Låglönesatsningar på 70-talet - som innebar en ny tolkning av den
tidigare tillämpade solidariska lönepolitiken - försvagade
låglönegruppernas konkurrenskraft på den svenska arbetsmarknaden.
Problemen gjorde sig först gällande i Norrland och drabbade i första
hand äldre arbetskraft, som hade låg flyttningsbenägenhet. För att
undvika att problemen ledde till ökad öppen arbetslöshet vidtog
dåvarande socialdemokratiska regering åtgärder för att som det hette
skydda äldre arbetskraft genom att införa s.k. äldrelagar. Detta innebar
att de äldre fick uppsägningstider som i praktiken sträckte sig över mer
än ett år. Dessa lagar fick sedan en fortsättning i lagen om
anställningsskydd (LAS), som även där gav äldre arbetskraft och
arbetskraft med lång verksamhet i ett företag längre uppsägningstider.
Dessa lagar har efter hand gjort den äldre arbetskraften allt mindre attrak-
tiv och en arbetslöshet vid 50 års ålder ökar risken för livsvarig arbetslöshet.
Att det är så, hänger inte i första hand samman med att arbetstagare i denna
ålder objektivt har lägre prestationsförmåga utan på regler i lag och
kollektivavtal, som gör att en nyanställning av äldre arbetskraft är mindre
attraktiv.
Avtalspensionernas konstruktion på tjänstemannaområdet har också i
många fall varit ett hinder för nyanställningar av äldre arbetskraft.
De stora barnkullarna från 40-talet börjar nu komma upp i den åldern, då
de börjar anses överåriga på arbetsmarknaden. Detta är allvarligt både för
arbetsmarknaden som helhet, för enskilda individer och för den belastning
som förtidspensionssystemet kan komma att utsättas för.
Det är många åtgärder som behöver vidtas för att bryta en sådan
utveckling.
För den äldre arbetskraften skulle därför behövas möjligheter att kunna
avtala bort de hinder som längre uppsägningstid skapar. På kollektivavtals-
området bör också eftersträvas större flexibilitet som ger ökat manöver-
utrymme för den äldre arbetskraften. En radikal lösning vore att helt avskaffa
LAS. En mer temporär lösning för äldre arbetskraft, som söker nya
anställningar, vore att ge dem rätt att ingå enskilda avtal, där de avstår från
LAS-reglerna, dvs att dessa regler i vissa fall görs dispositiva. Här skulle
således den enskilde anställde kunna initiera ett avsteg från lagen om
han/hon och arbetsgivaren är överens vad gäller en kortare uppsägningstid.
Lagstiftningen skulle således ge en begränsad dispositivitet. Denna begränsa-
de dispositivitet bör dessutom inte kunna avtalas bort i kollektivavtal.
Den äldre arbetskraften som friställs har tidigare haft förmånen att kunna
erhålla förtidspension i vissa fall efter fyllda 60 år vid arbetslöshet. Denna
regel har tagits bort.
Alternativet för en person som blir arbetslös efter 60 år var tidigare att ta ut
förtida uttag. I det nya pensionssystemet kan inkomstpension tas ut först vid
61 års ålder. Pensionen i det nya systemet bestäms efter försäkringsmässigt
villkor. Vidare bör noteras att pension också kan tas ut som partiell pension.
Ett sätt att tillvarata den äldre arbetskraften, dess erfarenheter och
flexibili-
tet vore att införa en regel som ger dem möjlighet att uppbära arbetsinkomst-
er på ett belopp som förslagsvis uppgår till högst 40.000 kronor. Detta
belopp bör vara befriat från arbetsgivaravgifter och skatt. För statskassan
innebär förslaget inget verkligt inkomstbortfall, snarare lägre utgifter, efter-
som rätten till andra former av bidrag eller förtidspension reduceras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om LAS-reglerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda skatteregler för äldre arbetskraft som
blivit långtidsarbetslösa.