag på budgetens utgifts-
sida. Men genom att fördela utbetalningarna över en 18-årsperiod blir
belastningen på de takbegränsade utgifterna respektive år tämligen begränsad
och kommer inte något år att överstiga 340 miljoner kronor.
Den andra stora posten för nästa år är kommunernas momsskuld till staten.
Denna efterskänks nu, vilket i praktiken blir ett bidrag till kommunerna som
inte redovisas över budgetens utgiftssida.
Den ovan beskrivna metoden att använda medel från budgeteringsmargi-
nalen till planerade utgiftsökningar är också det en form av budgettrixande.
Till följd av detta kräver vi att regeringen återkommer till riksdagen med
en fullständig redovisning av ovanstående utgifter samt hur dessa skall
rymmas inom utgiftstaken.
När den reformerade budgetprocessen togs i bruk för några år sedan var
dess främsta syfte att uppnå en stramare behandling av budgeten för att
Sverige därigenom skulle få bukt med de höga och ständigt höjda utgifts-
kvoterna. Att regeringen nu urholkar processen och kringgår budgetlagen är
mycket allvarligt. Den internationella samarbetsorganisationen OECD, som
tidigare uttryckt sin uppskattning och förhoppning över den nya svenska
budgetprocessen, skriver i sin senaste rapport om Sveriges ekonomi:
"Budgeteringsmarginalen har tillåtits minska alltför snabbt, vilket lett till
att
nödvändiga åtgärder uteblivit".
Tabell 4.4: Budgeteringsmarginalen, mdr kronor
Tabell 12: (2000 2001 2002 2003 )
Källa: Regeringens budget- och vårpropositioner. I de fall riksdagens beslut
skiljer sig från
regeringens redovisas regeringens förslag inom parentes.
4.3.3 Budgetens konjunkturkänslighet
Sedan 1996 har regeringen fört en politik som ökat de offentliga
utgifterna som överstiger omfattningen på tidigare utgiftsminskningar.
Detta präglar i hög grad inriktningen av vårpropositionen. Att regeringen
ägnat sig åt ökade utgifter och diverse ekonomiskt trixande i stället för
att ta sig an de strukturella problem som Sverige dras med har bidragit
till att ett annat välkänt problem kvarstår; statsbudgetens
konjunkturkänslighet. Detta har varit ett problem sedan mycket lång tid
och har också varit anledningen till att Sveriges statsfinanser drabbats
extra hårt vid lågkonjunkturer. Detta var tydligt inte minst i början av
1990-talet, då den borgerliga fyrpartiregeringen 1991 övertog en
ekonomi vars statsfinanser försvagades okontrollerat.
Hade regeringen från 1996 fullföljt en politik för att hålla utgifterna under
kontroll hade utgiftskvoten i dag varit väsentligt lägre. Att regeringen under
den aktuella högkonjunkturen avstår från att vidta strukturella reformer
innebär således att denna statsfinansiella konjunkturkänslighet kvarstår. Det
bådar inte gott den dagen konjunkturen vänder nedåt. Det enda sättet att
minska budgetens konjunkturkänslighet är att sänka skatterna och att sänka
utgifterna. Eftersom det är Sveriges höga skatte- och utgiftskvot som gör
budgeten konjunkturkänslig räcker det inte med att bara göra det ena. Så
höga skattekvoter och utgiftskvoter som Sveriges gör att utgifterna, främst de
inom socialförsäkringssystemet, snabbt stiger vid en konjunkturnedgång,
samtidigt som skatteintäkterna lika snabbt minskar. Enligt Konjunkturinsti-
tutets beräkningar innebär en nedgång i BNP med 1 procent att budgetsaldot
(som andel av BNP) försämras med 0,6-0,8 procentenheter. Det gör de
svenska statsfinanserna till de mest konjunkturkänsliga bland de nordiska
länderna, som alla i en internationell jämförelse ligger högt vad gäller
konjunkturkänslighet. Det omvända, att statsfinanserna förstärks snabbt,
händer naturligtvis vid en konjunkturuppgång, vilket vi nu alltså ser.
För nästa år beräknas statens inkomster till 56,7 procent (av BNP), varav
skatter svarar för 51 procent . Detta är visserligen en nedgång jämfört med
de två föregående åren, men dels beror denna nedgång på en högre BNP, dels
ökade skattekvoten kraftigt både 1998 och 1999. För fem år sedan, 1995, var
skattekvoten 48,3 procent. Utgifterna för nästa år hamnar på 53,4 procent.
Att skatterna, liksom utgifterna, i stort sett är oförändrade i nominella
termer innebär samtidigt att det handlar om en tillfällig förbättring som
snabbt vänder åt andra hållet när konjunkturen och därmed också BNP
vänder ned.
Genom att avstå från strukturella reformer både vad gäller intäkter och
utgifter är regeringen således på väg att missa chansen att i god tid skapa
förutsättningar för att en nedgång i konjunkturen inte skall slå lika hårt mot
statsfinanserna som tidigare.
Det internationella kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors, som har
till uppgift att betygsätta länders kreditvärdighet, meddelade så sent som i
slutet av mars i år att det inte är aktuellt att höja Sveriges kreditbetyg. Ett
högre betyg hade lett till lägre upplåningskostnader för staten. Motiveringen
till den uteblivna höjningen var just de konjunkturkänsliga statsfinanserna
och farhågor om att statsskulden på nytt kan komma att öka när
konjunkturläget försämras.
Diagram 4.1: Statsbudgetens konjunkturkänslighet
Diagrammet visar försämringen i budgetsaldot räknat från respektive
lands konjunkturtopp i slutet av 1980-talet till respektive lands
konjunkturbotten i början av 1990-talet. För Sverige gäller förändringen
av budgetsaldot över perioden1989-1993.
4.4 Ingen Europapolitik
Det är talande att Europapolitiken knappast alls tas upp i
vårpropositionen. Vad gäller EMU skriver regeringen: "Sverige har valt
att inte delta i valutaunionen från starten. Sverige håller dock dörren
öppen för ett senare inträde." Det är anmärkningsvärt att Sveriges
regering flyr från det faktum att vi redan i dag är med i valutaunionen
även om vi inte deltar i dess tredje fas. Det är också anmärkningsvärt att
regeringen inte tagit någon aktiv ställning i denna fråga. Otvivelaktigt har
denna senfärdighet negativa konsekvenser för Sverige.
Nästa vår skall Sverige vara ordförandeland inom EU, och sannolikt
kommer regeringens tveksamhet inför EMU att vara en betydande nackdel
under ordförandeskapet. Exempelvis kommer Sverige, trots ordförande-
skapet, inte tillåtas närvara vid samtliga möten. Detta kommer än mer att
urholka vår förmåga att påverka beslutsfattandet när det gäller den inre
marknadens förverkligande och de ekonomiska förutsättningar som skall
gälla både för denna och för den europeiska centralbanken.
Även inflytandet inom EU, utöver det ekonomiska området, kommer att
påverkas negativt av att Sverige hålls utanför stora delar av beslutsprocessen.
Den osäkerhet som kännetecknar den svenska Europapolitiken har redan
drabbat såväl svenska konsumenter som företag.
Osäkerheten om den svenska kronan blir än mer påtaglig till följd av att
regeringen ännu inte redovisat när man tänker sig att besluta om huruvida
Sveriges fulla deltagande i eurosamarbetet skall ske.
Det faktum att regeringen valt att samarbeta med två EU-fientliga partier
talar för att osäkerheten om Sverige och euron kommer att bestå, detta trots
att Europapolitiken formellt står utanför samarbetet. Eftersom det i längden
är omöjligt att skilja Europapolitiken från inrikespolitiken talar mycket för
att Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att ha ett inflytande även på detta
område.
5 Den ekonomiska politikens riktlinjer
5.1 Mål för den ekonomiska politiken
Svensk ekonomi måste kunna uppnå en långvarig tillväxt med stabila
statsfinanser. Ett växande inflationstryck måste hållas tillbaka både
genom offentliga besparingar och ett privat ökat sparande.
Reformpolitiken skall utformas så att hög tillväxt kan förenas med låg
inflation och en sund löneutveckling. Det ställer krav på avregleringar
och en moderniserad arbetsmarknad samt sänkta skatter och lägre
offentliga utgifter. Den ekonomiska politiken måste vara
utbudsorienterad.
De offentliga finansernas sårbarhet för konjunkturella svängningar måste
minska för att ge privat sektor goda förutsättningar för tillväxt över tiden.
Den enskilde medborgarens beroende av offentliga utgifter måste minska.
Saneringen av statens finanser måste fortgå genom en minskning av de
offentliga utgifterna.
Det svenska skattetrycket skall under de kommande åren ner i nivåer som
ger Sverige konkurrenskraft i ett globalt perspektiv. Marginaleffekterna
måste ner. Konkurrenstrycket skall vara starkt genom avregleringar och
genom att Sverige fullt ut deltar i den inre marknaden och så snart som
möjligt inför den gemensamma valutan. Lönebildningen måste vara flexibel
inom ramen för en individualiserad arbetsmarknad och en skattepolitik som
slår vakt om kunskaper och kompetens.
Övergripande mål för den ekonomiska politiken är att skapa förutsättning-
ar för ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Vi ser som ett långsiktigt
mål att ha en sådan reallöneutveckling att Sverige kan återföras till den
position bland de rikaste länderna inom OECD-området som vi hade i början
av 1970-talet. Vi eftersträvar en sysselsättningsutveckling där ingen som står
till arbetsmarknadens förfogande skall behöva gå arbetslös. Tillsammans
med en social skattepolitik skall detta ge ett minskat bidragsberoende.
Den ekonomiska politiken och tillväxten kan därigenom sammantaget leda
till en utveckling där det blir bättre för alla. Nya jobb och en god tillväxt
betyder mest för dem som i dag har det svårt. Sverige skall vara ett samhälle
där alla kan ge sitt bidrag till välfärden och där alla kan vara med och ta del
av utvecklingens möjligheter.
Genom att sänka utgifts- och inkomstkvoterna medan konjunkturen är
stark skapar vi förutsättningar både för en långsiktigt stabil tillväxt och
statsfinansiell styrka gentemot konjunkturnedgångar. Våra föreslagna
skattesänkningar vad gäller företagande, ägande och sparande är inte expan-
siva i den meningen att de är inflationsdrivande, utan är i stället
utbudsdrivande, vilket är inflationsdämpande. Våra inkomstskattesänkningar
som är balanserade av minskade offentliga utgifter ger ett ökat arbets-
kraftsutbud. Det är i budgetperiodens senare del, vilken präglas av något
lägre tillväxt, som dessa slår igenom fullt ut. Våra förslag till
privatiseringar
och ökat sparande minskar efterfrågetrycket och skärper utbudsinriktningen
av politiken.
5.2 Bättre balans mellan privat och offentlig sektor
De problem som kommit att prägla den svenska samhällsekonomin är till
stor del strukturella till sin natur. De har uppstått och förstärkts under en
lång tid till följd av ett alltför högt skattetryck, en alltför stor offentlig
sektor och ett alltför omfattande regelverk som begränsar medborgarnas
handlingsfrihet. Det krävs en ny ekonomisk politik som leder till
stabilitet, ökar friheten, stärker incitamenten till arbete och utveckling
samt främjar privat ägande, sparande, företagande och konkurrens.
En mycket stor andel av den förvärvsarbetande befolkningen är också
sysselsatt inom den offentliga sektorn. Syftet har varit att tillförsäkra
medborgarna god tillgång på service inom områden som sjukvård,
utbildning, kommunikation, m.m. I realiteten har offentliga monopol och
restriktioner kommit att hämma utvecklingen och serviceutbudet inom dessa
områden.
Tillväxtkraften i ekonomin försvagas, och de nya jobben blir färre. Det
innebär att när stat och kommun inte förmår infria utställda löften till
medborgarna, saknas alternativ. De allra flesta kan heller inte välja de jobb
som finns, eller som skulle kunna växa fram, eftersom skatterna tar en så stor
del av de inarbetande inkomsterna i anspråk. Genom att den offentliga
sektorn lägger beslag på så stor del av resurserna blir också den privata
sektorns förmåga att erbjuda nya arbetstillfällen otillräcklig.
Offentligt monopol, omfattande transfereringar och inskränkt valfrihet
leder till minskad frihet för medborgarna, felaktig fördelning och sämre
utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna. Trögheten i stora, icke
konkurrensutsatta offentliga system ger dålig effektivitet.
På medellång sikt bör de offentliga utgifterna tas ned till under 50 procent
av BNP, vilket medför att skattetrycket kan sänkas till en nivå motsvarande
genomsnittet för EU.
Flertalet EU-länder har även de ambitionen att sänka skatterna, varför
skattetrycket inom EU gradvis kommer att närma sig OECD-nivån. Det blir
då på lång sikt naturligt för Sverige att närma sig OECD-nivån. En sådan
inriktning på politiken ger på sikt goda tillväxtförutsättningar.
Det gör att ambitionen är att på längre sikt sänka det totala skattetrycket till
den nivå som gäller för samtliga OECD-länder.
Våra förslag leder till att utgifts- och skattekvoten de kommande tre åren
faller till 49,5 respektive 46,1 procent.
Det faktum att skattekvoten i mitten av 1990-talet, d.v.s. kort innan
regeringen påbörjade sin utgiftspolitik, låg under 50 procent, visar att vi med
rätt politik tämligen snabbt kan vara tillbaka på de nivåerna.
På områden där monopolen släppts och ökad mångfald tillåtits har
resultatet kunnat avläsas i form av nya idéer och ett diversifierat
tjänsteutbud. Detta gäller inte minst området för telekommunikation. Men
även möjligheterna att välja friskola eller ett privat daghem har varit viktiga,
liksom det faktum att avregleringen av elmarknaden lett till lägre elpriser för
medborgarna.
Det är enligt Moderata samlingspartiets uppfattning angeläget att denna
utveckling kan fortsätta.
Det finns särskilt inom ramen för samhällssektorer som sjukvård, omsorg
och utbildning anledning att erbjuda den enskilde valfrihet och mångfald
inom ramen för den offentliga finansieringen. Genom konkurrens och
nytänkande uppnås inte bara bättre kvalitet och service utan också ett ökat
utbud, bättre produktivitet och en dynamisk bas för nytt företagande.
Enbart i fråga om den rena myndighetsutövningen finns det anledning att
upprätthålla de gamla offentliga monopolen. Funktioner som stöder
myndighetsutövningen bör däremot inte omgärdas av offentligt monopol.
5.3 Balans över konjunkturcykeln
Vi anser att regering och riksdagen bör ha som norm i budgetarbetet att
de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln.
Eftersom vi räknar med att en stor del av den förbättring av de offentliga
finanserna som regeringen kalkylerar med beror på konjunkturen, kan inte
hela förbättringen överföras till den privata sektorn i form av utgiftsökningar
eller skattesänkningar.
Då såväl utgifts- som inkomstkvoterna minskar i vårt budgetalternativ blir
de offentliga finansernas konjunkturkänslighet väsentligt mindre. De
offentliga inkomsterna och utgifterna blir också mindre följsamma till
konjunkturens svängningar.
Balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln i stället för
överskott innebär inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Då vår politik
innebär lägre skatter på arbete och sparande ökar utrymmet för de enskilda
medborgarna att öka sitt sparande. Genom att stimulera sparandet, vare sig
det rör sig om traditionellt banksparande, pensionsförsäkringar eller aktier,
kommer därmed sparandet i ekonomin att ske privat i stället för offentligt.
Fördelarna är att den enskilde spararen då bättre kan påverka risk och
avkastning i linje med sina preferenser. Det ger också den enskilde möjlighet
att öka sin trygghet. Det privata sparandet och risktagandet är också det som
måste utgöra basen för näringslivets riskkapitalförsörjning.
5.4 Minskad skuldkvot
Med balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln blir även
statsskulden i nominella termer oförändrad över konjunkturcykeln. I de
tider då BNP ökar blir emellertid statsskulden som andel av BNP lägre,
vilket är det avgörande. Med målet balans i de offentliga finanserna över
en hel konjunkturcykel måste statsskulden minskas även i nominella
termer när vi befinner oss i högkonjunktur. Det innebär att vi i den
konjunkturtopp vi nu befinner oss i skall ha överskott i de offentliga
finanserna. Det är också önskvärt att varaktigt få ned statsskulden från
tidigare exceptionellt hög nivå och därigenom minska de statliga
utgifterna för statsskuldsräntorna. Med vår politik blir även
statsfinansernas konjunkturkänslighet mindre, vilket gör att underskottet
långt ifrån växer lika snabbt som vid tidigare lågkonjunkturer.
Genom en minskad skuldkvot i den omfattning som vi möjliggör minskas
de offentliga finansernas sårbarhet märkbart. Utrymmet för privata investe-
ringar blir större.
5.5 Stram budgetprocess
Budgetpolitiken skall präglas av stramhet och bestämdhet. De av
riksdagen bestämda utgiftstaken skall hållas. Det är vår uppfattning, som
vi redovisat ovan, att samtliga statliga utgifter skall redovisas som sådana
och inte döljas genom nettoredovisning och minskade inleveranskrav.
