Den byggda miljön innehåller många hinder för tillgänglighet och användbarhet trots lagstiftning på området sedan 60-talet. Tillgänglighet och användbarhet krävs generellt, d v s i princip överallt. Svensk byggnadslagstiftning är unik i Europa i detta avseende. Att lagstiftningen är generell är mycket betydelsefullt för funktionshindrades möjligheter att delta i samhällslivet. Stora delar av bebyggelsen är emellertid byggd före 60-talet. Mycket har dessutom byggts otillgängligt trots reglerna. Ändringar och ombyggnader har samtidigt gjorts utan hänsyn till tillgänglighet och användbarhet.
Byggnadslagstiftningen ger bara möjlighet att kräva tillgänglighet och användbarhet vid nyproduktion samt att brister avhjälps i samband med till- och ombyggnad. Stora reparations- och underhållsåtgärder kan däremot vidtas utan att byggnadsnämnden har rätt att ställa några krav på att till- gänglighet och användbarhet skall förbättras.
Tillgänglighet och användbarhet är förutsättningar för demokrati, delaktig- het och jämlikhet. FN:s standardregler från 1993, som Sverige anslutit sig till, konkretiserar vad staterna bör göra för att den byggda miljön skall medge demokrati, delaktighet och jämlikhet. I regel fem står bl.a. att staterna skall ta initiativ till att undanröja hinder för tillgänglighet.
Byggherren har idag det yttersta ansvaret för byggnadens utformning. Till- synen utövas av kommunen genom byggnadsnämnden. Handikapprörelsen kan medverka i byggprocessen. Det är viktigt att vara medveten om att den lokala handikapprörelsen inte kan ta på sig något ansvar för bebyggelsens utformning. De kan däremot ge värdefulla, ibland nödvändiga, råd och upplysningar om var svårigheterna finns och vad som är bra och dåliga utformningar.
Tillgänglighetslagstiftning för nyproduktion gjorde att Sverige länge var unikt vad gällde att bygga tillgängligt och användbart. En roll som vi idag tyvärr förlorat till andra länder med kraftfullare lagstiftning som USA och Australien. Den tillgänglighet och användbarhet vi faktiskt har hade vi sannolikt aldrig haft utan lagstiftning på området. Ett stort problem i Sverige idag är att tillgänglighetslagstiftningen efterlevs dåligt och att kraftfulla sanktionsmöjligheter saknas.
Det finns mycket kunskap om hur en framkomlig och användbar miljö för funktionshindrade kan utformas. Många kommuner har gjort inventeringar som visar var hindren finns. Trots detta förekommer det sällan att brister i befintlig miljö åtgärdas. Erfarenheten visar att utan lagstiftning kan vi inte påräkna några egentliga förbättringar i befintlig, byggd miljö.
Handikapputredningen (SOU 1992:52)
Grundläggande för Handikapputredningens arbete var ansvars- och finansieringsprincipen, d v s att var och en som driver en verksamhet själv måste ta ansvar för att funktionshindrade kan vara delaktiga. Huvudmannen måste också ta kostnadskonsekvenserna av detta. För byggsektorn innebär det att varje byggherre själv måste stå för eventuella merkostnader och fördela kostnaderna på samtliga brukare. Generell tillgänglighet och användbarhet skall alltså inte betalas med statsmedel.
Utredningen föreslår att byggnadslagstiftningen tillförs en bestämmelse med innebörden att befintlig gatumiljö, terminalbyggnader och hållplatser görs tillgängliga och användbara inom en tioårsperiod samt att byggnader som allmänheten har tillträde till skall vara handikappanpassade inom 15 år från lagens ikraftträdande. I betänkandet resonerar man om att det är viktigt att insatserna görs planmässigt. Förslagen uttrycks som funktionskrav, liksom i byggreglerna (BBR), utan koppling till åtgärdernas omfattning, komplexitet eller kostnader.
Utredningens förslag är epokgörande eftersom de har retroaktiv verkan och skulle möjliggöra att åtgärda befintlig bebyggelse. Sådan lagstiftning finns för andra områden som t ex sophantering.
PBL-utredningen föreslår liknade lagändringar. Enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet och användbarhet i publika lokaler och på allmänna platser skall vara åtgärdade före år 2000. Boverket skulle samtidigt ges i uppdrag att utfärda tillämpningsföreskrifter till bestämmelsen.
Utredningens förslag om enkelt åtgärdade hinder återfanns i lagråds- remissen. Lagrådet hade inga invändningar mot förslaget. I propositionen ändrades det emellertid så att Boverket istället skulle ges i uppdrag att analysera utredningens förslag, bl a med avseende på kostnadskonsekvenser.
Bostadsutskottet betonade vikten av kommunala tillgänglighetsprogram och bättre detaljplaner och menade att de tillsammans skulle påskynda för- bättringarna. Utskotet menar också att regeringen, utan tidsutdräkt, skulle återkomma till riksdagen med förslag till förbättringar av tillgängligheten i befintliga offentliga lokaler och på allmänna platser.
Boverket har sedan genomfört sin utredning. Den överlämnades till regeringen sommaren 1996. I utredningen delas enkelt åtgärdade hinder in i tre svårighetsgrader och kostnadsberäknas.
Regeringen föreslog därefter i sitt förslag till strategi på handikappområdet att program för att öka tillgängligheten i kommunerna skall utarbetas samt att kompetenshöjande åtgärder skall vidtas. Något förslag om lagstiftning på området fanns emellertid inte.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning som innebär att enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet och användbarhet skall undanröjas inom en given tidsram.
Stockholm den 29 september 1999
Sonja Fransson (s)