Den svenska bostadsmarknaden är inte en marknad. Det är en sanning
som varje människa, som under de senare åren har försökt skaffa sig en
bostad, känner till.
Kommunala bostadsbolag håller med sin monopolställning hyrorna uppe
på orter med låg efterfrågan. Den som vill hyra sin lägenhet tvingas att betala
en hyra långt högre än som hade varit fallet på en marknad där det rådde
någon form av konkurrens. Dessutom tvingas han eller hon att betala
ytterligare något för alla lägenheter som bostadsbolaget inte har kunnat hyra
ut just därför att hyrorna är för höga.
Ett av de tydligaste bevisen på bostadsmarknadens kollaps är att fler
kommunägda lägenheter har rivits än privatiserats de senaste åren. Sådant
förekommer inte på den privata lokalmarknaden.
För den kapitalstarke eller den som har ett fast jobb på en sådan ort är detta
inget större problem, bortsett från en och annan skattekrona som går direkt in
i bostadsbolagets svarta hål. Det är bara att bo i villa i stället. Marknadens
ofullkomlighet drabbar i stället den som ännu inte har hunnit etablera sig i
samhället och skaffat sig en bra bankkontakt på det sätt som anses propert -
ungdomar utan fast arbete, invandrare och arbetslösa. I bästa fall kan de hyra
en lägenhet till överpris hos monopolföretaget, något som kan vara ett
tillräckligt knepigt problem för den som visserligen har inkomster i form av
ständiga projektanställningar och vikariat, men inte har fast anställning.
Tillfälliga första, andra, tredje, fjärde och femtehandskontrakt är verkligheten
för tusen och åter tusen företrädesvis unga människor. I värsta fall är de
hänvisade till parkbänken, mamma och pappa eller en soffa hos en kompis.
På orter där efterfrågan är hög är läget lite annorlunda - det är ibland ännu
värre.
Hyresregleringarna har visserligen lett till att hyrorna i populära inner-
stadsområden är behagligt låga. Å andra sidan leder detta, i kombination med
att omsättningen på hyreskontrakt är närmast obefintlig, till att den som en
gång fått tag på en sådan lägenhet aldrig släpper taget om den med ännu
lägre omsättning och en omfattande svarthandel av förstahandskontrakt som
följd. Dessutom är det förhållandevis dyrt att bo i ytterområdena mot
bakgrund av vad man får för pengarna - ett system som knappast förtjänar att
kallas rättvist.
Inte heller i detta fall är det den kapitalstarke med fast anställning som
drabbas hårdast. Även på en sjuklig marknad, där omsättningen av hyres-
kontrakt är i princip obefintlig, finns det förstahandskontrakt att få tag på,
om
man kan betala för dem. Samma princip kan översättas på köp av bostadsrätt
eller - i framtiden - ägarlägenheter. Sådana handlingsalternativ existerar
dock inte för det stora flertalet, eftersom det även i dessa fall krävs en
kapitalinsats som för många är rena fantasisummor, och en inkomst som är
utöver det vanliga. I många fall går det inte ens att få lägenhet i det
kommunala bostadsföretagets bestånd i stadens ytterkanter om man saknar
fast anställning. Hellre än att erbjuda bostad för en ung människa med
projektanställning väljer många företag att låta lägenheten stå tom. Ett sådant
beteende vore förstås otänkbart på en frisk marknad.
Den ovan skisserade bilden visar att de människor som även i andra fall är
särskilt missgynnade - av en rigid arbetsrätt, av socialförsäkringssystem där
de aldrig har fått köpa entrébiljett och av ett kvävande skattesystem - är
samma människor som drabbas hårdast av den sönderreglerade hyres-
marknaden. Samtidigt som den som redan har etablerat sig i samhället kan
dra stora fördelar av systemet, förstärks utanförskapet för de stora grupper av
människor som aldrig har blivit insläppta från kylan.
Det blir också allt mer uppenbart att det kommersiella intresset av att
erbjuda människor bostäder idag är mycket svalt. Omsättningen av
bostadsfastigheter är låg, det byggs nästan inga nya hyreshus, och de
hyreshus som säljs, säljs nästan uteslutande till de boende för ombildning till
bostadsrätter. Inom en snar framtid riskerar vi en situation där hyresrätten
som upplåtelseform är utraderad från kartan och där den enda ny-
produktionen av bostäder utgörs av bostadsrätter och ägarlägenheter. Den
som redan idag har svårigheter att hitta bostad finner, med rätta, en sådan
framtidsbild dyster.
Det tycks nu finnas en yrvaken medvetenhet om problemet. Från social-
demokratiskt håll har idén om "cityhyror" lanserats som ett sätt att ge den
s.k. lägesfaktorn ett större genomslag, och regeringen har nyligen tillsatt en
utredning med uppdrag att göra en översyn av bruksvärdessystemet.
Utgångspunkten för den utredningen är emellertid att allmännyttan till varje
pris skall bevaras, vilket lär innebära att vi även fortsättningsvis kommer att
få se allmännyttiga bostadsföretag som med sin monopolliknande ställning
får hyresmarknaden att rasa samman. Inte heller verkar någon ifrågasätta att
en överenskommen hyra skall kunna överprövas av hyresnämnden i enlighet
med några just för hyresavtal specifika regler. Den uppenbara faran med att
endast gå halvvägs, vilket skulle bli fallet om cityhyresförslaget skulle få
genomslag, är att endast hyreshöjningar kommer till stånd. Däremot är det
inte säkert att de hyressänkningar som sannolikt skulle bli fallet i vissa
områden med en marknadsprissättning, blir naturliga i ett system med
cityhyror. Problemen löses bättre genom ett avskaffande av bruksvärdes-
systemet.
För alla de människor som idag står utanför - unga som inte har möjlighet
att flytta hemifrån och invandrare, arbetslösa och låginkomsttagare som
betalar överhyror i städernas ytterområden - är det av största vikt att
hyresmarknaden blir en riktig marknad. Det kan knappast betecknas som
rättvisa att de människor som aldrig kommer att ha möjlighet att få ihop det
kapital som i dag krävs för att få en bostad i ett trevligt område skall betala
för att andra skall ha tillgång till ett billigt boende i innerstäderna.
En verklig och frisk marknad för bostäder kan åstadkommas endast genom
att utbud och efterfrågan får möjlighet att mötas, genom fri hyressättning,
med utgångspunkt i vad människor är beredda att betala för att få bo i en viss
lägenhet. Endast på detta sätt kommer tillgången på lediga hyreslägenheter
att räddas, svarthandeln med hyreskontrakt att upphöra och bostäder även
fortsättningsvis att byggas och upplåtas med hyresrätt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av bruksvärdessystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fri, marknadsbaserad hyressättning.