med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret
1 Sammanfattning
Regeringens proposition 1999/2000:30, Det nya försvaret, gör Sverige
svagare. Det är en i hast framkastad idéskiss som grundar sig på en
ekonomisk ram som dikterats av samarbetet med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. Det mest allvarliga är att förslaget till inriktning på det
framtida försvaret saknar grund i en trovärdig säkerhetspolitisk
bedömning. I stället för att utveckla försvaret påbörjas den mest
omfattande nedrustningen av det svenska försvaret sedan 1925 års
försvarsbeslut.
Regeringens nedrustningsförslag går helt i otakt med utvecklingen i
omvärlden. Varken den grundläggande osäkerheten kring Rysslands framtida
utveckling eller EU:s snabbt framväxande försvarsdimension och de krav det
ställer på Sveriges försvar har tillåtits påverka förslagen. Om regeringens
inriktning blir verklighet kommer vår förmåga att försvara Sverige att bli
geografiskt begränsad till ett område, t.ex. Stockholmsområdet. Vad gäller
våra intressen i och på omgivande havsområden begränsas våra möjligheter
att verka på flera platser. Uthålligheten i krishantering äventyras också. Det
svenska luftförsvaret urholkas genom otillräckliga satsningar på modernt
luftvärn och kraftiga begränsningar vad gäller JAS-systemets beväpning och
utrustning. Möjligheterna att bygga upp det svenska försvaret för att kunna
möta en brett upplagd invasion begränsas genom det lilla antalet förband som
blir kvar. Sveriges möjligheter att aktivt bidra till fred och säkerhet genom
krishantering i såväl närområdet som längre bort urholkas eftersom basen för
att verka med förband utomlands mer än halveras.
Bristerna i försvarets förmåga är inte resultatet av en medveten politik.
Vad försvaret skall kunna har blivit en restpost i en enbart ekonomisk kalkyl.
Det gör det framlagda förslaget än mer ansvarslöst. Det försätter Sverige i
osäkerhet.
Vi förordar i denna motion en annan försvarspolitisk inriktning än
regeringens. Vi föreslår att regeringens proposition avvisas i sin helhet. I
stället bör ett brett förankrat försvarsbeslut förberedas. Den gångna vinterns
medvetna förstörelseprocess måste få ett slut. En ny försvarskommitté bör
ges i uppgift att ta fram ett heltäckande och sammanhållet förslag för
perioden 2002-2004. Än finns tid till eftertanke och framtagande av säkert
underlag.
Vi vill att Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik
kräver stöd av ett militärt försvar som är insatsberett, samtidigt som
förutsättningar för en framtida upprustning bibehålls och utvecklas. Det
ställer dock krav på en verklighetsförankrad politik som samtidigt tar vara på
de möjligheter till samarbete över gamla nationsgränser och mellan folken
och som motverkar de hot och osäkerheter som i dag finns. Kraven är på
många sätt större på svensk säkerhets- och försvarspolitik än under den tid då
spänningen mellan öst och väst var den dominerande säkerhetspolitiska
utmaningen. Att hotet om det stora kriget mellan öst och väst ter sig avlägset
betyder inte att riskerna för krig och militärt maktspråk inte längre existerar.
För det första kännetecknas den säkerhetspolitiska situationen i och kring
Europa av fler osäkerheter i dag än under det kalla kriget. Storkrigsrisken är
visserligen mycket liten, och därmed också det överhängande hotet mot vårt
lands existens, men andra risker framstår i gengäld som större.
För det andra har gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet
förlorat relevans. Det säkerhetspolitiska samarbetet handlar om ansvar när
det går snett. Den förda politiken verkligen sätts på prov när vi måste kunna
hjälpa våra grannar.
Den euroatlantiska säkerhetsordningens huvuduppgift är att värna friheten
och freden genom att omöjliggöra aggression och förtryck i Europa.
Säkerhetsordningen bygger på att länderna solidariskt tar ansvar för att
förverkliga målen. Det handlar om att i fredstid fläta länderna samman
genom fri rörlighet och ett brett samarbete kring gemensamma frågor. Det
fredliga samarbetet förebygger konflikter och förhindrar motsättningar.
Sveriges operativa förmåga för militär krishantering måste därför bygga på
integration och samarbete i Europa.
Sverige har under senaste åren gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken.
I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och
nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk
politik. Vi menar att den bästa säkerhetspolitiska lösningen i Östersjöområ-
det är att de tre baltiska länderna snarast blir medlemmar i EU och
tillsammans med Sverige och Finland, om Finland så önskar, också med-
lemmar i Nato. Ett svenskt medlemskap i Nato är ett naturligt steg på den
väg mot utökad säkerhetspolitiskt samarbete som varit Sveriges under det
senaste decenniet.
Detta skulle innebära en samlad Östersjölösning, som skulle ge trygghet i
hela området. Den skulle också innebära att de nordiska länderna delade
samma säkerhetsordning och därmed skulle möjligheterna att bygga gemen-
samma lösningar och samarbete underlättas.
Det viktigaste steget nu är att Sverige driver på den säkerhets- och för-
svarspolitiska dimensionen i EU, där ett första steg tas vid toppmötet i
Helsingfors den 10-11 december 1999. I det fortsatta arbetet under år 2000
måste Sverige fullt ut medverka för att stärka Europas militära kapacitet och
dess förmåga att ta ett ökat ansvar för den europeiska säkerheten.
Med regeringens förslag till försvarsbeslut blir Sverige svagare. Vårt
nationella försvar, som är vårt allra viktigaste bidrag till stabiliteten i
närområdet, urholkas. Detta samtidigt som osäkerheten om och när vi i verk-
ligheten kommer ett kunna bidra ordentligt till den militära krishantering,
som nu står i centrum för både EU och Nato, är grundläggande. Regeringen
har inte brytt sig om att analysera hur utvecklingen av EU:s försvars-
dimension kommer att påverka svenskt försvar. I stället fortsätter man på den
inslagna nedrustningsvägen som om ingenting har hänt. EU ställer krav, men
vi svarar med exempellös nedrustning.
Framför allt på två punkter skiljer sig den moderata synen på försvars-
politiken från regeringens:
- Vi är inte beredda att inteckna nedgången i rysk militär förmåga på
samma sätt som regeringen gör i sin proposition. Osäkerheten är alltjämt
det dominerande draget i utvecklingen i vårt närområde.
- Vi vill inte dra så stora växlar som regeringen på den politiska förmågan
och handlingskraften att i tid förutse behovet av upprustning och utveck-
ling av vår militära förmåga. Det behövs en bättre säkerhetsmarginal i
form av fler kvalificerade förband på olika beredskapsnivåer.
- Vi har en högre ambition att utveckla ett både större och bättre försvar
som kan lösa dagens uppgifter och möta framtidens utmaningar.
Det är omöjligt att vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad
händelse är inledningen till en allvarlig kris, svår påfrestning på
samhället, krig eller bara en vardaglig händelse som kan hanteras "på
normalt" sätt. Det är bara historikerna som efteråt sätter etiketter på det
inträffade. I den historiska belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd
vidtagits. Många exempel ur historien pekar också på att beslutsfattare
hade tillgång till adekvat information men man ville inte tro på de
konsekvenser den pekade mot. Önsketänkande har alltför ofta dominerat
beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas utgående från bristande
information och mot en okänd framtid.
Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste byggas också för att
kunna möta morgondagens osäkerhet. Försvaret skall kunna verka under
olika omständigheter även vid osannolika händelseutvecklingar. Försvaret
måste därför ha en inbyggd förmåga att anpassas till förändringar i om-
världen. Vi anser i motsats till regeringen att det inte går att rusta upp
försvarets storlek och styrka snabbt och enkelt. Våra möjligheter att anpassa
försvaret för att verka i olika situationer skall skapa reella möjligheter att
aktivt använda detta som en del i den dagliga säkerhetspolitiken.
Moderaternas utgångspunkter för försvarets utveckling är följande:
- Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande upp-
giften.
- Förmåga att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall
öka.
- Försvarsresurserna skall vara utformade både för det nationella försvaret
och för internationella insatser.
- Försvaret skall anpassas till de euro-atlantiska säkerhetsstrukturerna.
- Handlingsfrihet för ett Natomedlemskap skall upprätthållas och
dessutom tillåtas påverka våra egna avvägningar redan nu.
- Förmågan att bygga upp ett starkare försvar i framtid skall säkerställas.
Försvarets viktigaste uppgifter:
- Hela landet skall försvaras. Försvaret måste ha sådan förmåga och
beredskap att ingripande kan ske vid såväl avsiktliga som oavsiktliga
kränkningar samt att varje allvarligt syftande militärt eller civilt hot kan
mötas.
- Försvaret skall ha sådan styrka att Sverige kan stå emot försök till
påverkan genom våld eller hot om våld.
- Försvaret skall kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i
Europa i allmänhet och vårt närområde i synnerhet i nivå med regeringens
förslag. Flyg- och marinstridskrafter bör delta fullt ut i internationella
insatser i takt med att förmågan utvecklas. För detta krävs dels
investeringar, dels att medel avdelas också för insatser.
Grunden är att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och
ockupation. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras
för att landets militära enheter blir lämpade att hävda svenskt territorium
och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra
nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Detta kräver
förmåga till väpnad strid. Försvaret får aldrig tillåtas att enbart bli en
bevakningsorganisation.
Utvecklingen mot ökad interoperabilitet är inte bara en grundläggande
förutsättning för internationella insatser utan också en förutsättning för
försvarets operativa förmåga att försvara landet. Denna utveckling -
internationaliseringen av försvaret - bör fortsätta och fördjupas samtidigt
som sjö- och flygstridskrafter inte får undantagas. Utöver att sätt upp det av
de nordiska länderna skisserade nordiska brigadförbandet bör Sverige ta
initiativ till att bilda en internationell sjöstyrka avsedd för insatser i
Östersjön
och Västerhavet. I denna bör de nordiska länderna utgöra kärnan.
Ett nytt försvarsbeslut bör ha följande inriktning:
Markstridsförbanden organiseras i tio brigader vid ett lika stort antal
regementen, men med en större differentiering än dagens. Artilleri- och
luftvärnsfunktionerna stärks i paritet med den övriga förbandsvolymen. För
ledning av brigaderna organiseras två divisionsstaber (fördelningsstaber)
varav den ena avser taktisk ledning av förband i främst norra Sverige.
Dessutom bör en brigadledning med tillhörande betjäningsförband organise-
ras för att kunna leda en multinationell nordisk brigad.
De marina stridskrafterna utvecklas mot 2 ytflottiljer med minst 4 divisio-
ner omfattande 16 till 20 ytfartyg. Ytterligare en flottiljledning organiseras
för att leda en internationell sjöstyrka. De moderna ubåtarna bibehålls.
Amfibieförbanden utökas och de rörliga kustartilleribataljonerna bibehålls.
Isbrytar- och sjömätningsförbanden bibehålls och ingår i försvarets krigs-
organisation.
Inom helikopterförbanden förordar vi att utvecklingen av mark- respektive
sjöoperativ förmåga även omfattar taktiskt uppträdande i sammansatta
förband såväl inom landet som vid internationella insatser. Utvecklingen av
attackhelikopterförmåga bör ske inom ramen för förbandsuppträdande.
Inom flygstridskrafterna förordar vi effektivast möjliga utnyttjande av det
antal flygplan som beställts. Vi vill pröva ett alternativ där fyra aktiva JAS
39-divisioner organiseras. Därutöver skall utbildningskapaciteten för
flygförare och tekniker samt tillgången på förtidsavgångna aktiva flygförare
medge att ytterligare divisioner krigsorganiseras upp till kapaciteten i totalt
antal anskaffade flygplan JAS 39 Gripen (8-12 divisioner). Den minskade
utspridningen i regeringens förslag medför att ett ökat skydd bör anskaffas
till flygflottiljernas uppställningsplatser för stridsflygplan.
Försvarsindustrin anpassas till omvärldsförutsättningarna. Sverige bör
arbeta för införandet av gemensamma EU-regler för export av försvars-
materiel. En översyn av tillämpningen av dagens exportregler kombineras
med en aktiv integration av svensk kompetens med andra länder.
Pliktsystemet bör ses över i syfte att skapa ett hållbart system för uttagning
av pliktpersonal oavsett dagsbehovet. Systemet skall kunna fungera oavsett
vilket antal som tas ut och vara accepterat också om endast en mindre del av
årskullen verkligen tas ut och genomför grundutbildningen.
Vi vill pröva möjligheterna att utforma en ny befälsordning med dels flera
parallella officerskarriärer, dels där nuvarande karriär för yrkes- och reserv-
officer slås samman till en och samma. I det sammanhanget är det viktigt att
också formerna för rekrytering, såväl på värnpliktens grund som senare i
livet, är så fria som möjligt. Yrkesväxling flera gånger under livet bör vara
ett naturligt inslag i den militära karriären.
Vi vill även pröva möjligheterna att med en obligatorisk grundläggande
soldatutbildning som grund rekrytera människor till olika utbildningar och
verksamheter inom hela försvaret.
2 Vi avvisar regeringens nedrustning
Regeringen gör Sverige svagare. Det är en i hast framkastad idéskiss som
grundar sig på en ekonomisk ram som dikterats av samarbetet med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det mest allvarliga är att förslaget till
inriktning på det framtida försvaret saknar grund i en trovärdig
säkerhetspolitisk bedömning. I stället för att utveckla försvaret påbörjas
den mest omfattande nedrustningen av det svenska försvaret sedan 1925
års försvarsbeslut.
Regeringens nedrustningsförslag går helt i otakt med utvecklingen i
omvärlden. Varken den grundläggande osäkerheten kring Rysslands framtida
utveckling eller EU:s snabbt framväxande försvarsdimension och de krav det
ställer på Sveriges försvar har tillåtits påverka förslagen. Om regeringens
inriktning blir verklighet så kommer vår förmåga att försvara Sverige att bli
geografiskt begränsad till ett område, t.ex. Stockholmsområdet. Vad gäller
våra intressen i och på omgivande havsområden begränsas våra möjligheter
att verka på flera platser. Uthålligheten i krishantering äventyras också. Det
svenska luftförsvaret urholkas genom otillräckliga satsningar på modernt
luftvärn och kraftiga begränsningar vad gäller JAS-systemets beväpning och
utrustning. Möjligheterna att bygga upp det svenska försvaret för att kunna
möta en brett upplagd invasion begränsas genom det lilla antalet förband som
blir kvar. Sveriges möjligheter att aktivt bidra till fred och säkerhet genom
krishantering i såväl närområdet som längre bort urholkas eftersom basen för
att verka med förband utomlands mer än halveras.
