Säkerhets- och försvarspolitiken
Att på kort tid genomföra en planerad ominriktning och reduktion av Försvarsmakten innebär stora kostnader. När det gäller de framtida försvarskostnaderna är det för tidigt att uttala sig om hur mycket billigare ett mindre försvar kan bli. En rad osäkra faktorer föreligger. Det finns ingen samlad syn på hur den framtida personalförsörjningen ska utformas. Investeringar i försvarsmateriel är kontraktsbundna och långsiktiga. Kostnader för personalavveckling, pliktpersonalens framtida förmåner och avveckling av mark, anläggningar och förnödenheter är omfattande samtidigt som en förtätning av grundorganisationen kan medföra stora investeringar. Ökad förmåga att i samverkan med andra länder delta i internationella operationer kräver att resurser för utbildning och snabba insatser ständigt finns tillgängliga. Till detta ska läggas att det fortfarande finns stora omställningskostnader efter Försvarsbeslut 96 och att dessa i vissa fall blivit större än beräknat.
Säkerhetspolitiken
Hotbilden har förändrats samtidigt som flera olika säkerhetsstrukturer har tillkommit i Europa med inriktning på ökat samarbete. Den tidigare kombinationen "politisk spänning och stabilitet" har ersatts av "politisk avspänning och instabilitet". Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik är därmed annorlunda än under det kalla krigets epok.
Hotbild
Den för Sverige positiva säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter även om det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa sammanhänger med fortsatt instabilitet i Ryssland. Den stora förekomsten av taktiska kärnvapen i Ryssland utgör ett orosmoment. De konventionella stridskrafternas sjunkande status är en förklaring till att Ryssland i sina två senaste säkerhetsdoktriner har övergått till en avsevärt starkare framtoning av kärnvapen som ett avskräckningsmedel. Hela OSS-området utgör något av ett minfält av potentiella kriser och konflikter.
Den konventionella invasionen, som sedan andra världskriget legat till grund för Försvarsmaktens utformning, kan inte längre utgöra utgångs- punkten. Även om en invasion naturligtvis inte kan uteslutas i framtiden, så kommer den med stor sannolikhet att se ut på ett helt annat sätt än den konventionella. Högteknologin kommer att vara styrande.
Andra hot kommer dock att finnas i ett kortare perspektiv. Sedan blockuppdelningen under det kalla kriget försvann har möjligheterna för andra aktörer ökat avsevärt. Samtidigt medför teknikutvecklingen dels att sårbarheten hos samhällen ökar, dels att sofistikerade vapensystem blir både billigare och mer lättillgängliga. Av särskilt stor betydelse är att världssamfundet kan agera så att massförstörelsevapen förblir under ansvarsfylld kontroll. Trots internationella överenskommelser utgör nukleära, biologiska och kemiska vapen (NBC-vapen) fortfarande ett hot.
Säkerhetspolitisk risktagning
Sveriges säkerhet hänger samman med övriga Europas säkerhet. Den säkerhetspolitiska omvärldsutvecklingen präglas efter det kalla krigets dagar av föränderlighet och osäkerhet vilket gör den svårförutsebar. Efter det att Försvarsberedningens rapport Förändrad omvärld - omdanat försvar (Ds1999:2) presenterades i januari har ett krig pågått i Europa.
Säkerheten i närområdet är det centrala för det svenska försvaret. Ett bibehållande av Sveriges militära alliansfrihet kräver en betryggande förmåga till självständigt försvar av vårt eget territorium. Ju mindre organisationen blir desto sämre blir anpassningsförmågan. Den säkerhets- politiska situationen i vårt närområde skulle, i samband med allvarligare incidenter och kriser i vårt direkta närområde, kunna leda till att Sverige blir föremål för militära operationer redan på kort sikt. För att inte risktagningen med vår försvarsförmåga ska bli för stor menar Kristdemokraterna att de förhastade och drastiska nedskärningar som förestår inte kan motiveras utifrån den nuvarande svårförutsebara säkerhetspolitiska situationen i Europa.
För att undvika materielförstöring och vidmakthålla kompetens och en stabil grund för anpassningsförmågan avsätter Kristdemokraterna 1 300 miljoner kronor år 2000 samt 400 miljoner kronor för år 2001, dvs samman- lagt 1 700 miljoner kronor för återstoden av innevarande försvarsbesluts- period. År 2002, som är första året i nästa försvarsbeslutsperiod, tillför vi 1 000 miljoner kronor då vi ej accepterar den föreslagna ramsänkningen.
