Vi kan se hur kalhyggen breder ut sig i rasande fart och kommunerna går miste om både arbetstillfällen och skatteintäkter. Skadorna efter hänsynslös avverkning är väldokumenterade, och den lagstiftning som skulle bidra till "bättre" ägarförhållanden, jordförvärvslagen, hotar nu landsbygdens överlevnad.
Riksdagen beslutade våren 1991 om en omfattande avreglering av jordförvärvslagen. Tidigare var lagen befäst med vissa krav på återplantering samt att en viss procent av fastighetens yta skulle lämnas kvar. "Fler skall ha möjlighet att bedriva skogsbruk" hette det. Numera har de närboende i kommunerna ringa möjlighet att konkurrera med penningstarka individer och företag som ej har anknytning till trakterna, trots att de enligt lag skall ha förtur när det gäller nyköp av skogsfastigheter. När det gäller den så kallade boplikten för jordbruksfastigheter förändrades lagen på så vis att bestämmelserna om boplikt endast gäller i de områden som erhåller glesbygdsstöd.
Jord- och skogsbruksfastigheter köps ofta upp för överavverkning eller i kapitalplaceringssyfte av köpare som ej bor på orten. Dessa betalar ofta högt över avkastningsvärdet. Detta medför att intresserade brukare ej har ekonomiska möjligheter till förvärv och bosättning på landsbygden. Den naturliga generationsväxlingen av brukare som bor på fastigheten bryts därför. Det är viktigt att ha ett skydd för uppköp av skogs- och jordbruksfastigheter där köparen endast har för avsikt att göra en kortsiktig vinst på bl a miljöns bekostnad.
Utifrån detta är det viktigt att en utredning görs i syfte att se över jordförvärvslagen i syfte att stärka kedjan ägande, brukande och boende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av jordförvärvslagen.
Stockholm den 4 oktober 1999
Sofia Jonsson (c)