Den svenska bostadspolitiken står inför flera stora utmaningar.
Byggandet är fortfarande rekordlågt och även om regeringen i
budgetpropositionen spår en viss ökning av nybyggandet under den
närmaste treårsperioden har vi förmodligen ännu inte sett toppen på
bostadsbristen i de större städerna. Samtidigt rivs det hela fastigheter i
mindre städer runt om i landet på grund av dåligt underlag och stel
hyressättning. Tillämpningen av bruksvärdesprincipen för hyressättning
har lett till orättvisor som cementerar snarare än löser problemen. Den
tilltagande etniska och sociala segregationen blir ett bostadspolitiskt
problem i och med de särskilt utsatta bostadsområden som befinner sig i
negativa sociala spiraler.
Hörnstenar i Folkpartiets bostadspolitik är valfrihet för konsumenterna,
avregleringar och konkurrens som sänker bygg- och underhållskostnader, en
flexiblare hyressättning med bibehållen trygghet för hyresgäster mot oskäliga
hyreshöjningar och statlig neutralitet mellan olika boendeformer.
2 De allmännyttiga bostadsbolagen
En hörnpelare i den svenska bostadspolitiken har sedan 1940-talet varit
de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen. De är, trots sin förlorade
skattemässiga särställning, fortfarande kommunernas huvudsakliga
redskap för att föra en kommunal bostadspolitik. Framför allt har de
genom bruksvärdessystemet en styrande effekt på hyressättningen även i
privatägda fastigheter genom sin lagfästa roll som hyresledare och
referenspunkt vid bruksvärdesprövningar. I januari 1997 fanns det totalt
355 kommunala bostadsföretag som förvaltade sammanlagt cirka 940
000 lägenheter.
Drygt 80 % av dessa företag drivs som aktiebolag, en organisationsform
som växt markant under 1990-talet. Det har även under samma period skett
en markant förändring i hur de kommunala bostadsföretagen agerar. De
förväntas numera mer och mer hävda sitt existensberättigande genom att vara
framgångsrika i konkurrensen om hyresgästerna med andra fastighetsägare.
3 Kommuner bör inte äga bolag
Folkpartiet har länge pekat på de stora problem som är förknippade med
att kommuner driver affärsverksamhet. Den verklighet vi ser i dagens
Sverige har givit oss rätt. Många kommuner har ekonomiska bekymmer,
bland annat genom att de givit sig in i vidlyftiga affärer i stället för att
koncentrera sig på sina huvuduppgifter, som skola, vård och omsorg.
En uppenbar brist med kommunala bolag är avsaknaden av demokratisk
insyn. För offentlig verksamhet som drivs i förvaltningsform finns klara
regler som möjliggör insyn och debatt, men bolag drivs enligt aktiebolags-
lagen och kan tillämpa en omfattande sekretess.
Andra invändningar mot kommunala bolag är att de snedvrider
konkurrensen genom att spela med på den marknad som dess ägare bestämt
spelreglerna för samt att de hotar att dränera kommunen på skattemedel och
därmed skapa ekonomiska problem. Eftersom varje form av företagande
innebär ekonomiska risker innebär även kommunalt företagande risker -
risker som i kommunala bolag tas med de pengar som egentligen borde vara
avsedda för skola, äldreomsorg, barnomsorg, sjukvård och andra viktiga
kommunala kärnområden.
Folkpartiet menar att delar av de kommunala bostadsbolagen ska kunna
säljas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden. Vi
anser dessutom att det är angeläget att föra en diskussion om den framtida
strukturen på kommunernas bostadsbolag. Det finns ett flertal alternativa
vägar att gå, och kommunerna måste tillåtas göra sina vägval själva, utan
pekpinnar från statligt håll.
