Trots en god konjunktur och stigande sysselsättning är det oerhört många
svenskar som idag saknar arbete. De sociala problem och det slöseri med
mänskliga resurser som det innebär är ytterst allvarliga. Sverige har,
vilket är viktigt att komma ihåg, fortfarande en massarbetslöshet. Cirka
16 procent av arbetskraften, eller över 700 000 människor är arbetslösa, i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller undersysselsatta, det vill säga de
skulle vilja arbeta mer. Det finns en uppenbar risk för att arbetslösheten
inte längre ses som det stora samhällsproblem den är, när ekonomin
utvecklas positivt. Detta måste motverkas genom en aktiv politik och
brett engagemang i samhällsdebatten.
Den förda politiken måste kännetecknas av en aktiv arbetsmarknadspolitik
med betoning på utbildning, flexibilitet och rimliga incitament i kombination
med ett socialt skyddsnät. Avgörande är också att närings-, utbildnings- och
skattepolitiken förnyas så att Sveriges förmåga till en långsiktig och hållbar
tillväxt utvecklas.
1.2 Bakgrunden till dagens massarbetslöshet
Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet finner vi i den ekonomiska
politiken som förts under lång tid. Inflationsekonomin under 1970- och
1980-talen, de återkommande devalveringarna och den kraftiga
utbyggnaden av den offentliga sektorn har dolt de underliggande
problemen i svensk ekonomi. Lönebildningen, den under långa tider
svaga finanspolitiken, ständigt stigande skatter och svällande offentliga
utgifter, den bristande insikten om de små företagens situation och stela
regler på arbetsmarknaden har bidragit till att Sverige halkat efter i
ekonomisk utveckling och lagt grunden till massarbetslösheten.
När den svenska ekonomin överhettades i slutet av 1980-talet, samtidigt
som den ekonomiska politiken började prioritera inflationsbekämpning fram-
trädde problemen allt tydligare. Nödvändiga politiska åtgärder såsom
valutaavregleringen och skattereformen förvärrade problemen genom att de
genomfördes allt för sent och därmed i otakt med den ekonomiska utveck-
lingen. Eftersom bostadssektorn är en viktig del i den svenska ekonomin
medförde den kraftigt höjda beskattningen av boendet, som en följd av
skattereformen, att lågkonjunkturen förvärrades.
Figur 1
Källa: AMS
Sysselsättningen började vända kraftigt nedåt i slutet av 1990 samtidigt
sjönk fastighetspriserna. Den dramatiska ökningen av realräntan under
1992 innebar att de reala tillgångarna förlorade våldsamt i värde.
Sparandet ökade och därmed tog kapitaluppbyggnaden fart. Den höga
realräntan tvingade hushållen att snabbt amortera sina lån. Den privata
efterfrågan föll i motsvarande grad. Tillsammans med den internationella
konjunkturnedgången resulterade den svenska åtstramningen i att
efterfrågan på arbetskraft föll drastiskt.
Den plötsliga ökningen av den öppna arbetslösheten ledde till stora
ökningar av utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Tillsam-
mans med stigande utgifter för passiva insatser kom budgetunderskottet att
öka kraftigt. En minskad sysselsättning och konsumtion innebar också
avsevärt lägre skatteinkomster.
Den ekonomiska politiken som fördes under 1992-94 ledde, tillsammans
med den fria kronkursen hösten 1992, till att sysselsättningen vände kraftigt
uppåt under 1994. Den positiva utvecklingen vände dock nedåt 1995-96 på
grund av den omläggning av den ekonomiska politiken som skedde efter
valet 1994. Mot slutet av 1997 började återigen sysselsättningen vända
uppåt. Just nu är vi inne i en period då sysselsättningen stiger kraftigt, men
det sker från en mycket låg nivå. Fortfarande är det få, inte ens regeringen i
sina prognoser, som tror att målsättningen om fyra procents öppen arbets-
löshet år 2000 ska kunna uppnås. Det bör också poängteras att även om
målet skulle uppnås så kommer fortfarande fyra procent av arbetskraften
vara öppet arbetslösa, cirka 160 000 individer, och ytterligare 3,5 procent av
arbetskraften i olika konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program.
Och detta i ett mycket gott konjunkturläge.
2 Läget på arbetsmarknaden
Det går för närvarande bra för svensk ekonomi. Samtidigt som vi gläds åt
de nya arbetstillfällena är det viktigt att inse att många
arbetsmarknadsproblem fortfarande kvarstår. Arbetslösheten kostar drygt
100 miljarder kronor för de offentliga budgetarna. Det är mycket pengar,
men det högsta priset betalar dock de arbetslösa i förlorad självkänsla.
Över 700.000 är enligt SCB arbetslösa, undersysselsatta eller latent
arbetssökande. Situationen är därför ytterst allvarlig.
2.1 Statistikpolitik och målsättningar som inte uppfylls
Med tanke på att "jobben" var Socialdemokraternas stora vallöfte 1994,
är det intressant att studera närmare hur sysselsättningen utvecklats under
åren med socialdemokratisk regeringsinnehav. Från 1995 till 1997
minskade sysselsättningen med 66 800 personer. Det var först under
andra halvan av 1997 som sysselsättningen började stiga. Mellan 1998
och 2000 beräknas den stiga med 170 000 personer vilket är en hög
ökningstakt. Men det är då värt att betona att den sker utifrån en mycket
besvärlig arbetsmarknadssituation. Det är även intressant att jämföra
sysselsättningen år 1998 med krisåret 1993. Sysselsättningen var
nämligen i stort sett densamma 1998 som 1993 (14 000 fler), trots att
antalet personer i yrkesverksam ålder (25-64 år) under motsvarande
period har ökat med omkring 160 000!
2.1.1 Utveckling från år 1997
Vid en närmare granskning av den ökning av sysselsättningen som har
skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att analysera
sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas de
som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är
tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper
utgör antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både
av hur många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande.
Frånvaron beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är.
Om man studerar utvecklingen mellan år 1997 och 1998 kan man se att så
mycket som 75 procent av den ökade sysselsättningen beror på ökad
frånvaro! Detta avspeglar sig också i att sjukförsäkringskostnaderna ökat
kraftigt under denna period. Utvecklingen sammanfattas i tabell 1 och
diagram 2.
Tabell 1. Kvalitativ sysselsättningsökning?
Tabell 1: (Tusental 1997 1998 Ökning Andel av total ökning )
Källa: SCB, AKU
Källa: SCB:s AKU-undersökningar
Slutsatsen av detta är att det är fler som deltar på arbetsmarknaden, vilket
i och för sig är positivt, men att antalet personer som under denna
tidsperiod faktiskt arbetar inte har ökat mer än marginellt.
Riksförsäkringsverket uppskattade också att sjukförsäkringen blev
mellan 8 och 9 miljarder kronor dyrare under denna period.
Utvecklingen under 1999 antyder att situationen stabiliserats på en hög
nivå. Mycket tyder också på att de tillfälligt frånvarande är frånvarande
under längre tidsperioder än tidigare, vilket styrks av att sjukförsäkrings-
kostnaderna fortsätter stiga kraftigt.
Diagram 4
Befolkningen i åldern 16-64 år uppdelad på olika grupper
Som diagrammet ovan visar så förklaras en stor del av den minskade öppna
arbetslösheten av utbyggnaden av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet har byggts
ut successivt, och kommer att vara som högst under hösten 1999 då cirka
130 000 personer omfattas av denna utbildningsform. Detta motsvarar 3
procent av arbetskraften. Eftersom en stor del av Kunskapslyftet kom till av
arbetsmarknadsskäl framstår den stora volymen som ytterligare ett exempel
på hur allvarligt sysselsättningsläget är, trots det goda konjunkturläget.
2.1.2 Sysselsättningsmål utan åtgärder
Regeringen medger att man kommer att misslyckas med sina sysselsätt-
ningsmål. Det tidigare utställda löftet att halvera den öppna
arbetslösheten till 4 procent år 2000 kommer inte att uppfyllas, även om
utvecklingen just nu är mycket positiv.
I förra årets budgetproposition föreslogs ett kompletterande sysselsätt-
ningsmål, nämligen att sysselsättningsgraden ska uppgå till 80 % år 2004 för
personer mellan 20 och 64 år. Fördelen med detta mål är att det kräver
strukturellt riktiga åtgärder för att kunna uppnås. Det är dock troligt att
rege-
ringen inte heller kan leva upp till sitt nya sysselsättningsmål, i varje fall
inte
utan att föreslå ytterligare tillväxtfrämjande åtgärder.