Bristerna i försvarets förmåga är inte resultatet av en medveten politik.
Vad försvaret skall kunna har blivit en restpost i en enbart ekonomisk kalkyl.
Det gör det framlagda förslaget om försvaret än mer ansvarslöst. Det för-
sätter Sverige i osäkerhet.
Vi förordar i denna motion en annan försvarspolitisk inriktning än
regeringens. Vi föreslår att regeringens proposition avvisas i sin helhet. I
stället bör ett brett förankrat försvarsbeslut förberedas. Den gångna vinterns
medvetna förstörelseprocess måste få ett slut. En ny försvarskommitté bör
ges i uppgift att ta fram ett heltäckande och sammanhållet förslag för
perioden 2002-2004. Än finns tid till eftertanke och framtagande av säkert
underlag.
Moderaterna föreslår
- att regeringens proposition avslås samt
- att en ny försvarskommitté, med tydliga direktiv som utgår från Sveriges
behov och intressen i stället för en på förhand given ekonomisk ram, tar
fram ett förslag till ett nytt försvarsbeslut som grundas på realistiska
säkerhetspolitiska avvägningar.
Försvarspolitiken vilar på säkerhetspolitiken. Den måste ligga till grund
för inriktningen och dimensioneringen av den svenska försvarsmakten.
Det är omöjligt att vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad händelse
är inledningen till en allvarlig kris, svår påfrestning på samhället, krig eller
bara en vardaglig händelse som kan hanteras "på normalt" sätt. Det är bara
historikerna som efteråt sätter etiketter på det inträffade. I den historiska
belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd vidtagits. Många exempel ur
historien pekar också på att beslutsfattare hade tillgång till adekvat informa-
tion men man ville inte tro på de konsekvenser den pekade mot. Önske-
tänkande har alltför ofta dominerat beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas
utgående från bristande information och mot en okänd framtid.
Bristande underlag och ensidigt förhoppningsfulla bedömningar om
framtiden får inte vara grunden för riksdagens beslut om försvarets
framtida utformning.
Regeringen har medvetet valt en destruktiv hantering av
försvarsfrågorna. Hårt trängd av de försvarsfientliga partierna tvingades
försvarsministern och Socialdemokraterna i riksdagen förra hösten att ge
upp striden om den tidigare helt självklara kompensationen för effekten
av likviditetsindragningen på 14,6 miljarder kronor i samband med den
fulla tillämpningen av anslagsförordningen. Försvarsplaneringen
kollapsade slutgiltigt och offrades på det rödgröna samarbetets altare. I
stället för att förhandla vidare valde Socialdemokraterna att avsluta
samtalen och i stället göra upp med Centerpartiet.
Förutom att uppgörelsen var svag i sak saknade den majoritetsstöd i
riksdagen. På det sättet kastades försvarspolitiken ut på en osäker arena,
samtidigt som uppgörelsens innehåll inte löste problemen - vare sig
kortsiktigt eller långsiktigt. Socialdemokraterna hade chansen att göra upp
över blockgränserna, men valde medvetet smalast möjliga bas och sämsta
möjliga politik.
Försvarspolitiken måste präglas av stabilitet och fasta spelregler. Löftesbrott
och tvära kast kostar skattebetalarna långt mer än vad det smakar.
Den politik som presenteras i propositionen bygger på en av Försvars-
beredningen skapad verklighet med fromma förhoppningar och en skev
världsbild för att motivera nedrustningen av svenskt försvar. Den bygger, i
likhet med den brittiska försvarspolitiken på 1930-talet, på principen om "no
war in ten years' time." Det är såväl praktiskt som intellektuellt ohederligt
att
bygga försvarspolitiken på en sådan förutsägelse.
Om framtiden vet ingen säkert. Att dra ut dagens trender tio år framåt i
tiden riskerar leda till säkerhetspolitiska glädjekalkyler och till att det till
synes osannolika men fullt möjliga utesluts som grund för försvarspolitiken.
Ett exempel av många är utvecklingen i Europa under de senaste tio åren.
Vem kunde 1989 förutse denna?
Rysslands successiva inlemmande i Europa är avgörande för en stabil
utveckling i vår del av världen. Men Rysslands framtid avgörs i första hand
på rysk jord. Den senaste tidens händelser i Tjetjenien och det instabila
politiska läget inför kommande duma- och presidentval gör varje förut-
sägelse i grunden osäker. Vår försvarspolitik måste därför ha en ordentlig
säkerhetsmarginal i stället för att leva på hoppet om den eviga freden.
Regeringen drar också stora växlar på sin egen förmåga och handlingskraft
vad gäller att i tid förutse behovet av upprustning och utveckling av vår
militära förmåga. Anpassningsprincipen är samtidigt nödvändig och omöjlig.
Det behövs en större säkerhetsmarginal i form av fler kvalificerade för-
band på olika beredskapsnivåer.
Men den svenska försvarspolitiken handlar inte längre bara om försvaret
av Sverige. Det rena invasionsförsvarets endimensionella syn på
försvaret är fortfarande en viktig del, men inte längre hela verkligheten.
Vid sidan av den mer passiva, defensiva, hotrelaterade dimensionen
måste försvaret byggas om för att klara också snabbt uppkomna
utmaningar med krav på omedelbara insatser. Det kräver att vår militära
förmåga innehåller också aktiva och mer "offensiva" komponenter. Vad
gäller denna tyngdpunktsförskjutning tycks socialdemokrater i ord vara
överens med oss moderater, men i praktisk handling saknas i regeringens
proposition den nödvändiga höjningen av ambitionsnivån. Försvarets
styrka blir en restpost i en ekonomisk kalkyl vars grundvillkor dikterats
av regeringen, Vänstern och Miljöpartiet.
Med regeringens förslag till försvarsbeslut blir Sverige svagare. Vårt
nationella försvar, som är vårt allra viktigaste bidrag till stabiliteten i
närområdet, urholkas. Detta samtidigt som osäkerheten om och när vi i verk-
ligheten kommer att kunna bidra ordentligt till den militära krishantering,
som nu står i centrum för både EU och Nato, är stor. Regeringen har inte
brytt sig om att analysera hur utvecklingen av EU:s försvarsdimension
kommer att påverka svenskt försvar. I stället fortsätter man på den inslagna
nedrustningsvägen som om ingenting har hänt. EU ställer krav, men vi svarar
med exempellös nedrustning.
Sveriges röst i världen blir på så sätt också svagare. Militär förmåga att
försvara sitt eget land men också att kunna bidra i ordentlig omfattning när
världssamfundet kallar spelar faktiskt roll, alldeles oavsett vad vi ibland lite
militärt naiva svenskar tror och tycker. Den nedrustning av försvaret som nu
förbereds kan komma att bli ett historiskt misstag av samma dignitet som
1925 års försvarsbeslut.
I regeringens säkerhetspolitiska analys reduceras Sverige till en obetydlig
småstat som ingenting vill och som inte kan påverka någonting. Kvar blir
bara ett passivt analyserande av nuläget och ensidiga och ofullständiga
bedömningar av den framtida utvecklingen. Önskedrömmar och förhopp-
ningar präglar analysen i stället för nödvändig realism. Sverige förblir en
åskådare i det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet. När säkerhetspoliti-
ken töms på väsentliga delar av sitt innehåll förfaller försvarspolitiken till
en
budgetfråga och ett kattrakande om nedläggningar av enskilda förband runt
om i Sverige.
Den socialdemokratiska regeringen saknar uppfattningar i avgörande
säkerhetspolitiska frågor. Idéer om hur den europeiska säkerhetsordningen
skall byggas lyser med sin frånvaro. Sverige har gått från att under 90-talets
första del vara pådrivande till att bli en bromskloss. Av rädsla för kritik,
eller
splittring i de egna leden, undviker man ställningstaganden på varje punkt.
Det riskerar att föra in Sverige i ett svårare säkerhetspolitiska läge. Det är
en
osäkerhetspolitik snarare än en säkerhetspolitik.
Regeringen proposition saknar dessutom en helhetssyn och en reell analys
av den verklighet som vi lever i och som är nödvändig vid beslut om
verksamhet som i hög grad berör Sverige som nation.
Försvarsplaneringen kan inte bygga på dagens gynnsamma läge och
relativa stabilitet utan måste utgå från de krav som en i grunden osäker fram-
tid ställer på svensk militär förmåga.
Det är en avgörande skillnad mellan planlös avveckling och planerad
utveckling. Det är därför vi moderater avvisar regeringens försvarspolitik.
Svensk säkerhets- och försvarspolitik får inte grundas på önskedrömmar
och förhoppningar. Säkerhetspolitiken måste stödjas av ett försvar som
alltid har en beredskap också för det osannolika.
3 Planlös avveckling av svenskt försvar
3.1 Nedrustning i otakt med omvärlden
Den planerade svenska nedrustningen står i bjärt kontrast till
utvecklingen i vår omvärld. Efter det brittisk-franska initiativet hösten
1998 att ge EU muskler också för militär krishantering har utvecklingen
gått mycket snabbt. I ljuset av erfarenheterna från Kosovokriget
beslutade EU:s toppmöte i Köln i maj 1999 att en europeisk
försvarsdimension skall förverkligas. Mycket talar för att en ytterligare
acceleration av beslut, planer och begynnande genomförande kommer att
ske under det franska ordförandeskapet nästa år. Men den svenska
regeringen står inte bara vid sidan om av hänsyn till de partier med vilkas
stöd man innehar regeringsmakten. Genom den snabba nedrustning som
planeras verkar man i direkt motsatt riktning som politiken i EU:s övriga
länder. När andra länder anstränger sig för att utveckla sin förmåga så
avvecklar Sverige en stor del av sin egen försvarsförmåga.
Vad gäller högstämda deklarationer om att deltaga i militär krishantering
saknas inte ord. I handling talar regeringen emellertid ett annat språk. När det
verkligen gäller saknas både vilja och förmåga. Hemtagandet av den svenska
bataljon som under snart sju år tjänat freden i Bosnien skedde för att
regeringen eljest inte kunde finansiera en insats i Kosovo. Kosovoinsatsen
skedde därmed på bekostnad av det mycket framgångsrika engagemanget i
Bosnien. I Kosovo kom Sverige sist. Det är ett misslyckande för Sveriges
ambitioner att bidra till freden i Europa.
Att svensk försvars- och säkerhetspolitik kommit att gå helt i otakt med
övriga Europas kommenterades i ansedda Financial Times ledare den 21
oktober:
"In it's wide-ranging defence review, finalised yesterday, Sweden is sending
out the wrong signal to the rest of Europe, and for that matter, to the US."
Sverige sänder ut fel signaler. I stället för en utveckling av det svenska
försvaret i harmoni med övriga Europa och för att därmed öka säkerheten
så blir det med regeringens politik motsatsen. Det är föga ägnat att stärka
frihet och fred i vår omvärld. Regeringens politik går stick i stäv med den
utveckling som för närvarande pågår inom Europeiska unionen.
I Europa pågår nu en intensiv debatt om nödvändigheten av att Europa
bättre förmår ta ansvar för sin egen säkerhet. Det handlar inte om att minska
USA:s roll, utan om att öka Europas egen förmåga. Också i detta avseende är
regeringen en passiv betraktare i stället för att driva på en utveckling som
ligger i Sveriges intresse. På så sätt marginaliseras Sverige i Europa-
samarbetet.
3.2 Oklart och ofullständigt underlag
Regeringens proposition är i många stycken oklar och ofullständig som
underlag för ett heltäckande riksdagsbeslut om försvaret. De föreslagna
uppdragen ryms med stor sannolikhet inte inom den angivna ramen.
Organisationen är för liten. Regeringens förslag till
förbandsnedläggningar är inkonsistent och innebär onödig
kapitalförstöring. Finansieringen är i många fall oklar och otillräcklig.
Sammantaget kommer detta sannolikt att leda till nya nedläggningar,
ökad misstro mot försvarets ledning och mot politiska beslut.
Materiel- och verksamhetsplanering verkar ha skett var för sig. Bespa-
ringarna tycks vara beräknade som förändringsbudgetering, vilket inte är
tillförlitligt med de stora ändringar som nu föreslås. Regeringens förslag
kommer dessutom att innebära stora svårigheter för personalförsörjningen,
ombeväpningen från JA 37 Viggen till JAS 39 Gripen samt stora brister i
kompetens under och efter omstruktureringen. Det senare inte minst inom
artilleriet och för fartygssystemen. Risken för systemkollaps i hela funktioner
är uppenbar. Ingen vet hur resultatet i slutänden av den process som inletts
kommer att se ut.
Regeringen föreslår endast ett förband för respektive funktion (special-
truppslag inom armén). Dessa blir för få för att kunna genomföra integrerad
utbildning i brigadförband vid flera platser. Den naturliga samverkan uteblir.
Utbildning och övning i vintermiljö blir begränsad. När den genomförs måste
förbanden resa och förläggas på annan ort till stora kostnader. Någon analys
av ledningen i den nya organisationen har inte gjorts. Detta sannolikt på
grund av att en bärkraftig och sammanhållen ledningsfilosofi saknas.
Den gemensamma arbetsgruppen tycks vad gäller grundorganisationen
enbart har prövat befintliga förband som statiska klossar. Antingen platsar de
enligt arbetsgruppen och därmed regringen i den framtida organisationen
eller så gör de det inte. Det är anmärkningsvärt att man inte har prövat andra
former för och ett samordnat utnyttjande av tillgängliga resurser regionvis.
Det saknas ett konstruktivt nytänkande med en samordning inom ramen
för försvarsmaktsförband.
