med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning
Bakgrund
Frågan om stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag har varit
föremål för riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen under 1990-talet.
Ett förslag om förbud mot sådana åtgärder lämnades av 1992 års
arbetsrättskommitté (se SOU 1993:32). Regeringen föreslog (se prop.
1993/94:67) riksdagen att införa ett förbud i enlighet med kommitténs
förslag och ett sådant förbud infördes också i en ny bestämmelse i Lag
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Förbudet gällde
1994 och omfattade stridsåtgärder med syfte att tvinga fram
kollektivavtal med enmans- och familjeföretag. Med familjeföretag
menades i detta sammanhang företag i vilka endast medlemmar i en och
samma familj är ägare och arbetstagare. Även sympatiåtgärder för
stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag var förbjudna. Undantag
gjordes för i behörig ordning beslutade anställningsblockader.
Därefter upphävdes förbudet (se prop 1994/95:76) med motiveringen att
det inte hade påvisats några allvarliga olägenheter och att konflikträtten
därför inte borde inskränkas på detta område. Efter upphävandet har frågan
på nytt varit föremål för motioner till riksdagen.
Frågan om ett blockadförbud har på senare tid utretts av Utredningen om
ett förstärkt förlikningsmannainstitut (SOU 1998:141, Medling och
lönebildning). Utredningen föreslog att det förbud mot stridsåtgärder mot
enmans- eller familjeföretag som gällde 1994 återinförs.
Regeringen har i propositionen 1999/2000:32 Lönebildning för full
sysselsättning dessvärre inte följt utredningens förslag utan ansett att frågan
inte behöver regleras i lag.
Miljöpartiet hade också gärna sett att arbetsmarknadens parter själva löst
frågan om blockadförbud avtalsvägen. Vi bedömer dock att tillräckliga
initiativ inte har tagits av parterna varför Miljöpartiet föreslår, i likhet med
utredningen, att förbudet från 1994 återinförs.
Gällande svensk rätt
Regeringsformen
I 2 kap. 17 § regeringsformen stadgas att förening av arbetstagare samt
arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga
stridsåtgärder, om ej annat följer av lag eller avtal.
Medbestämmandelagens fredspliktsregler m.m.
MBL innehåller regler om den fredsplikt som följer av träffade kollektiv-
avtal. Lagen förbjuder den som är bunden av ett kollektivavtal att i vissa
angivna syften vidta stridsåtgärder mot avtalsmotparten. Lagen
behandlar, med några undantag, inte stridsåtgärder som vidtas utanför
kollektivavtalsförhållanden, t.ex. sådana stridsåtgärder som vidtas i syfte
att förmå någon som inte är bunden av kollektivavtal att träffa ett sådant
avtal.
Ett enmans- eller familjeföretag, som har slutit kollektivavtal, är i stor
utsträckning skyddat mot stridsåtgärder på grund av den fredsplikt som följer
av det träffade kollektivavtalet. Om ett sådant företag inte har slutit
kollektivavtal, kan det dock i princip bli utsatt för stridsåtgärder från en
arbetstagarorganisation som vill träffa ett kollektivavtal med företaget,
eftersom sådana stridsåtgärder är inte olovliga enligt MBL:s freds-
pliktsregler. Företaget kan då också drabbas av kännbara sympatiåtgärder
som vidtas till stöd för organisationens krav på kollektivavtal. Det är
nämligen även i kollektivavtalsreglerade förhållanden i princip tillåtet att
vidta sympatiåtgärder till stöd för en part i en lovlig primärkonflikt.
Företaget kan i princip inte med framgång kräva skadestånd för de lovliga
stridsåtgärdernas skadeverkningar (se NJA 1925 s. 85, 1932 B 151 och 1935
s. 300). Om företaget ger efter för stridsåtgärderna och träffar begärt
kollektivavtal, blir avtalet på visst sätt gällande med ett kollektivavtals
verkningar trots att företaget inte har några anställda (se AD 1974 nr 16).
Företaget har också små utsikter att med framgång göra gällande att
kollektivavtalet är ogiltigt med hänsyn till de stridsåtgärder som har föregått
avtalets ingående (se t.ex. AD 1934 nr 142).
Överväganden
Det kan inte anses rimligt att det skall få förekomma stridsåtgärder mot
ett enmans- eller familjeföretag med de omfattande skadeverkningar,
som sådana åtgärder i förening med sympatiåtgärder kan medföra för
företaget och tredje man. En stridsåtgärd för att uppnå ett kollektivavtal,
som i praktiken inte direkt kommer att reglera arbetsvillkoren för någon
utanför företagarens egna familj, kan inte anses fylla något rimligt
fackligt syfte. Företaget borde ha rätt att utan inblandning från
arbetstagarorganisationerna få bestämma vilka inbördes relationer som
skall råda mellan de familjemedlemmar som arbetar i företaget.