För att nå målet krävs att det finns statistiskt underlag för att följa utveck-
lingen. SCB:s arbetskraftsundersökningar måste därför utvecklas, bland
annat måste man kunna bryta ned sysselsättningsutvecklingen på kommunal
och/eller regional nivå för att varje länsarbetsnämnd och arbetsförmedling
ska kunna följa utvecklingen i sitt närområde.
För att regeringen, som helt saknar en politik för ny tillväxt och nya jobb,
ska kunna nå målen krävs det en långvarig internationellt driven högkon-
junktur som saknar historiskt motstycke. Åtgärder av den karaktär som
fordras är inte lätta att föreslå för Socialdemokraterna, allra minst i sam-
verkan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
De senaste socialdemokratiska regeringarna har totalt misslyckats med att
förändra strukturer, öppna tjänstesektorn, skapa ett mer flexibelt och dyna-
miskt arbetsliv och öka utvecklingskraften i de mindre företagen. De har
dock varit desto mer fantasirika i att skapa nya arbetsmarknadspolitiska
åtgärder såsom 55+ och OTA. Dessa åtgärder har ett gemensamt: de har
misslyckats. Av regeringens beräknade 40 000 sysselsatta har det blivit cirka
6 000. Åtgärderna har också dömts ut av Statskontoret. Regeringen har också
tvingats avveckla åtgärderna.
Vid nästa lågkonjunktur riskerar arbetslösheten att öka kraftigt utan en
kraftfull tillväxtpolitik. Spelutrymmet för stabiliseringspolitiken är mycket
begränsat i och med att vi inte längre kan spendera oss ur kriser genom
offentlig skuldsättning. Det innebär att en given lågkonjunktur kan väntas ge
en högre arbetslöshet än tidigare. För att förhindra att en kommande
lågkonjunktur hårt ska drabba sysselsättningen krävs en kraftfull tillväxt-
politik med en flexibel arbetsmarknad och en bättre lönebildning.
2.2 Regional obalans
Under 1990-talet när arbetsmarknadsläget var ytterst bekymmersamt i
landet kunde storstadslänen upprätthålla en relativt högre
sysselsättningsgrad än övriga landet. Nu när tillväxten tagit fart har
sysselsättningsökningen framförallt kommit i de befolkningstäta delarna
av landet. Mellan det andra kvartalet 1998 och andra kvartalet 1999 har
sysselsättningsgraden stigit i hela landet, med undantag från övre
Norrland. Den har till och med sjunkit något i övre Norrland. Det går
med andra ord inte bra för hela Sverige.
Tabell 2
Regional utveckling av arbetslöshet och sysselsättning 1998:2-1999:2
Arbetslöshet
Sysselsättning
Tabellen ovan visar tydligt hur olika läget på arbetsmarknaden är i olika
delar av landet, och hur olika tillväxten och sysselsättningen utvecklas i
olika delar av landet. Detta innebär att medan arbetsmarknadspolitiken i
högre grad handlar om att undvika flaskhalsar i tätbefolkade regioner
handlar det om utvecklingsinsatser av annat slag i skogslänen,
Bergslagen och andra utsatta områden.
Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt
exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden
samtidigt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft.
2.3 Utsatta grupper
Trots det bättre arbetsmarknadsläget är vissa grupper särskilt utsatta.
Dessa grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid
arbetsförmedlingarna och går mellan arbetslöshet och åtgärder. Antalet
personer som befinner sig i denna situation, s.k. långtidsinskrivna är 80
000-100 000. Denna utsatta grupp domineras av äldre (över 50 år),
arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttidsutbildade
inom tillbakagående yrken.
2.3.1 Ungdomsarbetslösheten
"Ingenting är viktigare än att minska arbetslösheten bland de unga och att
förhindra att de drabbas av långtidsarbetslöshet. Ett samhälle som inte
kan erbjuda unga arbete bryts sönder. Vi vill förhindra att ungdomar ska
gå arbetslösa mer än 100 dagar."
Så hette det i Socialdemokraternas valmanifest från 1994. Först nu, 1999,
mitt i en lång och stabil högkonjunktur, närmar sig regeringen den mål-
sättning som man tydligt lovade väljarna att i stort sett omgående uppnå.
Ungdomsarbetslösheten är fortsatt mycket hög. Enligt Arbetsmarknads-
styrelsens statistik för vecka 38 1999 var cirka 43 000 ungdomar i åldern 18-
24 år arbetslösa. Regeringen anför vidare att ungdomar under 25 år ska
erbjudas arbete, utbildningsplats eller annan åtgärd inom 100 dagar. Trots
vallöftet var 5 957 ungdomar långtidsarbetslösa vecka 38 1999, enligt AMS.
Drygt 25 000 ungdomar var dessutom i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder under samma vecka.
2.3.2 Långtidsarbetslösheten
En annan käpphäst under valrörelsen 1994 var att antalet
långtidsarbetslösa skulle minska. Men antalet långtidsarbetslösa började
sjunka på allvar först 1997, tre år efter maktövertagandet. Fortfarande är
70 000 personer långtidsarbetslösa. De utgör 26 procent av samtliga
arbetslösa.
2.3.3 Invandrare
Sysselsättningsandelen bland utomnordiska medborgare har minskat från
74 procent 1980 till 37 procent 1998. Sambandet mellan vistelsetid och
arbetslöshet är slående. Bland dem som kommit till Sverige mellan 1994
och 1997 hörde första halvåret 1998 23 procent till arbetskraften mot 51
procent bland dem som invandrade före 1994.
Kristdemokraterna har aktivt medverkat till att en lag mot etnisk diskrimi-
nering införts i Sverige. Detta löser givetvis inte problemen, men bidrar till
att fokusera på vikten av att rekryterare och arbetsgivare uppmärksammar
denna grupp. Bristande språkkunskaper och en utbildningsbakgrund som av
olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga förklaringar till den besvär-
liga situationen.
2.4 Kommuner och landsting
Under valrörelsen 1994 slog Socialdemokraterna fast att verksamheterna
i kommuner och landsting skulle värnas. Där var det inte aktuellt med
några neddragningar. "Barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg ska
värnas framför ersättningar och bidrag. Socialdemokraterna slår vakt om
den välfärd som kommuner och landsting tillhandahåller".
(Valmanifestet 940819)
"Det är vansinnigt att nu tvinga ytterligare 20 000 kommunalt anställda att
lämna sina jobb på daghem, i skolor, på sjukhus och inom hemtjänsten. De
behövs där." (Ingvar Carlsson, partiledardebatt i riksdagen 11 juni 1994.)
Tidningen Kommunaktuellt från den 14 augusti 1997 har en nyhetsrubrik
som säger "Största varslen sedan 1995". Detta trots de extra miljarder riks-
dagen försett kommuner och landsting med. Orsaken till detta är att
regeringen sammantaget fört en politik som drabbat kommuner och landsting
mycket hårt innebärande inkomstbortfall och utgiftsökning på minst 16
miljarder kronor under mandatperioden. De nya miljarder som regeringen
tillfört kommunsektorn är hittills endast en kompensation för de indragningar
som tidigare skett.
Under den socialdemokratiska regeringstiden har antalet sysselsatta i kom-
muner och landsting sjunkit dramatiskt, vilket främst drabbat kvinnorna.
Man räknar med att cirka 70 000 personer färre arbetar i den offentliga
sektorn vid inledningen av detta år jämfört med när Socialdemokraterna tog
makten. De kommuner som nu börjat en försiktig nyanställning börjar
uppleva rekryteringsproblem. Orsaken är att de människor som fått lämna
jobb inom vård och skola nu är borta ur arbetsmarknaden eller upptagna med
annat, och rekryteringen av nya går trögt på grund av den dåliga personal-
politik som förts.
2.5 Förutsättningar för nya jobb
Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för
att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge
stabila och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi
kristdemokrater åstadkomma genom att bland annat
- ha en maximal marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den
statliga inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent,
- avskaffa dubbelbeskattningen på risksparande och införa ett riskkapital-
avdrag. Utvidga det nuvarande systemet med sänkning av arbetsgivar-
avgifter med 10 procentenheter, eller maximalt 7 500 kronor i månaden
på ett löneunderlag upp till 900 000 kronor per år,
- höja grundavdraget för att åstadkomma lägre skatt för låg- och medel-
inkomsttagarna. Genom att höja grundavdraget med 9 600 kronor åstad-
kommer man en skattesänkning på 250 kronor per månad. Från och med
år 2002 föreslår vi därutöver att ett förvärvsavdrag på 2,4 procent införs
på löneinkomster.
