med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret
1 Sammanfattning
Folkpartiet liberalerna anser att föreliggande proposition bör avslås.
Förutom att den står och stampar i en förlegad syn på Sveriges roll i
europeisk säkerhetspolitik saknas
- dels förutsättningar för den modernisering av det svenska försvaret som
behövs för att det ska kunna hantera olika väpnade aktioner som är
tänkbara mot vårt land,
- dels möjligheter för ett väsentligt utökat svenskt deltagande i
internationella fredsinsatser med militära resurser - Folkpartiet menar
att försvaret redan i närtid bör kunna medverka i sådana aktioner i upp
till tre gånger så stor omfattning som för närvarande.
Folkpartiets politik har länge sammanfattats i orden "ett smalare men
vassare försvar". Propositionen gör försvaret smalare, men inte vassare.
Vi accepterar sänkningen av försvarsramen men anser - i likhet med vad
vi gjorde när försvarsförhandlingarna avbröts - att det så kallade
omställningsbidraget måste vara större. Också med vår försvarspolitik
hade det blivit förbandsnedläggningar i ungefär den storleksordning som
nu föreslås. Vi är emellertid delvis kritiska mot de principer som präglar
omstruktureringsförslaget. Genom ett omställningsbidrag åren 2002-
2003, som är tre miljarder kronor högre än det föreslagna, skulle den
modernisering av försvaret vi anser nödvändig möjliggöras. Viktiga delar
i en sådan modernisering är:
- Materiell förnyelse (såsom t ex elektroniska motmedel, nytt robotsystem
för luftförsvaret och attackhelikoptrar)
- Ett nytt värnpliktssystem, som bygger på en könsneutral värnplikt och
bland annat ökar möjligheterna att ha personal med specialkompetenser
snabbt tillgängliga för internationella insatser
- Kraftigt utökade resurser för internationella fredsbevarande insatser i till
exempel FN- eller EU-regi.
En central faktor i svensk försvarsekonomi under lång tid framöver är
takten i JAS-leveranserna. Folkpartiet har förordat att övergången till
JAS sker under så lång tid som möjligt, vilket skulle minska den årliga
belastningen på försvarsanslaget. Möjligheterna att fördela kostnaderna
för JAS-projektet över tiden kan påverka kommande försvarsbeslut med
krav på ytterligare omstruktureringar, inklusive förbandsnedläggningar,
för att säkra den tekniska förnyelse och inriktning mot fredsbevarande
aktioner som vi anser angelägna.
Folkpartiet önskar en bredare uppgörelse om det framtida svenska för-
svaret och ett syfte med vårt avslagsyrkande är just att ge regeringen
möjlighet att söka ett bredare parlamentariskt stöd.
Årtionden med supermaktsblock och konfrontation har på 90-talet ersatts
av en allt tätare väv av samarbete mellan fria och alltmer demokratiska stater
i Europa. EU, Nato, OSSE och Europarådet samlar Europas stater i
byggandet av fred och säkerhet, frihet och demokrati i hela Europa.
Sveriges framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och
demokratiska stater. Det är en följd av att vi tillsammans slår vakt om
grundläggande gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla fora som erbjuds i såväl byggande av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering. Sverige ska
aktivt bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige bör därför i
likhet med de tre baltiska staterna söka medlemskap i Nato. I vårt eget
närområde skulle det vara av stor betydelse om Sverige, de tre baltiska
staterna och Finland - vilket självfallet förutsätter att det finska folket så
önskar - blev medlemmar av Nato i nästa utvidgningsomgång.
Sverige måste aktivt medverka i ansträngningarna att bygga upp en
europeisk krishanteringsförmåga, som också inkluderar militära resurser. Vi
bör sluta agera ständig bromskloss med ett ängsligt sneglande i backspegeln
på en förlegad alliansfrihet. Den transatlantiska länken är hörnpelaren i den
europeiska säkerhetsordning vi nu bygger. En europeisk krishanterings-
förmåga måste därför skapas i ett förtroendefullt samarbete med USA. EU
och Nato har sina respektive och kompletterande roller att fylla i det
europeiska säkerhetsbygget. EU ska inte ta över uppgifter som Nato-
alliansen har bättre möjlighet och är bättre lämpad att sköta.
2 Sverige i det nya Europa
Tio år efter murens fall i Berlin senhösten 1989 lever vi alla i ett helt nytt
och annorlunda Europa än under det kalla kriget. Årtionden med super-
maktsblock och konfrontation har ersatts av en alltmer sammansatt väv
av samarbete mellan fria och alltmer demokratiska stater i Europa. EU,
Nato, OSSE och Europarådet samlar Europas stater i byggandet av fred
och säkerhet, frihet och demokrati i hela Europa. Genom att dessa
organisationer har olika uppgifter, arbetssätt och olika kriterier för
medlemskap kan stater utifrån sina respektive nationella och historiska
förutsättningar därigenom maximera sitt bidrag och sin medverkan i det
europeiska säkerhetsbygget.
Men tio år efter att järnridån gick upp har också den första euforin
försvunnit. Tio år av staters upplösning och ofattbara mänskliga grymheter
på Balkan och i norra Kaukasus har visat att Europa alltjämt behöver
trovärdiga strukturer, som kan stå upp emot dem som hotar frihet, demokrati
och mänskliga rättigheter. Konflikten i Kosovo 1998-99 visade slutgiltigt att
denna säkerhetsstruktur också behöver stå på militära ben.
I Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) ingår alla
stater i Europa, norra Kaukasus och Centralasien med undantag för
Jugoslavien.
I Europarådet ingår alla europeiska stater som uppfyller dess kriterier
rörande demokratisk utveckling och respekt för mänskliga fri- och
rättigheter.
I Nato ingår, förutom USA, Kanada och 14 europeiska stater och sedan
våren 1999 även de forna Warszawapaktsmedlemmarna Polen, Tjeckien och
Ungern. Ett antal länder - bland dem de tre baltiska staterna - har sökt
medlemskap i Nato. Genom Partnerskap för fred (PFF) har Nato ett
organiserat samarbete med praktiskt taget alla medlemmar av OSSE.
I EU ingår i dag 15 västeuropeiska stater. Medlemskapsförhandlingar förs
eller kommer att inledas med ett tiotal europeiska stater, däribland Estland,
Lettland och Litauen. EU har därutöver samarbetsformer med de flesta
övriga europeiska stater.
2.1 Det nya Nato
Murens fall hösten 1989 och Sovjetunionens upplösning hösten 1991
följde på den avspänningsperiod mellan öst och väst som inleddes flera
år tidigare med Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen och
överenskommelser om rustningskontroll mellan USA och Sovjetunionen.
Runt om i Nato inleddes nedskärningar i försvarsbudgetarna. De enda
undantagen har utgjorts av flankstaterna Norge och Turkiet. Med
Warszawapaktens upplösning uppstod också en tydlig osäkerhet inom
Nato om dess framtida roll och uppgift.
Efter oroligheterna i Moskva hösten 1993 ägde en förskjutning rum inom
rysk utrikespolitik från den extremt västvänliga linje som dominerat fram till
dess. Det alltmer utdragna kriget i Bosnien visade att små stater i det nya
Europa behövde mer handfast stöd för sin nya frihet. Mot bl a denna
bakgrund påbörjades en diskussion om Natos utvidgning. I en inledande fas
sökte Nato hantera detta genom upprättandet av PFF-samarbetet. Det
internationella samfundets oförmåga rörande kriget i Bosnien och den
alltmer nationalistiskt präglade ryska politiken bl a demonstrerad i överfallet
på Tjetjenien hösten 1994 gjorde emellertid att intresset för fullt Nato-
medlemskap växte.
Sedan FN i juli 1995 demonstrerat sin oförmåga att skydda människorna i
Srebrenica, en av de av FN förklarade 'fredade zonerna' i Bosnien, fick
Natoflyg en avgörande roll när den Bosnien-serbiska krigföringen till slut
stoppades. Den Nato-ledda Ifor-styrkan i Bosnien (sedermera omdöpt till
SFOR) gav Nato en helt ny uppgift i europeisk krishantering efter det kalla
kriget. Det stod nu klart för de flesta att Nato hade en ny men oumbärlig roll
i det europeiska säkerhetsbygget. Det nya Nato var inte längre enbart en
defensiv försvarsallians för de egna medlemmarna. Det nya Nato fick sina
framtida uppgifter och förutsättningar för nya medlemmar fastlagda vid
Natomötet i Berlin i juni1996. Där klarades också ut att en särskild europeisk
identitet inom Natos ram skulle skapas.
Efter ett år av förhandlingar inbjöds Polen, Tjeckien och Ungern vid Natos
toppmöte i Madrid sommaren 1997 att förhandla om medlemskap. Vid Natos
50-årsjubileum i Washington i april 1999 hade 16 medlemmar utökats till 19.
I Washington antogs ett nytt strategiskt koncept. Därigenom har kris-
hantering blivit en av huvuduppgifterna för det nya Nato. Huvuduppgifterna
är således inte längre helt knutna till Artikel 5.
Vidare antogs i Washington en aktionsplan för hur nya medlemmar ska
kunna anslutas till Nato. Samtliga ansökarländer, däribland de tre baltiska
staterna, nämndes uttryckligen som tänkbara nya medlemmar. Detta får dock
inte dölja faktum att entusiasmen är klart begränsad på många håll inom
Nato inför tanken på ytterligare nya medlemmar. Det bottnar dels i en
obenägenhet att inkludera alltmer riskabla ansökarländer i Artikel 5-för-
pliktelserna, dels i en ovilja att i onödan provocera Ryssland i den för
Moskva så prestigeladdade frågan om Nato-utvidgning - särskilt om det
skulle röra sig om tidigare delar av det forna Sovjetunionen, som de tre
baltiska staterna.
Luftkampanjen mot Jugoslavien under knappt 80 dagar från slutet av mars
till början av juni 1999 blev ett första test på allvar av det nya Natos såväl
militära som politiska förmåga - ett test som Nato kanske aldrig på riktigt
förutsett, men som man drogs in i genom såväl Milosevics som den
kosovoalbanska UCK-gerillans agerande. Trots en rad brister och politiska
låsningar som t ex det tidiga uteslutandet av att kunna sätta in marktrupp
utföll testet i militärt avseende lyckat. Milosevic tvingades på knä utan att
Nato tvingats registrera annat än smärre materiella förluster.
Trots den lyckade militära kampanjen får man nog ändå anse det politiska
testet på Natos interna sammanhållning som den mest betydelsefulla
framgången för Nato. 19 stater med mycket skilda engagemang i utveck-
lingen på Balkan, med olika egna agendor t ex när det gäller relationerna till
Ryssland och med mycket olika historiskt och inrikespolitiskt betingade
hemmaopinioner, lyckades trots påtagliga påfrestningar stå enade till dess att
kampanjen var slutförd. Trots att det aldrig handlade om något existentiellt
hot mot vare sig Nato eller någon Natomedlem.
Även om Nato med insatsen för Kosovo demonstrerat sin avgörande roll
och betydelse för det europeiska säkerhetssystemet ledde insatsen till att en
rad frågeställningar rests eller fått förnyad aktualitet inom Nato. I
fortsättningen vill Nato undvika att dras in i liknande sammanhang utan att
ha bättre kontroll på utvecklingen dithän. I det sammanhanget har riskerna
med nya medlemmar, som kan komma att dra in Nato i Artikel 5-
förpliktelser, på nytt kommit i fokus. Tillsammans med önskan att inte bidra
till ytterligare påfrestningar i relationerna till Ryssland, utöver de mycket
allvarliga som Kosovo-insatsen medfört, bidrar det med stor sannolikhet till
att ytterligare dra ned på farten i utvidgningsprocessen. Inte minst när det
gäller länder som de tre baltiska.
Slutligen har utvärderingen av Kosovokampanjen inom Nato och dess
medlemsstater lett till att man nu ser ett antal områden inom de militära
sektorerna som behöver förnyade ansträngningar. I alltfler europeiska Nato-
stater gör man nu bedömningen att ytterligare ekonomiska satsningar måste
göras på kvalitativ förnyelse inom en rad områden, där Europa halkat långt
efter den amerikanska förmågan. Vi kommer knappast att få se några
Natostater som påtagligt minskar sina försvarsansträngningar de närmaste
åren.
2.2 Europeisk krishantering
Frågan om en militär förmåga på europeisk grund är på intet sätt ny. Den
har länge, och inte alls särskilt fördelaktigt, präglats av den franska miss-
tänksamheten mot USA:s dominerande inflytande i Europa. När frågan
om huruvida Nato hade en roll efter det kalla krigets slut dök upp,
uppstod på sina håll tydliga ambitioner att aktivera Västeuropeiska
unionen (VEU) som ett europeiskt alternativ. VEU:s säte flyttades därför
från London till Bryssel i början av 1990-talet.
Som en följd av Natos roll och betydelse för att få stopp på kriget i
Bosnien och dess ledande roll i Ifor/SFOR kom Frankrike att mjuka upp sin
hållning till Nato. Vid Natomötet i Berlin sommaren 1996 erkändes därför
möjligheten att inom Nato skapa en europeisk identitet, vilket i sin tur skulle
ytterligare normalisera Frankrikes roll inom Nato. Från amerikansk sida har
man å ena sidan varit kritisk mot att Europa inte tagit sin del av bördan för
försvar och säkerhet i Europa och å andra sidan varit mycket misstänksam
mot varje form av parallell europeisk militär verksamhet. USA:s främsta
allierade i det avseendet har hela tiden varit Storbritannien.
Med regeringsbytet i London och regeringen Blair har successivt den
traditionellt europaskeptiska brittiska politiken förändrats. Hösten 1998
initierade Tony Blair frågan om en europeisk krishanteringsförmåga vid ett
särskilt EU-möte i Pörtschach i Österrike. Detta följdes upp med en
gemensam kommuniké vid det brittisk-franska toppmötet i Saint Malo i
december 1998, där Tony Blair och Jacques Chirac uttalade sig för en militär
kapacitet inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
(Gusp).
Vid Natos toppmöte i Washington i april 1999 föreslogs att erforderliga
Natofaciliteter skulle kunna stå till förfogande för att stödja EU-operationer.
Vid EU:s toppmöte i Köln i början av juni 1999 fastslogs att EU bör kunna
fatta beslut på samtliga områden som berörs av de s k Petersbergsuppgifterna
(humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och
insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder)
för att kunna handla självständigt och underbygga detta handlande med
militära resurser.
