med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret
Inledning
Svenskt försvar skall vara starkt. Det skall kunna leva upp till de krav
som vår omvärld ställer. Det får aldrig planeras för och utformas efter
förhoppningar och önskedrömmar utan efter den verklighet och de risker
och hot som finns.
Utgångspunkten för försvarets storlek och sammansättning bör vara vår
förmåga att försvara oss och att vi skall kunna lösa alla de uppgifter som ett
modernt försvar måste behärska. Den kraftiga neddragning av försvaret som
Socialdemokraterna och Centern kommit överens om, och som ligger som
underlag för regeringens proposition, verkar enbart ha sin utgångspunkt i
vad försvaret skall kosta i stället för vad det skall kunna uträtta. Bärkraftiga
idéer för försvarets uppgift och organisation saknas i förslaget. Förslaget
försämrar Sveriges möjligheter radikalt att försvara Sverige och att delta i
kostsamma men nödvändiga internationella operationer. Vår säkerhets-
politiska ryggrad knäcks.
Halvering av försvaret
Förslaget halverar försvarets kapacitet. Det svenska militära försvaret
som redan halverats en gång sedan 1980-talet skall nu halveras
ytterligare en gång, om en riksdagsmajoritet godkänner förslagen i
propositionen. Ett tjugotal orter drabbas av nedläggningar, och närmare
hälften av alla svenska förband och staber avvecklas snabbt. Alla
försvarsgrenar drabbas. Socialdemokraternas och Centerns planlösa
försvarsuppgörelse urholkar försvarets förmåga och slår blint mot
tusentals anställda. De omfattande nedskärningarna är helt oacceptabla
och resulterar i nedläggningar utan tidigare motsvarighet i modern
svensk historia.
Lära av historien
Det är svårt att förutsäga vad som händer i framtiden men man bör lära
av historien. Hur många kunde ett år innan Berlinmurens fall förutsäga
dess fall? Vem kunde för tio år sedan förutse det som skulle hända i vår
del av världen fram till i dag? Är det då möjligt att förutse vad som
kommer att hända de kommande tio åren?
Till grund för 1925 års försvarsbeslut lades uppfattningen att Tyskland var
försvagat för överskådlig framtid samt att Sovjetunionen var en fredsälskan-
de stat. Sverige fick bittert ångra denna skönmålning. Ett annat exempel är
de bedömningar som gjordes 1937. Trots Italiens (Mussolini) angrepp på
Abessinien (nuvarande Etiopien) och utbrottet av det spanska inbördeskriget
konstaterades då att den framtida utvecklingen är positiv då dessa krig ej lett
till något storkrig.
Sedan år 1990 har vi sett många exempel på s.k. lokala krig. Somalia,
Rwanda och Irak samt ett av inbördeskrig och frigörelse plågat Balkan kan
vara några exempel på "fred i vår tid". Bombningarna av Jugoslavien och
ingripandet i Kosovo tydliggör vår tids dilemma.
Säkerheten i Östersjöområdet
Den säkerhetspolitiska situationen i och kring Europa kännetecknas av
fler osäkerheter i dag än under det kalla kriget. Storkrigsrisken kan
bedömas som liten, och därmed också det överhängande hotet mot vårt
lands existens, men alla andra risker framstår i gengäld som större.
Händelseutvecklingen i Östersjöområdet har under ett årtusende känne-
tecknats av ett ständigt skiftande maktspel. Det kalla krigets tydliga och
dramatiska konfrontation har ersatts av en lång rad andra, mindre överskåd-
liga och mer svårkontrollerade, möjliga konfliktsituationer. De ställer på
olika sätt andra och nya krav på svensk försvarspolitik än de som präglade
årtiondena efter andra världskriget.
Utvecklingen i vår del av Europa har en direkt påverkan på vår egen säker-
het och de krav denna ställer på svenskt försvar. Det handlar självklart i hög
grad om vad som sker i Ryssland. Utvecklingen där är fortfarande grund-
läggande osäker både vad avser den politiska inriktningen och den militära
förmågan. Nationalistiska och traditionalistiska krafter växer sig starkare.
Det finns starka politiska krafter som vill återta det som man uppfattar som
Sovjetunionens förlorade områden.
Nedgången i rysk militär förmåga kan inte intecknas som en grund för
utformningen av framtidens svenska försvar på det sätt som regeringen
föreslår i propositionen. Ryssland för för närvarande krig i Tjetjenien med
stor brutalitet. Tjetjenienkonflikten, i kombination med ytterligare två
utvecklingslinjer, är av central betydelse för en bedömning av den säkerhets-
politiska situationen i Europa.