Mot den bakgrunden och för att upprätthålla en stram budgetdisciplin är
det vår uppfattning att regeringen skall återkomma med en redovisning
av dessa utgifter och hur de skall kunna inrymmas under utgiftstaken för
de kommande åren. Därmed skapas också en bättre kontroll över den
långsiktiga utgiftsutvecklingen.
Budgeteringsmarginalen, var ursprungliga syfte var att utgöra en buffert
för oförutsedda utgifter, har av regeringen använts som en källa till att
finansiera planerade utgiftsökningar. Budgeteringsmarginalen bör därför
sättas till noll. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver ökas
måste regeringen återkomma till riksdagen med en motivering till de ökade
utgifterna samt förslag till åtgärder för att klara det tidigare fastställda
utgiftstaket.
Med våra lägre utgifts- och inkomstkvoter blir statsfinansernas konjunktur-
känslighet mindre. Enligt beräkningar från OECD måste Sverige i nuläget ha
ett överskott om 2,5 procent (av BNP) över en konjunkturcykel för att vi med
90 procents säkerhet skall undvika att underskottet för ett enskilt år inte
skall
överstiga 3 procent, d.v.s. i linje med vad som stipuleras i stabilitets- och
tillväxtpakten inom EMU. För Finland räcker det med att ha balans över en
konjunkturcykel för att med 90 procents säkerhet undvika att underskottet för
ett enskilt år inte överstiger 3 procent, och för flertalet EU-länder räcker det
med ett underskott på 1 procent över en konjunkturcykel för att med 90
procents säkerhet klara budgetkravet.
5.6 En utbudsinriktad politik för tillväxt och fler jobb
För att Sverige skall nå en högre framtida tillväxtpotential krävs utbuds-
reformer som ger ökat företagande och fler jobb. Långtidsutredningen
visade tydligt på de långsiktiga problem som gjort att Sverige halkat efter
ekonomiskt de senaste trettio åren. Samtidigt visar prognoserna på en
fortsatt eftersläpning om inga strukturella reformer genomförs.
Men utredningen visar också att med reformer som leder till en flexiblare
och effektivare arbetsmarknad sänks jämviktsarbetslösheten och arbetskrafts-
utbudet blir högre.
Det är nu under högkonjunkturen som chansen finns till strukturella
reformer och en anpassning av arbetsmarknaden och skattesystemet till de
krav som den moderna ekonomin ställer. Högkonjunkturen får inte skyla
över behovet av reformer.
Redan idag syns en begynnande arbetskraftsbrist, och det samtidigt som
nära en halv miljon människor är arbetslösa eller saknar riktiga jobb.
Inflationstrycket är stigande, vilket lett till högre räntor. Att detta sker
samtidigt med den höga arbetslösheten tyder på ett systemfel i den svenska
ekonomin.
Incitamenten till att söka jobb måste stärkas genom sänkta skatter på arbete
och ett reformerat ersättningssystem. Arbetslösa får inte fastna i ett bidrags-
beroende. Lönebildningssystemet måste bli flexiblare och arbetsmarknaden
måste generellt omgärdas av betydligt mindre regleringar. Arbetsrätten måste
ses över.
Långtidsarbetslösheten är omfattande och allvarlig både ur ett socialt och
samhälleligt perspektiv. Skatter på arbete måste sänkas för att skapa fler
arbetstillfällen och göra fler jobb möjliga att leva på.
Arbetstiden bör bli flexiblare, men inte generellt sett kortare.
Skatterna måste sänkas även på företagande för att öka tillväxten av nya
företag. För detta krävs sänkta skatter på kapitalinkomster. Dubbelbeskatt-
ningen på aktier, liksom förmögenhetsskatten, måste slopas. Även skatten på
hushållsnära tjänster bör sänkas.
Det måst bli enklare att starta och driva företag, vilket kräver förenklande
regleringar och ett minskat uppgiftslämnande till staten.
5.7 Sverige skall vara konkurrenskraftigt om företagande och
kunskap
Avgörande för vår välfärd är inte längre de svenska företagens
konkurrenskraft, utan Sveriges konkurrenskraft om företagande och
kunskap. Med alltmer rörliga skattebaser kräver detta en ny politik.
Globaliseringen betyder nya möjligheter, men också nya krav, inte minst
på den ekonomiska politiken.
Vi ser redan idag en betydande utflyttning från Sverige av både företag
och välutbildad arbetskraft. Sverige måste bli ett land man också flyttar till.
Till det som utgör den största nackdelen för Sveriges konkurrenskraft hör
onekligen de höga skatterna. Det gäller såväl inkomst- som företags-
beskattningen. I en artikel om globaliseringen i tidningen The Economist i
början av året fanns en tabell som placerade Sverige i särklass i topp vad
gäller skattetryck. Temat i artikeln var att företag och arbetskraft söker sig
dit
det är mest fördelaktigt att verka, och rubriken till diagrammet med Sverige i
skattetoppen var talande: Where not to live.
I ett medellångt perspektiv bör skatterna sänkas så att vi når genomsnittet
bland våra viktigaste konkurrentländer.
Dessutom måste satsningen på universitet och högskolor intensifieras, då
den låga andelen högutbildad arbetskraft är ett problem för Sverige. Det
behövs ökade resurser till forskning om Sverige skall vara en ledande
kunskapsnation med en tätposition inom centrala forskningsområden.
Incitamenten till att skaffa sig en utbildning måste stärkas, vilket kräver
lägre inkomstskatter. Lägre skatter som lockar till sig kunskap skall inte vara
undantag utan regel.
5.8 Låt sjukvård och skola präglas av företagande och
öppenhet
Den dynamik som kännetecknar många delar av den nya ekonomin har
hittills inte tillåtits växa fram i någon större utsträckning inom skolan och
sjukvården. Där har regeringen motsatt sig avregleringar och etableringar
av nya alternativ, trots de positiva erfarenheterna av avregleringar inom
andra områden. Man har till och med gått så långt som att föreslå förbud
av företagande inom utbildning och sjukvård.
Detta är en föråldrad politik som på ett effektivt sätt hindrar såväl
personalens initiativkraft som medborgarnas valfrihet. Den begränsar möjlig-
heterna på den del av arbetsmarknaden som domineras av kvinnor och
hindrar därmed också framväxten av ökat kvinnligt företagande.
Moderata samlingspartiet ser positivt på företagande och privata alternativ
inom sjukvården. Det ökar patientens makt och möjlighet till vård när den
behövs. Det finns ingen anledning att tro att framväxandet av nya alternativ
inte skulle ha samma positiva effekt inom sjukvården som inom andra
sektorer. Det släpper loss initiatativförmågan hos personalen och leder till
effektivare sjukvård, till gagn för patienterna. En allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring som ger försäkringstagaren rätt att själv välja sjukvårds-
inrättning bör inrättas.
Genom företagande och konkurrens inom sjukvården stärks inte bara den
enskilde patientens rätt till sjukvård när den behövs. Genom att öppna upp en
politiskt styrd sektor skapas också förutsättningar för att göra den svenska
sjukvården till en tillväxtbransch i kunskapssamhället. Därmed kan alla de
som i dag arbetar inom sjukvården ta del av den nya ekonomins vitalitet.
På motsvarande sätt innebär konkurrens och företagande inom skolan inte
bara att elevernas rätt att forma sin utbildning och ställa krav på kvalitet
stärks utan också det självklara att skolan blir en bas för en dynamisk
utbildningssektor i ett modernt kunskapssamhälle.
En avreglering av dessa två viktiga samhällssektorer kommer att bidra till
en ökad kvalitet och service och till att vitalisera den svenska tjänstesektorns
utveckling.
5.9 Ta till vara på tillväxtkraften
Den ekonomiska politiken skall syfta till tillväxt även inom områden som
hittills omgärdats av regleringar och politisk styrning och därför känne-
tecknats av stagnation och trögrörlighet. Ett exempel är bostadsmark-
naden, där behovet av avregleringar är lika stort som inom vården och
utbildningen. Trots den höga tillväxten i våra stadsregioner är
bostadsbyggandet så lågt att det på sikt hotar att hämma tillväxten i
landet som helhet. Förutom att bostadsbyggandet måste öka, måste även
hyresmarknaden avregleras.
Det är ett viktigt inslag i den ekonomiska politiken att genom infrastruktur,
investeringar och avregleringar möjliggöra fortsatt hög tillväxt i våra
storstadsregioner.
5.10 Förutsättningar för tillväxt i hela landet
Trots den höga ekonomiska tillväxten i Sverige är det vissa delar av
landet som kännetecknas av eftersläpning och avfolkning. Det är därför
nödvändigt att det förs en ekonomisk politik som förmår öppna
möjligheterna för företagande och nya jobb i hela landet.
Satsningar på underhåll av vägnätet i glesbygderna, bevarande av en
kärnkraftsbaserad energiförsörjning, lägre energiskatter och sänkt bensinskatt
skall underlättar för tillväxt och företagande i hela landet. En snabbutveck-
ling av Internet och bredband bidrar till denna utveckling.
I vissa av de mindre regionerna blir det också aktuellt med statliga
satsningar i syfte att bygga ut bredband för Internetuppkoppling.
5.11 Sverige och euron
Vi beklagar att Sverige inte gick in i EMU-samarbetet från början den 1
januari 1999. Utanförskapet har varit förenat med kostnader i form av
bl.a. högre ränteläge, minskat politiskt inflytande samt minskade
investeringar i Sverige och företags val att placera huvudkontor
utomlands.
Sverige vinner inte inflytande inom EU genom att ej leva upp till sina
fördragsmässiga åtaganden.
Sverige bör enligt Moderata samlingspartiet eftersträva att så snart som
möjligt göra euron till svensk valuta. Regeringen bör återkomma med förslag
om hur Sverige snarast möjligt skall kunna fatta beslut i denna fråga. Så snart
ett svenskt beslut är fattat bör Sverige ansluta sig till ERM2.
6 En politik för det nya Sverige
6.1 Sverige i den nya ekonomin
Den nya ekonomin innebär att gränser och geografiska avstånd betyder
allt mindre medan tiden och omedelbarheten betyder alltmer. Nya
produkter, nya idéer och nytt företagande kommer att kunna finnas
tillgängligt för den enskilde medborgaren världen över mer eller mindre
när de uppstår oavsett var. Omvänt kommer den enskilde individen och
det enskilda företaget att kunna nå nya marknader och ta del av nya
kunskaper med samma omedelbarhet. För ett land som Sverige med ett
unikt starkt internationellt företagande och ett försprång inom ett för den
nya ekonomin strategiskt område som IT-sektorn ger detta väldiga
möjligheter.
Den nya ekonomin innebär ökad konkurrens. En alltmer fri världshandel
innebär tillsammans med kunskapssamhällets och informationsteknikens
utveckling en rörlighet över gränserna som radikalt förändrar villkoren för
välfärd och social utveckling i ett land som vårt. Det är inte längre de
svenska företagens konkurrenskraft som avgör nivån på vår välfärd utan
Sveriges konkurrenskraft om företagande och kunskap. Detta ställer tydliga
krav på det svenska företagandeklimatet och i synnerhet på faktorer som
beskattning, utbildning och forskning, sjukvård och rättstrygghet.
Den ökade konkurrensen bidrar till vitalitet och förändring och bör prägla
fler samhällssektorer än i dag. Inte minst viktigt är det att öka kvalitet och
utbud inom sjukvård och utbildning. Patienter och elever kan få en bättre
vård och en bättre skola samtidigt som ett ökat företagande inom detta
område kan bidra till att föra upp Sverige som ett ledande land när det gäller
utbildning och medicinsk verksamhet.
Den nya ekonomin präglas av kunskapssamhällets krav. Det är de enskilda
människornas kunskap och kompetens som är det viktigaste kapitalet. Det är
också tillgängligheten till kvalificerad kunskap och utbildning som för den
enskilde kommer att vara den viktigaste fördelningspolitiska åtgärden. Det
ställer växande krav på en politik som ökar incitamenten till studier för alla
och som ökar rekryteringen till högre utbildning och forskning. Sverige
måste vara ett attraktivt land för alla dem som med sina kunskaper lätt kan
flytta och för land som drar till sig forskning, forskare och andra
högutbildade.
I den nya ekonomin skall Sverige stå i täten för utvecklingen inom IT-
området. Det är en snabbt föränderlig marknad som präglas av ständigt nya
steg i den tekniska utvecklingen. Rörligheten och dynamiken inom detta
företagande är av den arten att det ställer krav på reformprocessen i Sverige.
Det är viktigt att företag som vill ta vara på och utveckla sin viktigaste
tillgång i form av medarbetarna kan göra detta. Staten har ett ansvar för att
lägga en grund för en snabb utveckling inom de kommande generationernas
mobiltelefoni.
De dröjsmål som redan i dag präglar regeringens agerande när det gäller
UMTS-licenser går stick i stäv med de krav som ställs. En privatisering av
Telia skulle bidra till ytterligare dynamik inom telemarknadsområdet och
stärka ett viktigt svenskt företags möjligheter på den internationella mark-
naden. Inom medieområdet skall privatiseringar bidra till ökad mångfald och
nytt företagande också vad gäller utnyttjandet av den nya informtions-
teknikens möjligheter.
En central politisk uppgift i den nya ekonomin är att föra en politik som
gör tillväxt och utveckling i alla delar av vårt samhälle och vårt land möjligt.
Den växande tudelningen i vårt samhälle - mellan privat och offentlig
tjänsteverksamhet, mellan traditionell industri och nytt företagande, mellan
dem som finns på den nya tidens arbetsmarknad och de som befinner sig i
den gamla tidens arbetslöshet liksom mellan olika delar av vårt land - måste
överbryggas genom en politik som river hinder för den nya ekonomins
utveckling.
För att uppnå detta krävs ett fortsatt användande av kärnkraft för att ge den
moderna svenska elintensiva industrin och de regioner där den finns goda
framtidsmöjligheter. Utbyggnaden av infrastruktur måste ske både i form av
bredband och traditionella kommunikationer som vägar.
Företagarpolitik, skattepolitik och social politik måste syfta till att bryta
den segregation som alltmer utmärker vårt Sverige. I den nya ekonomin
betyder varje person något i sin egenskap av individ. Nu måste de hinder
rivas som skapar gränser i form av olika kollektiv.
Den snabba utvecklingen inom IT-företagande sker i en sektor där
traditionell arbetsmarknadspolitik och arbetslagstiftning spelar en mycket
liten roll och där fackets möjligheter att stå i vägen för förändringar
begränsas av att man i praktiken inte finns representerad. I en bransch av
snabb värdetillväxt och utan höga vinster och en hög grad av delägarskap
och medarbetarkänsla slår högskattesamhällets effekter inte in på samma sätt
som i det etablerade företagandet. Det finns anledning för hela vårt samhälle
och den politiska reformprocessen att dra lärdom av framgångarna inom IT-
branschen. De har skett i de delar av vårt samhälle som är som minst
socialdemokratiskt präglade.
För Sveriges del är det nya Europas utveckling en viktig förutsättning för
att ta till vara den nya tidens möjligheter. Framväxten av moderna
marknadsekonomier ur de tidigare socialistiska diktaturerna i Östeuropa och
Sovjetunionen har förändrat den ekonomiska geografin och tillfört nya
marknader på samma gång som nya konkurrenter växer fram. De nya
marknadsekonomierna kan genom sitt inlemmande i den europeiska
ekonomin bidra till en utvecklingen mot en mer avreglerade ekonomi och en
ny dynamik i Europa och i EU.
Medlemskapet i EU har gett Sverige en säker tillgång till öppna marknader
och har också bidragit till en avreglering av viktiga produkt- och tjänste-
marknader. Den gemensamma valutan bidrar till en ytterligare snabb
integration och ökad handel de europeiska länderna emellan. Genom att
euron blir betalningsmedel samtidigt med den snabba utvecklingen av
Internet och e-handel kan den sammantagna effekten bli en vitalisering av
den ekonomiska utvecklingen inom EU. Det är även utifrån denna bakgrund
angeläget att Sverige så snart som möjligt får euron till valuta.
En drivande kraft i den nya ekonomin är den globalisering som följer av
den moderna informationstekniken, Internet och en allt friare världshandel.
Sverige skall inom EU stå för en offensiv politik när det gäller utvecklingen
av global frihandel och Europa som en internationellt konkurrenskraftig
avreglerad och öppen ekonomi. I EU skall läggas en grund för en snabb
utveckling av Internethandel.
Den nya ekonomin och kunskapssamhället präglas både av en ökad
rörlighet och av en koncentration av tillväxt till vissa områden och regioner.
Den tillväxt som sker i våra storstadsregioner och i de ledande universitets-
orterna är en tillväxt som är avgörande för hela landets tillväxt. De
begränsningar som i dag finns för tillväxt i dessa områden leder till att denna
potentiella tillväxt sker i andra länder där tillväxtförutsättningarna är
bättre.
Sveriges ledande ställning i den nya ekonomins utveckling förutsätter att den
nya tidens tillväxtområden har möjlighet att växa. Inriktningen av den
kommunala politiken liksom bostadspolitik och kommunikationer måste
präglas av detta.
