Sverige drabbades under 1990-talet av hög arbetslöshet. Många var de
som tvingades in i olika åtgärder som ersättning för ett avlönat arbete.
Hela den svenska arbetsmarknadspolitiken sattes på hårda prov. Antalet
åtgärder ökade och nya försök inleddes, allt för att hjälpa människor ur
arbetslöshet och hjälpa dem att skaffa sig nya kunskaper för nya jobb.
Riksdagen införde nya regler både för den enskilde och
arbetsförmedlingarna, företagen och kommunerna.
Kompetenshöjning är den viktigaste åtgärden för att klara konkurrensen
idag och i framtiden, den stärker både individen, företaget och samhället i
stort. Därför är Kunskapslyftet en strategisk reform för landets konkurrens-
kraft.
Nu i slutet på 1990-talet har Sveriges ekonomi stärkts och växer kraftigt
med låg inflation, låga räntor, stigande sysselsättning och sjunkande arbets-
löshet. Landet har kommit till det läget att många varnar för att tillgången på
arbete kommer att stiga så pass mycket att arbetskraften inte kommer att
räcka till så att de s k flaskhalsarna inom både industri, tjänsteföretag samt
kommuner och landsting blir besvärande.
Arbetsmarknadspolitiken läggs om mot en tydligare tillväxtfrämjande
inriktning d v s åtgärderna inriktas i högre grad mot sektorer där brist på
utbildad arbetskraft börjar synas eller bedöms kunna uppkomma.
Det förbättrade arbetsmarknadsläget måste alla grupper av arbetslösa få del
av. Den minnesgode kommer ihåg att under den förra högkonjukturen i slutet
på 1980-talet fanns ca 65 000 personer vid sidan av arbetsmarknaden trots
stor brist på arbetskraft i landet.
Ju lägre arbetslöshet desto tydligare blir de människor som har det svårast
att få ett reguljärt arbete. Den gruppen består vanligast av personer med
utländsk bakgrund, arbetshandikappade samt människor med låg självkänsla
eller äldre, som har svårt att möta nya krav på kompetenser och kunskaper.
Det viktigaste för alla dessa människor är att få bidra till samhällsbygget
genom ett avlönat arbete, inte ständigt befinna sig inom någon åtgärd som
känns främmande.
Att kunna delta fullt ut i samhällslivet kräver kunskap, självkänsla och att
man blir respekterad som individ. Vårt lands välfärd bygger på människornas
vilja att arbeta.
Ställs man utanför, och det ständiga sökandet efter ett jobb inte ger något
resultat, så knäcks den starkaste viljan och självrespekten. Tyvärr är detta
vardagen för många.
En grundläggande sak för att kunna förbättra situationen för dessa
människor är att förändra synen på arbete. Vi måste inse att alla inte passar in
på högproduktiva arbetsplatser utan att för den skull tappa tron på att alla
vill
bidra efter sin förmåga.
Vi vet idag att många människor behöver lång tid för att bygga upp sin
självkänsla som ger trygghet att prova nya saker och områden.
Ett modell kan se ut enligt följande: Ett gemensamhetsföretag bildas av
exempelvis en organisation eller en kommun som tar emot arbetslösa. Den
första tiden ägnas åt vägledning, kunskapsbehov m m och ett kontrakt sluts
mellan företaget/kooperativet och den enskilde. Under denna tid får den
inskrivne sitt individuella bidrag (a-kassa m m ).
Därefter börjar han eller hon i gemensamhetsföretaget/kooperativet, som
innehåller många olika aktiviteter av arbets- eller utbildningskaraktär. Det
kan innebära kompetenshöjning, korta jobb, lärlingsutbildning, innovations-
kunskaper, idésmedja, starta eget, föreläsningar, föreningsservice, kultur osv.
Under denna tid har man en vanlig lön. Avsikten är naturligtvis att den
enskilde så småningom lämnar gemensamhetsföretaget och fortsätter
antingen med vidareutbildning inom det ordinarie utbildningssystemet eller
tillsammans med andra startar egna företag/kooperativ eller går ut i reguljärt
arbete.
För att möjligöra detta krävs en helhetssyn på den arbetslöse och sam-
hällets resurser.
Arbetslösheten skapar stora kostnader för oss alla. De arbetslösa får sin
utkomst från olika håll. Blir man utförsäkrad går kostnaderna över till kom-
munerna. De olika systemen försöker hålla ned sina kostnader på andras
bekostnad.
Detta är inte rationellt eller ens logiskt för samhället som helhet utan leder
till onödiga diskussioner om vem som skall betala och är framför allt förned-
rande för den arbetslöse.
Det finns knappast någon som hävdar att arbetslösa skall stå utan någon
som helst ersättning. Oavsett livssituation så måste vi solidariskt ställa upp
för varandra.
Därför är det vår gemensamma uppgift att inrymma alla människor under
begreppet arbetsmarknaden.
Vi måste möjliggöra helhetslösningar där alla lokala intressenter (arbets-
förmedlingen, kommunen, försäkringskassan, företag, fackliga organisatio-
ner, studieförbund m m) med sin kompetens och ekonomi får möjlighet att
bidraga till genomförande av t ex gemensamhetsföretag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en social arbetsmarknad.