I regeringsformen står det: "Det skall åligga det allmänna att trygga
rätten till arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö." Det kan
naturligtvis diskuteras huruvida vi lever upp till denna deklaration på
samtliga punkter, men denna motion koncentreras till boendet.
För Vänsterpartiet är bostaden en social rättighet. Med det menar vi att alla
skall ha rätt till en bra bostad i en god boendemiljö, till en rimlig kostnad.
Detta var också den sociala bostadspolitikens mål när den utformades på
1940-talet. För att nå detta mål insåg man i Sverige att det krävdes politiska
beslut och en offensiv lagstiftning. Under 1960- och 1970-talet gjordes det
stora insatser för att komma tillrätta med bostadsbristen, och man lyckades
under dessa två decennier i stort sett avskaffa bostadsbristen.
Med facit i hand kan man konstatera att allt som gjordes inte var lyckat
och att det gjordes en del felaktiga satsningar. Icke desto mindre var dessa
satsningar nödvändiga. Tillsammans med den sociala bostadspolitiken
innebar dessa satsningar bl.a. att hemlösheten under perioden 1975 till 1985
näst intill försvann.
Efter 1985 har hemlösheten åter skjutit i höjden och under 1990-talet har
den permanentats på en mycket hög nivå. Enligt ESO-rapporten "Bostad
sökes" (Ds 1999:46) är de hemlösa närmare 10 000 varav över 1 000
personer är uteliggare. Det finns en rad olika metoder att beräkna antalet
hemlösa och därför blir resultaten av beräkningarna olika. Men oavsett
vilken metod man väljer, så kan man konstatera att det inte är värdigt ett
civiliserat samhälle att låta någon stå utanför rätten till eget boende.
1 Ungdomar och rätten till egen bostad
En annan grupp att beakta, utöver de hemlösa, är de som inte har eget
kontrakt men som skulle vilja ha ett om de hade ekonomiska
förutsättningar. Framför allt ungdomar har drabbats hårt av den
marknadsanpassning som skett på bostadsmarknaden. I åldersgruppen
20-23 år finns det ca 120 000 personer som bor kvar hos sina föräldrar
trots att de skulle vilja ha en egen bostad. Huvudskälet är bristande
ekonomiska möjligheter till eget boende p.g.a. arbetslöshet och alltför
höga boendekostnader.
Många hyresvärdar försvårar också möjligheterna till bostad genom att
ställa olika krav på tilltänkta hyresgäster. Kraven är ofta godtyckliga och
varierar från hyresvärd till hyresvärd. Vanligt är också att hyresvärdar kräver
borgen för att hyra ut. Reglerna för uthyrning beslutas av hyresvärdarna och
går inte att överklaga. Framför allt ungdomar, men också socialbidrags-
tagare, arbetslösa och lågavlönade, drabbas av hyresvärdarnas godtycke.
Denna rättslöshet som drabbar de bostadssökande skulle kunna mildras om
det fanns en överklagningsrätt för prövning av hyresvärds skäl att neka rätten
till ett hyreskontrakt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Naturligtvis kommer flertalet av de ungdomar som i dag saknar rätt till
egen bostad att komma in på den ordinarie bostadsmarknaden, men risken
finns att det är i dessa grupper man kommer att hitta en del av de framtida
hemlösa om inget görs.
2 Vräkningar
Mellan 1987 och 1993 ökade antalet verkställda vräkningar med 80 %,
dvs. från 4 235 till 7 610. Efter 1993 har siffran på verkställda vräkningar
varit förhållandevis konstant. En klar majoritet (närmare 90 %) vräktes
p.g.a. hyresskulder och endast ca 5 % p.g.a. störningar i boendet.
I konsumentverkets rapport 1993/94:1 Vräkt i laga ordning, redovisas
vilka som har vräkts samt hur de efter vräkningen har löst sin
bostadssituation. I rapporten konstateras det att flertalet vräkta hade
hyresskulder under 20 000 kronor, vilket innebar att skulderna var lägre än
kostnaden för själva vräkningen. Ett år efter vräkningen hade 80 %
fortfarande inte kunnat skaffa sig en ny bostad med eget kontrakt. I Jan
Flygheds undersökning i Stockholms län visade det sig att 10 % av de vräkta
var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i något myndighetsregister.
Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp lever ett marginaliserat liv i
uteliggarmiljö.
För att stärka de hyresgäster som har fastnat i skuldfällan är det viktigt att
man ser över hyreslagen från 1993 samt förbättrar förutsättningen för den
boende att kunna behålla sitt kontrakt. Kravet på obligatorisk
betalningspåminnelse innan hyresvärden har rätt att säga upp kontraktet är ett
rimligt krav, liksom möjligheten att andra än socialnämnden har rätt att
garantera hyresinbetalning. Skälen för att kunna behålla sin hyresrätt bör
också omfatta fler skäl än de som i dag anges i regelsystemet och även ges en
mer individuell prövning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
3 Hemlösa
Hemlöshet är ett komplext problem och de hemlösa är en heterogen
grupp. Orsakerna till hemlösheten är olika men den gemensamma
nämnaren är att man saknar egen eller förhyrd lägenhet och inte bor
stadigvarande inneboende utan är hänvisad till tillfälliga boendealternativ
eller är uteliggare (socialstyrelsens beräkningsgrund).