Vi prioriterar sänkningarna av skatten på arbete för att uppmuntra till
arbete. Det innebär att vi hellre ser höjningar av grundavdraget, som
sänker skatten för alla, än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att på olika
sätt minska marginaleffekterna när man går från arbetslöshet till arbete,
från deltids- till heltidsarbete.
Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att kapitalförsörj-
ningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för idéskapare att
etablera sig på marknaden. Förändringar inom skattelagstiftningen måste
enligt vår mening ske så det underlättar för nyföretagande och investeringar.
Tillgången på riskvilligt kapital, inställningen till företagande och synen på
innovatörer är andra viktiga faktorer för ett fungerande näringslivsklimat.
Det är oroväckande att förutom läkemedelsindustrin och musikindustrin har
de flesta svenska storföretag sitt ursprung i uppfinningar och idéer från
början av detta sekel.
För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av
regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 71 olika förslag. Få
av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras skynd-
samt.
Ett bra fungerande näringslivsklimat handlar inte enbart om frågor som
skatter. Det är också mycket viktig att betona betydelsen av arbetsmark-
nadens spelregler och arbetskraftens utbildning och kompetens.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta
gälla även framgent måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt
utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det
att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär
att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.
Trots den stora utbyggnaden som högskolesystemet genomgått de senaste
åren är det många sökande som stängs ute. En ytterligare utbyggnad är därför
angelägen, men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Vi vill vidare införa ett
nytt
studiesystem där bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala
studiesstödet och viljan att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta
tror vi kommer göra att fler ungdomar kommer att välja att studera vidare
efter gymnasiet. Vi vill ge nya resurser för att höja kvaliteten på utbildningen
och forskningen på de små och medelstora högskolorna. Det bidrar till
regional utveckling bland annat genom att kunskapsnivån i den närliggande
regionen höjs.
Allt fler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år.
Här måste vi fortsätta våra satsning på ett flexibelt omskolningssystem som
komvux, gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den
högre utbildningen. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem, bland
annat genom att införa ett utbildningskonto vilket innebär att arbetstagare
och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida kompetenshöjning.
I en särskild motion redogör vi kristdemokrater för en näringspolitik och
småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller
såväl skatter och riskkapital som bättre innovationsklimat. I en gemensam
motion (kd, fp och m) redogör vi för hur tjänstesektorn kan öppnas och nya
jobb skapas genom så kallade hushållsnära tjänster.
Sysselsättningen utvecklas oerhört olika över landet. Och många av de
beslut regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalpolitiskt.
Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de
lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är
nödvändiga om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det samman-
hanget också synnerligen väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt. Kristdemo-
kraternas syn på regionalpolitiken och jordbrukspolitiken utvecklas i
särskilda motioner.
3 Kristdemokratiska principer för
arbetsmarknadspolitiken
I arbetslivet får vi alla möjligheten att delta i ett aktivt förvaltarskap när
vi i våra olika arbetsuppgifter brukar, bevarar och utvecklar de materiella
resurser vi har till vårt förfogande. Ett gott förvaltarskap innebär också
att alla människors unika karaktär, kapacitet och förmåga tas tillvara och
ges möjlighet att utvecklas i gemenskap med andra människor på en
arbetsplats. Arbetet är således viktigt för människans möjlighet att
utveckla sin identitet. Ett arbete har därför ett värde i sig.
Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig
arbetslöshet eftersom vi vet att alla människor behöver känna sig efter-
frågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av oss av största vikt för att
vi
ska uppleva en god livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa
förutsättningar för ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med
fler sysselsatta kan fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt
liv. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och
därmed värna välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd
också får detta. Därför är skapandet av nya jobb den i särklass viktigaste
fördelningspolitiska uppgiften. I Kristdemokraternas näringspolitiska motion
utvecklas en politik för fler och växande företag.
I svensk mentalitet och samhällsdebatt förknippas människans värde ofta
mycket starkt med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Utifrån
kristdemokratisk synvinkel är detta både ett farligt och felaktigt synsätt.
Farligt därför att den som blir arbetslös känner sig värdelös, felaktigt därför
att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa, inget annat.
I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra,
ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang,
oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt
ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av
största vikt.
Förvärvsarbetet har dock en särställning i detta sammanhang, eftersom det
är en organiserad form av samhällsinsats. Förvärvsarbetet ger ekonomiska
möjligheter att ta ansvar för sig själv och de närmaste. Förvärvsarbetet
innebär också stora möjligheter till personlig utveckling, arbetsgemenskap
och sociala kontakter. Varje människa som inte ges möjlighet att delta i
arbetslivet är en människa som utestängs från att delta i det samhälls-
byggande som arbetslivet innebär. Att vara arbetslös är ett slöseri med
mänskliga resurser. Därför är full sysselsättning ett djupt ideologiskt mål
utifrån kristdemokratisk synvinkel.
En förutsättning för full sysselsättning är att det svenska näringslivets
konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil
ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför
nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i
samhällsbyggandet. Hur många arbetsmarknadspolitiska åtgärder som än
sätts in kan och ska de aldrig ersätta de arbetstillfällen som med riktiga
förutsättningar kan och måste skapas i framför allt den privata sektorn.
Tillväxtpolitiken är sådan att den påverkas av åtgärder på många politik-
områden. För att stimulera tillväxten i Sverige måste arbetsmarknadspolitken
reformeras. I dag är just arbetsmarknadsområdet ett av de mest genom-
reglerade samhällsområdena. Därför är det välkommet att regeringen lyssnat
på bland annat vår kritik och genomfört vissa förenklingar och samman-
slagningar av olika åtgärder. Men floran av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
är fortfarande för stor. Stela regelsystem kring varje åtgärd har skapat
bristande flexibilitet och rent av rigiditet. Denna detaljreglering måste
ersättas med mer generella och enkla system. Regeringen bör ta initiativ till
en sådan förändring av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken måste också som mycket annat utgå från sub-
sidiaritetsprincipen. Det vill säga att det som en lägre nivå klarar av på egen
hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara
subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs,
dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad. Nu krävs en genomgripande
nedflyttning av ansvar och resurser från högre till lägre nivåer.
4 Arbetstiden
Mer tid för barnen, familjen och det sociala livet är ett önskemål som
delas av många människor. Att bygga ett tryggt socialt nätverk som ger
trygga barn och därmed hopp för framtiden kräver tid och engagemang.
Människor har olika behov under olika tider av livet. Exempelvis finns
oftast önskemål om kortare arbetstider från småbarnsföräldrar. Under
andra perioder av livet kan det finnas rakt motsatta önskemål om
arbetstiden. Gemensamt är behovet av flexiblare arbetstider.
Alltfler företag arbetar med "just-in-time"- metoder, det vill säga de måste
snabbt ställa om produktionen för att möta uppkomna behov. Att hålla stora
lager medför betydande kapitalkostnader vilket få företag klarar med
bibehållen lönsamhet. Många företag har behov av att "konjunkturanpassa"
arbetstiden, vilket innebär att man under vissa tider jobbar mer än 40 timmar
i veckan och tidvis mindre. Det kan vara en möjlighet att slippa avskeda
personal vid tillfälliga konjunkturnedgångar.
40 timmars arbetsvecka är naturligtvis ingen naturlag. Fasta arbetstider
klockan 7 till 16 eller 8 till 17 är inte längre norm på alla Sveriges arbets-
platser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina
arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med
högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider
ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön. 60 procent av alla anställda
anser sig idag ha inflytande över arbetstidens förläggning. Andelen har ökat
markant de senaste åren enligt SCB:s statistik. Detta system gynnar båda
parter på arbetsmarknaden. Sju av tio företag tillämpar idag en flexibel
förläggning av arbetstiden. Arbetstagaren har önskemål om att få påverka
arbetstidens förläggning. Arbetsgivaren har önskemål utifrån verksamhetens
behov. Givetvis kan konflikter i önskemålen uppstå. Dessa kan bara lösas i
dialog och med stor öppenhet för nya arbetstidsmönster.