EU
EU-medlemskapet innebär att Sverige ingår i en säkerhetspolitisk och ekonomisk fredsallians och därmed har Sverige ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet. De hot, risker och påfrestningar som ryms inom det vidgade säkerhetsbegreppet kan hanteras gemensamt med andra länder i vårt närområde samt inom EU. Även om inga militära garantier ges genom EU kommer ett medlemsland ändå att kunna påräkna ett avsevärt stöd med andra medel vid ett utifrån kommande hot. Detta innebär att vårt medlemskap i EU i sig utgör en säkerhetspolitisk nettofördel. Vi kristdemokrater anser att vår tids största säkerhetspolitiska utmaning är den nu pågående östutvidgningen av EU, som är ett resultat av en intensiv önskan om och ett hårt arbete för fred och fredens bevarande i framtiden. Själva utvidgningsprocessen i sig ger en betydelsefull säkerhetspolitisk effekt.
Nato
Kristdemokraterna anser att Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU), samarbete med Nato och observatörskap i Västeuropeiska unionen (VEU) har ökat förutsättningarna för en aktiv säkerhetspolitik. Ökad interoperabilitet och fördjupat samarbete med Nato stärker svensk säkerhet. Sverige bör delta i PFF-övningar (Partnerskap för fred) med enheter ur samtliga försvarsgrenar. Nato, som är en viktig del i Europas framväxande säkerhetsarkitektur, bidrar till stabilitet och säkerhet. Nato omger nu Sverige från Kolahalvön till Kaliningrad. Genom att Polen, Tjeckien och Ungern från den 12 mars 1999 är medlemmar i Nato har den gamla uppdelningen av Europa mellan Nato och Warszawapakten upphört. Polens medlemskap i Nato höjer säkerheten i hela Östersjöregionen.
Svenskt medlemskap i Nato är för närvarande inte aktuellt men det avtalade samarbetet mellan Nato och Ryssland, Natoutvidgningen och PFF- samarbetet gör att vi måste vara beredda att förutsättningslöst pröva vår egen relation till Nato.
Handlingsfrihet
Det är viktigt att Sverige har handlingsfrihet att, i takt med förändringar i omvärlden, möta morgondagens utmaningar och utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet utan gårdagens låsningar. Målsättningen bör vara att Sverige är öppet för medlemskap i alla de säkerhetsorganisationer som finns i Europa. Om vi i framtiden skulle ställas inför hot om väpnat angrepp måste vi vara beredda att ta konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande krafterna i Europa så att vi är med där besluten ska fattas. Vi har en historisk möjlighet att delta i arbetet med att skapa ett enat Europa präglat av integration, samarbete och gemensam säkerhet.
Den framtida grundorganisationen
Försvarets framtida grundorganisation måste medge ökad samträning av operativa förband och även ge goda förutsättningar för civil-militär samverkan. Försvarsmaktens insats- och anpassningsförmåga vilar på personalens kompetens och professionalism. En ambitionsökning vad gäller kontinuerlig utbildnings- och övningsverksamhet är därför nödvändig. Marinstridskrafter bör baseras såväl vid Östersjön som på Västkusten och den internationellt unika förmågan till väpnad strid i grunda vatten som Sverige besitter bör säkerställas. För att tillgodose behovet av rekrytering, bevara och utveckla vinterkompetens och förmåga till tillväxt inom armén bör två plattformar för respektive truppslag finnas.
Långsiktighet och stabila regler
I försvars- och säkerhetspolitiken är det nödvändigt med stabilitet och långsiktighet. Att projektera och utveckla materiel, att utbilda och bedriva en trovärdig och kontinuerlig verksamhet samtidigt som en omfattande omstrukturering förestår ställer nu Försvarsmaktens och försvarsindustrins personal inför stora utmaningar. Viktig kompetens riskerar att gå förlorad och arbetet med ominriktningen försvåras.
Kompetens
Erfarenhetsmässigt är det ett omfattande och kostnadskrävande arbete att återta eller tillskapa ny kompetens. Eftersom ett förband är fullt operativt först när det är samövat till alla sina funktioner och uppfyllt med personal, förnödenheter och materiel för strid måste befälens kompetens ständigt övas och utvecklas. Detta blir än viktigare nu när svenska förband ska kunna delta i fredsframtvingande insatser. Den reella kompetensen måste tydligt utformas utifrån de operativa förmågorna så att anpassning och tillväxt till framtida hot kan säkerställas. Vår anpassningsförmåga finns i övningsverksamheten som är helt nödvändig för att behålla och inspirera kvalificerad personal.
