Bostaden är grundläggande för människors trygghet och välbefinnande.
Det är centralt att människor ges möjlighet att välja den bostad som bäst
passar det skede av livet man befinner sig i och den egna ekonomin. I
denna motion lägger Moderata samlingspartiet fram förslag som syftar
till att återupprätta en fungerande bostadsmarknad, sänka
boendekostnaderna och skapa ökad valfrihet och rörlighet i boendet. Vi
föreslår en övergång från ett dåligt fungerande system med subventioner
och omfattande politisk styrning, till ett system där boende, byggande
och bostadsfinansiering sker i enlighet med människors efterfrågan och
önskemål.
Fastighetsskatten är nu så hög att den ställer till med stora problem för
många hushåll. Människor med små inkomster som har bosatt sig i populära
områden har mycket svårt att få ihop till fastighetsskatten och kan i många
fall bli tvungna att flytta. Moderata samlingspartiet föreslår att fastighets-
skatten sänks för samtliga bostadsfastigheter, för att så småningom avskaffas
helt. Vi avvisar regeringens planer på en omräkning av taxeringsvärdena och
alla planer på att använda bostadsrätternas marknadsvärde för fastställandet
av taxeringsvärdet på bostadsrättsfastigheter. Vi föreslår vidare att
möjligheterna att ombilda hyresfastigheter till bostadsrätt skall återställas,
och vi föreslår åtgärder för förbättrande av bostadsrättens pantvärde.
Kommunerna måste återges rätten att besluta över sina bostadsbolag. Vi
kräver att den lag som straffar kommuner som säljer hela eller delar av sina
bostadsbolag med minskade statsbidrag omedelbart avskaffas.
2 Det behövs en ny bostadspolitik
2.1 Bostadsmarknaden har havererat
Bostadsmarknaden har havererat. Fler än 56 000 lägenheter står tomma i
landet, samtidigt som det råder bostadsbrist i storstadsregionerna. De
lediga bostäderna finns inte där de behövs, med minskad rörlighet som
följd. Många kommunala bostadsföretag står inför hot om konkurs.
Nybyggnationen av bostäder är för liten, och när det gäller hyresrätter är
den närmast obefintlig. Hyresregleringarna har lett till att det knappt
byggs några nya hus för upplåtelse med hyresrätt. Byggkostnaderna är
fortfarande höga. Skatterna på boendet ökar trycket på högre hyror.
Bostadsmarknaden blir mer och mer segregerad, och boendekostnaderna
upptar en allt större del av den disponibla inkomsten. Det är ett
omfattande, svårt och dyrt projekt att byta bostad allt eftersom
familjeförhållanden, arbetssituation eller privatekonomi förändras.
Det är inte genom ökade subventioner eller speciella satsningar som
dagens bostadssituation kan förbättras. Det misslyckade experimentet med
särskilt stöd till studentlägenheter, som avskaffades i och med budget-
propositionen för 1999, är ett talande exempel. Samtidigt kvarstår bostads-
bristen bland landets studenter.
För den som har ett litet kapital på banken och fast anställning är
situationen på bostadsmarknaden besvärlig, men sätter inga absoluta hinder i
vägen för att skaffa sig en bostad. Bostadsrätter och småhus finns nämligen
att köpa för den som har möjlighet att betala, även om bostadsbristen har lett
till att priserna på vissa håll har stigit drastiskt under senare år och nu är
rekordhöga. Den politik som nu bedrivs utestänger dock alla som inte har
möjligheten att köpa en egen bostad.
Den felaktiga bostadspolitik som har förts under många år har lett till att
bostadsmarknaderna i storstäderna lider av svårartad växtvärk och en
bostadsmarknad som gynnar den starke. På mindre orter ute på landsbygden
är problemen av annan karaktär. Där får skattebetalare och boende i stället ta
de ekonomiska konsekvenserna av politiska felbedömningar när det gäller
befolkningstillväxt och kommunal ekonomi.
2.2 Kommunala förlustbolag
Även om subventionssystemet medverkat till dagens problem för många
kommunala bostadsbolag, bör den enskilda kommunens ansvar
framhållas. Många kommuner har spekulerat i en fortsatt snabb inflation,
en fortsatt hög subventionsgrad och en ständigt god tillväxt i ekonomin. I
många kommuner blundade politiker för den verkliga efterfrågan på
bostäder under 1980-talet. Det fanns egentligen inga incitament för att
avbryta byggvågen. Överhettningen drev upp priserna och
subventionerna följde med.
De kommunala bostadsföretagen har byggts upp utan några nämnvärda
krav på eget kapital eftersom subventionssystemet arbetade med en mycket
hög belåning. I dag är ett stort antal av de kommunala bolagen hopplöst
underkapitaliserade. Vissa beräkningar visar att de kommunala
bostadsbolagen behöver 7-9 miljarder kronor för att täcka sina akuta
underskott och att det kommer att kosta skattebetalarna upp emot 50
miljarder kronor att få ordning på de kommunala bostadsbolagens ekonomi.
Den uppkomna situationen har fått till följd att många kommuner sitter i
stora svårigheter. Det är därför häpnadsväckande att den socialdemokratiska
regeringen, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, under våren
1999 genomdrev en lagstiftning som innebär att de kommuner som säljer
sina bostadsföretag eller delar av beståndet, för att använda pengarna i annan
verksamhet som skola eller omsorg, straffas med minskade statsbidrag. Den
nya lagstiftningen, som utgör ett betydande ingrepp i det kommunala
självstyret, kommer att få till följd att många nödvändiga omstruktureringar
av bostadsföretag över hela landet uteblir.
I en situation där många kommuner dignar under bördan av olönsamma
kommunala bostadsföretag väljer regeringen att aktivt hindra kommunerna
från att finna lösningar, som kan vara till gagn för såväl de boende som
skattebetalarna. Kommunala bostadsföretag diskrimineras och tillåts inte
verka på samma villkor som privata. Hyresgästerna hos de kommunala
bostadsföretagen kommer i en sämre position. Regeringen har nu tillsatt en
utredning med uppdrag att göra en översyn av bruksvärdessystemet och
allmännyttans framtida roll. Utgångspunkten för utredningen är emellertid att
allmännyttan på ett eller annat sätt skall skyddas och bevaras. Något verkligt
hopp om en förbättring av den rådande situationen finns därför inte.