Distansarbete utförs oftast från hemmet och kan ibland kombineras med en
helt fri förläggning av arbetstid till vilka av dygnets timmar som helst.
Genom att via dator ha kontakt med sin arbetsplats har nya möjligheter
öppnats för distansarbete. Många småbarnsföräldrar finner kombinationen
utmärkt. Då man kan ägna sig åt barnen under deras vakna timmar och arbeta
när barnen sover. Man sparar också restiden. 200 000 svenskar distansarbetar
idag.
4.1 Europeiska erfarenheter av arbetstidsförkortning
I Frankrike infördes 35-timmars lagstadgad arbetsvecka i juni 1998.
Regeringen hävdade att reformen skulle leda till mellan 500 000 och 700
000 nya jobb. Det har hittills blivit 57 000 nya jobb enligt den franska
regeringen. Arbetsgivarsidan är dock osäker om några jobb
överhuvudtaget har skapats. Av dessa jobb var flertalet planerade innan
lagförslaget genomfördes. Även om lagen säger 35 timmar, arbetar
många övertid vilket gör att skillnaden mot tidigare inte blev så stor.
De flesta EU-regeringar har frångått tanken på generella arbetstidsreformer
och har övergått till att förespråka en mer decentraliserad och förhandlad
arbetstidspolitik på bransch- eller företagsnivå.
Enligt en studie om arbetstidsförkortningars verkningar på sysselsättningen
av Sophia Ericsson vid FIEF (Stiftelsen Fackföreningsrörelsens Institut för
Ekonomisk Forskning) krävs följande för att en generell arbetstidsförkort-
ning ska få positiva sysselsättningseffekter:
Tabell 3
Tabell 2: (Störst sannolikhet för positiva sysselsättningseffekter Störst
sannolikhet för oförändrade eller negativa sysselsättningseffekter )
Källa: Eriksson, 1996
Slutsatsen som kan dras av tabellen är att arbetstidsförkortning är mest
gynnsam under förhållanden på arbetsmarknaden som närmast kan liknas
vid en flexibel ekonomi. I en flexibel ekonomi är arbetslösheten
antagligen inte något större problem.
4.2 Vårt alternativ till tvångsmässig arbetstidsförkortning
Även om den lagstadgade arbetstiden är 40 timmar arbetar vi inte mer än
32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i en europeisk
jämförelse. I en jämförelse av 14 OECD-länder har vi den tredje kortaste
arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, utökad semesterledighet,
kortare arbetstid för tvåskiftesarbetare osv. Om arbetstiden kortas från 40
till 36 timmar i veckan beräknas detta kosta 10 % av löneutrymmet.
Även om man använde hela det centrala utrymmet till
arbetstidsförkortning skulle det ta 6-7 år innan man kommit ned till 36
timmar.
20 procent av samtliga arbetstagare svarar för 72 procent av övertidsut-
taget, 40 procent arbetar inte alls övertid. Detta indikerar att det är
bristyrkes-
grupper som arbetar övertid, förmodligen inte beordrad övertid utan i sam-
förstånd med sin arbetsgivare. Förkortad arbetstid löser inte detta problem.
Vi kristdemokrater menar att en generell arbetstidsförkortning inte är lös-
ningen vare sig för den enskilde individen eller för arbetslösheten. Man
måste under olika skeden av livet kunna arbeta olika mycket. Avtal bör slutas
på lokal nivå med hänsynstagande till den enskilde individens behov, parat
med rimliga förutsättningar för företagande.
Antalet arbetstillfällen är inte statiskt och låter sig inte fördelas genom
matematiska formler. Varje människa är unik, har behov och kompetens som
är specifik för just henne. Därför är det varken önskvärt eller möjligt att
fördela arbetsmängden efter någon planekonomisk modell. Istället behövs
politiska beslut som ger förutsättningar för fler jobb. Kollektiva lösningar
innebär alltid att enskilda människor kommer i kläm.
Det finns i Sverige många exempel på att man i löneförhandlingar bytt ett
löneutrymme mot kortare arbetstid. Många avtal som slöts i Sverige under
1998 års avtalsrörelse inkluderade arbetstidsförkortning. Det är en positiv
lösning utifrån enskildas önskemål. Att byta löneutrymme mot sänkt
arbetstid är en möjlig och framkomlig väg - för dem som har en hyfsad lön
eller liten försörjningsbörda. Lön i proportion till arbetstidssänkningar skulle
allvarligt försvåra många låginkomsttagares möjlighet till egen försörjning.
Det skulle i många fall leda till en högre grad av övertidsarbete.
En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt
skada Sveriges konkurrenskraft, då den enligt vårt förmenande är omöjlig att
genomföra med motsvarande effektiviseringar.
Dagens arbetsorganisation innehåller mer av specialistkompetens än tidi-
gare där människor inte är utbytbara hur som helst. Redan idag finns stora
problem med flaskhalsar på arbetsmarknaden. Dessa skulle definitivt för-
värras om förkortad arbetstid infördes. Var finns ännu fler sjuksköterskor och
vårdbiträden? Resonemanget om att dela på jobben utgår ifrån att arbets-
kraften är homogen och mobil.
För många människor, främst kvinnor och småbarnsföräldrar, är dubbel-
arbetet mest påfrestande - inte arbetstidens längd i sig. På grund av våra
höga skatter lägger vi i Sverige ned mycket tid på sådant som man köper i
andra länder. Om vi vill lätta på arbetsbördan för kvinnor och småbarns-
föräldrar m fl är det bättre att skapa förutsättningar för dessa grupper att
köpa
hushållstjänster än att sänka arbetstiden för alla. Det kan exempelvis ske
genom att hushållsnära tjänster berättigar till en skattereduktion på 50
procent av arbetskraftskostnaden. En sådan reform skulle förbättra förutsätt-
ningarna för den vita marknaden för hushållstjänster. Det skulle öka jäm-
ställdheten, eftersom det fortfarande är kvinnorna som har huvudansvaret för
hemmet och barnen. Genom vårt förslag tror vi att fler kommer att utnyttja
hushållstjänster och därmed också underlätta för både män och kvinnor att
förena yrkesarbete med föräldraskap och fritid. Vidare skulle vårt system öka
sysselsättningen och göra många svarta jobb vita.
Kristdemokraternas förslag om att införa ett vårdnadsbidrag i kombination
med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader ger också förbättrade
ekonomiska möjligheter för småbarnsföräldrar att gå ned i arbetstid. Med
vårdnadsbidraget ökar familjens möjligheter att välja hur mycket man vill
förvärvsarbeta under de år när barnen är som minst.
Vi kristdemokrater ser också positivt på "job-sharing" där två parter med
likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorg på
ett familjenära sätt. Arbetstidsförläggning som går väl att förena med
familjeliv är en angelägenhet också för en framtidsinriktad arbetsgivare.
5 En kristdemokratisk aktiv arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken har en nyckelroll när det gäller att stödja en
uthållig och långsiktig sysselsättningsutveckling. Utbildning, individuellt
anpassade åtgärder och effektiv matchning mellan arbetssökande och
arbetsgivare är nyckeln till en effektiv arbetsmarknad.
5.1 Prioritera att få ned långtidsarbetslösheten
Antalet långtidsarbetslösa är fortsatt högt vilket framgår av budgetpropo-
sitionen. Detta är allvarligt då långvarig arbetslöshet ofta leder till
personliga och sociala problem. Dessutom riskerar arbetslösheten att
permanentas på en hög nivå även vid högkonjunktur om antalet
långtidsarbetslösa tillåts ligga på en hög nivå.
Det är angeläget att arbetsmarknadspolitiken i kombination med kontant-
stödet utformas på ett sätt som så långt som möjligt förhindrar "rundgång" i
systemen. Detta får dock inte innebära att tryggheten rycks undan för redan
hårt drabbade grupper. Såväl arbetsförmedlingen som den arbetssökande
måste ges incitament att ta varje möjlighet till ordinarie arbete.
Åtgärder och utbildning för att förhindra långtidsarbetslöshet måste in-
riktas mot kompetenshöjning som kan underlätta att få arbete i de branscher
som kan antas ha de bästa framtidsutsikterna.
Regeringen föreslog i vårpropositionen ett förstärkt anställningsstöd för
personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbetsförmedlingarna.
Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de arbetsgivare som
anställer dessa människor. Det förstärkta stödet uppgår till 75 procent av
lönekostnaden de första 6 månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i
ytterligare 18 månader. Reformen träder i kraft den 1 oktober i år. Men redan
innan det nya systemet har trätt i kraft föreslås att stödet ska omfatta alla
som
är långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna ska gälla från och
med den 1 januari år 2000. Det är märkligt att regeringen inte förmår att hålla
fast vid ett regelverk mer än några månader. Hur effektivt detta system
kommer att bli är svårt att bedöma, men vi kristdemokrater anser dock att
ansträngningarna att få långtidsinskrivna in i reguljära arbeten är så viktigt
att vi anser det vara värt ett försök med denna form av anställningsstöd. Det
finns dock anledning att vidmakthålla de regler som vårriksdagen beslutade
om eftersom kraften bör läggas på de svåraste fallen. En förutsättning för att
anställningsstödet ska ge effekt är att arbetsförmedlare aktivt kan samman-
föra de arbetssökande med arbetsgivare. Detta underlättas om inte alltför
många omfattas av anställningsstödet. För de övriga finns för övrigt redan ett
anställningsstöd på lägre nivå.
Särskilda projekt där folkrörelserna tillsammans med arbetsförmedlingar
och kommuner aktivt arbetar mot den passivisering och modlöshet som lätt
blir följden vid framför allt långtidsarbetslöshet bör stöttas. Den arbetslöses
sociala situation måste uppmärksammas på ett betydligt mer aktivt sätt av
ansvariga myndigheter. Informationsinsatser med riktad information till alla
som lyfter någon form av arbetslöshetsersättning är ett förslag. Annonsering
via SVT:s anslagstavlan ett annat. Allt i syfte att bryta isolering och skam-
känslor som dessvärre många arbetslösa drabbas av. En särskild delegation
för att arbeta fram förslag som kan stärka den arbetslöse i dennes sociala
situation bör tillsättas av regeringen.
5.2 Ungdomsarbetslösheten
När det gäller ungdomars situation på arbetsmarknaden styrs vår politik
av några grundläggande principer:
- utbildning ska uppmuntras och premieras då vi vet att morgondagens
arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompe-
tens,
- utbildningssystemet måste vara konstruerat på ett sätt som gör att även
ungdomar som är utpräglade praktiker upplever att möjligheten att
utvecklas inom skolan finns. Det är bland annat utifrån det här perspekti-
vet som olika former av lärlings- och praktiksystem är en positiv del av
utbildningssystemet,
- kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20
år, vilket gör att kommunerna ska uppmuntras och ges förutsättningar
som behövs för att så många ungdomar som möjligt får möjlighet att
genomgå en utbildning,
- de fåtal ungdomar som inte går på gymnasium bör ges möjligheter att
genomgå någon form av kommunal praktiktjänst. Praktikplatserna bör
vara utformade på ett sätt som ger reell arbetslivserfarenhet. Den lön som
betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på
socialbidrag.
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är oftast de som
inte har tillräcklig kompetens, eller av sociala och/eller hälsoskäl inte
kommer in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger
till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium, och att dessa
ungdomar inte hamnar i särskilda program som "stämplar" dem för livet.
En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in
på arbetsmarknaden oavsett om man är hög- eller lågutbildad. Här vill vi
påpeka att det inte enbart handlar om lägre ingångslöner, utan även betona
vikten av att högre utbildning ska löna sig. Börjar man sitt yrkesverksamma
liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb så kanske ingångslönen är lägre än i
dag. Har man däremot studerat flera år på universitet så bör lönen självfallet
motsvara den formella kompetens man har.
Det är enligt vår mening viktigt att man även fortsättningsvis följer upp
olika ungdomsgrupper, så att vi kan se om det på sikt sker förändringar som
föranleder extra åtgärder för att hjälpa vissa av dessa in på arbetsmarknaden.
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år skall erbjudas
jobb eller meningsfulla studier före år 2002. För oss kristdemokrater är det
av yttersta vikt att allt görs för att denna vision ska uppfyllas. Om samhället
inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till
sysselsättning riskerar vi att skapa ett utanförskap där ungdomar känner att
de inte är en del av samhället, och att de inte fyller någon funktion i
vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för vuxenvärden och de
normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin.
Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Genom att ungdomar får en
positiv start i livet minskas risken för en negativ utveckling. Satsningar på
att
lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det
handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i
vuxenlivet.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, kombinerat med låga
ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för
sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar
fastnar i ett bidragsberoende.
Garantin om att ingen under 25 år skulle behöva vara arbetslös mer än 100
dagar har hittills inte fullt ut förverkligats. Många ungdomar riskerar att
fastna i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
ersättningsperioder i öppen arbetslöshet.
En så kallad utvecklingsgaranti infördes för något år sedan för ungdomar i
åldern 20-24 år. Utvärderingar hittills har visat att ungdomar som genomgår
denna åtgärd lättare får fotfäste på arbetsmarknaden än övriga. Men det finns
också en risk för att ungdomar som ingår i en utvecklingsgaranti stämplas
som tillhörande ett B-lag, särskilt när arbetsmarknaden blir bättre och fler
ordnar arbete på egen hand. Vi hade hellre sett en satsning på lärlings-
utbildning, skattelättnader inom tjänstesektorn, flexiblare lönesättning och ny
arbetsrättslagstiftning - det skulle ha gett ungdomar mängder av ordinarie
arbetstillfällen. Vi anser dock att utvecklingsgarantin tills vidare ska finnas
kvar men successivt ersättas av en bättre fungerande arbetsmarknad för
ungdomar.
En märkliga situation uppstår dock inom utvecklingsgarantin när vissa
ungdomar får en ersättning på 1 967 kr/månad, vilket är den statliga nivån
och andra får ett kommunalt bidrag som motsvarar socialbidragsnivån. Det
enda rimliga är att det skattefria bidraget för dem som står utanför arbetslös-
hetsförsäkringen höjs i nivå med vad vi ansett vara rimligt för utbildnings-
bidraget. Vi anvisar ytterligare 90 miljoner kronor för detta ändamål. Vi
befarar också att det statliga bidraget till kommunerna för utvecklings-
aktiviteter är för lågt tilltaget om man förväntar sig kvalitet på insatsen.
5.3 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Det var välkommet att regeringen avskaffade volymmålen för de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det underlättar för åtgärder som
bättre är anpassade till arbetsmarknadens behov och den arbetslöses
förutsättningar.
Det faktum att det med nuvarande höga arbetslöshet uppstår brist på
arbetskraft inom yrkesgrupper som vårdpersonal, byggnadsarbetare, lärare
etc visar på de gångna årens misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Stora ansträngningar måste göras för att komma tillrätta med flaskhalsarna
på arbetsmarknaden. I annat fall kommer den höga arbetslösheten att perma-
nentas med stora sociala problem som följd. Det måste bli en bättre balans
mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens efterfrågan.
Det krävs en tydlig prioritering av sådan utbildning och praktikplatser som
ökar utbudet av arbetskraft på de områden där bristyrken finns.
Det är också nödvändigt att betona vikten av individuella handlingsplaner
när det gäller att anpassa en arbetsmarknadspolitisk åtgärd till vad som
efterfrågas på marknaden och vilka förutsättningar den enskilde besitter.
Utan individuella handlingsplaner är det risk för att åtgärden inte får den
väntade effekt som var meningen, och det blir en större kostnad än nödvän-
digt både för individen och för staten. Bristen på resurser för aktiv
förmedling är därför ett stort problem.
Vi vill reformera arbetsmarknadspolitiken genom att bland annat
- utveckla praktik/lärlingssystem för ungdomar, så att möjligheterna att
komma in på arbetsplatser ökar,
- öka den lokala samverkan och minska rundgången i åtgärder för att där-
med minska arbetslösheten. Kommunerna, arbetsförmedlingarna och
försäkringskassorna bör samverka för att hjälpa de arbetssökande,
- arbetsmarknadsutbildningen bör i högre grad samordnas med det
reguljära utbildningsväsendet. Den kvalificerade yrkesutbildningen måste
utökas,
- införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som ger starkare
incitament till alla former av arbete, utan att skapa nya sociala problem,
- stärka de lokala arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge kompetent stöd
till den arbetslöse,
- stärka de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Samhall
bör vidareutvecklas,
- se över arbetsmarknadspolitiken så att den anpassas till marknadens
krav. Vi tror att det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och
arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna ska få den genomslagkraft som efterfrågas bland företagen.
