Vi kan se hur kalhyggen breder ut sig i rasande fart och kommunerna går
miste om både arbetstillfällen och skatteintäkter. Skadorna efter
hänsynslös avverkning är väldokumenterade, och den lagstiftning som
skulle bidra till "bättre" ägarförhållanden, jordförvärvslagen, hotar nu
landsbygdens överlevnad.
Riksdagen beslutade våren 1991 om en omfattande avreglering av
jordförvärvslagen. Tidigare var lagen befäst med vissa krav på återplantering
samt att en viss procent av fastighetens yta skulle lämnas kvar. "Fler skall ha
möjlighet att bedriva skogsbruk" hette det. Numera har de närboende i
kommunerna ringa möjlighet att konkurrera med penningstarka individer och
företag som ej har anknytning till trakterna, trots att de enligt lag skall ha
förtur när det gäller nyköp av skogsfastigheter. När det gäller den så kallade
boplikten för jordbruksfastigheter förändrades lagen på så vis att
bestämmelserna om boplikt endast gäller i de områden som erhåller
glesbygdsstöd.
Jord- och skogsbruksfastigheter köps ofta upp för överavverkning eller i
kapitalplaceringssyfte av köpare som ej bor på orten. Dessa betalar ofta högt
över avkastningsvärdet. Detta medför att intresserade brukare ej har
ekonomiska möjligheter till förvärv och bosättning på landsbygden. Den
naturliga generationsväxlingen av brukare som bor på fastigheten bryts
därför. Det är viktigt att ha ett skydd för uppköp av skogs- och
jordbruksfastigheter där köparen endast har för avsikt att göra en kortsiktig
vinst på bl a miljöns bekostnad.
Utifrån detta är det viktigt att en utredning görs i syfte att se över
jordförvärvslagen i syfte att stärka kedjan ägande, brukande och boende.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av jordförvärvslagen.