Exempel på detta skulle ha kunnat vara:
- en brigadstridsgrupp organiseras i Skåne,
- en flygflottilj organiseras i den sydligaste delen av Sverige,
- ett försvarsmaktsgemensamt underhålls- och logistikförband organiseras
i Blekinge,
- en försvarsmaktsgemensam stridsgrupp organiseras på Gotland och
- en brigadstridsgrupp organiseras i den nordligaste delen av Sverige.
I samtliga dessa exempel hade befintliga resurser i regionen kunnat
utnyttjas så kostnadseffektivt som möjligt. Därmed skulle också
Försvarsmakten getts möjligheter att organisera utbildningen på
effektivast möjliga sätt.
En grund för organisationsförändringen sägs ha varit att förband med bara
en funktion skall undvikas. Nu blir det fler solitärer som följd av regeringens
förslag. En annan grund sägs ha varit att inte omlokalisera verksamhet. I
många fall har politisk kohandel i stället för en rationell verksamhet styrt
aktuella förslag. Detta kan vara förnuftigt endast då det är en fråga om
rationellt, jämbördiga alternativ. Det regionalpolitiska inflytandet har uppen-
barligen varit mycket starkt.
Oförmågan att välja vilket eller vilka förband som skall avvecklas är i
många fall tydligt. Beslutsvåndan tycks vara stor. Att regeringen av politiska
skäl är beredd att riskera flygvapnets ombeväpning och den framtida utbild-
ningen av nya piloter är djupt olyckligt.
Regeringens förslag till grundorganisation blir ineffektiv och dyr. Att det
blir så är resultatet av bl.a. politisk kohandel.
Regeringen döljer nedläggningen av isbrytar- och sjömätningsförbanden
som blir en följd av regeringsbeslut (Näringsdepartementet) om civilbeman-
ning och utflaggning av isbrytar- och sjömätningsverksamheten. Den fram-
tida bemanningsformen har säkerhetspolitiska konsekvenser och är därmed
betydligt mer komplicerad än vad Näringsdepartementet tycks tro.
Regeringen uppvisar här brist på yrkeskunnande inom sjöförsvar och sjöfart
samt brist på förståelse för de säkerhetspolitiska, folkrättsliga och försvars-
politiska konsekvenser som en utflaggning av isbrytarverksamheten medför.
I propositionen saknas det en genomlysning av och ett konkret förslag till
Försvarsmaktens ledning och ledningen inom civilt försvar. Det är inte
försvarbart att nu besluta om och genomföra förändringar i lednings-
strukturen eftersom förslagen endast är skisser av principiell karaktär.
Vi anser också att avvecklingskostnaden för personal är underskattad.
Grundorganisation som regeringen föreslår i propositionen är större än vad
som legat till grund för de kostnadsuppskattningar som genomförts.
Regeringen till och med anmäler i propositionen att föreslagen organisation
inte ryms inom angiven ram liksom att de kostnader som uppstår när svenska
förband är insatta i internationell tjänst skall tas inom Försvarsmaktens ram.
Samtidigt är det ur personalförsörjningssynpunkter inte lyckligt att dela upp
besluten.
De aviserade paniknedläggningarna måste avvisas så att 10 000 anställda
och åtskilliga svenska bygder inte drabbas av regeringens oförmåga att han-
tera försvarsekonomin.
3.3 Försvarsförmågan blir otillräcklig
Det viktigaste skälet för vårt ställningstagande är att Sverige med rege-
ringens politik inte får ett bättre utan ett otillräckligt försvar. Regeringen
saknar idé och strategi för den framtida utformningen av försvaret. Det är
lätt att rasera men svårt att bygga upp.
3.3.1 Markstridsförband
Regeringens nedrustning saknar motstycke i närområdet. Fyra brigader
innebär att Sverige ställs i paritet med Danmark, trots uppenbara
skillnader i storlek, geografiskt läge och allianstillhörighet. 48
artilleripjäser innebär möjligheter att understödja 1 (möjligen två)
bataljoners anfall. Endast en starkt geografiskt begränsad del av Sverige,
t.ex. Stockholmsområdet, kan försvaras om vi har förutsett rätt plats och
rätt tid. Det torde då innebära att det även i framtiden kan komma att ta
nästan ett år innan utlovade förband kan ställas till det internationella
samfundets tjänst på aktuell plats. Att döpa om dagens förrådsställda och
hemförlovade krigsorganisation till "insatsorganisation" är ett enbart
kosmetiskt grepp. I verkligheten är de redovisade skillnaderna
marginella. Möjligheterna att sätta upp en aktiv bataljon, för försvar av
landet eller internationell insats, blir inte bättre än i dag.
Utbildningskvaliteten och förbandsomsättning i 16 s.k. insatsbataljoner
förblir ungefär som dagens 13 brigader.
3.3.2 Marina stridskrafter
Med regeringens och Centerns förslag kommer vår förmåga att ta till
vara svenska intressen i och på omgivande havsområden att begränsas till
ett à två av områdena Västerhavet, södra Östersjön, egentliga Östersjön
(Gotska sjön och ost Gotland) samt Bottniska viken. 12 ytstridsfartyg
räcker i praktiken inte till mer. Möjligheterna att med utbildningsförband
fortsätta den pågående minröjningen utefter baltiska kusten kan dessutom
gå förlorad. Möjligheterna till vintersjöfart på Norrland överlämnas åt
utländska redare och utflaggade fartyg. Vi avsäger oss våra möjligheter
att själva hålla öppet i Norrlandshamnarna.
3.3.3 Flygstridskrafterna
Med regeringens och Centerns förslag äventyras ombeväpningen från JA
37 Viggen till JAS 39 Gripen. Om utbildning av utländska piloter
dessutom genomförs kommer omskolningen av piloter från JA 37 till
JAS 39 inte att uppnå tillräcklig nivå på antalet piloter. Den
grundläggande flygutbildningen kommer att få organiseras på nytt från
grunden varvid antalet nyexaminerade piloter under lång tid riskerar att
bli mycket lågt. Kostnaden, såväl ekonomiskt som effektmässigt, vid
övergången mellan de två flygsystemen kommer att bli avsevärt högre än
beräknat, vilket kommer att leda till begränsningar i flygutbildningen
alternativt avveckling av ytterligare förband. Beväpningen av JAS 39
Gripen blir helt otillräcklig.
3.3.4 Anpassning
Försvaret skall byggas upp på sådant sätt att det är flexibelt och
anpassningsbart. Det kräver emellertid realistiska förutsättningar.
Regeringens deklarationer stämmer inte överens med föreslagen utveck-
ling. När regeringens nedrustningsbeslut väl är fullföljt saknas i stort för-
måga till den upprustning/anpassning som är en grundbult i regeringens
politik. Det beror såväl på materiella brister - artilleripjäser,
luftvärnssystem
och fartyg - som på kompetensen att utveckla, utbilda och genomföra
väpnad strid inom ett flertal områden, inte minst vad avser långräckviddig
bekämpning av alla typer av mål, precisionsbekämpning av rörliga mål med
indirekt eld och röja sjöminor. Utbildning av fartygsbesättningar går
förlorad. Det är dessutom anmärkningsvärt att regeringen föreslår riksdagen
att fatta beslut om insatsorganisationens inriktning när man samtidigt säger
att planeringen för flyg- och sjöstridskrafterna samt de nationella skydds-
styrkorna bör fördjupas. Detta är ytterligare ett bevis. Det brister i
underlaget
som regeringen grundar propositionen på.
Regeringens proposition innehåller en redovisning av insatsorganisationen.
Den innehåller inte någon beskrivning av krigsorganisationen. Uppenbar-
ligen bryr sig regeringen inte om denna. Den får bli det den blir.
4 Moderata utgångspunkter
4.1 Nationella intressen
Moderat försvarspolitik innebär ett både större och starkare försvar som
kan lösa dagens uppgifter och möta framtidens utmaningar. Ingen kan
lova att en ominriktning av försvaret i ett nytt försvarsbeslut inte innebär
nedläggningar. Med moderat försvarspolitik skapas förståelse hos de
anställda vid de enskilda förbanden för det nödvändiga i utvecklingen av
det framtida försvaret.
Oförändrade satsningar på försvaret ger chansen att utveckla försvaret i
stället för att avveckla stora delar av det. Nästa försvarsbeslutsperiod börjar
2002. Än finns det gott om tid för eftertänksamhet och väl avvägda beslut.
Endast en brett förankrad försvarspolitik ger förtroende för Sverige som
aktör internationellt och förmår skapa förtroende hos den svenska allmän-
heten.
På tröskeln till ett nytt decennium och ett nytt århundrade måste kraven
ställas högt. Sverige måste bli ett samhälle som erbjuder sina medborgare
både frihet och välfärd. Utan frihet uppnås ingen fred.
Det är i det fria samhället som individer kan ta sitt ansvar som med-
borgare. Det är i fria öppna samhällen, där respekten för individen står i
förgrunden, som toleransen och mångfalden kan stå stark. Det är på den
grunden civilisation, kultur och en god samhällsmoral överallt i världen bäst
kunnat utvecklas.
1990-talet har blivit omvandlingens decennium. Berlinmurens fall,
Sovjetunionens upplösning och den åtföljande frigörelsen av länderna i Öst-
och Centraleuropa förändrade på bara några år hela den politiska scenen i
Europa. Hundratals miljoner människor som hade levt i förtryck och ofrihet
kunde börja forma sin framtid i frihet och lägga grunden för en välstånds-
utveckling av samma slag som i de västliga industriländerna. Förutsätt-
ningarna för en fredlig utveckling är på många sätt större än någonsin i
europeisk historia.
Det är mot denna bakgrund som kraven på förnyelse av det svenska sam-
hället måste ställas. Vi har därför föreslagit åtgärder som skulle ge Sverige
en tydligare och mera konstruktiv roll i det nya Europa i en allt mera
komplex och globaliserad värld. Det som bör vara vägledande för svenskt
agerande är att
- arbeta för frihet och fred samt förbättrad levnadsstandard,
- skapa starka och nära internationella förbindelser,
- lämna stöd och hjälp till dem som strävar efter självständighet, frihet,
utveckling och en rimlig levnadsstandard,
- eftersträva meningsfull samverkan inom ramen för FN, EU, Nato och
andra internationella organisationer för att förebygga förtryck, konflikter
och krig för att därmed leva upp till vår strävan om en fredligare värld
samt
- kunna tillgripa tvångsmedel, om erforderligt understött av vapenmakt,
när våra intressen är hotade.
Europa måste ta ett ökat ansvar för sin egen säkerhet. Därför måste det
finnas en fast och förpliktigande säkerhetsordning i Europa som kan
förhindra aggression och andra brott mot folkrätten. Sverige har ett
medansvar.
Detta kräver ett starkt nationellt försvar och dessutom militär förmåga till
krishantering tillsammans med andra nationer.
4.2 Säkerhet i en komplex och föränderlig värld
Vi vill att Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik
kräver stöd av ett militärt försvar som är aktivt och insatsberett, samtidigt
som förutsättningar för en framtida upprustning bibehålls och utvecklas.
Det ställer krav på en verklighetsförankrad politik som tar vara på
möjligheterna till samarbete över gamla nationsgränser och mellan
folken och som motverkar de hot och osäkerheter som i dag finns. Det
ställer på många sätt större krav på svensk säkerhets- och försvarspolitik
än under den tid då spänningen mellan öst och väst var den dominerande
säkerhetspolitiska utmaningen. Att hotet om det stora kriget mellan öst
och väst ter sig avlägset betyder inte att riskerna för krig och militärt
maktspråk inte längre existerar.
Det hävdas med rätta att det är svårt att förutsäga framtiden. Våra säker-
hetspolitiska erfarenheter under det senaste kvartsseklet visar detta mycket
tydligt. På 1970-talet talade vår säkerhetspolitik om en fortsatt avspänning i
Europa. Ingen anade då att 1980-talet skulle domineras av undervattens-
operationer och kapprustning. 1980-talets försvarsutredningar försökte att se
lite längre. Ingen förutsåg då murens fall eller att 1990-talet skulle domineras
av krig på Balkan och att svenska förband skulle ställas under Natobefäl.
Sverige har avtal med nästan alla europeiska länder. Dessa förpliktelser
måste fullföljas och kan inte avbrytas om ett av dessa länder utsätts för
angrepp. Att Sverige skulle bryta förbindelsen i ett läge när ett förbundet
land är i behov av stöd skulle strida mot den solidaritet som hela det nordiska
samarbetet och Europasamarbetet bygger på.
Av detta kan två slutsatser dras:
Den första är att den säkerhetspolitiska situationen i och kring Europa
kännetecknas av fler osäkerheter i dag än under det kalla kriget.
Storkrigsrisken är mycket liten, och därmed också det överhängande hotet
mot vårt lands existens, men andra risker framstår i gengäld som större.
Den andra är att gamla föreställningar om neutralitet och alliansfrihet
förlorat relevans. Det säkerhetspolitiska samarbetet handlar om ansvar när
det går snett. Den förda politiken sätts på prov när vi måste kunna hjälpa våra
grannar.
Den euroatlantiska säkerhetsordningens huvuduppgift är att värna friheten
och freden genom att omöjliggöra aggression och förtryck i Europa.
Säkerhetsordningen bygger på att länderna solidariskt tar ansvar för att
förverkliga målen. Det handlar om att i fredstid fläta länderna samman
genom fri rörlighet och ett brett samarbete kring gemensamma frågor. Det
fredliga samarbetet förebygger konflikter och förhindrar motsättningar.
Sveriges operativa förmåga också för militär krishantering måste därför
bygga på integration och samarbete i Europa.
4.3 Omvärldsförändringar
Händelseutvecklingen i Östersjöområdet har under ett årtusende känne-
tecknats av ett ständigt skiftande maktspel. Tre centra kan urskiljas: ett i
öster, det ryska området, ett i väster, Sverige, och ett i söder, de skiftande
tyska och polska statsbildningarna. Under det senaste årtiondet har vi
upplevt det senaste omslaget i detta maktspel.
Sedan Tyskland återhämtat sig efter andra världskriget och rikshalvorna
därefter återförenats har landet även efter Sovjetunionens och Warszawa-
paktens upplösning på nytt främst orienterat sig mot kontinenten, nu genom
EU. Polen är numera med i Nato. Sverige har åter blivit den ojämförligast
största strandstaten i Östersjön.