5.3.1 Arbetsmarknadsutbildningar som kompetenshöjande medel
Kunskapslyftet är ett bra verktyg om den fortsatta ambitionen är att ge
alla gymnasiekompetens. Det är viktigt att Kunskapslyftet innehåller
kvalitet och inte utvecklas till att bli en form av sysselsättningsterapi.
Utbildningarna ska inte uppfattas som meningslösa och de ska inte
fungera som inkörsport till en rundgång av åtgärder mellan arbetslöshet
och diverse lågbudgetutbildningar innan man får nästa period av
arbetslöshetskassa. Vi vill satsa resurserna på gymnasiet, komvux, den
högre utbildningen och kvalificerade yrkesutbildningar som visat sig leda
till att de flesta får jobb efter att utbildningen är avslutad.
Vi anser att arbetsmarknadsutbildningen bör knytas närmare det reguljära
utbildningsväsendet. Detta verkar nu också vara rörelseriktningen. Det regul-
jära utbildningsväsendet får på detta sätt en naturlig koppling till arbetsmark-
naden. Arbetsmarknadsutbildningens roll bör vara att underlätta struktur-
omvandlingar i samhället, inte att ersätta det ordinarie utbildningssystemet.
En större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utgöras av yrkes-
inriktade arbetsmarknadsutbildningar.
Ska utbildningsväsendet och omskolning fungera på ett bra sätt så måste
utbildningsersättningarna synkroniseras. I dag varierar ersättningen med
huruvida man jobbat tidigare, om man ingår i en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd eller studerar på egen hand.
Ett sätt att förbättra finansieringen vid studier är att införa ett utbildnings-
konto där arbetstagare och arbetsgivare investerar i framtida kompetens-
höjning. Se vidare kapitel 7. Studiemedelssystemet och förslaget till utbild-
ningskonto bör utformas så att det blir mer enhetliga ekonomiska villkor för
alla studerande, oavsett anledning till studierna.
5.3.2 Lärlingsutbildning och företagsförlagd utbildning
Kraftiga insatser måste vidtas för att sänka trösklar för inträde i
arbetslivet. Dessutom har gymnasieskolan blivit allt mer anpassad till
elever med teoretiska färdigheter, vilket lett till att många inte trivs i den
nuvarande gymnasieskolan. Därför behöver vi ett modernt, väl
fungerande lärlingssystem inom gymnasieskolan och inom
arbetsmarknadspolitiken.
Inom gymnasieskolan bör ett nytt lärlingsprogram inrättas. Även kommu-
ner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program genom att
köpa den teoretiska delen hos en grannkommun. Men det bör även finnas ett
lärlingsprogram inom arbetsmarknadspolitiken.
Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Att ungdomar
i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett
fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionalpolitiska konsekvenser.
Ett visst mått av flexibilitet måste även byggas in i läroplanerna. Utbild-
ningen är mestadels förlagd till ett företag.
Avtal beträffande lärlingslön, försäkringsfrågor med mera träffas i sam-
arbete mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berört fackförbund.
Utbildningen ska vara mycket individinriktad och kan följaktligen ta olika
lång tid. Ett tak bör dock sättas för utbildningstiden, förslagsvis på 3 år.
Undantag kan dock göras när utbildning utformas för att kvalificeras till
fortsatta studier vid universitet/högskola.
Företagen får ersättning från arbetsförmedlingen för utbildning/handled-
ning under det första året.
För både lärlingsutbildningen inom gymnasieskolan och inom arbetsmark-
nadspolitiken gäller att den kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen efter
branschens önskemål. Utbildningen avslutas med ett gesällprov/yrkesprov.
Yrkesbevis utfärdas. Alla elever med avslutad utbildning har behörighet till
fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Företagen har inget anställnings-
tvång när lärlingen avslutat utbildningen. Kristdemokraternas syn på lärlings-
utbildning utvecklas i en särskild motion.
Vi kristdemokrater menar att det kan vara aktuellt att upprätta en lednings-
grupp vilken bör ha det övergripande ansvaret för lärlingsutbildningen.
Vidare är det viktigt att ledningsgruppen träffas regelbundet för att diskutera
bland annat kursens innehåll och uppbyggnad. Det är vidare ledningsgruppen
som ska välja elever från en urvalsgrupp som arbetsförmedlingen har tagit
fram. Upphandlingen av utbildningen ska ske genom en utbildningssam-
ordnare som kommer från arbetsförmedlingen. Utbildningen kan, om
ekonomin tillåter det, ske utanför arbetsmarknadsutbildningarna.
Arbetsgivarna som tillhandahåller utbildningen ska erhålla ersättning.
Ersättning ska utgå med en fast summa per elevplats och utbildning och ska
mest fungera som en symbolisk summa för att framförallt vinna allmän-
hetens förtroende. Vi föreslår att ersättningsnivån ska ligga mellan 6 000 och
12 000 kronor per elevplats.
Grundfaktorerna i denna modell är
- respektive kommuns arbetsförmedling innehar hela tiden ledningen av
utbildningen,
- de lokala arbetsgivarna får bestämma utbildningens innehåll och mål,
- de lokala fackliga organisationerna medverkar genom sin
arbetsgivarpart,
- arbetsgivarna tar emot det antal elever som man kan se ett eventuellt
rekryteringsbehov av. Det är dock viktigt att påpeka att det inte är något
tvång för arbetsgivaren att anställa någon efter att utbildningen är
avslutad,
- arbetsförmedlingens arbetssökande får en möjlighet att kompetensut-
veckla sig på och mot den lokala arbetsmarknaden och visa upp sig för
ett antal arbetsgivare,
- antalet elever som utbildas ska vara relevant för den lokala arbetsmark-
naden och någon större överutbildning behöver det inte bli,
- flexibiliteten inom de arbetsmarknadspolitiska programmen måste öka
för att arbetsförmedlingarna på ett bättre sätt än hittills ska kunna finna
mer individanpassade lösningar.
Efter genomförd utbildning erhåller eleven ett slutintyg från kursen där
varje genomfört delmoment ingår. Vidare kommer intyget också att
innehålla en beskrivning av de praktiska delarna som varje person har
genomgått hos respektive arbetsgivare. Det blir alltså både ett studieintyg
och ett "arbetslivserfarenhetsbetyg".
5.3.3 Sabbatsår/friår
Ur arbetsmarknadsmedel bör resurser kunna tas för att bekosta ett s k
sabbatsår för personer mellan 45-55 år. Detta skulle ge möjlighet för
många att komma in på en ny yrkesmässig bana samtidigt som
möjligheten till vikariat skulle minska arbetslösheten. Om detta ska
komma ifråga måste företaget som beviljar ett sabbatsår tillsätta en
vikarie som är arbetslös. Ett sabbatsår skulle också kunna bekostas av
den enskilde individen genom förtida pensionsuttag. Regeringen bör få i
uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag i denna fråga.
5.3.4 Datortek och datautbildning
Kvaliteten och effektiviteten i datortekverksamheten har ifrågasatts på
många håll. Statskontoret bör genomföra en studie av
datortekverksamheten för att vi därmed ska få ett säkrare underlag för en
bedömning om den fortsatta verksamheten för datorteken.
Alla arbetslösa utan dataerfarenhet bör erbjudas utbildning i grund-
läggande datakunskap och ta ett datakörkort. Det finns ett speciellt europe-
iskt datakörkort (European Computer Driving License) framtaget av Data-
föreningen i Sverige tillsammans med andra dataföreningar i Europa.
Datakörkortet är standardiserat så att samma krav gäller för datakörkort i de
länder som anslutit sig till ECDL. Dataerfarenhet ökar möjligheterna till ett
framtida jobb.
5.3.5 Starta-eget-bidrag
Det finns anledning att understryka vad Riksdagens revisorer sagt om
risken för att starta-eget-bidrag kan bidra till att tränga undan ordinarie
arbetstillfällen. När myndigheterna beslutar om dessa bidrag måste det
stå helt klart att det inte handlar om snedvridande konkurrens.
5.3.6 Jobbsökaraktiviteter
Liksom vad gäller datorteken bör statskontoret få i uppdrag att se över
om denna typ av aktivitet har kvalitet och bedrivs effektivt.