Försäljning till hyresgästerna genom bildandet av bostadsrättsföreningar är
en väg som Folkpartiet ställer sig positivt till. Det är beklagligt att
regeringen
nu försvårat för de hyresgäster som vill ombilda sina hyreslägenheter till
bostadsrätter genom att kräva att minst 2/3 av hyresgästerna står bakom såväl
intresseanmälan om som förvärv av en fastighet. Detta riskerar framför allt
att påverka intresset i förorter där det initialt brukar vara färre som är
intresserade av att bilda bostadsrättsföreningar.
Försäljning av enskilda fastigheter eller större bestånd till annan fastighets-
ägare är ett annat alternativ för kommunerna att avyttra delar av sitt bostads-
bestånd. Länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i
olika omfattning överfört det tidigare kommunala bostadsbeståndet i nya
former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya
lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig
reglering, liksom försäljning av lägenheter till enskilda hyresgäster.
Det väsentliga är att kommunerna tillåts fatta besluten själva, och hitta de
lösningar som passar dem bäst. Regeringen cementerar tyvärr de nuvarande
ägarförhållandena genom det sanktionssystem som innebär att en kommun
som säljer aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i sådan
omfattning att kommunen inte längre har det bestämmande inflytandet i
företaget, får statsbidragen minskade med 50 procent av vinsten från
försäljningen.
Folkpartiet vände sig mot systemet när det infördes i juni 1999. Det utgör
ett tydligt exempel på bristande respekt för den lokala demokratin och, vilket
även Lagrådet konstaterar i sitt yttrande från den 21 maj 1999, ett allvarligt
ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
4 En modern social bostadspolitik
Kommunerna måste även i framtiden ha ett ansvar för människor med
behov av socialt anpassat boende och för sociala förturer. Därmed inte
sagt att de måste äga och förvalta bostadsbolag i den form som de gjort
hitintills. Storbritannien och Nederländerna, för att fortsätta att använda
dessa länder som exempel, uppvisar ett spektrum av lösningar för ett
fortsatt samhällsansvar, en social bostadspolitik, även efter det att
kommunerna släppt ägar- och förvaltaransvaret för bostadsbeståndet. I
Storbritannien finns exempel på nybildade fristående bostadsstiftelser där
kommunen, hyresgästerna och privata finansiärer har en tredjedel
styrelseposter var. I Nederländerna löses den sociala förtursförmedlingen
genom förhandlingar mellan kommunen och de privata icke-
vinstdrivande bostadsstiftelser som övertagit delar av det kommunala
beståndet.
Utländska exempel bör dock inte vara mer än inspirationskällor. Det
viktigaste är att en förutsättningslös diskussion förs om nya ägande- och
förvaltningsformer och hur en modern social bostadspolitik kan utformas. I
januari år 2000 väntas första delen av den statliga utredningen Utveckling av
allmännyttiga bostadsföretag samt utvärdering av bruksvärdessystemet (Dir.
1999:32) läggas fram för regeringen. Det är från liberalt håll önskvärt att
diskussionen som då följer öppnar för nya lösningar snarare än klamrar sig
fast vid föråldrade sådana, samt att resultatet blir så få pekpinnar som
möjligt.
5 Rättvisare hyror
Bruksvärdessystemets yttersta syfte när det tillkom var att skapa ett
hållbart besittningsskydd för hyresgästerna och motverka kraftiga
hyreshöjningar på bostadsmarknader med brist på bostäder. Det innehöll
ett konstruerat marknadsinslag då det skulle ge hyresrelationer mellan
olika lägenheter som speglade ett slags marknad. Hyresskillnaderna
skulle utgå från en genomsnittlig hyresgästs bedömning av bruksvärdet
för olika lägenheter och vara resultat av förhandlingar mellan parterna på
hyresmarknaden.
Bruksvärdessystemets tillämpning har dock lett till en struktur på hyrorna
som i vissa fall avviker väldigt från ett tänkt resultat av en ren marknads-
prissättning. Attraktiva lägenheter i centrala lägen är underprissatta medan
hyresgäster i mindre attraktiva områden betalar för hög hyra än vad som kan
motiveras utifrån uppfattningar i den allmänna opinionen. Resultaten känner
vi; en ständigt växande svart hyresmarknad i Stockholms centrala delar och
problem med vakanser i mindre attraktiva lägen.