I en ny tid som ställer den enskilda människan i centrum ställs kraven allt
tydligare på en politik som ökar den enskildes frihet och möjligheter att
välja. Det är den enskilde som driver utvecklingen och det är den enskilde
som väljer på sina villkor. Sverige måste vara ett samhälle som kan erbjuda
den frihet för medborgarna som detta kräver, i form av låga skatter, öppet
samhällsklimat, mångfald och rätt att välja. Ett Sverige som med kraft skall
gå in i den nya ekonomin måste lämna den gamla tidens monopol- och
regleringstänkande bakom sig.
6.2 Företagande och jobb
En reformpolitik för att ge företagande, kreativitet och kunskap ett allt
större utrymme måste genomföras för att Sverige skall kunna bibehålla
sitt försprång inom IT- branschen och för att detta skall kunna utvecklas
till andra områden. Sverige behöver en utbudsinriktad politik för att
tudelningen i vårt samhälle skall kunna övervinnas.
En av de allvarligaste klyftorna i vårt samhälle håller på att skapas mellan
dem som har jobb och dem som inte har jobb. Vi ser ett allt tydligare
mönster som kan beskrivas med att vi har den gamla tidens arbetslöshet men
den nya tidens arbetsmarknad. I dag är medarbetare inte kollektivt utbytbara
utan var och en betyder något genom sina personliga meriter och kunskaper.
Det är framför allt kännetecknande för tjänstesektorn men också alltmer för
traditionell industri.
Segregationen i vårt samhälle kan bara brytas genom en arbetsmarknad
som fungerar så dynamiskt och flexibelt att den kan ta vara på vars och ens
insatser. Kollektivismen och stelbentheten i dagens arbetslagstiftning står i
vägen för många nya jobb och för många som skulle kunna få ett arbete.
Reformpolitiken bör föras för att på sikt avskaffa arbetslösheten som
socialt problem. För att en sådan politik skall vara framgångsrik krävs att den
förs mot bakgrund av den faktiska arbetslöshet som finns i vårt samhälle.
Summeras den öppna arbetslösheten med antalet personer i åtgärder,
arbetslösa i Kunskapslyftet, förtidspensionerade och personer med
socialbidrag på grund av brist på arbete tillsammans med dem som skulle
vilja arbeta men inte söker sig till arbetsmarknaden är arbetslösheten långt
över en halv miljon. Sverige har långt kvar för att nå den
sysselsättningsandel som vi hade i början på 1990-talet, vi ligger också under
de nivåer på sysselsättningsgrad som andra jämförbara ekonomier har.
Sverige måste nu bli ett land som möter både arbetslöshet och brist på
arbetskraft. Det ställer krav på en politik för företagande och på reformer av
arbetsmarknaden som bör genomföras så snart som möjligt. Annars hotar
risken för brist på arbetskraft och allt djupare klyftor. I den goda konjunk-
turen har vi nu de bästa förutsättningarna att genomföra en sådan reform-
process. Uppgiften är stor, för det är trots goda konjunkturer som Sverige
präglas av hög arbetslöshet, utflyttning av företag, brist på arbetskraft och
stor segregation.
Tre huvudsakliga utmaningar skiljer dagens Sverige från ett Sverige som
är framgångsrikt när det gäller att ta till vara på mänskliga resurser och vars
och ens förmåga att genom sitt arbete bidra till välfärd och välstånd. För det
första måste omvandlingen och förnyelsen förstärkas. För det andra måste vi
ta till vara de möjligheter som i den nya ekonomin öppnas genom den
digitala miljön och de snabbväxande kunskapsintensiva företagen. För det
tredje är det av yttersta vikt att genom ökad integration ta till vara de goda
resurser, mänskliga och andra, som i dag går förlorade hos Sveriges nya
medborgare. Sammantaget möter dessa utmaningar kraven på ett gott
individ- och företagsklimat.
Bättre förutsättningar för kreativitet och företagsamhet kan skapas bl.a.
genom sänkta eller slopade skatter, ökad konkurrens, färre och enklare
regler, tryggad energiförsörjning, deltagande i EMU:s tredje steg, en ny
utbildningspolitik, en förstärkt forskning och en förändrad arbetsmarknads-
politisk struktur och lagstiftning.
För att skapa goda betingelser för företagande och kapitalbildning krävs att
den bristande neutralitet i beskattning av kapitalinkomster som ligger i
dubbelbeskattningen av kvarhållna och utdelade vinster i bolagssektorn
slopas.
Ett viktigt led i en politik för ett vitalare näringsliv är en privatisering av
de statliga förtagen. Vi redovisar i vårt budgetalternativ privatiseringar på
sammanlagt 180 miljarder kronor under treårsperioden fördelat med 60 mil-
jarder per år. Omfattningen av privatiseringen de enskilda åren kan variera
och bör bero på marknadsmässiga förutsättningar.
Det krävs också att de särskilda spärr- och stoppregler som finns för de
allra minsta företagen och som innebär att särskilt vinstrika, snabbväxande
bolag får hög skatt elimineras. Dessutom måste den extra beskattning på
kapitalavkastning som ligger i förmögenhetsskatten slopas. Detta kan också
motiveras av rättviseskäl eftersom olika motiv tvingat fram att förmögen-
hetsskatten slopats för vissa mycket förmögna personer. För att öppna upp
för en viktig del av tjänstemarknaden föreslår vi sänkt skatt för hushållsnära
tjänster.
I den nya ekonomin, till stor del bestående av företag i IT-sektorn, är
tillväxten hög, risken stor och kunskapsinnehållet högt. Personalen inom
dessa branscher är extremt lättrörlig. För att underlätta för företag inom dessa
kunskapsintensiva branscher att behålla sin personal utges ofta olika typer av
optioner. Den kritik som för närvarande riktas mot beskattningen av dem är
ett symptom på att skatterna är alltför höga i Sverige. Mot den bakgrunden
bör skatten på inkomster sänkas.
6.3 Skattepolitik för trygghet och tillväxt
Skattepolitiken skall medverka till social trygghet och en ökad tillväxt.
Den skall utformas så att den bidrar till fler jobb och till att Sverige blir
ett attraktivt land för företagande och konkurrenskraft. Genom fler jobb
och genom att det lönar sig att arbeta blir det möjligt att förändra och
förbättra sina egna livsvillkor.
Sänkta skatter är en investering i människors frihet och skapar möjlighet
att med egen kraft hantera vardagen. För inkomsttagare med låga inkomster
bidrar sänkta skatter till att det blir möjligt att leva på sin lön utan att stå
i
beroende till det offentliga.
Risken för att den nya ekonomin lämnar många bakom sig minskar om
skatterna sänks så att fler kan få jobb. Det skapas ökade möjligheter för fler
att få jobb på en arbetsmarknad som bygger på den enskilde och som därför
förutsätter en flexibel lönebildning.
För den enskilde medborgaren är lägre skatt inte bara en fråga om frihet
eller ökat materiellt välstånd utan också om en välbehövlig marginal i den
egna hushållsekonomin för att klara vardagens många olika uppgifter. Inte
minst för barnfamiljer är försörjningsbördan tung.
Skattepolitiken skall därför stimulera tillväxt och därmed växande skatte-
baser. I takt med att alltfler skattebaser blivit rörliga har det blivit allt
svårare
att behålla skattenivåer som alltför mycket avviker från andra länders.
I utflyttningen av huvudkontor, företag, företagsägande och enskilda
personer ser vi den tydliga konsekvensen av ett systemfel i den svenska
högskattemodellen. Dessa brister blir alltmer uppenbara och påträngande i en
global ekonomi. Höga inkomstskatter och höga skatter på förmögenheter och
kapitalinkomster blir alltmer skadliga i en ekonomi där både kunskapskapital
och finansiellt kapital är rörligt.
I avsnitt 6.4 redovisas vårt förslag om en genomgripande inkomstskatte-
reform. Vi föreslår dessutom att löntagare kompenseras för egenavgifterna
genom ett förvärvsavdrag och att skatterna på företagande, ägande och
investeringar minskas. Vi avskaffar därför förmögenhetsskatten och dubbel-
beskattningen. Vidare bör fastighetsskatten successivt avvecklas. Det är
också angeläget att även i övrigt sänka skatterna på kapitalinkomster för att
anpassa oss till internationellt konkurrenskraftiga nivåer. Formerna för detta
bör utredas.
Våra skattesänkningar som riktar sig till hushållen och som därigenom kan
förväntas öka konsumtionen balanseras i huvudsak av de utgiftsminskningar
som vi föreslår i denna motion.
Vi skapar genom våra utgiftsminskningar ett utrymme för skattesänkningar
som innehåller en tydlig inriktning på välfärd, social trygghet och ekonomisk
tillväxt i en globaliserad ekonomi. Vi skiljer oss därmed från regeringen som
låter de akuta problemen bestämma skattepolitikens inriktning. Vi inskränker
inte vår skattepolitik till sänkta skatter på tobak och alkohol eller till
undan-
tag för miljardärer och utländska höginkomsttagare. Vi vill skapa möjligheter
för ökad konkurrenskraft, tillväxt och därmed ökad välfärd för alla.
De skattesänkningar som vi föreslår för företagande och ägande har en
tydlig utbudsinriktning. De verkar därmed inte efterfrågedrivande utan
bidrar tvärtom till ett minskat efterfrågetryck. De förutsättningar som nu
finns inom ramen för starkare offentliga finanser gör att viktiga strukturella
reformer nu kan genomföras. Nu måste de reformer göras som kan förlänga
perioden av en hög ekonomisk tillväxt och som kan bidra till att möta risken
för arbetskraftsbrist.
6.4 En inkomstskattereform
Sverige har i dag världens högsta skatter för både låginkomsttagare och
höginkomsttagare. Det bidrar både till social otrygghet och färre jobb
samtidigt som många jobb flyttar utomlands. Sverige har också den
högsta beskattningen av entreprenörer och företagare bland jämförbara
länder. Det innebär att politiken är så utformad att utflyttning av
företagande och ägande stimuleras.
Skattepolitiken skall bidra till den sociala tryggheten i familjer och i hus-
håll. Den skall vara så utformad att den motverkar bidragsberoende och har
som en särskild utgångspunkt sänkt inkomstskatt för låg- och medel-
inkomsttagare. Därmed minskas också trycket på de offentliga stödsystemen.
Skattepolitiken skall medverka till att göra Sverige till ett land som är
konkurrenskraftigt om företagande och kunskap, där det lönar sig att arbeta
och att utbilda sig.
Den nya ekonomin - kunskapssamhället - ställer andra krav på skatte-
politiken än det gamla industrisamhället. Industrier, maskiner och fastigheter
kunde beskattas. Arbetstagarna betraktades både av fack och arbetsgivare
som kollektivt utbytbara mot varandra. Nu är det den enskildes kunskap och
engagemang som blir den allt viktigare tillgången. Skattepolitiken skall
stimulera till en utveckling av den enskildes kunnande och kompetens.
För att göra medborgarna starka och för att göra Sverige konkurrens-
kraftigt i den globala ekonomin och i kunskapssamhället krävs en genom-
gripande inkomstskattereform.
Den skall syfta till att radikalt sänka skatten för låg- och medelinkomst-
tagare. Det kan ske genom sänkta kommunalskatter och höjda grundavdrag
som skyddar låga inkomster från skatt. Den statliga inkomstskatten bör
successivt - med början i att avskaffa den s.k. värnskatten - avvecklas. Dessa
förändringar bör genomföras samtidigt och kontinuerligt under de
kommande åren. För 2001-2003 har vi avsatt ett utrymme på 15, 30 respek-
tive 50 miljarder kronor. Genom denna inkomstskattereform anpassas det
svenska skatteuttaget till villkor som den nya ekonomin och behoven av en
ökad social trygghet ställer.
I takt med att den statliga inkomstskatten gradvis avvecklas så minskar en
rad andra problem i skattesystemet. Det gäller bland annat personaloptions-
beskattning och de krångliga s.k. "3:12-reglerna" samt behovet av särskilt
låg skatt för utländska experter. Ojämna inkomster över åren påverkas inte
längre på samma sätt av skattesystemet.
6.5 Framtidens sjukvård
Den svenska sjukvården klarar inte längre av sin mest elementära uppgift
- att ge människor vård i tid. Många individer och familjer far illa i
kampen för att försöka få den vård som de trodde skulle finnas där när de
behövde den. En del hinner inte ens komma fram i kön innan det är för
sent.
Också personalen far illa. I frustrationen över att ha ansvar men inte
befogenhet att utnyttja sina kunskaper tilltar utbrändheten. Personalen vill
allt oftare ha en annan arbetsgivare än landstinget, och många har under det
senaste året allvarligt funderat på att sluta. Allt färre ungdomar vill arbeta
inom den offentliga vården, vilket gör att landstingen får det allt svårare att
rekrytera ny personal. Så får det inte vara.
Vi vill göra sjukvården till en viktig del i den nya ekonomin och byta
perspektiv från kostnadsperspektivet till det resursskapande; en tillväxtmotor
som är högteknologisk, forskningsintensiv, kompetensrik och som har en
mycket stor andel välutbildad personal. En sådan vård skulle Sverige kunna
erbjuda alla. Det skulle betyda mycket för alla dem som i dag inte får vård
när de bäst behöver den.
I vårpropositionen skriver regeringen att kvaliteten i skolan, vården och
omsorgen i allt väsentligt är god, även om det förekommer skillnader mellan
enskilda kommuner och landsting. Det är ett anmärkningsvärt påstående.
Vårdköerna utgör en av de mest påtagliga bristerna i välfärden.
Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också
innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och
rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är dessutom kostsam. Det är
dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård.
Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental
rättighet i ett välfärdssamhälle. Det är därför vi föreslår att alla medborgare
skall omfattas av en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. En vårdgaranti bör
införas omedelbart.
Den medicinska utvecklingen öppnar många nya möjligheter att hjälpa
människor med problem som tidigare saknat lösningar. Om dessa
möjligheter skall kunna tas till vara fullt ut ställer det krav på att resurser
frigörs och på att sjukvården följer med i utvecklingen på forskningsfronten.
Vi menar att allt detta förstärker våra krav på en mera fri och till nya behov
och behandlingsmetoder bättre anpassningsbar sjukvård.
Sjukvårdens kvalitet avgörs långsiktigt av dess förmåga till förnyelse.
Innovationskedjan från grundforskningen fram till kunskapsspridande och
praktisk sjukvård är avgörande för att patienten skall få den kvalificerade
vård hon har rätt till. De som är verksamma i vården måste snabbare få
kunskap om vad som sker i den globala medicinska forskningen och
utvecklingen. Tyvärr bromsar den nationellt inriktade organisationen denna
utveckling.
På andra samhällsområden är det tydligt att företagande är överlägset när
det gäller att överföra bred kunskap liksom mer svårfångad mjuk kunskap
mellan olika kulturer, språk och nationer. Sjukvården behöver nu
internationaliseras inte bara vad avser själva den medicinska forskningen
utan i lika hög grad när det gäller organisation och arbetssätt.
Sverige har läkemedelsföretag som traditionellt sett har varit starka och
mycket globala. Den samhällsekonomiska betydelsen av den svenska
läkemedelsindustrin framgår också av att denna 1998 redovisade en netto-
exportintäkt på 19 miljarder kronor. På motsvarande sätt borde det vara
möjligt att skapa framgångsrika sjukvårdskoncerner med säte i Sverige som
verkar på europeisk eller t.o.m. på global bas och som kan vara med och
utveckla medicinsk spetsteknologi.
Sjukvårdssektorn är just nu den snabbast växande delen av världs-
ekonomin. Bara i USA bedöms investeringsbehovet till omkring 5 000
miljarder USD under tiden fram till år 2015. Genom närmare samarbete
mellan industri, industriforskning, akademisk forskning och hälso- och
sjukvården skulle vården kunna bli en blomstrande framtidsbransch som tar
till vara nya möjligheter.
En kunnig, kompetent och engagerad personal är vårdens största tillgång.
Inom sjukvården, som på många andra samhällsområden, främjas den
innovativa kraften ofta av att det startas nya företag som utvecklar spännande
idéer. Ofta bär sjukvårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård
skall organiseras och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta
eget.
En sådan utveckling försvåras om det finns starka offentliga institutioner
som gör anspråk på monopolställning. Med dominerande offentliga
vårdgivare är det svårt att få till stånd den nyetablering av vård som är
nödvändig för en förnyelse av sjukvården. Om Sverige skall klara de ökade
krav som utvecklingen kommer att ställa på sjukvården, måste de stela
ineffektiva system som i dag skapar köer och hindrar sjukvårdspersonalen i
dess utveckling reformeras. Vi vill att den svenska sjukvården skall bli en
dynamisk del den svenska samhällsekonomin och förena den nya ekonomins
vitalitet med omsorgen om den enskilde patienten liksom om medarbetaren.
