med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning
1 Bakgrund
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet och sekretesslagen (1980:100). Vidare
föreslås inrättandet av en ny myndighet, Medlingsinstitutet. Förslagen
syftar till att främja en lönebildning i samhällsekonomisk balans.
Förslagen innebär dock ingen begränsning i arbetsmarknadens parters
möjligheter och ansvar för hur avtalslösningar utformas.
Medlingsinstitutet skall enligt förslaget ha i uppgift att medla i arbets-
tvister och verka för en väl fungerande lönebildning. I uppgiften att verka för
en väl fungerande lönebildning ingår att agera tidigt, och Medlingsinstitutet
skall bland annat kalla parter till överläggningar eller på annat sätt informera
sig om kommande eller pågående avtalsförhandlingar. Medlingsinstitutet ska
svara för att det årligen publiceras en rapport om löneutvecklingen, medan
Konjunkturinstitutet ska ansvara för att en årlig rapport om de samhälls-
ekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingar tas fram.
Efter samtycke från parter som förhandlar om kollektivavtal kan
Medlingsinstitutet utse en eller flera förhandlingsledare eller medlare. Om
det föreligger risk för stridsåtgärder eller om stridsåtgärder redan har
påbörjats föreslås institutet ha rätt att utse medlare även utan parternas sam-
tycke. Detta gäller dock inte om parterna är bundna av ett registrerat avtal
om förhandlingsordning med regler om bl a medling liknande det så kallade
industriavtalet.
Varseltiden förlängs från sju dagar till sju arbetsdagar. Den part som
underlåter att varsla Medlingsinstitutet kan bli skyldig att betala en
varselavgift till staten om minst 30 000 kronor och högst 100 000 kronor.
Om det främjar en god lösning av tvisten får Medlingsinstitutet på medlarens
begäran besluta om att en part skall skjuta upp varslade stridsåtgärder i högst
14 dagar.
2 Utgångspunkter
Sverige har halkat ned rejält i den så kallade välståndsligan och Sveriges
ekonomiska utveckling under 1980- och 90-talen har varit sämre än för
flertalet OECD-länder. De senaste årens positiva ekonomiska utveckling
har inte varit tillräcklig för att ta igen Sveriges fall i välståndsligan sedan
år 1970, då landet var ett av det rikaste i världen. Trots att Sveriges BNP-
tillväxt idag är högre än i några av våra grannländer så skulle det, om den
relativa tillväxttakten kunde upprätthållas, ta över 20 år att återta den
topposition som vi hade vid 1970-talets första hälft.
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat
tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste
konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt återkommande
devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad.
Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i
samklang med konkurrentländerna om vi ska få ned arbetslösheten.
Idag kan man prata om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.
Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen
anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på
arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver möjligheten till nya syssel-
sättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som
resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl a de höga skattekilarna
samt den sammanpressade lönestrukturen - exempelvis har många offentligt
anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn
som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande
arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre
avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och
Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och
uppmuntrar kunskap och kompetens.
Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i
Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska
akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande
grupper i Västeuropa. Det gäller för akademiker i både privat och offentlig
tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens
kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet
innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande,
ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa
hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det
lokala planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer
individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämlika
situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och
en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande
och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, för både företag
och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar
yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt
marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med
alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner
och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att
företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten
erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att en proposition med
rubriken "Lönebildning för full sysselsättning" endast diskuterar den totala
lönenivåns utveckling. Lönebildningens vikt för att skapa dynamik och
flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt, saknas fullständigt i
propositionen. Statsministerns uttalanden om vikten av att svensk löne-
bildning ska fungera tillfredsställande, dvs att Sverige måste anpassa spel-
reglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inget
genomslag i regeringens proposition. Och ändå har lönebildningens vikt för
tillväxt och sysselsättning framhållits i samtliga ekonomisk-politiska
propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är
ytterst allvarligt.
3 Kristdemokraternas strategi
Vi kristdemokrater anser att bl a följande punkter måste ingå i en strategi
för att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö som främjar en god
lönebildning:
- De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och
främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de
enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det
medlingsinstitut som propositionen föreslår ska inrättas måste arbeta
utifrån detta perspektiv.
- För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat
ansvarstagande i arbetet måste skatten på arbete sänkas för alla,
exempelvis genom höjt grundavdrag. Marginalskatterna och olika
former av marginaleffekter måste hållas nere. Maximal marginalskatt
ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen.
- Arbetslöshetsförsäkringen betalas idag genom relativt blygsamma
medlemsavgifter, arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framför-
allt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara obligatorisk och i större
utsträckning än idag finansieras genom avgifter från de försäkrade. När
arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när den sjunker minskar de. En
sådan modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning.
Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomstskatter.
- Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den
framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar.
Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett
vinstdelningssystem.
- För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka
till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills.
Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten
inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar
möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden.
Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
- Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den
enskildes rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning.
