med anledning av prop. 1999/2000:32 Lönebildning för full sysselsättning
1 Sammanfattning
En uthållig ekonomisk tillväxt och god välfärdsutveckling förutsätter att
det genomförs strukturella reformer bl a i form av skattesänkningar och
avregleringar på arbetsmarknaden. Regeringens proposition om lönebild-
ningen innehåller emellertid inga sådana förslag.
Moderata samlingspartiet understryker i sin motion att den nödvändiga
flexibiliteten och anpassningsförmågan saknas på dagens arbetsmarknad. Det
går inte längre att - som regeringen gör - anlägga en snäv och centralistisk
syn på lönebildningen. Förändringar måste genomföras bl a inom områden
som utformningen av skattepolitiken, graden av lönespridning, stimulansen
till kompetensutveckling, nivån på de s k reservationslönerna, utformningen
av arbetslöshetsförsäkringen och balansen i konfliktreglerna.
Moderata samlingspartiet anser i likhet med regeringen att avtal är bättre
än lagstiftning. Staten kan emellertid inte undandra sig sitt ansvar för att
ange
de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden. Det är inte heller rimligt
att regeringen har givit LO det helt avgörande inflytandet över dessa frågor.
De konfliktregler som råder på arbetsmarknaden påverkar lönebildningen
och behöver moderniseras. Moderata samlingspartiet framlägger förslag om
införande av en s k proportionalitetsprincip, om förbud mot stridsåtgärder
mot enmans- och familjeföretag samt om förbud mot sympatiåtgärder.
Moderata samlingspartiet har inget att invända mot att Statens förliknings-
mannaexpedition byter namn till Medlingsinstitutet men avvisar bestämt alla
förslag som syftar till att tilldela Medlingsinstitutet en normbildande roll.
Detta leder i riktning mot en statlig inkomstpolitik.
Moderata samlingspartiet anser - i likhet med utredningen - att varseltiden
vid konflikt kan förlängas till 14 dagar. Medlingsinstitutet bör ges möjlighet
att avbryta stridsåtgärder som inte har varslats på ett korrekt sätt. MBL bör
samtidigt ändras så att brott mot varselreglerna även medför att själva
konflikten blir olovlig.
2 Utgångspunkter
2.1 De förlorade åren
Under nästan trettio år steg de nominella lönerna snabbare i Sverige än i
andra länder. Samtidigt höjdes arbetsgivaravgifter och andra skatter
kraftigt. Under perioden 1970-1995 ökade företagens lönekostnader med
800 procent men det blev inte mycket kvar.
Realt efter skatt steg industriarbetarnas lön med endast 15 procent och för
akademikerna t o m sjönk reallönen. Om den svenska reallöneutvecklingen,
bara under andra halvan av trettioårsperioden, i stället hade följt den
europeiska så skulle svenska löntagare i dag ha haft mer än två månadslöner
extra.
De höga svenska lönelyften följdes av en snabb inhemsk inflation. Med
återkommande devalveringar sökte statsmakterna att återställa företagens
försämrade konkurrenskraft. För varje gång det skedde blev Sverige
fattigare.
Utförsbacken har varit dramatiskt brant. Bland de länder som toppade
världens välfärdsliga 1970 finns alla kvar i toppen - med ett enda undantag,
Sverige. År 1970 hade Sverige den tredje högsta bruttonationalprodukten per
capita i världen. År 1998 återfanns vi på artonde plats. Som helhet är Sverige
i dag 500 miljarder kronor fattigare än vad vi skulle ha varit om vår tillväxt
motsvarat genomsnittet i OECD.
2.2 Dagens lönebildning
Under 1990-talet har den destruktiva kombinationen av inflation i löner
och priser äntligen brutits. Det innebär emellertid inte att lönebildningen
numera fungerar problemfritt. Under andra halvan av 1990-talet har de
genomsnittliga lönekostnadsökningarna fortsatt att vara högre än i
omvärlden.
Det är uppenbart att den nödvändiga flexibiliteten och anpassnings-
förmågan saknas. Flaskhalsproblemen tilltar och den regionala obalansen är
betydande. I alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen till att skapa
balans på olika delar av arbetsmarknaden och till att underlätta företagens
rekrytering. Byggbranschen utgör ett exempel. På de få orter där det byggs
ökar nu löneglidningen mycket snabbt, trots att det totala byggandet alltjämt
är lågt och den totala byggarbetslösheten alltjämt hög.
Lönerna är det kanske viktigaste priset i en ekonomi. Priserna är det
signalsystem som ger ekonomins aktörer information om hur kostnader,
efterfrågan och utbud förändras och som påverkar deras agerande. När
signalsystemet råkar i olag leder det till felaktig resursallokering och
välfärdsförluster.
I ett fungerande signalsystem ligger att lönebildningen motiverar och
utvecklar individerna. Det skall löna sig att förkovra sig och utveckla sin
kompetens. Den som gör ett bra jobb skall ha bra betalt. En flexibel och väl
fungerande lönebildning påverkar relativlönerna på ett sätt som bidrar till att
skapa en bättre balans på olika delar av arbetsmarknaden. Den ger löntagarna
en real inkomstökning som har sin grund i ökad produktivitet, inte i centrala
organisationers antaganden.
