Det finns stor oro bland många länsbor för konsekvenserna av de planer för skjutfältet i Villingsberg, Örebro län, som Försvarsmakten redovisat. Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen tillkom 1943 under brinnande krig trots ett mycket starkt lokalt motstånd. Beslutet om skjutfältet togs med minsta möjliga majoritet i dåvarande tvåkammarriksdagen.
Kilsbergsområdet är sedan flera generationer ett viktigt friluftsområde för många mellansvenskar. Det är också gammal kulturbygd och boplats för många. Inom området finns många värdefulla naturpartier, bl a kring sjön Ymningen, som på grund av aktiviteterna på Villingsbergsfältet bara är till- gängliga för allmänheten under enstaka dagar.
Kilsbergsområdet inrymmer enastående goda skid- och vandringsspår. Många av dessa tangerar Villingsbergsfältet. Kilsbergen besöks av hundra- tusentals mellansvenskar varje år och får allt större betydelse för när- och fjärrturism. Ett stort antal personal arbetar i olika turistnäringar i området.
När Försvarsmakten för en tid sedan redovisade planer på kraftigt utökad användning av Kilsbergsfältet bland annat med inriktning på att utnyttja fältet för mekaniserade förband var därför protesterna starka och oron stor bland allmänheten. En anpassning av fältet för tyngre ammunition innebär både väsentligt ökade bullernivåer, ökat utnyttjande av fältet och mycket allvarliga risker för hela Kilsbergsområdets status som friluftsområde.
Kilsbergsfrämjandet, en paraplyorganisation för ett fyrtiotal organisationer verksamma i Kilsbergsområdet, sökte kontakt med ansvariga inom Försvars- makten för att nå fram till en kompromiss, som kunde tillgodose grund- läggande krav för Garnisonen i Kristinehamn utan att allvarligt komma i konflikt med friluftsintressena.
Bland organisationens önskemål fanns bland annat önskemålet att de mest natursköna partierna, som sjön Ymningen, skulle läggas i malpåse och an- talet övningstillfällen begränsas, varvid ökad hänsyn skulle tas till allmän- hetens intressen i en tätbefolkad del av Sverige.
Man har tyvärr tvingats konstatera att Försvarsmaktens intresse av att gå friluftsintressena till mötes hittills varit begränsat. Endast marginella föränd- ringar av ansökan gjordes i samband med att miljöprövning begärdes hos Länsstyrelsen i Örebro. Detta är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av de uttalanden som riksdagen tidigare - efter en motion från oss social- demokrater från länet - gjort om att hänsyn ska tas till friluftslivets intresse.
Försvarsmakten står inte utan alternativ. Det finns goda möjligheter att använda delar av Villingsbergsfältet för de ändamål, som är nödvändiga för försvarsintressen i regionen - det behov av närskjutfält, som Garnisonen i Kristinehamn har och den funktion som säkerhetsområde för Bofors skjut- fält, som fältet fullgör - utan att äventyra friluftslivet i Kilsbergen.
Detta kräver dock ett omtänkande av Försvarsmakten med inriktning på att i högre grad använda skjutfältet i Älvdalen. Älvdalens skjutfält tillkom på 60-talet för att avlasta Villingsbergsfältet och är till skillnad mot Kils- bergsfältet miljöprövat.
Skjutfältet i Älvdalen är cirka 10 gånger så stort som Kilsbergsfältet. Det ligger i en del i Älvdalens kommun, där det inte kommer i konflikt med viktiga friluftsintressen. Fältet spelar också en viktig roll för jobben i en regionalpolitiskt hårt utsatt region. Älvdalsfältet kommer inte i konflikt med närboende och har stor potential att utvecklas som ett centrum för övningar med mekaniserade förband.
Det är därför olyckligt att Försvarsmakten i stället för att helhjärtat satsa på Älvdalsfältet under senare tid rivit byggnader och reducerat personalstyrkan på fältet och samtidigt tagit fram planer för ett hårdare utnyttjande av Villingsbergsfältet.
Hos Länsstyrelsen i Örebro pågår miljöprövning inför förändring och eventuell utökning av verksamheten vid Villingsbergs skjutfält. Förutsätt- ningarna för en för friluftslivet och närboende gynnsam prövning begränsas av det starka riksintresse som försvarsintressena utgör.
Vi anser det därför nödvändigt att riksdagen med kraft slår fast att Försvarsmakten måste söka lösningar, som i så ringa utsträckning som möj- ligt kommer i konflikt med viktiga allmänna intressen. Det är nödvändigt med en övergripande översyn av skjutfältsverksamheten i Sverige.
Därvid måste användningen av Villingsbergsfältet begränsas till ound- gängliga behov av närskjutfält för Garnisonen i Kristinehamn och behovet av säkerhetsområde för Bofors skjutfält. Genom att viss utrustning och personal lokaliseras till Älvdalsområdet bör de geografiska hindren för att i högre utsträckning använda det bäst lokaliserade fältet kunna undanröjas. För friluftslivet särskilt värdefulla delar av Villingsbergsfältet bör läggas i en s k anpassningsplan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av skjutfältsverksamheten i Villingsberg och tillvaratagande av de möjligheter som skjutfältet i Älvdalen ger.
Stockholm den 30 september 1999
Inger Lundberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Hans Karlsson (s)
Helena Frisk (s)