6.6 En bättre skola
De barn som i dag går i den svenska grundskolan kommer att verka i ett
arbetsliv långt in på 2000-talet. Den snabba utvecklingen och ekonomins
globalisering gör kunskapsinvesteringar alltmer betydelsefulla. Lärandet
sker från flera kunskapskällor än förr. Förmågan att ta till sig och
utveckla nya kunskaper förutsätter emellertid en gedigen
grundutbildning. Utbildningspolitiken måste ha ett långsiktigt perspektiv.
Internet- och kunskapssamhället kommer i grunden att förändra de
institutioner som bar upp industrisamhället. Vad vi ser i dag är en revolution
som i grunden är humanistisk, en revolution där utveckling och tillväxt inte
längre först och främst beror på maskiner och kapital utan på den enskilde
individens insats. Detta fordrar en förnyad och dynamisk utbildningspolitik.
Kunskapsmiljön är av strategiskt avgörande betydelse för näringsklimatet.
De länder som är öppna mot omvärlden och drar till sig kunniga individer
kommer att bli mer framgångsrika än andra. Det är kunskap och nya
kunskapsvägar som lägger grunden till framgång. Vetskapen om detta måste
ligga till grund för kunskapsuppbyggnad, från de första årens skola till den
mest avancerade forskningen.
Den nya ekonomin och det som följer i spåren av denna påverkar kon-
kurrensvillkoren för alla nationer och skapar nya utmaningar och
möjligheter. Det blir allt viktigare att vårda och utveckla den investering
som våra kunskapstillgångar utgör. Det pågående teknikskiftet rörande
förmedling och tillgång till information har stora konsekvenser för vårt
utbildningssamhälle. Att den svenska skolan uppvisar påtagliga kvalitets-
problem gör behovet av genomgripande förändringar särskilt stort.
Det krävs således ett förnyat sätt att tänka inom utbildningspolitiken.
Skolans självständighet skall säkras och skolorna skall ges ökat inflytande
över utvecklingen. Sverige behöver fler entreprenörer inom olika utbild-
ningsområden för att öka mångfalden.
Vi vill införa en nationell skolpeng som följer eleven till den skola som
eleven valt och som täcker hans eller hennes utbildning. Grundskolans
finansiering skall därmed tas över av staten. Att låta ena handen finansiera
skolans verksamhet och den andra stå för de övergripande målsättningarna
har inte varit en framgångsrik konstruktion för elevernas och skolans
samlade resultat. Genom införandet av en nationell skolpeng möjliggör vi
också ett framväxande företagande inom en av kunskapssamhällets mest
centrala områden, nämligen utbildningssektorn. Den kan bli ett dynamisk bas
för nytt företagande, en kvalitativ kunskapsutveckling för långt fler än de
som i dag berörs av skolans arbete.
Uppföljning och utvärdering skall vara en naturlig del av verksamheten i
skolan. Rättvist utdelade och rättvisande betyg utgör ett bra stöd för lärare,
elever och föräldrar. Betyg skall ges oftare, tidigare och i fler steg i
jämförelse med dagens system. Skriftliga omdömen som komplement till
utvecklingssamtal är ytterligare ett effektivt och konkret sätt att följa upp
elevens studieresultat och skall vara en självklarhet.
Alla skall kunna känna sig trygga i skolan. Fördomar och bristande
tolerans måste bemötas med kraft och kunskap. Alla former av mobbning
skall mötas med omedelbara aktiva insatser och skall även förebyggas på
lång sikt. Rektor har det övergripande ansvaret, men både lärare och elever
har ansvar för att skaffa sig kunskap om mobbning och vara uppmärksamma
på och ingripa när elever mobbas eller mobbar.
Det är viktigt att de som arbetar i skolan visar respekt för andra. Dåligt
uppförande och brott mot väl kända regler skall bemötas. Elever, föräldrar
och skolan skall tillsammans komma överens om hur tillrättaläggande eller
ersättning av skador skall genomföras. Skolan behöver också ett väl
utvecklat och smidigt samarbete mellan föräldrar, polis och sociala
myndigheter för att förebygga och ingripa vid kriminalitet.
Undervisning av hög kvalitet kräver duktiga lärare. Professionalism och
gedigen pedagogisk utbildning är nödvändigt, från förskola till högre
forskning. En bra skola förutsätter också att arbetsmiljön är stimulerande
både för elever och lärare. Lärarna måste få känna att de trivs på sin arbets-
plats, att de har inflytande över skolmiljön, att deras insatser har betydelse
och att de får uppskattning för sitt värv. Läraryrket skall vara ett alternativt
och spännande arbete mitt i det svenska kunskapssamhället.
Också inom den högre utbildningen behövs mer konkurrens och mångfald.
Enhetstänkandet måste brytas. Vi förordar därför att fler högskolor ges
möjlighet till en från staten friare och mer självständig ställning. Universi-
teten och högskolorna bör själva utveckla tydliga kvalitetsinstrument och
tillåtas att på egen hand sätta kraven på förkunskaper inom olika
utbildningar. Politiken bör inriktas på att profilera några högskolor t.ex. mot
enbart avancerade utbildningar. Något universitet skulle också kunna
utvecklas till ett renodlat och avancerat undervisningsuniversitet.
För att Sverige skall lyckas fordras att vårt land utvecklar unika kunskaps-
miljöer för det allra mest avancerade kunnandet. Unika kunskapsmiljöer är
också av betydelse för att Sverige skall kunna attrahera utländska och
nationella investeringar och företagsetableringar. Spetskunnande innebär
också att Sveriges möjligheter att hitta internationella allianser ökar.
Som en spjutspets på det kanske viktigaste framtidsområdet föreslår vi att
ett institut för hälsa och medicin, en svensk motsvarighet till det amerikanska
National Institute of Health, inrättas. Den biomedicinska forskningen i
Sverige håller hög klass internationellt sett. Detta måste utnyttjas med all
kraft för att Sverige skall hävda en position i den absoluta forskningsfronten.
6.7 Trygghet för kvinnor och män på gator och i hem
En efter en har regeringen släckt ner Sveriges polisstationer. Stora delar
av landet har lämnats åt sitt öde, med närmaste polis ett par timmar bort.
Rättsstaten drar sig undan, laglösheten vinner terräng.
Krisen inom rättsväsendet tar sig många uttryck. Den visar sig bland annat
i det minskande antalet poliser, i det minskande antalet ärenden som polisen
redovisar till åklagare och i en oroande brottsutveckling.
Utvecklingen inom poliskåren är särskilt bekymmersam. Både i våra små-
kommuner och i våra storstäder råder polisbrist. Stockholm har förlorat
1 000 poliser under de senaste fem åren, och även i Västra Götaland och i
Skåne är antalet vakanser stort. I hela landet har antalet anställda inom
polisen minskat med 1 400 personer bara under de två senaste åren.
Avståndet mellan medborgarna och närmaste polis blir allt längre.
Brottslighetens omfattning styrs i hög grad av upptäcktsrisken. Vetskapen
om att närmaste polis finns långt från platsen för ett planerat brott verkar
knappast avhållande på brottsbenägna personer. En underbemannad poliskår
leder därför ofrånkomligen till lägre upptäcktsrisk.
Rån är det våldsbrott som jämfört med år 1998 både antalsmässigt och
procentuellt ökar mest. Ökningen beror framför allt på personrånen, som är
den största råntypen och som har ökat med drygt 20 procent. Även andra
mindre vanliga typer av rån har ökat, exempelvis butiksrånen med 13
procent. De anmälda rånbrotten har ökat under hela 1990-talet med undantag
för åren 1993 och 1994. De senaste fyra åren har rånbrotten ökat med cirka
45 procent.
Avsaknaden av synliga poliser, både i stad och på landsbygd, kan inte
fortgå längre. För att möta en allt grövre brottslighet med internationella
inslag, och samtidigt ge medborgarna ett gott rättsskydd mot den s.k.
vardagsbrottsligheten krävs att antalet poliser lyfts upp till en betydligt
högre
nivå. Vi vill genomföra den största reformen i modern tid för att stärka
polisens och medborgarnas trygghet. Vi vill omedelbart avsätta resurser för
att avlasta den uniformerade personalen. Dessa resurser bör bl.a. användas
till att anställa expertis och specialistkompetens för de olika uppgifter som nu
utförs av poliser men som bättre kan utföras av särskilt utbildad personal.
Antagningen till polisutbildningen måste öka för att vi i framtiden skall
undvika att hamna i situationer som dagens, där det helt enkelt inte finns
några poliser att anställa. Konsekvenserna av Socialdemokraternas nedlägg-
ning av polisutbildningen är något Sverige kommer att få leva med under
lång tid framöver. Många arbetsuppgifter inom polisväsendet förutsätter att
ett tillräckligt stort antal yngre poliser finns tillgängliga, men poliskåren är
i
dag en kår med hög medelålder och hög sjukfrånvaro.
Antalet poliser i Sverige uppgår till 16 200. I praktiken är dock antalet
tillgängliga och verksamma poliser betydligt lägre. Allt detta sammantaget,
ålderstrukturen, den begränsade tjänstbarheten, den ökade sjukfrånvaron har
gjort att det operativa arbetet försämrats. Vi anser att antalet poliser de
kommande åren bör uppgå till minst 19 000. Genom en ökad antagning till
polisutbildningen kan den negativa utvecklingen vändas. Men detta förut-
sätter att polisutbildning bedrivs på ytterligare en eller ett par orter.
Vi vill ha en kriminalpolitik som är fokuserad på att klara upp de brott som
människor faktiskt drabbas av varje dag. När en brottslig handling begås har
staten en skyldighet att göra sitt yttersta för att hjälpa de människor som
drabbats av gärningen. Gärningsmannen skall hittas och lagföras, brottsoffret
skall kompenseras.
Att klara upp de brott som begås och realisera lagens straffhot är inte bara
en moralisk skyldighet staten har gentemot medborgarna, det är dessutom
effektivt brottsförebyggande arbete. Ingen annan än polisen kan utföra det
arbetet, och därför måste polisens resurser först och främst användas till att
utreda medborgarnas anmälningar om brott. Särskilda utredningspoliser bör
snabbutbildas för att förbättra dagens situation.
Människors otrygghet visar sig inte i några budgetsiffror och att riva ner
medborgarnas förtroende för lagen och rättsstaten har därför varit ett billigt
sätt för regeringen att rädda sina stora kollektiva välfärdsprojekt. Att bygga
upp det förtroendet igen kommer inte att vara lika billigt, men måste likväl
ges högsta prioritet.
6.8 En familjepolitisk reform
En av det goda samhällets viktigaste uppgifter är att ge barn en bästa
möjliga trygg och lycklig uppväxt. Det förutsätter att föräldrarna har en
möjlighet att ta ett ansvar för barnens uppväxt både när det gäller
barnomsorg och skola. Varje politisk lösning som tvingar in barn och
föräldrar i en lösning bygger på en bristande respekt för människors
olikheter, olika behov och olika värderingar. Sådana lösningar urholkar
också föräldrarnas möjlighet att ta ansvar för barnen.
Förmågan att ha kontrollen över den egna vardagen underlättar för
familjer, ger trygghet och säkerhet och lämnar utrymme för varje familj, barn
och föräldrar, att leva och arbeta på det sätt som passar de olika individerna
bäst, vare sig de är stora eller små.
Det är också en av vårt samhälles viktigaste utmaningar att göra det
möjligt både för män och kvinnor att förena ett aktivt arbetsliv med ett
harmoniskt familjeliv. Kvinnor och män har samma behov av att delta i
yrkesliv och att kunna göra karriär om man så vill, både för att försörja sig
och den egna familjen men också för att förverkliga egna ambitioner och
utveckla den egna kompetensen. I ett levande och vitalt samhälle behövs vi
alla både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Varje politisk
lösning som skapar en motsatsställning mellan dessa behov drabbar enskilda
människor men också vårt samhälle i sin helhet. Det säger sig självt att det
ställer krav på en familjepolitik som till sin natur anpassar sig till de
enskilda
människorna och familjernas olika behov.
Mot den bakgrunden vill vi att skattepolitiken skall ta hänsyn till
barnfamiljernas försörjningsbörda genom att det införs ett grundavdrag om
10 000 kronor per barn. Därmed skapas, genom lägre skatt, större trygghet
och ett utrymme att möta olika krav.
Barnomsorg måste kunna bestå av många olika alternativ. Den skall kunna
utvecklas och bestå av enskilda människors engagemang. Den skall vara till
för mammorna och papporna och framför allt för barnen. Den skall inte vara
till för att realisera politiska ambitioner utan människors krav på vardagen
och livet.
Det är mot den bakgrunden som det finns tre viktiga mål för en modern
familjepolitik.
Familjepolitiken skall präglas av valfrihet. Det är föräldrarna som, med
hänsyn till barnens och den egna vardagens behov, skall kunna välja. Valet
av barnomsorg faller inte bara olika beroende på olika individers önskemål
och familjers behov utan varierar också över tiden med barnens uppväxt.
Föräldrarna måste kunna få göra de avvägningar som passar dem och barnen
bäst.
Familjepolitiken skall göra det möjligt för både män och kvinnor att förena
arbetsliv med ansvar för familj. Skilda typer av arbeten och olika
yrkesambitioner måste av föräldrar kunna avvägas mot de krav man vill
ställa på barnomsorgen och de behov man anser att barnen har. Det är
nödvändigt att det finns olika former av barnomsorg om man också skall
kunna ta hänsyn till föräldrarnas olika ambitioner och engagemang i
arbetslivet. Det finns ingen annan som är bättre skickad att göra denna
avvägning än föräldrarna.
Familjepolitiken skall vara så utformad att den öppnar upp för en mångfald
av barnomsorg i vårt samhälle. Ny pedagogisk utveckling, olika former av
tjänster och service till föräldrarna, flexibilitet och anpassning; allt detta
bör
kunna utvecklas inom ramen för den moderna barnomsorgen. Ingen skall
vara hänvisad till offentliga monopol och vad som är politikers uppfattning
om vad som är bäst för barnen. Den svenska barnomsorgen skall präglas av
öppenhet och mångfald och av enskilda människors engagemang. Därför
skall varje barn när det gäller offentligt stöd vara lika mycket värt.
För det första skall det offentliga stödet inriktas mot det enskilda barnet.
Detta bidrar till valfriheten, ger föräldrarna en möjlighet att under barnets
uppväxt avväga olika behov och olika önskemål utifrån sina egna
prioriteringar. Det underlättar för de föräldrar som vill anlita den barnomsorg
de anser bäst och ger en möjlighet för de föräldrar som vill stanna hemma
under en del av barnets uppväxt.
För det andra skall det finnas möjlighet att för varje barn göra ett avdrag
för barntillsyn som är nödvändig för intäkternas förvärvande. Därmed
underlättas ytterligare för den yrkesverksamme samtidigt som tröskeleffekter
undviks.
Regeringen har enats med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om reformer
inom familjepolitiken som innebär mer av statlig styrning och mindre
självbestämmande och valfrihet för familjen. Vi avvisar detta förslag av de
skäl vi redovisat ovan. Staten skall inte agera med pekpinnar utan ge ett stöd
som underlättar föräldraskapet. Vi vill ge tillbaka självbestämmandet till
föräldrarna. De har bäst möjlighet att avgöra hur tid och resurser skall
fördelas.
Regeringens förslag till maxtaxa har en rad svagheter. För det första
omfattar inte maxtaxan alla barn. Maxtaxan saknar den flexibilitet som
många barnfamiljer efterfrågar. Många familjer söker möjligheter att förkorta
sin arbetstid eller välja alternativa barnomsorgsformer. Dessa får ingen del
av det ekonomiska stödet. De resurser som det hade varit möjligt att frigöra
för valfrihet mellan olika barnomsorgsformer, t.ex. kortare arbetsdag, blir nu
i ännu högre grad uppbundna i ersättning till kommunerna.
Familjebildningar, arbetstider, tid för eget engagemang i barnomsorgen
m.m. varierar. Förutsättningar är olika och familjerna har olika önskemål om
lösningar för barnens omsorg. I en tid när det är svårt att kombinera
familjebildning med ett aktivt yrkesliv behövs inte fler varianter av de gamla
lösningarna utan nya möjligheter för familjen att själva välja barnomsorgs-
lösningar.
Det finns också anledning att resa en rad frågetecken kring möjligheterna
att bedriva t.ex. kooperativ barnomsorg. Många föräldrar väljer att engagera
sig i barnens förskoleverksamhet och kompenseras i dag genom en lägre
avgift. Den kompensationen försvinner med maxtaxan.
Budgetutrymmet som maxtaxeförslaget, tillsammans med den extra måna-
den i föräldraförsäkringen, ger bör användas för att öka valfriheten och
flexibiliteten för olika barnomsorgslösningar och inte enbart riktas in mot
kommunal heltidsomsorg.
6.9 Bryt utanförskapet
Det är en av reformpolitikens viktigaste uppgifter att bryta segregation
och socialt utanförskap. Utanförskapet skapar klyftor och konflikter i det
svenska samhället. Utanförskapet berövar människor deras livschanser
och möjligheter att förverkliga egna drömmar liksom deras förmåga att
bidra till välstånd och välfärd.