I den mycket märkliga debatt som följde i den svenska europaparlaments-
valrörelsen i juni såg sig den svenska utrikesministern föranlåten att framför
allt klargöra vad Kölnbeslutet inte var och varför det inte stod i strid med den
svenska militära alliansfriheten. Detta fortsatte i försvarsberedningens
rapport Europas säkerhet - Sveriges försvar (Ds 1999:55) och nu också i
proposition 1999/2000:30.
Men mycket har hänt som även Sverige borde ha hunnit ta intryck av. Det
är nu tio år sedan murens fall i Berlin och det kalla krigets slut. Det är åtta
år
sedan Sovjetunionens upplösning och de tre baltiska staternas själv-
ständighet. Det är åtta år efter de massiva bombkampanjerna mot Vukovar
och Dubrovnik i Kroatien. Det är sju år sedan den första granatmassakern på
Sarajevos marknadstorg och upptäckten av de serbiska koncentrationslägren
i Bosnien. Det är fyra år sedan slakten av de 7 000 männen i Srebrenica inför
ögonen på de förödmjukade FN-soldaterna. Det är bara ett halvår sedan
Milosevic och hans specialstyrkor fullbordade sin sedan länge utarbetade
plan att fördriva hundratusentals kosovoalbaner från deras hem. Trots detta
ser svensk socialdemokrati och den svenska regeringen som sin huvud-
uppgift att förklara vad europeisk krishantering inte är och varför den därför
inte står i strid med svensk alliansfrihet. Svensk socialdemokrati förmår inte
sluta att titta i backspegeln, när Europas framtid formas.
Beslutet i Köln påskyndades dels av hur FN tvangs dra sig tillbaka från sin
förebyggande insats i Makedonien som en följd av Kinas veto i FN:s
säkerhetsråd emot en förlängning av mandatet, dels av Kosovoinsatsen och
den efterföljande KFOR-insatsen som båda i hög grad dominerades av
amerikansk kapacitet och kompetens. Alltfler inser vikten av att Europa kan
agera också med militära medel vid krishantering i Europa, där inte
nödvändigtvis USA ser sig tvunget att spela en ledande roll.
Under det finska ordförandeskapet andra halvåret 1999 har frågan om en
europeisk krishanteringsförmåga förts vidare, så att ett tydligt ställnings-
tagande förväntas vid EU:s toppmöte i Helsingfors i december 1999. Detta
markerades ytterligare vid det brittisk-franska toppmötet i London i slutet av
november. Där talade Tony Blair och Jacques Chirac om militära styrkor på
50-60 000 man, som inom 60 dagar ska kunna vara på plats och utföra de
mest krävande krishanteringsuppgifter.
Fred och säkerhet i Europa är odelbar. Sverige måste på alla sätt medverka
i ansträngningarna att bygga upp en krishanteringsförmåga också med
militära medel. Sverige måste sluta agera ständig bromskloss med ett
ängsligt sneglande i backspegeln på en förlegad alliansfrihet. Hänsyn till
alliansfrihetens hanterande på hemmaplan får å andra sidan inte göra att
Sverige ser en utpräglad europeisk lösning som mindre svår att acceptera för
att den inte på samma sätt kolliderar med oron för alltför nära relationer till
USA och Nato. Den transatlantiska länken är hörnpelaren i den europeiska
säkerhetsordning vi nu bygger. En europeisk krishanteringsförmåga måste
därför skapas i fullt samarbete och förtroende med USA. EU och Nato har
båda sina respektive och kompletterande roller att fylla i det europeiska
säkerhetsbygget. EU ska inte ta över uppgifter som Nato har bättre möjlighet
till och är bättre lämpat att sköta.
2.3 Sverige och vårt säkerhetspolitiska närområde
Förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik har förändrats i grunden
med det kalla krigets slut. Upplösningen av Sovjetunionen och alldeles
särskilt Estlands, Lettlands och Litauens återkomst som fria och
demokratiska stater vid Östersjöns sydöstra kust har skapat ett
säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde som saknar historiskt gynnsamt
motstycke.
Det är därför en huvuduppgift för svensk utrikes- och säkerhetspolitik att
göra allt för att medverka till att de tre baltiska staterna integreras så
fullständigt som möjligt i de framväxande europeiska samarbetsstrukturerna.
Ökad säkerhet för Estland, Lettland och Litauen betyder ökad säkerhet för
Sverige.
Estland, Lettland och Litauen har alla tre sökt medlemskap i både EU och
Nato. Ingenting kan så aktivt bidra till ekonomisk och social utveckling och
stabilitet i de tre baltiska staterna som ett snabbt medlemskap i den
europeiska unionen. Ingenting kan så aktivt bidra till säkerhetspolitisk
förutsägbarhet och stabilitet för de tre baltiska staterna som ett snabbt
medlemskap i Nato. Att underlätta och skapa opinion för medlemskap i EU
och Nato för Estland, Lettland och Litauen är därför ett starkt svenskt
säkerhetspolitiskt intresse.
Tio år efter murens fall och det kalla krigets slut har den svenska
alliansfriheten spelat ut sin roll. Med vårt medlemskap i EU lämnade vi
uttryckligen den traditionella neutralitetspolitiken bakom oss. Som medlem i
EU kan Sverige aldrig stå neutralt inför en extern aggression mot en annan
medlem i EU. Som medlem av de fria demokratiska staternas gemenskap
anser vi att Sverige redan av moraliska skäl inte heller skulle kunna stå
neutralt vid en extern aggression mot någon av våra tre baltiska
systernationer. Särskilt inte som en sådan aggression innebär en åtminstone
indirekt men i alla händelser mycket kraftig inskränkning i Sveriges
säkerhetspolitiska förutsättningar.
Trots att den militära alliansfriheten idag bara är ett faktiskt uttryck för att
Sverige inte är med i någon bindande försvarsallians, ser sig regeringen
fortsatt tvungen att förklara varför olika svenska internationella bidrag till
att
förverkliga en alleuropeisk fredsordning inte står i strid med alliansfriheten.
Detta medför onödiga låsningar och bidrar felaktigt till att ge intryck av att
alliansfrihet fortfarande skulle vara ett övergripande mål i sig för svensk
säkerhetspolitik.
Sveriges framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och
demokratiska stater i Europa. Det är en följd av att vi tillsammans slår vakt
om grundläggande gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla fora som erbjuds såväl i byggande av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering, som i
fredsbevarande och fredsskapande insatser. Sverige ska aktivt bidra till att
skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige bör därför i likhet med de tre
baltiska staterna söka medlemskap i Nato.
I vårt eget närområde skulle det vara av stor betydelse om Sverige, de tre
baltiska staterna och Finland, om det så önskar, blev medlemmar av Nato i
nästa utvidgningsomgång. Den svenska regeringen för ett omoraliskt
dubbelspel, när den å ena sidan öppet hävdar USA:s och Natos ansvar för
fred och säkerhet också i Östersjöområdet och å andra sidan passar inför de
baltiska staternas önskan om Natomedlemskap under hänvisning till att
Sverige inte kan ha någon uppfattning, då vi själva inte är med i Nato.
2.4 Utvecklingen i Ryssland
Utvecklingen i Ryssland är traditionellt av mycket stor betydelse för
Sveriges säkerhet. Med det kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning,
de tre baltiska staternas frigörelse och Rysslands om än trevande inträde i
samarbetet mellan fria och demokratiska stater i Europa, har
förutsättningar skapats för fredligt och förtroendefullt samarbete mellan
Ryssland och alla dess grannar i Europa. Det är därför av stor betydelse
att alla europeiska fora står öppna för ett demokratiskt Ryssland på
samma villkor som för alla andra europeiska stater. Inte heller
utvidgningen av EU eller Nato får i förväg begränsas i tid eller rum för
någon del av Europa.
Det finns emellertid anledning att varna för att riskerna för en fortsatt upp-
lösning av den ryska statsmakten är betydande. Kosovokriget demonstrerade
Rysslands internationella svaghet på ett kanske alltför tydligt sätt. Moskva
spelade ett högt spel i krisens inledning och lyckades bara genom att byta
strategi i krisens slutskede och genom ett mer konstruktivt agerande
påskynda Milosevics reträtt och därmed skaffa sig utrymme för fortsatt
samarbete med det demokratiska Europa och USA.
Den fortsatta utvecklingen i Ryssland under hösten har ytterligare visat på
Moskvas svaghet. Krisen i Dagestan och terrordåden i Moskva och andra
ryska städer utgjorde stora påfrestningar för Ryssland. Det fanns redan från
början anledning att ifrågasätta om de kommande parlaments- respektive
presidentvalen skulle komma att äga rum under rimliga förhållanden. Frågan
är fortsatt öppen i vilken utsträckning utvecklingen utnyttjas/kommer att
utnyttjas i det inrikespolitiska maktspelet inför dessa val. Det står alltmer
klart att den ryska krigsmakten tar sig ett allt större inflytande över
Rysslands utveckling. Starka nationalistiska, ibland rent revanschistiska,
stämningar breder ut sig i spåren av vad många uppfattar som omvärldens
förödmjukelser av Ryssland under det senaste årtiondet.
Det finns förvisso anledning att ifrågasätta den tjetjenska ledningens
kontroll över vad som äger rum inom dess territorium. Det kan emellertid på
intet sätt försvara den urskillningslösa ryska militära kampanjen mot
Tjetjenien och dess civilbefolkning. Ryssland bär på ett mycket stort ansvar
för de övergrepp som begåtts emot folket i Tjetjenien i samband med att
området införlivades med Ryssland på 1800-talet, Stalins terror under andra
världskriget och president Jeltsins utplåningskrig i mitten av 1990-talet, då bl
a huvudstaden Grosnyj bombades sönder och samman.
Ryssland utgör i dag inget militärt hot mot något annat självständigt land i
Europa. Men den interna utvecklingen i Ryssland inger betydande oro. Den
utgör främst ett betydande hot mot invånarna i Ryssland. Ett demokratiskt
Ryssland utgör knappast något militärt hot mot vare sig Estland, Lettland
eller Litauen. Men Ryssland är idag en stat i betydande upplösning i
avsaknad av verkligt fungerande demokratiska institutioner. I ett Ryssland
där ledningen i Moskva inte längre förmår utöva någon ledning, finns
däremot betydande risker - främst för Ryssland men också för dess grannar, i
till exempel Baltikum.
De närmaste fem till tio åren kan därför komma att bli avgörande för de
baltiska staternas framtid. En lokal rysk krigsherre i Baltikums grannskap,
som överväger en militär utpressning mot någon av de baltiska staterna, kan
räkna med en mycket mer sannolik reaktion från omvärlden om dessa är
fullvärdiga medlemmar av EU och särskilt Nato än tvärtom. Denna ökade
förutsägbarhet är det främsta skälet till varför säkerheten skulle öka för de
baltiska staterna vid ett medlemskap i Nato. Omvänt skulle det förstärka
intrycket av att de baltiska staterna befinner sig i ett gråzonsområde, om de
ensamma tillsammans med Ryssland lämnades utanför Natomedlemskap av
Östersjöns strandstater.
2.5 Sveriges deltagande i internationella insatser
Sverige har en lång tradition av deltagande i fredsbevarande militära
insatser i FN:s regi. Det har givit det svenska försvaret värdefulla
erfarenheter att under 90-talet bidra med de fredsbevarande och
fredsskapande insatserna i Kroatien, Makedonien, Bosnien och nu senast
i Kosovo. Dessa insatser i europeiska konflikthärdar är mer påtagligt
också ett sätt att medverka i att skapa förutsättningar också för vår egen
säkerhet i Europa. De illustrerar att Sveriges fred och säkerhet främjas
genom ett aktivt deltagande i internationella insatser särskilt i Europa och
dess närområde. Internationella insatser är en integrerad del av det
svenska försvarets huvuduppgifter.
Under Unprofor-insatsen och därefter den Nato-ledda Ifor-insatsen i
Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och
Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi
därefter haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Av rena budgetskäl har den
socialdemokratiska regeringen kraftigt minskat den svenska internationella
närvaron. Det har helt saknats grund för detta - de lokala behoven har inte
minskat. Särskilt påtagligt framstod denna socialdemokratiska budget-
restriktion, när den svenska KFOR-insatsen krävde att den svenska SFOR-
kontingenten togs hem i förtid. Våra nordiska grannländer har relativt sin
befolkning alla en högre förmåga till internationella insatser än vad Sverige
tycks ha.
Turerna kring SFOR och KFOR blev särskilt oacceptabla när insatsen i
Kosovo tog över ett halvår att få på plats. Den politiska förlamningen i
Regeringskansliet har givetvis en stor andel i detta, men det kan inte
uteslutas att det också är uttryck för en oacceptabel oförmåga hos
Försvarsmakten att i tid planera och förbereda insatser som den i Kosovo.
Det är särskilt allvarligt då denna insats kunnat förutses sedan sommaren
1998. Hur ska det då bli vid ett behov av en insats som uppstår under mycket
kortare tidsrymd?
Det svenska försvaret måste redan i omedelbar närtid ges förutsättningar
för internationella insatser av en storleksordning 2 till 3 gånger den
nuvarande. Utrymme för detta saknas helt inom ramen för det försvarsbeslut
som regeringen och centern nu föreslagit. Det är inte acceptabelt att som
propositionen endast uttala önskemål och begära ytterligare underlag för att
kunna bedöma förutsättningarna för ökade internationella insatser. Detta
måste riksdagen ge regeringen till känna.
3 Ett smalt och vasst försvar
Folkpartiet liberalerna anser att nu föreliggande proposition bör avslås.
Förutom att den står och stampar i en förlegad syn på Sveriges roll i
europeisk säkerhetspolitik och helt saknar förutsättningar för ett
väsentligt utökat svenskt deltagande i internationella insatser, så utgör
propositionen i allt väsentligt endast förslag till minskningar av den
fredstida utbildningsorganisationen. Det är minskningar som till sin
omfattning förefaller helt rimliga, men som inte på något sätt skapar
förutsättningar för den nya inriktning som svensk försvarspolitik inför ett
nytt sekel bör ges.