Lönebildningens kvalitet har avgörande betydelse för våra möjligheter att
vidmakthålla en god tillväxt och för att de som i dag utestängs från
arbetsmarknaden skall få jobb. Regeringen säger sig ha den insikten men
framlägger inga förslag som är ägnade att påtagligt förbättra situationen.
2.3 Regeringens misslyckande
I likhet med de socialdemokratiska regeringarna under slutet av 1980-
talet fortsatte den nuvarande regeringen att skjuta alla strukturella
reformer med anknytning till arbetsmarknaden på framtiden.
Utredningarna har avlöst varandra, liksom uppmaningarna till
arbetsmarknadens parter att själva komma fram till nya former för
lönebildningen.
Det var när parterna misslyckades med att nå fram till en tillfredsställande
lösning på utsatt tid 1997-03-31, som regeringen gav Svante Öberg i uppdrag
att genomföra en enmansutredning som skulle sträcka sig över 1998 års val.
Emellertid kom utredningen redan i november 1997 med ett delbetänkande
om förstärkt förlikningsmannainstitut. Med förslag om bl a tvångsskiljedom
skrämdes LO till nya partsöverläggningar, som under hösten 1998 bedömdes
kunna komma att leda fram till en bred samförståndsuppgörelse om skatter-
na, Europafrågorna (euron), kompetensutvecklingen och formerna för löne-
bildningen.
Utredningens slutbetänkande Medling och lönebildning (SOU 1998:141) i
november 1998 föreföll ett tag att leda till stora medgivanden från LO:s sida.
Försöken att i samförstånd nå en "Allians för tillväxt" sprack dock strax före
jul på LO:s kompromisslösa krav att centralorganisationerna skall spela en
roll i löneförhandlingarna, något som avvisades mycket bestämt såväl av
TCO och SACO som av SAF.
I början av 1999 tillsatte regeringen i stället de två s k samsynsmännen
Ingvar Carlsson och Svante Öberg med uppgift att söka driva fram en
frivillig uppgörelse. Även samsynsmännens uppdrag misslyckades. I en men-
lös, tvåsidig rapport till regeringen i mars 1999 hittade samsynsmännen
visserligen ljuspunkter men tvingades samtidigt att konstatera en total
oenighet om själva lönebildningen.
Nu tvingades regeringen att utlova ett eget agerande i form av en pro-
position om lönebildningen senare under våren. Biträdande näringsminister
Mona Sahlin uttryckte besvikelse gentemot LO som ville ha medlings-
utredningen för att sedan kategoriskt ta avstånd från alla dess förslag. Hon
tyckte att LO tog för lite hänsyn till arbetslösheten och bara slog vakt om de
gamla formerna för lönebildningen. Förbud mot blockad av företag utan
anställda utlovades också av Sahlin.
Sedermera försköts propositionen till hösten och först i december kunde
regeringen presentera den proposition där den hade slopat, inte bara det utlo-
vade blockadförbudet, utan flertalet skarpa förslag från den Öbergska
utredningen. Kvar fanns i stort sett bara de restförslag som syftar till att
åstadkomma den centrala normbildning som alla utom LO bestämt motsätter
sig.
Regeringen har återigen dokumenterat sin oförmåga att ha en helhetssyn
på tillväxtfrågorna. De rena lönebildningsfrågorna utgör bara en begränsad
del av de strukturella problem som måste lösas för att trygga tillväxt,
sysselsättning och välfärd. På viktiga områden som skattepolitiken, inträdet i
EMU och kompetensutvecklingen händer nästan ingenting. På lönebildnings-
området händer heller ingenting - ett omdöme som kvarstår efter regeringens
proposition.
Den huvudsakliga skiljelinjen i viktiga lönebildningsfrågor går i dag
mellan LO och övriga organisationer på både arbetstagarsidan och arbets-
givarsidan. Regeringens ovilja att föreslå någonting substantiellt i strid mot
LO:s vilja har kommit att medföra en fortsatt handlingsförlamning. Detta är
mycket illavarslande.
3 En ny arbetsmarknad
3.1 Ökad decentralisering
Genom åren har det gjorts upprepade försök att nå samsyn om vad som
skall anses vara ett tillgängligt utrymme för löneökningar. Men
räkneövningar av den typen är ganska meningslösa. Det finns inget
generellt utrymme för löneökningar. Det finns bara en sak som skapar
utrymme för ökade löner och det är ökad produktivitet. Dessa
produktivitetsökningar kan inte fastställas i förväg och de varierar i
högsta grad mellan olika branscher och olika företag. Följaktligen bör
lönebildningen ske så decentraliserat som möjligt.
I propositionen anlägger regeringen i stället en både centralistisk och snäv
syn på lönebildningen. Den handlar nästan uteslutande om själva för-
handlingssystemet och om hur detta skall fungera för att motverka höga,
generella löneökningar. Av flera skäl framstår detta synsätt som förlegat.
Sveriges framtid ligger inte i låga löner, utan i marknadsanpassade löner.
