Motion till riksdagen
1999/2000:Bo528
av Andersson, Marianne (c)

Elöverkänslighet och mobiltelefoni


Försiktighetsprincipen
En gång i tiden ansågs asbest vara ett helt fantastiskt byggnadsmaterial.
Det höjdes till skyarna. Idag vet vi att asbest står för cancer och tragedi.
Tänk om det är likadant med mobiltelefonerna? Utbyggnaden av
mobiltelefonin och alltmer elektronisk utrustning i bostäder och på
arbetsplatser innebär att vi alla utsätts för ett gigantiskt
fullskaleexperiment ur hälsosynpunkt som vi inte känner konsekvenserna
av. Om tio år kanske vi frågar oss hur vi kunde vara så blåögda att vi på
1990-talet frivilligt höll en mikrovågssändare så nära viktiga organ som
hjärna och ögon. När vi faktiskt visste att mikrovågor skadar celler. Det
finns forskare som kopplar den ökade elektrosmogen (där radio, TV-
signaler och mobiltelefoners mikrovågor ingår) till de ökade allergierna
och även anser att mikrovågorna påverkar oss så att vi lättare får
Alzheimers sjukdom. Det går inte att säkert påstå att det är så men det
finns tillräckligt med forskning, enskilda fall och rapporter för att
myndigheter och enskilda ska iaktta försiktighet, att nedbringa riskerna
så långt möjligt och att i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen ta
människors sjukdomar på allvar och behandla sjuka med respekt. Detta
bör ges regeringen till känna.
Strålningsfria områden
Beklagligt nog lever varken regering eller myndigheter i Sverige enligt
den principen trots att man ibland påstår sig göra det. Ord och handling
stämmer inte. Det senaste uppenbara exemplet på detta är regeringens
beslut från juni i år att ge bygglov till mobiltelefonmaster i Väse och
Hovsta trots de kringboendes överklagande. Det ledde till att människor
tvingades lämna sin bostad. Detta är ett exempel av många på att
människor tvingas bli flyktingar i sitt eget land på grund av att de inte
klarar att bo nära el-/strålningsbelastade miljöer.
Beslutet fattades utan motivering vilket är ett brott mot förvaltningslagen.
Regeringen är skyldig att ha ett neutralt underlag för sitt beslut men de
aspekter som tagits upp och beaktats i beslutet är i huvudsak sådana som
gynnar de bygglovssökande. Ett ytterligare problem är att en av bostäderna
elsanerats med hjälp av bostadsanpassningsbidrag. De pengar som
kommunen satsat blir nu bortkastade genom regeringens beslut. Det är ett
felaktigt slöseri med allmänna medel. Vi menar att det är fel att kommunen
kan bli överkörd på detta sätt. Den kommun som önskar ska kunna hålla
något område "strålningsfritt" så att elöverkänsliga kan ha någon tillflyktsort.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Master för mobiltelefoni
Det är hög tid att utarbeta kriterier för hur master för mobiltelefoni ska
placeras så att riskerna för strålning minimeras. De bör innehålla regler
om mätning av strålning, om skärpta gränsvärden, avstånd till bostäder
och att försiktighetsprincipen ska användas. De boende bör ha inflytande
över placeringen. Särskild hänsyn bör tas till institutioner, i all synnerhet
där barn vistas, t ex förskolor och dagis. Detta bör ges regeringen till
känna.
Obligatoriska uppgifter om strålning
Mobiltelefonerna utvecklas snabbt och konkurrensfördelar ses i olika
funktioner och mer eller mindre fantasifulla modeller. En
konkurrensfördel borde vara att avge så lite strålning som möjligt. Det
borde vara obligatoriskt att ange mängden strålning en viss mobiltelefon
avger i olika lägen, t ex om man ringer utomhus eller från bilen eller
andra platser som skärmar av mikrovågorna.
Forskning
Den officiella uppfattningen är att det inte är bevisat att
elektromagnetiska fält och mikrovågor kan påverka människors hälsa.
Ingen har heller bevisat motsatsen. En sak är säker. Det behövs mer
forskning. Den behöver göras ur ett helhetsperspektiv och på ett
objektivt, tvärvetenskapligt sätt. De elöverkänsligas erfarenheter bör tas
tillvara, vilket inte sker idag. Fler dubbelblindtester av elöverkänsliga bör
göras. Det är nödvändigt att de forskare som ser problemen och försöker
få fram sanningen får forskningspengar.
Medling
Den delrapport som Rådet för arbetslivsforskning har presenterat är
behäftad med så många svagheter som visar på att rapporten ger en
vinklad bild att den inte blir trovärdig när det gäller uppdraget att
presentera den vetenskapliga grunden för påståenden om
elöverkänslighet. Vi menar att liksom i amalgamfrågan skulle en
vetenskaplig medling behövas, korrekt utförd, med lika antal
representanter för båda sidor och några neutrala moderatorer. Då kunde
svagheterna tas upp och diskuteras och resultatet bli trovärdigt.
Sjukvården
Sjukvården måste lära sig att ta itu med de elöverkänsligas situation på
rätt sätt. Diagnostiseringsmetoderna behöver utvecklas. De
elöverkänsliga bör ha rätt till diagnos med blindtester. Sjukhusen bör
också få resurser för att testa elöverkänslighet. De elöverkänsliga måste
kunna få bekräftat att de är elöverkänsliga så att de inte bara hänvisas till
psykiska problem samt i förekommande fall att de inte kan bo i sina hus.
Elsanering
Erfarenheterna av elsanering är mycket positiva. Att vara elöverkänslig
är ett funktionshinder likaväl som andra. Samhället har då ett ansvar för
att minimera funktionshindret. Vi menar att det är dags att slå fast rätten
till bostadsanpassningsbidrag för elöverkänsliga. För de extremfall som
tvingas lämna sin bostad som "elflyktingar" bör kommunerna ha
skyldighet att ordna bostadssituationen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försiktighetsprincipen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om strålningsfria områden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriterier för master för mobiltelefoni,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om obligatoriska uppgifter om strålning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetenskaplig medling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om diagnoser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till bostadsanpassningsbidrag,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunens skyldighet att ordna
bostadssituationen för dem som är "elflyktingar".

Stockholm den 2 oktober 1999
Marianne Andersson (c)
Gunnel Wallin (c)