Kristdemokraterna anser det därför oroväckande att fortsättnings- utbildningen inom Försvarsmakten minskar vilket leder till att kunskaps- nivån och förmågan att föra förband i fält sjunker. Detta framhålls på flera ställen i resultatbedömningen.
Den nu rådande situationen med en Försvarsmakt med låg verksam- hetsnivå som får allt modernare materiel men där officerare och värnpliktiga får allt sämre möjligheter att lära sig använda ny materiel är ohållbar.
Kristdemokraterna vill därför betona betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som vidmakthåller och utvecklar de angivna förmågorna.
Totalförsvarsplikten
Kristdemokraterna anser att försvaret skall grundas på allmän totalförsvarsplikt där alla som uttas till tjänstgöring skall få en meningsfull och tydlig utbildning mot krigsuppgiften, som skall leda till en krigsplacering inom totalförsvaret. Alla tjänstbara män och kvinnor skall ses som en resurs för totalförsvaret. Det är en stor tillgång med en bred uppslutning kring landets säkerhets och försvarspolitik, där var och en bidrar med sin kunskap och förmåga.
Kristdemokraterna delar regeringens syn på att totalförsvarets personal- försörjning i huvudsak bör tryggas genom ett system med plikttjänstgöring. Pliktvolymen bör dimensioneras till den organisation som Försvarsmakten skall ha för att kunna möta ett väpnat angrepp. Krigsorganisationens behov bör vara vägledande när antalet totalförsvarspliktiga, som tas ut till grundutbildning, fastställs.
Kristdemokraterna beklagar att inte Pliktutredningen ligger i fas med övriga beslut om totalförsvaret som skall tas under kommande år. Pliktfrågan är av central betydelse för försvarets personalförsörjning och bör därför gå i takt med övriga beslut. En reformering av systemet behövs för att inte undergräva våra gemensamma försvarsprinciper.
Riksdagen har tidigare beslutat om dagersättningens storlek, men har sedan några år tillbaka delegerat beslutet till regeringen. Kristdemokraterna anser att riksdagen bör återta givna delegeringar om ersättning till tjänstgörande pliktpersonal.
Den som blivit uttagen till pliktutbildning får göra ekonomiska upp- offringar i jämförelse med den som hamnar i utbildningsreserven eller ej blir antagen till grundutbildning. I avvaktan på resultatet av den aviserade översynen föreslår Kristdemokraterna att dagersättningen höjs med 10 kronor per dag från nuvarande 40 kronor till 50 kronor per dag. I Kristdemokraternas budgetförslag utökas ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar med 50 000 000 kronor för år 2000.
Territoriell integritet
Regeringen redovisar i budgetpropositionen (prop.1999/2000:1) att Försvarsmaktens förmåga att hävda Sveriges territoriella integritet är godtagbar. Bedömningsgrunden "godtagbar" innebär att brister och störningar nedsätter handlingsförmågan men att uppgifterna i huvudsak kan lösas.
Kristdemokraterna vill betona att Sverige ständigt måste ha en personell och materiell beredskap att kunna upptäcka, möta och avvisa varje kränkning av svenskt territorium. En minskning av antalet förband och beredskaps- sänkningar får inte leda till att det blir luckor i våra övervaknings- och insatssystem. Kapaciteten att hävda vår nationella integritet måste vara god.
Anpassning
I 1999 års budgetproposition (prop.1998/99:1) angavs att det fanns brister avseende Försvarsmaktens förmåga till långsiktig anpassning till ett förändrat omvärldsläge. Som orsak nämndes minskad förbandsverksamhet. När det gäller bedömningen av Försvarsmaktens anpassningsförmåga återkommer regeringen med samma budskap även i år: "Arbetet med att utveckla den långsiktiga anpassningsförmågan har påbörjats och en grund har lagts för det fortsatta utvecklingsarbetet." Kristdemokraterna vidhåller därför tidigare ställningstaganden att en särskild skrivelse om anpassning årligen redovisas för riksdagen i samband med budgetpropositionen.
Interoperabilitet (samverkansförmåga)
Att delta i alltmer komplexa fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora krav på samverkansförmåga med förband och staber från andra länder. Det är därför ett klart svenskt intresse att ytterligare utveckla interoperabiliteten för att kunna fullgöra en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. På så sätt blir de övningar och insatser som äger rum tillsammans med andra länders förband viktiga säkerhets- och förtroendeskapande instrument.