Många kommuner har satt framtida skatteintäkter i pant för att skydda
fastighetsbolagen, vilket nu leder till att de kommunala kärnverksamheterna
blir lidande när kommunala skattepengar måste användas för att betala för
den kommunala fastighetsspekulation som skett tidigare.
Den särskilda bostadsdelegation som har till uppgift att med statliga
skattemedel betala för det bostadspolitiska fiasko som den social-
demokratiska politiken lett till, har rest runt i landet och delat ut rivnings-
bidrag så att de kommunala bostadsföretagen med sin monopolställning kan
fortsätta att hålla hyrorna uppe trots att efterfrågan på lägenheter är liten.
Detta hade kunnat undvikas om man i stället hade möjliggjort för
kommunerna att vidta nödvändiga åtgärder för omstrukturering av
bostadsföretagen.
2.3 Höga bostadskostnader
Boendekostnaderna i Sverige har i hög grad påverkats av
skattehöjningar. Högre fastighetsskatt i kombination med högre
energiskatter har pressat upp priset trots att bostadsmarknaden varit
mycket kärv under flera år. För många låginkomsttagare går mer än
hälften av den disponibla inkomsten till boendet. Bara fastighetsskatten
motsvarar ungefär en månadshyra av tolv.
Kostnaden för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisindex. I ett
land där vi redan betalar mycket för att bo slår det hårt mot hushålls-
ekonomin. Eftersom de höga skatterna leder till att alltför många människor
har en mycket liten disponibel inkomst när skatten är betald, blir boende-
kostnaderna kännbara även i de fall när boendekostnaden i sig inte är hög.
Resultatet blir ett allt mindre utrymme för annan konsumtion. Särskilt hårt
drabbar det människor som redan lever på knappa marginaler. För många är
det i dagsläget omöjligt att klara sig utan bostadsbidrag.
Det är inte bara i jämförelse med priserna i Sverige som boende-
kostnaderna har stigit. Vi betalar mer för vår bostad än vad man gör i
jämförbara länder. Förvisso är standarden förhållandevis god, men det är inte
hela förklaringen. Människor har sällan möjligheten att välja en bostad med
lägre hyra eller standard, eftersom hyresregleringen förhindrar detta. I stället
är det lika dyrt att bo i en lägenhet i miljonprogramsområdena i städernas
ytterkanter som i en attraktiv lägenhet inne i centrum. De som till sist
förlorar mest är de som har låga inkomster efter skatt. Valmöjligheten är
mindre, och alternativet att köpa sin bostad är ofta uteslutet. Detta skapar en
känsla av vanmakt och otrygghet hos många människor eftersom de inte har
möjlighet att råda över sin egen situation.
2.4 Bostadsbyggandet
Byggandet i Sverige har fört en tynande tillvaro sedan 1990, då
orderstocken för nybyggande föll kraftigt p.g.a. minskad efterfrågan,
men har nu börjat återhämta sig. Även bostadsbyggandet börjar sakta
öka, men är fortfarande kvar på en nivå som inte tillnärmelsevis klarar av
att möta den efterfrågan som finns i tillväxtregionerna.
Under 1998 påbörjades byggandet av dryga 12 000 bostäder, varav knappt
7 000 i flerbostadshus. Under 1999 förväntas ungefär 15 000 bostäder
påbörjas. Detta skall jämföras med Boverkets beräkningar som ger ett behov
av ca 25 000 nya bostäder årligen, framför allt i Stockholms- Uppsala-,
Växjö-, Malmö- Göteborgs- och Umeåregionerna. Även om sådana
prognoser om framtida behov alltid skall behandlas med viss försiktighet, är
det ändå uppenbart att det låga byggandet under den gångna tioårsperioden
har lett till att behovet av bostäder på vissa håll i landet nu är betydligt
större
än tillgången. På vissa håll råder redan bostadsbrist.
Byggandet av hyresrätter är fortfarande lågt. Under förra året byggdes
knappt 5 000 hyresrätter i hela landet. Huvudförklaringarna torde vara dels
hyresregleringarna, som gör det svårt att ta ut de hyror som krävs för att
kunna få ekonomi i nyproducerade bostäder, dels de höga skatterna på
boende och byggande. Enligt Byggentreprenörerna utgörs över 60 procent av
hyreskostnaden i nyproduktion av skatt. Det låga byggandet av bostäder för
upplåtelse med hyresrätt är bekymmersamt, eftersom boendeformen
efterfrågas. Framför allt fyller den en funktion för unga människor som är
rörliga, och för äldre, som uppskattar den högre service som boendeformen
erbjuder.
Ett domstolsutslag från Svea hovrätt i början av sommaren 1999, där det
slogs fast att bruksvärdessystemet skall tillämpas så att hyran i ideellt drivna
studentbostadsstiftelser kan läggas till grund för jämförelse vid fastställandet
av hyran i studentbostäder som drivs kommersiellt, är ett talade exempel på
hur hyresregleringarna hindrar nybyggnation.
Domen kommer sannolikt att få till följd att intresset för ett vinstdrivande
företag att erbjuda studenter bostäder till en rimlig kostnad fullständigt
försvinner, eftersom det inte är möjligt att göra detta på samma villkor som
de ideella stiftelserna. För studenterna, framför allt för dem som saknar
ekonomiska möjligheter att köpa en bostad, är detta ett hårt slag eftersom det
kommer att bli ännu svårare för dem att hitta en bostad i framtiden. Domen
visar därmed att hyresregleringarna framför allt drabbar ekonomiskt svaga
grupper.
I stora delar av landet råder det överskott på bostäder. I drygt 200
kommuner står alltför många bostäder tomma, och det är inte ovanligt att de
outhyrda lägenheterna utgör upp emot tio procent eller mer av det totala
antalet lägenheter. När kalkylen inte går ihop för de bostadsföretag som är
verksamma i utflyttningskommuner rivs lägenheter. På detta sätt kan
hyresnivån hållas uppe i de redan uthyrda lägenheterna. För hyresgästerna är
det självfallet svårt att förstå varför helt moderna hyreshus måste rivas för
att
hålla uppe hyresnivån i kvarvarande bestånd. Sedan 1992 har dessa rivningar
femdubblats. Kapitalförstöringen är inte samhällsekonomiskt försvarbar,
utom i rena undantagsfall då alternativet skulle leda till än värre
kapitalförstöring.