Bland annat borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med
arbetsgivare utan hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas.
Riskerna för att enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att
hamna i en underlägsen position, exempelvis vid hög arbetslöshet, måste
beaktas i denna översyn. Förbud mot blockad av enmans- och
familjeföretag samt lagstiftning om att stridsåtgärder ska vara
proportionerliga bör införas (mer om detta längre fram i motionen).
- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller
lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan
vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand
lösas avtalsvägen.
4 Medlingsinstitut
Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter.
Men genom lagstiftning och institutionella ramar kan riksdagen skapa
förutsättningar för en bättre lönebildning. I den statliga utredningen om
lönebildningen (SOU 1999:141), som ligger till grund för propositionen,
har förutsättningarna för en sådan politik studerats.
Förslaget om att utveckla dagens förlikningsmannaexpedition till ett
medlingsinstitut ställer vi oss i huvudsak bakom. Vi har tidigare i motioner
till riksdagen arbetat för att ett medlingsinstitut bör inrättas för att medla
och
verka för en väl fungerande lönebildning. Det bör dock övervägas om inte
Medlingsinstitutet kan samverka/samlokalisera med någon annan befintlig
myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att på så sätt minska bland
annat de administrativa kostnaderna.
Medlingsinstitutet bör bland annat verka för samordnade avtalsperioder, ge
råd och stöd till arbetsmarknadens parter för att främja en samhälls-
ekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter ska Medlingsinstitutet kunna
agera som medlare, genom att i samråd med parterna utse medlare som har
förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se till att statistik om löner
finns tillgänglig på ett relevant sätt. På den punkten delar vi regeringens
bedömning. Vi anser dock att SCB även i fortsättningen bör vara huvud-
ansvarig för statistiken, eftersom den har fler avnämare än Medlings-
institutet, och risken finns att en flyttning av denna statistik till Medlings-
institutet kan skapa problem med den samordning av den ekonomiska
statstiken som görs inom SCB. Det är dock viktigt att SCB har ett nära
samarbete med Medlingsinstitutet om hur statistiken ska tas fram och
utformas.
Förslagen att förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 dagar till 7
arbetsdagar, att Medlingsinstitutet ska kunna skjuta upp varslade strids-
åtgärder i 14 dagar samt om varselavgifterna vid brott mot varselreglerna
stöder vi kristdemokrater. De är rimligt avvägda medel för att i vissa känsliga
lägen kunna "kyla ned" en konfliktsituation.
Vi anser att det endast är arbetsmarknadens parter som kan utveckla
löneformer och anställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgon-
dagens arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt större
variation i anställningsformer, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet
av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig inkomstpolitik. Det är
därför viktigt att betona att det även fortsättningsvis är arbetsmarknadens
parter som har huvudansvaret för lönebildningen. Det får inte vara så att
parternas ansvar för lönebildningen avtar.
5 Jämställdhet och diskriminering
I propositionen nämns att Medlingsinstitutets uppgift bl a ska vara att
publicera och analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.
Kompletteringar av databasen LINDA förbättrar möjligheten för
forskning om vad som har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor
och män. Medlingsinstitutet bör således ha nödvändig kompetens för att
arbeta med jämställdhetsfrågor samt övriga diskrimineringsformer när
det gäller lönebildning. Detta är ett bra incitament för att fortsätta arbetet
med att undanröja alla osakligt motiverade löneskillnader mellan kvinnor
och män samt på andra områden där diskriminering i lönesättning sker.
Det är en anständighetsfråga att undanröja osakligt motiverade löne-
skillnader. Det regeringen vill införa genom propositionen tror vi tyvärr inte
är tillräckligt för att nå en mer objektiv lönesättning. Om det går att finna
bra
former för arbetsvärdering kan detta vara ett viktigt instrument för att nå en
mer objektiv lönesättning. Det handlar också om att uppmärksamma att
kvinnor ska ha lika lön för likvärdigt arbete. En väg som visat sig vara
framkomlig är att använda sig av könsneutral arbetsvärdering. Då gör man
kvinnors arbetsuppgifter synliga genom att analysera och beskriva dem. Det
är viktigt att poängtera att arbetsvärdering inte behöver stå i motsats till
principen om individuell lönesättning.
6 Stridsåtgärdernas proportionalitet
Vi kristdemokrater anser att en rimligare balans mellan
arbetsmarknadens parter bör etableras.
6.1 Proportionalitet
En bättre proportionalitet skulle kunna åstadkommas bland annat genom
att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett proportionalitetskrav
införs för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för
den egna organisationen men orsakar stora kostnader för motparten och
tredje man. Proportionalitetskravet skulle inte bara omfatta den första
stridsåtgärden utan även svarsåtgärder.
Vi anser att ett proportionalitetskrav bör införas inte bara vid förhandlingar
om tecknande av ett nytt kollektivavtal utan också vid blockad och andra
stridsåtgärder för att förmå ett företag att ansluta sig till ett redan gällande
avtal. Att införa proportionalitetskrav skulle innebära att fackföreningen
exempelvis inte får ta ut små nyckelgrupper i strejk om det vållar mycket stor
skada för arbetsgivaren.