Mot bakgrund av de brister i interoperabiliteten som redovisas bör arbetet med att utveckla god samverkansförmåga intensifieras. Eftersom Nato idag är den centrala aktören när det gäller större militära krishanteringsoperationer på den europeiska kontinenten utgör den av Nato och partnerländerna utvecklade standarden för samverkan en viktig grund för utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga. På sikt bör sådan interoperabilitet nås att krigsförbanden i den nationella insatsorganisationen kan ingå i Natoledda krishanteringsinsatser. Ju bättre interoperabilitet de svenska förbanden når, desto färre förberedelser behöver göras inför övningar och skarpa internationella insatser.
Fredsfrämjande insatser
Inom detta område har Kristdemokraterna lagt en separat motion mot bakgrund av det fördröjda tillsättandet av den svenska styrkan i Kosovo. Här följer en sammanfattning.
Inom Försvarsmakten sägs att deltagandet i internationella fredsfrämjande insatser är en av huvuduppgifterna inom verksamheten. Sverige har med framgång deltagit i ett flertal insatser under FN-mandat sedan de första militära observatörerna skickades ut 1949. De svenska styrkorna har med sin goda tradition av fredsbevarande insatser blivit något av ett föredöme i det internationella samfundet, där man även utbildar andra länder i fredsbevarande insatser både utvecklingsländer och i vissa EU- och Nato- länder.
Inom FN har det under senare år skett en stor förändring och utveckling av den fredsfrämjande verksamheten. De traditionella fredsbevarande uppgifterna, då FN-trupper med parternas samtycke placerades mellan de stridande förbanden, är efter det kalla krigets slut inte lika aktuella. Istället har mandat givits från säkerhetsrådet där internationella trupper sänts ut i direkta inbördeskrig, antingen för att skydda ett fredsavtal eller för att avbryta militärt våld eller förhindra humanitära katastrofer. De flesta fredsbevarande insatserna har därför under 1990-talet tillsatts med mandat från kapitel 7 i FN-stadgan. Då mandaten även har inneburit ett bredare engagemang inom länderna har FN-operationer i allt större utsträckning kommit att bestå av både militära och civila komponenter. En annan viktig utveckling är att den fredsfrämjande verksamheten har regionaliserats alltmer, dvs att FN ger mandat åt regionala styrkor att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Inom FN-sekretariatet pågår det även en kraftig effektivisering av verksamheten där man bygger ut förmågan för snabbinsatser och "early warning-system".
Ovanstående utveckling ställer stora omställningskrav på de medlems- länder som vill delta i den internationella fredsfrämjande verksamheten. Sverige har delvis varit framgångsrikt i denna anpassning och har bland annat upprättat snabbinsatsstyrkan SWERAP (se nedan) och deltar tillsammans med andra länder i tillskapandet av en multinationell brigad (UN SHIRBRIG), som kan ställas till FN:s förfogande i fredsbevarande insatser med kort varsel. Dessutom finns det en god beredskap för insatser med både civila och militära delar. Däremot är det beklagligt att SWERAP fortfarande inte är en hel bataljon; i dagsläget enbart ca 500 man. Kristdemokraterna anser att om en av Försvarsmaktens huvuduppgifter är den internationella fredsfrämjande verksamheten och om det krävs snabb beredskap för insatser i olika konflikthärdar så bör en hel bataljon finnas tillgänglig för insats med kort varsel. I den senaste tillsättningen av svenska trupper under FN-mandat, deltagandet i den Natoledda Kfor-styrkan i Kosovo, blev denna fråga aktualiserad då man tvingades rekrytera ytterligare ca 350 man, vilket delvis försenade ankomsten till insatsområdet.
Vid uppbyggandet av ett effektivt insatssystem är det viktigt med snabbt politiskt beslutsfattande. I Kosovo-fallet drog finansieringsfrågan ut på tiden vilket innebar att det tog över 5 månader innan styrkan kom på plats. Beslut om deltagande fattades alltså utan att finansieringen var löst. Dessutom kostar operationen betydligt mer än vad som fanns i anslag A 2 Fredsfrämjande truppinsatser inom utgiftsområde 6. Därmed fick man söka medel inom olika anslagsposter inom både utgiftsområdena 5 och 6. Detta skapade en viss konflikt mellan olika departement, där medel sedermera togs från den övriga fredsfrämjande verksamheten inom UD och även från olika delar av det militära och civila försvaret. Kristdemokraterna anser att deltagandet i internationella fredsfrämjande operationer absolut inte får urholka det nationella totalförsvaret.