Därför är det destruktivt att försöka befästa en centralt styrd normbildning
för hela arbetsmarknaden. Löne- och inkomstbildningen sker i ökande
utsträckning på marknadsmässiga villkor och relativt oberoende av gällande
centrala kollektivavtal. Precis som TCO och SACO påpekade i sitt gemen-
samma remissvar på utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut
(den s k Öbergska utredningen) så är dagens tendens på de flesta
avtalsområden att lönebildningen blir mer lokal. Centralorganisationerna på
arbetsmarknaden - SAF, LO, TCO och SACO - har inte längre någon direkt
roll att spela i lönebildningen.
I sitt remissvar underströk TCO och SACO också hur en ökad flexibilitet
och anpassningsförmåga underlättas om lönebildningen i ökad utsträckning
sker på de avtalsområden och nivåer som berörda parter själva anser
lämpliga. Och inom den privata sektorn sker lönebildningen i dag på
bransch- och företagsnivå.
Utvecklingen medför att olika intressen knyts samman i nya samarbets-
former. Ett mycket betydande steg togs när tolv arbetsgivarförbund inom
SAF och åtta fackförbund inom LO, TCO och SACO i mars 1997 träffade ett
samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning (det s k industri-
avtalet). Inom denna ram har lönebildningen blivit alltmer decentraliserad
och även uppgörelser om t ex arbetstider och kompetensutveckling träffas nu
direkt i företagen. Även inom de större företagen sker en fortlöpande
decentralisering från experter vid huvudkontoren till chefer och anställda ute
på de enskilda arbetsplatserna.
3.2 Ökad individualisering
Därmed blir lönediskussionerna till ett återkommande samtal om målen
för verksamheten och om det bidrag som den enskilde arbetstagaren
lämnar. När lön efter befattningar ersätts av en mer individuell
lönesättning tenderar den enskilde individens kompetens att bli den
dominerande faktorn. Rimligen kommer detta också att motverka "lön
efter kön" och bidra till kvinnors löneutveckling.
När flexibiliteten ökar fungerar "signalsystemet" bättre. Nya anställnings-
och ersättningsformer etableras också. Det blir alltmer förekommande att
medarbetare ersätts efter resultat, snarare än efter arbetad tid. Delägar-
lösningar blir vanligare och nya kontraktsformer suddar ut gamla gränser
mellan anställda, uppdragstagare och ägare.
Redan den arbetsrättskommission som tillsattes 1995 noterade att 40 pro-
cent av företagen med 15 procent av de anställda då stod utanför kollektiv-
avtalssystemet.
Morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa än större krav på lokal
och individuell anpassning i lönebildningen. Därmed är det helt omöjligt att
hålla fast vid gamla tiders centraliserade förhandlingar, som sökte fastställa
ett generellt löneökningsutrymme och sedan fördela detta i en process där
olika grupper jagade varandra i en evig kompensationskarusell.
3.3 Statsmakternas ansvar
Mycket av utvecklingen förefaller att ha gått regeringen förbi. Helhets-
perspektivet saknas och regeringen sätter inte in lönebildningen i sitt
större sammanhang. I regeringsförklaringen hösten 1999 avhandlades
lönebildningen bara med följande lakoniska synpunkt.
Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar i kommande löneförhandlingar
för att förstärka och förlänga den ekonomiska uppgången.
I budgetpropositionens reviderade finansplan utvecklade regeringen
denna ståndpunkt på följande sätt.
Huvudansvaret för lönebildningen ligger på arbetsmarknadens parter. ... Det
gäller även reformeringen av lönebildningen. Men om parterna ej förmår ta
det nödvändiga ansvaret vilar det slutliga ansvaret på riksdag och regering.
Ett liknande resonemang återfinns i den nu aktuella propositionen. Rege-
ringen återkommer där ständigt till att det är parterna på arbets-
marknaden som har ansvaret för lönebildningen och formerna för denna.
Det är nästan så att läsaren undrar varför regeringen överhuvudtaget vill
befatta sig med en proposition i ämnet.
Moderata samlingspartiet delar, för det första, regeringens ståndpunkt att
avtal är bättre än lagstiftning. Däremot kan en sådan allmän uppfattning inte
leda till slutsatsen att lönebildningen är ett exklusivt område, som staten i
princip inte har att göra med. Självklart har regering och riksdag här precis
samma ansvar för att med lagstiftning ange de grundläggande spelreglerna
och därmed de ramar inom vilka olika aktörer har att agera. Som regeringen
själv konstaterar påverkar ju en dåligt fungerande lönebildning välfärden för
alla samhällsmedborgare, även för dem som inte representeras av parterna på
arbetsmarknaden.
Moderata samlingspartiet delar, för det andra, uppfattningen att stats-
makterna har ett starkt intresse av att relationerna mellan arbetsmarknadens
parter är goda. Inte heller denna ståndpunkt kan emellertid drivas dithän att
total konsensus görs till en förutsättning för lagstiftarens beslut om ändringar
i spelreglerna. Samsyn är eftersträvansvärt, men ingen intresseorganisation -
inte ens LO - kan överordnas riksdagen och tilldelas vetorätt mot nöd-
vändiga förändringar i samhället.