2.5 Lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet
Det stöd till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet,
uppgående till sammanlagt 6,5 miljarder under perioden 1998-2002, har
inte fallit väl ut. Riksrevisionsverket (RRV) har i en utvärdering av de
statliga bidragen till lokala investeringsprogram konstaterat att det finns
åtskilliga brister, både när det gäller hittills uppnådda resultat och det sätt
på vilket bidragen har administrerats.
Moderata samlingspartiet har redan tidigare avvisat detta stöd, som vi
befarade skulle innebära ökad byråkrati, snedvriden konkurrens, dyra
felinvesteringar och allmänt slöseri med skattemedel. Av RRV:s rapport
tvingas vi dessvärre konstatera att våra farhågor till stor del besannats.
I rapporten menar RRV bland annat att de förväntade miljöeffekterna
många gånger har överskattas, att kommunerna tycks söka bidrag mest för att
möjligheten finns, snarare än för att lösa lokala miljöproblem, att
programmen inte varit anpassade för nytänkande och innovationer och att
projektens beräknade sysselsättningseffekter har överstigit det verkliga
utfallet. Vidare konstaterar man att någon bedömning av om bidragen kan
tänkas ha konkurrenssnedvridande effekter inte har gjorts och att detta
riskerar att störa den marknadsdrivna miljöanpassningen samt att
Miljödepartementet kommer att behöva avsätta ytterligare resurser för att
kunna hantera programmen i framtiden.
Medan regeringen funderar på vad som kan göras för att åtgärda dessa
problem är det stora mängder skattemedel som används på ett felaktigt sätt.
2.6 Utanförskap och social segregation
Redan vid slutet av 1980-talet vad det tydligt att de flesta miljon-
programsområdena med sina stora, enhetliga och stereotypa lösningar
hade blivit den sociala utsatthetens hemorter. Under de senaste åren har
denna segregation blivit allt tydligare till följd av svag tillväxt och hög
arbetslöshet. Det har varit särskilt svårt för nyinflyttade flyktingar och
invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden. I stadsdelar där befolkningen
har låga eller extremt låga inkomster har andelen låginkomsttagare ökat
väsentligt medan andelen höginkomsttagare har minskat. Utestängningen
från arbetsmarknaden, bidragsberoendet, fattigdomen och en social
desperation har blivit mera regel än undantag i dessa områden.
Under tre decennier har det, med en formulering från Storstadskommittén
(SOU 1998:25), satsats "gigantiska belopp" på olika typer av program för att
vända utvecklingen mot sjunkande sysselsättning och ökad segregation i det
50-tal bostadsområden i våra tre storstadsregioner som tidigt identifierades
som problematiska. Storstadskommittén visade hur dessa pengar plottrats
bort, hamnat i meningslösa projekt utan effekter och sällan eller aldrig
utvärderats. Knappast i något enda hänseende har man uppnått vad som
inledningsvis utlovades.
Storstadskommittén konstaterar att "stat och kommun har satsat mycket
stora belopp för att motverka segregationen under de senaste tre
decennierna", men att det vore "förmätet att hävda att resultaten av
satsningarna står i relation till de ekonomiska insatserna". En liknande, mer
aktuell företeelse som känns allt mer meningslös är Integrationsverket. I
stället för att åstadkomma resultat genom en politik som ger arbetstillfällen
för de mest utsatta, har regeringen valt att skapa ett nytt statligt verk med de
kostnader och den byråkrati som följer med detta.
Kombinationen av regleringar och subventioner har gjort att endast de
välbeställda har genuin valfrihet. Rörligheten är liten. De äldre bor kvar i
gamla bostäder, trots att dessa är för stora, eftersom det är bostadens ålder,
inte dess storlek eller läge, som är mest avgörande för priset. Yngre familjer
fastnar i små lägenheter, som i gengäld är nyare och dyrare. Bristen på
valfrihet understryks.
Rörligheten såväl på arbetsmarknaden som mellan olika bostäder försvåras
när hyresanpassningar förhindras. Pendling blir i många fall inte en attraktiv
lösning, eftersom boendekostnaden inte varierar med efterfrågan.
Hyressänkningar görs sällan eller aldrig i de kommunala bostadsbolagen för
att stimulera efterfrågan. Vissa steg har tagits där bostadsföretag försöker
locka till sig nya hyresgäster genom olika erbjudanden. Ofta hindrar dock
hyreslagstiftningen en sådan utveckling. Som en följd är det mycket svårt för
den enskilde att påverka sin situation.
De förslag Moderata samlingspartiet lägger fram leder till en ökad
rörlighet och ger människor möjlighet att förändra sin situation av egen kraft.
Man får kontroll över sin egen vardag. Valfriheten blir en realitet för fler.
Bostadsmarknaden kommer att bli mer varierad. Problemen med segregation
kommer stegvis att minska.
2.7 Hittills har ingenting gjorts
Regeringen har hittills inte kunnat presentera några lösningar på den
övergripande och viktiga frågan hur de höga boendekostnaderna, och
kanske framför allt den stora andel av den disponibla inkomsten som
boendekostnaderna utgör, skall kunna minskas. Inte heller ges något svar
på hur människor själva skall kunna betala sin bostad. Detta vore
önskvärt, inte minst sett i ljuset av den fastighetsskattehöjning som
kommer att drabba många när frysningen av taxeringsvärdena upphävs
2001.
I stället för att ge bostadsmarknaden långsiktigt stabila förutsättningar har
regeringen under de senaste åren endast presenterat tillfälliga förändringar
inom delar av subventionssystemet. Samtidigt har man sagt att ytterligare
förändringar, som inte specificerats, är att vänta. Detta försätter hela
bostadsmarknaden i ett vänteläge och bidrar varken till ökad produktion eller
tryggare boende.