Folkpartiet menar att det är nödvändigt att tillåta en mer differentierad
hyressättning som bätte avspeglar utbud och efterfrågan på hyresmarknaden.
Lägesfaktorn måste helt enkelt ges en tyngre vikt. Förutom detta rättviseskäl
skapar en flexiblare hyressättning en större mångfald i utbudet, med större
sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med
deras egna önskemål.
6 Att häva segregationen
6.1 Lokal utveckling och demokrati
Bara människor förvandlar bostäder till hem. Bara människor förvandlar
bostadsområden till hembygd. Vi är övertygade om att det i en rad
bostadsområden och stadsdelar behövs en radikal förbättring av
levnadsvillkoren. Tyvärr har alltför mycket kretsat kring själva boende-
miljön, som om utsattheten satt i betongväggarna och kunde avlägsnas
med en ny fasad. Det viktigaste är att man låter den lokala utvecklingen
styras av de människor som bor i områdena. Det måste bli ett slut på
styrandet uppifrån och projekttänkandet.
Det är väsentligt att människorna själva tillåts släppa loss sin skaparkraft.
Lokalt näringsliv, föreningsliv, studieförbund, invandrarföreningar, kyrkor,
boendegrupper och andra lokala aktörer ska ges möjlighet att förändra sin
vardag och bygga upp lokala strukturer. Det kan aldrig vara ett handslag
mellan kommunalråd och statsråd som skapar lokal utveckling.
Vidare måste de förutsättningar storstädernas utsatta bostadsområden och
stadsdelar ges vara likvärdiga dem som ges på andra håll. Stelbent hantering
av lokala initiativ, bristande tilltro till människors kapacitet och kraft,
revirgränser och bristande samverkan mellan förvaltningar, myndigheter och
andra lokala aktörer är ett alltför vanligt problem. Förändringar på dessa
punkter ska inte begränsas till ett fåtal orter. Tanken att endast ett mindre
antal bostadsområden ska få möjlighet att vidareutveckla sitt arbete för att
åstadkomma en varaktig förbättring, och därigenom fungera som nationella
exempel, är fel. Vi behöver inte mer av nationella exempel, vi behöver lokala
möjligheter.
6.2 Ökat ägande- och boendeinflytande
Större inslag av privat ägande i boendet ger människor större inflytande
över vardagslivet. I privat ägande av sitt boende har den enskilde en
långtgående bestämmanderätt och ansvar.
Ombildning av fastigheter från hyres- till bostadsrätter är ett sätt att
försöka komma tillrätta med den segregation som uppstått i miljonprograms-
områdena. Det ökar de boendes inflytande över sin bostad, skapar
engagemang för området och skapar ökad stabilitet med minskad
omflyttning. Dessutom leder det till en bättre blandning av olika upplåtelse-
former i områden där hyresrätten ofta är den helt dominerande upplåtelse-
formen. Många gånger är det kommunala bostadsföretaget också den
dominerande fastighetsägaren.
Även inom ramen för hyresboendet kan mycket göras. Det finns många
lyckade exempel på hur man skapat möjligheter till ett långtgående
inflytande och ansvar för sitt boende och sin närmiljö, där inflytandet och
ansvaret verkligen har delats av det stora flertalet boende.
6.3 All segregation inte av ondo
Det är för många människor naturligt att bo nära sina anhöriga och
vänner. Detta är ett önskemål som ska bejakas och inte motverkas. För
andra är blandning i mindre invandrartäta områden attraktivare. Inget av
dessa val är bättre eller sämre än det andra. Det viktiga är att den
enskildes önskemål får styra. För oss kan det aldrig bli aktuellt att
försöka bryta segregationen mellan människor vare sig genom att försöka
tvinga folk att bo kvar i eller flytta till ett visst område.
