med anledning av förs. 1998/99:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående anpassningen av totalförsvaret
Inledning
Kristdemokraternas främsta strategi för fredsplanering är de
politiska idéer som utgör grunden för demokratin och de
mänskliga rättigheterna. Den etik som ska vara vägledande i
Sveriges val av såväl medel som mål för att bidra till en
fredlig värld måste bygga på människans okränkbara värde.
Från den principen kan vi härleda mänskliga rättigheter,
frihet och solidaritet i form av gränsöverskridande ansvar.
Föreliggande skrivelse är en granskning av hur anpassningsfrågorna inom
totalförsvaret har redovisats för regeringen och riksdagen. En central fråga är
på vilket sätt regeringen använder sig av försvarsmyndigheternas redovis-
ningar i sin egen redovisning av anpassningsfrågorna till riksdagen.
Lärdomar och tidigare
erfarenheter
Då försvaret skall anpassas till det nuvarande
säkerhetspolitiska läget i vår omvärld, i enlighet med tidigare
försvarsbeslut, är det viktigt att man har i åtanke de
historiska erfarenheterna och därav drar eventuella lärdomar.
Analyser i efterhand från krigsåren under andra världskriget ger oss viktig
information. Trots att armén, flottan och flygvapnet mellan åren 1942-1945
fördubblades numerärt och att kvaliteten på materielen och personalen ökade
markant, är det mångas uppfattning att den svenska beredskapen inte nådde
full effekt förrän efter det andra världskrigets slut. Analyser har visat att
upprustningen till stor del begränsades av svårigheten att få modern materiel
utifrån och att den egna försvarsindustrin inte räckte till.
Under beredskapshöjningen bestod problemet inte av att det saknades
medel, försvarskostnaderna uppgick då till nästan hälften av de samlade
statsutgifterna, utan en starkt bidragande orsak till misslyckandet var att de
politiska beslutsfattarna inte i tid beslutade om en upprustning av det svenska
försvaret. Försvarsplaneringen under 1920- och 1930-talen hade även i första
hand förts i operativa termer, dvs behovet av framtida stridskrafter, och inte
på vilket sätt en upprustning skulle ske.
Vi i Kristdemokraterna anser att det är viktigt att ha
ovanstående erfarenheter i minne.
Anpassningen av
totalförsvaret - en central
fråga
Försvarets förmåga till anpassning är en avgörande och
central fråga för svensk försvarspolitik. Tidigare beslut om
anpassningsfrågan har utformats olika under åren och inte
fått den stabilitet som enligt Kristdemokraternas mening är
nödvändig för att ge kontinuitet i planeringen. Speciellt
under ett "uppbyggnadsskede" är det viktigt att kunna
konkretisera och förankra vad anpassningen innebär och
vilka åtgärder som blir följden av olika beslut. En tillräckligt
långsiktig försvarsförmåga kan endast säkerställas genom att
vi ständigt upprätthåller en betydande kvalitativ förmåga hos
totalförsvaret.
Riksdagen beslöt 26 maj 1999 (98/99:FöU5) att Försvarsmakten skall
ominriktas och organiseras så att den kan säkerställa möjligheten till anpass-
ning och en eventuell tillväxt inom en femårsperiod om den militärstrate-
giska utvecklingen i närområdet skulle försämras.
Enligt Försvarsmaktens bedömning kan en uppbyggnad av det militära
försvarets kapacitet under en tidsperiod om fem år eller kortare inte tillföra
några väsentliga förändringar vad avser organisation, nya förmågor, nya
materialsystem m.m. För detta krävs längre perioder. Kristdemokraterna
menar att detta bör hållas i åtanke då man idag ämnar ominrikta försvars-
organisationen.
Analys av långsiktiga
utvecklingstendenser
För att säkerställa vår förmåga att fatta beslut om anpassning
är det angeläget att underrättelsetjänsten har resurser att
ständigt förse statsmakterna med aktuellt beslutsunderlag.
Det är därför viktigt att den säkerhetspolitiskt och militärt
inriktade underrättelsetjänsten bl.a. lägger särskild vikt vid
långsiktiga utvecklingstendenser för att tidigt kunna förutse
förändringar av politisk, ekonomisk och militär karaktär
vilka kan få säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige.
Vi vet från tidigare decennier allt för väl att vårt geografiska läge gjorde
vårt territorium synnerligen intressant. Vi vet att spionverksamhet och
infiltration i olika sammanhang varit omfattande. Det finns klara belägg för
att andra länder har känt behov av att bedriva en inte obetydlig underrättelse-
verksamhet i vårt land under 1990-talet. Vi måste därför noga beakta de
osäkerheter som finns i vår omvärld. När framtiden är okänd bör nyckelordet
vara handlingsberedskap.
En levande inhemsk
försvarsindustri
Ett beslut om återtagning tas troligen då det
säkerhetspolitiska läget i vår omvärld är spänt och ett
krisläge råder. Att då återgå till en högre försvarsnivå låter
sig inte göras i en handvändning. Strategiska insatsvaror och
militärt materiel som behöver importeras blir ofta föremål
för exportförbud när behoven är som störst. Vår
anpassningsstrategi är därför trovärdig endast så länge som
vi har en levande inhemsk försvarsindustri. Erfarenheterna
från det andra världskriget är upplysande.