Det kalla krigets tydliga och dramatiska konfrontation har ersatts av en
lång rad andra, mindre överskådliga och mer svårkontrollerade, möjliga
konfliktsituationer. De ställer på olika sätt andra och nya krav på svensk
försvarspolitik än de som präglade årtiondena efter andra världskriget. När
den säkerhetspolitiska stabiliteten inte bara är en fråga för allianserna blir
de
krav som säkerheten ställer större för varje enskilt land. Utvecklingen i vår
del av Europa har en direkt påverkan på vår egen säkerhet och de krav denna
ställer på svenskt försvar.
Vår egen säkerhet beror i hög grad på vad som sker i Ryssland.
Utvecklingen där är fortfarande grundläggande osäker. Det gäller såväl den
politiska inriktningen som den militära förmågan. Nationalistiska och
traditionalistiska krafter växer sig starkare. Det finns starka politiska
krafter
som vill återta det som man uppfattar som Sovjetunionens förlorade
områden. Man anser att den pågående utvecklingen innebär risk för fortsatt
isolering av Ryssland samt att Nato får kontroll över viktiga ryska
kommunikationsvägar i Östersjön. Europa och väst ses inte alltid som vänner
som vill hjälpa till och bidra till utvecklingen genom stöd, handel och annat
samarbete. Tvärtom uppfattas sådana åtgärder nästan som fientliga
handlingar.
Ryssland kan bara positivt utvecklas till en fri och demokratisk nation
tillsammans med Europa och övriga västvärlden. Samtidigt måste den
euroatlantiska säkerhetsordningen byggas tillsammans med Ryssland.
Strävan måste därför vara att försöka dra in Ryssland i det allt tätare
samarbetet. Men detta får aldrig ske på bekostnad av Rysslands grannar. De
baltiska länderna måste kunna känna sig trygga i sin relation till Ryssland.
Nedgången i rysk militär förmåga kan inte intecknas som en grund för
utformningen av framtidens svenska försvar på det sätt som regeringen
föreslår. De ryska stridskrafterna uppvisar redan i dag en annan och större
effektivitet i Tjetjenien än under åren 1994-1996. Därtill aviseras en femtio-
procentig ökning av de ryska försvarsanslagen, något som kan vara ett tecken
på en planmässig förstärkning av de ryska stridskrafterna. Det förtjänar
dessutom att påpekas att Ryssland har brutit ensidigt mot CFE-avtalet om
nedrustning i Europa.
Rysslands väg är således ännu mycket oklar. En sak är dock säker. Efter
duma- och presidentvalen under vinter och vår kommer Rysslands politiska
karta att vara förändrad.
Osäkerheten är alltjämt det dominerande draget i utvecklingen i vårt
närområde. Beträffande Ryssland men också Vitryssland och Ukraina har
osäkerheten snarast tilltagit sedan försvarsbeslutet 1996. Detta är huvud-
källan till tänkbara säkerhetspolitiska utmaningar i Sveriges närområde.
Trots denna genuina osäkerhet står Europa inför större möjligheter än på
mycket lång tid att säkra frihet, fred och välstånd. De normer för mänskliga
rättigheter och demokrati som är Europarådets kärna utgör ett förpliktande
åtagande för nästan alla Europas länder. Samarbetet mellan EU och länderna
i Central- och Östeuropa fortsätter och fördjupas. Även krigs- och
krisländerna på Balkan dras nu successivt in i processen.
Det kommer alltid att finnas risker för instabilitet och konflikt i vår del av
världen. Mot bakgrund av många århundradens växlande förhållanden
förefaller det därför väl optimistiskt att räkna med att ett varaktigt läge i
Östersjöområdet uppnåtts. Men Sverige kan påverka situationen genom vårt
eget agerande. Regionen måste stabilt integreras i ett sammanhållet Europa.
Detta sker bäst genom att ett i den euroatlantiska säkerhetsordningen fast
integrerat Sverige tar på sig en ledande roll - militärt och politiskt - i
Östersjöområdet. Den framväxande euroatlantiska säkerhetsordningen är av
avgörande betydelse för frihet, fred och stabilitet i hela Europa.
Svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar måste formas utifrån denna
verklighet och inte utifrån önskedrömmar.
4.4 Försvarspolitik
Det tillhör den offentliga maktens grundläggande uppgifter att värna
frihet och demokrati och därmed bidra till freden i vår del av världen. Vi
vill ha fungerande fora för säkerhetspolitisk samordning. Vi vill bevara
och utveckla de centrala institutionerna EU och Nato.
Det fria flödet av råvaror och färdiga produkter till och från länder utgör en
grund för välstånd. Den fria passagen till och från Östersjön är således av
stor betydelse för frihandel och fritt flöde av export och import till det
nordiska, ryska och baltiska området. Sverige har förbundit sig att folk-
rättsligt agera för att kontrollera, förhindra och beivra felaktigt utnyttjande
av
denna frihet.
Detta kräver fred och säkerhet och en effektiv handel. Det kräver en
politisk, ekonomisk och social stabilitet inte bara i Sverige och det omedel-
bara närområdet utan även i Europa i stort. Det ställer tydliga krav på
resurser så att vi kan försvara Sverige mot angrepp, hävda vår territoriella
integritet samt bidra till att säkra frihet och fred i vårt närområde och i
omvärlden. Dessa resurser kan också stärka det svenska samhället vid kriser
och katastrofer.
Försvarspolitikens yttersta mål är att säkra friheten genom att förebygga
krig. Vi skall försvara Sverige mot väpnat angrepp och ockupation.
Förmågan att försvara Sverige är därmed grundläggande för försvarets
inriktning. Försvaret skall dessutom hävda vår territoriella integritet och
bidra till fred och säkerhet i Europa. Därutöver skall de militära resurserna
kunna användas inom ett vidgat uppgiftsområde för att stärka samhällets
förmåga att förebygga kriser och kunna användas vid svåra påfrestningar i
fred.
Sverige skall ha möjligheter att påverka skeendet. I dagens läge fordrar
detta att vi har vilja och förmåga att utnyttja våra militära resurser för
krishantering och deltaga i internationella militära insatser på olika sätt. Att
påverka skeendet handlar om att utvecklingen bör gå i en riktning som
överensstämmer med vad vårt samvete och våra värderingar bjuder och med
våra nationella intressen. I förlängningen ligger bl.a. möjligheterna att
minska risken för att konfronteras med situationer som innebär hot mot vår
handlingsfrihet, våra vitala intressen eller vår självständighet. Däri ligger
också möjligheter att vi kan få politiskt stöd eller militär hjälp utifrån och
att
öka vår förmåga att nyttiggöra sådan hjälp som bjuds.
Försvarets inriktning skall vara en följd av de krav som vår säkerhets-
politik ställer. I fokus skall stå vad försvaret skall kunna. Det skall sedan
utformas så kostnadseffektivt som möjligt. Vi vill utveckla det mobiliserande
försvaret till ett också insatsberett försvar. Vi vill dessutom slå vakt om den
stora resurs som frivilligrörelserna utgör.
Försvaret skall inte bara klara dagens hot, utan måste byggas också för att
kunna möta morgondagens osäkerhet. Försvaret skall kunna verka under
olika omständigheter även vid osannolika händelseutvecklingar. Försvaret
måste därför ha en inbyggd förmåga att anpassas till förändringar i om-
världen. Vi anser i motsats till regeringen att det inte går att rusta upp
försvarets storlek och styrka snabbt och enkelt. Våra möjligheter att anpassa
försvaret till att verka i olika situationer skall därför skapa förutsättningar
för
att aktivt använda försvaret som en del i den dagliga säkerhetspolitiken så att
Sverige inte försätts i osäkerhet.
4.5 Förverkliga politiken
4.5.1 Utrikespolitiska medel
En hörnsten i svensk utrikespolitik är att stödja principerna i FN-stadgan,
där det viktigaste är förbudet mot anfallskrig, folkmord och
folkfördrivning. Sverige måste värna denna grundläggande del av den
internationella rätten. Att göra ett avsteg från den principen om ett land i
vårt närområde angrips vore orimligt. Det undergräver uppslutningen
bakom principen.
Säkerhetsstrukturerna i Europa utvecklas i snabb takt. Nato framstår
tydligt som ryggraden i den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som
alla partier i vårt land menar är målet för svensk politik. Det nya Nato, med
uppgifter också utöver den militära avskräckningen, växer fram samtidigt
som EU dels går mot utvidgning, dels förstärker den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken med en försvarspolitisk dimension.
Sverige har mycket starka intressen i närområdet, främst mänskligt och
kulturellt men också ekonomiskt, politiskt, strategiskt och militärt. En blick
på kartan borde exempelvis säga oss att det är en geopolitisk vinst av
historiska dimensioner att de baltiska staterna åter är fria demokratier. Likaså
har vi starka intressen av att de stora västmakterna alltfort är engagerade i
vår
regions framtida säkerhet. Fortsatt starkt amerikanskt engagemang i Europa i
allmänhet och Östersjöregionen i synnerhet är ett vitalt svenskt intresse. Den
transatlantiska länken är fortfarande avgörande för Europas säkerhet. Det
krävs mer av Sverige och Europa för att länken skall hållas vital.
Sverige har under de senaste åren gjort successiva vägval i säkerhets-
politiken. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett
öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del
av svensk politik. Men hur kan Sverige begära att hela Europa skall engagera
sig i säkerheten kring Östersjön samtidigt som Sverige självt förbehåller sig
rätten att inte engagera sig i övriga Östersjöländers säkerhet?
Vi menar att den bästa säkerhetspolitiska lösningen i Östersjöområdet är
att de tre baltiska länderna snarast blir medlemmar i EU och tillsammans
med Sverige och Finland, om Finland så önskar, också blir medlemmar i
Nato. Ett svenskt medlemskap i Nato är ett naturligt steg på den väg mot
utökat säkerhetspolitiskt samarbete som varit Sveriges under det senaste
decenniet.
Detta skulle innebära en samlad Östersjölösning, som skulle ge trygghet i
hela området. Den skulle också innebära att de nordiska länderna delade
samma säkerhetsordning och därmed skulle möjligheterna att bygga
gemensamma lösningar och samarbete underlättas.
Det viktigaste steget nu är att Sverige driver på den säkerhets- och för-
svarspolitiska dimensionen i EU, där ett första steg tas vid toppmötet i
Helsingfors den 10-11 december 1999. I det fortsatta arbetet under år 2000
måste Sverige fullt ut medverka för att stärka Europas militära kapacitet och
dess förmåga att ta ett ökat ansvar för den europeiska säkerheten.
4.5.2 Försvarspolitiska medel
Sverige bör sträva efter att vara en aktiv aktör i Europa i allmänhet och i
närområdet i synnerhet. Vår strävan måste vara att påverka skeendet. Vi
vill att försvarets förmåga skall stå i paritet med Sveriges
säkerhetspolitiska vilja. Hela landet skall kunna försvaras. Försvaret skall
kontinuerligt kunna användas för att hävda våra intressen och kunna
deltaga i internationella militära insatser på olika sätt. Det får heller inte
skapas en konstlad motsättning mellan internationella insatser och
försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Det
är två sidor av samma mynt. Detta gäller kanske särskilt för vårt
närområde och säkerheten i Östersjöområdet.
I Östersjön skall vi kunna motverka alla tänkbara kränkningar över och
under vattnet samt kunna hjälpa till att hålla sjövägarna till det baltiska
området öppna.
I Norrland är gränsen i öst och nordöst av avgörande betydelse för
utformningen av försvaret. Flyktingströmmar, men också militär aktivitet i
anslutning till baserna på Kolahalvön, utgör säkerhetspolitiska utmaningar.
Vår långa landgräns i norr motiverar ett starkt markförsvar.
I syd står nu sydöstra Östersjön i den säkerhetspolitiska blickpunkten. Här
möts EU och Ryssland, Nato och Ryssland men också det växande och det
fattiga Europa. Konfliktanledningarna är många. Sverige måste kunna hjälpa
till.
4.5.3 Moderat inriktning av försvarets omstrukturering och utveckling
Det moderna samhället är sårbart. Påtryckningar, konflikter ledande till
krig, kommer sannolikt inte att inledas med lätt identifierbara handlingar
som motiverar en svensk beredskapshöjning. I stället kommer sådana
påtryckningar troligen att föregås av händelser av annan karaktär t.ex. via
IT eller elproduktion eller indoktrinering via medierna, vilka skadar
samhället och minskar vår motståndskraft.
Att på en sådan indikation utöka den militära aktiviteten är ett svårt
politiskt beslut, då detta kan ge en oönskad utrikespolitisk signaleffekt. En
förstärkning av våra försvarsresurser och en militär beredskapshöjning
riskerar att komma för sent.
Våra försvarssystem skall också utformas så att de i fredstid kan utgöra
stöd åt samhället. En del av Försvarsmakten skall därför vara en freds-
utnyttjad insatsdel. Den skall vara verksam i ett större säkerhetspolitiskt
nätverk av operativa insatsstyrkor, civila resurser och mobiliserade strids-
krafter. Därmed blir våra försvarssystem en naturlig del av de resurser som
kan utnyttjas dagligdags i samhällets tjänst. Försvaret kommer då också att
utgöra en påtaglig tröskel för en framtida angripare av Sverige.
Med en utveckling mot ett försvar som uthålligt kan visa närvaro - på rätt
sätt och med anpassad signaleffekt - i närområdet och internationellt,
kommer den framtida försvarsmakten att få förmåga att bidra till stabiliteten i
världen. Försvaret måste öka förmågan att kunna deltaga i internationella
insatser. Försvaret skall också ha en så hög interoperabilitet att vi snabbt och
smidigt kan integreras i internationella försvarsstrukturer. Det ger också en
breddning och fördjupning av militärt kunnande.
Omvärldsutvecklingen i form av ny teknik och fler aktörer förstärker
behoven av militär förmåga av hög kvalitet. Den kan vi inte åstadkomma
ensamma. Vi måste utveckla och utvidga vårt internationella försvars-
materiella samarbete såväl inom traditionella områden som inom nya.