En viktig del i kampen mot segregationen är en politik för företagande och
nya jobb liksom en modernisering av den svenska arbetsmarknaden. Det
måste alltid löna sig att arbeta. Skattesystemet får inte vara så utformat att
det skapar så kallade "fattigdomsfällor".
Arbetsmarknadspolitiken skall präglas av en flexibilitet och en inriktning
mot utbildning som gör den enskilde rustad för den moderna
arbetsmarknaden. Kravet på att ta ett arbete som erbjuds skall vara tydligt
och konsekvent. En försöksverksamhet med ett erbjudande av arbete inom en
mycket kort tid bör prövas i de kommuner som är särskilt präglade av den
sociala segregationen.
Den svenska skolan måste erbjuda alla barn en god utbildning oavsett var
man bor. Undervisningen i svenska språket måste vara sådan att den ger alla
en god möjlighet till utbildning och inträde på arbetsmarknaden.
Friheten att välja är det mest centrala medlet för att bryta den segregation
som den politiskt skapade kategoriseringen medför. Friheten skall gälla såväl
skola som sjukvård och boende. Rekryteringen till den högre utbildningen
stärks av reformer som gör det mer lönsamt att studera.
6.10 Slå vakt om tillväxtregionerna
I våra tre storstadsregioner och kring våra nya universitet finns en stark
tillväxtpotential. I skärningspunkten mellan högre utbildning och
forskning, tillgång till kvalificerad arbetskraft och riskvilligt kapital samt
en entreprenörsvänlig lokal politik skapas en god grogrund för nya idéer
och företag. Det har bland annat givit som resultat att mer än 9 av
tillkommande 10 nya arbetstillfällen sedan 1994 vuxit fram i någon av
våra tre storstadsregioner. Detta är en utveckling som gagnar hela
Sverige.
Riksbanken och olika ekonomiska bedömare har under en följd av år
varnat för att kommande tillväxtförutsättningar kan komma att begränsas av
betydande flaskhalsproblem. Det har i våra storstadsregioner varit ett faktum
under några år. Nu blir läget alltmer akut. Våra storstadsregioner lider brist
på skarpa utbudsstimulerande och tillväxtfrämjande åtgärder.
Viktigast är beslut om infrastrukturella investeringar, gärna med inbland-
ning av privata intressenter. I Västsverige handlar det om utbyggnad av de
viktigaste regionala tillväxtvägarna kring Göteborg, med E 6:ans utbyggnad
fram till Oslo som det väsentligaste. I Stockholmsregionen handlar det om
förbifart Stockholm, ett färdigställande av Ringen runt Stockholm och om
det tredje spåret över "getingmidjan" i centrala Stockholm. Öresundsbron har
redan bidragit till en vitalisering av Skåne.
Kommunernas möjligheter att erbjuda goda boendemiljöer för att Sverige
skall kunna konkurrera om den mest kvalificerade arbetskraften är ett under-
skattat problem och försvåras av det inomkommunala utjämningssystemet.
Systemet är tillväxtfientligt och leder till att kommunerna kring våra största
tätorter undviker att bygga nya bostäder, eftersom nyinflyttade bara medför
nya kostnader för vilka kommunerna inte får behålla tillkommande skatte-
pengar. Det inomkommunala utjämningssystemet måste snarast avskaffas.
Bristen på bostäder påverkas också av det höga skattetrycket som är den
enskilt viktigaste förklaringsfaktorn till att det är dyrt att bygga nytt.
Sänkta
skatter och en avreglering av bostadsmarknaden är avgörande för möjlig-
heterna att öka nybyggnation av bostäder i och kring våra storstadsområden.
7 Den kommunala ekonomin
7.1 Fokus på kärnuppgifterna
Kommunsektorn har ansvaret för angelägna gemensamma åtaganden.
Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra sätt att vi som medborgare
upplever att de stora resurser som används i kommun och landsting ger
önskat resultat. När kommuner och landsting däremot går utöver sina
egentliga uppgifter har detta en rad negativa verkningar för medborgarna.
Dels undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn
genom en osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom
kärnuppgifterna som följd av splittringen av resurser. Många av dagens
brister inom t.ex. skolan är en direkt följd av dessa förhållanden.
Primärkommunerna har ansvaret för att barn och ungdomar erbjuds en
grundläggande utbildning i grundskola och gymnasieskola, att omsorg för
barn och äldre erbjuds och att en god socialtjänst upprätthålls. Därutöver
ansvarar kommunerna för mycket av den lokala infrastrukturen samt
räddningsverksamheten. Till det kommer åligganden vad gäller miljö och
hälsoskydd. Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åvila
kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas på ett bra sätt inom
ramen för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen
måste samtidigt vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och så
att den ger bra betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila
samhället.
Landstingen har i dag huvudansvaret för att medborgarna erbjuds en bra
och väl fungerande sjukvård. Vi har i andra sammanhang redovisat vilka
förändringar som är nödvändiga för att säkerställa att medborgarna verkligen
får tillgång till en sådan. En nationell sjukvårdsförsäkring bör då ersätta den
nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvård och landstingens
nuvarande de facto-monopol ersättas av ett sjukvårdssystem som erbjuder
valfrihet och mångfald.
Kommunsektorns samlade utgifter beräknas år 2000 motsvara ungefär
23 procent av Sveriges bruttonationalprodukt, vilket är en internationellt
unikt hög siffra som borde stämma till eftertanke. Vi föreslår därför att en
översyn snarast görs om uppgiftsfördelningen i vårt land mellan stat,
kommun, det civila samhället och gemenskaperna.
7.2 En politik för självständiga och starka kommuner
Den av oss föreslagna översynen av de uppgifter kommunerna bör ha
ansvar för har till syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga
kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska
kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare
fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. Det finns anledning att se
över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. En mer distinkt
rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att
växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för
medborgarna.
Det kommunala självstyret har sitt ursprung och sin grund i medborgarnas
vilja att lösa vissa gemensamma uppgifter på ett bra sätt som innebär fördelar
för helheten. Självstyrets syfte är däremot inte, och får inte vara, att
inkräkta
på medborgarnas frihet att själva välja och därmed ha bra möjligheter att
styra sina liv. Närhetsprincipen, som innebär att beslut skall fattas på lägsta
effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av barnomsorgs-
form, bör avgöras av familjen vid köksbordet och inte genom ett för-
valtningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar måste genomföras
skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall kunna få ägna sig
åt med skattebetalarnas pengar. Den näringsverksamhet många kommuner
ägnar sig åt i strid med kommunallagen måste avvecklas.
Det är sålunda mycket viktigt att kommunerna fortsätter ett förändrings-
arbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom
avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av
kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Då krävs det dock
långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn.
Ett förnyat exempel på att regeringen går motsatt väg är förslaget om
maxtaxa i barnomsorgen. Det kränker enskilda familjers valfrihet genom att
göra en barnomsorgsform så gynnad att andra alternativ kvävs. Barn-
omsorgen blir i det närmaste socialiserad. Förslaget kränker den kommunala
självstyrelsen genom att utformningen är sådan att kommunerna inte längre
själva kan utforma sitt avgiftssystem. Därutöver styr reformen till dyr
omsorg och kommunerna erhåller inte täckning för de merutgifter som
uppstår. Förslaget om maxtaxa är ett nytt exempel på hur staten intervenerar i
kommunala frågor med en lösning som inte är anpassad efter olika familjers
och kommuners behov. Ett nytt systemfel uppstår.
7.3 Skattebasen är grunden för kommunsektorn
För närvarande uppgår den samlade kommunsektorns inkomster till ca
475 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av detta är drygt
70 procent kommunalskatteinkomster, ca 18 procent statsbidrag
(statsskatt) och drygt 10 procent övriga inkomster. Från 2000 till 2003
beräknas kommunernas skatteintäkter öka med 63 miljarder kronor.
Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och
deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och
skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god
tillväxt som ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att
arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år än vad som
annars blivit fallet ökar kommunernas skatteintäkter med cirka
10 miljarder kronor extra. De senaste årens utveckling åskådliggör just
detta förhållande som vi moderater under en följd av år i våra motioner
framhållit.
Det är inte statsbidragsnivån utan skatteintäkternas utveckling som är
avgörande för kommunernas inkomstutveckling. Det är en politik som skapar
förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt som ger kommunsektorn
framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting så
viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och
strukturella
reformer som skapar uthållig tillväxt och som ger kommuner och kommun-
medborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.
Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik
som leder till att fler jobb växer fram och att kunskapsinnehållet - och
därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna - ökar.
7.4 Sänkt kommunalskatt och ökat oberoende
Kommunalskatten är särskilt för låg- och medelinkomsttagare den
tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst flertalet pensionärer. Det är
därför en angelägen statlig uppgift att medverka till att det skapas
utrymme för sänkta kommunalskatter, även om de faktiska besluten här
tas i kommunerna.
Den relativt starka ökningen av de kommunala skatteinkomsterna de
senaste åren ger ett tydligt utrymme för sänkt kommunalskatt. Denna
situation måste utnyttjas eftersom risken i annat fall är stor att utgiftsnivån
ökar alltför mycket i kommunsektorn och att produktivitetsutvecklingen helt
avstannar. Uppenbarligen inser inte regeringen denna risk då den i sina
kalkyler höjer utgiftsnivån i kommunsektorn påtagligt. Innebörden blir att
det utrymme som finns för skattesänkningar förutsätts gå till ökade utgifter,
vilket permanentar ett för högt skattetryck i Sverige.
Statsbidragen bör därför inte höjas ytterligare för kommunerna. Med
hänsyn till pågående nödvändiga omstruktureringar inom sjukhusvården kan
dock höjningen till landstingen 2001 godtas.
För att ge kommunerna en tydlig signal att komma i gång med skatte-
sänkningen föreslår vi att de kommuner som sänker kommunalskatten 2001
inte behöver betala sin skuld till staten i kommunkontosystemet för moms.
Alternativt kan ett förhöjt statsbidrag ges till kommuner som sänker skatten
2001.
Vår politik går sålunda ut på att sporra kommunerna att genomföra de
kommunala skattesänkningar som nu blir möjliga. Det föreligger i annat fall
risk för att utgiftsnivån höjs med allvarliga framtida problem som följd.
Regeringen bör därför skyndsamt lägga fram förslag om lämplig modell för
att stimulera till att kommunala skattesänkningar genomförs de närmaste
åren.
Vår bedömning är att de avregleringar vi föreslår för kommunerna, den
koncentration till kärnuppgifterna som vi efterlyser och den ekonomiska
utveckling som följer av den politik som i övrigt redovisas ger ett uthålligt
utrymme för en sänkning av utdebiteringen i flertalet kommuner. De senaste
årens utveckling i flera kommuner i bl.a. Danmark visar att en målmedveten
inriktning på koncentration och effektivitet resulterar i skattesänkningar.
Framgång med att hålla kommunalskatten nere kan man också se i svenska
kommuner med långvarig moderat ledning.
Kontrasten är många kommuner och landsting med långvarigt social-
demokratiskt styre där skattenivån drivits upp långt över riksgenomsnittet,
trots höga bidragsnivåer. I vårpropositionen anger regeringen att det genom-
snittliga kommunala skatteuttaget inte bör öka ytterligare. Några åtgärder för
att förhindra t.ex. socialdemokratiskt styrda högskattekommuner och lands-
ting att höja skatten ytterligare aviseras inte. Tydligen förlitar sig
regeringen
på att skattesänkningar genomförs i borgerligt styrda kommuner, vilket kan
hålla den genomsnittliga utdebiteringen oförändrad.
Vi anser att en större skattepolitisk reform bör genomföras de närmaste
åren. Vi anvisar i vårt budgetförslag därför 15, 30 och 50 miljarder kronor
för en skattepolitisk reform de kommande tre åren. Inom ramen för detta
belopp genomförs, utöver de skattesänkningar kommunerna kan genomföra
av egen kraft, kommunala skattesänkningar som således finansieras av
staten.
Regeringen aviserar en utredning som bl.a. skall behandla vad som skall
avses med kommunallagens bestämmelse om god ekonomisk hushållning.
En sådan utredning kan onekligen vara på sin plats mot bakgrund av
kommuner som driver högskattepolitik och som samtidigt låter ekonomin
successivt försämras. I sådana kommuner blir medborgarna de stora
förlorarna. Däremot finns det anledning att varna för att utredningen skall
försöka ange att det skulle ligga något värde i att en kommun bygger upp en
egen förmögenhet i stället för att när tillfälle ges sänka skatten. Till exempel
innebär en koncentration på en kommuns kärnuppgifter att vissa tillgångar
kommer att kunna försäljas. Ur medborgarens synvinkel är det god ekono-
misk hushållning om det kan leda till sänkt utdebitering.
Betydelsen av att lönebildningen de närmaste åren sker under stort
ansvarstagande måste understrykas. Erfarenheterna visar hur rekordhöga
lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den
goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende
av.
Det bör i sammanhanget även framhållas att den demografiska utveck-
lingen de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den gemensamma
finansieringen av en god äldrevård. En annan kärnverksamhet som måste
garanteras god kvalitet är skolan. Genom införandet av den nationella
skolpengen avser vi att säkerställa förutsättningar för detta. Det sagda
framhäver betydelsen av att kommunerna verkligen koncentrerar sig på sina
kärnuppgifter och tar till vara alla möjligheter till effektivisering. Samtidigt
måste också de enskilda kommunerna få fördelar av att de lägger en god
grund för en växande skattebas. Utjämningssystemet måste därför förändras.
7.5 Ersätt dagens utjämningssystem snarast!
Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket märkliga effekter
för enskilda kommuner. En hög arbetslöshet urholkar kommunsektorns
fasta skattebas, men trots detta blir en enskild kommuns intäkter i de
flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög. Strukturkostnadstillskottet
växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga
arbetslöshetsersättningar. Först när den arbetslöse flyttar till en kommun
där arbete erhålls påverkas kommunens ekonomi negativt. Detta leder
till att kommunerna inte har incitament till att medverka till en
ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de tydliga
incitament till att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb.
Med färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större.
Det utjämningssystem som finns i dag har sålunda direkt skadliga effekter
för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas.
Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en
negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen
anstränger sig för att vända sin utveckling.
De senaste åren har skattekraften per invånare ökat betydligt över
rikssnittet i kommuner som Valdermarsvik, Vaggeryd, Östhammar, Högsby,
Sölvesborg, Lilla Edet, Svenljunga, Orust, Trollhättan, Ockelbo, Nordanstig,
Sandviken, Robertsfors, Sorsele, Malå och Dorotea. Även Täby och
Danderyd hade en god skattekrafttillväxt. Malå kommun hade landets näst
högsta skattekrafttillväxt då medelskattekraften ökade från 92,6 procent till
97 procent. I stort har denna tillväxt i dessa kommuner konfiskerats av
skatteutjämningssystemet, vilket ger en orimlig signal ute i skilda regioner.
Uppräkningen av berörda kommuner visar också att utjämningssystemet slår
blint och ofta träffar mindre kommuner med rätt låg egen skattekraft. Alla
incitament till att öka skattekraften är borttaget, vilket kommunerna
successivt upptäcker och kommer att anpassa sig efter om systemet inte
ändras.
Vi har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur
tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. På senare tid har nu alltfler
uppmärksammat förhållandet och ju längre tid detta system får verka desto
skadligare blir effekterna eftersom alltfler kommuner anpassar sig till dess
märkliga och tillväxtfientliga effekter. En för många uppenbart negativ sådan
är att många tillväxtkommuner finner det alltför kostsamt att tillgodose de
behov på t.ex nya bostäder som krävs. Utjämningssystemet konfiskerar
tillväxtens frukter medan kostnaderna hamnar på den enskilda kommunen.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka
1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna
skattekraften ökar. Om en invånare får ökad arbetsinkomst kan kommunens
samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga
effekter. Den utredning som studerat förhållandet lägger nu förslag som
innebär att "marginalskatten" på ökade intäkter för en kommun inte skall
överstiga 100 procent. Det ter sig emellertid absurt att kommunerna skall
fortsätta att leva med ett system som innebär att endast några enstaka procent
av vad en skattekraftsökning ger skall få behållas.
Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som
uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då
får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon.
Regeringens åsidosättande av detta samband är ett grundskott mot den
kommunala självstyrelsens grundläggande princip.
Utjämningssystemet är sålunda i strid med grundlagen uppbyggt så att
kommuner och landsting inte får behålla intäkterna av den skatt som för
medborgarna anges som kommunalskatt. I stället tvingas de bidra till var-
andras kostnader och svara för en långtgående inkomstutjämning. Ett mål
som skulle uppnås var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att
kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det
kan nu konstateras att inte ens i detta avseende har någon effekt kunnat
märkas. Kommuner med hög skatt har bibehållit denna.
Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något
statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och
resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen
inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då
att
de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare.
Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter
i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet
motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på
enskilda kommuner. Vi föreslår att det tillväxtfientliga och grundlagsvidriga
inom kommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2003, d v s
vid den tidpunkt när riksdagen bör ha hunnit besluta om ett nytt system som
stimulerar till ekonomisk tillväxt samtidigt som det ger tillräckliga bidrag
till
kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.
Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera
ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det skall grundas på att systemet
skall stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt
enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen
underlättas, om vissa uppgifter som i dag finansieras genom kommunerna
och landstingen får en nationell finansiering. Vi föreslår sålunda att den nya
utredningen skall utforma ett system som skall tillgodose följande:
- Dagens tillväxtfientliga system skall ersättas med en ordning som tydligt
belönar tillväxt och kostnadseffektivitet för alla kommuner och
landsting.
- Dagens grundlagsvidriga system skall ersättas med ett system som
respekterar den svenska grundlagen. Den kommunala självstyrelsen med
bl.a. dess syn på den kommunala beskattningsrätten skall säkras. Det
skall vara staten (inte kommunsektorn) som ger bidrag till kommuner
och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.
- Dagens system skall ersättas med ett enklare och mer genomskinligt
system som en följd bl.a. av att en översyn görs av vilka uppgifter som i
framtiden bör få en nationell finansiering.
7.6 Omedelbara förändringar
För de två år utjämningssystemet måste vara kvar föreslår vi vissa nöd-
vändiga temporära förändringar.
Inom ramen för i grunden oförändrad utjämningsgrad ändrar vi
inkomstutjämningen så att effekten av alla positiva, relativa förändringar i
skattekraft får behållas till 100 procent. Därmed skapas - i bjärt kontrast mot
gällande ordning - ett kraftigt incitament för alla kommuner att vidta
åtgärder som ger ekonomisk tillväxt genom lägre arbetslöshet och ökad för-
värvsfrekvens. Det viktigaste är sålunda att alla kommuners åtgärder för att
åstadkomma ekonomisk tillväxt och sysselsättning belönas och inte som i
dag uttryckligen motverkas. De groteskt tillväxtfientliga inslagen i dagens
system kan på olika sätt elimineras.
Vi föreslår att all positiv förändring av den relativa skattekraften i en
kommun eller ett landsting fr.o.m. 2000 skall få behållas till 100 procent. Det
blir en mycket kraftig signal till kommunerna att vidta åtgärder som bidrar
till ekonomisk tillväxt och ökad förvärvsfrekvens. Det är fullt möjligt att
inom ramen för nuvarande system göra denna förändring i samband med
slutavräkningen av skatteinkomsterna för 2000. Om denna bestämmelse gällt
mellan åren 1998 och 1999 hade de ca 130 kommuner som med dagens
system fått sin ökade skattekraft konfiskerad i stället fått behålla denna.
Kommuner som förlorar skattekraft föreslås få behålla sin nuvarande
garanti och därmed påverkas inte deras intäktsnivå i systemet av för-
ändringen utan de får även i fortsättningen ett bidrag som täcker bortfallet av
skattekraft. Det underskott som uppstår i det kommunala utjämningssystemet
föreslås i stället finansieras genom att det generella invånarrelaterade
bidraget justeras (motsvarande ca 75 kronor per invånare).
Kostnadsutjämningen förändrades genom riksdagsbeslutet i juni 1999.
Vissa delar av beslutet utsattes för tung metodkritik. Det finns anledning att
snabbt komma med ett förslag som justerar de främsta metodfelen. Dessa
hänger dock delvis samman med hopblandningen av vilka faktorer som kan
ge hög skattekraft och där kostnaderna härför inte beaktas i kostnads-
utjämningen på ett riktigt sätt. Nu utjämnas skattekraften helt, samtidigt som
kommuner som tar på sig kostnader för den höga skattekraften inte får full
kompensation för dessa.
7.7 Effekter av våra förslag för kommunsektorn
Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Tre fjärdedelar av
kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna
svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade
inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal
skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb,
ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. När den
ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för skattesänk-
ningar. Tas inte detta till vara innebär det en höjd utgiftsnivå, som
permanentar ett fortsatt för högt skattetryck för låg- och medelinkomst-
tagarna.
Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala
kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs,
förloras omedelbart ca 30 procent av skatteintäktsökningen i ökade kost-
nader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns
kostnader när skatten sänks.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen
utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att
riksnormer som prövas av domstolar skall förhindra att kommunerna får
bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. I dag hindras
många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet
på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig
på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt
sociala ansvar utan statliga rikslikare.
I tabell 7.1 redovisas hur en ökning av skatteunderlaget och en bättre
produktivitetsutveckling med 1 procent årligen från 2001 i kombination med
minskade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. Med tanke
på att den omläggning av politiken som vi föreslår inte skulle kunna träda i
kraft förrän kring årsskiftet har vi inte beräknat någon ökning av
skatteunderlaget för 2001 och enbart en produktivitetsförbättring på en halv
procent detta år.
Tabell 7.1 Effekter av en bättre ekonomisk utveckling (miljarder
kronor)
Tabell 13: (2001 2002 2003 )
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas
och effektiviseras och att ekonomin uthålligt utvecklas starkare skapas
successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen
samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal
kommuner skulle för medborgarna viktiga kommunala skattesänkningar
kunna genomföras på kort sikt med vår politik för kommunsektorn.
För att kommunerna skall komma igång med skattesänkningar redan 2001
föreslår vi som nämnts att kommunernas momskontoskuld till staten avskrivs
för de kommuner som sänker skatten, alternativt att de erhåller förhöjt
statsbidrag 2001.
Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär
att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom statliga
beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat
och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som påverkar
det kommunala skatteunderlaget.
I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat
skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för
förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för
förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen och för andra skatte-
förslag.
8 Den moderata budgetpolitiken
8.1 Utgångspunkter och inriktning
I budgetpolitiken omsätts vår politiska viljeinriktning till konkreta
förslag. Vår budgetpolitik syftar dels till att människor skall få ett ökat
inflytande över sina egna liv, dels till att skapa förutsättningar för en
långvarigt hög tillväxt så att alltfler människor kommer i arbete.
Inriktningen av vår skattepolitik syftar till minskat bidragsberoende och
ökade förutsättningar till arbete och företagande. Våra skattesänkningar
motsvaras till sin huvuddel av minskade offentliga utgifter och har i övrigt en
utbudsstimulerande inriktning. I en tid av betydande risk för överhettning är
det värt att notera att de har en tydligt utbudsstimulerande prägel samtidigt
som de snarare stimulerar sparande och investeringar än konsumtion.
Balans i de offentliga finanserna är en nödvändig förutsättning för att
människor och företag skall kunna planera sin framtid. Vår målsättning är att
de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att
statsskulden därmed reduceras som andel av BNP.
Vi växlar lägre bidragsnivåer mot lägre skatter på arbete. Det ökar möjlig-
heterna att leva på sin lön och att bygga upp ett eget sparande för alltfler.
Vårt alternativ innebär betydande strukturförändringar som leder till en bättre
tillväxt. En nyckelfaktor är då att utbudet av arbetskraft ökar.
Våra privatiseringar innebär ett ökat sparande i svenska hushåll. Genom att
privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi under de kommande tre åren
avsätta 30 miljarder kronor för underhåll av och investeringar i vägar.
Fjorton av dessa miljarder används inom våra utgiftsramar de kommande tre
åren.
Vi föreslår utgiftsökningar som har en tydlig inriktning på strategiska
tillväxtområden som forskning och IT, samtidigt som vi slår vakt om de
grupper som inte har något annat än stat och kommun att lita till och som
behöver stödet mer än andra. De medborgare som av skilda skäl är beroende
av offentligt stöd för att klara sin vardag måste alltid kunna räkna med att
stödet fungerar. Vårt budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi
bland annat ett ökat stöd till handikappade, ett bättre stöd till pensionärer
samt ett återställande av änkepensionerna. Sjukvård, omsorg och skola skall
prioriteras inom ramen för de omfattande resurser som finns i kommuner och
landsting. Vi ökar också anslagen till polis, rättsväsen och försvar så att
människor överallt i landet skall kunna känna sig trygga.
Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre sårbar
för konjunkturella svängningar, att minska trycket på löneökningar och att
fler människor skall få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Stabila offentliga finanser kräver att den offentliga sektorn blir mindre.
Storleken och strukturen på vår offentliga sektor har gjort ekonomin
konjunkturkänslig och har negativ effekt på ekonomin i övrigt. Den politiska
sektorns omfattning och inflytande måste minskas för att utrymmet för
privat verksamhet och individuellt ansvar skall öka.
Med dessa utgångspunkter är vår strategi att skapa utrymme för skatte-
sänkningar på arbete, företagande och investeringar. Inriktningen på vår
skattepolitik innebär att tyngdpunkten på våra inkomstskattesänkningar
betyder mest för låg- och medelinkomsttagare. Stat och kommun skall
prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.
Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg-
och medelinkomsttagare gör det möjligt att försörja sig på sina egna
arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag. Därmed ökar inflytandet
över den egna situationen, vilket är en nog så viktig vinst som den rent
ekonomiska.
För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet
arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar
av arbetsmarknaden, vilket ger bättre förutsättningar för en fungerande
lönebildning.
8.2 Konjunktur och budgetpolitik
Den goda konjunkturen gör det inte mindre angeläget att minska de
offentliga utgifterna. De offentliga finanserna i Sverige är mycket
konjunkturkänsliga. Beroendet måste minska, vilket är lättare att
åstadkomma i en god konjunktur. Genom att parallellt sänka skatter och
transfereringar uppnås detta. Människors möjlighet att ta ansvar för sina
egna liv ökar samtidigt som statens finanser blir mer stabila.
Den nuvarande situationen med höga skatter som ger stora intäkter när det
går bra och mindre intäkter när ekonomin går dåligt, parallellt med generösa
ersättningssystem som medför påfrestningar på statsfinanserna när skatte-
intäkterna är som lägst, skapar en sårbarhet för de offentliga finanserna.
Historien visar att det föreligger risk för expansion av de offentlig
utgifterna i goda tider eftersom det då till synes finns utrymme att öka kost-
naderna i allehanda transfereringssystem. Därmed har man dragit på sig en
utgiftsmassa som finns kvar och kan vara svår att finansiera när konjunkturen
viker och skatteintäkterna minskar. Därför är det mer en central uppgift att
hålla kontroll över de offentliga utgifterna. Utgiftstaken syftar till att
medverka till detta. De bör inte höjas för att i goda tider släppa igenom nya
utgifter. I stället bör de medverka till att begränsa statens utgifter och att
minska de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin.
I en högkonjunktur kan en alltför stor påspädning av köpkraften riskera att
leda till inflation. Det är därför viktigt att skattesänkningar motsvaras av
utgiftsminskningar i offentlig sektor. Vårt budgetförslag är avvägt mot detta
krav. Det är också av betydelse vilka skatter som sänks. De skatter som har
störst negativ inverkan på den ekonomiska strukturen är naturligt nog de som
är mest angelägna att sänka. Här märks kapitalskatter som driver företag och
företagande ur landet, men även den statliga inkomstskatten som minskar
incitament till förkovran och ökat ansvarstagande i arbetslivet.
8.3 Prioritering av det offentligas uppgifter
I den bantning av den offentliga volymen vi vill göra är det nödvändigt
att kärnuppgifterna prioriteras. När omfattningen minskar skapas,
paradoxalt nog, bättre förutsättningar för att klara det som måste vara
offentligt drivet eller finansierat.
I vårt alternativ har vi skapat utrymme för att lägga ökade resurser till
rättsväsendet - polis, kriminalvård och domstolar. Vi ger ökade resurser till
utbildning, liksom till forskning, miljövård och försvaret. Den nödvändiga
satsningen på att skapa en bättre infrastruktur påbörjas. Handikappade får
ökat stöd och större resurser till rehabilitering vilket medför en förbättring i
hälsoläget. Änkepensionerna återställs.
Våra utgiftsminskningar görs till största delen i de transfereringssystem
som utnyttjas av vuxna förvärvsarbetande människor. De uppvägs dessutom
av de sänkta skatter vi föreslår.
8.4 Det måste löna sig med arbete och företagande
Vår politik innebär att det skall kunna löna sig bättre att arbeta, att äga
och driva företag, att investera och att ta risker. Ett antal skatter som
snedvrider konkurrensen för svenska företag sänks eller slopas. Skatten
på arbete sänks kraftigt. På detta sätt skapar vi förutsättningar för att
behålla företag i Sverige, vi minskar intresset att av skatteskäl söka sig
till andra länder. Detta gäller såväl sjuksköterskor som civilingenjörer,
såväl börsnoterade företag som entreprenörer i den nya ekonomin. Vi
behöver därmed inte heller införa speciella skatteundantag för utländska
experter som kommer hit.
I vårt budgetalternativ skapas utrymme för en sänkt inkomstskatt för alla
med tyngdpunkter på låg- och medelinkomsttagare genom den inkomst-
skattereform vi aviserar. Den innehåller höjda grundavdrag och sänkta
inkomstskatter och en successiv avveckling av statlig inkomstskatt. Beskatt-
ningen av ägande och kapital minskas genom att förmögenhetsskatten
avskaffas, skatter på utdelningar (dubbelbeskattningen) tas bort och avveck-
lingen av fastighetsskatten påbörjas. Härigenom motverkas utflyttning av
företag och ägande och företagande stimuleras. Bensinskatten sänks för att
underlätta för alla dem som är beroende av bilen.
8.5 Budgetdisciplin
Utgiftstaken vilka begränsar möjligheterna till expansion av statens
utgifter har visat sig fylla sin funktion. De fyller sin största funktion
under en uppåtgående konjunktur, och förhindrar då en expansion av den
offentliga sektorn. Det är därför desto mer allvarligt att regeringen nu
trixar för att kringgå syftet med taken.
Ett sätt att komma runt dem är att lägga in väl tilltagna budgeterings-
marginaler. I höstens budgetproposition var budgeteringsmarginalen för
2002 angiven till drygt 22 miljarder kronor. I vårpropositionen ett halvt år
senare har denna krympt med 14 miljarder kronor till drygt 6 miljarder
kronor - en anmärkningsvärd ökning av beslutade nya utgifter.
Vi anser att de offentliga utgiftstaken skall hållas. Budgeteringsmarginalen
skall sättas till noll. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver ökas
får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade
resursbehovet uppstått samt med förslag till åtgärder för att uppfylla det
ursprungligen fastställda taket.
8.6 Balans på lägre nivå
En avgörande del av vår politik är ett väsentligt lägre skattetryck. Till en
del är det fråga om att skapa förutsättningar för företagande och
kapitalbildning, men i huvudsak rör det sig om sänkt skatt på
arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För
perioden fram till år 2003 innebär våra förslag att utgifts- och
skattekvoterna sjunker med närmare 3 respektive 4,5 procentenheter.
Skattesänkningarna genomförs inom ramen för stabila offentliga finanser
och under hänsyn till en god samhällsekonomisk utveckling.
Vår inriktning av politiken innebär också att de offentliga finansernas
känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Trots de förändringar som
genomförts sedan början på 1990-talet kvarstår också en alltför stor risk för
framtida obalanser i de offentliga finanserna, vilket bland annat OECD
påpekat. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD förordat en politik
med den inriktning vi föreslår.
Regeringens mål för sparandet i den offentliga sektorn är 2 procent över en
konjunkturcykel. Regeringen kalkylerar med ett överskott på 2 procent för
vartdera av de kommande åren. Trots att tillväxtprognosen kraftigt
uppjusterats från i höstas väljer regeringen att nu hålla kvar detta mål. Det är
anmärkningsvärt. Med de mål regeringen själv satt upp borde överskottet
vara större.
Ett långsiktigt mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara
balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Vårt alternativ
innebär vidare att skuldkvoten kommer att understiga 40 procent av BNP vid
utgången av 2003. Till skillnad från om målen sätts till ett permanent
offentligt överskott kan då den långsiktiga tillväxten bli snabbare och
ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som
andel av ekonomin krymper.
Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 8:1 innebär ett överskott på drygt
104 miljarder kronor år 2001, 115 miljarder kronor 2002 och 113 miljarder
kronor 2003.
Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 32 miljarder kronor 2001, 59
miljarder kronor 2002 och 65 miljarder kronor 2003. Detta ger ett utrymme
för skattesänkningar, med hänsyn till vårt större överskott, som uppgår till
knappt 60 miljarder kronor 2001, 69 miljarder kronor 2002 och drygt 65
miljarder kronor 2003 utöver vad regeringen föreslår. Totalt uppgår våra
skattesänkningar till knappt 45 miljarder kronor 2001, 74 miljarder kronor
2002 och 108 miljarder kronor 2003.
Till skillnad från regeringen har vi en plan för en kontinuerlig försäljning
av statliga företag. Vår ambitionsnivå för privatiseringar 2001-2003 är på
180 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än regeringens förslag. Privati-
seringarna måste avvägas mot marknadsförutsättningarna. Beloppet får ses
som ett genomsnitt över åren. Detta extra utrymme används i huvudsak till
en snabbare amortering av statsskulden men också till investeringar i infra-
struktur och vissa utgifter av engångskaraktär.
Nivån på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt stats-
skuldsmål ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen blir
en annan än i regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och
utgiftsförslagen. Mot bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna
skall vara i balans över konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella
sparandet blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att
sparandet krymper så mycket att vårt statsskuldsmål inte kan uppfyllas.