I alla undersökningar utgår man från de grupper som är kända av
myndigheterna och därför kan man utgå från att det finns ett visst mått av
mörkertal.
Av de hemlösa är 22 % kvinnor. Kvinnorna är ofta yngre än männen och
ofta mer utsatta för våld och utnyttjande. Vidare har det i en rad av
undersökningar visat sig att kvinnorna ofta befinner sig i en besvärligare
ekonomisk situation än männen. Den kvinnliga hemlösheten anses mer dold
än männens och många kvinnor befinner sig ofta i ett gränsland (bor på nåder
hos sina vuxna barn eller lever i dysfunktionella parförhållanden), som gör
att de inte automatiskt räknas som hemlösa trots att de själva upplever sig
som hemlösa.
Orsakerna till kvinnors hemlöshet sammanfaller ofta med männens och det
finns ingen entydig forskning som visar på tydliga skillnader. Joanne Passaro
har i sin undersökning på Manhattan pekat på att en stor grupp kvinnor
förklarar sin hemlöshet med psykisk och fysisk misshandel i äktenskapet och
det finns ingen anledning att anta att förhållandet är annorlunda i Sverige.
Samtidigt konstaterar man att många kvinnor blir kvar i hemlöshet långa
tider efter det att de har kommit bort från det hem de misshandlats i. Detta
beror på fattigdom och bristen på möjligheter att skaffa sig ett eget boende.
Ofta skylls den manliga hemlösheten på strukturella förhållanden, medan
kvinnors hemlöshet läggs på individen (de män som misshandlar dem) och
inte på myndigheterna eller arbetsmarknaden. Detta är ett sätt friskriva
myndigheter och strukturer från ansvaret för hemlöshet.
Missbrukare är en grupp som är överrepresenterad bland de hemlösa. Det
är här omöjligt att avgöra orsak och verkan: Är man hemlös p.g.a. sitt
missbruk, eller har man blivit missbrukare p.g.a. sin hemlöshet? Ett kan man
dock konstatera; att så länge man är hemlös lär man inte komma ur sitt
missbruk.
Av de hemlösa uppskattas ca 42 % inte ha något missbruk.
Gruppen med psykiska störningar har ökat kraftigt och beräknades 1993
uppgå till 17 % av de hemlösa. Orsakerna till detta går att finna i den
nedbantade psykiatrin och bristen på stöd i boendet och institutionsalternativ.
I gruppen oräknade hemlösa finns utländska hemlösa som hotas av
utvisning och flyktingar som nekats uppehållstillstånd. Enbart den senare
gruppen uppgår enligt ESO-rapporten till mer än 500 personer, varav flera är
barn.
Listan över vilka som är hemlösa skulle kunna göras ännu längre och än
mer detaljerad. Vi nöjer oss dock med denna uppräkning. Det enda
gemensamma för alla dessa grupper är fattigdom. Samhällets skyddsnät mot
fattigdom fungerar inte alltid och är inte tillfredsställande.
I studiet av hemlöshet finns det en grupp som vandrar mellan hemlösheten
och bostadsmarknaden. Detta är en grupp som uppenbarligen befinner sig
mycket nära fattigdomsgränsen och som är extremt känslig för små
förändringar i samhällsekonomin.
4 Sekundär bostadsmarknad
Samtidigt som hemlösheten har ökat har också den sekundära
bostadsmarknaden ökat. Det kan handla om allt från härbärgen och
hotellboende till andrahandskontrakt i det normala bostadsbeståndet. En
form som tenderar att öka är de s.k sociala/kommunala kontrakten.
Gemensamt för dessa är att den boende har en svagare ställning på
bostadsmarknaden än vad den boende med eget kontrakt har. Ofta ställs
det helt andra krav på dem som bor i den sekundära bostadsmarknaden.
Kraven kan variera beroende på vem som står för kontraktet. Det kan
handla om krav som vore omöjliga att ställa på vanliga hyresgäster.
Kraven kan vara alltifrån urinprovslämning till avsägelse av integritet i
boendet. Reglerna för uppsägning/vräkning är också helt annorlunda än
på den övriga bostadsmarknaden, och många gånger upplever innehavare
av andrahandskontrakt sig som hemlösa.
Det är naturligtvis ibland nödvändigt att samhället underlättar för vissa
grupper att komma in i ett boende där en kombination av vård och tillsyn är
en självklarhet men detta får inte leda till rättslöshet för hyresgästen.
