I höst kommer regeringen, efter samverkan och i samförstånd med
Försvarsmakten, att lägga fram sin försvarsproposition, Försvarsmaktens
framtida fredstruktur. Den kommer att föreslå mycket stora och
dramatiska förändringar. Underlaget för den kommande propositionen
ska ligga klart i månadsskiftet september-oktober. Villingsbergs skjutfält
i Kilsbergen spelar en central roll i utredningsarbetet. Det är det nav runt
vilket hela utbildnings- och övningsverksamheten byggs upp - enligt
Försvarsmaktens planer. Propositionen kommer sedan att ligga till grund
för riksdagens beslut under våren 2000. Om riksdagen beslutar enligt
Försvarsmaktens önskemål finns ingen återvändo. Då är det slut med
friluftsparadiset Kilsbergen.
Det underlag för miljöprövning och förslag till utökad verksamhet som
Försvarsmakten lämnat till Länsstyrelsen i Örebro län kommer naturligtvis
att rulla vidare - även efter regeringens proposition och riksdagens beslut.
Men om nu regeringen och Försvarsmakten är överens i oktober 1999 så
kommer man säkert att vara lika överens om ett par år när beslutet eventuellt
överklagas till regeringen. Några små justeringar kan säkert göras, men
huvudlinjen, från oktober 1999, kommer naturligtvis att ligga fast. Det är
uppenbart att det krävs ett tydligt ställningstagande mot utbyggnadsplanerna
i samband med riksdagens försvarsbeslut för att värna Kilsbergen -
vildmarksområdet som inom en timme med bil kan nås av ca en miljon
människor.
De beslut om försvarets framtid i sin helhet som snart ska tas kommer att
bli historiska beslut. De kommer att bli avgörande för överskådlig framtid.
Detta gäller även var storskjutfältet för svenska och internationella övningar
ska ligga. Kilsbergens framtid 50 år framåt ligger i vågskålen. Den omstruk-
turering som nu ska ske inom hela vårt totalförsvar är väldigt stor och
kommer att bli mycket smärtsam.
1943 beslutade regering och riksdag att lägga ett skjutfält i Kilsbergen.
Den gången trycktes ett centralt beslut igenom - mot lokala och regionala
intressen. Länets riksdagsman Henry Allard - senare talman - ledde mot-
ståndet men fick se sig besegrad i den sista omröstningen. Med endast 25
rösters övervikt blev det "ja" till skjutfältet. Så kördes Örebroopinionen över.
Då var det krig i Europa och våra nordiska grannar var ockuperade eller i
krig. Man kan känna viss förståelse för de politiker som förordade skjutfältet
i Kilsbergen den gången, trots att många människor och stora
friluftsintressen blev helt överkörda. Redan 1926 skrevs i den lokala pressen
om Kilsbergen som en pärla för det sportande Örebro. Man skrev att bergen
var idealiska för utflykter och att ett Hotell Kilsbergen vore önskvärt.
Kilsbergens natur har alltid varit friluftslungan för Örebro län. När en stor
del blev militärt skjutfält inskränktes friluftslivets möjligheter rejält. Sedan
dess har området bara varit öppet ibland på helger. Och den som vistas där
får göra det på egen risk.
I början av 1960-talet var det aktuellt med en utökning, därför att Villings-
bergs skjutfält redan då var för litet och föråldrat. Den gången var det fram-
för allt tack vare riksdagens talman Henry Allard som frågan kunde biläggas.
Så kom Älvdalens skjutfält Trängslet att anläggas på 60-talet.
Den här gången är läget annorlunda än 1943 mitt under brinnande världs-
krig, efter att Sverige kommit igång med en förstärkning av det försvar som
till stor del skrotades efter beslut i mitten på 20-talet. Det kalla kriget är
slut
och den bipolära världen, med två supermakter, är borta. Det finns inget
invasionshot mot Sverige inom överskådlig tid, fastslår försvars- och säker-
hetspolitiska experter. Vi riktar om vårt försvar för internationell verksamhet.
Vi skall skapa en gemensam säkerhet i Europa och världen.