Regeringen har valt att använda räntesubventionssystemet för att mildra
effekterna av infasningen i fastighetsskattesystemet för de s.k. kris-
årgångarna. Förslaget ger bara tillfällig lindring samtidigt som osäkerheten
kvarstår om hur regeringen tänker sig de långsiktiga spelreglerna för
bostadsmarknaden.
För Socialdemokraterna synes förekomsten av kommunala bostadsbolag
vara ett självändamål. I första hand skall de kommunala bostadsmonopolen
säkras. Först i andra hand kommer de boendes och skattebetalarnas bästa.
För många kommuner har denna politik fått som följd att skola och omsorg
fått allt mindre resurser. I t.ex. Bjuv har det kommunala bolaget uttömt
kommunen på alla resurser och följden har blivit att kommunen har svårt att
klara huvuduppgifterna. Den nya strafflagstiftning som fråntar kommuner
som säljer sina bostadsföretag eller enskilda bostadsfastigheter statsbidrag
kommer att försätta fler kommuner i en mycket besvärlig situation.
När det gäller de problem som har redovisats kring stödet till lokala
investeringar för ekologisk hållbarhet har regeringen lovat att återkomma till
riksdagen utan att precisera när detta kommer att ske. Samtidigt har man för
avsikt att fortsätta att dela ut bidragen under tiden. Något hopp om att de
oönskade effekter som har visats verkligen skall åtgärdas finns därför
knappast.
3 Moderata utgångspunkter
Den enskilda äganderätten är en omistlig del i en demokrati. Det är bl.a.
därför som äganderätten garanteras i den europeiska konventionen om
mänskliga fri- och rättigheter. Ägandet stärker människors oberoende
och utgör en trygghetsfaktor, men lägger samtidigt ett ansvar på ägaren.
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att människorna skall kunna
välja den bostad de önskar. Bostadsmarknaden skall styras av människors
efterfrågan och fria val, inte av regleringar och politiska eller administrativa
beslut. Om de boendes önskemål får styra utvecklingen kommer detta att få
till följd att såväl den inre som den yttre boendemiljön förbättras.
Bostadspolitiken skall göra det möjligt för den som vill att äga sin bostad.
Det ger förutsägbarhet och frihet för de boende. Förutsättningarna för att
spara till en egen bostad skall vara goda. Ett lagstiftning som tillåter
ägarlägenheter i Sverige bör skyndsamt bli verklighet.
Sverige behöver en ny trygghet som bygger på enskilda människors egen
makt över framtiden. Det förutsätter att utrymmet för personligt
ansvarstagande är stort. För breda folkgrupper öppnar lägre skatter
möjligheter för detta. Det blir möjligt för allt fler att gradvis klara en
växande
del av välfärden på egen hand. Samtidigt måste tryggheten vara hållbar för
dem som behöver andras stöd och hjälp. Statens ansvar utövas bäst när dess
uppgifter begränsas till sådant där ansvaret är tydligt och oavvisligt.
Boendet är centralt för människors trygghet. En öppen och fungerande
bostadsmarknad är nödvändig för att medborgarna skall kunna välja en
bostad som passar deras önskemål. En fungerande bostadsmarknad är också
av stor betydelse för rörlighet och ekonomisk dynamik.
Goda möjligheter att påverka det egna boendet är en förutsättning för ett
självständigt liv. De som vill äga och ta ansvar för sin bostad skall ha goda
möjligheter att göra det. I det egna ägandet ligger såväl trygghet som
inflytande. Det är därför angeläget att det förslag om införande av
ägarlägenheter, som riksdagen under våren 1999 beslutade att begära från
regeringen, snarast blir verklighet. Det verkar emellertid som att regeringen
gör allt för att ytterligare skjuta på frågan, och man har ännu inte lyckats
presentera några direktiv för den utredning man har sagt att man avser att
tillsätta.
Bostadspolitiken skall inriktas på att skapa förutsättningar för alla att leva i
goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö.
Boendemiljön skall bidra till värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja
en god uppväxt för barn och ungdomar. För att uppnå dessa mål måste
skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och eget ägande möjliggöras för
fler. Moderata samlingspartiet lägger i denna motion fram ett antal förslag
till beslut som verkar i denna riktning. Det bör ankomma på utskottet att
utforma förslag till erforderlig lagtext.
4 En politik för de boende
4.1 Att själv kunna betala för sin bostad
Den som betalar skatt skall inte behöva bidrag och den som behöver
bidrag skall inte betala skatt. Med en sådan grundprincip skulle bl.a.
bostadsbidragen så småningom kunna mönstras ut. Med en skattepolitik
som skapar större marginaler för låg- och medelinkomsttagare kommer
behovet av bostadsbidrag på sikt att minska. Rundgången minskar genom
att bidragen omvandlas till sänkta skatter. Bostadsbidragen bör därför ses
över i ett större social- och skattepolitiskt sammanhang. I dag är dock
bostadsbidraget en förutsättning för att många barnfamiljer skall kunna
efterfråga en rimlig bostad. Bostadsbidraget bör därför prioriteras till
barnfamiljer.
Under senare år har reglerna för bostadsbidrag förändrats vid en rad
tillfällen, vilket har medfört betydande svårigheter för många att planera sin
ekonomi, med betydande otrygghet som följd. Riksförsäkringsverkets (RFV)
utvärdering av bostadsbidragsreglerna (RFV anser 1999:6) visar, att av de
hushåll som får bostadsbidrag är det endast 2,6 procent som redan från
början fått sitt bidrag utbetalt med det belopp man är berättigad till enligt
reglerna. Detta kan inte tolkas som någonting annat än att bostadsbidrags-
systemet har havererat. En översyn av bostadsbidragsreglerna i ett större
social- och familjepolitiskt sammanhang bör därför göras.
Den ovan nämnda utredningen från RFV visar att begränsningen i
bidragsgrundande bostadsyta och individuella inkomstgränser för samman-
boende föräldrar medfört att det är hushåll boende i småhus och
sammanboende föräldrar i vissa inkomstintervall som har fått störst
minskningar av sina bostadsbidrag. Denna effekt uppstår även om hushållen
har låga inkomster, exempelvis hushåll med få barn, relativt låga inkomster
och stora bostäder. Det kan röra sig om lantbrukarfamiljer och ensamstående
föräldrar i eget småhus. De individuella inkomstgränserna har drabbat
hushåll med låga inkomster. Paradoxalt nog visar RFV att det är den förälder
som har lägst inkomst som påverkar bostadsbidragets storlek mest. Ju högre
den inkomsten är, upp till 58 500 kronor, desto högre är bostadsbidraget.