5.3.7 Arbetsförmedlingarnas roll
Det är viktigt att resurserna till arbetsförmedlingarna inte dras ned nu när
tid och kraft börjar kunna avsättas för att ge individuell hjälp till de
arbetssökande. De lokala arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge
kompetent stöd till den arbetslöse bör stärkas på de centrala organens
bekostnad. Vi stöder därför den fortsatta satsningen på de tillfälliga
förstärkningarna av arbetsförmedlingarna ur A 2-anslaget som föreslås i
propositionen för att främja det individinriktade arbetet på
förmedlingarna. Inte minst är det viktigt i invandrartäta områden. Men
det krävs att AMV dessutom prioriterar resurser så att alla arbetslösa
inom rimlig tid får en individuell handlingsplan med erforderlig
uppföljning.
Även om vi stöder det fortsatta extra tillskottet för arbetsförmedlings-
verksamhet som återfinns i regeringens budgetförslag är vi inte säkra på att
det är de traditionella metoderna som enbart ska användas. På senare tid har
flera privata jobbcenter etablerats med lyckade resultat. AMV bör använda
en del av sina resurser för att stimulera egenföretagarverksamhet inom denna
sektor. Detta för att avlasta den statliga arbetsförmedlingen men också för att
genom ökad konkurrens kunna få såväl kvalitets- som effektivitetsför-
bättringar.
Enligt en studie av AMS var det bara 12 procent av dem som fick nytt
arbete förra året som hade fått information om arbetet via arbetsförmed-
lingen. Främst var det tips från vänner och bekanta (28 procent) och direkt-
kontakt med arbetsgivare (21 procent) som var informationsvägarna till det
nya arbetet. Bara 10 procent var annonsering och en procent privat
förmedling eller rekryteringskonsult. Denna information visar att mycket
återstår att göra innan vi kan säga att vi har ett effektivt matchningssystem på
arbetsmarknaden.
Vi tycker det är viktigt att förstärka arbetsförmedlingens roll som spindeln
i nätet när det gäller att knyta de arbetsmarknadspolitiska aktörerna närmare
näringslivet.
5.3.8 Det finns bruk för alla
"Det finns bruk för alla" (Dfbfa) startades i södra Skaraborg med
inspiration av en modell från Danmark, och har sedan dess spritt sig runt
om i landet. Det är en lyckad modell där arbetsmarknads- och
socialpolitik interaktivt samverkar. Utgångspunkten är att alla har rätt till
och behov av att uppleva personlig identitet, gemenskap och delaktighet i
det samhälle där man bor. Dfbfa verkar för en utvidgad syn på arbetet
och ett positivt hälsobegrepp där människors kraft kan bidra till en
utveckling bland dem som står utanför arbetsmarknaden. Detta till
exempel på grund av förtidspensionering, funktionshinder, sjukdom etc.
Många i denna grupp kanske inte klarar av de krav och normer som finns
på den reguljära arbetsmarknaden. Här är arbetsförmedlingarnas
kompetens och vilja till samarbete oerhört viktigt. I konstruktiva
samarbetsprojekt med till exempel kommunen, olika myndigheter och
frivilliga organisationer ska individuella handlingsplaner utarbetas som
leder till personlig utveckling och därmed ökad livskvalitet för den
enskilde personen.
Dfbfa:s viktigaste punkter är
- att den ska vara en fortlöpande process, det vill säga inte ett detaljplane-
rat och tidsbegränsat projekt,
- att ta vara på initiativkraft och andra resurser hos arbetslösa, långtids-
sjukskrivna, förtidspensionärer, handikappade, invandrare med flera,
- att skapa jordmån för ett bra liv, genom arbete, väl fungerande sociala
nätverk och en känsla av sammanhang och mening i tillvaron för den
enskilde,
- att förhållningssätt och värderingar bygger på demokratiska grundprinci-
per: allas lika rätt och värde, solidaritet, delaktighet och medmänsklighet,
- att skapa en "möjligheternas sektor" som ett fullvärdigt och nödvändigt
alternativ till andra sektorer på arbetsmarknaden,
- att en praktikplats är ett erbjudande, det vill säga ingen anvisad åtgärd.
"Det finns bruk för alla" anser vi vara en väl fungerande modell som kan
förankras i hela landet för att hjälpa den stora grupp som idag står utanför
den reguljära arbetsmarknaden.
5.4 Förenkla de arbetsmarknadspolitiska programmen
Idag finns det ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska program, och varje
program har sitt eget regelverk. För att kunna frigöra resurser från både
arbetsgivare, arbetssökande och arbetsförmedlingarna krävs att
regelsystemen runt de arbetsmarknadspolitiska programmen förenklas
och att antalet åtgärder minskar.
Det bör finnas betydligt färre programtyper för att förenkla administra-
tionen, mer anpassa systemet till efterfrågan bland arbetsgivarna och fram-
förallt öppna möjligheterna för att forma programtyperna efter varje persons
individuella förutsättningar.
För att minska antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder inrättades under
innevarande budgetår en ny åtgärd, arbetspraktik. Arbetslivsutveckling
(ALU) och arbetsplatspraktik (API) avvecklades därmed. Det är positivt.
Arbetsgivare som anordnat arbetspraktik ska delfinansiera åtgärden. Efter
en överenskommelse med länsarbetsnämnderna skall anordnaren som regel
betala ett finansieringsbidrag på 3 000 kronor per månad och person. Det är
bra att grupper såsom utrikes födda och arbetshandikappade kan undantas
från kraven på finansieringsbidrag, likaså ideella organisationer som anord-
nar arbetspraktik. Vi menar att det dessutom är viktigt att statliga myndig-
heter undantas från finansieringsbidraget. Orsaken till detta är att det är
samma huvudman och pengarna därmed bara går runt i systemet samt att
viktiga arbetsuppgifter som exempelvis naturvård inom Skogsstyrelsens ram
troligen aldrig blir utförda om ett finansieringsbidrag ska betalas från dessa
myndigheters knappa anslag.
Det finns anledning att gå vidare i syftet att minska antalet åtgärder.
Förslagsvis bör AMS förslag om en reducering till tre programtyper,
aktivitetsstöd, anställningsstöd samt projektstöd, genomföras. Fördelen är
färre detaljregleringar och mindre administration. Vidare blir det lättare för
arbetsförmedlare och arbetssökande att överblicka regelverket som då också
blir mer flexibelt.
5.5 Banta AMS
Vi förordar att AMS som central myndighet får mer av stabskaraktär med
möjlighet till ytterligare rationalisering. En inbesparing skulle då vara
möjlig under år 2000. Vad gäller mellannivån, länsarbetsnämnderna, bör
de antingen regionaliseras eller samordnas med länsstyrelsernas
verksamhet, vilket skulle möjliggöra besparingar. Färre antal program
kan också minska administrationen centralt i AMS. Detta tydliggör att
det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som skall prioriteras, något
som regeringen numera också betonar samt att de högre organens roll är
att stödja de lägre nivåernas arbete. Sammantaget reduceras anslaget A 1
för AMV med 50 miljoner kronor.
5.6 Utbildningsbidrag
Vi kristdemokrater motsatte oss regeringens förslag till försämringar av
utbildningsbidraget för dem som saknar KAS eller a-kassa. Denna grupp
bör ges möjlighet att utnyttja en lånedel för att komma upp i samma nivå
som tidigare och för att få med andra studerandegrupper på likvärdiga
villkor. Detta bör kunna ske inom befintlig anslagsram.
5.7 Flyttningsbidrag
I konsekvens med våra tidigare yrkanden vidhåller vi att
flyttningsbidraget ska avskaffas. Förslaget om ett flyttningsbidrag som
gäller i hela Norden avvisar vi också. Vi beräknar därmed en besparing
på cirka 200 miljoner kronor för år 2000. Reseersättning för
anställningsintervju och/eller studiebesök för en arbetssökande bör dock
finnas kvar.
5.8 Minskad ram inom A 2-anslaget
Vårt budgetförslag innebär en förnyelse av näringspolitiken, sänkt skatt
på arbete, kraftig stimulans av tjänstesektorn och en förstärkning av
kommunernas och landstingens ekonomiska resurser som kommer att ge
effekter på sysselsättningen inom vården, omsorgen och skolan. Till de
statiska beräkningarna kan läggas att de som kommer i reguljärt arbete
kommer att generera ytterligare nya arbetstillfällen och skatteinkomster
till stat och kommun vilket i sin tur ger effekter i form av sysselsättning
etc.