Den ena är att de s.k. rödbruna krafterna får ökat spelrum. Det handlar om
kombinationen av socialister och nationalister som förespråkar något som i
vissa fall kan liknas vid ren revanschpolitik. Man vill helt enkelt återta det
man uppfattar som Sovjetunionens förlorade område. Den andra utvecklings-
linjen är att den ryska krigsmakten uppenbarligen är i bättre skick än vad vi
tidigare förmodat.
Rysslands väg är således ännu mycket oklar. Osäkerheten är således allt-
jämt det dominerande draget i utvecklingen i vårt närområde. I sydöstra
Östersjön möts EU och Ryssland, NATO och Ryssland men också det
växande och det fattiga Europa. Konfliktanledningarna är många. Sverige
måste både kunna bidra till stabilitet och kunna hjälpa till. Sverige skall i
Östersjön kunna motverka alla tänkbara kränkningar över och under vattnet
samt kunna hjälpa till att hålla sjövägarna öppna till det baltiska området.
Nytt försvarsbeslut
Svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar måste formas utifrån denna
verklighet och inte utifrån önskedrömmar. Försvaret bör tillföras medel
för en rimlig verksamhet. Ett nytt försvarsbeslut bör tas fram som utgår
från Sveriges behov och intressen i stället för en på förhand given
ekonomisk ram. Proposition1999/2000:30 Det nya försvaret bör avslås.
Garnisoner
För att få ett modernt och kostnadseffektivt försvar gäller det att
samordna och utnyttja tillgängliga resurser regionvis. Från militärt
professionella utgångspunkter kan detta endast ske genom att förband ur
alla försvarsgrenar lever och övar tillsammans i vad som kan kallas
försvarsmaktsgarnisoner, samt att de är organiserade i s.k. operativa
insatsstyrkor. Det är det säkerhetspolitiska behovet samt
utbildningsbetingelserna i vid bemärkelse som måste ges större
uppmärksamhet än tidigare. Detta möjliggör ett effektivare utnyttjande
av de medel som sätts av till försvaret och ger mer försvar för pengarna.
Sverige har som största strandägare vid Östersjön ett särskilt ansvar för
utvecklingen i Östersjöområdet, ett ansvar som vi tillsammans med andra
stater redan har axlat, bl.a. genom det s.k. suveränitetsstödet till de tre
baltiska staterna. Redan har Sveriges marina förmåga flitigt utnyttjats genom
ett flertal olika minröjningsoperationer under de senaste åren i de baltiska
länderna. Vid omstruktureringen av det svenska försvaret är det viktigt att
Sverige upprätthåller och utvecklar en bred marin förmåga.
I enlighet med FMI 2020 (Försvarsmaktsidé) är en del av Försvarsmaktens
framtida målbild att kunna sätta upp operativa insatsstyrkor d.v.s. allsidigt
sammansatta ur alla försvarsgrenar. För att kunna göra detta regelbundet och
med hög kostnadseffektivitet bör grundutbildningsetablissemangen inte
finnas långt ifrån varandra. De förslag som nu är lagt på riksdagens bord slår
sönder möjligheterna för Försvarsmakten att utan mycket stora investeringar
kunna skapa och öva en operativ insatsstyrka i södra Sverige. Detta är för
svensk säkerhetspolitik oerhört olyckligt eftersom arbetet med att skapa
marina och operativa insatsstyrkor redan påbörjats i Blekinge garnison. Ett
tydligt exempel på detta är de försvarsmaktsgemensamma övningar som
genomförts under 1998 och 1999 (Southern Cross 98 och 99). Regeringens
förslag innebär att Försvarsmaktens nu vunna erfarenheter och möjligheter
att uppfylla målbilden avsevärt reduceras. Propositionens syfte borde
underlätta i stället för att försvåra Försvarsmaktens möjligheter att uppfylla
målbilden.
Ett exempel på redan fungerande garnisonssamarbete finns i sydöstra
Sverige, Blekinge garnison. Här samarbetar redan befintliga förband i
Karlskrona och Kallinge. I Kallinge finns flygflotiljen F 17 och Göta heli-
kopterbataljon. I Karlskrona finns flottan och andra kustartilleribrigaden
(KA 2). Längsta avstånd mellan de i garnisonen ingående enheterna är tre
mil landvägen. Mellan flottan och KA 2 är avståndet mindre än en mil
landvägen och sjövägen mindre än 15 minuter med stridsbåt. Detta innebär
att det finns mycket goda förutsättningar för gemensamma övningar på alla
nivåer. Propositionens förslag att lägga ned KA 2 bör därför avslås.
En grund för organisationsförändringen av försvaret sägs ha varit att
förband med bara en funktion skall undvikas. Nu liggande förslag ökar i
stället antalet s.k. solitärer.
Helikopterförbanden
Liggande förslag slår sönder en väl fungerande helikopterverksamhet.
Förslaget innebär att dagens fyra helikopterbataljoner halveras till två.