Hänsyn måste givetvis också tas till den samhällsekonomiska situationen så
att inte överhettningstendenser uppstår.
8.7 Den offentliga sektorns finanser
För närvarande ökar BNP mer än på länge. Det medför att
skatteintäkterna ökar kraftigt. De offentliga finanserna visar ett överskott
utöver det överskottsmål som regeringen satt. Detta överskott väljer
regeringen att redovisa som "beräkningsteknisk överföring till
hushållen". I vårpropositionen anges dock att utrymmet kan användas till
att minska statsskulden.
Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga utgiftsstaket
som riksdagen fastställer samt av beräknade kommunala avgifter.
Interna transaktioner mellan kommunsektorn och ålderspensionssystemet
dras av vid beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger
att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1 108 miljarder
kronor 2001, 1 148 miljarder kronor 2002 och 1 192 miljarder 2003.
De förslag vi lägger i denna motion påverkar i högre grad det offentliga
utgiftstaket än det statliga. En orsak är att vi föreslår införandet av en
nationell skolpeng i grundskolan, vilket innebär att kommunala kostnader tas
över av staten. En annan orsak är att de skattesänkningar som vi föreslår i
stor utsträckning påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk
reglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.
Mot denna bakrund föreslår vi att utgiftstaket för den offentliga sektorn
beräknas till 1 077 miljarder kronor 2001, 1 087 miljarder kronor 2002 och
1 111 miljarder kronor 2003. Våra utgiftstak är således 31 miljarder kronor
lägre än regeringens 2001samt 61 miljarder kronor och 81 miljarder kronor
lägre åren 2002 och 2003. För år 2003 innebär detta att de offentliga
utgifternas andel av BNP är cirka 4 procentenheter lägre än regeringens
förslag.
Tabell 8.2 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2001-2003 (miljarder
kronor)
8.10 Tabell 15: (2001 2002 2003 )
8.11 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter
I tabell 8.3 beskrivs våra förslag till besparingar. Det utrymme för skatte-
sänkningar som skapats genom de olika besparingarna har huvudsakligen
utnyttjats till att finansiera de skattesänkningar som redovisas i kapitel 6.
Vi föreslår också omprioriteringar till förmån för de offentliga
kärnuppgifterna.
Tabell 8.3 Förändringar i sammandrag av de offentliga utgifterna
2001-2003
Tabell 16: (2001 2002 2003 )
Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom
anslagen för handikappade och vissa utsatta pensionärer. Vi föreslår
åtgärder som leder till stärkt kvalité såväl i den grundläggande
skolutbildningen som inom högskolans ram. Vårt förslag innebär också
även större forskningsanslag än vad regeringen förordar.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större
egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de
skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas
utrymme för att täcka ökade kostnader antingen löpande eller genom att
utrymme ges för att bygga upp en sparad buffert.
8.12 Skattesänkningar och de offentliga finanserna
I tabell 8:4 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter på
konsoliderad offentlig sektor. Beräkningarna bygger på uppgifter från
riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga
utfallet varje år.
Tabell 8.4 Skattesänkningar jämfört med regeringens förslag
2002-2003, miljarder kronor
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att det statliga
utgiftstaket kan bestämmas till belopp som i motsvarande mån är lägre.
Vi avvisar budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar
budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter
behöver överskridas får regeringen återkomma till riksdagen med
redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag
till åtgärder för att uppfylla det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 777
miljarder kronor 2001, 785 miljarder kronor 2002 och 822 miljarder kronor
2003. Det betyder som tidigare visats att utgiftsramarna för den offentliga
sektorn med vårt förslag skall bestämmas till 1 077 miljarder kronor 2001,
1 087 miljarder kronor 2002 och 1 111 miljarder kronor 2003.
I tabell 8.5 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive utgifts-
område. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra på
varje utgiftsområde.
Tabell 8.5 Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor)
8.15 Tabell 19: (2001 2002 2003 )
8.16 Förslagen per utgiftsområde
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Enligt vår mening skall politiska partier i en demokrati inte vara
beroende av staten. Därför föreslår vi att partistödet successivt avvecklas.
Enligt vårt förslag minskas stödet med en tredjedel av det nuvarande från
och med år 2001.
Presstödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes.
Konkurrensvillkoren har snedvridits och mediestrukturen konserverats. Vi
föreslår därför att presstödet avvecklas i två steg. Det första äger rum 2001. I
och med att presstödet avskaffas kommer presstödsnämnden inte längre att
fylla någon funktion. Den bör avvecklas från 2002.
Vi har under utgiftsområdet avsatt 20 miljoner kronor för att upplysa om
kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Genom vårt förslag att Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket slås
ihop i det nya och obundna Riksrevisorn uppnås besparingar. Dessutom
anser vi att SCB:s uppgifter skall begränsas och specificeras samt i högre
grad avgiftsbeläggas. Vissa delar kan med fördel utföras av andra
aktörer. En minskning av Riksgäldskontorets hushållsupplåning minskar
dess förvaltningskostnader.
Vi föreslår vidare att införandet av nytt yrkesregister och ny folk- och
bostadsräkning inte genomförs och att Statens kvalitets- och kompetensråd
avskaffas.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Smugglingen av cigaretter och alkohol har ökat kraftigt de senaste åren.
Trots skattesänkningar på cigaretter är smugglingen fortfarande
betydande. Tullen bör därför få större resurser för ökad kontroll.
Anslaget till tullen bör öka med 50 miljoner kronor utöver regeringens
förslag. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka med minst
motsvarande belopp.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Staten har till uppgift skydda medborgarna mot brottsliga angrepp.
Tidigare års besparingar har skapat stora uppdämda behov av
personalförstärkningar, teknikstöd, utbildning och andra
kompetenshöjande åtgärder. Den allt vanligare gränsöverskridande och
välorganiserade brottsligheten måste bekämpas och detta ställer
ytterligare krav på en upprustning av det svenska rättsväsendet.
De förstärkningar som regeringen nu föreslår är otillräckliga för att ge
medborgarna det mått av rättstrygghet de med fog kan kräva. Vi avsätter
därför 2,7 miljarder kronor mer än regeringen till rättsväsendet under
kommande tre år. Detta möjliggör den största reformen i modern tid för att
stärka kampen mot brottslighet och öka rättstryggheten. De ökade resurserna
skall bl. a. användas till förstärkningar av polisstyrkan och åtgärder för att
renodla den uniformerade personalens arbetsuppgifter. Samtidigt kvarstår de
skärpta kraven på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och
ledarskap inom rättsväsendet. Kriminalvården ges ökade resurser.
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en
gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela
Europa och Medelhavsområdet. Detta är särskilt angeläget i Minsk med
tanke på den besvärliga situationen angående mänskliga rättigheter och
demokrati i Vitryssland.
Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de
utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i
Asien, Latinamerika och förhoppningsvis södra Afrika ställer även större
krav på kontaktytor och kompetens.
Vi förstärker därför anslaget till utrikesförvaltningen med 50 miljoner
kronor. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassa-
dernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands.
Militära och civila insatser på olika håll, främst i Kosovo, är Sveriges
bidrag till internationell frihet och säkerhet. Inom utgiftsområde 5 bör det
skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet. Regeringens
oförmåga att skapa en ordentlig finansiering ledde till en avsevärd försening
av de svenska insatserna i Kosovo, vilket är oförsvarligt.
Med anledning av Sveriges ordförandeskap i EU tillförs UD 20 miljoner
kronor 2001 Medlen överförs från UO7.
Utgiftsområde 6 Totalförsvaret
Försvarets verksamhet har drabbats hårt av regeringens oförmåga att i tid
samla sig till ett nytt försvarsbeslut. Redan hösten 1997 stod det klart att
1996 års försvarsbeslut havererat. I dag, nästan tre år senare, har
riksdagen fattat en nytt, omvälvande försvarsbeslut. Armén mer än
halveras, kustartilleriet försvinner, flyget bantas med en tredjedel och
halva flottan avvecklas.
Även moderat försvarspolitik innebär omställningar. Möjligheterna att få
en hållbar försvarssituation förbättras dock radikalt, eftersom vårt förslag
innebär nysatsningar på såväl personal som övningar och materiel.
Vårt framtida försvar handlar inte enbart om hot mot Sverige utan lika
mycket om Sveriges möjligheter att kunna medverka till en tryggad utveck-
ling mot frihet och fred i världen. Våra möjligheter att aktivt bidra till fred
och säkerhet i såväl närområdet som längre bort har urholkats.
Vi föreslår oförändrade satsningar på försvaret. Nästa försvarsbesluts-
period börjar 2002. Det finns således tid för eftertänksamhet och ett väl
avvägt nytt beslut. Endast en brett förankrad försvarspolitik förmår skapa
förtroende hos den svenska allmänheten och för Sverige som internationell
aktör.
Vi kompenserar försvaret för en del av den likviditetsindragning som
genomfördes i samband med den fulla tillämpningen av anslagsförändringen.
Anslaget för internationell verksamhet bör i enlighet med tidigare
moderata förslag ligga utanför utgiftsområde 6.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Regeringens budgetförslag visar att ett utbetalningsmål för det svenska
biståndet är irrelevant som målbeskrivning. Erfarenheten visar också att
utbetalda medel varit väsentligt under budget och att stora reservationer
ackumulerats.
Insatser i tredje världen bör inriktas för att effektivt utrota fattigdomen.
Frihandel, fri företagsamhet och respekt för mänskliga rättigheter är
förutsättningar för fattigdomsutrotningen i världen. En kraftfull satsning på
en ansvarsfull skuldsanering för utvecklingsorienterade regimer i Afrika
skall genomföras.
Den s k Östersjömiljarden har försvårat en samordnad strategi för
stödinsatserna till Central- och Östeuropa. Den bör därför upplösas och
medel tillföras det ordinarie anslaget samarbete med Central- och Östeuropa.
Trettio miljoner kronor av denna avsätts för att inrätta dokumentations-
centrum i Tallinn, Riga och Vilnius, vilka skall dokumentera kommunismens
brott mot mänskligheten.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Regeringen fortsätter att anslå budgetmedel till vissa invandrartäta
bostadsområden i storstäderna. Dessutom vill man öronmärka en del av
Arbetsmarknadsverkets pengar för förmedling av arbeten till invandrare.
Vi vill pröva andra möjligheter som innebär en mindre belastning av
offentliga medel. Den avreglering av den svenska arbetsmarknaden och
bostadsmarknaden som Moderaterna förespråkar skulle öka den sociala
och geografiska rörligheten i det svenska samhället och därmed leda till
en ökad integrering av invandrade och infödda svenskar. Asylsökanden
skall få en snabb och grundlig behandling av sina ärenden för att inte
fastna i väntan som leder till vanmakt och passivisering.
Invandrarverkets resurser förstärks därför med 20 miljoner kronor.
Anslaget till Integrationsverket minskas i motsvarande grad.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Moderata samlingspartiet vill införa en vårdgaranti och på längre sikt
också en hälsoförsäkring som ger tydliga rättigheter åt patienterna. Det
innebär lösningar som ger bättre utrymme för alternativ till den offentliga
sjukvården samt incitament till effektivitet och bättre samordning av
samhällets resurser.
Moderata samlingspartiet vill förbättra högkostnadsskyddet i tandvården
redan nu. För detta avsätter vi 300 miljoner kronor årligen, utöver rege-
ringens förslag på anslagsnivå år 2001.
Vi vill avveckla apoteksmonopolet. Kostnadsansvaret för läkemedels-
förmånen tas över av staten och en frivillig läkemedelsförsäkring kombine-
rad med att ett likviditetsskydd införs. Den nuvarande kostnadsexplosionen
för läkemedel kan därmed stoppas upp.
Vi satsar större resurser på arbetet mot hiv/aids. Det statliga engagemanget
på folkhälsoområdet bör minskas till förmån för regionalt och lokalt
folkhälsoarbete för vilket vi inrättar ett tillfälligt stimulansbidrag. Utifrån
denna principiella inriktning menar vi att Folkhälsoinstitutet bör läggas ned
senast vid utgången av år 2002.
Vi återställer försämringarna i stödet till de funktionshindrade. Anslaget
för assistansersättning ökas avsevärt. Vi föreslår dessutom ett särskilt
bostadsstöd och ett utökat stöd till rekreationsanläggningar för funktions-
hindrade. Slutligen föreslår vi - i avvaktan på mera permanenta förbättringar
- ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mera aktivt skall
arbeta med psykiskt funktionshindrade. Sammantaget innebär de moderata
förslagen en resursförstärkning för handikappolitiken på mer än fyra
miljarder kronor under treårsperioden.
Merparten av alkoholinspektionens uppgifter kan skötas av skattemyn-
digheterna inom ramen för det sedvanliga arbetet med punktskatter. Mot den
bakgrunden anser vi att alkoholinspektionen bör avskaffas.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering ökar dramatiskt sedan
några år. Regeringen föreslår inga förändringar för att komma till rätta
med problemen. Ändå räknar regeringen - till skillnad från
Riksförsäkringsverket - med att ökningen av antalet sjukdagar skall
avstanna under prognosperioden. Det förefaller orealistiskt.
En stor del av ökningen av särskilt de långa sjukskrivningarna återfinns i
den offentliga sektorn, ofta under diagnoser som stress och "utbrändhet". Vår
politik för privata alternativ till verksamheten inom offentlig sektor skulle
öka valmöjligheterna för personalen i dessa branscher och därmed kunna
bidra till att minska sjukskrivningarna.
För dem som ändå sjukskrivs är det viktigt att de snabbt rehabiliteras för
att kunna återgå till arbetet. I dag kan människor få vänta i åtskilliga månader
på behandling vilket skapar mänskligt lidande och försvårar en återgång till
arbetet. Vi anser att det skall finnas en huvudman med finansiellt ansvar och
möjlighet att upphandla rehabilitering på annat håll än i det egna landstinget.
Vi tillskjuter större resurser för att förbättra rehabiliteringen.
Vi föreslår slutligen en återgång av ersättningsnivån i sjukförsäkringen till
75 procent och att ytterligare en karensdag införs. Genom våra skattesänk-
ningar blir nettoersättningen vid sjukdom i stort sett oförändrad men
skillnaden i förhållande till ersättning från arbete ökar.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Regeringen vill i vårpropositionen höja taket i bostadstillägget för
pensionärer (BTP). Utformningen av bostadstillägget har verkat
kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Mot denna
bakgrund säger vi nej till höjningen av taket i BTP.
Vi använder i stället en del av medlen för att förbättra levnadsvillkoren för
de allra sämst ställda pensionärerna genom att höja den "skäliga levnads-
nivån" i det särskilda bostadstillägget för pensionärer (SBTP) från 122 till
134 procent av prisbasbeloppet (till drygt 49 000 kr).
Därtill anser vi det nu vara dags att betala tillbaka den del av folkpen-
sionen som innehölls av staten under perioden 1993-1998 som en följd av en
lägre indexuppräkning. Vi föreslår därför att folkpensionerna, för dem som
var pensionärer under perioden 1993-1998, beräknas på två extra procent av
basbeloppet under den kommande sexårsperioden 2001-2006. Förslaget
innebär att 1993 års innehållna pensioner betalas ut 2001, 1994 års pensioner
2002 osv. Det innebär en tillfällig nettoökning för den offentliga sektorn med
ungefär 500 miljoner kronor per år.
Trots att vårt förslag - till läkemedelssubventioner - till skillnad från
regeringens högkostnadsskydd skyddar de sämst ställda pensionärerna
accepterar vi höjningen av pensionstillskottet. Tillsammans med våra andra
åtgärder stärker vi därmed stödet till pensionärerna.
Vi tillför medel så att folkpensionsdelen i änkepensionerna inte
inkomstprövas och så att omställningspensionen återgår till 12 månader.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Vi vill öka möjligheten för föräldrar att mer fritt disponera de
skattepengar som i dag används för att stödja barnfamiljerna på olika
sätt. Under utgiftsområde 12 har vi avsatt 4,2 miljarder kronor för denna
reform. En barnomsorgspeng bör kompletteras med avdrag för styrkta
barnomsorgskostnader. Vi avslår regeringens förslag på
barnomsorgsområdet och den extra månaden i föräldraförsäkringen som
ytterligare cementerar ett system där alla föräldrar tvingas göra på
samma sätt.
Vi föreslår ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn i den kommu-
nala beskattningen men avslår den ytterligare höjningen av barnbidraget
nästa år.
Vi vill återgå till den tidigare nivån på 75 procent i föräldraförsäkringen
och vi vill möjliggöra för mödrar som är ensamstående vid barnets födsel att
överlåta de 10 "pappadagarna" på någon annan än pappan.
Vår grundprincip är att föräldrar aldrig skall kunna komma ifrån sitt
försörjningsansvar. Med vårt förslag till ett reformerat underhållsstöd uppnår
man samma ekonomiska trygghet för barnet som i dag med en minskning av
kostnaden för staten med 400 miljoner kronor per år.
Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Arbetslöshetsförsäkringen skall inte utgöra en livslång inkomstgaranti.