En god förmåga till väpnad strid är ett krav för såväl internationella
insatser som för att med kraft kunna hävda egna säkerhetspolitiska intressen
och territoriell integritet. Vi kan aldrig acceptera att det svenska försvaret
växlas ner till en bevakningsorganisation.
Genom att samverka öppet och samtidigt ha förmåga att verka dolt
upprättas en respektingivande försvarsförmåga. En stor del av den framtida
försvarseffekten ligger i att aktivt förebygga hot och risker i en flernationell
stabiliserande samverkan. Därigenom skapas nya förutsättningar för
effektiva försvarsinsatser i framtida scenarier.
Sverige behöver sammanfattningsvis både ett starkt nationellt försvar och
en utvecklad förmåga till militär krishantering tillsammans med andra
nationer. Vi bedömer att dessa båda krav kan inrymmas inom de ungefärliga
ekonomiska förutsättningar som fastställdes i 1996 års försvarsbeslut.
4.5.4 Säkerhetspolitisk förmåga
Det kalla krigets avslutning betydde varken att historien tog slut eller att
behovet av militära styrkor och insatser upphörde. Under de första fem
åren efter kalla krigets slut dog fler européer som resultat av krig än
under hela tiden mellan 1945 och 1991. Samtidigt får vi inte glömma att
fram till det kalla krigets slut har miljoner och åter miljoner öster om
järnridån förföljts, förts bort till arbetsläger och dödats av de
kommunistiska förtryckarregimerna.
Vi måste också inse att det är många människor i det forna Östeuropa som
fortfarande ser staten som garanten för sin försörjning och önskar den gamla
ordningen tillbaka. Även i Sverige finns krafter som sätter samhället före
individen och planhushållning före det fria samhället.
Dessa krafter kan växa sig starka och utgöra grogrund för konflikter. De
nya konflikterna har dels sin grund i ett behov av förändringar som under
femtio år hade undertryckts, dels i att makthavare, befriade från block-
disciplinens band, nu ser en möjlighet att förverkliga sina ambitioner. Till
bilden hör att avsevärda militära resurser disponeras och används av aktörer
som inte är erkända stater. Aktörernas karaktär varierar från kriminella ligor
till utbrytarstater.
Sverige bör aktivt driva på utvecklingen av EU:s militära förmåga att
hantera kriser. En sådan utveckling ger Europa möjligheter till gemensamma
insatser med hela bredden av västländernas militära resurser och Natos
kommandostruktur. Därmed skapas de resurser som erfordras då vi gemen-
samt behöver agera för att bilägga tvister samt dämpa och motverka kriser.
Samtidigt utvidgas samarbetet mellan länderna som deltar i den euro-
atlantiska säkerhetsordningen.
När Sverige i ökande grad deltar i internationellt säkerhetssamarbete och
inriktar Försvarsmakten mot internationella uppgifter, handlar detta inte i
första hand om säkerhetspolitisk välgörenhet. Det handlar i hög grad om att
främja svenska nationella intressen och att få inflytande över den säker-
hetspolitiska utvecklingen i omvärlden.
För Sveriges egen del innebär Natos framväxt som ryggraden i den
europeiska säkerhetsordningen att vi ställs inför ett viktigt vägval. En
utveckling där Litauen, Lettland, Estland och kanske Finland blir Nato-
medlemmar är inte bara önskvärd utan också alltmer sannolik. Sverige skall
självfallet stödja en utveckling som säkrar de baltiska ländernas frihet och
självständighet. Eftersom vi själva värdesätter frihet och demokrati, bör vi
också vara beredda att försvara de principer om frihet, demokrati och
mänskliga rättigheter som utgör själva grunden för ett civiliserat, humant och
fredligt Europa. Därför måste vi fullt ut integrera oss i den euroatlantiska
säkerhetsordningen.
Sverige har som ett litet land särskilt starka intressen av en internationell
ordning som är både rättvis och fungerande, av att förändringar går i rätt
riktning och av en säkerhetsordning som binder samman det euroatlantiska
området.
5 En alternativ utformning
5.1 Ledning
5.1.1 Grunder
Regeringen anger i propositionen att det fredstida samhället med dess
strukturer och resurser bildar grunden för totalförsvaret. Man säger också
att de principer och mönster som utvecklas i fred också skall bilda
grunden för motsvarande verksamheter under höjd beredskap. Detta, i sig
helt korrekta, konstaterande uppsummeras på följande sätt:
Utgångspunkt för ledningssystemets struktur och samverkansmönster är
alltså sättet att leda och styra motsvarande verksamheter under fredsför-
hållanden.
Att med detta som grund föreslå en drastisk förändring i nuvarande
ledningssystem för att därefter utreda dess grundstruktur och de inbördes
relationerna är fundamentalt fel.
En förändrad gränsdragning mellan departement och högkvarter är ett
alternativ som bör utredas. En möjlig utgångspunkt är att Försvarsmakten tar
ansvar för driften av befintlig organisation och att genomföra av riksdag och
regering beslutade investeringar. Riksdag och Försvarsdepartementet bör i
sådant fall ansvara för långsiktig inriktning och investeringsbeslut. Därmed
skulle ansvaret mellan den politiska och militära nivån kunna bli tydligare.
Ingen kan heller på förhand utesluta en integration av försvarets högsta
ledning i Försvarsdepartementet som det är i många andra länder, däribland
Tyskland, Storbritannien och USA. Även överbefälhavarens roll och
uppgifter samt högkvarterets interna organisation bör diskuteras i detta
sammanhang. Alldeles oavsett eventuella organisatoriska förändringar måste
gränsdragningen mellan militärt och politisk ansvar bli tydligare. Den
långsiktiga inriktningen och därav följande utveckling av försvaret är ett
tydligt politiskt ansvar, liksom kraven på försvarets omedelbara förmåga.
Regeringens slutsats att hitintills vidtagna åtgärder innebär att behovet av
en samlad översyn av lednings- och samordningsfrågorna inom det militära
och civila försvaret har minskat är således felaktigt. Utvecklingen har
entydigt visat på att den sidan nu är ännu nödvändigare.
Vi föreslår att ledningen av Försvarsmakten och att motsvarande ledning
av civilt försvar utreds och att ett samlat förslag föreläggs innan
riksdagen fattar beslut om försvarets inriktning. En parlamentarisk
utredning bör därför snarast tillsättas.
5.1.2 Militära ledningssystemet
Den framtida försvarsmakten får allt färre förband. Detta medför att det
inte längre är försvarbart med en stor och trög ledning. Det är inte heller
försvarbart att dela upp ledningen i en operativ och taktisk del och en
utbildningsdel. Denna förändrade syn gör det nödvändigt med samma
ledningsstruktur såväl i den normala verksamheten som vid en svår
påfrestning eller i krig.
Våra försvarssystem skall utformas så att de i fred kan utgöra stöd åt
samhället. En del av Försvarsmakten skall därför vara en fredsutnyttjad
insatsdel. Detta innebär att ledningen under överbefälhavaren, oberoende av
om det handlar om utbildning, underhåll och övervakning eller av fredstida
insatser, bör utövas av en operativ chef medan infrastrukturen leds i ett eget
"spår".
En insatsledning med förmåga att operativt leda insatsorganisationen bör
inrättas i enlighet med regeringens förslag. Att fastställa lokaliseringen till
befintliga lokaler i Upplands-Bro/Bålsta synes emellertid kräva ytterligare
överväganden. Den operativa insatsledningen bör enligt vår mening leda
såväl operativ verksamhet som produktion. Därför bör ett namnbyte
aktualiseras. Den taktiska ledningen av respektive mark-, marin- och
flygstridsförband bör utövas direkt under chefen för den operativa insats-
ledningen av taktiska chefer för respektive stridskrafter med det direkta
ansvaret för all verksamhet inom respektive ansvarsområde.
Däremot är det inte naturligt att respektive taktisk chef också skall ha
rollen som generalinspektör och att de, två år efter införandet, avskaffas i sin
nuvarande form. En förändrad ledning av insatsförbanden innebär inte heller
att den territoriella ledningen också måste förändras. Nuvarande ansvars-
förhållanden i övrigt kan bibehållas. Det går dessutom inte att utläsa vad den
föreslagna inriktningen innebär. Vid den senaste förändringen av försvarets
ledning ökade den centrala ledningens ansvar. Lednings- och ansvarsför-
hållandena blev oklara. Detta skall nu utredas i efterhand samtidigt som
principförslag till den regionala och lokal ledningen beskrivs med svepande
penseldrag.
Den av oss föreslagna utredningen förhindrar inte inrättandet av en opera-
tiv insatsledning. Miltärbefälhavarna, tillsammans med försvarsområdes-
befälhavare, marin- och flygkommandochefer, kan bibehålla sitt territoriella
ansvar samtidigt som de nuvarande generalinspektörerna bibehålls som
fristående chefer under Överbefälhavaren i avvaktan på utredningens
resultat.
5.1.3 Civila ledningssystemet
Det är ett korrekt konstaterande av regeringen att en reduktion till en
regional ledningsnivå delvis medför att nya civila-militära
samverkansmönster måste utformas, dels att vissa uppgifter bör fördelas
till central nivå och länsnivå medan vissa uppgifter helt kan komma att
utgå. Däremot är det fel att föreslå riksdagen att avskaffa
civilbefälhavarna innan det är klarlagt hur det nuvarande ansvaret vid
dessa myndigheter skall fördelas och hur samverkan civilt-militärt skall
utformas. Vi anser att den översyn av ledningen som vi tidigare föreslagit
måste genomföras skyndsamt och ett samlat förslag framläggas innan
riksdagen kan fatta beslut.
5.2 Modell för försvarsplanering
Vid varje försvarsbeslut har ansvaret varit delat mellan politiker och
myndigheter. Den femåriga försvarsbeslutsperioden, med en utblick över
en tio- till femtonårsperiod, grundlades efter 1968 års försvarsbeslut.
Försvarsmakten och övriga myndigheter inom totalförsvaret har utarbetat
strukturer på medellång till lång sikt. Dessa har överlämnats till politiker
för en mer preciserad inriktning på medellång sikt, för att efter förnyat
förslag från myndigheterna utgöra grund för femårig planering och nytt
försvarsbeslut. Grundtanken har varit att skapa en stabil, långsiktig
utveckling som också är en nödvändighet mot bakgrund av den långa
utvecklings- och uppsättningstid som råder inom försvarssektorn.
Under 90-talets senare del förändrades detta. Den tidigare femåriga pro-
cessen förnyades i princip en gång om året, utan att den grundläggande
planeringsmetoden förändrades. Det som skulle ge en stabilitet i
utvecklingen har ryckts sönder av ideligen återkommande omprövningar och
anpassningar till statens finanser.
Det politiska inflytandet i planeringsprocessen har successivt förändrats
från självständiga parlamentariska utredningar till tjänstemannaledda
försvarsberedningar med starkt beroende av och knytning till Försvars-
departementet.
Såväl den "stabila omvärldssituationen" under det kalla kriget och de
förändringar som nu inträffat i omvärlden visar på det orimliga i en stel
planeringsprocess. Under de tre senaste årtiondena har det vid skilda till-
fällen förelegat behov av omprövningar mot bakgrund av förändringar
utanför och inom landet.
Det framstår som en truism att de uppgifter som det svenska försvaret skall
lösa, liksom organisationens storlek, sammansättning och beredskap är
politiska beslut. Förbandens förmågor är ju det verktyg som staten skall
utnyttja för att skapa trygghet för Sverige som nation. Avvägningen mellan
olika delar av försvarets förmåga är därför snarare ett politiskt beslut än ett
beslut av myndigheternas chefer. Detta borde dessutom vara av större
försvarspolitiskt intresse än t.ex. fredsorganisationens lokalisering.
En successiv anpassning av försvaret, såväl beredskap som uppgifter och
förmågor, till utvecklingen i omvärlden är också ett politiskt ansvar på
samma sätt som stabila förutsättningar för framtida investeringar i personal
och ny materiel. För att detta skall kunna förverkligas bör det politiska
ansvaret göras tydligare samtidigt som gränsen mellan det politiska ansvaret
och myndigheters ansvar tydliggörs.
Utveckling av vårt försvar från ett mobiliserande totalförsvar till också ett
insatsförsvar som används som en aktiv del i vår säkerhets- och försvars-
politik kräver en annorlunda gränsdragning mellan politiker och
försvarsmakt. Det handlar om att skapa en organisationsform som stärker ett
ömsesidigt ansvarsförhållande som bygger på förtroende och förståelse för
det sätt på vilket begärt resultat bäst uppnås.
Ett exempel kan vara att överbefälhavaren i första hand ansvarar för
ledning och vidmakthållande av den befintliga organisationen medan den
politiska nivån tar sitt ansvar för den långsiktiga utvecklingen och nöd-
vändiga investeringar. Oavsett var gränsdragningen görs krävs en annorlunda
uppdelning av anslagen till Försvarsmakten. De objektsramar som redovisas
i bilaga till propositionen är ett första steg i denna nödvändiga förändring.
5.2.1 Försvarsplaneringsmodell
Ett exempel på hur kommande försvarsbeslut bör delas upp i en
kortsiktig och en långsiktig del är följande:
Den ena delen är beslutet om beredskap, uppgifter och förmåga i den
befintliga organisationen som omfattar de närmaste tre åren, dvs. storlek och
kostnad för den årliga driften. Hur detta sedan genomförs, att vidmakthålla
och utnyttja den befintliga försvarsorganisationen, är ett ansvar för
respektive myndighet.
Den andra delen är beslut som omfattar kommande investeringar, och
andra långsiktiga bindningar, sett i ett längre tidsperspektiv. Förslag till
förändringar och investeringar lämnas av myndigheterna. Dessa senare beslut
behöver inte vara knutna till besluten om driftskostnader.
Det parlamentariska inflytandet i det arbete som förbereder försvars-
besluten behöver stärkas. Den nuvarande ordningen med en tjänsteman-
naledd försvarsberedning bör ersättas av en parlamentariskt ledd
kommitté samtidigt som beredningskompetensen förbättras i såväl
utskott som departement.
