med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning
Behovet av en bättre lönebildning
Sveriges framtida välstånd och möjligheterna att upprätthålla de
trygghetssystem som kännetecknar välfärdssamhället är avhängigt våra
företags möjligheter att konkurrera i en global ekonomi. Inte minst måste
löneutvecklingen i Sverige vara i paritet med utvecklingen i viktiga
konkurrentländer.
Centerpartiet har under hela 1990-talet medverkat till en kraftfull sanering
av den svenska ekonomin, både i regeringsställning och som ansvarstagande
oppositionsparti. Genom omfattande ingripanden har grunden lagts för den
positiva ekonomiska utveckling vi nu ser. Under perioden medverkade
Centerpartiet bl.a. till:
- minskade offentliga utgifter med 9,1 % av BNP under perioden 1991-1998,
- låga marknadsräntor, halverade bostadsräntor,
- att ett statligt upplåningsbehov på 230 miljarder 1994 förvandlades till
balans och överskott,
- att saneringen åstadkom ett strukturellt överskott i statens finanser
(tidigare
underskott 9,1 %, nu överskott på 1,0 %).
En förändrad budgetprocess, som främjar ekonomiskt ansvar i de
offentliga åtagandena, Riksbankens ökade självständighet och
övergången till en låginflationsekonomi är viktiga delar i grunden för en
uthållig tillväxt under många år framöver. Avgörande är dock att den
svenska ekonomin inte på nytt utsätts för den löne- och inflationsspiral
som tidigare kännetecknat den svenska ekonomin, och som inte varit till
gagn för någon. Ett beslut om inrättandet av ett medlingsinstitut är ett
viktigt steg mot en mer ansvarsfull lönebildning, som också kommer att
kunna bidra till större reala löneökningar än Sverige upplevt på länge.
Till grund för propositionen ligger bl.a. två betänkanden från utredningen
om ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Utredaren föreslog emellertid fler
åtgärder än endast inrättandet av ett medlingsinstitut för att förbättra makt-
balansen på arbetsmarknaden och därmed förutsättningarna för en hållbar
lönebildning. Regeringen avstår dock från att föra dessa förslag vidare till
riksdagen, ofta utan andra motiveringar än att man avser att följa utveck-
lingen på arbetsmarknaden. Utifrån den beskrivning av problemen med den
svenska lönebildningen som regeringen förtjänstfullt gör i propositionen
torde det vara rimligt att dra mer långtgående slutsatser.
Centerpartiet ställer sig med andra ord bakom beslutet att inrätta ett
medlingsinstitut men menar att ytterligare åtgärder för att förbättra lönebild-
ningen i Sverige är påkallade.
Vad gäller propositionen ställer Centerpartiet sig bakom de förslag som
förs fram, med undantag för förslaget att göra medlingsinstitutet till
statistikansvarig myndighet. Som SCB konstaterar i sitt remissyttrande spelar
lönestatistiken en stor roll i många ekonomiska och samhälleliga bedöm-
ningar. Ett medlingsinstitut kan inte automatiskt antas ha intresse av samtliga
sidor av lönestatistiken, utan endast av de uppgifter som ligger till grund för
institutets verksamhet. Det finns därför skäl att även framgent låta SCB vara
statistikansvarig myndighet vad avser lönestatistik. Riksdagen bör avslå
propositionen i denna del.
Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
Fyrpartiregeringen 1991-1994 införde som en av flera reformer ett
förbud mot stridsåtgärder riktade mot enmans- och familjeföretag.
Åtgärden var påkallad då flera fackförbund riktat stridsåtgärder mot
sådana företag för att tvinga dem att teckna kollektivavtal, trots att det
saknas anställda. En av de första åtgärderna den nytillträdda
socialdemokratiska regeringen 1994 vidtog var att ta initiativ för att
upphäva lagen, vilket också skedde 1995. Centerpartiet menar att det är
angeläget att värna möjligheten för enmans- och familjeföretag utan
anställda att faktiskt stå utanför kollektivavtal, som saknar relevans för
företagens verksamhet. Förbudet bör således åter införas i lagen.