Samtidigt som det fattas ett politiskt beslut om deltagande bör även finansieringsfrågan vara löst för att inte ytterligare försena tillsättandet av insatstrupper. Anslagsposten A 2 är ca 400 miljoner, även om det för nästa år tillskjuts ytterligare 500 miljoner för Kosovo-styrkan.
En utvärdering av finansieringen av de fredsfrämjande insatserna måste nu göras.
Vid en internationell insats med FN-mandat sker återbetalning av insatskostnaderna. Denna återbetalning är fördelad på två delar, dels missionskostnader, dels materielkostnader. Nämnda utvärdering bör även innefatta hur återbetalningen av medel från FN hanteras.
Kristdemokraterna anser att det bör skapas en fast ekonomisk struktur med angivna medel för den totala fredsfrämjande verksamheten som idag hamnar under utgiftsområdena 5, 6 och 7. Eftersom volymen internationella insatser inte är konstant över åren kan en beredskapskredit för fredsfrämjande insatser vara ett sätt att effektivisera beslutsfattande och planering. För att skapa en bättre politisk handlingsfrihet och försvarsplanering behövs även en bättre samordning mellan olika instanser.
Swerap (Swedish rapid reaction force)
Förberedelserna för en utvidgning av snabbinsatsstyrkan har enligt regeringen vidtagits. Den påbörjade insatsen i Kosovo har visat nödvändigheten av att utöka den svenska snabbinsatsförmågan. Planering och utbildning bör därför ha som utgångspunkt att Sverige ska kunna sända en flexibelt sammansatt snabbinsatsbataljon utomlands inom trettio dagar efter beslut. Tillgången på ett sådant förband ökar trovärdigheten till Sverige som truppbidragare och säkerställer att våra förband används på ett effektivt sätt.
Materielförsörjning
Trots den osäkerhet som regeringen försatt försvarsindustrin i måste den få tid för omställning och förutsättningar för fortsatt högteknologisk utveckling. Det har tagit generationer att bygga upp det förtroende som visas svenska produkter runt om i världen, ett förtroende som dock mycket snabbt kan gå förlorat genom uteblivna politiska beslut. Politisk osäkerhet placerar svensk industri i underläge i förhandlingar med kunder och helt eller delvis färdigutvecklade materielprojekt av utländskt intresse väntar på beställare. Den högteknologiska kompetensen är färskvara som är lättflyktig men svårfångad.
I försvarsbeslutet 1996 underströks betydelsen av att öka det inter- nationella samarbetet i syfte att trygga en framtida försörjning med försvarsmateriel. En allt större del av Sveriges industriella förmåga kommer i framtiden att bygga på ömsesidiga internationella beroenden. För att detta arbete ska kunna fördjupas och bli verkningsfullt fordras gemensamma projekt. Av försvarspolitiska skäl måste därför den svenska försvarsindustrin ges goda möjligheter att engagera sig i angelägna projekt så att den inhemska kompetensen kan vidareutvecklas.
Kristdemokraterna menar att internationellt samarbete bör eftersträvas som säkerställer inhemsk kompetens och tillgodoser materielförsörjningen i en anpassningssituation. Eftersom internationella försvarsmaterielprojekt oftast bygger på långsiktiga och ömsesidiga åtaganden och tar lång tid att etablera måste försvarsindustrins möjligheter att medverka i framtida projekt stödjas. Detta kan ske genom att "gynnsamma förhållanden och förutsättningar skapas av statsmakterna", som regeringen framhöll i propositionen Förändrad omvärld-omdanat försvar. För att inte äventyra anpassnings- och tillväxtförmågan bör påbörjade samarbetsprojekt, som motiveras av Försvarsmaktens framtida behov, fullföljas. Därmed bibehålls respekten för den svenska försvarsindustrins förmåga att medverka i viktiga internationella samarbetsprojekt i framtiden.
Det civila försvaret
Enligt Försvarsbeslut 96 är målet för det civila försvaret att:
- värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och vid krig i vår omvärld,
- kunna genomföra internationella fredsfrämjande och humanitära insatser,
- stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra nationella påfrest- ningar i fred.
I etapp 2 av Försvarsbeslut 96 ändrades begreppet "svåra nationella påfrestningar" till "svåra påfrestningar på samhället". Någon innehållsmässig förändring avsågs inte med begreppsbytet.
Det som bl a ingår i det civila försvaret handlar till stor del om samhällets infrastruktur, exempelvis försörjning med industrivaror, befolkningsskydd och räddningstjänst, psykologiskt försvar, ordning och säkerhet, hälso- och sjukvård, telekommunikationer, postbefordran och transporter och energiförsörjning.