5.3 Operativ förmåga
Grunden är att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och
ockupation. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras
för att landets militära enheter blir lämpade att hävda svenskt territorium
och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra
nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Detta kräver
förmåga till väpnad strid.
Försvaret får aldrig tillåtas att enbart bli en bevakningsorganisation. Det
kan inte vara rimligt att exempelvis ökad internationell verksamhet raserar
möjligheterna att försvara landet och våra vitala intressen i närområdet.
Uppgifterna går i grunden hand i hand.
Utan en väldokumenterad operativ förmåga (med erforderliga militära
resurser) att försvara landet blir landets militära resurser heller inte efter-
frågade internationellt.
Ett bredare spektrum av hot kan riktas mot våra nationella intressen.
Kriser och katastrofer kan inträffa som ställer stora krav på landets
resurser att kunna rädda liv och egendom samt begränsa miljöförstöring.
Landets totala resurser behöver då kunna utnyttjas samordnat oberoende
av organisation och funktionstillhörighet. I detta sammanhang är det
därför viktigt att landets militära resurser kan ställas till civila
myndigheters förfogande i sin myndighetsutövning. Det bör i detta
sammanhang även övervägas om inte militära enheter kan ges
myndighetsuppgifter utom sådana som kan innebära tvång eller våld mot
enskilda inom svenskt territorium.
Utvecklingen mot ökad interoperabilitet är inte bara en grundläggande
förutsättning för internationella insatser utan också en förutsättning för
försvarets operativa förmåga att försvara landet. Denna utveckling -
internationalisering av försvaret - bör fortsätta och fördjupas samtidigt som
sjö- och flygstridskrafter inte får undantagas. Redan nu deltar dessa förband i
internationella övningar inom ramen för Natos "Partnership for Peace" (PfP-
övningar), och tillsammans med andra nationer har genomförts och
genomförs sjöminröjning längs baltiska kusten. Möjligheterna till ett bredare
engagemang är redan etablerat. Att skapa multinationella förband är ett
effektivt och flexibelt sätt att utnyttja knappa resurser och utveckla operativt
samarbete för fredsfrämjande insatser. Genom samordning kan användbara
förband skapas med små medel.
Utöver att sätta upp det av de nordiska länderna skisserade nordiska
brigadförbandet bör Sverige ta initiativ till att bilda en internationell
sjöstyrka avsedd för insatser i Östersjön och västerhavet. I denna bör de
nordiska länderna utgöra kärnan. Även övriga länder i vårt närområde bör
kunna medverka i detta internationella förband. Konceptet har fördelarna att
det är politiskt, ekonomiskt och militärt lämpligt. Det är också lätt att
förverkliga organisatoriskt då detta kan ske inom ramen för den normala
förbandsverksamheten.
Sverige bör ta ledningen i arbetet med den gemensamma brigad som de
nordiska länderna beslutat att sätta upp. Med tanke på vårt närområdes
marina karaktär är det ett naturligt steg att också skapa en internationell
sjöstyrka. En sådan gemensam sjöstyrka skulle ge en tydlig signal om
viljan att ta gemensamt ansvar. Sverige bör vad gäller sjöstyrkan erbjuda
sig att bidra med en flottiljledning.
5.3.1 Försvar mot väpnat angrepp
Regeringen utgår från att ett allvarligt syftande militärt angrepp på landet
inom de närmaste 10 till 15 åren kan uteslutas med en till visshet
gränsande sannolikhet. Vi avvisar denna kategoriska bedömning. Det är
alltför ofta som önskedrömmar har korrigerats av verkligheten.
Regeringens operativa krav stämmer inte överens med de säkerhets-
politiska förutsättningar som råder. Möjligheterna att återta volym och effekt
efter det att regeringens panikavrustning fått genomslag är ringa inom rimlig
tid. Moderat försvarspolitik grundar sig på verkligheten. Därför krävs en
högre operativ ambition.
Det grundläggande kravet måste vara att Försvarsmakten kan försvara
landet mot invasion och ockupation samt att beredskapen för detta kan
anpassas till situationen i omvärlden.
5.3.2 Förmåga att hävda svensk territoriell integritet
Regeringens begränsningar i förbandsantal förhindrar försvaret att
uppfylla de operativa kraven. Dessutom förhindras Försvarsmakten att
agera då avsikten är att bara "närvara" i våra omgivande havsområden.
Det måste vara ett oavvisligt krav att försvaret även kan skydda och om
nödvändigt med tvångsmedel ingripa när svenska intressen är hotade
såväl på land som inom sjöterritoriet och luftrummet samt omgivande
havsområden, bl.a. vår ekonomiska zon. Tillgången på markstrids- och
fartygsförband stämmer dessutom föga överens med den
säkerhetspolitiska förutsättningen.
Det grundläggande kravet måste vara att Försvarsmakten kan upptäcka
och ingripa mot kränkningar samt skydda svenska intressen, om
nödvändigt med vapenmakt, på svenskt mark- och sjöterritorium samt i
luftrummet och på omgivande havsområden.
5.3.3 Bidra till fred och säkerhet i världen
Grunden måste alltid vara att vi kan försvara landet mot invasion och
ockupation. Detta framgår inte av propositionen. Dessutom begränsar
regeringen det svenska deltagandet i fredsframtvingande operationer till
enbart markstridsförband. Detta är en absurditet. En annan absurditet är
att antalet markförband och marina förband i insatsorganisationen är så
få att möjligheterna att uppfylla de operativa kraven är små. Det finns
inga skäl till detta. Sverige varken kan eller får smita undan sina
förpliktelser.
Alla militära enheter måste kunna deltaga i fredsframtvingande opera-
tioner. Om dessa är av större eller mindre omfattning är oväsentligt. Det
måste vara det säkerhetspolitiska behovet och de krav som den
euroatlantiska säkerhetsordningen ställer som avgör ett svenskt
deltagande.
5.4 Insatsorganisationen
Det mobiliserande försvaret måste omstruktureras så att det även
innehåller en del som kan användas dagligen, ett insatsförsvar, utan att
förmågan att försvara Sverige mot nu och i framtiden aktuella militära
angrepp går förlorad. Försvaret måste också ha en inbyggd förmåga att
anpassas till förändringar i omvärlden. Vi måste skapa verkliga
möjligheter att aktivt använda försvaret som en del i den dagliga
säkerhetspolitiken.
Försvar mot väpnade angrepp av begränsad karaktär med strategiska
insatsstyrkor bör vara målbilden för vår förmåga. Den insatsorganisation som
behövs kan vara relativt liten, samtidigt som beredskap och kvalitet
paradoxalt nog måste vara högre än idag. Det är främst två bärande skäl till
denna paradox. Det ena är att acceptansen av förluster i framför allt män-
niskoliv, men även av materiel, är mycket begränsad vid fredstida insatser.
Det andra är de höga krav som reses på förmåga att mycket tydligt identifiera
verksamhet och förband i omgivningen samt i det längsta undvika vapen-
insatser.
Inom insatsorganisationen kan förband och befäl tränas till högsta möjliga
nivå. Utrymme för att utveckla taktik och stridsteknik krävs i större
utsträckning än idag. Samövningar, erfarenhetsutbyte och utbildning måste
kunna ske internationellt. Till insatsorganisationens uppgifter måste också
försvaret av storstadsområden (Mälardalen, Göteborgsområdet och Öre-
sundsregionen) räknas.
Förbanden skall vara så utbildade och utrustade att en rimlig andel av dem
snabbt kan delta i internationella insatser. Ledningsförband för två
multinationella förband tillskapas, en brigadledning för en nordisk brigad
och en flottiljledning för en internationell sjöstyrka. Driftskostnaderna för
förband i internationell verksamhet skall inte finansieras inom utgiftsområde
6 utan i stället vid insats finansieras utanför försvarsramen. Nödvändiga
investeringar för att kunna genomföra den önskade omstruktureringen måste
göras ekonomiskt möjliga.
Detta är ett alternativ som, jämfört med regeringens förslag, gör att
försvaret kan leva upp till de krav som svensk säkerhet ställer. Det blir ett
starkare försvar som i vissa avseenden är större och i alla avseenden är bättre
och flexiblare. Försvaret kommer också att på ett bättre sätt kunna stödja
svensk säkerhetspolitik och uppfylla de löften om förband i det
internationella samfundets tjänst som regeringen utställer.
En ny försvarskommitté bör snarast tillsättas. Den bör ges i uppgift att
förbereda ett försvarsbeslut med bred förankring och realistisk inriktning.
Enligt vår bedömning av vad som kan rymmas inom de ungefärliga ramar vi
angivit som en rimlig utgångspunkt för försvarsplaneringen under 2002-
2004 (full kompensation för anslagsförordningens effekter, oförändrade
försvarsanslag och bibehållen teknikfaktor) är följande inriktning av
stridskrafterna en rimlig utgångspunkt:
Markstridsförbanden organiseras i tio brigader vid ett lika stort antal
regementen, men med en större differentiering än dagens. En förbands-
omsättning i dessa bataljoner på fyra år ger ytterligare tio bataljoner i
krigsorganisationen. På något års sikt kan sedan genom avkastning av dessa
ytterligare tio bataljoner organiseras. Den sista och fjärde bataljonen per
brigad kan utbildas och organiseras i ett något längre perspektiv. Artilleri-
och luftvärnsfunktionerna stärks i paritet med den övriga förbandsvolymen.
För ledning av brigaderna organiseras två divisionsstaber (fördelningsstaber)
varav den ena avser faktisk ledning av förband i främst norra Sverige.
Dessutom bör en brigadledning med tillhörande betjäningsförband organise-
ras för att kunna leda en multinationell nordisk brigad.
Med vår politik kan förutsättningar skapas för att vi ständigt kan ha
åtminstone två mekaniserade bataljoner insatsberedda, samtidigt som upp till
tio brigader kan organiseras inom en tidsrymd om ett till fem år. Därmed
skapas även förutsättningar för att på ett rimligt sätt kunna försvara alla
delar
av Sverige, även om vi inledningsvis har valt fel plats.
De marina stridskrafterna utvecklas mot två ytflottiljer med minst fyra
divisioner omfattande 16 till 20 ytfartyg. Detta kan uppnås genom att
bibehålla de nyligen moderniserade patrullbåtarna av Kaparenklassen i
avvaktan på beslut om nya ytfartyg efter Visbyklassen. Större ytfartyg än
dagens bör därvid övervägas för att förbättra uthållighet i en krishantering
och internationella operationer. Ytterligare en flottiljledning organiseras för
att leda en internationell sjöstyrka. De moderna ubåtarna bibehålls genom att
utnyttja samtliga ubåtar i Gotlands- och Västergötlandsklassen. Amfibie-
förbanden utökas och de rörliga kustartilleribataljonerna bibehålls. Isbrytar-
och sjömätningsförbanden bibehålls och ingår i försvarets krigsorganisation.
Med moderat politik skapas förutsättningar att samtidigt kunna ta tillvara
svenska intressen inom samtliga oss omgivande havsområden. Förmåga att
röja sjömineringar kommer att kunna upprätthållas på nuvarande nivå, vilket
innebär att förutsättningar kommer att finnas för fortsatt sjöminröjning
exempelvis längs den baltiska kusten. Vi bibehåller egna möjligheter till
vintersjöfart på Norrland samtidigt som fartygen under icke vintersäsong
utgör ett icke oväsentligt tillskott till övriga fartyg i framför allt miljö-
övervakningen i Östersjön.
Inom helikopterförbanden förordar vi att verksamheten fortsätter med
nuvarande inriktning med det tillägget att utvecklingen av mark- respektive
sjöoperativ förmåga också bör omfatta taktiskt uppträdande i sammansatta
förband såväl inom landet som vid internationella insatser. Utvecklingen av
attackhelikopterförmåga bör redan under försvarsbeslutsperioden ske inom
ramen för förbandsuppträdande.
Vi anser att de två helikopterbataljonerna bör lokaliseras till södra
respektive norra Sverige såväl av operativa skäl som för möjligheterna till ett
ökat utnyttjande av militära resurser i samhällets tjänst. Den rörliga
helikopterledningen bör bibehållas samtidigt som den av oss föreslagna
översynen av Försvarsmakten och den civila ledningen även utreder
organisation och former för ledning av landets helikopterresurser.
Inom flygstridskrafterna förordar vi effektivast möjliga utnyttjande av
det antal flygplan som beställts. Vi vill, mot bakgrund av omvärldsläget,
pröva ett alternativ där fyra aktiva JAS 39-divisioner organiseras. Därutöver
skall utbildningskapaciteten för flygförare och tekniker samt tillgången på
förtidsavgångna aktiva flygförare medge att ytterligare divisioner
krigsorganiseras upp till kapaciteten i totalt antal anskaffade flygplan JAS 39
Gripen (8-12 divisioner). Den minskade utspridningen i regeringens förslag
medför att ett ökat skydd bör anskaffas till flygflottiljernas uppställnings-
platser för stridsflygplan.
Med moderat politik skapas dessutom förutsättningar att genomföra
ombeväpningen samtidigt som det ges utrymme för exportstöd i form av
eventuell utbildning av utländska piloter. Den grundläggande flygutbild-
ningen ges förutsättningar för kontinuitet och generationsskifte inte minst
genom flygförarnas möjligheter att vara såväl flyglärare som aktiv pilot på
stridsflygplan. Utnyttjandet av JAS 39 Gripen-systemet blir mera ekonomiskt
och förutsättningar skapas för en kontinuerlig modifiering av de flygplan
som successivt tillförs försvaret. Kostnaden, såväl ekonomiskt som
effektmässigt, vid övergången mellan de två flygsystemen kommer totalt sett
att bli bättre balanserad. Större utrymme för beväpning och anskaffning av
annan utrustning kommer att ges genom bl.a. satsning på det sameuropeiska
radarjaktrobotprojektet Meteor och det långräckviddiga precisionsvapnet
Taurus.
Vi avvisar regeringens förslag till insatsorganisation. Ett beslut i enlighet
med regeringens förslag leder till vägs ände. Vi hamnar i en sådan
situation att det inte längre går att anpassa försvaret när våra intressen är
hotade. Med moderat försvarspolitik får vi ett effektivare, mer allsidigt
och flexibelt försvar anpassat för den tid vi lever i.