Folkpartiet liberalerna har sedan 1970-talet kontinuerligt varit en stark
förespråkare för en materiell förnyelse och ökad kvalitet i utbildningen inom
det svenska försvaret. Vi har förordat detta på bekostnad av försvarets
kvantitativa omfattning. För att skapa utrymme för nödvändig kvalitativ
förnyelse har vi förespråkat en kvantitativ minskning av förband och
personal. Vi har förordat att försvaret ska bli smalare för att kunna bli
vassare.
Regeringen inbjöd i slutet av hösten 1998 de fyra borgerliga partierna till
överläggningar om det framtida försvarets inriktning. Det skedde sedan
regeringen med stöd av sina rödgröna stödpartier frångått tidigare utfästelser
vad avser teknikfaktor och anslagsförordning. Det skapade ett underskott i
innevarande försvarsbeslutsperiod fram t o m år 2001 på i storleksordningen
5 till 10 miljarder kronor, vilket skulle innebära ett idiotstopp vad gäller all
materiell förnyelse de kommande åren.
I överläggningarna visade regeringen en beredskap att under nästa för-
svarsbeslutsperiod 2002-2004 i efterhand kompensera försvaret med
4 miljarder kronor - ett så kallat omställningsbidrag. En förutsättning för
detta var att försvarets budgetramar för samma period sänktes med
4 miljarder kronor per år. Trots att samtliga deltagande fem partier visade en
mycket stor beredskap att ta gemensamma tag för att förverkliga de
förändringar av det svenska försvarets inriktning som alla var överens om,
visade det sig att regeringen inte hade något utrymme för att komma de
borgerliga partierna till mötes i förhållande till sitt ekonomiska utgångsbud.
I detta läge valde regeringen smalast möjliga uppgörelse om det framtida
försvaret med Centerpartiet, som var berett att köpa regeringens utgångsbud.
När regeringen valde att avbryta samtalen hade åtminstone Folkpartiet
förklarat sig både berett och villigt till fortsatta förhandlingar. Det
förutsatte
naturligtvis att det handlade om att kunna ge och ta och inte enbart att ansluta
sig till regeringens utgångsbud.
Folkpartiet önskar en bredare uppgörelse om det framtida svenska
försvaret och yrkar avslag på nu föreliggande proposition i syfte att ge
regeringen möjlighet att på nytt söka ett bredare parlamentariskt stöd. Vi
menar att detta inte på något allvarligt sätt skulle behöva skapa onödig
tidsutdräkt och därmed förorsaka extra kostnader. Ett fullständigt försvars-
beslut förutses av regeringen till hösten 2001. Nu föreslagna förändringar
skulle i en bredare uppgörelse kunna beslutas av riksdagen tidigare än så.
3.1 "Det nya försvaret" - smalare men inte vassare
Folkpartiet liberalerna anser att det nu framlagda förslaget till "Det nya
försvaret" enbart utgörs av en budgetbetingad bantning av försvarets
omfattning, och då i huvudsak av den fredstida
utbildningsorganisationen. Då utrymme ej skapas för erforderlig
materiell förnyelse är det enbart fråga om ett smalare men på intet sätt ett
vassare försvar.
Bakom de stolta visionerna om "Det nya försvaret" visar sig således,
förutom att också formellt avskaffa begreppet invasionsförsvar som dimen-
sionerande grund för det militära försvaret och att införa tjänstebeteckningen
brigadgeneral, så här långt endast finnas förslag till nedläggning och
uttunning av regementsorter. Av propositionen framgår att regeringen avser
att senast hösten 2001 återkomma till riksdagen med en lång rad av
frågeställningar rörande personalförsörjning, materielförsörjning, lednings-
organisation, informationskrigföring och IT-säkerhet m m. Detta är viktiga
grundpelare i det nya försvar, som ska verka fr o m 2002, men som alltjämt
saknas i regeringens förslag.
3.2 Smalare och vassare
Folkpartiet kan godta den långsiktiga budgetram som regeringen
föreslagit. Vi menar emellertid att detta tillsammans med ett alltför lågt
omställningsbidrag inte skapar erforderligt utrymme för vare sig
nödvändig materiell förnyelse inom försvaret i närtid, för det
utvecklingsarbete och den upphandling av materiel från svensk
försvarsindustri som är en förutsättning för att denna ska vara en
intressant partner i det europeiska försvarsindustriella
omställningsarbetet de närmaste åren eller för väsentligt mer omfattande
internationella insatser de närmaste åren. Vi gör på nuvarande stadium
också bedömningen att nedskärningarna inom artilleri och luftvärn blivit
alltför långtgående i nu föreliggande förslag.
Under hösten har vidare uppmärksammats ett antal framtidsinriktade
svenska försvarsindustriella projekt eller projekt med betydande svensk
medverkan såsom t ex Bamse, Taurus och Meteor, vilka skulle riskerat att
falla ifrån p g a alltför snäva försvarsekonomiska ramar i närtid.
Folkpartiet vill mot denna bakgrund, utöver av regeringen föreslagna 4
miljarder kronor i omställningsbidrag för tiden fram t o m år 2001, i enlighet
med vår motion med anledning av 1999 års kontrollstation, föreslå ytterligare
3 miljarder kronor att anslås år 2002-2003.
En central faktor i svensk försvarsekonomi under lång tid framöver är
takten i JAS-leveranserna. Folkpartiet har förordat att övergången till JAS
sker under så lång tid som möjligt, vilket skulle minska den årliga
belastningen på försvarsanslaget. Möjligheterna att fördela kostnaderna för
JAS-projektet över tiden kan påverka kommande försvarsbeslut med krav på
ytterligare omstruktureringar, inklusive förbandsnedläggningar, för att säkra
den tekniska förnyelse och inriktning mot fredsbevarande aktioner som vi
anser angelägna.
3.2.1 Försvarsmateriell förnyelse
Under årtionden har den helt dominerade delen av materielen till det
svenska försvaret levererats från inhemsk industri. Ingen annan
ickestormakt har som Sverige haft en egen utveckling och produktion av
vapensystem och stödsystem inom ett brett spektrum. Det har gällt
flygplan, ubåtar och ytfartyg, torpeder, luftvärnssystem, artillerisystem,
pansarvärnsvapen, bandvagnar, pansrade fordon, radar, ledningssystem,
motmedelssystem, signalsystem, ammunition, utbildningshjälpmedel
etcetera.
Denna inhemska materielutveckling har givit flera fördelar. Vi har fått
skräddarsydd materiel som tillgodosett just de behov som svensk terräng,
våra kustförhållanden, våra räckviddskrav och vårt värnpliktssystem har. Det
har gjort att materielen inte bara haft hög kvalitet utan också ofta varit
billigare än inköp utifrån genom att utländska alternativ inrymt kapacitet vi
inte haft behov av.
Det är dock uppenbart att denna tid då svenskt försvar var tillräckligt som
underlag för en allsidig inhemsk försvarsindustri är ute. Det svenska
försvaret kommer i framtiden att köpa mindre serier av olika materielslag än
tidigare, samtidigt som möjligheterna till uppgradering av elektronik m m
gör att livslängden för olika vapenbärare och vapensystem tenderar att bli
längre. Med färre enheter och längre mellanrum mellan nybeställningar blir
det allt svårare att basera utveckling och produktion på huvudsakligen
svenska behov.
Men kanske ännu viktigare är att också i betydligt större nationer tvingas
försvarsindustrin till strukturförändringar. I USA har på bara några år antalet
stora försvarsindustrier minskat kraftigt till följd av fusioner och uppköp. Det
har givit några jätteföretag med väldiga utvecklingsresurser, och det kommer
med stor sannolikhet att leda till att det amerikanska teknologiska för-
språnget inom flera viktiga teknikområden för försvarsmateriel blir än mer
markerat.
I Europa har motsvarande omstruktureringar varit betydligt svårare att
genomföra, väsentligen därför att nationella ambitioner varit hinder mot
fusioner över nationsgränser. På senare tid har dock några stora affärer
genomförts, den största när tyska Dasa och franska Aerospatiale Matra går
samman och bildar Europas största och världens tredje största flygindustri.
Även den svenska försvarsindustrin har omstrukturerats. Celsius bildades
genom sammanläggning av Bofors och statliga FFV. Nyligen sålde Celsius
sin utveckling och produktion av ubåtar och ytfartyg till tyska HDW, varefter
Celsius köptes upp av Saab, som i sin tur till 35 procent ägs av British
Aerospace. Stridsfordonstillverkaren Hägglunds i Örnsköldsvik är numera
engelskägd. Bofors kanonverkstad har norska ägare.
Denna omstrukturering av svensk försvarsindustri från att ha varit i
huvudsak nationell till att bli del av en europeisk industri måste bejakas. Det
får dock inte stå i motsatsställning till att svensk försvarsindustri också
framgent kan finna samarbetspartner inom amerikansk försvarsindustri.
Alternativet till europeisk samverkan är för Sveriges del inte inhemsk
försvarsindustri utan snarare ingen försvarsindustri alls. Det är sannolikt att
de närmaste åren kommer att innebära flera stora strukturförändringar i
riktning mot färre och större försvarsindustrier i Europa. Svensk
försvarsindustri har mycket gott rykte för kvalitet och för att ha tagit fram
materiel med lösningar man delvis varit ensam om eller först i världen med.
Om svenska och utländska företag fusioneras eller inleder ett nära
samarbete blir det på samma sätt som vid andra företagssammanslagningar
fråga om att spara genom att renodla kompetenser och undvika dubbelarbete.
En kompetens som tas bort ur Sverige i samband med en fusion kommer
förmodligen aldrig att kunna återupptas i vårt land. Var olika kompetenser
förläggs påverkas av flera faktorer. Men utan tvekan påverkas förläggning av
olika utvecklingsenheter av vilka beställningar som finns från respektive
land. Om Sverige under överskådlig tid inte finns som sannolik kund inom
ett visst kompetensområde eller ett visst materielslag är det inte troligt att
man i samband med en försvarsindustrifusion förlägger utveckling av dessa
kompetenser och denna materiel till Sverige.
Det vore mot denna bakgrund djupt beklagligt och närmast en ödets ironi
om en svensk försvarsindustri som legat i framkant i generationer skulle stå
mer eller mindre utan nya utvecklingsuppdrag just de år då det avgörs var
olika kompetenser i en framtida europeisk försvarsindustri kommer att
hamna. Utveckling är i sammanhanget antagligen mer intressant än själva
produktionen. Det är ett av huvudskälen till varför Folkpartiet föreslår ett
betydligt större omställningsbidrag än regeringen. Det skulle dessutom vara
positivt om Försvarsmakten och industrin kunde komma överens om
senareläggningar eller t o m förkortningar av tidigare lagda seriebeställningar
så att medel också den vägen kan överföras till utvecklingsuppdrag.
Den föreslagna omstruktureringen av Försvarsmakten leder efter några år
till lägre driftskostnader, men omstruktureringen i sig kostar pengar. Inom
ramen för minskade försvarsanslag riskerar detta att leda till mycket på-
tagliga minskningar av nya utvecklingsuppdrag de närmaste åren, alltså just
de år som med stor sannolik kommer att bli avgörande för omstruktureringen
av försvarsindustrin.
Vi menar att varje möjlighet att göra besparingar i driften de närmaste åren
bör tas tillvara just för att undvika att utvecklingsuppdrag avbryts eller inte
kommer till stånd. En välmotiverad sådan åtgärd vore att kraftigt minska
grundutbildningen av värnpliktiga de närmaste tre fyra åren genom att
omsätta personal i förband genom att nyttja redan utbildade värnpliktiga till
krigsförband som dras in genom nästa års försvarsbeslut. Man bör av olika
skäl inte välja lösningen att ställa in utbildning vid samtliga förband utan t
ex
varje år ställa in värnpliktsutbildningen vid vart tredje förband. Ett sådant
"värnpliktsfritt" år vid förbandet bör användas för vidareutbildning av den
fast anställda personalen, i första hand för att göra den bättre förtrogen med
de nya uppgifter som ålagts försvaret under senare år.
Man bör kunna beställa utvecklingsarbete vid industrin även om det inte
finns någon garanti för att just den tekniken sedan kommer att leda till
seriebeställning. Men genom utvecklingsarbete vidmakthålls kompetens som
ger handlingsfrihet för framtiden. Ett sådant exempel kan vara det s k Thrust
vector-programmet rörande manövrering av flygplan genom att styra
utblåsningsmunstycket bakom motorn. Sverige har deltagit i detta program
tillsammans med Tyskland och USA. Vi vet inte om Thrust vector kommer
att introduceras på JAS i framtiden, men deltagande i programmet ger en
option för framtiden, d v s just den form av handlingsfrihet som vi
eftersträvar.
Försvaret bör ha många alternativ för framtiden, men vilka av dessa som
senare leder till konkreta beställningar kan inte sägas i dag. Detta är ingen
nackdel, utan ger tvärtom just handlingsfrihet och flexibilitet. Det vore
positivt om svensk industri kunde finnas med i utvecklingsarbete kring
kommande artillerisystem, kanske i form av raketartilleri. Man bör vidare
eftersträva "familjer" av vapen. Den svenska sjömålsroboten Robot 15 som
finns på fartyg, flygplan och fordon är ett sådant exempel. Den bombkapsel
som finns för Viggen och JAS kan bli en familj tillsammans med en
kryssningsrobot med till stora delar samma grundkoncept. Man kan tänka sig
olika former av ammunition i dessa vapen, beroende på vilka mål som avses.
I en stormakt kan man ha specialiserade vapen för många olika situationer,
men Sverige bör - vilket för övrigt var en grundprincip vid utvecklingen av
JAS - välja plattformar och vapensystem som kan användas i många olika
situationer.
Mot denna bakgrund hälsar vi med tillfredsställelse tanken att luftvärns-
systemet Bamse inte enbart bör utvecklas till lands utan även kunna
användas av marinen vid bestyckning av fartyg. Vi menar att behovet av
kvalificerat luftvärn delvis ökat. Den kraftiga minskningen av antalet
basbataljoner inom flygvapnet innebär att möjligheterna till skydd genom
utspridning minskar, vilket ökar behovet av kvalificerat luftvärn vid
kvarvarande krigsflygbaser. Vi vill också peka på behovet av att temporärt
kunna placera sådant luftvärn på Gotland.