Moderata samlingspartiet delar, för det tredje, propositionens ståndpunkt
att staten skall vara neutral mellan parterna. Utsagan rimmar dock mycket
illa med regeringens upprepade undfallenhet gentemot LO. Denna har nu gått
så långt att SACO och SAF den 9 december 1999 ansåg sig tvungna att
skriva till riksdagens arbetsmarknadsutskott för att protestera och fästa
utskottets uppmärksamhet på den anmärkningsvärda beredning som har ägt
rum av förslagen.
Regeringen har på punkt efter punkt fallit efter för kritik från LO. Först
sedan LO förklarat sig nöjd har ett slutligt förslag kunnat presenteras.
... Genom att ge en part avgörande inflytande över spelreglerna för löne-
bildningen äventyras legitimiteten för avtalsförhandlingarna och kollektiv-
avtalen som lönebildningsinstrument. Det är angeläget att ovan berörda
aspekter på beredningen beaktas vid riksdagens behandling av regeringens
förslag angående lönebildningen.
Moderata samlingspartiet delar SACO:s och SAF:s uppfattning på denna
punkt.
4 Helhetsperspektiv på lönebildningen
Regeringens snäva syn på lönebildningen i propositionen måste vidgas.
Lönebildning handlar inte bara om det yttre förhandlingssystemet. I
dagens lönebildningsprocess ingår en rad faktorer som förväntningarna
på Europapolitiken och inflationsutvecklingen, företagens
konkurrenskraft och marknadens efterfrågan på olika typer av
kompetens.
Moderata samlingspartiet vill hålla en absolut klar rågång mot statlig
inkomstpolitik. Därför tvekade vi heller inte ett ögonblick att säga nej när det
för propositionen ansvariga statsrådet för tio år sedan framträdde i riksdagen
och krävde tvångslagstiftning och strejkförbud för de svenska arbetarna!
Däremot går det inte bara att skylla hela ansvaret för lönebildningen på
arbetsmarknadens parter. Sanningen är ju att staten i alla avgörande hän-
seenden bestämmer förutsättningarna för lönebildningen, såväl genom sin
ekonomiska politik i stort som genom bl a skatte-, närings- och utbildnings-
politik samt lagstiftning. Inga löneförhandlingar äger rum i ett vakuum.
Vi kommer avslutningsvis i denna motion att behandla regeringens förslag
rörande medlingsfunktionen på arbetsmarknaden. Först avser vi dock att ta
upp de för en bättre fungerande lönebildning och uthållig tillväxt långt
viktigare förändringar som behöver genomföras inom följande politik-
områden:
- Utformningen av skattepolitiken
- Graden av lönespridning
- Stimulansen till kompetensutveckling
- Nivån på reservationslönerna
- Utformningen av arbetslöshetsförsäkringen
- Balansen i konfliktreglerna
4.1 Skattepolitiken
Inget förhandlingssystem i världen kan fungera om staten genom ökat
skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som produktivitetsökningen
skapar. Under 1970- och 80-talen bidrog högskattepolitiken och den
kraftigt skärpta progressiviteten i skatteskalorna i högsta grad till löne-
och priskarusellen.
I den senaste reviderade finansplanen gjorde regeringen ev sänkningar av
skatten betingade av att lönebildningen fungerar väl. Men skatterna är inte ett
resultat av lönebildningen, utan en viktig del av förutsättningarna för denna.
Den insikten finns i industriavtalet där industrifacken och arbetsgivarna har
angivit sin gemensamma syn på skatterna och deras betydelse.
Parterna är överens om att det behövs en ny skattereform som stimulerar
arbete, utbildning och företagsamhet. Inkomstskatten måste sänkas och
marginaleffekterna minskas successivt i alla inkomstlägen.
Höga skatter snedvrider prissättningen och incitamenten så att
effektiviteten i samhällsekonomin minskar och arbetstillfällen slås ut.
Människor vars arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir
arbetslösa. Minskade skattekilar har därför stor betydelse och motiverar
det förslag om en skattereduktion för hushållsnära tjänster som
moderaterna framlagt tillsammans med andra borgerliga partier.
Vissa skatter hämmar tillväxten i särskilt hög grad. Om det ekonomiska
utbytet av en arbetsinsats eller investering blir alltför litet så kommer den
inte till stånd. De höga marginalskatterna på arbete och dubbelbeskattningen
på ägande i företagen är exempel på sådana skatter. Värnskatten - den
särskilda inkomstskatten på kunskaper och kompetens - måste slopas och
inkomstskatterna sänkas i alla inkomstskikt. Med lägre inkomstskatt kan fler
försörja sig själva. Lönebildningen underlättas och det blir lättare att komma
in på arbetsmarknaden.
4.2 Lönespridning och kompetensutveckling
I Sverige ligger lönestegen för många yrkesområden platt på marken.
Ingångslönerna, även för dem som saknar erfarenhet, är höga. Det leder
till att många utestängs från arbete, vilket inte minst kommit att drabba
ungdomar, invandrare och arbetshandikappade. Samtidigt får de som
faktiskt har arbete otillräckliga incitament till förkovran och ytterligare
arbetsinsatser. Egna extra ansträngningar möts inte med motsvarande
belöningar.
