Jämställdhetspolitiken måste bygga på värderingen om alla människors
lika värde. På varje människas ovillkorliga rätt till respekt för sin person,
sina val och sina känslor. All form av förtryck, diskriminering och
generalisering måste avvisas och förhindras. Övergrepp i form av våld
eller utnyttjande är en oacceptabel kränkning av människors lika värde.
Människor har rätt att betraktas som individer, inte som delar av
kvotgrupper som uppifrån tillskrivs vissa egenskaper. Denna rätt gäller alla
människor i samhället - oavsett kön, ålder, ras eller religion.
Dessa värderingar måste vara jämställdhetspolitikens grunder.
Olycklig politisering
Få frågor har politiserats så i Sverige som jämställdhetspolitiken. I själva
verket har den politiserats så långt att det motverkar syftet. Många
människor slår dövörat till eftersom verklighetsbeskrivningen som ges är
så uppskruvad och t.o.m. stundom färgad.
Det är viktigt att reagera mot detta - helt enkelt därför att jämställd-
hetsfrågan är för viktig för att få hanteras på ett sätt som gör att människor
stänger av och slutar lyssna.
Vanligt förekommande är tesen om den kollektiva manliga skulden. Alla
män har enligt denna ansvar för de män som t.ex. slår sina hustrur.
I denna ideologiserade världsbild ingår också tron att alla män, vilka som
helst, kan misshandla eller våldta kvinnor. Det är inte enskilda män som gör
fel, det är det manliga könet det är fel på.
Det finns en otäck underton av att kvinnan är god och mannen är ond.
De kvinnor som invänder mot bilden av kvinnan som offer anses inte
begripa hur världen ser ut. Många unga kvinnor känner sig lika lite som
passiva offer som männen känner sig som potentiella brottslingar.
Den kvinnovetenskapliga forskningen är ofta marxistisk till sin metod.
Den utgår från påståendet att kön är klass, att mannen är överordnad och
kvinnan är underordnad.
Många jämställdhetsdebattörer hänvisar till "manliga strukturer" som
aktiva hinder för kvinnor. Dessa "strukturer" må vara osynliga eller svåra att
påvisa, men i debatten påstås de vara självklarheter.
Det kan tycka att detta strukturresonemang bara är lite väl konspiratoriskt,
men samtidigt tror vi att det är för begränsat. Visst finns ibland motstånd mot
kvinnor, men det är bara en del av problemet.
Etablerade strukturer försöker ofta försvara sig mot förnyelse och
förändrade maktpositioner - men det gäller mot alla som står för
förändringen. Och i dessa etablerade strukturer ingår både kvinnor och män.
Det kan vara unga kvinnor som möter motstånd, men också unga män. Det
kan vara invandrare, folk med fel klädstil eller, som stundom i partierna,
människor från näringsliv eller som bara omfattar en annan möteskultur.
Vår poäng är att det strukturresonemang som förs i jämställdhetsfrågan
snarast är så begränsat att det missar poängen - att alla skall behandlas lika
och ingen stoppas varken av glastak eller synliga eller osynliga strukturer.
Att människor enbart skall bedömas efter kvalifikationer, kvaliteter och vilja.
All särbehandling - oavsett vad den grundas på - är diskriminering. Vänster-
feminismens perspektiv är för snävt för att beskriva hela problematiken.
Mansföraktande uttalanden
En jämställdhetsminister bör inte förakta ett kön och idealisera ett annat.
En jämställdhetsminister bör kräva och visa full respekt för alla
individer, oavsett kön.
Landets jämställdhetsminister bör tillika vara den politiker som känner
störst ansvar för klimatet i debatten och synen på könen som lika värda. Vi
beklagar att Sverige har en jämställdhetsminister som bidrar till en
polarisering i debatten och spridande av fördomar.
Vad är det då ministern har sagt eller, rättare sagt, skrivit?
"Män delar inte med sig. Män håller krampaktigt i det som har varit
tryggheten, att vara förmer, att ha kontroll, att äga makt, att vara
märkvärdigare."
Ministern generaliserar, drar alla män över en kam och tillskriver oss totala
översittaregenskaper. Landets alla pappor, som älskar sina döttrar och fruar,
vilka utgör livets mening för dem, reduceras till cyniska maktmänniskor. Hur
många pappor tycker sig vara förmer än sina barn? Vi känner då ingen.
Tvärtom, vi känner många som studsat över statsrådets uttalande.
"Och för att försvara en krympande överordning tar sig makten varierande
uttryck. Den allra grövsta formen är gruppvåldtäkter."
Samhällets strävan efter och utveckling mot ökad jämställdhet skulle enligt
detta vara grunden för våldshandlingar och förtryck mot kvinnor. Resone-
manget bygger på att de män som begår denna typ av oacceptabla brott är
alldeles vanliga män. Här finns ingen reservation - i varje man skulle alltså
bo en potentiell våldsman. Den som begår våldtäkt är en skadad person och
knappast representativ för vanliga män och pappor.
"Männen begår brott och fokus måste sättas på det kön som bär skulden."