7 Missriktade lokala investeringsprogram
Den mest uppmärksammade delen av regeringens program för
"ombyggnation av Sverige till ekologisk uthållighet" är de 5,4 miljarder
kronor som under tre år öronmärkts till stöd för lokala
investeringsprogram. Programmet är inte, och var aldrig tänkt att enbart
vara ett miljöprogram för den byggda miljön. Det finns även en tydlig
arbetsmarknadsaspekt inbakad i idén. Det är därför inte förvånande att de
hittills uppnådda resultaten fått kritik från olika håll.
Naturskyddsföreningen konstaterade förra hösten, efter att de första tre
miljarderna portionerats ut till av Miljödepartementet godkända projekt ute i
kommunerna, att miljönytta bara uppnåtts gentemot två av punkterna på
Naturvårdsverkets lista med de 14 allvarligaste miljöhoten. Dessutom
konstaterades att en stor del av projekten var tänkta att genomföras ändå,
oavsett om staten anslagit resurser eller inte.
Även det arbetsmarknadspolitiska resultatet känns knapphändigt. I
budgetpropositionen för 2000 framgår att regeringen beviljat 1,4 miljarder
kronor i statsbidrag till 47 kommuners lokala investeringsprogram för
perioden 1999-2001. Vidare framgår att de åtgärder som beviljats stöd under
1999 väntas ge ca 3500 direkta arbetstillfällen, men endast 600 bestående
arbetstillfällen.
Tidigare i höstas kom även skarp kritik från Riksrevisionsverket (RRV).
Revisorerna anser att miljöeffekterna i många av projekten har överskattats.
Vidare har kostnaderna och förväntade effekter på sysselsättningen
uppskattats för grovt. Problemen kan i många fall, anser RRV, spåras till
Miljödepartementet som brustit i bedömningen av ansökningarna.
Folkpartiet menar att det finns all anledning att ifrågasätta såväl
miljönyttan som sysselsättningseffekterna av regeringens program. Det
bygger på ett centralistiskt uppifrånperspektiv med statligt utportionerat
godis till dem som lyckas presentera idéer som tillfredsställer Miljö-
departementet. Det finns en betydande risk att bidrag och subventioner gör
mottagarna alltför beroende. Mycket talar för att styrmedel i form av skatter
och avgifter är effektivare sätt att nå miljöresultat, och att sänkt skatt på
arbete och en reformerad arbetsrätt är effektivare för att öka sysselsättningen
mer än tillfälligt. Folkpartiet yrkar därför avslag på regeringens förslag på
ytterligare 1,758 miljarder kronor till de lokala investeringsprogrammen
under år 2000.
8 Bostadsbidragen
8.1 Växling av bostadsbidrag för minskad fattigdomsfälla
Bostadsbidragssystemet är vid sidan av skatter, barnomsorgstaxor och
underhållsbidrag det som gör att många låg- och medelinkomsttagare får
kraftiga marginaleffekter och tröskeleffekter då de går från arbetslöshet
till arbete, från deltid till heltid, befordras i sitt jobb eller helt enkelt
får
löneförhöjning. Utöver socialbidragstagare är det nästan enbart
barnfamiljer som drabbas av dessa effekter, eftersom det främst är
barnfamiljer som får bostadsbidrag.
Folkpartiet menar att det stora beroendet av bostadsbidrag i barn-
familjernas ekonomi bör minska genom att det generella barnstödet ökas och
bostadsbidragen minskas. Kombinerat med sänkta inkomstskatter ger detta
såväl förbättrad privatekonomi som minskade marginaleffekter.
Barnbidragen ska höjas med 100 kronor per barn. Vi föreslår därför för år
2000 att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomst-
prövat barnbidrag trappas ned med 100 kronor per barn. Därmed sparas 500
miljoner kronor, vilka vi använder för att ytterligare öka det generella
barnstödet i form av barnbidrag med 25 kr per barn. För 2001 upprepas detta,
så att barnbidragen alltså sammanlagt höjs med 250 kr per barn och månad.