3.2.2 Luftburen bataljon
Nu föreslagna steg mot förverkligandet av en luftburen bataljon - vars
tillkomst kan härledas till folkpartiets motioner från 1996 och framåt - är
positiva men alltför långsamma. En luftburen bataljon bör enligt vår
mening bestå av de tre komponenterna jägarskvadroner,
transporthelikoptrar och attackhelikoptrar. Beträffande den tredje
komponenten, attackhelikoptrar, är propositionen mycket lågmäld för att
inte säga svävande. Folkpartiet kräver därför ett tydligare
ställningstagande för anskaffning av attackhelikoptrar i närtid - även
begagnade och/eller inhyrda sådana är här värdefulla för att under
perioden 2002-2004 kunna påbörja att utveckla taktik och samverkan.
Likaså önskar Folkpartiet påskynda tillskapandet av denna förbandsenhet
genom att långsiktigt och fullt ut flytta helikopterverksamheten vid Malmen
till Karlsborg, där rullbanor och kaserner ligger i varandras omedelbara
närhet. Först då torde en ny förbandsidentitet med nödvändigt taktiskt-
operativt nytänkande kunna blomma ut.
4 Försvarets personalförsörjning
Regeringens proposition hänvisar i stort sett alla
personalförsörjningsfrågor till senare behandling med hänvisning till
främst Pliktutredningens fortsatta arbete. Därmed saknas en av de
viktigaste pusselbitarna i formandet av ett modernt försvar med ökad
förmåga att delta i internationella insatser. I det följande redovisar vi
Folkpartiets inriktning vad gäller försvarets personalförsörjning.
4.1 Uttag och utbildning av värnpliktiga
Folkpartiet liberalerna avvisar tanken på att pliktutbilda alla vapenföra
unga män utan att det föreligger behov av dem i krigsorganisationen. Det
kan i den meningen sägas vara en illusion att Sverige i dag har en allmän
värnplikt - bara ungefär en fjärdedel av varje årskull ungdomar fullgör
värnplikt.
Den som tvingas fullgöra sin värnplikt måste uppleva att det är rättvist.
Brister rättvisan riskerar nämligen folkförankringen att minska. Upplevd
orättvisa och meningslöshet skadar motivationen, men kanske viktigast av
allt är att den enskilde har skäl att känna sig utnyttjad av staten.
Den värnpliktige måste även ges möjlighet att fylla en meningsfull
funktion i Försvarsmakten i händelse av krig. Om detta inte infrias minskar
såväl skattebetalarnas som den enskildes tilltro till grunderna för total-
försvaret. Den grundläggande principen bör vara att visa respekt för den
enskilde individens frihet och integritet. Staten bör använda tvångslag-
stiftning med varsamhet.
Behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter
i krig ska styra inskrivning och utbildningstid. Internationella uppdrag i
fredsbevarande syfte måste också allt mer vägas in vid pliktuttagning.
Försvarsmakten har i sina bedömningar i kontrollstationen våren 1999
antagit en värnpliktsvolym om 16 350 man. Det finns i dag inga hållbara
argument för att ytterligare räkna upp behovet till 18 000 värnpliktiga, vilket
regeringen gör i propositionen. Regeringen konstaterar, märkligt nog, själv
att "det råder en viss osäkerhet om vissa delar av Försvarsmaktens fortsatta
utveckling som har betydelse för behovet av totalförsvarspliktiga".
Regeringen har även - så sent som tre veckor innan den lade propositionen
på riksdagens bord - tillsatt en utredning om den framtida personal-
försörjningen. Trots erkända bristfälliga beslutsunderlag väljer alltså
regeringen att nu lägga fram detta halvfärdiga förslag. Det menar vi är
ogenomtänkt och olyckligt.
Det är för tidigt att nu uttala sig exakt om dimensioneringen av det fram-
tida försvarets pliktutbildningsbehov, men med vårt förslag till utformning
av försvarets organisation skulle färre tas ut till militär grundutbildning. En
minskad värnpliktsuttagning bör vara ett grundantagande inför den fortsatta
beredningen inför det kommande försvarsbeslutet 2000/2001. Det gäller
följaktligen även behovet av officerare, reservofficerare, konstapel- eller
avtalssoldater och civil personal. Hur utbildningsfrågorna hanteras bör ta
sikte på kvalitet och internationellt samarbete.
Om utbildningen inom försvaret skulle ge bättre meritvärde och en skälig
ersättning till den värnpliktige skulle det frivilliga inslaget i försvaret öka.
Samtidigt är det ytterst angeläget - inte minst mot bakgrund av vetskapen att
unga män med nazistiska åsikter sökt sig till försvaret - att förhindra att
personer som är direkt olämpliga att utbilda i vapentjänst kan utnyttja en
ökad grad av frivillighet i detta syfte. Folkpartiet förordar i Pliktutredningen
att det danska konstapelsystemet bör undersökas och inspirera utformningen
av det framtida svenska pliktsystemet. Det finns anledning att pröva i vilken
utsträckning vissa uppgifter, som hittills bemannats av värnpliktiga, i
framtiden bättre kan tillgodoses genom konstapel/kontraktsanställning av
personal.
Regeringen förefaller i dag främst inriktad på att ytterligare korta
utbildningstiderna. Det är olyckligt eftersom det finns större anledning att
framför allt beakta behovet av ytterligare differentiering av utbildningen och
då också i form av längre utbildningstider. Folkpartiet anser att kort-
tidsutbildning av värnpliktiga bör minimeras av kvalitetsskäl. (Kort
kompletteringsutbildning av totalförsvarspliktiga för uppgifter som ligger
nära vederbörandes civila yrkeskompetens och -utbildning är däremot inte
fel.) De tremånadersutbildningar som nu ges på försök ger inte de
värnpliktiga tillräckliga kunskaper och färdigheter och bör avvecklas snarast.
För att få till stånd ett smalare och vassare försvar vill det till att
resurserna
som avsätts till totalförsvaret inte smetas ut på detta sätt. Hittillsvarande
grundutbildning gör att det finns ett mycket stort antal redan utbildade som
inte längre kommer att ha någon plats i krigsorganisationen. Att i detta läge
korttidspliktutbilda ytterligare personal är principiellt oacceptabelt och ett
stort slöseri med skattebetalarnas pengar.
En satsning bör göras från Försvarsmakten med syfte att överföra
outnyttjade välutbildade värnpliktiga till frivilligorganisationerna och/eller
hemvärnet. Vi önskar att Pliktutredningen i sitt fortsatta arbete nu med förtur
behandlar frågor gällande uppskovsregler och disciplinansvaret, liksom
frågor rörande utbildningens meritvärde för såväl värnpliktiga som civil-
pliktiga.
Pliktutredningen bör även se över vilken roll frivilligorganisationerna kan
få för att i framtiden rekrytera fler frivilliga till Försvarsmakten. Frivillig-
organisationerna engagerar hundratusentals människor och fyller en viktig
funktion, dels genom sitt arbete, dels genom folkförankring. Kanske skulle
frivilligorganisationer tillsammans med Pliktverket kunna möta alla
artonåringar för att föra samtal om till exempel varför Sverige har ett militärt
försvar, det säkerhetspolitiska läget m m för att på så sätt öka förståelse och
intresse. Det är extra viktigt för att få fler kvinnor till försvaret. Också
genom
att försvaret minskas i omfattning får de frivilliga försvarsorganisationerna
en förändrad och allt viktigare roll. Vi är beredda till fördjupade diskussioner
om frivilligorganisationernas roll i framtiden.
I takt med att allt färre tas ut till plikttjänstgöring måste förhållandena
bringas i allt bättre överensstämmelse med dem som gäller i det civila
samhället. Försvarsmakten måste anta utmaningen att attrahera unga
människor. Totalförsvarets uppdrag kan i framtiden komma att bli mer
mångfasetterad då hoten tar sig nya uttryck. Då gäller det att ha fångat upp
engagemang för demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, internationalism
och miljö.
Plikttjänstgöringen måste också i största möjliga utsträckning utformas så
att den för den enskilde blir en tillgång också efter fullbordad utbildning.
Merithandlingen, som utfärdas efter fullgjord plikt, ska vara så utformad att
det civila samhället kan värdera handlingen vid ett anställningsförfarande,
och då som en positiv handling. Det kan handla om att tydligare koppla
utbildningen till kraven i det civila samhället; en del utbildningsmoment kan
ge högskolepoäng, andra kan till exempel ge körkort.
4.2 Kvinnor och män i försvaret
Kvinnor kan i dag frivilligt fullgöra värnplikt utan att behöva binda sig
för en fortsatt officerskarriär och kvinnor som mönstrat kan numera
också ingå i utbildningsreserven. Det är bra, men det räcker inte. Vi anser
att alla kvinnor och män ska mönstra. Pliktlagstiftningen bör utformas så
att könsneutral pliktuttagning gäller för hela totalförsvaret.
Vårt förslag grundar sig bl.a. på en uppfattning att både kvinnor och män
ska delta i försvaret av vår demokrati om den hotas av främmande makt eller
terrorister. Vi måste nu likställa flickor med pojkar även inom Försvars-
makten. Vi måste som ett litet land tillvarata all den kompetens som vi
förfogar över och inte välja bort halva befolkningen innan vi ens har prövat
dess duglighet. En könsneutral värnplikt skulle medföra ett breddat
rekryteringsunderlag och därmed skulle möjligheten öka till en kvalitativ
förbättring av försvaret. Fler kvinnor skulle också få ta del av den i många
stycken utmärkta utbildning som försvaret ger.
Förslaget att göra män och kvinnor lika skyldiga att delta i försvaret av
riket grundar sig även i en övertygelse om att staten ska vara neutral. Det
borde vara en självklarhet att staten inte särbehandlar medborgare på grund
av deras kön. Vi lever dessvärre inte i ett jämställt samhälle där män och
kvinnor har likvärdiga möjligheter. Staten har därför en viktig uppgift att gå i
bräschen för att bryta befintliga stereotypa könsroller. Staten bör agera för
att
kvinnor och män ska bemötas, bedömas och behandlas jämbördigt - även
inom försvaret.
De kvinnor som frivilligt i dag hörsammar försvarets försök att rekrytera
kvinnlig personal hamnar ibland i en svårbemästrad situation. De avviker
från det normala - att vara man - och de har frivilligt valt att genomgå en
värnpliktsutbildning. Försvaret måste bli bättre på flera sätt att bereda plats
för kvinnor. Den inventering som försvaret gjort av förekomster av sexuella
trakasserier inom Försvarsmakten visar på anmärkningsvärda miss-
förhållanden. Det kan inte uteslutas att detta har sin grund i att det finns för
få kvinnor inom försvaret.
Ett införande av en könsneutral värnplikt skulle bidra till en kompetens-
höjning inom totalförsvaret och samtidigt bidra till en ökad jämställdhet. Det
är också glädjande att värnplikstrådet, civilpliktsrådet och FM nu instämmer
i vårt krav om könsneutral värnplikt.
4.3 Regeringen måste öppet redovisa effekterna av sina förslag
Nedläggandet av ett betydande antal krigsförband innebär att flera tio-
tusentals värnpliktiga som utbildats de senaste åtta åren eller som
befinner sig under grundutbildning innevarande budgetår blir övertaliga.
Vill man undvika att t ex 22-åringar placeras i personalreserv kan man ta
personalen ur bataljoner i utgående förband och överföra dem till
bataljoner i andra förband och därmed minska grundutbildningen vid
dessa de närmaste åren.
Sammantaget betyder indragningarna av krigsförband en temporär och
mycket kraftig minskning av medelåldern i våra fältförband, men det hade
naturligtvis både av hänsyn till den enskilde och av hänsyn till ekonomin
varit bättre om denna neddragning gjorts tidigare, vilket Folkpartiet
föreslagit. Ett minimikrav är att riksdagen får en redovisning av hur många
värnpliktiga ur olika åldersklasser som nu blir "övertaliga".
Vad gäller yrkesofficerare blir neddragningarna relativt sett mindre än
minskningen av krigsorganisationen. Det betyder en större officerstäthet,
vilket bland annat motiveras med önskemålet att organisationen ska kunna
utökas vid behov. Om materiel kan anskaffas går det att snabbt sätta upp nya
krigsförband genom att ta ett antal officerare ur andra förband och förlänga
tjänstgöringstiden för redan utbildade värnpliktiga.
4.4 Personalförsörjning - reservofficerare
Vi vill särskilt peka på behovet av redovisning av den framtida
omfattningen och användningen av reservofficersinstrumentet. Detta
instrument har mycket stora fördelar. Det ger försvaret tillgång till
befälskompetens genom personer som i sin civila gärning dessutom har
kompetenser som försvaret knappast annars skulle få tillgång till.
Beträffande till exempel avancerade informationssystem - underhåll,
drift, utveckling m m - finns inte tillräckligt av kompetens inom
Försvarsmakten, varför möjligheten att hämta kompetens utifrån måste
utvecklas. En ung IT-specialist lockas i dag inte av försvarets
ekonomiska ersättningar utan snarare av en utvecklande tjänstgöring och
allmän försvarsvilja.
För att erhålla de bästa specialisterna bör reservofficerssystemet
reformeras, så att lämpliga personer tidigt kan knytas till Försvarsmakten
med högskolestipendier och en sluttjänstställning som (motsvarande)
överstelöjtnant eller överste. Exempel finns från Väg- och Vatten-
byggnadskåren i Sverige och National Guard i USA. Detta blir relativt än
viktigare när de avkortade krigsplaceringstiderna för värnpliktiga gör att
krigsförbanden mindre än tidigare får del av den erfarenhet och yrkes-
kompetens som de något äldre värnpliktiga kunde bidrag med.
Det kan i vissa avseenden ligga fördelar i att ha en kraftigt "föryngrad"
värnpliktsuppsättning, men i andra avseenden är det sannolikt till nackdel för
förbanden att till helt dominerande del bestå av mycket unga med relativt
liten erfarenhet av yrkesarbete. Riksdagen bör få så pass utförliga
redovisningar av hur många värnpliktiga och reservofficerare som "blir över"
i den nya organisationen att det blir möjligt att bedöma behovet av
nyutbildning i närtid och personalstruktur år för år under den närmaste
tioårsperioden. Kostnaden för avveckling av övertalig personal bör redovisas
så tidigt som möjligt.
4.5 Isbrytarpersonal
Förslaget att ersätta de cirka 100 sjöofficerare som tjänstgör ombord på
isbrytarna med civil personal bör utredas ytterligare mot bakgrund av
behov av sjögående marin personal i ett anpassningsläge.