Detta trots att inga ekonomiska, personella eller materiella reduceringar
skall eller kan göras och inte ens är önskvärda. De föreslagna
placeringarna ligger geografiskt mycket nära varandra. Övriga delar av
landet skall servas med att en räddningshelikopter placeras ut veckovis
på olika platser. Förslaget i propositionen verkar inte vara i samklang
med övriga förslag och verkar bygga på att marin och flyg skulle ha fått
en annan organisation än vad som nu föreslås i propositionen. Förslaget
är inte optimalt varken då det gäller den militära eller civila
användningen av helikoptrarna.
I södra och sydöstra delarna av Östersjön är både fiskenäringen och
fartygsintensiteten hög, och i vissa delar större än på västkusten. Senaste
tioårsperioden har Göta helikopterbataljon i Kallinge genomfört över 1 000
civila räddningsuppdrag i sitt ansvarsområde. Både ur militär synvinkel och
inte minst som "stöd till det civila samhället" (räddning, nödhelikopter,
brandbekämpning m.m.) bör en ny bedömning av helikopterorganisationen
göras.
Alla samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället utsätts för
kriser, katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga förmågan -
Försvarsmaktens stöd till det civila samhället och det civila samhällets stöd
till Försvarsmakten - har sedan länge varit en naturlig del av krigsplan-
läggningen. Nyttan av att kunna utnyttja militära resurser har varit uppenbara
vid de tillfällen då bl.a. snöoväder, översvämningar eller andra olyckor har
inträffat. Genom att i större utsträckning än tidigare vara öppna för att
utnyttja befintliga resurser över myndighetsgränserna skulle mycket kunna
vinnas i effektivitet. Försvarsmaktens resurser bör således användas även för
traditionellt civila uppgifter och därmed stärka samhällets förmåga vid kriser
och svåra påfrestningar i fredstid.
Helikopterfrågan är så viktig att den bör lyftas ur propositionen och
granskas ytterligare utifrån både militär nytta och hjälp, och även vid stöd
till
det civila samhället.
Försvarsindustrin
Sveriges försvarsindustri har en mycket hög teknisk kompetens. Den i
propositionen föreslagna försvarspolitiken försätter stora delar av
försvarsindustrin i en akut krissituation.
Nedrustningen leder till att modern försvarsmateriel avvecklas. Sverige har
en lång tradition inom försvarsindustrin och en för ett litet land unik kompe-
tens både på teknikersidan och verkstadssidan. Den nuvarande försvars-
politiken gör att risken är överhängande att medarbetare med hög och unik
kompetens lämnar försvarsindustrin och söker sig till annan verksamhet. Att
på nytt bygga upp den unika kompetens som i dag finns inom denna del av
det svenska näringslivet torde vara mycket svårt, om inte omöjligt.
Många av de projekt som pågår inom försvarsindustrin är samarbetsprojekt
med andra länder. Samarbete med andra länder är viktigt, önskvärt och
nödvändigt då det gäller utveckling av avancerad försvarsmateriel. Det är
viktigt att de länder som deltar i projektet ger signalen att man är beredd att
satsa på produkten samtidigt som det krävs att det finns tillräckligt många
kunder att exportera till.
Det är angeläget att få gemensamma EU-regler för export av försvars-
materiel. Sverige måste därför driva på för att de samarbetsinitiativ som
pågår också leder till gemensamma regler för export av krigsmateriel och
strategiska produkter som snabbt och i ökande grad utvecklas och produceras
gemensamt i flera länder.
Återtagning
"En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till
tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas
genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisa-
toriska möjligheter." (Citat från propositionen sid 70.)
Man talar om återtagning. Har detta någonsin lyckats i historien? Kan vi
verkligen lita på den politiska förvarningen? Den förutsätter att det finns
förmåga att ta beslut i svåra situationer. Vad kostar i så fall denna återtag-
ning? Hur går det med försvarsindustrin? Hur skall man vid en ev
återtagning hinna/kunna utbilda personal med den höga kompetens som
krävs av ett modernt försvar? Går det att köpa in materiel i en tid då även
övriga länder håller på att förstärka sitt försvar?
De besparingar som det påstås att den föreslagna neddragningen åstad-
kommer bör ställas i relation till kostnaden för en eventuell återtagning. Det
vore rimligt att försöka beräkna vad en återtagning skulle kosta om man
tvingas göra återtagningen exempelvis efter fem, tio eller femton år efter det
att den föreslagna neddragningen genomförts.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:30,
2. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
garnisonstanken,
3. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
helikopterförbandens verksamhet bör fortsätta med nuvarande inrikt-
ning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska försvarsindustrin och dess möjlighet
att exportera,
5. att riksdagen begär att regeringen utreder vad en eventuell fram-
tida återtagning av försvaret skulle kosta.