Genom denna förändring kommer ca 20 000 bidragsmottagare ut ur
fattigdomsfällan genom att de inte längre är beroende av bostadsbidraget och
de slipper därmed 20 procents marginaleffekt vid en inkomstökning.
8.2 Behovet av nya regler för bostadsbidragen
Ytterligare angelägen reformering av bostadsbidragssystemet innefattar
dels slopande av de individuella inkomstgränserna, dels begränsningar av
effekterna av bidragsgrundande yta. Det är orimligt att en familj kan
tjäna på att flytta till en mindre, men dyrare bostad och få denna
fördyring kompenserad genom höjt bidrag. Det är också orimligt att en
familj där den ene föräldern exempelvis studerar eller är hemarbetande
kan få höjt bidrag om den föräldern med liten/ingen inkomst ökar sin
inkomst. För en liberal är det självklart att vi alla är individer och att
inkomster och ägande är individuellt ur statens synvinkel. Men bostaden
är gemensam i en familj, och föräldrar har gemensamt försörjningsansvar
för sina barn. Bostadsbidrag och inkomstberäkning bör därför vara
gemensam för dem som delar bostad och försörjningsansvar.
Dessutom anser Folkpartiet att ungdomar under 29 utan barn inte ska vara
berättigade till bostadsbidrag. Detta bör ses i ett sammanhang med en
reformering av studiestödet.
9 Fastighetsinvesteringsbolag
Villkoren för fastighetsägande har stor betydelse för bostadspolitiken.
Det finns en rad hinder för att öppna ägandet av fastigheter så att många
aktörer kan komma in. Det finns ett stort kapitalbehov samtidigt som det
finns ett intresse för att placera i fastigheter, men det föreligger hinder för
att sammanföra kapital med kapitalbehov. För att skapa möjligheter till
en mångfald på fastighetsmarknaden bör fastighetsinvesteringsbolag
införas. Fastighetsaktier ger direktinvesteringens fördelar med
direktavkastning och möjlighet till värdestegring utan att medföra
nackdelar i form av de stora enheter som krävs för ett direktägande och
den bristande likviditet det innebär. Genom möjlighet till skapande av
fastighetsinvesteringsbolag kan kapital flyttas utan att fastigheten i sig
byter ägare och förvaltare. Det är till fördel för hyresgästerna.
Genom en sådan förbättrad kapitalplaceringsmöjlighet kan kapital-
kostnaden minska och därmed boendekostnaden för hyresgästen bli lägre.
Trygghet och långsiktighet i förvaltningen kombineras med likviditet och
effektiv prisbildning.
Införande av fastighetsinvesteringsbolag kan få särskilt stor betydelse för
att de s k allmännyttiga bolagen ska kunna säljas till annan ägare än
kommunen. Detta i sig är bra såväl för kommunerna och dess skattebetalare
som för de boende i de kommunala bestånden.
Beskattningen måste förändras och lagreglering ske som möjliggör
fastighetsinvesteringsbolag. Frågan har utretts vid flera tillfällen. Vi anser
att
regeringen bör återkomma till riksdagen med sådant förslag.
10 Fastighetsskatten
Fastighetsskatten utgör en stor del av många människors boendekostnad.
Den omfattar idag totalt ca 25 miljarder kronor. Skatten har också
upplevts som mer och mer orättvis, antagligen just för att de successivt
höjda skattesatserna sätter fokus på de olika belopp som gäller för
likvärdiga bostäder på olika orter, eller att marknadsvärdet och därmed
taxeringsvärdet kraftigt kan förändras efter det att den enskilde gjort sitt
fastighetsförvärv.