Detta är inte rimligt. Det har visats att man i många fall, framför allt på
landsbygden, kan bo billigare i eget hus även om ytan är större. Att ett
hushåll enligt de nya reglerna kan tvingas byta till en mindre, men dyrare
bostad bara för att berättigas till bostadsbidrag och därmed klara den egna
ekonomin är en fullständigt oacceptabel effekt. Lika oacceptabelt är det att
bostadsbidraget kan bli högre ju mer den förälder tjänar, som har den lägre
inkomsten i hushållet.
Vi håller fast vid vår tidigare redovisade uppfattning att reglerna måste ses
över. Det är den samlade hushållsinkomsten som skall ligga till grund för
bostadsbidraget. Ytnormen skall avskaffas och barnpension skall inte ingå i
den bidragsgrundande inkomsten om den inte kan användas för att täcka del
av boendekostnaden. Bostadsbidrag bör endast ges till barnfamiljer, som inte
har samma möjligheter att anpassa sitt boende efter den egna plånboken.
Bostadsbidraget till ungdomar under 29 år bör följaktligen avskaffas. Dessa
förändringar bör riksdagen fatta beslut om redan i höst.
4.2 Sänk skatten på boendet
Enligt Byggentreprenörerna är över 60 procent av hyran i en nybyggd
lägenhet skatt. Detta förklarar varför det är dyrt att flytta in i
nyproducerade lägenheter. Men det blir allt dyrare att också bo i redan
befintliga hyresrätter. Bara fastighetsskatten kostar de boende i hyreshus
minst en månadshyra per år. För småhusägare varierar fastighetsskatten
mycket beroende på var fastigheten ligger. Kostnaden efter skatt uppgår i
många fall till över 1.500 kronor i månaden för ordinära småhus eller
fritidsfastigheter i vissa lägen.
Omräkningen av taxeringsvärdena har frysts för 1998, 1999 och 2000. Då
frysningen upphävs år 2001 kommer det att leda till kraftigt höjd
fastighetsskatt. Många familjer har en fastighetsskattehöjning på upp emot
10 000 kronor eller mer att se fram emot, när omräkningstalen för fyra år
slår igenom.
Därtill kommer den allmänna fastighetstaxeringen för hyreshus år 2000.
Detta kan beräknas öka basvärdet (på vilket omräkningstalen sedan
beräknas) med i genomsnitt 30-50 procent i landet. I vissa delar av landet
kommer basvärdena att stiga med så mycket som 150 procent. Regeringen
räknar själv med ökade inkomster från fastighetsskatten på 6,6 miljarder
kronor år 2001. För boende i hyreshus i vissa områden kommer detta att leda
till att ytterligare en månadshyra kommer att utgöras av skatt.
Mot den bakgrunden är det mycket oansvarigt att regeringen inte lägger
fram förslag som innebär en långsiktig strategi för sänkning av
fastighetsskatten. Sänkningen av fastighetsskatten till 1,2 procent för
flerbostadshusen är visserligen ett steg i rätt riktning. Den är emellertid
långt
ifrån tillräcklig, inte minst eftersom man i stället avser att återinföra
omräkningsförfarandet för att hämta hem ytterligare 4,9 miljarder kronor
från de boende. Det är därtill felaktigt att inte egna hem inkluderas i
skattesänkningen.
Moderata samlingspartiet konstaterar att det, i stället för att lappa och laga
i det befintliga system som uppenbarligen får orimliga effekter för många
hushåll, vore bättre att stegvis arbeta för ett fullständigt avskaffande av
fastighetsskatten.
Moderata samlingspartiet avvisar alla tankar på att återinföra omräknings-
förfarandet och föreslår att samtliga taxeringsvärden fryses på den nivå de
har i dag. Vi föreslår dessutom att endast halva markvärdet skall tas upp till
beskattning för att lindra orimliga regionala skillnader, och att det införs ett
tak för den del av markvärdet som beskattas. Fastighetsskatten för samtliga
bostäder sänks, med vårt förslag, omedelbart till samma nivå som för
hyreshusen, 1,2 procent. Därefter skall fastighetsskatten successivt
avvecklas. Ett fullständigt avskaffande av fastighetsskatten innebär också att
förfarandet för fastställande av taxeringsvärden på fastigheter kan förenklas
avsevärt.
Moderata samlingspartiet avvisar alla planer på att använda bostadsrättens
marknadsvärde för att fastställa taxeringsvärdet på en bostadsrättsfastighet.
Det går inte att jämställa ägande av en andel i en förening med ägande av en
fastighet. Den fullständigt orimliga effekten av ett sådant förfarande skulle
bli att flerbostadshus beskattas olika beroende på vilka som bor i den och
vilken boendeform dessa personer har valt.
1996 års fastighetstaxering har lett till att många vanliga småhusägare får
erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av förmögenhets-
skatten bör sambeskattningen slopas år 2000, samtidigt som gränsen för
skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor. Resterande delen av förmögenhets-
skatten avskaffas året därpå.
Moderata samlingspartiet förespråkar att sänkt fastighetsskatt används för
att lindra påfrestningarna i krisårgångarna, i stället för den långsammare
avveckling av räntebidragen som riksdagen tidigare fattat beslut om. Således
bör årgångar med värdeår 1989 till 1992 inte betala fastighetsskatt nästa år.
Den minskning av skatteintäkterna som följer av åtgärden kan uppskattas till
730 miljoner kronor år 2000.
5 Avreglering av hyresrätten och bostadsrätten
5.1 Hyresrätten i storstaden
I begreppet "bruksvärde" ligger att man vid hyressättningen skall ta
hänsyn till brukarnas, d.v.s. de boendes, preferenser och fria val. Detta
kom också till uttryck i den proposition som den socialdemokratiska
regeringen 1968 lämnade till riksdagen:
Fastighetsägaren bör i ett marknadsläge, när full balans råder mellan tillgång
och efterfrågan på lägenheter vara berättigad att ta ut den hyra som han
skulle kunna uppnå vid fri uthyrning till vem som helst. Saken kan också
uttryckas så att hyresvärden bör få utnyttja lägenheternas fulla
marknadsvärde.