Personalförsörjningen inom försvaret är av avgörande betydelse för
trovärdigheten i ett anpassningsförsvar. Tjänstgöringsplatser bör därför
behållas för Försvarsmaktens personal inom t ex isbrytare och sjömätare.
Kopplingen mellan handelsflottan och örlogsflottan bör utvecklas.
Isbrytning är ett lämpligt område för detta. Statens sammanlagda
rationaliseringsvinster på en ombemanning kan också ifrågasättas, varför
vi önskar en fördjupad redovisning av frågan.
5 Försvarets organisation
5.1 Grundorganisation
Propositionens förslag till neddragning av Försvarsmaktens grund-
organisation är i princip riktigt till sin omfattning. Därmed anpassas
denna till en ny och minskad krigsorganisation. Vi anser emellertid att
förslagen till förändringar av grundorganisationen i högre grad tycks ha
anpassats till allmänpolitiska önskemål hos de två partier som står bakom
uppgörelsen än till rimliga försvarspolitiska bedömningar. Liksom vid 96
års försvarsbeslut riskerar detta att leda till mindre effektiva och mer
kostsamma lösningar på längre sikt. Flera av de förslag som nu redovisas
visar på det uppenbart olyckliga i flera av de beslut som samma partier
tog i 96 års försvarsbeslut. Partitaktisk hänsyn har här kostat försvaret
och därmed skattebetalarna stora summor utan att vår försvarsförmåga
förbättrats.
Vid åtskilliga tidigare försvarsbeslut har ovilja att anpassa såväl krigs- som
grundorganisationen gjort att kostnaderna för driften kommit att inkräkta på
satsningar inom materielområdet. Vidare inskränktes repövningar på ett sätt
som allvarligt äventyrade förbandens krigsduglighet. 1970- och 80-talen
kännetecknades av ökande obalanser inom försvaret. Många förband hade så
stora brister ifråga om materiel och utbildning att de knappast hade kunnat
fungera. Folkpartiet kritiserade från början av 70-talet denna inriktning av i
första hand armén och förordade en mindre organisation med högre kvalitet
ifråga om materiel och utbildning.
Också de förändringar som gjorts av grundorganisationen under senare år
har kännetecknats av svagt kostnadsmedvetande. Försvaret är en till hundra
procent statligt styrd verksamhet. Regering och riksdag borde vara angelägna
om att på detta område vara förebild ifråga om rationellt användande av
skattepengar. Staten ställer krav på att landsting och kommuner i sina
verksamheter skall hushålla väl med skattemedel för att få ut mesta möjliga
kvalitet i t ex skola och omsorg. Staten skulle sannolikt reagera om landsting
och kommuner byggde nya sjukhus och skolor för att strax efter lägga ned
dem.
1992 års försvarsbeslut innebar för arméns del en minskning från 18 till 16
brigader, vilket på sina håll förklarades vara "smärtgränsen". Det stod dock
helt klart att ett vidmakthållande av dessa 16 brigader skulle förutsätta ökade
framtida försvarsanslag, samtidigt som praktiskt taget alla andra länder
påtagligt minskade sina satsningar på försvaret. Andra partier än
moderaterna förordade i utredningsarbetet inför försvarsbeslutet ett lägre
antal brigader, t ex 12. Inför 1996 års försvarsbeslut förslog ÖB en nedgång
till 12 brigader, som dock av försvarsminister Thage Peterson ökades till 13.
Redan efter några månader framgick också att 96 års försvarsbeslut var
underfinansierat.
Det var inte svårt att redan 1992 göra prognosen att sannolikheten för en
framtida neddragning till under 16 brigader var stor eller mycket stor. Trots
detta innebar beslutet miljardinvesteringar i Halmstad, Eksjö, Sollefteå och
Kristinehamn för att flytta samman förband. Detta var investeringar som
relativt den tidigare lokaliseringen skulle vara lönsamma på sikt. Men bara
under förutsättning att vi långsiktigt skulle ha kvar en krigsorganisation på
16 brigader. Det går nämligen inte att motivera för skattebetalare att satsa på
nya lokaler samtidigt som behovet av lokaler förväntas minska.
Propositionen innebär att brigaderna på de fyra nämnda orterna nu läggs ned.
1996 beslöt statsmakterna att lägga ned F 15 i Söderhamn och att behålla F
10 i Ängelholm. Efter beslutet ingångsattes ett mycket omfattande byggnads-
arbete vid F 10. Samtliga övriga flottiljer hade i samband med att de fått
Viggen försetts med nya verkstäder och nya hangarer, medan F 10 i princip
hade kvar sina lokaler från andra världskriget. De kraftfulla investeringarna
på F 10 vore motiverade om man var övertygad om att försvaret långsiktigt
behövde sex flottiljer.
Men att bygga ut också en sjätte flottilj med högmoderna lokaler om
antalet flottiljer strax därefter skulle minska till fem eller färre vore svårt
att
motivera. Investeringarna i Ängelholm, som knappast kan sägas ha
redovisats fullt ut inför riksdagen före beslutet 1996, pågår för fullt när
förslaget om nedläggning av F 10 kommer. I sak är det misshushållning med
skattepengar, och det är alltså extra allvarligt att staten förfar på detta sätt
inom en verksamhet den själv helt kan styra.
Propositionens förslag till ny grundorganisation utgår från vissa ställnings-
taganden beträffande krigsorganisation, omsättningstider (s k förbands-
omsättning). Värnpliktiga kommer att vara krigsplacerade i brigader bara
ungefär hälften så länge som hittills, då man haft en förbandsomsättning på
åtta år eller mer. Folkpartiet är kritiskt mot den valda lösningen, då
satsningar på materiell förnyelse åter kommer kraftigt i kläm.
Förslaget till grundorganisation ska ses som ett "paket". Folkpartiet är
självfallet medvetet om att den linje vi förordar ifråga om värnplikts-
utnyttjande, där man utgår från principen att inte utbilda fler än som behövs
för att rationellt omsätta personalen, innebär behov av färre årliga
utbildningsplatser. Skulle statsmakterna godta denna senare inriktning krävs
naturligtvis att såväl Försvarsmakten som den politiska nivån i detalj
granskar hur en sådan utbildningsorganisation ska utformas på mest
ändamålsenliga sätt.
Det är naturligtvis möjligt att diskutera avvägningar mellan två eller flera
orter för en viss verksamhet. På samma sätt som väl i praktiskt taget alla
frågor som avgörs i riksdagen har man att väga olika faktorer för och emot.
Mycket ofta har riksdagen då att väga in både kortsiktiga och långsiktiga
effekter, ekonomi, miljö, internationella förhållanden, rättssäkerhet,
regionalpolitik, hänsyn till barn och mycket annat. Ifråga om militära
förband finns faktorer som landsdelens strategiska läge, förbandets närhet till
skjutfält, bullerförhållanden, behov av vinterutbildning, befälsläge,
rekryteringskraft, samövningsmöjligheter, gjorda investeringar respektive
kvarstående investeringsbehov, närrekrytering av värnpliktiga, värnplikts-
resor, värnpliktssociala förhållanden, arbetsmarknadsläge, civilt alternativ-
användningsvärde av mark och byggnader.
Vissa grundläggande principer borde behandlas innan man går in i den
konkreta behandlingen förband för förband. På fyra punkter tycks det som
om propositionen och den arbetsgrupp som förberett förslaget inte gjort
principiella bedömningar innan man gått in i avvägningsprocessen. Det
gäller
1. Samövningsbehov
2. Vinterutbildning
3. Rekryteringsförhållanden
4. Avvägningen mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter
5.1.1 Samövningsbehov
Vad gäller möjligheterna till samövning innebär propositionen något av
ett paradigmskifte. Under de senaste försvarsbeslutet har behovet av nära
samövning "i garnison" understrukits allt tydligare. I t ex Finland
eftersträvar man att redan under grundutbildningen ha sammanhållen
utbildning för infanteri, artilleri, underhåll etc. Det är viktigt inte bara för
de värnpliktiga att lära känna de olika funktioner som behöver samverka
i det färdiga krigsförbandet.
Ännu viktigare är kanske att om officerare från olika truppslag finns nära
varandra så skapas en förståelse för varandras problem och möjligheter.
Infanterister och pansarfolk lär sig mer om vad som krävs för att artilleriet
ska få bästa möjligheter att ge understöd. Man lär vilka enheter i brigaden
som hämmas mest i en viss terrängtyp. Man kan tillsammans finna synergi-
effekter genom att ett truppslag vidtar åtgärder som underlättar nästa steg för
enheter ur ett annat truppslag.
Boden är den enda garnisonsort inom armén där man haft tillgång till
nästan alla truppslag, genom att där funnits infanteri-pansar, artilleri,
luftvärn, ingenjörstrupper, signaltrupper och arméflyg. Det enda som saknats
har varit ett trängförband. Men redan att ha samverkan mellan infanteri-
pansar och ett eller två andra truppslag har ansetts ha ett stort värde. Inför
försvarsbeslutet 1996 fanns, utöver Boden, sådan samverkan "i garnison" på
följande orter: Östersund (infanteri/artilleri), Sollefteå (infanteri/träng),
Kristinehamn (infanteri/artilleri), Linköping (infanteri/artilleri/träng),
Skövde
(pansar/träng), Eksjö (infanteri/ingenjör), Visby (pansar/artilleri/luftvärn),
Halmstad (infanteri/luftvärn), Hässleholm (pansar/artilleri). Det var en för-
bättring mot läget några år tidigare, då sådan samverkan inte fanns i Kristine-
hamn och Halmstad.
Lokal samverkan mellan truppslag saknades i Kiruna, Arvidsjaur, Umeå,
Falun, Norrtälje, Kungsängen, Strängnäs, Södertälje, Enköping, Borås,
Karlsborg, Revingehed och Ystad. Räknat i orter fanns 8 med samverkan
över truppslagsgränser och 13 utan. Räknat i antal förband fanns 26 förband
som på orten kunde samverka med minst ett ur annat truppslag. Det betydde
att samverkansmöjligheter lokalt fanns för två tredjedelar av förbanden. Den
uttalade strävan från såväl statsmakterna som Försvarsmakten var att denna
utveckling i riktning mot mer av "garnisonvis" samordning mellan truppslag
skulle fortsätta. Propositionen innebär principiellt en radikalt annorlunda
inriktning.
Från att ha haft lokal samverkan för två tredjedelar av förbanden med
inriktning att ytterligare höja andelen får vi ett läge då bara Skövde har
förband ur mer än ett truppslag. För armén betyder propositionen att antalet
orter med förband ur bara ett truppslag blir tio (Revingehed, Karlsborg,
Halmstad, Eksjö, Kungsängen, Strängnäs, Visby, Kristinehamn, Enköping
och Arvidsjaur). En mellanform kommer att utgöras av Boden där man får ett
pansarförband och i övrigt "detachement" ur förband på andra orter ifråga
om artilleri, luftvärn, ingenjörstupper, signaltrupper och helikopterförband.
Östersund får ett "detachement" ur trängförbandet i Skövde.
Om den tidigare strävan mot att ge bättre samövning och ökad förståelse
över truppslagsgränser genom samordning i garnison var riktig, innebär det
naturligtvis en motsvarande förlust om denna samverkan nu dramatiskt
minskar genom att den helt dominerande delen av arméns utbildning
kommer att bedrivas på orter med bara ett truppslag. Tidigare var alltså bara
vart tredje förband "solitär" och inriktningen var att ytterligare minska den
andelen. Nu blir det man tidigare sökte undvika i stället regel. Det är som
sagt ett paradigmskifte, och det är anmärkningsvärt att detta skifte inte
föregås av en principiell redovisning. Hur mycket kommer samverkan inom
armén att minska genom detta, och hur mycket sämre blir därmed på sikt
kunskapsöverföringen mellan truppslagen?
Att ha kvar inriktningen med lokal samverkan i garnison skulle innebära
färre förbandsorter, vilket kan vara en nackdel ur andra avseenden än sam-
verkan. Ekonomiskt skulle dock ligga betydande fördelar i att ha samverkan i
garnison. De stora investeringarna under senare år i Kristinehamn, Sollefteå,
Halmstad och Eksjö motiverades just med att det långsiktigt blev billigare att
ha mer än ett förband på samma område. Nu gjordes det sämsta tänkbara -
att först investera för samverkan i garnison och sedan genom att i praktiken
överge garnisonsprincipen inte dra nytta av dessa investeringar.
5.1.2 Vinterutbildning
När Sverige hade ett försvar med ett stort antal förband förutsattes,
åtminstone underförstått, att inte allt skulle behöva kunna användas i alla
delar av landet. Norrlandsbrigaderna fick speciell inriktning mot
operationer vintertid och i vägfattig terräng. Pansarbrigaderna, länge utan
tillgång till resurser för längre förflyttningar, avsågs i första hand för
slättområden i landets södra och mellersta delar. Och för mer täckt
terräng i samma delar av landet fanns infanteribrigaderna. Man kunde
nästan tala om tre parallella försvarsmakter, inriktade på varsin del av
landet.
Grundprincipen bör dock vara att alla förband så långt möjligt ska vara
allsidigt användbara och kunna användas var som helst av landet. Detta
önskemål blir självfallet mer accentuerat i ett läge med färre krigsförband.
Sverige har inte råd att hålla sig med förband som bara är användbara i delar
av landet. Den krigsavhållande effekten blir självfallet mindre om en
angripare kan räkna med att bara delar av försvaret är tillgängliga vid en
operation riktad mot en viss del av Sverige.
Ska förband var trovärdiga för insats i hela landet krävs att de kan operera
i olika slags terräng, under både sommar- och vinterförhållanden. Det måste
betecknas som olyckligt om Sverige har förband utan säkerställd förmåga att
verka också under snöförhållanden och kyla. Med en minskad försvarsmakt
borde utrymmet för att delar av den saknar säkerställd utbildning under
vinterförhållanden vara mindre än tidigare.
Frågan har intresse också för internationella insatser, där Sverige - till-
sammans med länder som Kanada, Norge och Finland - borde tillhöra dem
som hade lättast att bidra med enheter där det krävs kunskap och erfarenhet
av insatser under snöförhållanden. Propositionens förslag innebär dock att
andelen förband med säkerställd vinterutbildning går ned, medan kravet
borde vara det motsatta i en numerärt mindre försvarsmakt. Här finns dock
skillnader mellan försvarsgrenarna.