Utredningen konstaterar att enbart denna åtgärd har en marginell direkt
inverkan på lönebildningen. De återkommande stridsåtgärderna riktade mot
enmans- och familjeföretag bidrar emellertid till att urholka förtroendet för
förhandlingslösningar och en fredlig samverkan på arbetsmarknaden. Som en
av flera förtroendeskapande åtgärder kan därför åtgärden ha betydelse för
arbetsmarknadens funktionssätt.
Det är i och för sig så att, som regeringen konstaterar, det kan vara nog så
viktigt att de första som anställs i ett familjeföretag ska kunna omfattas av
kollektivavtal omedelbart. Det finns i den av utredaren föreslagna lagstift-
ningen dock ingenting som förhindrar stridsåtgärder som träder i kraft
omedelbart då ett företag utvidgar verksamheten och nyanställer. Det är
vidare så att de förbund som ingår i Saltsjöbadsavtalet avstår från sådana
stridsåtgärder. Ingenting talar för att de organisationer som står utanför
avtalet skiljer sig på ett sådant markant sätt från de organisationer som ingår
att motsvarande regelverk är omöjligt att tillämpa.
Åtgärder som riktas mot enmans- och familjeföretag kan därmed inte sägas
fylla någon annan funktion än att förskjuta maktförhållanden på arbets-
marknaden, i detta fall dessutom inom ett område där fackföreningar saknar
något egentligt intresse, d.v.s. det finns inga anställdas intressen att skydda.
Det är därför hög tid att nu återinföra det förbud mot stridsåtgärder riktade
mot enmans- och familjeföretag som gällde 1994.
Då utredningen har belyst frågan och dessutom föreslagit en lagteknisk
utformning, med grund i de förarbeten som föregick lagen 1994, bör riks-
dagen utan ytterligare beredning kunna besluta om detta. I samband med
detta bör riksdagen också besluta om ändringar som gör Arbetsdomstolen
behörig att utgöra första instans i konflikter. Vidare bör det vara möjligt
att, som i dag, föreskriva längre gående fredsplikt eller
skadeståndsansvar.
Proportionalitet
Ett viktigt inslag i lönebildningen är balans mellan arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer. Alltför stora obalanser riskerar att bidra till
uppgörelser, som i andra fall inte skulle vara godtagbara för motparten.
På den moderna arbetsmarknaden har arbetstagarnas ställning gentemot
arbetsgivarna stärkts, inte minst mot bakgrund av att alltfler arbetstagare
har nyckelpositioner för att verksamheten vid arbetsplatsen ska kunna
utföras, och att arbetsgivare på en hårdnande global marknad blir alltmer
tveksamma att tillgripa stridsåtgärder med de nackdelar detta medför.
Genom s.k. nålsticksåtgärder är det möjligt för ett fackförbund att, till små
kostnader, åstadkomma stora ekonomiska skador för arbetsgivare eller tredje
man. Till en liten kostnad för de egna medlemmarna och det egna förbundet
är det möjligt att vidta åtgärder som får mycket långtgående konsekvenser,
om personer i nyckelpositioner tas ut i strejk. Sådana åtgärder innebär att det
egna förbundets uthållighet i förhandlingar, och därmed förhandlings-
position, förstärks kraftigt.
Centerpartiet har tidigare förordat att en proportionalitetsregel införs i
medbestämmandelagen. Enligt en sådan bör det råda rimliga proportioner
mellan kostnaderna för stridsåtgärden och de effekter den kan tänkas uppnå.
Rimligen bör en sådan regel också vara förenlig med Sveriges internationella
åtaganden, inte minst mot bakgrund av att flera andra länder i vårt närområde
har sådana regler. De invändningar som rests mot denna bakgrund torde
därmed vara obefogade. Givetvis bör dock effekten av en proportionalitets-
regel följas upp och, om nödvändigt, leda till förändringar.
