Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vi har mycket vi kan vara stolta över men inte minst Kvinnomaktsutredningen påvisade att även vi har en lång väg kvar att gå innan vi uppnått målet om mäns och kvinnors lika värde och möjligheter.
Ett sätt att påskynda utvecklingen är mainstreaming. Inom socialdemokra- tin har ambitionen, att arbeta för jämställdhet på varje politisk nivå, fast- slagits.
I jämställdhetsarbetet måste emellertid också jämlikhetsbegreppet tillföras. Orättvisor gentemot kvinnor fördelas, så att säga, inte jämnt över gruppen utan vissa kvinnor är mer utsatta än andra.
I undersökning efter undersökning, i rapport efter rapport framkommer det att kvinnor med handikapp och sjukdom diskrimineras av myndigheter.
Exemplen är flera:
Män får i allmänhet oftare handikappersättning och dessutom högre belopp än kvinnor. Kvinnor med diabetes eller hjärtsjukdomar får mindre stöd än männen. Flickor med Damp eller Aspergers syndrom får mer sällan vård- bidrag än pojkarna. Män utgör fortfarande normen vid forskning och vid utvecklandet av nya läkemedel.
Exemplen är väl kända och har diskuterats i olika sammanhang under många år. Faktum kvarstår att inte mycket har hänt i praktiken. Skevheterna består vilket naturligtvis är oacceptabelt.
Jämställdhetsaspekterna är redan i dag inskrivna i myndigheternas regle- ringsbrev. Regeringen bör i sin styrning ytterligare betona vikten av jäm- ställdhet och jämlikhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett förbättrat jämställdhets- och jämlik- hetsarbete på myndighetsnivå.
Stockholm den 1 oktober 1999
Ulla Wester (s)
Inger Segelström (s)
Agneta Brendt (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)
Monica Green (s)
Eva Arvidsson (s)
Anne Ludvigsson (s)