I dag tillämpas bruksvärdessystemet annorlunda. De kommunala
bostadsföretagen är strikt hyresledande och fastigheternas byggår den
helt avgörande faktorn vid hyressättningen, medan det bortses från
kalkylmässiga realiteter som räntekostnader och förmögenhetsvärde.
Hyran för en hyresrätt i stadens ytterkanter ligger i princip på samma
nivå som för en attraktiv lägenhet i stadskärnan. I kombination med att
omsättningen på hyreskontrakt och nybyggnationen av hyresrätter är
närmast obefintlig, leder detta fenomen till att den som en gång fått tag
på ett attraktivt förstahandskontrakt i stadens centrum aldrig släpper taget
om detta, med ännu lägre omsättning och en omfattande svarthandel av
förstahandskontrakt - till priser motsvarande skillnaden mellan
marknadshyran och bruksvärdeshyran - som följd.
Hyresregleringarna har åstadkommit en situation där i praktiken endast den
som har ett kapital så stort att det räcker för att köpa ett hyreskontrakt svart
kan få tag på ett förstahandskontrakt till en hyresrätt. Den som inte har en
sådan ekonomi är utlämnad till andra- och tredjehandsmarknaden, där
hyresnivån oftast ligger på en helt annan nivå- anpassad till att utbudet är så
förtvivlat mycket mindre än efterfrågan. Dessutom är det förhållandevis dyrt
att bo i ytterområdena mot bakgrund av vad man får för pengarna - ett
system som knappast förtjänar att kallas rättvist.
5.2 Hyresrätten i andra delar av landet
De problem som beskrivs i föregående stycke är något av ett
storstadsfenomen. I större delen av landet är problemen av en annan
karaktär. Bruksvärdessystemet har nu på många håll kommit att bli ett
instrument för att hålla hyrorna uppe. Den som vill hyra sin lägenhet
tvingas att betala en hyra högre än den som hade varit fallet på en
marknad där det rådde någon form av konkurrens, och där
hyressättningen inte påverkas av hyresnivån i det kommunala
bostadsbolaget. Dessutom tvingas denne att betala ytterligare något för
alla lägenheter som bostadsbolaget inte har kunnat hyra ut för att hyrorna
är för höga. Inom de kommunala bostadsbolagen står i dag 40 000
lägenheter tomma motsvarande 4,7% av beståndet.
5.3 En rättvis hyreslag
Ett stabilt och attraktivt boende är en viktig del av varje familjs
grundtrygghet. Moderata samlingspartiet anser det därför nödvändigt att
hyressystemet tar större hänsyn till kundernas och de bostadssökandes
önskemål. De kommunala bostadsföretagens hyresledande roll bör därför
avskaffas. För att åstadkomma en mera rörlig bostadsmarknad och ett
fortsatt byggande och bevarande av hyresrätten som upplåtelseform,
måste det vara möjligt för kunden och fastighetsägaren att vid
inflyttningen avtala om en hyra som är relaterad till efterfrågan på
bostäder. Besittningsskyddet skall även fortsättningsvis vara starkt. För
att inte en fastighetsägare skall kunna kringgå besittningsskyddet genom
orimliga krav på hyreshöjningar, skall hyrestvister alltid kunna prövas i
domstol. Inte enbart hyresnivån, utan även storleken på en eventuell
hyreshöjning skall kunna bli föremål för en rimlighetsbedömning. De
boende skall inte kunna utsättas för chockhöjningar av hyresnivån. På
samma sätt som en egnahemsägare har möjlighet att skapa förutsebarhet i
boendekostnaderna genom att binda sina räntekostnader på lägre tid, bör
det vara möjligt för den som hyr sin bostad att skriva mångåriga kontrakt
när det gäller hyresnivån i bostaden, liksom att reglera vilka
förutsättningar som skall gälla vid omförhandling.
5.4 Underlätta boende i bostadsrätt
Intill dess att ägarlägenheter har blivit verklighet är bostadsrätten i
praktiken den enda upplåtelseform som möjliggör bostadsägande - om
än indirekt - i flerbostadshus. Bostadsrätten ger vissa av de fördelar som
är förknippade med direkt ägande: goda möjligheter att påverka det egna
boendet och boendemiljön, lägre driftkostnader och eget ansvarstagande.
Det är ett viktigt bostadspolitiskt mål att möjliggöra ombildning till
bostadsrätt. Detta gäller inte minst i förorter och i mindre städer där det av
boendesociala skäl är angeläget att öka inslaget av bostadsrätter för att,
åtminstone på sikt, minska segregationen. Genom blandning av olika
upplåtelseformer ökar de boendes valfrihet samtidigt som segregations-
tendenser till följd av bristande mångfald i upplåtelseformer motverkas.
Bostadsrättslagens förbud mot dubbelupplåtelse bör slopas i de fall kommun
eller kommunala bolag ombildar huset till bostadsrätt. Därigenom skulle
ombildning av kommunala hyreshus underlättas.
Socialdemokraterna har, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, höjt
kraven för en bostadsrättsförenings förvärv av fastighet för ombildning till
bostadsrätt och för att göra en intresseanmälan för sådant förvärv till mer än
två tredjedelar av de boende i fastigheten.
Moderata samlingspartiet avvisade denna lagstiftning vid tiden för dess
tillkomst. Regeringen angav som skäl för denna lagstiftningsåtgärd att
intresset för att ombilda hyresrätt till bostadsrätt har ökat kraftigt, särskilt
i
Stockholm. Det är uppenbart att lagen riktar sig mot de kommuner som har
erbjudit de boende i kommunala bostadsföretag att köpa sina hus. Vi ställer
oss mycket kritiska till att lagstiftningsmakten missbrukas på detta sätt.
Majoritetskraven för förvärv av fastighet för ombildning till bostadsrätt,
liksom för intresseanmälan för sådant förvärv, bör omgående återställas till
det enkla majoritetskrav om mer än hälften av de boende som gällde före
ändringen.