För att ha symmetri i bostadsbeskattning och avdragsmöjligheter mellan
olika boendeformer bör egnahemsfastigheter beskattas. Däremot bör nivån
på beskattningen sänkas. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Det finns
många brister i utformningen och nivån är för hög. En statlig utredning
arbetar med att finna nya former för denna beskattning. Folkpartiet vill vara
en aktiv part i detta arbete. Folkpartiet har varit drivande för att de
fastboende i attraktiva fritidsområden skulle få en tillfällig lättnad i
avvaktan
på en generell förändring. Socialdemokraterna och Centerpartiet hindrade i
många år en sådan, och därefter har man i utredningen inte kunna komma
fram till en vettig metod. Folkpartiet har också förordat en sänkt skattesats.
Frysningen av taxeringsvärdena upphör 1/1 2001. Det skulle innebära en
mycket kraftig skatteskärpning för hushållen i stora delar av landet.
Folkpartiet motsätter sig detta. Det är dock inte heller rimligt att fortsätta
att
"frysa" taxeringsvärdena, till slut blir det inget informationsvärde kvar i
dessa. I stället måste principerna för beskattning förändras.
Folkpartiet anser att övervägande skäl talar för att man övergår till en
schablonintäktsbeskattning, där en schablonintäkt utifrån taxeringsvärdet
läggs som inkomst av kapital, och kapitalkostnaderna (främst räntor) drages
av. Fastighetsskatteutredningen bör utarbeta och lägga fram ett sådant
förslag, enligt tidsplanen ska detta ske våren 2000. Vi anser detta mycket
viktigt, för att förslag ska kunna läggas till riksdagen om en helt reformerad
fastighetsbeskattning inför 2001.
11 Bosparande
Boendekostnaderna har ökat kraftigt under senare år. Det är till stor del
en konsekvens av att bostadssubventionerna dragits ned och att boendet
därmed får bära mer av sina egna kostnader.
Folkpartiet anser att den pågående minskningen av bostadssubventionerna
är en nödvändig utveckling. Men det innebär också att behovet av ett svenskt
bosparsystem har ökat. Vi vill därför föreslå att ett individuellt bostads- och
pensionssparande (IBPS) införs. Det innebär att en privat pensionsförsäkring
skall kunna belånas för förvärv av egen bostad.
De hushåll som i framtiden vill bo i eget hus eller bostadsrätt måste ställa
in sig på en betydande andel egen finansiering, exempelvis topplån. I dag
finns en sparform, Individuellt pensionssparande (IPS), som relativt lätt kan
modifieras till att även bli ett bosparande.
Utformningen kan göras så att sparandet placeras på valfritt sätt inom ett
auktoriserat institut försett med en speciell dispositionsbegränsning. Medlen
skall inte kunna disponeras fritt före en viss ålder med undantag av förvärv
av egen bostad och mot säkerhet i denna. Sparandet skall ske med
skatteavdrag inom ramen för gällande pensionsförsäkringsregler.
Systemet skall kunna kombineras med en lånerätt i institutet. Den som vill
spara i IBPS skall kunna erbjudas att låna motsvarande hela det sparade
beloppet eller mer till en förmånsränta som i princip motsvarar institutets
avkastning på medel placerade i bostadsobligationer. Lånet skall återbetalas
innan pensionen enligt avtal börjar falla ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utförsäljning av allmännyttiga bostadsbolag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en modern social bostadspolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppmuntra omvandling från hyreslägenheter
till bostadsrätter samt vikten av en bättre blandning av olika
upplåtelseformer i områden där hyresrätten är den helt dominerande,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en mer flexibel och differentierad hyressättning i
tillämpningen av bruksvärdesprincipen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokal utveckling i utsatta bostadsområden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av nya regler för bostadsbidragen,
7. att riksdagen beslutar ge regeringen i uppdrag att återkomma
med ett förslag till införande av fastighetsinvesteringsbolag i enlighet
med vad som i motionen anförts,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Fastighetsskatteutredningen bör utarbeta och
lägga fram ett förslag till schablonintäktsbeskattning i fastighets-
skatten,1
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett individuellt
bostads- och pensionssparande i enlighet med vad som anförts i
motionen,
10. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag för budgetåret 2000 anvisar anslagen under
utgiftsområde 18 samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
enligt uppställning.