5.5 Nya typer av förband
Som komplement till insatsorganisationen avser regeringen organisera
nationella skyddsstyrkor och anger att de består av
Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner, marina
basskyddsbataljoner, marina bevakningsbataljoner och hemvärnet. Dess
olika delar bör utgöra grund för att förändra insatsorganisationen när
omvärldsförutsättningarna så kräver.
De nationella skyddsstyrkorna kan såväl genom direktutbildning som
successiv överföring av insatsorganisationens äldre styrkor, ges ett reellt
innehåll. Planerna för hur och med vad detta skall kunna ske är inte klarlagt.
Regeringen noterar dessutom att omfattning och metoder för att tillgodose
skyddet av viktig infrastruktur är osäkra.
Härutöver skall försvaret tillföras även andra nya förband och kompetenser
såsom luftburen bataljon, IT - säkerhetsförband, NBC - insatsstyrka m.fl.
Det kan allvarligt ifrågasättas huruvida riksdagen har att besluta om denna
typ av utveckling. Det kan dessutom starkt ifrågasättas om en sådan satsning
ger ett bättre försvar jämfört med att göra motsvarande satsningar inom
insatsorganisationen ordinarie förband. I avvaktan på översynen av Försvars-
maktens och motsvarande ledning är vi inte nu beredda att ta ställning till
den slutliga utformningen av de nationella skyddsstyrkorna.
Vi avvisar regeringens förslag till nya typer av förband. Regeringen får
återkomma med fördjupat underlag i frågan.
5.6 Grundorganisationen
Vi bejakar att försvaret måste omstruktureras och utvecklas. Det är
självklart att försvaret skall utvecklas så kostnadseffektivt som möjligt.
Det är likaledes självklart att en omstrukturering inte är gratis. Förutom
personella resurser krävs målmedvetna och noga övervägda investeringar
i närtid. Vi vill utveckla grundorganisationen och pröva nya strukturer
med en samordning som möjliggör samverkan mellan flera funktioner för
att öka och effektivisera den dagliga verksamheten. I de allra flesta fall är
det de chefer som har att genomföra verksamheten som också kan avgöra
hur förändringarna bäst kan ske. Lika självklart är det att drabbade chefer
och organisationer kämpar för sin bygd och sitt förband. Därför är det
ytterst väsentligt att det underlag och de grunder på vilket förslagen vilar
är konsistent. Nedan anges vår bedömning av vad det ovan redovisade
exemplet på inriktning av stridskrafterna skulle innebära för
infrastrukturen i Försvarsmakten.
- Två divisionsledningar med stödförband och tillgång till ett antal
bataljonsstridsgrupper eller sammansatt brigad. Tio brigadförband varav
en brigadledning för en nordisk brigad. Fler funktionsförband för
integrerad utbildning och utbildning i vintermiljö.
- Helikopterförbanden organiseras i en flottiljledning samt två bataljoner,
en för vardera sjö- respektive markoperativ verksamhet och en
markoperativ helikopterenhet. Bataljonerna lokaliseras i södra respektive
norra Sverige och helikopterenheten för utveckling av
attackhelikopterkompetens och samverkan med mekaniserade förband
lokaliseras i södra Sverige.
- Fyra flygflottiljer med vardera en aktiv flygdivision och en till två
flygdivisioner i reserv. För att säkerställa uthålligheten och anpass-
ningsförmågan till fler aktiva flygdivisioner erfordras tolv flygbasförband,
tre per flygflottilj, samt tre stridsledningscentraler.
- Tre ytfartygsflottiljledningar, varav en flottiljledning för en
internationell sjöstyrka, med fyra ytfartygsdivisioner. En ubåtsflottilj, en
minröjningsflottilj samt en amfibiebrigadledning med amfibiebataljoner
och en kustartilleribataljon. De marina förbanden baseras i tre marina bas-
områden.
Vi vill också understryka vikten av att året runt kunna upprätthålla sjöfart
på svenska hamnar. För Norrlands näringsliv och försörjning är
åretruntsjöfarten en livsnerv. Under beredskapsförhållanden blir detta än
mer accentuerat. Inriktningen av vår säkerhets- och försvarspolitik ställer
stora krav på Försvarsmaktens förmåga att anpassa sig till skiftande
säkerhetspolitiska situationer. Helt grundläggande för att denna av
statsmakternas fastlagda anpassningsdoktrin skall kunna ges rimlig
trovärdighet är Försvarsmaktens tillgång på utbildad och kvalificerad
personal. Den militära bemanningen av våra isbrytare och
sjömätningsfartyg utgör ett bidrag till att säkerställa flottans
personalförsörjning inom ramen för anpassningsdoktrinen. Det är av
avgörande betydelse för isbrytar- och sjömätningsverksamhetens
tillgänglighet i fred och under beredskap att fartygen drivs av svenska
ägare med svensk besättning och under svensk flagg. Det kan endast
garanteras med militärbemanning.
Vi vill låta frivilligrörelsen utgöra en rekryteringsgrund och bas för de
nationella skyddsstyrkorna bestående av Norrlandsjärgarbataljoner, mark-
stridsbataljoner, marina baskyddsbataljoner och hemvärnet. Med en sådan
inriktning anser vi att den folkliga förankringen även i framtiden kan
säkerställas samt att detta ger en effektivare och mer flexibel organisation.
Det har varit naturligt om underlaget till försvarsbeslutet hade grundats
på Sveriges behov och intressen och därmed den insatsorganisation,
nationella skyddsstyrkor och ledning detta kräver. Därefter hade det varit
möjligt att på ett kostnadseffektivt sätt utforma grundorganisationen.
Vi avvisar regeringens förslag till grundorganisation då underlaget är
motsägelsefullt.
5.7 Materiel, anläggningar samt forskning och
teknikutveckling
5.7.1 Inriktning
Vi förordar ett starkare försvar som i vissa avseenden är större och i alla
avseenden bättre och flexiblare än regeringens förslag. Detta förutsätter
en större materiell kvantitet i kombination med hög kvalitativ funktions-
kompetens inom de flesta områden. Vårt förslag innebär en förstärkt
förmåga till indirekt eld, att förmåga till precisionsbekämpning av rörliga
mål vidmakthålls och utvecklas, att utveckling och anskaffning av
luftvärnsrobotsystemen och nytt lätt torpedsystem genomförs, att antalet
ubåtar och ytfartyg upprätthålls på en rimlig nivå inför kommande beslut
om anskaffning samt att utrymme skapas för beväpning av JAS 39-
systemet. Genom ett minskat flygtidsuttag per flygplan förlängs JAS 39-
systemets totala livslängd, vilket bör medge en kontinuerlig modifiering
av de flygplan som successivt tillförs försvaret. Härigenom skapas större
möjligheter till export och försäljning av JAS 39 Gripen och därmed en
bättre balanserad kostnad, såväl effektmässigt som ekonomiskt, över
tiden.
Vi motsätter oss regeringens nedrustning som leder till att modern
försvarsmateriel avvecklas i stället för att bibehållas för att upprätthålla den
erforderliga funktionella kompetensen och förmågan att växa när så
erfordras. Detta gäller inte minst artillerifunktionerna inom armén och
marinen samt ytfartyg och ubåtar. Haubits 77, 12/70- och 12/80-systemen
samt samtliga ubåtar av Västergötlandklassen och de nyligen moderniserad
patrullbåtarna av Kaparenklassen bör således bibehållas i förband eller
förrådsställas som grund för tillväxt.
Regeringen saknar en strategi för försvarets framtida utveckling. Detta
visas tydligt genom att man inom de flesta områden företrädesvis förordar
demonstratorer och simulatorer före anskaffning av konkreta vapensystem.
Självklart kan demonstratorer och simulatorer vara till god hjälp vid
utveckling av gamla och nya vapensystem men de kan aldrig ersätta
verkligheten.
5.7.2 Svensk försvarsindustri
Svensk försvarsindustri har under lång tid haft en stor bredd och en unik
systemkompetens. Det panikstopp som Försvarsmakten tvingats till som
följd av likviditetsindragningen i samband med den fulla tillämpningen
av anslagsförordningen har försatt stora delar av försvarsindustrin i en
akut krissituation. Ingen kan förneka de förändringskrav som följer av de
senaste årens nya förutsättningar. Svensk försvarsindustri kommer i
framtiden inte att kunna upprätthålla samma breda kompetens på samma
mängd områden som tidigare. Varken inhemsk eller utländsk efterfrågan
är tillräcklig för detta. Den tekniska utvecklingen accentuerar behovet av
ett allt närmare samarbete med utländska partners.
Den uppkomna krissituationen är särskilt allvarlig sett i det senare
perspektivet. De närmaste årens svenska beställningar har kunnat ses som
den nödvändiga "hemgift" svensk industri har haft i sina försök att hitta
samarbetspartners och i förekommande fall delägare eller ägare av delar av
verksamheten. Utan de förutsättningar som skapats, i form av egna och av
Sverige delfinansierade projekt, försvåras detta kraftigt. Försvarsministern,
som förtjänstfullt drivit inte minst sexnationerssamarbetet för en europeisk
försvarsindustriell integration, försvårar genom regeringens politik avsevärt
det som regeringen säger sig förorda.
I flera hänseenden finns anledning att, i ljuset av de stora förändringar som
sker i det svenska försvaret, överväga om de förhållanden som hittills rått för
svensk försvarsindustri är optimala med de nya förutsättningarna. Det bör
t.ex. övervägas om inte försvarsindustrin skulle kunna erbjudas att mer aktivt
få konkurrera om den del av materielunderhållet som idag sköts inom
Försvarsmakten. På så sätt kan viktig kompetens behållas inom försvars-
industrin samtidigt som volymerna upprätthålls. Självfallet bör den samman-
taget billigaste lösningen väljas, varför en strikt tillämpad konkurrensut-
sättning av verkstads- och varvsdrift är nödvändig.
5.7.3 Mellanstatligt samarbete och export
Vi är positiva till det pågående mellanstatliga samarbetet inom försvars-
materielområdet. Detta bör fördjupas och utvidgas. Vi anser också att det
är angeläget att fortsätta att stödja svensk försvarsindustris
exportansträngningar. En av de viktigaste förutsättningarna för detta är
att det vi vill exportera också värderas så högt att vi själva anskaffar det
till våra egna förband. Med vår försvarspolitik blir detta möjlig.
Intimt förknippad med frågan om internationellt samarbete försvars-
industriföretag emellan är frågan om exportregler och exportkontroll. Särskilt
väsentligt för det försvarsindustriella samarbetet är regelverket för export
till
tredje land. Internationellt samarbete i projektutveckling är en mycket viktig
komponent för att behålla systemutvecklingsförmåga i Sverige. En
förutsättning för detta är ett regelverk som på ett enkelt sätt reglerar export
till tredje land. Utan denna möjlighet måste man ställa sig frågan om det är
meningsfullt att ge sig in i samarbete av denna typ.
Exportberoendet är i delar av försvarsindustrin redan idag mycket högt.
Detta beroende kan komma att öka ytterligare eftersom de svenska beställ-
ningarna med regeringens politik kraftigt minskar. Det är angeläget att få
gemensamma EU-regler för export av försvarsmateriel. Sverige måste därför
driva på för att de samarbetsinitiativ som pågår också leder till gemensamma
regler för export av krigsmateriel och strategiska produkter, som i snabbt
ökande grad utvecklas och produceras gemensamt i flera länder.
En ytterligare åtgärd, dels för att öka vår egen förmåga att lösa inter-
nationella uppgifter, dels för att förbättra industrins konkurrenskraft, är att
i
ökad utsträckning kräva att våra stridskrafter generellt skall ha en ökad
interoperabilitet. Ett sådant allmänt krav på Försvarsmaktens materiel-
anskaffning ger också ett brett engagemang i hela organisationen som
positivt skulle påverka utbildnings- och övningsverksamheten.
5.7.4 Mark, anläggningar och lokaler
För att reellt kunna anpassa försvaret till förändringar i omvärlden bör
nuvarande övnings- och skjutfält icke försäljas. Möjligheterna att vårda
och hålla dessa områden öppna genom att arrendera ut dem till
kommuner som friluftsområden eller till lantbrukare för boskapsskötsel
bör undersökas.
Det är angeläget att statens avkastningskrav på fastighetsförvaltningen ses
över. Den s.k. MAL-reformen har nu verkat ett antal år. En utvärdering av
dess effekter, såväl vad gäller kostnader som intäkter, bör genomföras.
5.8 Personal
5.8.1 Personalförsörjning
Totalförsvarets personalförsörjning står inför stora utmaningar. Nya upp-
gifter och annorlunda beredskapskrav kräver en översyn av rekrytering
och tjänstgöring också för alla personalkategorier i försvaret; yrkes- och
reservofficerare, civilanställda, värnpliktiga och frivilliga. Särskilt viktigt
är att översynen sker i ett sammanhang så att behovet av olika personal-
kategorier avvägs på samma grunder och utan bindningar till
hittillsvarande förhållanden.
5.8.2 Värnplikten
Skyldigheten att göra värn- eller civilplikt har tidigare grundats på ett
tydligt identifierbart behov i krigsorganisationen. Men i framtiden
kommer endast en mindre del av försvaret att vara krigsorganiserat på det
sätt vi känner idag. Sålunda utgör inte krigsorganisation och
krigsplacering längre lika enkla dimensionerande faktorer. Dagens
pliktsystem måste dessutom omprövas i ljuset av det minskade behovet
av grundutbildning av värnpliktiga.
I framtiden kommer färre värnpliktiga att behöva utbildas årligen. Detta
avser de längre reguljära utbildningarna. Det ställer nya krav på plikt-
systemets utformning. De som skall genomgå längre utbildning måste enligt
moderat uppfattning kompenseras för detta. Ersättning och meritvärde och
också en viktig del av den attraktionskraft som försvaret måste ha för att
tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade unga människor aktivt skall
söka sig till försvaret även inom pliktsystemets ram.