Prövningen om en åtgärd är proportionell eller inte bör ske dels med
utgångspunkt i åtgärden, dels i den skada den orsakar. Vid en internationell
jämförelse framkommer bl a att strejkrätten är hårdare reglerad i exempelvis
Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. I Tyskland är
strejkrätten underordnad en proportionalitetsprincip vilket innebär att facket
måste ta hänsyn till framförallt de ekonomiska skadeverkningarna med
strejken. Att strejka för att få igenom krav som inte kan uppfyllas genom
kollektivavtal tillåts inte, och sympatistrejker är helt otillåtna. Det är i
sista
hand den tyska arbetsdomstolen som avgör om en tvist är oproportionerlig
eller ej. Felande part får betala vite eller skadestånd.
En prövning av frågan om stridsåtgärden är rimlig eller inte bör ske både
när parterna förhandlar om att förnya ett kollektivavtal och när fackliga
organisationer genom blockader försöker förmå företag att ansluta sig till ett
redan befintligt avtal. De senaste åren har ett flertal sådana blockader varit
aktuella på arbetsmarknaden. I dessa lägen aktualiseras principen om den
negativa föreningsrätten (regeringsformen 2 kap 23 §). Mycket omfattande
stridsåtgärder riktade mot oorganiserade företag kan inte bara framstå som
orimliga utan också strida mot den negativa föreningsrätten. Ett krav på
proportionalitet i dessa situationer skulle stärka den rätten och innebära ett
bättre skydd för konventionen.
6.2 Sympatiåtgärder
I Nederländerna måste en strejk vara generell och beröra hela företagets
personal eller en hel bransch. Det är förbjudet med strejker som riktas
mot en tredje part, exempelvis sympatiåtgärder.
Rättsligen är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder. Vid en
primär arbetskonflikt existerar inget bindande avtal mellan parterna, vilket
gör att parterna kan ta till åtgärder för att tvinga fram ett avtal. Den
egentliga
orsaken till att parterna får ta till stridsåtgärder vid en konflikt är att det
inte
finns ett avtal upprättat mellan parterna. Vid sympatiåtgärder är däremot de
stridande parterna bundna av ett avtal och därmed borde det också vara
rimligt att dessa avtal upprätthålls.
En annan orsak till förbud mot sympatiåtgärder är den snabba tekniska
utveckling på marknaden. Företagens ökade beroende av den nya tekniska
utvecklingen gör dem extremt känsliga när arbetstagare med den rätta
tekniska kompetensen tas ut i strejk eller av andra skäl inte kan utföra sina
arbetsuppgifter.
Vi kristdemokrater anser att det inte finns rimliga skäl till att sympati-
åtgärder skall tillåtas som ett instrument vid arbetsmarknadskonflikter.
7 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
I propositionen har regeringen frångått det som utredningen föreslog
nämligen att införa ett förbud att vidta stridsåtgärder mot enmans- och
familjeföretag för att tvinga fram kollektivavtal trots att inga anställda
finns i företaget. Vi har länge arbetat för att ett förbud mot denna typ av
stridsåtgärder ska införas och anser att det är ett misstag av regeringen att
inte lagstifta om detta. Den borgerliga regeringen införde dessa regler i
januari 1994 vilka avskaffades när socialdemokraterna kom till makten
hösten 1994.
Riksdagen bör åter införa den lag som från 1 januari 1994 fanns i paragraf
41 b i lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580).
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ekonomisk politik som främjar en sund löne-
bildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i
lönebildningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvaret för lönestatistiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhet och diskriminering,
5. att riksdagen hos regeringen begär en lag om att stridsåtgärder
skall vara proportionerliga,
6. att riksdagen hos regeringen begär en lag om att sympati-
åtgärder inte tillåts som instrument vid arbetsmarknadskonflikter,
7. att riksdagen beslutar att 41 b § lagen om medbestämmande i
arbetslivet (1976:580) ges följande lydelse:
Arbetstagare får inte vidta eller delta i stridsåtgärd som har till ändamål att
kollektivavtal skall träffas med ett företag som inte har några arbetstagare
eller där bara företagaren eller företagarens familjemedlemmar är arbets-
tagare och ensamma ägare. Detsamma gäller när stridsåtgärd har till ändamål
att stödja någon som vill träffa kollektivavtal med ett sådant företag. Vad
som nu sagts hindrar inte arbetstagare från att delta i en anställningsblockad
som riktar sig mot ett sådant företag och som har beslutats i behörig ordning
av en arbetstagarorganisation.
Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket är att anse som
olovliga. Förändringar i anställnings- eller ägarförhållanden som har inträffat
sedan en stridsåtgärd har varslats eller inletts skall inte beaktas vid bedöm-
ningen av om en stridsåtgärd är att anse som olovlig enligt första stycket.