Bostadssegregationen är ett växande problem i Sverige i
allmänhet och i våra storstadsområden i synnerhet. Var du
kan bosätta dig är ofta en fråga om klasstillhörighet och
ibland en rent etnisk fråga. Den alltmer marknadsanpassade
bostadssektorn har accentuerat problemen och
klassgränserna blir allt tydligare. Det som händer är inte en
naturlag utan en följd av politiska beslut och dålig planering.
I arbetslöshetens spår har en tydlig tudelning av
bostadsmarknaden uppstått. Samtidigt har staten avhänt sig
stora delar av den sociala bostadspolitiken och kommunernas
ekonomi kraftigt försämrats, även om en viss återhämtning
avseende kommunernas ekonomi har skett. En rad lagar på
bostadsmarknaden, som utgjort bra redskap, har försvunnit.
Det gäller bland annat krav på obligatorisk
bostadsförmedling, obligatoriska
bostadsförsörjningsprogram och möjlighet till
bostadsanvisning. När vi i Sverige talar om segregation
väljer vi oftast att tala om den utifrån de grupper som inte
har möjlighet att välja sitt boende av ekonomiska eller
diskriminerande skäl. All segregation förutsätter att det finns
minst två grupper som är åtskilda från varandra eller som har
skilda levnadsförhållanden. Om vi på allvar vill bekämpa
segregationen måste vi granska de mekanismer som styr de
faktum att vissa grupper tillåts att aktivt välja segregationen.
Vad är det i det svenska samhället som skapar
förutsättningar för vissa att kunna välja att leva åtskilda från
andra? Välja bort människor med sämre ekonomiska
förutsättningar eller åtskilja från människor med annan
etnisk härkomst? För arbetarrörelsen har jämlikhet alltid
varit ett honnörsord och kunskapen om klassamhället och
bekämpandet av det har varit en huvuduppgift. Det är därför
nödvändigt att vända på perspektivet och syna segregationen
utifrån de mekanismer som underlättar för den självvalda
segregationen.
Marknadsanpassning
Den främsta faktorn för denna typ av segregation är
naturligtvis marknadsanpassningen av produktionsvillkoren
för bostäder. Staten har kraftigt dragit ner på
bostadssubventionerna, vilket leder till kraftiga
hyresökningskrav i nyproduktion av hyresrätt och en
omfördelning till förmåner för produktion av bostadsrätt och
egnahem. Följden blir också att statens subventioner i form
av räntebidrag för bostadsbyggande går till de bäst ställda i
samhället. Det är en orimlig fördelningspolitik.
Kommunerna vill eller kan inte längre gå in i bostadsbyggnadsprojekt som
de inte är säkra på går runt. En del väljer i stället nischbyggande i attraktiva
lägen med personliga tillval i inredning och utformning av lägenheterna.
Exempel på detta är bostadsområdet Potatisåkern i Malmö och hamnområdet
i Helsingborg (utställningsområdet för Bo99).
Ett annat problem är att kommunerna upplåter mark till privata
entreprenörer utan krav på ett allsidigt sammansatt bostadsbestånd.
Entreprenörer och byggherrar vänder sig i sin tur till människor med en viss
livsstil eller till dem som efterfrågar en särskild lyxstandard. Det är en trend
hämtad från USA där man t.o.m. går så långt att vissa bostadsområden
inhägnas och vaktbolag sköter insläppen i områdena. De boende tvingas
också skriva på regler för hur man skall uppföra sig inom området.
Liknande projekt pågår i Stockholmsområdet. Det senaste exemplet är
projektet Gåshaga i sydöstra Lidingö. Där skall byggas 136 villor och 350
bostadsrätter med sjönära läge och utan genomfartsvägar i området. Villorna
kommer att kosta mellan 2,5 och 7,5 miljoner kr. Precis som vid byggandet
av miljonprogramsområdena för 30 år sedan, som gav förutsättningarna för
dagens segregation, så begås samma misstag igen men med den omvända
segregationen. Bygg för de rika stäng ute de fattiga.
Kommunen har
planmonopol
Allt detta pågår utan någon större debatt, trots att
kommunerna har planmonopol när det gäller byggandet av
bostäder. Den debatten har ingen naturlig arena, eftersom det
inte längre ställs krav på kommunerna att planera boendet
för sina invånare. Tillgänglig statistik visar också att 1999 så
är det bara 11 % av kommunerna som upprättar ett
bostadsförsörjningsprogram, medan 41 % av kommunerna
på något sätt tar upp detta i översynen av översiktsplanen. Så
många som 38 % jobbar inte alls aktivt med
boendeplaneringsfrågor. Nya former växer dock fram på
flera håll. I t.ex. Växjö har, efter seminarier om
boendeplanering, en skrift tagits fram: Boendeprogram för
Växjö. En särskild arbetsgrupp har bildats för de berörda
kommunala förvaltningarna vars uppgift är att stämma av
pågående verksamhet med boendeprogrammet. Detta är
intressant och Boverket borde få i uppgift att sammanställa
och dra slutsatser av de projekt som pågår runt
boendeplanering i våra kommuner, liksom att utvärdera vad
som händer i kommuner där arbetet med boendeplanering
avstannat. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Allsidiga bostadsområden
I plan- och bygglagens femte kapitel 7 § får en kommun
utifrån ett program ge förutsättningar för hur ett
bostadsområde skall bebyggas, antalet lägenheter, andelen av
lägenheter utifrån boendeform m m, men det är inget absolut
krav. Frånvaron av krav på obligatoriska
boendeplaneringsprogram i samband med översyn av
översiktsplaner är en annan orsak till den svaga
samhällsdebatten i dessa frågor. Regeringen bör
uppmärksamma problematiken och återkomma till riksdagen
med förslag på hur allsidigt sammansatta bostadsområden
åter blir den princip som är vägledande för hur nybyggnation
av sammanhängande bostadsområden skall formas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge Boverket i uppdrag att sammanställa och
analysera försök med eller i avsaknad av boendeplanering i landets
kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om problematiken att principen om att allsidigt
sammansatta bostadsområden åsidosätts vid bostadsplanering.