Bostadsrätter har i dag lägre belåningsvärde och högre ränta än fast
egendom. Ändringar i regelsystemen bör därför göras i syfte att förbättra
bostadsrättens pantvärde. En långivare som tar en pantsatt bostadsrätt i
anspråk bör få ovillkorlig rätt till inträde i föreningen och till
andrahandsuthyrning. Bostadsrättsföreningarnas fordran på förfallna avgifter
bör heller inte prioriteras framför andra fordringar.
Medlemmarnas inflytande över sina bostadsrättsföreningar bör stärkas
genom att andra villkor för ändring av föreningsstadgarna än de som framgår
av bostadsrättslagen bör förklaras ogiltiga.
6 Kommunala bostadsbolag
6.1 Kommunens uppgifter
Välfärdssamhället måste kunna fungera på lokal nivå. Olika lösningar
krävs i olika lokala samhällen. För att kommunerna skall kunna vara
effektiva i sin roll är den kommunala självstyrelsen därför väsentlig.
Om en gemensam uppgift i samhället bäst anses handläggas på lokal nivå
borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta
lösningarna utifrån lokala förutsättningar och möjligheter. Då är det inte
motiverat att staten reglerar och standardiserar verksamhet som kommunerna
skall bedriva. För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till
balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen fullföljas. Statens roll
bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga
de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig ekonomi som
helhet.
Kommunen har ett oavvisligt ansvar för att praktiskt lösa bostadsproblem
för människor med sociala problem, handikapp eller för människor som
p.g.a. sin ålder är i behov av särskilda boendeformer. Socialtjänstlagen
lägger det yttersta ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på
kommunen. Detta är rimligt och påverkas inte av huruvida kommunen äger
eller förvaltar bostäder i egen regi, i ett bolag eller genom att kommunen hyr
bostäder av en hyresvärd. Plan- och bygglagens portalparagraf bör tolkas så
att kommunerna, genom sitt planmonopol, har det verktyg som är nödvändigt
för att bidra till att goda boendemiljöer skapas. Det kommunala ansvaret på
den lokala bostadsmarknaden kan därmed förverkligas.
Moderata samlingspartiet anser att det inte är nödvändigt för en kommun
att äga stora delar av fastighetsbeståndet på den lokala bostadsmarknaden för
att klara målet. Vi ställer oss därför mycket kritiska till den nya
strafflagstiftning som innebär att kommuner som säljer sina bostadsföretag
eller delar av beståndet, för att använda pengarna i annan verksamhet som
skola eller omsorg, får se sina statsbidrag minskade. Ägandet av
bostadsföretag innebär ett betydande ekonomiskt risktagande som går ut över
de kommunala kärnverksamheterna som skola och omsorg. Den nya
strafflagstiftningen, som utgör ett betydande ingrepp i det kommunala
självstyret, kommer att få till följd att många nödvändiga omstruktureringar
av bostadsföretag ute i landet uteblir. Riksdagen bör omedelbart fatta beslut
om ett avskaffande av lagen.
Stödet till de lokala investeringsprogrammen för ekologisk hållbarhet har
visat sig vara ett missgrepp där bidrag har fördelats på osäkra antaganden om
miljöeffekter och sysselsättning och där kommuner har sökt bidrag till
spekulativa program och projekt som saknar verkligt innehåll. Något
ytterligare stöd till nya projekt bör inte beviljas. Stödet till lokala
investeringsprogram för ekologisk hållbarhet bör därför avskaffas.
6.2 Kommunal näringsverksamhet
När kommuner äger företag som konkurrerar med privata företag på en
marknad leder detta ofelbart till problem. Kommunala företag har en
konkurrensfördel. Genom beskattningsmakten kan en kommun garantera
ett eget bolag aktieägartillskott. Banker och kreditinstitut kan erbjuda
kommunala företag med kommunal borgen lägre räntor eftersom riskerna
är mindre. Samtidigt behöver kommunen som ägare inte ställa ett
avkastningskrav på bolaget.
Andra fastighetsägare har ofta en sämre finansiell styrka. De kan inte
räkna med lägre räntor och de måste få avkastning på sina fastigheter. I fallet
med kommunala bolag kan kommuninvånarna med skatt skjuta till det
kapital som behövs vid reinvestering eller vid förluster. Detta leder till att
de
kommunala bostadsföretagen har möjlighet att politiskt bestämma hyrorna
till en nivå som ett privatägt bostadsföretag inte har möjlighet att erbjuda, i
vart fall inte i nybyggnation. I kombination med den hyresledande ställning
allmännyttan har tilldelats innebär detta att privatägda företag har mycket
små möjligheter att verka på bostadsmarknaden.
Kommunala bolag medför risker för att kommunerna i strid med
kommunallagen ägnar sig åt affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen
på en marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas. Bl.a.
Konkurrensverket har pekat på detta problem. På senare tid har många
kommuner bildat koncerner. Det främsta syftet är ofta avancerad
skatteplanering, bl.a. för att uppnå den skattebefrielse som kommunen ändå
skulle ha haft om man bedrev verksamheten som kommunal förvaltning.
Regeringen har tidigare beräknat att de kommunala bostadsbolagens akuta
problem kan komma att kosta upp mot 9 miljarder kronor att åtgärda, en
siffra som också bekräftas av andra gjorda beräkningar. Detta är pengar som
berörda kommuner i stället hade kunnat använda till de kommunala
kärnuppgifterna om inte regeringens regleringsiver hade förhindrat dem
därtill. I många kommuner riskerar de kommunala bolagen, framför allt
bostadsbolagen som verkar på svaga bostadsmarknader, att tränga ut annan
primärkommunal verksamhet som skola och äldreomsorg. Detta är en
mycket allvarlig tendens som snarast måste brytas. I hög grad kan
kommunerna redan i dag påbörja avvecklingen av sitt engagemang i
bostadsbolagen, men i några fall försvåras detta av långtgående kommunala
borgensåtaganden.
6.3 Åtgärder för att komma till rätta med problemen
En försäljning av de kommunala bostadsbolagen skulle leda till att
konkurrensen kan sålla fram billigare och effektivare lösningar. Det
offentliga måste träda tillbaka för att släppa fram alternativ. En
grundläggande förändring är nödvändig för att skapa det
välfärdssamhälle där familjen, vänner och marknaden ger människor en
större trygghet och ökade möjligheter att utvecklas.