Priset för den solidariska lönepolitiken har varit högt. Lönestrukturen har
sammanpressats allt mer och effektivt försvagat sambandet mellan kompe-
tens och lön. Vi har fått en lönestruktur som i alltför liten grad har påverkats
av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Det har lett till lägre syssel-
sättning och högre arbetslöshet.
Det finns knappast något industriland som belönar utbildning sämre än
Sverige. Som nämnts i motionens inledning har akademikerna som grupp fått
en reallönesänkning över de senaste tre decennierna. I dag får högutbildad
utländsk arbetskraft som gästar Sverige speciella skatterabatter medan hög-
utbildade, svenska ungdomar i allt ökande utsträckning söker sig utomlands
direkt efter examen.
För ett modernt kunskapssamhälle är en sådan incitamentsstruktur för-
ödande. Den framstår som mycket negativ även om man skulle anlägga ett
gammaldags klassperspektiv på tillvaron: Ungdomar uppväxta i akademiker-
hem med studietradition tenderar att ta en högre utbildning för given, även
om den inte ter sig ekonomiskt lönsam under överskådlig tid. Ungdomar från
traditionella arbetarhem utan studievana har varit svårare att motivera till
uppoffrande studier som inte förefaller att löna sig.
4.3 Reservationslönerna
Statsmakterna har ett direkt ansvar för de höga reservationslönerna, d v s
den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer
lönsamt att arbeta än att inte arbeta. Det omedelbara problem som
uppkommer vid för höga reservationslöner är att den enskilde blir mindre
benägen att acceptera de arbeten som erbjuds. Söktiderna när den
arbetslöse letar arbete förlängs och rörligheten minskar, både mellan
olika lokala arbetsmarknader och mellan olika branscher eller yrken.
Höga reservationslöner bidrar till att öka den strukturella arbetslösheten.
Arbeten med heltidslöner som understiger reservationslönen slås ju ut från
arbetsmarknaden. Och ju högre reservationslönen är desto svårare blir det att
komma in på arbetsmarknaden, utan att besitta en hög kompetens. Detta är
något som alltför många ungdomar, invandrare och lågutbildade har fått
erfara. Detta erkänner regeringen indirekt i propositionen:
Möjligheterna för långtidsarbetslösa och andra grupper som står utanför
arbetsmarknaden att få jobb avgörs av hur väl lönebildningen fungerar.
Däremot drar regeringen inga slutsatser. Det som främst bestämmer
reservationslönen är skatteuttaget på låga inkomster och
ersättningsnivåerna i olika bidragssystem. I båda dessa hänseenden
avviker Sverige på ett ofördelaktigt sätt från andra länder i Europa (källa
OECD).
LO har länge haft höga reservationslöner som en uttalad målsättning. Med
krav på höjda ersättningsnivåer i a-kassan och socialförsäkringssystemen har
man velat begränsa lönekonkurrensen nedåt. Den politiken har från LO:s
utgångspunkt varit framgångsrik. Men den har gynnat de grupper som redan
är etablerade på arbetsmarknaden medan priset har fått betalas av de många
arbetslösa.
Om inte reservationslönerna kan nedbringas fortsätter utvecklingen mot ett
två-tredjedelssamhälle med en uppdelning av människor i en större "insider-
grupp" som har jobb och en mindre "outsidergrupp" som aldrig kommer in
på arbetsmarknaden. Det leder till sämre välstånd. Färre människor är i
arbete och många angelägna varor och framför allt tjänster blir aldrig
producerade trots att de är efterfrågade.
4.4 Arbetslöshetsförsäkringen
Särskilt arbetslöshetsförsäkringens utformning har kommit att få en
negativ inverkan på lönebildningen. Orsaken är främst att systemet har
förlorat sin karaktär av omställningsförsäkring.
Arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att skydda den som blir arbetslös mot
stora inkomstbortfall. Under en övergångstid skulle a-kassan ge den arbets-
löse möjligheter att söka andra jobb eller vidareutbilda sig för nya. I
verkligheten har försäkringen alltmer kommit att anta formen av någon sorts
medborgarlön för "insiders" på arbetsmarknaden. Ersättningsberättigade
perioder av arbetslöshet kan varvas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i
en utsträckning som gör arbetslöshetsförsäkringen till en permanent för-
sörjningskälla.
Detta har försvagat den enskildes incitament för att söka och ta arbete -
också mindre kvalificerade och lägre betalda sådana. Därför har staten infört
olika kontrollsystem och sanktioner som skall tvinga den arbetslöse att
verkligen stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta formella regelsystem
har arbetsförmedlarna emellertid ansett vara så pass hårdhänt att reglerna
sällan tillämpas i praktiken. Regeringen har därför tvingats att göra en
översyn av kraven på sökaktiviteter, byte av yrke eller bostadsort, avstäng-
ningsregler etc.