Tidigare hade också marinen, genom KA 5 i Härnösand, ett förband med
rejäl erfarenhet av utbildning under snöförhållanden, men denna del är
numera borta. För flygvapnet sker en relativ förbättring. Med två JAS-
flottiljer i Norrland och två i landets södra del får hälften av basbataljonerna
utbildade för betjäning av JAS-förband en säkerställd vinterförmåga. Det är
mer än tidigare, då flertalet flottiljer låg söder om Dalälven.
Vad gäller arméns sex framtida brigader kommer enligt förslaget bara två
att utbildas i säkerställd vintermiljö, sedan brigadutbildningen i Umeå,
Sollefteå, Falun, Gävle och Kristinehamn upphört. Detta innebär en lägre
andel utbildade under snöförhållanden än tidigare, samtidigt som starka skäl
talar för att med en mindre organisation borde större delen eller helst hela ha
säkerställd förmåga också för operationer i snö och kyla.
Skillnaden blir mycket påtaglig mot Norge, där sedan årtionden samtliga
värnpliktiga i fältförband tränats i den stående "Brigad Nord" norr om
Narvik. I Finland läggs mycket stor vikt vid utbildning under vinterför-
hållanden, väl självklart i ett land vars existens som fri nation förmodligen
räddades av att man vintern 1939-40 genom legendarisk förmåga till vinter-
krigföring kunde åstadkomma stora förluster för de numerärt mångdubbelt
större förbanden från det anfallande Sovjetunionen.
I propositionen föreslås att "detachement" för artilleri-, luftvärns-,
ingenjörs-, signal- och helikopterförband kommer att finnas i Boden och för
trängförband i Östersund. Hur dessa detachement ska användas framgår inte.
Kommer vissa värnpliktiga att finnas vid dem under hela eller större delen av
sin utbildning eller kommer merparten av specialtruppslagens värnpliktiga
att tidvis övas vid dessa detachement?
Det rimliga är att alla enheter i en brigad är samövade under vinter-
förhållanden. De två brigader vars anfallsbataljoner utbildas i Boden och
Östersund har självfallet behov av samma vinterutbildning för i brigaderna
ingående enheter ur specialtruppslagen. Om även specialtruppslagens övriga
förband under delar av utbildningen ges tillfälle att övas i Boden/Östersund
bör förutsättningen vara att också de mekaniserade delarna av de fyra
brigaderna i Götaland, Mälardalen och på Gotland finns på plats för
utbildning och samövning i vintermiljö.
5.1.3 Rekryteringsförhållanden - Saknas kompetens i norr?
Försvaret är till hundra procent en statligt styrd och statligt finansierad
verksamhet. De uttalanden som staten gör om verksamheter inom
försvaret bör därför grundas på bedömningar och principer som har
generell giltighet. Härvidlag finns det anledning att uppmärksamma hur
propositionen och den bakomliggande arbetsgruppen ur
Försvarsdepartementet och Försvarsmakten bedömt skogslänen och då
särskilt Norrland. Ifråga om brigaderna i Boden och Östersund liksom
flottiljerna i Luleå och Östersund åberopas behovet av förband
lokaliserade i övre och nedre Norrland. Dessa förband bedöms alltså inte
kunna ersättas av förband i landets mellersta och södra delar.
I samtliga fall där alternativa lokaliseringar ställts mot varandra, som när
det gäller placering av "huvudplattformar" för olika truppslag, har arbets-
gruppen och propositionen avdömt varje sådan lokalisering till nackdel för
Norrland. Lite olika argument finns med, men frapperande är att i samtliga
fall har orten i norr, oftast Boden, förlorat. Från arbetsgruppen finns därvid
ett påstående alltid med, nämligen att det är lättare att försörja verksamheter
med personal i södra och mellersta delarna av landet.
Boden sägs ge goda möjligheter till garnisonssamordning. Men ifråga om
artilleri sägs att det "blir svårigheter att långsiktigt personalförsörja en
huvudplattform i Boden". Ifråga om luftvärnet sägs att en lokalisering i
Boden skulle "ge allvarliga kompetensförluster i det korta perspektivet men
även långsiktigt innebära svårigheter att personalförsörja". På samma sätt
med signalutbildning, där det sägs att "möjligheterna att rekrytering och
personalförsörjning är bättre i Enköping än i Boden". Likaså för ingenjörs-
trupperna ("förbindelseförband") där det sägs att till Bodens nackdel talar
"möjligheterna till långsiktig personalförsörjning".
Arbetsgruppen menar att en av de tre officershögskolorna bör läggas ned,
och den föreslår indragning i Östersund trots de goda samordningsvinster
som kan uppnås genom andra enheter i garnisonen där, bl a arméns tekniska
skola (ATS). Arbetsgruppen hävdar att "det är svårare att personalförsörja
militärhögskolan i Östersund än de i Halmstad och Karlberg". Det kan i varje
enskilt fall finnas skäl för bedömningar av olika slag, men genom att
argumentet att orter i Norrland inte duger om man vill rekrytera och behålla
kvalificerad personal används så konsekvent och genomgående kan intrycket
bara bli ett. Staten anser, på ett område där den själv helt kan styra, att norr
om Dalälven går det inte att rekrytera och behålla kvalificerad personal.
Men om detta gäller inom försvaret, gäller då inte detsamma för civila
statliga verksamheter, företag och alla andra verksamheter som är i behov av
kvalificerad arbetskraft? Om man lägger ned försvarsverksamhet i Norrland
med motivering att det inte går att få god personal, vilken logik ligger då i
att
som "kompensation" omlokalisera annan statlig verksamhet till just orter
som mer eller mindre dömts ut som olämpliga om man behöver kvalificerad
arbetskraft? Är de verksamheter som kommer i stället mindre viktiga så att
det inte gör så mycket att de måste hålla tillgodo med mindre kvalificerad
arbetskraft?
Det är inte givet att ståndpunkten i sig är riktig. Tvärtom finns många
vittnesbörd om att försvaret haft extra stora svårigheter att, särskilt i
högkonjunkturer, kunna behålla kvalificerad personal särskilt i närheten av
Stockholm. Lärare och tekniker vid signalutbildningen i Enköping har ofta
fått mycket attraktiva erbjudanden att gå över till elektronikföretag, t ex i
det
ganska närbelägna Kista. Flygflottiljen i Uppsala förlorar tekniker till
flygbolag på Arlanda. Marinen har svårare att behålla kvalificerad personal i
Berga/Muskö än i Karlskrona. Det stora utbudet av arbeten i Stockholm med
omnejd lockar, och den som redan bor i regionen behöver inte flytta för att
övergå till civil verksamhet.
Det tveksamma är att staten på sätt som nu sker på försvarsområdet så
tydligt och starkt proklamerar att den inte tror att verksamheter i Norrland
kan försörjas med kvalificerad personal. Om staten och andra arbetsgivare
har den inställningen torde utflyttningen från Norrland och skogslänen
snarast tillta. Även om det skulle ligga en del i att det är svårare att
personal-
rekrytera i Norrland så är det inte givet att slutsatsen bör vara att ingen enda
"huvudplattform" förläggs där. Man kan tvärtom hävda att åtminstone någon
sådan borde finnas i Norrland, just för söka öka benägenheten hos unga i
Norrland att söka en yrkeskarriär i försvaret. Notera att Umeå universitets
tillkomst motiverades just med det skulle stimulera fler i Norrland att börja
akademiska studier och att företag och andra arbetsgivare därigenom skulle
få lättare att rekrytera kvalificerad arbetskraft i landets norra delar.
Vi noterar att regeringen i propositionen avstår från att ta ställning till om
militärhögskolan i Östersund ska läggas ned eller inte. Enligt vår mening kan
man i den frågan faktiskt vända på argumenten. Visar det sig att försvaret har
svårare att rekrytera personal i Norrland finns det extra starka skäl att ha en
militärhögskola där just i syfte att långsiktigt stimulera fler norrlänningar
att
söka anställning inom försvaret.
En studie bör göras kring försvarets rekryteringskraft i Norrland och
övriga skogslän. Är det så att försvaret har en lägre andel anställda födda och
uppvuxna i skogslänen än den andel dessa län har av landets befolkning? Det
är inte alls säkert att så är fallet. Och vad talar för att kvaliteten och
kompetensen genomsnittligt skulle vara lägre i den del av försvarets personal
som härstammar från Norrland och skogslänen?
5.1.4 Försvaret skall organiseras utifrån långsiktiga bedömningar
Vi har tidigare berört den kortsiktighet som visade sig ifråga om en rad
gjorda byggnadsinvesteringar inom försvaret. Det är viktigt att vid beslut
om framtida struktur för försvaret ha ett mer långsiktigt perspektiv. Men
ofta tycks det som om näraliggande och mer kortsiktiga argument tar
över hänsynen till vad som på längre sikt vore bästa lösning.
Ett sådant exempel kan vara luftvärnet. Med en "huvudplattform" för
luftvärnet kan det finns extra skäl att ha denna förlagd inom eller nära
Stockholm. Scenariot med en snabbt insats genom luften i syfte att åstad-
komma stor skada och handlingsförlamning i Sverige har - som i andra
länder - särskild relevans ifråga om politiska och militära ledningsorgan,
centrala media, centrala trafikpunkter etc. Den extra beredskap som ligger i
att ha ett luftvärnsförband är troligen allra värdefullast i eller nära huvud-
staden. Det är ett argument med långsiktig inriktning.
Just långsiktiga bedömningar bör tillmätas särskild tyngd om man vidtar
organisationsförändringar som kan väntas gälla under många år framöver.
Operativa och beredskapsmässiga skäl talar sannolikt till fördel för att ha
kvar luftvärnsutbildningen i Norrtälje. Arbetsgruppen redovisar två argument
för Halmstad av mer kortsiktig karaktär. Det sägs att det skulle ta tid att
bygga upp kunskap i Norrtälje för att hantera robotsystem 77/97 (Hawk). Det
är ett argument som kan ha giltighet ett fåtal år, men långsiktigt har rimligen
beredskapen i huvudstadsområdet större vikt.
Ett annat skäl som anförs för Halmstad är att personal vid luftvärns-
regementet bara för några år sedan flyttade från Göteborg till Halmstad.
Detta att enskilda försvarsanställda kan råka ut för två eller flera ned-
läggningar efter varandra är i sig tråkigt, men det är likväl ett problem i
närtid. Det kan i sig motivera extra personalpolitiska insatser, men den
långsiktiga inriktningen av försvarets organisation bör i princip utgå mer från
långsiktiga än kortsiktiga bedömningar.
5.1.5 Dålig utvärdering ger sämre beslutsunderlag
En fastslagen grundprincip är att regeringen i sina förslag till riksdagen
ska redovisa samtliga effekter av föreslagna utgiftsförslag, nya lagar eller
beslut av annat slag. Inte bara direkta utan även indirekta effekter ska
redovisas. Strävan bör alltså vara att riksdagen i sitt beslut ska kunna
väga in så många faktorer som möjligt. Kortsiktiga effekter är nog oftast
lättast att överblicka, medan långsiktiga verkningar kan vara svårare att
bedöma. Historien har massor av exempel på politiska beslut där
negativa miljöeffekter inte beaktats vid beslutstillfället.
På områden med snabb teknisk utveckling och med stora förändringar i
omvärlden - något som är påtagligt inte minst på försvarsområdet - kan de
bedömningar som funnits vid beslutstillfället ganska snart visa sig behöva
justeras. Men även om teknik kan vara svår att bedöma finns kanske ännu
större svårigheter i att bedöma effekter på människors beteenden, socialt och
ekonomiskt, av ny lagstiftning och ändrade förhållanden. Utbildnings-
politiken, socialpolitiken och skattepolitiken erbjuder många exempel på att
utfallet blev ett annat än det som förespeglades vid beslutstillfället.
Det kan finnas genuina osäkerheter, men då bör förekomsten av sådana
redovisas vid beslutstillfället samtidigt som riksdagen anger hur man i
framtiden bör beakta förändringar i omvärld, teknisk utveckling eller
mänskliga beteenden. Men ganska ofta blir beslutsunderlaget bristfälligt
därför att olika särintressen påverkat underlaget och därvid mer eller mindre
medvetet dolt vissa risker eller problemområden. En regering vill kanske inte
visa att det den utmålar som ett viktigt reformförslag innehåller betydande
osäkerheter. Generellt kan sägas att riksdag och regering varit dåliga på att
följa upp fattade beslut. Ju mindre intresse för att utvärdera tidigare beslut,
desto sämre grund har man också inför kommande ställningstaganden.
En mänsklig brist på fantasi gör förmodligen också att departement,
myndigheter och utredningar kan ha svårt att ta till sig en del av de varningar
och problembeskrivningar som från olika håll förts fram redan på ett tidigt
stadium. Det finns många exempel där beslut som i efterhand visar sig inte
fungera hade kunnat undvikas om man varit mer lyhörd under bered-
ningsprocessen. Försvarsområdet har extra risker i dessa avseenden. Inom
sjukvård och skola finns patienter och deras anhöriga respektive elever och
deras föräldrar som kan reagera på felfunktioner, medan försvaret i Sverige
ju inte prövats i full skala sedan 1814.
Mycket inom försvaret är hemligstämplat, samtidigt som den militära
verksamheten är starkt centralstyrd. I efterhand framstår det som uppenbart
att militärledningen under 80-talet undanhöll de politiska nivåerna
information om vidden av olika brister i mobiliseringsförråd och utrustning.
Hade riksdagen informerats om att en mycket stor del av försvarets förband
inte skulle vara användbara i krig hade det sannolikt långt tidigare tvingat
fram beslut om en omstrukturering av det slag folkpartiet i nära 20 år var
ensamt om att förorda.
Riksdagens revisorer har (rapport 1998/99:4) pekat på brister i regeringens
redovisning till riksdagen rörande försvaret: "Trots att det är riksdagen som
beslutar om försvarets inriktning informerade inte regeringen riksdagen om
Försvarsmaktens bedömning om att landet inte kunde försvaras vid ett större
angrepp."