Miljöpartiet tillbakavisar argumentet att det skulle finnas skäl att ha ett
gällande kollektivavtal för det fall någon skulle anställas i framtiden.
Intresset av att ett företag har kollektivavtal den dag det önskar anställa
någon utomstående kan inte anses uppväga den skada och det intrång som
stridsåtgärden utgör för ett företag, som inte har några utomstående
arbetstagare när åtgärden faktiskt vidtas.
Mot detta argument kan vidare anföras att de fackliga organisationerna
inom större delen av SAF-LO-området och hela tjänstesektorn avstår från
sådana stridsåtgärder och att det inte har framkommit att det leder till
missförhållanden för nyanställda. Så snart någon anställts finns det möjlighet
för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder för att driva krav på
kollektivavtal. Lagen har vidare varit tillämplig under ett år utan att det det
har framkommit problem med dess tillämpning.
Utformning av förbudet
Enligt SOU 1998:141 byggde den bestämmelse som gällde 1994 på ett
omsorgsfullt utredningsarbete. Den hade befunnits förenlig med
regeringsformen och de internationella konventioner på området som
Sverige har ratificerat. Det har inte kommit fram att det uppstod några
tolkningsproblem under den tid som bestämmelsen gällde.
Miljöpartiet föreslår, i likhet med 1997 års utredning (SOU 1998:141), att
bestämmelsen med obetydliga redaktionella ändringar får samma ordalydelse
och innebörd som den hade 1994. Vidare görs här en hänvisning, liksom
även 1997 års utredning gjorde, till de förarbetsuttalanden om utformningen
vilka gjordes i propositionen 1993/94:67 och betänkandet 1993/94:AU4.
Bestämmelsen innebar i korthet följande.
Förbudet omfattade stridsåtgärder med syfte att ingå kollektivavtal med
företag, som inte har några arbetstagare, eller med företag, som ägs av en och
samma familj och i vilket bara familjemedlemmar är arbetstagare. Arbets-
tagare fick inte vidta eller delta i en stridsåtgärd med sådant ändamål.
Bestämmelsen omfattade alla arbetstagare och gällde oavsett arbetstagarens
bundenhet av kollektivavtal. Den gällde också för arbetstagarorganisationer.
Även sympatiåtgärder för åtgärder av det nyss beskrivna slaget omfattades.
Undantag gjordes för i behörig ordning beslutade anställningsblockader.
Vilka företag som skulle omfattas av förbudsregeln förklarades utförligt i
propositionen (1993/94:67 s. 58). I huvudsak var det företag i följande
kategorier:
1. Alla typer av företag som inte har några anställda.
2. Företag i vilka företagets enda ägare är ensam arbetstagare (äkta
enmansföretag).
3. Företag med en ägare eller med flera delägare som är medlemmar i
samma familj och i vilket endast medlemmar i ägarfamiljen är arbetstagare.
Till familjemedlemmar skulle räknas såväl make som släktingar i rätt
upp- och nedstigande led och avlägsnare släktingar - inklusive
fosterbarn, myndlingar och styvbarn - som lever i gemensamt bo eller i
samma hushåll. Kravet på gemensamt bo eller samma hushåll gällde inte
för make och släktingar i rätt upp- och nedstigande led men däremot för
t.ex. syskon. En man och en kvinna som utan att vara gifta bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden skulle, liksom
homosexuella sambor, jämställas med makar.
Det angavs uttryckligen i bestämmelsen att stridsåtgärder, som hade
vidtagits i strid mot bestämmelsen, var olovliga. Anställnings- och ägar-
förhållanden kan ändras sedan en stridsåtgärd har varslats eller inletts.
Sådana förändringar skulle inte beaktas vid bedömningen av om en strids-
åtgärd var lovlig eller olovlig. Hade en lovlig stridsåtgärd väl en gång
varslats eller inletts, skulle den få fullföljas och utvidgas med sympati-
åtgärder utan hinder av att det angripna företaget t.ex. väljer att låta en
utomståendes anställning upphöra eller förändrar sina interna angelägen-
heter.
Ett företag som har drabbats skulle vara berättigat till skadestånd på
samma sätt, som gäller i övrigt vid olovliga stridsåtgärder. Mål om för-
budsregeln skulle handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Vid
s.k. fredspliktsinvändning från ett företag, som utsatts för en stridsåtgärd,
skulle domstol, på företagets begäran, i enlighet med gällande praxis kunna
meddela interimistiskt beslut rörande stridsåtgärdens lovlighet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att i lag (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall införas en ny paragraf, 41 b § med lydelse enligt
bilaga 1,
2. att riksdagen beslutar om ändring i 2 kap. 1 § lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister i enlighet med bilaga 2.
Stockholm den 21 januari 2000
Barbro Feltzing (mp)
Matz Hammarström (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Mikael Johansson (mp)
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 41 b §, av följande
lydelse.
41 b §
Tabell 1: (Föreslagen lydelse )
__________________
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2000.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister att 2 kap. 1 § skall ha följande lydelse.