Den skall fungera som en omställningsförsäkring under tiden som
arbetstagaren befinner sig mellan föregående och kommande arbete.
I detta syfte föreslår vi att arbetslöshetsförsäkringen reformeras. Den skall
förändras och moderniseras. Försäkringen skall vara allmän, obligatorisk och
utgöra ett statligt åtagande, inte administreras av de fackliga organisatio-
nerna. Försäkringen skall ge tydliga signaler till den enskilde att söka och
acceptera erbjudande om nytt arbete. Försäkringen skall tidsbegränsas.
Generösare villkor skall gälla för äldre arbetstagare. Finansieringen skall
delvis förändras. Den enskilde skall ta ett ökat ansvar för finansieringen. En
rimlig ersättningsnivå utgör 75 procent av den tidigare inkomsten.
I ett kortare perspektiv skall reglerna för arbetslöshetsförsäkringen och
tillämpningen av densamma omedelbart ses över. Olika arbetslöshetskassor
och arbetsförmedlingar skiljer sig åt i tillämpningen och myndighetsutöv-
ningen. Detta är inte acceptabelt. Alla medborgare skall ha rätt att behandlas
lika inför lagen.
Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Arbetsmarknadspolitiken måste koncentreras och effektiviseras. De
åtgärder som genomförs skall leda till konkreta resultat: att fler individer
erhåller ett ordinarie arbete. Målet är att alla individer som vill ha ett
arbete också ges reella möjligheter att få det.
Politiken koncentreras till tre huvuduppgifter: För det första, att snabbt
förbättra utsatta individers möjligheter att erhålla ett arbete. Detta sker bl a
genom fokuserade utbildningsinsatser som kvalificerad eftergymnasial
yrkesutbildning, lärlingsutbildning för unga i samverkan med näringslivet
och konkurrensutsatt språkutbildning för invandrare är tre konkreta exempel.
För det andra, att motverka alla tendenser till flaskhalsar på arbetsmarkna-
den. Konkret handlar detta om att ge fler individer möjlighet att få relevant
utbildning. Det handlar också om att bättre och effektivare kunna förmedla
arbeten och skärpa tillämpningen av kraven på individerna. För det tredje, att
renodla nuvarande krångliga och ineffektiva system av arbetsmarknads-
politiska stödinsatser.
En stor del av de arbetsmarknadspolitiska medlen är i realiteten transfere-
ringar till hushållen. Dessa överförs till utgiftsområde 13. Arbetsdomstolens
uppgifter överförs till det allmänna domstolsväsendet. Något nytt medlings-
institut införs ej utan statens förlikningsmannaexpedition bibehålls.
Alla ombudsmän mot diskriminering av skilda slag samlas i en myndighet
under detta utgiftsområde.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
Vi ökar resurserna till produktion av studielitteratur för elever med
handikapp, till exempel dyslexi.
Avseende vuxenutbildningen skall de som i dag studerar inom ramen för
Kunskapslyftet ges rimliga förutsättningar att fullfölja sin utbildning. Vi
avvisar emellertid en permanentning av Kunskapslyftet. Medel avseende
fortsatt utbyggnad av den kvalificerade yrkesutbildningen tillförs.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Denna skall innehålla ett
fritt skolval baserat på en nationell skolpeng, gedigen utvärdering och
uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan och
en modern gymnasieexamen samt inrättandet av ett fristående, nationellt
kvalitetsinstitut. Det är viktigt att IT-satsningen inte avbryts. Ett fortsatt
utvecklingsarbete inom detta område är nödvändigt.
Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skol-
system - en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och
konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av
en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig
faktor för god undervisningskvalitet.
Fördelningen av platser i högskolan baseras på utbildningens kvalitet och
studenternas val av lärosäte, inte uppfyllelse av regionalpolitiska målsätt-
ningar. Erfarenheten har visat att många hellre avstår från att studera än att
läsa vid ett lärosäte som inte håller högsta kvalitet, vilket lett till
flaskhalsproblem vid vissa utbildningar och tomma platser vid andra. Antalet
platser inom Kunskapslyftet minskas samtidigt som antalet platser inom den
kvalificerade yrkesutbildningen ökas. Kunskapslyftet förlängs inte. Ett
system med Ubildningskonton bör införas 2003.
För att lyckas med att bygga en långsiktigt hållbar tillväxt, samt att hålla
sig väl framme i den internationella konkurrensen krävs ytterligare satsningar
på grundforskning och forskningsutbildning. År 2003 har vi avsatt väsentligt
mer än en miljard kronor mer än regeringen för detta ändamål.
Vi avvisar regeringens förslag gällande maxtaxa inom barnomsorgen och
den föreslagna allmänna förskolan. Verksamheten vid förskolan bör
utvärderas och förutsättningarna för flexibel antagning till den skolför-
beredande verksamheten utredas.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Statens ansvar bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse
och av nationell karaktär samt beroende av statliga medel för att
verksamheter skall komma till stånd. Samtidigt är det av största vikt att
oberoende och alternativa finansieringsmöjligheter skapas för att säkra
ett omfattande och brett kulturutbud i hela landet. Vi tillskapar en ny
kulturfond, som initialt tillförs 100 miljoner kronor för att i ett "krona för
krona"-förfarande komplettera bidrag från andra sektorer än den
offentliga. Härigenom kan en politiskt oberoende och långsiktigt säkrad
finansiering skapas. Anslagen till Statens kulturråd och till allmän
kulturverksamhet kan därför minskas.
Efter det att de regionala institutionerna har byggts ut kan anslagen till
Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar minskas. Statliga medel bör
ej utgå till allmänna samlingslokaler. Anslagen till Ungdomsstyrelsen
minskas. Ökade resurser ges till vaktslåendet om kulturarvet och en för-
bättrad kulturmiljövård, vilket är en prioriterad statlig uppgift.
Anslaget till allmänna samlingslokaler tas bort medan anslagen till
folkhögskolor förs över till utgiftsområde 16.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
I Sverige betalar vi mer för boendet än i något annat jämförbart land.
Höga skatter på både inkomster och boende leder till att alltmer av den
disponibla inkomsten går till direkta och indirekta boendekostnader. Ett
genomsnittligt hushåll använder nästan en tredjedel av inkomsten efter
skatt till boendet. Fastighetsskatten utgör en månadshyra av tolv och
kommer att stiga ytterligare som en följd av en ny taxering och att
frysningen av taxeringsvärdena upphävs år 2001. Fastighetsskattens
avskaffande är den enskilt viktigaste åtgärden på det bostadspolitiska
området. Människor bör vidare ges möjlighet att välja den bostad som
bäst passar deras egna förhållande. Bostadsmarknaden måste styras av
människors efterfrågan, inte av subventioner, detaljregleringar och
politiska ingrepp.
Det är angeläget att en lagstiftning som möjliggör ägarlägenheter i Sverige
snarast blir verklighet.
I våra förslag finns en avtrappning av fastighetsskatten. Detta skapar
utrymme för en avveckling av bostadssubventionerna. Inga subventioner
utgår för ny- och ombyggnader från och med år 2001 och en avtrappning av
nuvarande subventioner skall ske i den takt som fastighetsskatten avvecklas.
På så sätt fördyras inte boendekostnaderna.
Genom en översyn av regelverk och avregleringar kan kostnaderna för
Boverket minskas.
Bostadsbidragen renodlas för att endast gå till barnfamiljer. På sikt växlas
bidraget mot sänkt skatt.
Stödet till Lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet avskaffas
och därigenom kan även myndighetsuppgifterna tas bort.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Den svenska regionalpolitiken har i ett historiskt perspektiv försökt lösa
problem genom att styra resurser till utsatta orter, regioner eller till
företag i kris. Gemensamt för dessa åtgärder har varit en strävan att
eliminera olika komparativa nackdelar i landets olika delar. Resultatet
har blivit att befintliga näringslivsstrukturer bevarats och inte förmått
möta en föränderlig omvärlds krav. Stöden har också snedvridit
konkurrensen.
Vad gäller det riktade bidraget med anledning av det försvarspolitiska
beslutet minskar vi detta. Återstoden skall användas för att utveckla lokal
företagsamhet för att öka tillväxten.
En framtida regionalpolitik måste ha sin utgångspunkt i de förutsättningar
som olika regioner har. Då krävs nu en regionalpolitik som främjar goda
utvecklingsbetingelser i hela Sverige. Med minskad politisk styrning och
detaljreglering kan det lokala engagemanget och kunnandet bättre tas till
vara. Det bästa sättet att underlätta en utveckling i denna riktning är att
förstärka regionernas konkurrenskraft. Härigenom främjas en utveckling
baserad på regionernas egen duglighet och inte, som nu, genom hjälp utifrån.
För detta krävs bland annat ändrade lagar, minskad regelbörda, sänkta skatter
och förbättrat vägnät.
Staten skall inte med olika subventioner konkurrera med de bredbands-
aktörer som redan etablerat sig på marknaden. Angelägna utbyggnader som
inte är kommersiellt möjliga kan komma till stånd genom att staten
upphandlar bredbandstjänster. Staten skall stå neutral till teknikvalet och
följa marknadens utveckling.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
De ökade anslagen inom utgiftsområdet till främst miljöövervakning,
miljöforskning, biologisk mångfald och sanering av förorenade markom-
råden fyller ett viktigt behov. Den nya anslagsnivån för miljöforskningen
innebär att den svenska miljöforskningen kan återupprättas. Även miljö-
övervakningen tillhör de kärnuppgifter som samhället måste hantera på
ett bra sätt. Utan tillförlitlig information och kunskap om den aktuella
miljösituationen blir det i praktiken omöjligt att bedriva ett effektivt
miljöarbete. När det gäller anslagen till sanering av förorenade
markområden gäller det att göra noggranna avvägningar mellan insatser
som förhindrar att nya skador uppstår och insatser syftande till att
återställa redan uppkomna miljöskador.
Ytterligare värdefulla naturmiljöer säkras genom bildandet av en fond för
bevarande av biologisk mångfald. Fonden tillförs 1 miljard kronor 2003.
Fonden bör också vara öppen för donationer. Bildandet av fonden för
biologisk mångfald medför att detta viktiga miljöarbete förstärks och kan
bedrivas mer långsiktigt. Framtida statliga anslagsökningar för att bevara den
biologiska mångfalden kan då begränsas.
Utgiftsområde 21 Energi
Den omfattande satsningen på energiomställningsprogrammet har inte
givit avsedd effekt. Trots detta har den förtida avvecklingen av säker och
miljövänlig svensk kärnkraft inletts vilket fått till följd att
koldioxidutsläppen och andra miljöskadliga utsläpp i norra Europa ökat
kraftigt.
Målsättningen med energipolitiken bör vara att skapa en väl fungerande
avreglerad energimarknad som bidrar till ökad sysselsättning, god miljö och
välfärd.
Vi avvisar såväl den förtida kärnkraftsavvecklingen som den bidragspolitik
avvecklingen fört med sig. Energimyndigheten kan därför minska sin
verksamhet. Bidragen till etanolforskning minskas. Samtidigt betonar vi
vikten av att upprätthålla energiforskningen såväl inom detta utgiftsområde
som inom forskningens utgiftsområde.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Som övergripande strategi måste transportpolitiken grundas på
efterfrågan på miljöanpassade transporter. Den underdimensionerade
infrastrukturen i Sverige utgör ett hinder för företagens expansion och
medför svårigheter vid nyetableringar.
Regeringens förslag till utgiftsnivåer innebär att vissa planerade åtgärder i
de fastställda investeringsplanerna inte kommer att kunna genomföras under
perioden 2001-2003. Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte
investerar i ny infrastruktur och även fortsättningsvis anslår alltför lite
medel
för att infrastrukturen skall behållas intakt.
Vi vill därför öka anslagen med 14 miljarder kronor under treårsperioden
för att påbörja ett särskilt vägutbyggnadsprogram. Ökningen av anslaget
skall också gå till att förbättra det eftersatta underhållet. Mot bakgrund av
den bekymmersamma situationen i Stockholmsområdet bör en del av dessa
pengar utnyttjas för investeringar där. I regeringens förslag finns det antydan
på att medel lyfts från vägar till järnväg. Därvidlag bör "tredje spåret" i
Stockholm, som är av riksintresse, prioriteras.
Banverkets sektorsuppgifter klarar ökade kostnader inom ramen för
tidigare anslag, bidraget till sjöfarten slopas och ersättningen till posten
minskas. SMHI kan i högre grad avgiftsfinansiera sin verksamhet.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Genom förenklade regler och minskad byråkrati vid Statens
jordbruksverk kan dess anslag minskas. Det är olyckligt att två
myndigheter har ansvaret för ekonomiska beräkningar på
livsmedelsområdet. Livsmedelsekonomiska institutet läggs därför ner.
Miljöeffekterna av de ökade satsningar som under senare år gjorts för att
öka den ekologiska produktionen behöver utredas. Forskningsmedel
öronmärks för att förbättra kunskapsläget vad gäller den ekologiska
produktionens miljö- och hälsoeffekter i jämförelse med den
konventionella produktionen. Vi anslår totalt 25 miljoner kronor per år
under perioden 2001-2003 till forskning inom området ekologisk
produktion. Vi menar i enlighet med vår tidigare uppfattning att ett
viktigt instrument för att komma till rätta med viltskadorna är en väl
avvägd jakt. Genom att införa reglerad jakt på säl kan ökningen av
anslagen till ersättningar för viltskador begränsas till 7 miljoner kronor
per år.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
Den internationella konkurrensen ökar. Det svenska näringlivsklimatet
måste därför formas så att det blir attraktivt att driva företag, investera
och arbeta i Sverige. Då krävs generella åtgärder som förbättrad
konkurrenssituation, avregleringar, ändrad lagstiftning och sänkta skatter.
Inom utgiftsområdet ges utvecklingen av småföretag ökade resurser;
därmed kan kooperativa frågor lösas inom denna ram. Teknisk forskning och
utveckling får ökade anslag liksom Marknadsdomstolen.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m m
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste upp-
gifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvars-
förhållanden mellan stat och kommun - inte minst för att stärka den
kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för
kommunerna att effektivisera sin verksamhet.
Kommunernas skatteintäkter ökar nu snabbt. Vi minskar därför de
allmänna statsbidragen motsvarande en del av de ökade skatteintäkterna.
Vi avvisar kommunakuten och hänvisar till behovet av en annan modell
för eventuella bidrag till kommuner och landsting med betalningssvårigheter.
Våra förslag till förändringar inom socialpolitikens område innebär att
kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar.
I avsnitt 7 finns en mer omfattande redovisning av våra förslag med
inriktning på kommunsektorn.
Utgiftsområde 26 Statsskuldräntor
Vi anser att det är angeläget att minska statsskulden från dagens höga
nivå. Vårt alternativ innebär dels att överskottet i de offentliga finanserna
till större del än enligt regeringens förslag används till att minska
statsskulden, dels att vår högre försäljningsvolym av statlig egendom
används för amorteringar.
Detta ger till effekt att statsskuldräntorna blir knappt fem miljarder lägre
än i regeringens förslag.
9 Hemställan
9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna
och preliminärt fastställer utgiftstaket för den offentliga sektorn till
1 077 miljarder kronor år 2001, 1 087 miljarder kronor 2002 och
1 111 miljarder kronor 2003 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen godkänner utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 777 miljarder
kronor år 2001, 785 miljarder kronor 2002 och 822 miljarder kronor
2003 i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2001 - 2003 i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i
de offentliga finanserna över en konjunkturcykel i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av
utgifterna på utgiftsområden för åren 2001-2003 i enlighet med vad
som anförts i motionen om riktlinje för budgetarbetet,
7. att riksdagen hos regeringen begär en korrekt och fullständig
redovisning av samtliga statliga utgifter så att dessa redovisas inom
utgiftstaken (kapitel 4) i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av avreglering av sjukvård, utbildning
och omsorg (kapitel 5),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om deltagande i det europeiska valutasamarbetet
(kapitel 5),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet om en god internationell konkurrens-
kraft (kapitel 6.1),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om privatisering av statlig egendom (kapitel 6.2),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ny arbetsmarknadspolitik (kapitel
6.2),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om företagande och nya arbetstillfällen (kapitel 6.2),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattepolitikens inriktning (kapitel 6.3),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en inkomstskattereform (kapitel 6.4),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjukvården (kapitel 6.5),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en bättre skola (kapitel 6.6),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre rättssäkerhet och förbättrad trygghet
(kapitel 6.7),
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en politik som gör det lättare att
förena arbete och familj (kapitel 6.8),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad integration (kapitel 6.9),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den offentliga sektorns ansvar för sina kärn-
uppgifter.
22. att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag om
stimulans till kommunala skattesänkningar i enlighet med vad som
anförts i motionen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stimulans till kommunala skattesänkningar 2001,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en god ekonomisk hushållning i den kommunala
sektorn,
25. att riksdagen beslutar att dagens inomkommunala utjämnings-
system skall upphöra att gälla den 1 januari 2003 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt utjämningssystem för kommuner och
landsting,
27. att riksdagen beslutar om omedelbara temporära förändringar av
dagens utjämningssystem i enlighet med vad som anförts i motionen.