I rapporten konstaterades att både ledamöter och tjänstemän i försvars-
utskottet och tjänstemän i Försvarsdepartementet anser att statsmakterna
befinner sig i informationsunderläge gentemot Försvarsmakten. Revisorerna
noterade att budgetpropositionerna för de senaste åren inte innehållit
redovisningar om hur försvaret utvecklats under en längre tidsperiod.
Revisorerna menar att det behövs en "begriplig redovisning" till riksdagen.
Revisorernas genomgång av det beslutsunderlag som Försvarsmakten
skickat till regeringen inför arbetet med propositioner och skrivelser visar att
Försvarsmakten i stora delar använder sig av en terminologi som är svår för
utomstående att förstå. De visar också att "regeringen är otydlig i sina
redovisningar av försvarsfrågorna till riksdagen. Redogörelser i propositioner
och skrivelser är i vissa fall så översiktliga och vagt formulerade att leda-
möterna i försvarsutskottet har svårt att kontrollera riktigheten i proposi-
tionerna".
"Enligt revisorernas mening bör regeringens propositioner och skrivelser
kunna läsas och förstås inte bara av riksdagens ledamöter utan också av en
intresserad allmänhet. Försvarsfrågorna får inte göras så komplicerade att de
endast kan förstås av fåtalet fackmän. Revisorerna föreslår att regeringen
utformar propositioner och skrivelser på sådant sätt att texterna blir lättare
att
förstå."
5.1.6 Försvarspolitiken skall vara tillgänglig för alla
Enligt Folkpartiet liberalerna är det nödvändigt att statsmakterna ifråga
om försvaret - en av statens allra största egna verksamheter ifråga om
drift och investeringar - visar så stor öppenhet som möjligt mot
medborgarna. I en demokrati är det viktigt att all information som är
möjlig att redovisa verkligen görs tillgänglig för debatten. I kommuner
och landsting finns en oroande tendens att viktig information undanhålls
allmänheten, t ex när verksamheter göms i kommunala bolag. Staten bör
föregå med gott exempel genom att i sin egen verksamhet ha så stor
"genomskinlighet" som möjligt. Fakta ska göras tillgängliga.
Redovisningar ska vara begripliga.
Vi vill här ta upp två aspekter på detta område: För det första att alla
viktiga konsekvenser redovisas och för det andra att inte fler uppgifter än
nödvändigt hemligstämplas.
Riksdagen bör få samtliga effekter av regeringsförslag redovisade före
beslut. På senare tid har sagts att efter nedläggningen av flygflottiljen i
Söderhamn har en rad statliga verksamheter förlagts till orten och att detta
skapat ett ganska stort antal arbeten. Men denna satsning och kostnaderna för
den borde ha redovisats för riksdagen före beslutet. Om man fullt ut
redovisat dessa kostnader i Söderhamn plus de verkliga kostnaderna, uppåt
en halv miljard, för att modernisera F 10 i Ängelholm är det mycket möjligt
att beslutet 1996 i stället blivit att behålla F 15. Och även om den flottiljen
lagts ned i nästa omgång hade åtminstone de stora investeringarna i Ängel-
holm undvikits.
Om regeringen avser att en del av de orter som nu föreslås förlora sina
militära förband ska "kompenseras" genom satsningar av olika slag så bör
dessa belopp redovisas för riksdagen samtidigt med förslag om indragningar
av förband. Riksdagen måste vid beslutstillfället kunna bedöma samtliga
effekter, men det blir inte möjligt om vissa kostnader redovisas först efter det
beslutet redan är fattat.
Vi godtar inte argumentet att en del av dessa satsningar betalas genom
"ordinarie" pengar för t ex regionalpolitik. För i detta senare fall betyder det
i
så fall att varje krona som går till orter för att "kompensera" för indragna
förband ju tas från andra orter i behov av regionalpolitiska satsningar. Bara
om man hävdar att anslagen till regionalpolitik är för stora kan man mena att
det inte ger negativa effekter på andra håll om en stor del av anslagen
används för att kompensera ett antal orter som förlorar militära förband.
5.1.7 Inte fler hemligstämplade uppgifter än nödvändigt
Vi menar också att riksdagen, helst innan den beslutar om ny
organisation, bör få en redovisning av tidtabell och bedömda kostnader
för avyttring av mark och byggnader liksom för utförsäljning eller
skrotning av överbliven materiel. Av tradition har mycket inom försvaret
varit hemligstämplat. I Sverige redovisades länge inte antalet flygplan,
stridsvagnar, luftvärnspjäser etc, medan samtliga marinens fartyg alltid
varit offentligt redovisade (därtill i många fall högtidligt döpta).
Samtidigt som offentliga redovisningar till riksdagen och därmed också till
allmänheten hemlighöll antalet enheter av viktig materiel fanns inter-
nationellt en större kunskap om detta genom att också Sverige redovisades i
den årliga "Military Balance" från The International Institute for Strategic
Studies i London. Visst inser alla att det finns uppgifter - typ radar-
frekvenser, operationsplaner och individuella krigsplaceringar - som bör
vara sekretessbelagda i ett lands försvar. Men ett alltför vidsträckt hemlig-
hållande av kvantitativa uppgifter gör att riksdag och allmänhet får orimligt
små möjligheter att bedöma landets försvar.
I Folkpartiet fick vi påtaglig erfarenhet av hur en offentlig debatt om
försvarets problem försvåras av hemligstämplande. Som en av moti-
veringarna för en minskning av arméns krigsorganisation anförde Folkpartiet
under 80-talet att många krigsförband inte bara led av omodern materiel utan
att också mycket av det som skulle finnas i mobiliseringsförråden saknades.
Den senare uppgiften bestreds med emfas från arméledningen, men i
efterhand har framgått att bristerna var mycket stora. Det är alltså ett
exempel där hemligstämpeln kom att användas som ett led i myndigheternas
försök att försvåra en strukturdebatt rörande svenskt försvar.
Sverige har internationellt verkat för en ökad öppenhet i redovisningar av
militära resurser, som led i "förtroendeskapande åtgärder". Men också mot
den egna befolkningen finns ett behov av så långt möjligt öppen redovisning.
Den av Försvarsmakten utgivna "Fakta om totalförsvaret" har under senare
år givit en mer öppen redovisning än tidigare av materiel, i princip de
uppgifter för Sverige som i årtionden redan funnits i öppna internationella
redovisningar. Det är en brist att försvarspropositionen inte ger redovisningar
mer än för några få materielslag.
I debatten förekommer att pensionerade generaler i debattartiklar skriver
att Sverige i framtiden endast kommer att ha ett artilleri med 48 eldrör mot
tusen i Finland. I "Fakta om totalförsvaret" redovisades 1998 att Sverige har
cirka 300 15,5 cm haubits (F och 77A+B, bandkanon) och cirka 240 l0,5 cm
haubits. Kommer ett betydande antal pjäser, hjulfordon, pansarbandvagnar
och granatkastare att utgå ur organisationen bör detta anges för riksdagen.
Den materiel som behålls för att kunna användas vid "återtagning" bör också
anges. Annars får vi en gråzon av uppgifter som används av vissa
försvarsdebattörer men där riksdagsledamöter och andra inte vet vad som är
sant eller inte.
5.2 Gotland
Mot bakgrund av den säkerhetspolitiska vikt för Sverige som Östersjö-
området och de baltiska staternas stabila utveckling utgör, bör Gotlands
roll som militäroperativ plattform säkerställas på ett tydligare sätt än vad
propositionen anger. Det handlar särskilt om att snabbt kunna säkerställa
såväl erforderlig luftoperativ förmåga som effektgivande marin närvaro -
också tillsammans med andra länder i t ex ett större europeiskt
stabiliserande sammanhang - vid hotande utvecklingar. I det senare fallet
bör särskilt handlingsfrihet finnas för att kunna basera fartygsenheter i
Fårösundsbassängen.
5.3 Helikopterbasering på Säve
Redan inför försvarsbeslutet 1996 ställde sig Folkpartiet tveksamt till att
koncentrera de marina helikopterdivisionerna till endast två orter och för-
ordade fortsatt helikopterverksamhet också på Säve. Samhällets
räddningsresurser i form av helikoptrar måste kunna användas under
maximal flexibilitet och samutnyttjande.
Med tanke på Västkustens och Göteborgs stora betydelse för sjöväga
transporter såväl i fredstid som i krigstid vill vi redan nu uttala den såväl
militära som sjöräddningsmässiga betydelse som fortsatt helikopterbasering
på Säve kommer att ha även efter år 2003.
5.4 KA-batterier - redovisningsprinciper
Med anledning av att propositionen föreslår en avveckling av de fasta
kustartilleriförbanden vill Folkpartiet här ifrågasätta metoden utan att
motsätta sig bedömningen i sak.
Ett fast modernt KA-batteri med ca 30 år i återstående livslängd kan i dag
taxeras till cirka 500 miljoner kronor i kapitalvärde och än mer i
nyanskaffningsvärde. Vid en total nedläggning av ett sådant batteri måste
marken enligt naturskyddslagen återställas av Försvarsmakten, vilket kan
handla om cirka 20 miljoner kronor. Om man däremot låter KA-batteriet
vara kvar i låg materielberedskap - d v s anläggningen är kvar men endast
avfuktningsaggregaten är i drift - är kostnaden enligt uppskattningar endast
cirka 100 000 kronor per år, dvs. det dröjer med detta sätt att räkna cirka 200
år innan en total nedläggning tjänas in.
En försvarspolitisk bedömning som tar ovanstående resonemang som
utgångspunkt torde därmed tämligen omgående komma fram till att det
handlar om ytterst lite pengar för att erhålla en stor handlingsfrihet - t ex
inom ramen för den förmåga till anpassning som försvaret enligt
propositionen ändå ska inriktas mot. Fasta KA-förband kan ju väl användas
för graderade insatser även vid incidenter och andra krissituationer på
Östersjön som ej går att tänka bort i ett längre tidsperspektiv.
Försvarsmakten har dock inte haft möjligheten att förorda ett val utifrån ett
resonemang enligt ovan, då Finansdepartementet via Fortifikationsverket
kräver Försvarsmakten på en internhyra för dessa markområden i form av en
hög räntesats på ett fritt uppskattat kapitalvärde, dvs. man utgår här ifrån att
ett KA-batteri ska taxeras som sommarstugor med sjötomt i Stockholms
skärgård. Folkpartiet vill därför att dessa principer och problemområden - att
Finansdepartementet "bakvägen" dränerar den av riksdagen fastställda
försvarsbudgeten - blir föremål för en särskild granskning. Det skulle t ex
kunna ske genom Riksdagens revisorer.
5.5 Ledningsorganisation
Inför försvarsbeslutet 1996 redovisade Folkpartiet liberalerna i sin parti-
motion en annan syn än regeringen ifråga om den regionala ledningen
inom Försvarsmakten och därmed också ifråga om samarbetet mellan
denna och de civila delarna av totalförsvaret. Vi motsatte oss att vissa län
berövades sina försvarsområdesstaber. När län slås samman bör försvaret
göra motsvarande minskning av antalet försvarsområden, eftersom
principen bör vara att län och försvarsområde sammanfaller. Vi föreslog
också att antalet militärområden skulle minska från tre till två genom
sammanläggning av södra och mellersta militärområdena.
Vi vill vidhålla dessa förslag, medan regeringen nu helt vill slopa såväl
försvarsområden som militärområden och införa en ny nivå kallad
"militärdistrikt". Vi menar att länen i allmänhet är väl sammanhållna enheter.
Där finns från statens sida länsstyrelserna som utgör den statliga samordnade
nivån under riksnivån. Visserligen finns för olika statliga verksamheter andra
verksamhetsindelningar, men gränserna för dessa områden går på kors och
tvärs på ett sätt som snarast försvårar än ökar möjligheterna till samordning
mellan olika verksamheter. Vi menar att Försvarsmakten bör ha organ som
kan ta emot och ge information, planera olika beredskapsaktiviteter och vid
behov kunna leda insatser inom respektive län i samverkan med civila
instanser.
Regeringen föreslår att de tre civilområdena försvinner, och därmed blir
länen relativt sätt ännu viktigare eftersom länsstyrelser måste kunna
samarbeta utan det stöd av civilbefälhavaren som tidigare funnits. Vi ser det
som att länsnivån snarast stärks inom totalförsvarets civila delar, och då bör
Försvarsmakten också ha organ som verkar på länsnivån. Inte bara
länsstyrelserna, med sina planerings- och samordningsuppgifter på flera
samhällsområden, finns på länsnivå. Där finns genom landstinget också ett
politiskt direktvalt organ, med ansvar för främst hälso- och sjukvården som
är av ytterst stor betydelse både i krig och vid påfrestningar på samhället i
fred.
I flertalet län kan man tala om en identitet i meningen att människor
känner samhörighet, och många ideella organisationer, inklusive de politiska
partierna och ekonomiska intresseorganisationer, finns företrädda på
länsnivå. Om Försvarsmakten inte finns företrädd på länsnivå försvåras
samverkan i hög grad. Regeringens förslag tycks utgå från tanken att nästan
all samverkan, utom den på riksnivå, numera finns på kommunal nivå. Visst
har kommunerna mycket viktiga uppgifter inom totalförsvaret, och vi menar
att Försvarsmakten bör har organ som liksom de hittillsvarande försvars-
områdesstaberna kan samverka med såväl statliga länsorgan som landsting
och kommuner.
Samtidigt instämmer vi i tanken att man bör hålla nere antalet
organisationsenheter inom Försvarsmakten. En och samma enhet bör därför
kunna ha olika uppgifter, och var och en skräddarsys då efter sina uppgifter.
Finns en brigad i Revingehed bör på samma plats också finnas ett organ för
militär territoriell ledning i Skåne och samverkan med alla civila intressenter
i det länet. Gentemot omgivningen finns därför en försvarsenhet i Revinge-
hed, med olika uppgifter. Om det sedan inom denna enhet finns en chef för
brigaden och en annan för samordningsuppgifterna och vem av dem som har
högst rang spelar mindre roll och kan variera. I befolkningsmässigt små län
och med en stor militär verksamhet, som den i Jämtland, blir läget naturligt-
vis annorlunda än i det befolkningsmässigt större Västerbotten där man har
Totalförsvarets skyddsskola som den enhet som tillika skulle stå för total-
försvarssamverkan.
