Det finns flera exempel runt om i landet på när småföretagare hotats med
eller drabbats av stridsåtgärder när de tackat nej till kollektivavtal. Den
statliga Förlikningsmannaexpeditionen som har till uppgift att medla i
konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare har de senaste fem åren haft
mellan 132 och 209 ärenden då fackföreningar varslat om stridsåtgärder.
Under 1996 och 1997 rörde cirka 80 procent av ärendena tecknande av
kollektivavtal. Antalet situationer då fackförbund tilltvingat sig kollektiv-
avtal bara genom att hota med stridsåtgärder torde dock vara betydligt fler,
men här finns ingen statistik att tillgå.
Ofta innebär hot om stridsåtgärder att det helt enkelt inte finns några
alternativ. Företagarens ekonomiska ställning klarar inte en blockad och
några motåtgärder som kan vidtas finns inte. Som ytterligare pålaga inne-
fattar dessutom kollektivavtalen ofta att någon form av service-, administra-
tions- eller granskningsavgift ska betalas till fackföreningen av företaget.
De flesta småföretagare som råkar ut för hot om stridsåtgärder känner
maktlöshet. De är så gott som alltid i underläge såväl rättsligt som ekono-
miskt. De får dessutom en negativ inställning till facklig verksamhet.
Kollektivavtalet blir ofta en ekonomisk belastning även om anställnings-
villkoren tidigare legat över kollektivavtalsnivån. Detta hänger samman med
avgifter som måste betalas till fackföreningen och det regelmässiga tvånget
att teckna AMF-försäkringar även om företagaren redan har likvärdiga
försäkringar i annat försäkringsbolag.
Fackföreningarnas ändamål är att företräda sina medlemmar och förbättra
deras anställningsvillkor via förhandlingar. Det ligger därför i sakens natur
att de ska ha en rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att uppnå dessa
syften. Fackföreningarnas intresse av att få in avgifter till sin verksamhet
eller befästa sin ställning som en stark part på arbetsmarknaden har emeller-
tid ingen direkt koppling till de anställdas villkor utan innebär snarare
tvärtom att löneutrymmet för de anställda minskar. Det går inte att bortse
från att den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, främst via medbestäm-
mandelagen ger den fackförening som är avtalsbärande en särställning i
många avseenden. En fackförening med kollektivavtal kan t.ex. begära all-
mänt skadestånd vid kollektivavtalsbrott, utnyttja reglerna om facklig veto-
rätt och får även en utvidgad rätt till förhandling. Detta skapar ett intresse
för
fackföreningarna som delvis är frikopplat från huvudändamålet att förbättra
medlemmarnas anställningsvillkor. Bara åtgärder som syftar till att förbättra
medlemmarnas anställningsvillkor bör skyddas av rättsordningen.
När blockader iscensätts mot enmansföretagare och familjeföretag, d.v.s
företagare som bara har familjemedlemmar som anställda, i syfte att få dem
att teckna kollektivavtal saknar stridsåtgärderna ett rimligt fackligt syfte
eftersom kollektivavtalet inte har några anställda att reglera. I de fall en
företagare tillämpar anställningsvillkor som är i huvudsak likvärdiga med det
kollektivavtal som fackföreningen vill teckna saknas också ett rimligt
fackligt syfte. Detsamma gäller i de situationer då de anställda på arbets-
platsen uttryckligen tackar nej till kollektivavtal. Intresset av att ett
kollektivavtal tecknas är i dessa situationer mer fackföreningens än de
anställdas. Fackliga blockader bör därför inte vara tillåtna i dessa fall. En
sådan begränsning i blockadrätten skulle skapa ett bättre samarbetsklimat
mellan småföretagare och fackföreningar och samtidigt öka förståelsen för
det fackliga arbetet hos småföretagare.
Bland annat de frågor som behandlas i denna motion har tagits upp av
utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut i betänkandet Medling
och lönebildning (SOU 1998:141). Där föreslås bland annat att det införs ett
proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten till att vidta stridsåtgärder
som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader för
motparten samt att det åter införs ett förbud mot stridsåtgärder mot enmans-
och familjeföretag. Ett sådant förbud infördes av den borgerliga fyrparti-
regeringen och gällde under 1994 men togs bort från och med 1995 av
socialdemokraterna sedan dessa återkommit i regeringsställning.
Arbetsmarknadsutskottet har tidigare tagit ställning till en motion i dessa
frågor (1998/99:AU8) och utskottet hänvisade till det nyss nämnda utred-
ningsförslaget och till att detta för närvarande bereds i Regeringskansliet. Det
fanns, ansåg utskottet, inte skäl att föregripa det arbetet och därför
avstyrktes
motionen.
De nu aktuella frågorna är emellertid angelägna. Den socialdemokratiska
regeringen har vid flera tillfällen sagt att den vill värna om ett gott
företags-
klimat, se till exempel budgetpropositionen för 1999 (1998/99:1, volym 1,
s. 27). I detta måste ligga att införa spelregler för arbetsmarknaden som
skapar bättre balans mellan de fackliga organisationerna och småföretagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsning av blockadrätten mot småföretagare.