Då utredningen belyst frågan och rekommenderat en proportionalitets-
regel, bör riksdagen utan ytterligare beredning kunna besluta om införandet
av en sådan. I samband med detta bör riksdagen också besluta om ändringar
som gör Arbetsdomstolen behörig att utgöra första instans i konflikter.
Vidare bör riksdagen besluta att det ska vara möjligt att i kollektivavtal göra
undantag från regeln.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionens förslag att Medlingsinstitutet
blir statistikansvarig myndighet,
2. att riksdagen beslutar om en ny 41 b § i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet med följande lydelse:
En arbetstagare får inte vidta eller delta i en stridsåtgärd som har till
ändamål
att kollektivavtal skall träffas med ett företag som inte har några arbetstagare
eller där bara företagaren eller företagarens familjemedlemmar är arbets-
tagare och ensamma ägare. Detsamma gäller när en stridsåtgärd har till
ändamål att stödja någon som vill träffa kollektivavtal med ett sådant företag
och som har beslutats i behörig ordning av en arbetstagarorganisation.
Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket är att anse som
olovliga. Förändringar i anställnings- eller ägarförhållanden som har inträffat
sedan en stridsåtgärd varslats eller inletts skall inte beaktas vid bedömningen
av om en stridsåtgärd är att anse som olovlig enligt första stycket.
3. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 2, be-
slutar om sådan ändring av 2 kap. 1 § fjärde stycket lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister att Arbetsdomstolen blir behörig att som
första domstol ta upp och avgöra en tvist om stridsåtgärd som avses i
41 b § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
4. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 2, be-
slutar om sådan ändring av 4 § andra stycket lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet att den 41 b § omfattas av möjligheten
att i kollektivavtal föreskriva längre gående fredsplikt eller ett längre
gående skadeståndsansvar,
5. att riksdagen beslutar om en ny 41 c § i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet med följande lydelse:
För stridsåtgärder som vidtas i samband med avtalsförhandlingar mellan
parter som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i förhållande till
varandra skall följande gälla.
Om en part har varslat om en stridsåtgärd som är partiell eller på annat sätt
begränsad och åtgärden kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet
som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning, kan åtgärden
förklaras olovlig.
En stridsåtgärd som har varslats som svar på en annan stridsåtgärd kan
också förklaras olovlig, om den är väsentligt mer omfattande än vad som är
rimligt med hänsyn till den åtgärd som orsakat svarsåtgärden.
Även en sympatiåtgärd som har varslats till stöd för en part i en tvist
mellan parter, som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i förhållande
till varandra kan förklaras olovlig. Det kan ske om den varslade sympati-
åtgärden kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet som står i ett
uppenbart missförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens omfattning.
Talan om olovligförklaring enligt andra, tredje och fjärde styckena kan
endast föras av den arbetsgivare eller organisation mot vilken åtgärden riktas.
Med stöd av bestämmelserna i andra, tredje eller fjärde stycket kan en
stridsåtgärd interimistiskt förklaras olovlig för tiden fram till dess ett
slutligt
avgörande föreligger.
Yrkande om olovligförklaring enligt andra, tredje eller fjärde stycket och
yrkande om interimistisk prövning enligt femte stycket skall framställas
inom sju dagar från den dag då varsel lämnades till motparten enligt 45 §
första stycket. Försummas det får sådana yrkanden inte framställas.
6. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 5, be-
slutar om sådan ändring av 2 kap. 1 § fjärde stycket lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister att Arbetsdomstolen blir behörig att som
första domstol ta upp och avgöra en tvist om stridsåtgärd som avses i
41 c § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
7. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 5, be-
slutar om sådan ändring av 4 § första stycket lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet att den 41 c § omfattas av möjligheten
att göra undantag genom kollektivavtal.