Om arbetslöshetsförsäkringen skall bidra till en sund lönebildning måste
det införas någon form av bortre gräns eller parentes i försäkringen. Det
skulle förstärka försäkringstagarnas incitament att söka och ta jobb, förkorta
arbetslöshetstiderna och inverka positivt på reservationslönerna. Samtidigt
skulle huvuddelen av regel-, kontroll- och sanktionssystemen kunna slopas.
5 Konfliktreglerna på arbetsmarknaden
Sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare har sedan gammalt
rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Denna möjlighet att driva sina krav
utgör en grundläggande fri- och rättighet. Den åtnjuter därför också visst
grundlagsskydd.
Konfliktreglerna påverkar givetvis lönebildningen. Det är ju den fackliga
stridsåtgärdens själva syfte och utgör i sig inget problem så länge regelsyste-
met framstår som balanserat. Så är emellertid inte längre fallet. Konflikt-
reglerna är genomgående av gammalt datum och i flera avseenden förlegade.
Dagens ekonomi är oändligt mycket mer integrerad och sårbar än
gårdagens. Både inom det privata näringslivet och inom den offentliga
sektorn är det fullt möjligt att lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut
ett
fåtal nyckelpersoner i strejk. I realiteten kan motparten heller inte utlösa de
motåtgärder som balansen parterna emellan förutsätter. De ekonomiska
skadorna för företagen blir helt enkelt för stora om den i teorin tillgängliga
stridsarsenalen utnyttjas.
I det följande lägger Moderata samlingspartiet fram förslag till för-
ändringar av konfliktreglerna. Syftet är att återupprätta en rimlig balans
mellan parterna och därmed underlätta en sund lönebildning.
5.1 Proportionalitet
I propositionen avvisar regeringen alla tankar på att införa en lagstiftning
om att stridsåtgärder skall vara proportionerliga.
I betänkandet Medling och lönebildning (SOU 1998:141) föreslog den
Öbergska utredningen ett krav på proportionalitet. Det skulle enligt
utredningen ge en rimligare balans mellan parterna på arbetsmarknaden och
begränsa möjligheterna till stridsåtgärder som kostar lite för den egna
organisationen, men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje man.
Utredningen framhöll att flera forskare, som utredningen hade anlitat,
stöder förslaget om att införa ett lagstadgat krav på proportionalitet. Sådana
krav finns i rättstraditionen i flera europeiska länder, däribland Tyskland och
Nederländerna.
Vi delar utredningens uppfattning att en regel om stridsåtgärders propor-
tionalitet bör införas i medbestämmandelagen. Enligt vår uppfattning bör den
nya regeln inte bara ta sikte på proportionen mellan en stridsåtgärds omfatt-
ning och den skada som drabbar motparten. Även proportionen mellan en
stridsåtgärds omfattning och det syfte som åtgärden har bör omfattas av
proportionalitetsprincipen. I det förstnämnda fallet skulle proportionalitets-
regeln komma att begränsa möjligheterna till nålsticksåtgärder som lamslår
motparten. I det senare fallet skulle möjligheterna begränsas att vidta mycket
omfattande stridsåtgärder för att uppnå endast begränsade fördelar.
Proportionalitetsreglerna skall givetvis gälla såväl primära stridsåtgärder
som svarsåtgärder från motparten. Det får ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet med vad som här har
anförts. Med hänsyn till den beredning som redan har förevarit bör propor-
tionalitetsreglerna kunna träda i kraft den 1 januari 2001.
5.2 Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag
Förbud mot att utsätta enmansföretag och familjeföretag utan anställda
för stridsåtgärder följer av den proportionalitetsregel som har föreslagits
ovan. En stridsåtgärd för att uppnå ett kollektivavtal, som i praktiken inte
kommer att reglera arbetsvillkoren för någon utanför företagarens egen
familj, kan inte anses uppfylla något rimligt fackligt syfte.
Begränsningar av konflikträtten, som försvårar eller omöjliggör strids-
åtgärder av det här slaget finns i andra nordiska länder. I Sverige föreslog
1992 års arbetsrättskommitté ett förbud. Det infördes också genom en ny
41 b § i MBL och kom att gälla under år 1994.
Moderata samlingspartiet anser - i likhet med den Öbergska utredningen -
att 1994 års förbud mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag skall
återinföras. Som utredningen också har konstaterat byggde den bestämmelse
som gällde 1994 på ett omsorgsfullt utredningsarbete. Någon ytterligare
beredning erfordras därför inte.
Vi föreslår att riksdagen antar till denna motion fogat förslag till lag om
ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet med ikraft-
trädande den 1 juli 2000.
5.3 Sympatiåtgärder
Sympatiåtgärder har varit ett påtryckningsmedel i svenska förhandlingar
under hela 1900-talet. Tidigare var det ofta arbetsgivarsidan som
använde sympatiåtgärder för att svara på fackliga strejkvarsel.
Sympatiåtgärder var då ett sätt för en arbetsgivarorganisation att öka de
fackliga organisationernas konfliktkostnader. Numera anser företagen i
regel att en lockout kostar för mycket. Det är därmed inte längre något
verksamt konfliktmedel för arbetsgivarsidan, vilket för övrigt är
ytterligare ett exempel på hur utvecklingen har förändrat balansen mellan
parterna.