Med denna bakgrund är det obegripligt att det finns planer på att Villings-
bergs skjutfält ska utvecklas till Sveriges nya storskjutfält med plats för alla
typer av förband - även internationella. I ansökan för utvecklad verksamhet
önskar Försvarsmakten skjuta 265 dagar per år. Räknat på hela året blir det
5-6 dagar i veckan - året om - där flera skjutdagar övergår i kvälls- och
nattskjutningar. Helikopterförbanden skall sväva över Kilsbergen 35 dygn
per år enligt ansökan. Det blir inte plats för mycket mer i Kilsbergen och alla
förband som skall transporteras till och från fältet kommer att bli trafikfaror
på redan hårt belastade vägar i Örebroregionen. Kilsbergen blir därmed en
tummelplats för internationella övningar. Kilsbergen låses för all framtid.
Redan nu är Villingsbergs skjutfält för litet för den verksamhet som
bedrivs där. För att få tillräcklig skottvidd måste artilleripjäserna placeras
utanför skjutfältet. Man skjuter därför redan idag från 18 platser i en
kastbana över Europaväg 18 och bebyggelsen i Leken. De vapen som nu
projekteras kommer att skjuta uppemot 40 kilometer. Det är oacceptabelt
inom ett tätbefolkat område som rymmer Sveriges demografiska centrum.
Här är det naturligtvis inte heller rimligt med en anpassning till tyngre
ammunition som innebär väsentligt ökade bullernivåer. Verksamheten vid
Örebro-Bofors flygplats hotas också. Skjutfältet ligger några kilometer från
flygplatsen där man tänker sig stridsladdade helikoptrar på låg höj som då
kommer att konkurrera om luftrummet över Närkeslätten.
Försvarsmakten driver frågan centralt tillsammans med Fortifikations-
verket. Man vill maximera användningen av det egna skjutfältet i
Villingsberg. Att föra en dialog för att nå samförstånd eller ta en offentlig
debatt har Försvarsmakten inte varit intresserad av. I lokala och regionala
medier har en stor mängd inlägg gjorts, eftersom frågorna och farhågorna är
många. Men Försvaret som driver frågan har sällan deltagit i debatten. Det är
svagt. Försvarsmaktens betydelse för vårt land får inte innebära att den står
över demokratiska hänsynstaganden. Regeringen och försvarsminister Björn
von Sydow har också legat mycket lågt. Detta trots att länets riksdags-
ledamöter från olika partier har gjort flera försöka att få förståelse för
invändningarna mot en utbyggnad.
Militären har en skyldighet och ett ansvar att utbilda bra soldater. Det
inbegriper stridsutbildning med skarp ammunition och övningar i större och
mindre förband med modern utrustning. Men det är ett självklart krav att ett
stort militärt skjutfält förläggs till ett geografiskt område där intresse-
konflikterna är så få som möjligt.
I Örebro med omnejd är motståndet mot en utbyggnad av Villingsberg i
det närmaste totalt. Det finns ingen som helst beredskap för att ta emot mer
militär verksamhet.
Genom hembygdsrörelsen, Turistföreningen och de femtiotal föreningar
som ingår i Kilsbergsfrämjandet har omring 40 000 människor uttalat sig mot
utbyggnadsplanerna. Dessutom har cirka 10 000 namnunderskrifter kommit
in.
Kilsbergen utgör Örebro läns (med dess 275 00 innevånare) viktigaste
resurs för såväl det rörliga som det fasta friluftslivet. Från Örebro kommuns
sida har stora investeringar gjorts i vandringsleder, skidanläggningen i
Ånnaboda och andra friluftsanordningar för att erbjuda de 120 000 inne-
vånarna goda rekreationsmöjligheter. Bara under 80-talet satsade Örebro
kommun 35 miljoner kronor i Ånnabodaområdet. Befolkningen ökar stadigt
och det är viktigt att attraktionskraften inte minskar. Det skulle hämma den
fortsatta utvecklingen av Örebro och regionen. Utvecklingen av Kilsbergen
måste inriktas på rekreationsdelen. Framväxten av ett framtida rekreations-
område modell större får inte motvekas av utökad militär verksamhet.