Beslutsformer för
anpassningen
Diskussionerna om vårt försvar är ofta dagslägefixerade, dvs
de rör sig om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av
svagheterna med anpassningsproblematiken. En hög,
inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgörande
betydelse. En kedja bestående av uttydning och tolkning av
förvarningssignaler, nödvändiga politiska beslut, planering,
igångsättning och resursuppbyggnad får inte brista för att en
återtagning skall kunna säkerställas.
Den grundläggande frågan är om vår demokrati är kapabel att fatta
nödvändiga beslut om återtagning och tillväxt i tid och i tillräcklig omfatt-
ning. Det är därför viktigt att, utifrån vårt demokratiska styrelseskick,
noggrant analysera vilka beslutsformer som krävs med hänsyn till lagar och
förordningar. För sent, för lite och i otakt med den säkerhetspolitiska utveck-
lingen har nog snarare varit regel än undantag.
Finansieringen av
anpassningen
En avgörande fråga för anpassning är finansieringen, och
svårigheterna med att anslå medel för att starta en
anpassning uppåt. I budgetpropositioner varje år beslutas det
om en beredskapskredit för totalförsvaret. Den skall kunna
användas om krig eller krigsfara föreligger. Krediten är
däremot inte avsedd att finansiera beredskapshöjande
åtgärder under en anpassningsperiod, utan då måste
regeringen anslå extra medel för att anpassningen skall sättas
i gång. Kristdemokraterna ser med oro på den nuvarande
ordningen och begär en översyn av finansieringsfrågan.
Handlingsfrihet i en
föränderlig värld
Eftersom totalförsvaret vid en krissituation i omvärlden
successivt skall kunna höja beredskapen och även kunna
vidta åtgärder mot förändrade hot blir anpassningsfilosofin
av fortsatt central betydelse. Förändringar av hot och risker
bedöms kunna ske snabbare nu än under det kalla kriget.
En inbyggd handlingsfrihet mot nya typer av angreppshot som på lång sikt
skulle kunna uppstå gör det nödvändigt att det svenska försvaret vilar på en
stabil och trovärdig grund som ger långsiktig styrka i en föränderlig framtid.
Förnyelse och utveckling kommer att erfordras för internationella insatser
och för att vi skall kunna följa med i den militärtekniska utvecklingen och
skapa handlingsfrihet för framtiden.
Årlig redovisning
Eftersom systemet med att skapa en långsiktig
anpassningsförmåga inte är uppbyggt ännu måste alla
reduktioner av denna förmåga noggrant analyseras.
Regeringen måste därför i sin årliga redovisning till
riksdagen om anpassningsåtgärder tydligt redogöra för de
konsekvenser som olika beredskapssänkningar får för
återtagningsförmågan.
Kristdemokraterna anser att riksdagen årligen i samband med budget-
propositionen bör få en särskild skrivelse om omvärldsutvecklingen och an-
passning, som ger en tydlig redovisning och uppföljning av hur bl.a. insats-
organisationen, beredskapsorganisationen och den långsiktiga anpassningen
utvecklas.
Kompetens
Varje år görs stora investeringar i utbildning av
pliktpersonal. Eftersom vår anpassningsförmåga i hög grad
bygger på välutbildade förband bör inte genomförd
utbildning förslösas genom inställda repetitionsutbildningar.
Regeringen bör därför ange vilka åtgärder som kommer att
vidtas för att ta till vara och vidmakthålla nödvändig
kompetens hos pliktpersonalen, dels inför en ettårig höjning
av krigsdugligheten, dels när det gäller den långsiktiga
anpassningen.
Kontinuerlig verksamhet
Erfarenhetsmässigt är det ett omfattande och
kostnadskrävande arbete att återta eller tillskapa ny
kompetens. Eftersom ett förband är fullt operativt först när
det är samövat till alla sina funktioner och uppfyllt med
personal, förnödenheter och materiel för strid måste befälens
kompetens övas och utvecklas. Detta blir än viktigare nu när
svenska förband ska kunna delta i fredsframtvingande
insatser. Den reella kompetensen måste tydligt utformas
utifrån de operativa förmågorna så att anpassning och tillväxt
till framtida hot kan säkerställas. Vår anpassningsförmåga
finns i övningsverksamheten som är helt nödvändig för att
behålla och inspirera kvalificerad personal.
Den nu rådande situationen med en försvarsmakt med låg verksamhetsnivå
som får allt modernare materiel men där officerare och värnpliktiga får allt
sämre möjligheter att lära sig använda ny materiel är ohållbar. Kristdemo-
kraterna vill därför betona betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig
verksamhet som vidmakthåller och utvecklar personalen som ett modernt och
fungerande försvar kräver.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om analys av långsiktiga utvecklingstendenser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en levande inhemsk försvarsindustri,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslutsformer för anpassningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av finansieringsfrågan om anpass-
ning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en årlig redovisning av omvärldsutvecklingen
och anpassningsförmågan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vilka åtgärder som bör vidtas för att vidmakt-
hålla kompetens hos pliktpersonalen.