I dag försvaras rätten till sympatiåtgärder bara av den fackliga sidan som
uppfattar denna möjlighet som en viktig del av kollektivavtalssystemet.
Samtidigt är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder, när det inte
behöver föreligga ens den minsta intressegemenskap mellan den part som
vidtar sympatiåtgärden och den part i primärkonflikten som sympatiåtgärden
syftar till att stödja.
I normalfallet grundas ju konflikträtten på att det inte finns något gällande
avtal mellan parterna. Vid sympatiåtgärder däremot har de stridande parterna
träffat avtal och då bör dessa också hållas. Det är inte rimligt att helt
utanför-
stående parter som kanske har träffat kollektivavtal efter stridsåtgärder i de
egna förhandlingarna sedan helt oförskyllt skall drabbas av sympatiåtgärder
p g a en intressekonflikt vid ett helt annat företag.
Moderata samlingspartiet anser mot denna bakgrund att rätten till
sympatiåtgärder bör tas bort. Det får ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med lagförslag i enlighet med vad som här har anförts. Med
hänsyn till den beredning som redan har förevarit bör ett förbud mot
sympatiåtgärder kunna träda i kraft den 1 januari 2001.
6 Medlingen
6.1 Ett nytt medlingsväsende
Det är givet att det är till fördel för relationerna mellan arbetsmarknadens
parter och för lönebildningen i stort om det finns ett väl fungerande
medlingsväsende. Det finns därför skäl att utvidga en del av
befogenheterna för dagens förliknings/medlingsinstitut, bl a i syfte att
dämpa konfliktrisken.
Utöver den traditionella medlarrollen vill regeringen tilldela medlings-
väsendet uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning. Det senare
innebär enligt propositionen att medlingsväsendet på ett tidigt stadium skall
försöka att ta ett grepp om löneförhandlingarna och överlägga med parterna
om de samhällsekonomiska förutsättningarna. Dessutom vill regeringen att
medlingsväsendet på olika sätt skall samordna tidsplaner och avtalsperioder.
Moderata samlingspartiet avvisar bestämt - i likhet med flertalet
remissinstanser - att medlingsväsendet tilldelas dessa dubbla roller.
Regeringens förslag inger stor oro, inte minst därför att det med förslaget
finns en uppenbar risk för statlig inkomstpolitik.
Den nya roll som regeringen vill tilldela medlingsväsendet motverkar en
fri och decentraliserad lönebildning. Dessutom undergräver den parternas
tilltro till medlingsväsendets primära roll som just medlare.
Vi finner mot denna bakgrund inte skäl att lägga ner Statens förliknings-
mannaexpedition för att i stället inrätta en ny myndighet. Däremot har vi
naturligtvis inget att invända mot att det ålderdomliga begreppet förlikning
byts ut mot begreppet medling eller mot att Statens förlikningsmanna-
expedition byter namn till Medlingsinstitutet.
Vi konstaterar slutligen att förslaget till uppbyggnad och organisation av
myndigheten - med tiotalet anställda experter och särskilda expertråd - i allt
väsentligt bygger på den normerande uppgift som regeringen vill tilldela
medlingsväsendet. Vi avvisar följaktligen förslagen.
6.2 Den stärkta normbildningen
Moderata samlingspartiet motsätter sig förslaget att göra
Medlingsinstitutet till statistikansvarig myndighet för den officiella
lönestatistiken. Medlingsinstitutet bör inte tilldelas någon normbildande
roll och statistikansvaret bör ligga kvar hos Statistiska centralbyrån.
Regeringen föreslår vidare en utökad lönestatistik. I huvudsak torde dock
dagens underlag vara fullt tillräckligt för att tillgodose de behov som finns av
en tillförlitlig lönestatistik. Det finns inget behov av ytterligare en aktör
utöver SCB, banker, finansinstitut, arbetsmarknadens parter med flera.
Dessutom finns det anledning att påminna om den ytterligare börda som
utökad statistikinhämtning lägger på företagen.
I de fall parterna själva vill ha en ytterligare opartisk instans kan de, som i
industriens samarbetsavtal, inrätta ett ekonomiskt råd med självständiga
opartiska personer som kan göra ekonomiska bedömningar och ge parterna
erforderligt underlag.
Vi anser inte heller att det skall ankomma på Medlingsinstitutet att utarbeta
rapporter om löneutvecklingen eller att på något institutionaliserat sätt
framträda för riksdagsutskott med redogörelser om utvecklingen. Allt detta
ingår i den normbildande roll för Medlingsinstitutet som vi i likhet med
flertalet remissinstanser avvisar.
6.3 Medlingen
Moderata samlingspartiet accepterar de förslag som förbättrar medlings-
myndighetens möjligheter att agera i de hänseenden som har att göra med
myndighetens primära medlingsuppgift. Det är således bra att man ger
Medlingsinstitutet möjlighet att utse medlare även om stridsåtgärd inte
hotar, liksom möjlighet att under vissa förutsättningar utse medlare även
utan parternas samtycke.