"Männen" som kön begår då rakt inga brott. Det är enskilda män som begår
brott. Precis som enskilda kvinnor gör det. Vilket samhällsklimat har vi fått
när landets jämställdhetsminister officiellt kan ringakta vissa grupper?
Hur kan vår kamrats treårige son vara kollektivt skyldig till vissa vuxna
mäns våldsbrott? Varför är vi enligt statsrådet delansvariga för andra mäns
våldsbrott?
"Att söka förändra pojkars och mäns roller, att få dem att spränga sina
förkrympta gränser. Att få den uppblåsta manligheten att krakelera för gott
och ersättas av en manlighet präglad av ett annat slags ansvar, en respekt och
ett erkännande av flickors och kvinnors lika värde."
Statsrådet hävdar på fullt allvar att män saknar respekt för flickors lika
värde. Hon drar alla män över en kam, generaliserar, förenklar och anklagar.
Det är en kränkning av vanliga mäns integritet att hävda detta. Det är likaså
en kränkning av vår och alla andra mäns uppskattning av oss närstående
flickor och kvinnor.
Regeringens jämställdhetspolitik skymmer de
egentliga problemen
Statsrådets inställning är inte bara kränkande för oss män. Hennes ut-
gångspunkt hindrar i praktiken rationella åtgärder för att övergrepp skall
kunna förhindras. Ministerns uttalanden överskuggar helt andra och
viktigare frågor. De innehåller ingen analys av problemen, inget svar på
vad som borde göras och de har än mindre en positiv opinionsbildande
effekt.
Om upprördheten som övergrepp rättmätigt skapar riktas mot "männen"
som kön - och om beskrivningen av problemet med kvinnovåld så till den
grad politiseras - då förloras möjligheten att finna orsakerna till och
möjligheten att förebygga och förhindra våldet.
Frågan är, vad kan vi göra för att forma unga människors värderingar på
ett sådant sätt att våld och nedtryckning i alla dess former minskar. Vad kan
vi göra för att skapa respekt och förståelse för alla människors lika värde hos
dem.
Är det möjligt att tidigt hitta de killar, som är våldsbenägna eller på väg att
hamna snett? Vad kan göras för att stärka unga killars och tjejers självkänsla
och rättskänsla? Hur stöttar vi kvinnor och tjejer som råkar ut för våld? Hur
hjälper vi invandrarkvinnor att komma ut i samhället på egna ben? Hur
stöttar vi de män som råkar ut för våld?
Och vidare, hur skapar vi en situation där pressen på familjen minskar?
Arbetslöshet, dålig ekonomi och utanförskap skapar söndring av familjer.
Dagens familjepolitik handlar om procentsatser i bidragssystem, inte om att
upprätthålla de grundläggande förutsättningarna för att bilda familj.
För många unga ägnar sig regeringens familjepolitik åt lyxproblem - vilket
födelsetalens utveckling visar. Kan man klara att bilda familj om man måste
veckopendla till arbete? Kan man låna till en villa om man inte har fast jobb?
Vad spelar ersättningsnivån i föräldraförsäkringen för roll om man aldrig kan
bilda familj? Vad spelar det för roll vad regeringen tycker om att mannen och
kvinnan skall vara hemma halva tiden var med barnet, om ekonomin inte
klarar av det? Eller om man tvingas ta ledigt från ett kort vikariat?
Regeringen har varit så upptagen av sin generations i sammanhanget
mindre problem - som fördelning av ledighetstiden - att den missat att
överhuvudtaget uppmärksamma de problem yngre människor och yngre
familjer möter idag. Familjepolitiken behöver moderniseras.
Dags för ny jämställdhetspolitik
Sverige behöver en ny jämställdhetspolitik, som utgår från människors
lika värde och individens rätt att betraktas just som individ. Varje negativ
generalisering och varje försök att använda könstillhörighet för att
tillskriva män eller kvinnor vissa negativa egenskaper måste avvisas.
Det är en fråga om människosyn och om alla människors lika värde och
rätt till respekt. Det är en fråga om vilket samhälle våra egna döttrar och
andra närstående flickor skall växa upp i. Det är en fråga om vilket samhälle
vi själva vill leva i. Det är en fråga om rättfärdighet. Sverige behöver hiva ut
den kollektivistiska, klasskampsinfluerade vänsterretoriken och ersätta den
med en liberal jämställdhetssyn, baserad på att ingen skall särbehandlas
negativt på grund av sitt kön.
Det är fel att ständigt beskriva kvinnor i termer av ständigt drabbade,
underlägsna, utsatta och hjälplösa. Det är säkert en del av bilden, men
verkligen inte sann som helhetsbeskrivning.
Det finns en annan bild av kvinnor som duktiga, starka, uppskattade och
älskade som verkligen förtjänar att lyftas fram. Poängen är att de som
verkligen är offer inte hjälps av att alla görs till offer. De som är offer för
t.ex. våld kan bara hjälpas individuellt, som personer. De som gör andra till
offer kan bara bemötas, straffas och hjälpas som individer. Glöm den
kollektiva skulden!
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att jämställdhetspolitiken måste baseras på alla
individers lika värde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ingen människa skall diskrimineras på grund
av kön, ålder, ras eller religion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en modernisering av familjepolitiken.