Utifrån detta föreslår Vänsterpartiet att regeringen ger den bostadssociala
beredningen i uppdrag att föreslå regelförändringar för att skärpa reglerna
kring besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
5 Den reguljära bostadsmarknaden
Om fattigdom är den gemensamma nämnaren för de hemlösa, och för de
grupper som i framtiden riskerar fattigdom, måste boendekostnaderna
vara en viktig delförklaring till hemlösheten.
Under åren 1989 till 1995 har det i fasta priser blivit 30 % dyrare att bo i
hyresrätt och 25 % dyrare att bo i bostadsrätt. Samtidigt har kostnaderna för
bostadsbidragen sjunkit från 9,2 miljarder kronor 1995 till 5,9 miljarder
kronor 1998, och ser ut att fortsätta sjunka de närmaste åren. Orsakerna till
de höjda boendekostnaderna är väl kända; skattereformen, räntebidragen och
minskade investeringsstöd. I viss mån har regeringen insett problemen och
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i två omgångar sänkt
fastighetsskatten med sammanlagt 0,3 % för flerfamiljshus. Vänsterpartiet
tror inte att detta räcker för att få ner boendekostnaderna till en nivå som
förebygger delar av hemlösheten. Därför föreslår vi att
byggkostnadsdelegationen skall omvandlas till en boendekostnadsdelegation.
Regeringen kan också komma tillbaka med ett alternativt förslag på hur
boendekostnaderna skall minska. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
6 Nödvändiga lagändringar
Som vi tidigare påpekat finns det stora grupper som befinner sig i
närheten av fattigdom och hemlöshet och att det därför är betydelsefullt
att förebygga hemlöshet. För att göra detta krävs det naturligtvis en rad
sociala insatser, men också verktyg för kommun och stat att både
förebygga hemlöshet och bekämpa den hemlöshet som redan är ett
faktum.
Regeringen har tillsatt en bostadssocial beredning och en kommitté mot
hemlöshet. Vänsterpartiet ställer sig bakom båda dessa utredningar och
hoppas att dessa kan visa på både sociala satsningar och strukturella
förändringar till fromma för de grupper som har det svårast på
bostadsmarknaden.
Trots detta vill Vänsterpartiet peka på några saker som vi menar borde
göras redan nu:
För det första: Bostadsförsörjningslagen från 1947 ålade kommunerna att
upprätta bostadsförsörjningsprogram och anordna avgiftsfri
bostadsförmedling. Borttagandet av lagen har lett till att bara 10 % av landets
kommuner har en bostadsförmedling och att 71 % av landets kommuner inte
upprättar något bostadsförsörjningsprogram. Detta har inneburit att viktiga
instrument för den sociala bostadspolitiken har försvunnit och att
bostadspolitiken därför inte med automatik kommer upp på den
kommunalpolitiska agendan.
För det andra: Bostadsanvisningslagen från 1987 innebar att kommunen
hade ett verkningsfullt instrument i förhandlingarna med bostadsbolagen om
rätten till bostad för alla kommunens invånare. Även om lagen inte fick ett
omedelbart genomslag innebar den dock att en rad bostadsanvisningsavtal
kunde tecknas mellan kommuner och bostadsföretag. I dag försöker flera
kommuner teckna frivilliga avtal men då utan att egentligen ha ett redskap
för sådana avtal. Vänsterpartiet föreslår att bostadsanvisningslagen
återupprättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För det tredje: I den bostadspolitiska utredningen talas det om ett
nytänkande för bostadsplaneringen. Det behövs ett tvärsektoriellt samarbete
mellan den fysiska planeringen, tekniker, miljöansvariga och socialtjänsten.
Det krävs också ett samarbete mellan och med de olika aktörerna på
bostadsmarknaden. Om detta skall ha någon som helst mening måste det leda
till ett obligatoriskt boendeplaneringsprogram. Innehållet i programmet skall
beskriva kommunens planering för att tillgodose de prioriterade gruppernas
behov av bostäder, åtgärder mot bostadssegregering och utveckling mot
ekologisk hållbarhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
För det fjärde: Socialtjänstlagen garanterar inte rätten till egen bostad. Den
bostadssociala beredningen har inte i sina direktiv uppdrag att utreda eller
föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad. En sådan lag-
ändring skulle förstärka socialtjänstlagen och förbättra situationen för dem
som är hemlösa eller riskerar att bli hemlösa. Vänsterpartiet menar att den
bostadssociala beredningen, i ett tilläggsdirektiv, skall ges i uppdrag att
föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överklagningsrätt vid nej till hyreskontrakt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuell prövning i samband med uppsägning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skärpa reglerna kring besittningsskyddet och
den bostadssociala beredningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att göra om Byggkostnadsdelegationen till en
boendekostnadsdelegation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadsanvisningslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett boendeplaneringsprogram,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till den bostadssociala
beredningen om att trygga individens rätt till bostad.