Med tanke på det säkerhetspolitiska läget och den omstrukturering som försvaret står inför, är det märkligt att regeringen föreslår ekonomiska neddragningar av det civila försvaret. Regeringen borde istället i sina skrivningar exempelvis ha pekat på behovet av att Försvarsmakten får en närmare anknytning till länsstyrelserna, för att bl a kunna utnyttja gemensamma resurser på ett bättre sätt.
Om avsikten verkligen är att värna civilbefolkningen vid krigs- och krissituationer bör en övergripande och heltäckande parlamentariskt sammansatt utredning om det civila försvarets roll och funktion inom totalförsvaret genomföras. Den av regeringen särskilt tillsatta utredaren med uppdrag att bland annat se över planeringssystemet för civilt försvar och för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred täcker inte den totala översyn som behöver göras av det civila försvaret. I den strukturförändring som totalförsvaret genomgår är det nödvändigt att utreda vilka konsekvenser det får för det civila försvaret.
Frivilligorganisationernas roll
Vad som ytterligare motiverar en översyn är de lärdomar som måste dras ur 90-talets krig på Balkan, Östra Timor, Sierra Leone med flera platser, där civilbefolkningen varit oerhört utsatt och så gott som oskyddad. I de sammanhang där militära enheter inte kan beskydda befolkningen bör exempelvis undersökas hur hemvärnet och övriga frivilliga organisationers uppgifter kan vidgas.
I den pågående omdaningsprocessen av försvaret med bland annat stora neddragningar av värnpliktstjänstgöringen är det också angeläget att på många olika sätt finna vägar för en fördjupad folkförankring. I ett sådant arbete har de frivilliga organisationerna en viktig och angelägen plats och en förmåga, som måste tillvaratas. Deras roll inom den nydanade totalför- svarsorganisationen behöver ses över.
Civil ledning
Försvarsutskottet har vid flera tillfällen betonat att samhällets krishanteringsförmåga måste bli bättre. Riksdagen har i de sammanhangen särskilt framhållit länsstyrelsernas och kommunernas roll och krävt att regeringen skall göra ett förtydligande i fråga om kommunernas och länsstyrelsernas ansvar, befogenheter och skyldigheter.
Utredningar pekar också på betydelsen av länsstyrelsernas och kommunernas områdesansvar och viktiga roll för krishanteringen i fred. Som följd av det har ett arbete påbörjats inom respektive departement i syfte att gå igenom behov av kompletteringar inom sektorslagstiftningen. Men ännu har regeringen inte diskuterat frågan om kompletteringar och förtydliganden av länsstyrelsernas instruktioner för att klarlägga ansvar och befogenheter. Detta är allvarligt, inte minst mot bakgrund av att länsstyrelserna kan komma att ställas inför svåra samordningsproblem vid eventuella påfrestningar som kan följa av störningar i IT-system vid millennieskiftet. Regeringen bör därför skyndsamt besluta om kompletteringar av länsstyrelsernas instruktioner.
Lika allvarligt är det att förutsättningarna för kommunernas ansvar och möjligheter att ta på sig en ledningsroll vid påfrestningar i fred inte har tydliggjorts. Av budgetpropositionen framgår att regeringen inte är beredd att diskutera frågan om en renodling av statens stöd till kommunerna genom att föra över befintliga medel till funktionen Civil ledning, där kommunerna har en viktig roll. I stället hänvisas till en ännu inte påbörjad utredning, vars arbete skall vara klart år 2001. Detta kan leda till ytterligare oklarheter, bristande samordning och ineffektiv medelsanvändning.
När det gäller ledningsstrukturen anges att regeringen har påbörjat en översyn av lednings- och samordningsfrågorna inom civilförsvaret. Uppdraget skall redovisas den 1 oktober 1999. Man talar bl a om kommunala ledningsplatser.
Infrastruktursystemen
Den energiförsörjning som beskrivs bygger till största delen på det civila samhällets försörjning i fredstid. Regeringen föreslår ett system med reservaggregat och ett nära samarbete med elbranschen om olika tänkbara lösningar vid exempelvis effekttoppar och betonar vikten av att väl bevaka de under fredstid använda energikällorna.
Att elnätets skörhet och utsatthet för illasinnades sabotage och terrorverksamhet kräver sträng bevakning nämns inte. I avsnittet Ordning och säkerhet kräver Kristdemokraterna en funktionsgenomgång för att kartlägga behovet av skydd av samhällsviktig verksamhet.