SAF och Verkstadsindustrierna har i sina remissvar ansett att medlings-
uppgiften måste innefatta en uttrycklig skyldighet för Medlingsinstitutet att
beakta såväl samhällsekonomiska faktorer som konkurrenskraft, stabilt
penningvärde och ökad sysselsättning som företagsekonomiska faktorer
såsom lönsamhet och effektivitet.
Vi anser det för vår del vara självklart att en medlare måste agera med
hänsynstagande till verkligheten och de restriktioner som denna ger. Med-
lingen kan inte uppfattas som ett uppdrag att få till stånd en överens-
kommelse till varje pris. Med detta konstaterande är vi dock beredda att
tillstyrka regeringens förslag om medlarens uppgift.
Slutligen accepterar vi förslaget om borttagande av den bestämmelse enligt
vilken regeringen äger rätt att utse förlikningskommission eller särskild
förlikningsman.
6.4 Reglerna om konfliktvarsel
Regeringen föreslår att varseltiden förlängs från sju dagar till sju
arbetsdagar. Vi vidhåller i stället den Öbergska utredningens förslag om
en utökning av varseltiden till 14 dagar - i synnerhet som detta förslag
har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Fast LO avstyrkte förstås ...
En förlängd varseltid är ägnad att kyla ner ett spänt förhandlingsläge och
öka utrymmet för olika slag av konfliktlösande insatser. Av samma skäl
tillstyrker vi att Medlingsinstitutet får befogenhet att på medlares begäran
skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar.
6.5 Avbrytande av icke varslade stridsåtgärder
Den Öbergska utredningen föreslog att Medlingsinstitutet skulle få rätt
att avbryta icke varslade stridsåtgärder. Regeringen har på LO:s inrådan
avvisat förslaget.
I dag innebär det ett brott om en part inte iakttar regeln om att först lägga
ett konfliktvarsel. Ett sådant brott kan leda till skyldighet att betala allmänt
skadestånd till motparten. Däremot innebär det uteblivna varslet inte att
själva stridsåtgärden anses vara olovlig. Det uteblivna varslet kan därför
heller inte leda till någon skyldighet att betala skadestånd för ekonomisk
skada som motparten orsakas genom stridsåtgärden.
Den här ordningen leder till helt orimliga konsekvenser, vilket illustreras
av en dom som Arbetsdomstolen (AD) avgav i maj förra året. Ärendet gällde
en strejk som Transport våren 1998 genomförde mot flygbolaget SAS och
cateringföretaget Gate Gourmet. Stridsåtgärderna genomfördes under fem
dagar och ledde till att SAS tvingades ställa in ett 90-tal flygningar. SAS
åsamkades förluster på över 18 miljoner kronor och Gate Gourmet förluster
på i storleksordningen 1,5 miljoner kronor.
Den varseltid som Transport iakttog var bara en dag i stället för
lagstadgade sju. När ärendet avgjordes i AD fälldes Transport följaktligen för
brott mot varselreglerna. Men eftersom detta brott inte gjorde själva strejken
olovlig så fick Flygarbetsgivarna ingen som helst ersättning för den
ekonomiska skada på nära 20 miljoner kronor som man hade åsamkats
genom konflikten. I stället utdömde AD ett allmänt skadestånd på 60 000 (!)
kronor.
Vi anser att Medlingsinstitutet bör ges rätten att avbryta stridsåtgärder som
inte har varslats på ett korrekt sätt. Men framför allt bör MBL ändras så att
brott mot varselreglerna också medför att själva konflikten blir olovlig.
Skadestånd för ekonomisk skada kan därmed utgå till motparten.
7 Hemställan
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lönebildningen bör ske så decentraliserat som
möjligt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de ökade kraven på lokal och individuell
anpassning i lönebildningen på morgondagens arbetsmarknad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsmakternas ansvar för lönebildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av sänkta skatter för att underlätta en
sund lönebildning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lönespridning och kompetensutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av sänkta reservationslöner,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en bortre parentes
i arbetslöshetsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av en
proportionalitetsregel i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen antar det till denna motion fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
förbud mot sympatiåtgärder i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av en ny
medlingsmyndighet,
12. att riksdagen beslutar om ändring av Statens förliknings-
mannaexpeditions namn till Medlingsinstitutet fr.o.m. den 1 juli 2000,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Medlingsinstitutet inte skall tilldelas någon
normbildande roll eller något övergripande ansvar för lönebildningen,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag att göra Medlings-
institutet till statistikansvarig myndighet för den officiella löne-
statistiken,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förlängning av
varseltiden till 14 dagar,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet att
Medlingsinstitutet kan avbryta icke varslade stridsåtgärder,
17. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet att en konflikt som påbörjats i strid mot
varselreglerna därmed anses vara olovlig,
18. att riksdagen antar propositionens förslag till lag om ändring i
sekretesslagen.
Stockholm den 21 januari 2000
Mikael Odenberg (m)
Kent Olsson (m)
Patrik Norinder (m)
Christel Anderberg (m)
Henrik Westman (m)
Ewa Thalén Finné (m)
Anna Åkerhielm (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Anna Lilliehöök (m)
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet att det i lagen skall införas en ny paragraf, 41 b, av följande
lydelse.
41 b §