Det kommer alltså att krävas långt mer av aktiv rekrytering än dagens mer
passiva uttagning. I ett sådan perspektiv blir moroten ett viktigare instrument
än piskan. Oavsett om den reguljära pliktutbildningen kompletteras med
frivillig eller obligatorisk korttidsutbildning för dem som f.n. inte erfordras
för lång, reguljär utbildning, så går en del av pliktsystemet mycket tydligt i
"dansk" riktning. En sådan utveckling bejakar vi.
Det är rimligt att en plikt motsvaras av en rätt för den enskilde att också få
bidra i mån av förmåga. Att en del som velat inte fått göra värnplikt
samtidigt som andra tvingats har skadat tilltron till pliktsystemet.
5.8.3 Vilka behov skall styra plikten?
Genom en korttidsutbildning av alla vapenföra unga män kan man skapa
en rekryteringsbas för dagens uppgifter men också en handlingsfrihet för
framtida behov. Avgörande är om pengarna kan användas bättre till
andra åtgärder för att antingen förbättra förutsättningarna för långsiktig
styrketillväxt eller för att kunna åstadkomma ett bättre försvar redan
idag.
Det som talar mot obligatorisk korttidsutbildning är dels alternativ-
kostnaden, dels att den står i dålig samklang med ett renodlat kvalitets-
koncept för stridskrafterna. Det som talar för en allmän soldatutbildning är
att det skapar en bredare rekryteringsbas för antagning/uttagning till fortsatt
utbildning med ett antal rekryteringsmål:
- officer eller värnpliktigt befäl
- soldat och sjöman för internationell tjänst (även korttidsanställning)
- soldat och sjöman inom landet (även korttidsanställning)
- beredskapspolis (kanske även polis för internationell tjänst)
- kustbevakningsbefäl.
De som enbart genomgår en tremånaders utbildning avslutar denna och
placeras i reserv eller rekryteras till hemvärnet.
Sammantaget bör argumenten för respektive mot en allmän grundläggande
soldatutbildning noga värderas innan ett definitivt ställningstagande görs.
5.8.4 Pliktsystem
Vår bedömning är emellertid att så länge stridskrafterna har den
ungefärliga volym som skissas i denna motion så krävs ett pliktsystem
som yttersta garant för tillräcklig kvalitet och kvantitet i
personalförsörjningen.
Pliktsystemet bör följaktligen ses över i syfte att skapa ett hållbart system
för uttagning av pliktpersonal oavsett dagsbehovet. Systemet skall kunna
fungera oavsett vilket antal som tas ut och vara accepterat också om endast
en mindre del av årskullen verkligen tas ut och genomför grundutbildningen.
5.8.5 Anställda
Att bättre utnyttja reservofficerare i organisationen är en möjlighet som
bör tas tillvara, särskilt sett i ljuset av den kompetensutveckling som i
accelererande takt sker på det civila området. Ledarskap, logistik,
management och teknisk utveckling - områden inom vilka militära
organisationer varit ledande under det gångna seklet - utvecklas nu
snabbare på den civila sidan.
För yrkesofficerarnas befälsordning bör en ordning med en karriär mer
inriktad på fackmanna- och utbildarbanan övervägas vid sidan av dagens mer
generella inriktning. Även yrkeserfarenheter i det civila samhället bör vara
ett normalinslag i yrkesofficerens karriär. Kravet på internrekrytering till ett
livstidsyrke är inte längre hållbart. Med en allt smalare rekryteringsbas bör
även direktrekrytering till officersyrket övervägas.
Enligt vår mening suddas därmed gränsen mellan yrkes- och reserv-
officeren ut. Utan goda möjligheter för officeren till yrkesväxling flera
gånger under livet avsäger sig Försvarsmakten möjligheten till den tillförsel
av kompetens från det civila samhället som enligt vår uppfattning kommer
att bli alltmer nödvändig i framtiden.
I ett anpassningsperspektiv är ett större antal välutbildade och välövade
officerare en tillgång. Detta behov kommer emellertid att vara större än vad
Försvarsmakten i en strikt rationell organisation behöver. Samtidigt måste
rekryteringsbasen till ledande befattningar vara bredare än vad en strikt
åldersfördelning medger. Detta leder ofrånkomligt till ett personalförsörj-
ningssystem som skapar förutsättningar för nya yrkesval vid ett flertal
tillfällen under individens yrkesverksamma tid. Officersrekrytering och
tjänstgöring måste då anpassas på ett sådant sätt att kvaliteten kan
upprätthållas. Övningstillfällen för den del av officerskåren som inte dag-
ligen tjänstgör i Försvarsmakten är centrala för möjligheterna att upprätthålla
militär kompetens.
Vid sidan av rekrytering av officerare, såväl grundrekrytering som
kompletterande rekrytering av civila experter senare i livet, bör frågan om
vilken civil kompetens som bör tillföras försvaret också övervägas.
Kvalificerade civilanställda, där den militära befälsnivån inte har betydelse,
har en given plats även i framtidens försvarsmakt.
5.8.6 Frivilliga
Frivilligorganisationernas betydelse för försvarets folkliga förankring
kan inte överskattas. Det stora antal och det stora engagemang som
tillförs försvaret är mycket betydelsefull. Men på samma sätt som det
reguljära försvaret genomgår en svår omstöpnings- och utvecklingsfas
står det frivilliga försvarsengagemanget inför något av en identitetskris.
Det gäller i stort sett alla organisationer. Det ligger ett tungt ansvar på
såväl Försvarsmakten som andra myndigheter att i samverkan med
frivilligorganisationerna analysera behovet av frivillig personal i
framtiden. Det gäller personalbehovet i såväl krig som i beredskapslägen.
Samtidigt får inte organisationernas existens göras avhängig av enbart
dagens begränsade personalbehov. Det krävs nya former för att dessa
skall kunna verka som kanaler för medborgarnas försvarsintresse och
bedriva upplysnings- och informationsverksamhet i försvarsfrågor.
Teknik- och samhällsutvecklingen öppnar dessutom nya områden med
behov av frivilligt engagemang. Dessa bör analyseras och öppnas för
frivilligrörelserna.
5.8.7 Ny tjänstegrad
En internationalisering av den svenska befälsordningens tjänstegrader
bör inte i sig avvisas. Däremot finns det, mot bakgrund av den
nedrustning som nu föreslås, inte behov av att införa en ny generalsgrad.
Man bör dessutom noggrant överväga om det är klokt att nu - innan
varken behov eller framtida befälsordnings utformning klargjorts för
riksdagen - införa en ny tjänstegrad. Antalet officerare på olika nivåer
och hela utbildnings- och utvecklingssystemet för officerare bör enligt
vår mening redovisas för riksdagen innan regeringen fattar beslut i en
detaljfråga.
Det föreligger emellertid inte ett ökat behov av generaler och amiraler i en
totalt sett mer än halverad försvarsmakt. En ny generalsgrad nu riskerar att få
ett löjets skimmer över sig.
5.8.8 En bredare syn på personalförsörjning och plikttjänstgöring
Vi menar att underlag saknas för den bedömning av behovet av personal
i framtiden som regeringen gör. Till detta kommer att tillgången på
antalet värnpliktiga inom vissa funktioner och förbandstyper är så liten
att rekryteringsunderlaget till befäl blir otillräckligt.
Vi vill därför pröva möjligheterna att utforma en ny befälsordning med
dels flera parallella officerskarriärer, dels där nuvarande karriär för yrkes-
och reservofficer slås samman till en och samma. I det sammanhanget är det
viktigt att också formerna för rekrytering, såväl på värnpliktens grund som
senare i livet, är så fria som möjligt. Yrkesväxling flera gånger under livet
bör vara ett naturligt inslag i den militära karriären.
Vi vill även pröva möjligheterna att med en obligatorisk grundläggande
soldatutbildning som grund rekrytera människor till olika utbildningar och
verksamheter inom hela försvaret.
Personalförsörjningsutredningen som är under tillsättning bör ges
tilläggsdirektiv. Befälsordnings- och utbildningssystem för officerare
(inkl. Yrkesväxling) och utnyttjande av kvalificerade civilanställda bör
stå i förgrunden för denna utrednings arbete.
Behovet av bred insyn och helhetssyn på området kräver enligt vår mening
att utredningen görs parlamentarisk i stället för den snäva modell med en
särskild utredare som regeringen valt.
6 Civila frågor
6.1 Ledning
Ledningsfrågorna är av avgörande betydelse för möjligheterna att hantera
en svår påfrestning på samhället. De brister som finns är kända sedan
länge och underlag för beslut om konkreta åtgärder finns redan i gjorda
utredningar, remissvar och rapporter. För att säkerställa en tillräcklig
ledningsförmåga måste ansvarsförhållandena vara tydliga. Regeringen
undviker att ta ställning i frågan.
Det är anmärkningsvärt hur regeringen tydligt markerar och fördjupar den
organisatoriska skillnaden mellan ledning av Försvarsmakten, kommunal
ledning och funktionsledning. Det sker samtidigt som erfarenheter från kriser
och katastrofer i närtid entydigt pekar på behovet av en ökad samordning och
ledningssamverkan.
Med hänvisning till det vi tidigare anfört om ledning inom Försvarsmakten
och motsvarande ledning av civilt försvar avvisar vi regeringens förslag att
avveckla civilbefälhavarna i avvaktan på att den av oss föreslagna översynen
har genomförts.
6.1.1 Elförsörjning
Vi vill fästa riksdagens uppmärksamhet på regeringens inriktning att
genom dialog med elbranschen sträva efter olika lösningar vid fredstida
effektbristsituationer samt säkerställa elleveranser i Syd- och
Mellansverige genom det tredje blocket i Karlshamnsverket. Dessa
åtgärder är än mer nödvändiga när regeringen till höga samhällskostnader
avvecklat en fullt fungerande, miljövänlig elproduktion i Barsebäck.
6.1.2 Internationella uppgifter
Ledningen av återuppbyggnad av det civila samhället efter kriser och
krig saknar idag adekvata resurser. Uppsättande av särskilda förband och
staber för lösandet av denna typ av uppgifter bör övervägas. Särskilt
avdelad personal bör utbildas och hållas i beredskap för att snabbt kunna
komma på plats för att leda också civila operationer och samordna
återuppbyggnads- och hjälparbete.
Vi vill fästa riksdagens uppmärksamhet på regeringens inriktning att
finansieringen av Räddningsverkets internationella insatser helt riktigt sker
över utgiftsområdena 5 och 7 samt av andra uppdragsgivare t.ex. FN. Enligt
vår meningen föreligger inga sakskäl varför Försvarsmaktens internationella
insatser inte skall finansieras på samma sätt.
7 Övrigt
Alla samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället utsätts för
kriser, katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga förmågan -
Försvarsmaktens stöd till det civila samhället och det civila samhällets
stöd till Försvarsmakten - har sedan länge varit en naturlig del av krigs-
planläggningen. Nyttan av att kunna utnyttja militära resurser har varit
uppenbara vid de tillfällen då bl.a. snöoväder, översvämningar,
skogsbränder eller andra olyckor har inträffat. Genom att i större
utsträckning än tidigare vara öppna för att utnyttja befintliga resurser
över myndighetsgränserna skulle mycket kunna vinnas i effektivitet.
Försvarsmaktens resurser bör således användas även för traditionellt
civila uppgifter för att därmed stärka samhällets förmåga vid kriser och
svåra påfrestningar i fredstid. Till skillnad från propositionen vill vi att
detta tydliggörs genom praktiska åtgärder inom såväl ledning, och
övervakning som insatser.
Den ökande internationaliseringen har medfört ett allt större beroende av
andra länders möjligheter att producera och leverera tjänster och produkter.
Vår egen grad av självförsörjning blir därav lägre och svårare att upp-
rätthålla. Trots denna internationalisering är det väsentligt att Sverige som
nation säkerställer den egna förmågan att försörja samhället. Att då minska
försörjningsberedskapen väsentligt är enligt vår mening inte tillfreds-
ställande.
Ett annat exempel på ovarsamhet i förslagen till framtida utveckling är
minskningen av antalet beredskapspoliser samtidigt som man konstaterar att
förmågan till bevakning och skydd av väsentliga knutpunkter för elförsörj-
ning och telekommunikation inte är tillfredsställande. Beredskapspoliser
skulle kunna vara en resurs för förstärkning av den ordinarie polismakten.
Det är väsentligt att den nationella funktionaliteten inom telekommuni-
kationsområdet säkerställs. Det får inte vara så att de svenska kommunika-
tionssystemens funktionalitet är beroende av motsvarande system i andra
länder. Inte minst att i Sverige ha en stabil tidsreferens till våra datorer är
en
förutsättning för många av de nya tjänsterna, bl.a. för loggning, krypton och
finansiella tjänster. Global Positioning System, GPS, är ingen bra lösning. Vi
får inte vara beroende av USA för tidsreferensen. Våra telekommunikationer
måste skyddas. De utgör, som regeringen konstaterar i propositionen, en
gränssättande faktor för hela totalförsvarets samlade förmåga. Enligt vår
mening är det angeläget att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för att
få en godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen även sett i ett nära
framtidsperspektiv.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1999/2000:30,
2. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny
försvarskommitté som tar fram ett förslag till ett nytt försvarsbeslut
med tydliga direktiv som utgår från Sveriges behov och intressen,
3. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den
säkerhetspolitiska utvecklingen,
4. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
Försvarsmaktens operativa förmåga,
5. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
krigsorganisationens utveckling,
6. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
grundorganisationens utveckling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bibehållande av skjutfält,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling, anskaffning och produktion av
försvarsmateriel,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ny försvarsplaneringsmodell,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samlad översyn av Försvarsmaktens ledning
och motsvarande inom civilt försvar i form av en parlamentarisk
utredning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gemensamma EU-regler för export av försvars-
materiel,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av MAL-reformens effekter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samlad översyn av totalförsvarets personal-
försörjning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av en ny tjänstegrad,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om elförsörjning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansiering av internationella insatser,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om praktiska åtgärder för att tydliggöra ett samlat
utnyttjande av samhällets resurser inom ledning, övervakning och
insatser, försörjningsberedskap, beredskapspoliser samt säkerhet i
telekommunikationssystemen.