Regeringen har mot bakgrund av bl a försvarsutskottets betänkanden beslutat om en funktionsgenomgång när det gäller delfunktionen Elförsörjning. Regeringen har även uppdragit åt ÖCB att senast den 1 mars 2000 redovisa i vilken utsträckning sårbarheten hos den civila infrastrukturen, främst vad gäller telekommunikationer, elförsörjning och datasystem, kan bedömas vara gränssättande för totalförsvarsförmågan vid olika antaganden om de resurser som en angripare kan sätta in.
Regeringen påpekar vidare att man inte nu kan bedöma det civila för- svarets förmåga, men att man efter ovan nämnda redovisningar kan göra det.
Den föreslagna neddragningen av anslaget till det civila försvaret kan också ifrågasättas mot bakgrund av att det fortfarande kvarstår brister inom Civil ledning och Telekommunikationer och att funktionernas förmåga av regeringen bedöms som inte godtagbar. Flera funktioner uppvisar dessutom brister när det gäller att lösa uppgifterna vid angrepp med kemiska stridsmedel. Neddragningen stämmer inte heller med innebörden av propositionens text om en ökad satsning på det civila försvarets verk- samhetsområden.
Regeringen säger också att det civila försvaret i allmänhet, när så är möjligt, skall anpassas till och kunna ingå i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Hur och i vilken omfattning anges inte samtidigt som regeringen föreslår att anslaget dras ner.
Utredning av det civila försvarets roll inom totalförsvaret
Avsnittet om det civila försvaret ger ett intryck av osäkerhet och en känsla av att läget inte är under kontroll. Den osammanhängande bilden visar på en verksamhet, vilken man inte riktigt vet hur den ska utformas på bästa sätt. Det finns därför anledning att göra en övergripande utredning av hela det civila försvaret inklusive de olika frivilliga organisationernas plats och roll inom totalförsvaret. En sådan utredning kan bl a motiveras med
- det civila försvarets uppgift att i samverkan med totalförsvaret skydda civilbefolkningen,
- vikten av att ta till vara alla resurser för att göra det framtida försvaret så heltäckande som möjligt,
- betydelsen av att ta till vara den folkliga förankringen, som de frivilliga organisationerna utgör,
- vikten av att se och behandla alla delar av det civila försvaret som lika mycket värda utifrån respektive funktion.
Funktionen Ordning och säkerhet
Rikspolisstyrelsen är funktionsansvarig myndighet. Målet för funktionen är att under höjd beredskap snabbt kunna ge skydd åt totalförsvarsviktiga anläggningar, kunna upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället och kunna lämna allmänheten skydd och hjälp.
I Försvarsbeslut 96 angavs att beredskapspolisorganisationen under försvarsbeslutsperioden skulle utökas till att omfatta 15 000 beredskaps- poliser. Beredskapspolisen, som kan sättas in i ett tidigt skede vid höjd beredskap, skall vara en kvalificerad resurs bl a för bevakning av skyddsobjekt.
Mot bakgrund av att infrastrukturfunktionerna uppvisar brister vad gäller bevakning och skydd av vitala anläggningar och objekt samt att beredskaps- polisorganisationens förmåga att fullgöra sina uppgifter att skydda total- försvarsviktiga anläggningar har begränsats bör en funktionsgenomgång göras. Hotbildsförändringar och den ökande sårbarheten i det fredstida samhället vad gäller elförsörjning, telekommunikationer och datasystem visar på nödvändigheten av att kartlägga behovet av det framtida skyddet och bevakningen av samhällsviktig verksamhet.
Kustbevakningen
Kustbevakningen har till uppgift att utföra sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss.
Utvecklingen i vårt närområde liksom Sveriges medlemskap i EU har för Kustbevakningens del inneburit ett väsentligt ökat övervakningsbehov till sjöss. Till sjöss är kustbevakaren både polis och tullare, vilket är två viktiga förutsättningar för att klara den omfattande gräns- och sjöövervakningen, som omfattar EU:s längsta yttre gräns. Avvecklingen av de inre gränserna genom Sveriges anslutning till Schengenavtalet innebär att gränskontrollen måste intensifieras så länge de kompensatoriska åtgärderna inte fungerar tillfredsställande.
Förutom den civila gränskontrollen, fiskekontrollverksamheten och säkerhetsarbetet har Kustbevakningen huvudansvaret för miljöräddning till sjöss. Oljeutsläpp är det vanligaste problemet och de alltmer omfattande sjötransporterna av olja och farligt gods ökar behovet av övervakning. Snabba ingripanden är viktiga för att kunna begränsa utsläppen och kunna identifiera fartyg som orsakat utsläpp. Det är 50 till 100 gånger dyrare att sanera en strand än att ta upp oljan till sjöss. Ytterligare två kombinationsfartyg bör införskaffas som förstärker övervakningen i Skagerrak och Östersjön.
