Den byggda miljön innehåller många hinder för tillgänglighet och
användbarhet trots lagstiftning på området sedan 60-talet. Tillgänglighet
och användbarhet krävs generellt, d v s i princip överallt. Svensk
byggnadslagstiftning är unik i Europa i detta avseende. Att lagstiftningen
är generell är mycket betydelsefullt för funktionshindrades möjligheter
att delta i samhällslivet. Stora delar av bebyggelsen är emellertid byggd
före 60-talet. Mycket har dessutom byggts otillgängligt trots reglerna.
Ändringar och ombyggnader har samtidigt gjorts utan hänsyn till
tillgänglighet och användbarhet.
Byggnadslagstiftningen ger bara möjlighet att kräva tillgänglighet och
användbarhet vid nyproduktion samt att brister avhjälps i samband med till-
och ombyggnad. Stora reparations- och underhållsåtgärder kan däremot
vidtas utan att byggnadsnämnden har rätt att ställa några krav på att till-
gänglighet och användbarhet skall förbättras.
Tillgänglighet och användbarhet är förutsättningar för demokrati, delaktig-
het och jämlikhet. FN:s standardregler från 1993, som Sverige anslutit sig
till, konkretiserar vad staterna bör göra för att den byggda miljön skall medge
demokrati, delaktighet och jämlikhet. I regel fem står bl.a. att staterna skall
ta
initiativ till att undanröja hinder för tillgänglighet.
Byggherren har idag det yttersta ansvaret för byggnadens utformning. Till-
synen utövas av kommunen genom byggnadsnämnden. Handikapprörelsen
kan medverka i byggprocessen. Det är viktigt att vara medveten om att den
lokala handikapprörelsen inte kan ta på sig något ansvar för bebyggelsens
utformning. De kan däremot ge värdefulla, ibland nödvändiga, råd och
upplysningar om var svårigheterna finns och vad som är bra och dåliga
utformningar.
Tillgänglighetslagstiftning för nyproduktion gjorde att Sverige länge var
unikt vad gällde att bygga tillgängligt och användbart. En roll som vi idag
tyvärr förlorat till andra länder med kraftfullare lagstiftning som USA och
Australien. Den tillgänglighet och användbarhet vi faktiskt har hade vi
sannolikt aldrig haft utan lagstiftning på området. Ett stort problem i Sverige
idag är att tillgänglighetslagstiftningen efterlevs dåligt och att kraftfulla
sanktionsmöjligheter saknas.
Det finns mycket kunskap om hur en framkomlig och användbar miljö för
funktionshindrade kan utformas. Många kommuner har gjort inventeringar
som visar var hindren finns. Trots detta förekommer det sällan att brister i
befintlig miljö åtgärdas. Erfarenheten visar att utan lagstiftning kan vi inte
påräkna några egentliga förbättringar i befintlig, byggd miljö.
Handikapputredningen (SOU 1992:52)
Grundläggande för Handikapputredningens arbete var ansvars- och
finansieringsprincipen, d v s att var och en som driver en verksamhet
själv måste ta ansvar för att funktionshindrade kan vara delaktiga.
Huvudmannen måste också ta kostnadskonsekvenserna av detta. För
byggsektorn innebär det att varje byggherre själv måste stå för eventuella
merkostnader och fördela kostnaderna på samtliga brukare. Generell
tillgänglighet och användbarhet skall alltså inte betalas med statsmedel.
Utredningen föreslår att byggnadslagstiftningen tillförs en bestämmelse
med innebörden att befintlig gatumiljö, terminalbyggnader och hållplatser
görs tillgängliga och användbara inom en tioårsperiod samt att byggnader
som allmänheten har tillträde till skall vara handikappanpassade inom 15 år
från lagens ikraftträdande. I betänkandet resonerar man om att det är viktigt
att insatserna görs planmässigt. Förslagen uttrycks som funktionskrav,
liksom i byggreglerna (BBR), utan koppling till åtgärdernas omfattning,
komplexitet eller kostnader.
Utredningens förslag är epokgörande eftersom de har retroaktiv verkan och
skulle möjliggöra att åtgärda befintlig bebyggelse. Sådan lagstiftning finns
för andra områden som t ex sophantering.
PBL-utredningen föreslår liknade lagändringar. Enkelt åtgärdade hinder
för tillgänglighet och användbarhet i publika lokaler och på allmänna platser
skall vara åtgärdade före år 2000. Boverket skulle samtidigt ges i uppdrag att
utfärda tillämpningsföreskrifter till bestämmelsen.
Utredningens förslag om enkelt åtgärdade hinder återfanns i lagråds-
remissen. Lagrådet hade inga invändningar mot förslaget. I propositionen
ändrades det emellertid så att Boverket istället skulle ges i uppdrag att
analysera utredningens förslag, bl a med avseende på kostnadskonsekvenser.
Bostadsutskottet betonade vikten av kommunala tillgänglighetsprogram
och bättre detaljplaner och menade att de tillsammans skulle påskynda för-
bättringarna. Utskotet menar också att regeringen, utan tidsutdräkt, skulle
återkomma till riksdagen med förslag till förbättringar av tillgängligheten i
befintliga offentliga lokaler och på allmänna platser.
Boverket har sedan genomfört sin utredning. Den överlämnades till
regeringen sommaren 1996. I utredningen delas enkelt åtgärdade hinder in i
tre svårighetsgrader och kostnadsberäknas.
Regeringen föreslog därefter i sitt förslag till strategi på handikappområdet
att program för att öka tillgängligheten i kommunerna skall utarbetas samt att
kompetenshöjande åtgärder skall vidtas. Något förslag om lagstiftning på
området fanns emellertid inte.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning som innebär att
enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet och användbarhet skall
undanröjas inom en given tidsram.