I Östergötland skulle försvarets befattningshavare för samverkan med det
civila samhället finnas vid helikopterflottiljen på Malmen. Vi menar att man,
oberoende av försvarsgren, kan skapa en organisation där den försvarsenhet
som finns inom länet inom sig ska kunna rymma den kompetens som krävs
för samverkan med det civila samhället och för kontakter med frivillig-
organisationerna. I en del län kan man därtill, precis som idag, av geo-
grafiska skäl ha frivilligavdelningar också på ytterligare någon ort, men
dessa bör då vara underställda den större enheten.
Återstår då att lösa frågan i de sju län som enligt regeringens förslag inte
kommer att rymma ett militärt förband eller en militär skola. Det gäller
Kalmar och Kronobergs län samt de likaledes sammanhängande Väster-
norrlands, Gävleborgs, Dalarnas, Västmanlands och Örebro län. I dessa län
finns alltså (möjligen undantaget Örebro län där det finns en större
redovisningsenhet) ingen annan försvarsverksamhet att hänga upp sam-
verkansfunktionen på. Man bör inte ha större militära lednings- och
samordningsorgan än uppgifter i respektive län verkligen kräver. I samtliga
dessa sju län finns i regeringens förslag "militärdistriktsenheter" för upp-
gifter rörande hemvärn, frivilligorganisationer och samverkan med
kommuner. Vi menar att man i dessa län bör ha vad som motsvarar de
hittillsvarande försvarsområdesstaberna men med så liten bemanning som
möjligt, medan funktionen i övriga län alltså bör ligga på den försvarsenhet
som redan finns. På papperet blir det med denna lösning totalt sett färre
organsationsenheter än i regeringens förslag, men flera enheter kommer
alltså att ha mer mångskiftande verksamhet.
Vad gäller militärområdena har grundtanken hittills varit att ledningen av
operationer ska ledas av dessa medan högkvarteret har mer övergripande
uppgifter, i krig i nära samarbete med landets högsta politiska ledning. Det är
viktigt att den centrala nivån inte belastas med operativa och taktiska beslut
utan att dessa kan fattas av självständiga chefer på nivån under. En viktig
uppgift för den centrala ledningen i krig är att kunna byta ut underlydande
chefer som inte visar sig hålla måttet.
Vi bejakar besparingar på milonivån på två sätt, bl.a. genom att milo-
stabernas krigsorganisation, liksom högkvarterets, bantas rejält. Svenska
ledningsorgan har av tradition varit stora, vilket i sig innebär risker för
trögheter och missförstånd inom staberna. Inte minst genom tillkomsten av
datastöd i beslutsfattande och för överblick över tillgängliga förband och
deras personella och materiella status bör det vara möjligt att kraftigt minska
antalet stabsmedlemmar. Det gäller främst i krigsorganisationen men
sannolikt också i milostabernas bemanning i fredstid.
Som ovan nämns anser vi också att man bör kunna minska antalet
militärområden från tre till två. Inte minst för att slippa en operativ gräns
tvärs över Östersjön är det önskvärt att slå samman södra och mellersta
militärområdena. Vi skulle därmed få en ledning som påminner om den
norska, där man sedan länge haft en "overstkommenderende" i Sydnorge
respektive Nordnorge.
Däremot finner vi det tveksamt att som regeringen föreslår gå ned till
endast en operativ ledningsfunktion, kallad "operativ insatsledning", under
högkvarteret. Att ha minst två ledningsorgan ger en ökad säkerhet om endera
av dem slås ut eller av andra skäl kraftigt störs i sin verksamhet. Vid
komplexa förlopp i kanske flera delar av landet är det tveksamt att enbart ha
ett operativt ledningsorgan. Den "operativa insatsledning" (OPIL) regeringen
förordar, på förslag från ÖB, ska enligt förslaget utgöras av en operations-
ledning och tre taktiska kommandon (för armé, marin och flygvapen).
Kompetens hämtas inledningsvis från följande enheter som samtidigt
försvinner: Nuvarande tre milon, fördelningsstaber, marinkommandon, flyg-
kommandon samt armé-, marin- och flygvapencentra. Det kan noteras att
dessa senare centra upprättades så sent som 1 juli 1998, och att det rimligen
därför är för tidigt att dra slutsatser av hur de tre generalinspektörer som
ersatt tidigare försvarsgrenschefer fungerat. Dessa tre centra placerades i
Enköping (armén), Berga (marinen) och Uppsala (flygvapnet). Försvars-
grenscheferna ingick några år före denna omorganisation i högkvarteret efter
att dessförinnan ha varit egna myndigheter.
Vi menar att det finns skäl starka skäl för en lösning med två operativa
ledningsorgan, som ersätter hittillsvarande tre milostaber, tre fördelnings-
staber, fyra marinkommandon och tre flygkommandon. Vad gäller de armé-,
marin- och flygvapencentra kan man tänka sig flera alternativ. Ett att dem
behålls, eventuellt i bantad form. Ett annat att de återgår in i högkvarteret.
En
tredje att två av dem förs in i ena milostaben och en av dem i den andra. Den
lösningen, att regionala operativa organ tillika hade huvudansvar för ut-
veckling av stridskrafter till lands, till sjöss eller i luften, har prövats i
Kanada.
En betydande nackdel med den lösning regeringen föreslår, med hög-
kvarteret i Stockholm och den "operativa insatsledningen" i Enköping, är att
nästan samtliga svenska generaler och amiraler kommer att finnas i samma
del av landet. Den helt dominerande delen av allt stabsarbete kommer
därmed att utföras i Mälardalen. Framtida högre militära chefer kommer
därmed nästan alla att ha haft sin stabsutbildning i enbart Stockholm eller
Enköping. Aldrig tidigare i Försvarsmaktens moderna historia har en sådan
koncentration av beslutsfattande till i praktiken ett enda område varit aktuell.
Vi har på annat ställe i vår motion pekat på den anmärkningsvärda
nedvärdering av behovet av vinterutbildning som präglar ÖB:s och
regeringens förslag. Det ligger nära till hands att tro att detta har samband
med att redan dagens militära ledningsorganisation är starkt dominerad av
Mälardalsperspektivet. LEMO-utredningen befarade 1991 att den nya
sammanhållna försvarsmyndigheten och dess chef skulle bli alltför stark och
få stor makt i förhållande till regeringen. I utredningen Vem styr försvaret?
(SOU 1996:98) framhölls att den svenska överbefälhavaren har en mycket
stark ställning jämfört med kollegerna i andra länder. Det finns en uppenbar
risk att en koncentration av praktisk taget all operativ ledning till
Stockholmsområdet kommer att göra ÖB-institutionen alltför stark.
Men frågan har också en psykologisk aspekt. Om det uppfattas som om
alla viktiga beslut och all viktig planering inom Försvarsmakten utförs i
Stockholmsregionen kan misstron ute i landet öka, genom att såväl Försvars-
maktens anställda som allmänheten upplever att erfarenheter från andra delar
av landet får mycket svårt att göra sig gällande i Försvarsmaktens högsta
skikt, där cheferna och deras staber blir stockholmsdominerade på ett sätt
som svenskt försvar aldrig tidigare upplevt, i varje fall inte efter det
karolinska enväldets fall.
De "militärdistrikt" regeringen föreslår kan enligt vår mening inte på långa
vägar kompensera den regionala kompetens som bortfaller genom
avskaffandet av de tre milostaberna och de regionala kommandona i de tre
försvarsgrenarna. Militärdistrikten förefaller enligt överbefälhavarens förslag
främst få ansvar för frågor rörande samverkan med det civila samhället
(något som samtidigt försvåras genom att militärdistriktscheferna inte som
militärbefälhavarna har civilbefälhavare att nära samarbeta med), hemvärn
och samarbete med frivilligorganisationer. Under sig får militärdistrikten ett
30-tal "militärdistriktsenheter", däremot inte de militära förbanden som
geografiskt finns i militärdistriktet.
Vi föreslår att två kraftfulla militära ledningsorgan behålls, gärna som
hittills kallade militärområden, men namnet spelar mindre roll. Det norra bör
i princip ha samma utbredning som dagens norra militärområde, och Boden
är även framgent den naturliga lokaliseringen för ledningen av detta milo.
Det andra milot, som enligt vår mening bör bildas genom sammanläggning
av södra och mellersta militärområdena, bör ha chef och stab lokaliserade på
betydande avstånd från Mälardalen, just för att ge Försvarsmakten hög
ledningskompetens också i miljöer utanför Storstockholmsområdet. Dagens
milostab syd finns i Kristianstad, men i och för sig kan andra orter i södra
Sverige såsom t ex Karlskrona eller Skövde också komma ifråga.
Det är viktigt att dessa framtida regionala operativa chefer kan vara
försvarets främsta talesmän i sina regioner. De ska ha viktiga uppgifter i
såväl fred som krig. I praktiken är det omöjligt för allmänheten att kunna
urskilja de olika funktioner som utövas av ett antal generallöjtnanter och
generalmajorer i ÖB:s högkvarter. Militärbefälhavarna har på ett helt annat
sätt varit synliga utåt i samhället. De två regionala cheferna bör ha taktisk
och operativ kompetens ur alla tre försvarsgrenarna, eventuellt också så att
generalinspektörerna för de tre försvarsgrenarna samlokaliseras med milo-
staberna eller ingår i dem.
Militärbefälhavaren i norr bör som en av sina uppgifter ha att särskilt
granska Försvarsmaktens totala kompetens ifråga om vinterkrigföring.
Militärbefälhavaren i syd kan ges särskilt ansvar att granska kompetens för
operationer över, på och under havsytan samt i kustområden. En viktig
uppgift för militärbefälhavaren i norr bör vara att vara samtalspartner med
motsvarande chefer i Norge och Finland, liksom förhoppningsvis också med
militära chefer i Murmanskområdet. Det är sannolikt mycket lättare att ha
sådana kontakter mellan chefer som känner Nordkalotten än om kontakterna
ska skötas av mer anonyma befattningshavare i ett stort högkvarter i
Stockholm.
På motsvarande sätt bör militärbefälhavaren i syd kunna bli en viktig
kontaktperson för samarbete på olika sätt, också rörande insatser vid större
olyckor i fred, med försvarsmakterna i Danmark, Tyskland, Polen, de
baltiska staterna och med den ryska östersjömarinen. De båda milona kan
alltså få viktiga uppgifter också rörande internationella insatser genom att de
kan ha goda och nära kontakter med våra grannländer och därmed förmedla
kompetens och erfarenheter. De kan därvid sannolikt bidra till att öka det
svenska försvarets "interoperabilitet" på praktisk nivå.
Sverige behöver lära sig de rutiner som tillämpas i de internationella
sammanhang där vi kan delta. I längden är det sannolikt orimligt att svenskt
försvar ska ha dubbla stabsrutiner, en på hemmaplan och en i samverkan med
andra. Eftersom det är mindre sannolikt att omvärlden kommer att övergå till
de svenska rutinerna innebär förändringen på sikt rimligen att vi undan för
undan anpassar stabs- och ledningsmetodik till den som gäller i flertalet
andra EU-länder.
6 Informationskrigföring
Folkpartiet välkomnar regeringens syn på frågeställningarna rörande
informationsoperationer och informationskrigföring och ser detta som det
främsta exemplet på ett konstruktivt nytänkande i propositionen. Desto
mer anmärkningsvärt är då att regeringen helt saknar inriktning och
beslutsförmåga inför hur de nödvändiga sektorsövergripande
ansvarsfrågorna ska lösas.
Då riksdagen i maj 1999 behandlade kontrollstationspropositionen krävdes
att regeringen skyndsamt skulle ta itu med dessa frågor inom ramen för
uppdraget till den särskilde utredare som skulle kallas för att se över det
civila försvarets planering. Regeringen fastställde också i direktiven den 23
juni 1999 att en särskild delrapport om informationskrigföring och IT-
säkerhet skulle lämnas senast den 1 april 2000. Vid denna motions skrivande
är ännu ingen utredare utsedd, och någon uttalad tidpunkt för denna
delrapport återfinns nu ej i propositionen. Det krävs nu ett kraftfullt agerande
från regeringen för att den utlovade särskilda delrapporten ska kunna
presenteras under våren.
7 Hemställan
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:30,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det nya Nato,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i likhet med de tre baltiska staterna
bör söka medlemskap i Nato,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige skall ge de baltiska staterna fullt stöd
i deras ansökan om medlemskap i Nato,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt deltagande i formandet av en europeisk
krishanteringsförmåga,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en europeisk krishanteringsförmåga måste
skapas i fullt samarbete och förtroende med USA, där EU och Nato
har sina respektive och kompletterande roller att fylla,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att alla europeiska forum måste stå öppna för ett
demokratiskt Ryssland på samma villkor som för alla andra
europeiska stater,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det svenska försvaret omedelbart måste ges
förutsättningar för internationella insatser av en storleksordning två till
tre gånger den nuvarande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Försvarsmakten får 3 miljarder kronor utöver
vad regeringen föreslagit i omställningsbidrag att anslås under
perioden 2002-2003,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av försvarsmateriell förnyelse,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett tydligt ställningstagande för anskaffning av
attackhelikoptrar i närtid för att förverkliga en luftburen bataljon,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en könsneutral värnplikt,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av pliktutbildning och -uttagning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i framtida propositioner på ett
fullgott sätt redovisar samtliga effekter av sina förslag,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reservofficerarna i den samlade personalför-
sörjningen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av en redovisning rörande tjänstgöring av
Försvarsmaktens personal på isbrytare,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nackdelarna med att frångå "garnisonsprincipen"
i Försvarsmaktens grundorganisation,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av vinterutbildning i syfte att göra
flertalet förband användbara i hela landet oavsett årstid,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av insatser för att främja försvarets
personalrekrytering i skogslänen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att försvaret skall organiseras utifrån långsiktiga
bedömningar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att säkerställa Gotland som en
militäroperativ plattform, bl.a. för fartygsbasering,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatt helikopterbasering på Säve,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att låta KA-batterier vara kvar i låg materiel-
beredskap,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att se över frågan om internhyran för fortifika-
toriska befästningar utan civilt alternativanvändningsvärde,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den militära ledningsorganisationen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i kommande propositioner så långt
som möjligt redovisar försvarets resurser, tillståndet i olika delar av
Försvarsmakten, antalet krigsplacerade och under året tillförda respek-
tive avförda värnpliktiga samt befintlig, nyanskaffad respektive avförd
materiel,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en mer kraftfull hantering av frågorna
kring informationskrigföring.