För att kunna möta utökade krav på gräns- och fiskekontroller och miljö- skydd till sjöss anser Kristdemokraterna att Kustbevakningens resurser bör förstärkas. Vi avsätter 40 miljoner kronor för detta ändamål. I vårt budget- förslag utökas ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar anslag C 1 Kust- bevakningen med 40 miljoner kronor för år 2000 till 479 996 000 kronor.
Ekonomisk ram för utgiftsområde 6 Totalförsvar
De ekonomiska ramar som regeringen och Centerpartiet kommit överens om innebär dramatiska nedskärningar för försvaret. Kristdemokraterna kan inte medverka till ett sådant beslut i ett läge där konsekvenserna inte kan överblickas. De stora nedskärningarna ger, i ett läge när Försvarsmaktens ekonomi utsatts för stora påfrestningar och instabila regler, ringa trovärdighet åt viljan att utforma framtidens försvar. Tillgången på mänsklig kompetens måste tillgodoses för att Försvarsmakten ska kunna ha god förmåga att hantera morgondagens krav.
För att undvika materielförstöring, vidmakthålla kompetens och en stabil grund för anpassningsförmågan avsätter Kristdemokraterna 1 300 miljoner kronor år 2000 samt 400 miljoner kronor för år 2001, dvs sammanlagt 1 700 miljoner kronor för återstoden av innevarande försvarsbeslutsperiod. År 2002, som är första året på nästa försvarsbeslutsperiod, tillför vi 1 000 miljoner kronor då vi ej accepterar den föreslagna ramsänkningen.
I avvaktan på resultatet av den pågående pliktutredningen föreslår Kristdemokraterna att dagersättningen för de totalförsvarspliktiga höjs med 10 kronor per dag från nuvarande 40 kronor till 50 kronor per dag. För detta ändamål avsätts 50 miljoner kronor.
Sammantaget innebär förslagen att i Kristdemokraternas budgetförslag utökas ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar anslag A 1 Förbands- verksamhet och beredskap m m med 1 350 000 000 kronor för år 2000 till 20 893 954 000 kronor.
För att kunna möta utökade krav på gräns- och fiskekontroller och miljöskydd till sjöss anser Kristdemokraterna att Kustbevakningens resurser bör förstärkas. Vi avsätter 40 miljoner kronor för detta ändamål. I vårt budgetförslag utökas ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar anslag C 1 Kustbevakningen med 40 miljoner kronor för år 2000 till 479 996 000 kronor.
Mot denna bakgrund yrkar Kristdemokraterna i sin budgetmotion avslag på regeringens förslag till ramar för åren 2000-2002. Sammantaget innebär förslagen att i Kristdemokraternas budgetförslag utökas ramen för utgiftsområde 6 Totalförsvar med 1 390 000 000 kronor för år 2000 till 48 038 614 000 kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade resurser till Försvarsmakten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig verksamhet som vidmakthåller och utvecklar de angivna förmågorna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformering av pliktsystemet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen bör återta givna delegeringar av beslut om ersättning till tjänstgörande pliktpersonal från regeringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en höjning av dagersättningen för totalförsvars- pliktig personal från 40 kr till 50 kr per dag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kapaciteten att hävda vår territoriella integritet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en särskild skrivelse om anpassning årligen skall redovisas för riksdagen i samband med budgetpropositionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att intensifiera arbetet med att utveckla interoperabiliteten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en flexibelt sammansatt snabbinsatsbataljon,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge den svenska försvarsindustrin goda möjligheter att engagera sig i angelägna projekt,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fullfölja påbörjade samarbetsprojekt som motiveras av Försvarsmaktens framtida behov,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av de frivilliga organisa- tionernas plats och roll inom totalförsvaret,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompletteringar av länsstyrelsernas instruktioner i fred,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en övergripande och heltäckande utredning om det civila försvaret,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionen Ordning och säkerhet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förstärkning av Kustbevakningens resurser,
17. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för år 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 6 Totalförsvar enligt uppställning: 18. Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag Kristdemokraterna )
Stockholm den 29 september 1999
Åke Carnerö (kd)
Margareta Viklund (kd)
Amanda Agestav (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Ingrid Näslund (kd)
Fanny Rizell (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Mats Odell (kd)
Dan Ericsson (kd)