Här kan friluftsliv, kultur och miljö utvecklas. Man kan foga samman hela
naturbilden från Vinön i öster via Örebro med Oset, Wadköping, Åstaden,
Slottet, Karlslund, Tysslingen, Kilsbergen till Nobels Karlskoga i väster.
Eller från norra Vätterns arkipelag i söder via Tiveden, Kilsbergen,
Lokadalen, Grythyttan, Nora upp till Hällefors och Kopparberg i norr. På en
timme når en miljon människor Kilsbergen med bil. Fastboende och
småföretagare kan lockas ut i denna bygd för att verka. På en halvtimma når
de kraftfältet Örebro eller flygplatsen och tåget för snabbresor till Stockholm
eller ut i världen. Turister kan lockas in i andra riktningen och skapa jobb i
och ge pengar till regionen.
Det är viktigt att lyfta fram denna bild av Kilsbergen, eftersom Försvars-
makten centralt får sin bild från garnisonen i Kristinehamn. Eftersom alla
fördelar med Villingsbergs skjutfält går till Värmlands län hörs naturligtvis
mycket positiva tongångar därifrån. Där är man angelägen om att utveckla
Villingsbergs skjutfält för att regementet i Kristinehamn ska kunna leva
vidare. Alla nackdelar med skjutfältet drabbar Örebro län. Värmlänningarna
borde ha stor förståelse för inställningen hos befolkningen i vårt län, efter-
som de själva med kraft kämpar mot ett norskt skjutfält vid sin ödsliga
nordgräns. Frågorna om regementet i Kristinehamn och Villingsbergs skjut-
fält måste hållas isär.
Örebro, Värmlands och Dalarnas län borde gemensamt verka för Försvars-
maktens acceptans av Älvdalens skjutfält som platsen för utökad militär
verksamhet. Detta skjutfält är nyare, större, miljöprövat och folkligt
förankrat. Kanske skulle till och med grannlandet Norge kunna inbjudas till
Älvdalen, som är ett mycket stort skjutfält - många gånger större än
Villingsberg. Fokus på Sveriges storskjutplats måste riktas om från Villings-
berg till Älvdalen. Vi inser att det är orealistiskt att kräva nedläggning av
Villingsberg - även om det vore det bästa för Örebro län. Miljösaneringen
skulle t ex kosta oerhörda pengar. Däremot får störningarna inte öka i fram-
tiden. De bör snarare minska. Vissa områden kan läggas i en anpassnings-
plan/träda och tills vidare disponeras av övriga i samhället. Då behövs inga
ägarbyten eller omdragning av gränser. Med båda skjutfälten kvar måste de
stora samövningarna, även de internationella, i en framtid där olika
mekaniserade förband, artilleri-, helikopter- och flygförband trimmas
samman, hänvisas till Älvdalen.
Det upplevs frustrerande i Örebro län att försvaret vägrar diskutera
Villingsberg kontra Älvdalen. Här vill vi inte ha en utbyggnad, fältet är för
litet, värdefull natur och miljö skadas, boende och friluftsliv störs och en
positiv regional utveckling motverkas. I Älvdalen däremot finns gott om
plats, kommunen och folket välkomnar en utökad verksamhet och
arbetstillfällen kan skapas i en regionalpolitiskt utsatt region. Det är som
synes milsvid skillnad vad gäller intressekonflikter. Försvarsmaktens tyngsta
argument tycks vara att transporterna till Älvdalen blir för långa.
Resurserna och kapaciteten i Älvdalen gör att när man väl kommit dit
behövs inga ytterligare transporter. Man kan där öva alla de moment som
behövs i ett modern försvar. Ska man däremot utnyttja Villingsberg och
andra mindre fält får man transporter mellan dessa. I detta perspektiv
minskar transportargumentets tyngd väsentligt. Andra aspekter som kortare
hemresor och närmare till nöjen väger lättare än människors krav på
bullerfritt boende, ren miljö, friskt vatten, ett rikt friluftsliv och en bygds
utveckling.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts mot Försvarsmaktens planerade utveckling av
Villingsbergs skjutfält,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en anpassningsplan för vissa delar av
Villingsbergs skjutfält,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Älvdalens skjutfält.