I Utredningen om kommunala bostadsföretag (SOU 1997:81) förs en
breddning av ägandet fram som ett sätt att stärka företagen och deras
kapitalförsörjning. En annan följd blir ett mer varierat bostadsbestånd. En
orsak till varför många kommuner i dag omstrukturerar bostadsbolagen är de
problem som dessa företag kan orsaka sin kommun. Utredningen konstaterar
att i situationer när kommunen i står borgen för företagets lån har detta
förhindrat och förhindrar en nödvändig omstrukturering som privata
fastighetsägare och bostadsrättsföreningar kunnat genomföra.
Som fallet var i Haninge måste först kommunen göra allt som står i dess
makt för att komma till rätta med problemen i kommunens finanser. Det
inbegriper således försäljning av tillgångar, som t.ex. mark och energibolag,
men även en försäljning av bostadsbolaget där detta är möjligt. Kommunerna
måste alltså omedelbart återfå rätten att besluta över sin egendom.
7 Bostadsfinansiering för framtiden
Sedan räntebidragen infördes 1974 har produktionskostnaderna ökat
dubbelt så snabbt som priserna på andra varor och tjänster.
Produktionskostnaden för bostäder ökade från början av 1980-talet till
början av 1990-talet med över 50 procent i reala termer, vilket är en
utveckling som markant skiljer sig från annan produktion.
Den reformering av subventionssystemen som inleddes av den borgerliga
regeringen i syfte att långsiktigt avveckla dem och därmed bidra till bättre
statsfinanser och en bättre fungerande bostadsmarknad bör fortsätta och
slutföras snarast. Lånefinansiering av bostadsbyggande sker numera på den
allmänna kreditmarknaden, vilket ökar konkurrensen och sänker
kostnaderna.
Det gamla räntebidragssystemet gäller fortfarande för bostäder byggda
före 1993. I detta system utgår räntebidraget som mellanskillnaden mellan
subventionsräntan och den s.k. garanterade räntan. För att avveckla detta
mycket kostnadsdrivande system sker en årlig minskning av räntebidraget
genom att den garanterade räntan höjs. Riksdagen har dock beslutat att
avvecklingen skall fördröjas genom en minskad ökningstakt för räntan. Vi
har avvisat Socialdemokraternas försök att fördröja den nödvändiga
omställningen av finansieringssystemen. Takten på avvecklingen av
subventionerna bör öka samtidigt som fastighetsskatten sänks.
Det nuvarande bostadsfinansieringssystemet, det s.k. Danell-systemet, som
gäller fr.o.m 1993, innebär att räntebidragets storlek bestäms utifrån en
beräknad räntekostnad på bidragsunderlaget. Den beräknade räntekostnaden
bestäms av subventionsräntan, som motsvarar ränteläget för de
bostadsobligationer som bostadslåneinstituten ger ut för lånefinansieringen
av bostadsbyggandet.
En långsiktigt hållbar bostadspolitik utan subventioner och politisk
intervention måste skapas för bostadsmarknaden. Det borde framstå som
självklart att bostadsmarknaden, om den tilläts att fungera som andra
marknader, mycket väl kan klara sig utan subventioner. I stället bör utrymme
för boendekostnaderna skapas genom sänkta skatter på arbete, företagande
och sparande. Möjligheter bör även skapas för en större egen kapitalinsats
genom goda möjligheter att spara till en egen bostad. Detta skapar en större
trygghet och oberoende hos den som köper sin bostad. Den viktigaste
bostadspolitiska åtgärden är därför att fullt ut avveckla subventionssystemen
parallellt med att fastighetsskatten avvecklas.
För de fastigheter som är byggda före 1993 bör minskningen fortgå, men
med ökad hastighet. De fastigheter som producerats 1993 och senare bör,
när räntebidragsandelen nått ner till 30 procent, befrias från fastighetsskatt
samtidigt som den kvarvarande subventionen avvecklas. För nyproducerade
fastigheter bör skatten avskaffas och inga subventioner utgå. Denna reform
bör kunna träda i kraft från och med år 2000.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadspolitikens inriktning,
2. att riksdagen beslutar om en snabbare avveckling av de äldre
räntesubventionerna parallellt med en sänkning av fastighetsskatten i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att nyproduktionen av bostäder bör ske utan
subventioner och fastighetsskatt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att krisårgångarna skall befrias från fastighets-
skatt i stället för den långsammare avvecklingen av räntebidragen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett successivt avvecklande av fastighetsskatten,2
6. att riksdagen beslutar att enbart hälften av det taxerade
markvärdet skall räknas in i underlaget för fastighetsskatt i enlighet
med vad som anförts i motionen, 2
7. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten för småhus till
1,2 % fr.o.m. den 1 januari 2000 i enlighet med vad som anförts i
motionen, 1
8. att riksdagen beslutar att fastighetsskatten på bostäder sänks till
1,1 procent 2001 och 1,0 procent 2002 i enlighet med vad som anförts
i motionen, 2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadsbidragen,
10. att riksdagen beslutar att avskaffa bostadsbidraget till ungdomar
under 29 år i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en översyn av
bostadsbidragen i ett större socialpolitiskt och skattepolitiskt samman-
hang i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att avskaffa allmännyttans hyresledande
ställning i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadsrätten,
14. att riksdagen beslutar återställa majoritetskravet för fastighets-
förvärv för ombildning till bostadsrätt, liksom för intresseanmälan för
sådant förvärv, till ett krav på mer än hälften av de boende i fastig-
heten i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att andra stadgar för bostadsrätts-
föreningar än de som anges i bostadsrättslagen skall vara ogiltiga,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunala bostadsbolag,
17. att riksdagen beslutar om ett avskaffande av lagen om tillfällig
minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller
andelar i eller utdelning från kommunala bostadsföretag m.m. i
enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar att avskaffa stödet till lokala investerings-
program för ekologisk hållbarhet i enlighet med vad som anförts i
motionen.
19.
Stockholm den 4 oktober 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkande 7 hänvisat till FiU.
2 Yrkandena 5, 6 och 8 hänvisade till SkU.