Tomträttsinstitutet inrättades 1909 huvudsakligen för att göra det möjligt
för familjer med knappa kapitalresurser att skaffa sig en egen ägd bostad.
Mot bakgrund av den tidens - i dessa avseenden relativt outvecklade -
kapitalmarknad uppskattades försöket att göra det möjligt för vanligt
förekommande familjetyper med arbetar- och tjänstemannabakgrund att
kunna skaffa ett eget ägt hem. För att ge den nya upplåtelseformen erforder-
ligt förtroende och trygghet gjordes upplåtelsetiden med fastlåst tomt-
rättsavgäld lång - 60 år. I vissa av landets städer blev försöket tämligen
framgångsrikt och tomträttsupplåtelser har gjorts även för annan markan-
vändning än egna hem.
Tomträttslagstiftningen har genomgått förändringar vid flera tillfällen
sedan 1909 och alltmer närmat sig äganderätten. Upplåtelserna gäller numera
för evig tid men med möjlighet att förändra avgälden vart tionde år.
Upplåtaren, kommunen, har, under förutsättning av att avgälden betalas,
ingen möjlighet att skaffa sig besittningsrätten till marken på annat sätt än
genom expropriation, d.v.s. på samma sätt som vid motsvarande tvångs-
förvärv av enskilt ägd mark. Inte heller ges tomträttsmark någon särställning
exempelvis vid bygglovsgivning. Den möjlighet för kommunen att fritt
kunna använda respektive mark efter den första upplåtelseperioden som
föresvävade 1909 års lagstiftare finns därmed inte i dag. Å andra sidan har
lagstiftaren försett kommunerna med sofistikerade möjligheter att styra
markanvändningen på ett sätt som man knappast kunde föreställa sig 1909.
Sammantaget kan sägas att kommunerna har fått möjlighet att påverka allt
byggande på ett radikalt annorlunda sätt även om möjligheten att återta
tomträttsmark vid avgäldsperiodens slut inte längre är möjligt.
Möjligen kan det sägas att tomrättsinstitutet ger kommunerna en viss frihet
att kringgå bygglovslagstiftningen och styra den enskildes byggande ännu
mer än vad som är möjligt i övrigt. Kommunen har möjlighet att göra en
detaljplan som tillåter mycket byggande på respektive tomt och sedan skriva
tomrättsavtal med respektive intressent vilket mycket detaljerat föreskriver
vad tomträttsinnehavaren får bygga och i övrigt göra med tomten. Det är
dock knappast troligt att det varit lagstiftarens mening att kommunerna på
detta sätt skulle ges möjlighet att styra den enskildes byggande utöver vad
plan- och bygglagen föreskriver.
I ett avseende har tomrättslagstiftningen kraftigt misslyckats. Det gäller
frågan om avgäldens storlek vid omreglering av avgälden. Det har inte gått
att finna något bestående sätt att bestämma avgälden. Detta har lett till
ständiga tvister och långa domstolsförhandlingar, och trots skilda principer
för bestämmande av avgäld för olika syften med respektive tomträtts-
upplåtelse, har problemen vid omreglering av avgälden blivit bestående.
Detta är en mycket allvarlig svaghet i tomträttssystemet. Till synes är det
omöjligt att finna ett objektivt godtagbart sätt att bestämma tomträttsavgäld.
Detta är vid närmare eftertanke ganska självklart. Den som äger ett från
respektive mark oskiljbart hus skall komma överens med den som äger
marken om vad marknyttjanderätten är värd. Utan marken är huset värdelöst.
Markägaren kan å andra sidan med gällande lagstiftning inte bli av med
huset och nyttja marken för något annat. Förhandlingssituationen är låst för
all framtid även om nya omregleringstillfällen för avgälden kommer att dyka
upp med jämna mellanrum. För hushåll i en- eller tvåfamiljehus på tomträtt
och småföretagare med lokaler på tomträtt är problemet särskilt påtagligt
eftersom det ofta är ekonomiskt orimligt för dem att engagera juridisk
expertis och sålunda bli jämställda i förhandlingar med resursstarka
juridiska enheter på respektive kommun. De flesta kommuner anser dock inte
att tomträttsaffären som helhet tillfredsställer rimliga krav på markvärdes-
förräntning. Det framgår av de krav som framställts vid domstolsförhand-
lingar.
Mot denna bakgrund är det rimligt att kommunerna utnyttjar sin möjlighet
att försälja tomträttsmarken till tomrättsinnehavarna. På så sätt skulle mycket
arbete och en mängd problem i samband med omregleringar av tomträtts-
avgäld kunna undvikas.
Tomträttsinstitutet fyller med dagens väl utvecklade kreditmarknad inte
något särskilt behov för att göra det möjligt för några grupper medborgare att
skaffa ett eget ägt hem. Inte heller finns det något rimligt behov för
kommunerna att utnyttja tomträttsinstitutet för att på så sätt styra markan-
vändningen utöver vad som är möjligt genom plan- och bygglagstiftningen.
Däremot finns det stora - i det närmaste oöverstigliga - problem med tomt-
rättsinstitutet vad gäller att hitta lämplig avgäldsnivå.
Tomträttsinstitutet bör sålunda avskaffas.
Kommunerna bör uppmanas att sälja sina tomträtter. Nyupplåtelse av
tomträtt bör förbjudas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att tomträtter inte längre skall kunna nyupp-
låtas.