Vi bedömer att om våra tillväxtförslag genomförs innebär det minskat
behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom förordar vi en rejäl
förenkling av de arbetsmarknadspolitiska regelverken. Detta sammantaget
gör att vi anser att en besparing på 2 160 miljoner kronor för budgetåret 2000
är möjlig, vilket innebär en minskning av A 2-anslaget med 11 procent.
6 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten till
fortsatt aktivt arbetsliv. Inte minst nu när arbetsmarknaden har vänt uppåt
gäller det att slussa ut de arbetshandikappade på den ordinarie arbets-
marknaden. Lönebidragen kan då vara ett effektivt instrument.
Regeringen gjorde under 1999 en indragning på 200 miljoner kronor på
anslaget. Denna besparing försökte man skyla över genom att på ett
fräckt sätt i vårpropositionen hävda att det var en satsning på ytterligare
90 miljoner kronor. Men plus 90 miljoner kronor var i själva verket
minus 200 miljoner kronor. Orsaken var bland annat att anslag dragits
över tidigare och anslagssparande på grund av utgiftstaken. Regeringen
hade helt enkelt inte kontroll över sina utgifter och tvingades därför vidta
en drastisk åtgärd. Men inget av detta framgick av vårpropositionen!
Nu föreslås en "satsning" på 30 miljoner kronor, som alltså i perspektivet
av vad som hänt under 1999 är alldeles för lite. Vi kristdemokrater anser att
åtminstone ytterligare 30 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål.
I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som
innebär att om risk för uppsägning föreligger skall en sänkning av lönebidrag
ej genomföras. Rätten till en ersättning på 90 procent vid anställning i ideella
organisationer skall gälla såväl vid nyanställningar som för dem som
innehade anställning efter den 1 juli 1995.
Arbetsmarknadsdepartementets tolkningar av de beslut riksdagen tog med
anledning av regeringens försök att sänka ersättningsnivån för denna senare
grupp har varit synnerligen olyckliga och skapat stor osäkerhet och oklarhet.
Det bästa är nu därför att ha en generös tolkning i de fall där tvister råder
och
uppsägningshot föreligger p g a genomförd sänkning av lönebidraget.
7 Kompetensutveckling
Framtidens arbetsliv kan te sig väldigt motsägelsefullt. Dels kan man se
tendenser till flexiblare anställningsformer inom näringsliv, vilket
innebär att arbetstagaren byter jobb oftare än vad som gjordes förr. I
morgondagens samhälle kommer nästan alla under sitt yrkesliv ägna sig
åt att i perioder uppdatera sitt kunnande inom yrkesområdet eller att lära
sig något helt nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare
och personlig kompetens allt viktigare.
Att välja yrke idag innebär inte att man kan förutsäga hur yrket ser ut om
15 år. Arbetsvillkor, teknik och miljö är svåra för att inte säga omöjliga att
förutsäga. Utbildning och kompetens är nyckelord för det nya samhället. Den
enskildes kompetens kommer att vara utslagsgivande för att få jobb.
Utbildning är en färskvara. Gamla yrken försvinner och nya tillkommer i
en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den internationella
konkurrensen måste anpassa sina utbildningssystem till denna utveckling. De
länder som inte förmår att genomföra denna förändring kommer att hänvisas
till en hög arbetslöshet och får inrikta sig på att konkurrera om låglöne-
jobben.
I Sverige är en stor del av vår industri extremt exportberoende då landet
har en liten folkmängd. Det gäller att ha goda villkor för företagande.
Konkurrensen är omöjlig vad gäller billig arbetskraft; vår möjlighet är att
exportera med hjälp av kompetens och högförädling. Detta ställer stora krav
på enskilda medarbetares kontinuerliga kompetensutveckling och kompe-
tensförnyelse. Staten, företagen och den enskilde har ett gemensamt intresse
och ansvar för detta.
En väg att stimulera kompetensutveckling är via utbildningskonton. För-
slaget innebär att arbetstagare och arbetsgivare skulle få möjlighet att, upp
till en viss nivå, avsätta pengar till ett avdragsgillt utbildningskonto. Under
studietid skulle man kunna ta ut pengar från kontot för att finansiera arbets-
uppehållet. Det uttagna beloppet skulle då belastas med inkomstskatt. För
den enskilde innebär ett individuellt utbildningskonto en utmärkt möjlighet
att öka det egna ansvaret.
Genom skattefri avsättning kan man själv välja tidpunkt för att utan ekono-
miskt avbräck genomföra studier. Anställda kan genom ett växande konto
själva söka efter lämpliga utbildningsvägar som ger möjlighet till nya
arbetsuppgifter, till avancemang och högre lön. Det ligger i den anställdes
eget intresse att finna utbildningar som leder till ett kunnande som efterfrågas
på arbetsmarknaden.
Säkerligen hade en del av dagens betydande flaskhalsproblem, det vill säga
det faktum att vi trots en hög arbetslöshet och förhållandevis omfattande
utbildning av arbetslösa har en uppenbar brist på visst yrkeskunnande,
kunnat undvikas.
En annan viktig fördel är att det underlättar för den äldre arbetskraften att
konkurrera med yngre personer med en mer aktuell utbildning. För arbets-
givaren ger utbildningskontot tillgång till personal med uppdaterade kun-
skaper och större engagemang. Det ger möjlighet att utnyttja tider av låg
beläggning för studier och att behålla personal.
En självklar effekt blir att produktiviteten ökar och att företagets kon-
kurrenskraft förbättras. Idag har inte företag möjlighet att skattefritt avsätta
medel för framtida utbildning. Likaväl som man idag kan periodisera
kostnader för maskininvesteringar bör det vara möjligt att periodisera
investeringar i utbildning. En förändring enligt vårt förslag skulle medföra att
man eliminerar det kända problemet att företagen inte har råd med utbildning
under lågkonjunktur, medan man inte har tid under högkonjunktur.
För staten och arbetsgivaren är utbildningskontomodellen främst ett
utmärkt sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa
arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot verkligt djup-
gående ekonomiska kriser. Väl fungerande företag med hög produktivitet
och goda löner bidrar till att öka skatteintäkterna utan att skatten behöver
höjas.
För statens del handlar det inte om bidrag. Istället handlar det om att ge en
skattekredit på ungefär samma sätt som man idag ger skattekredit för
sparande i pensionsförsäkringar. Denna investering får staten tillbaka genom
större skatteintäkter och lägre arbetslöshet.
Självfallet måste systemet omgärdas av vissa regler. Det måste till exempel
regleras hur stora avsättningar som får göras, hur stora uttag som ska vara
möjliga och vad som ska hända med medel som inte utnyttjats för studier.
Vårt förslag är att den anställde ska får göra avsättningar som motsvarar 5
procent av tjänsteinkomsten. Samma tak ska gälla för arbetsgivarens
avsättningar. Ett högsta belopp som varje år berättigar till skattekredit bör
finnas. När det gäller uttag ska inte större uttag än det som motsvarar den
tidigare tjänsteinkomsten få göras under ett studieår. Eventuella medel som
inte används för studier ska kunna användas till att förstärka pensionen.
Arbetstagaren kan ta med sig sitt konto om han eller hon byter arbetsgivare
eller startar eget.
En fråga som blir aktuell är vem som ska administrera utbildningskonto-
modellen. Vi vill låta arbetstagare och arbetsgivare fritt välja bland försäk-
ringsbolagen att administrera deras konton. Fördelarna är tydliga. Försäk-
ringsbolagen har administrativa system uppbyggda för försäkringar. Vidare
är arbetstagare och arbetsgivare väl bekanta med de rutiner som gäller för
administrationen för gruppförsäkringar. En väl fungerande modell finns
alltså redan idag varför vi anser att detta tillsammans med de självklara
argumenten att sprida kapitalet på många händer skapar valfrihet. Pengarna
placeras som ett fondsparande och ger därmed avkastning. Enligt
försäkringsbolaget Skandias beräkningar tar det cirka åtta år för en löntagare
att genom att avsätta fem procent av lönesumman betala ett studieår med
oförändrad inkomst. Exemplet bygger på en real avkastning på kapitalet om
fem procent per år.
Vår modell fordrar en del lagändringar för att kunna genomföras. Det
gäller bland annat att skapa lagrum för avdragsrätt både för företag och
privatpersoner, att skapa lagar till skydd för medlen vid eventuell företags-
konkurs och regler för uttag. Vårt förslag innebär inte en lagreglerad skyldig-
het att införa utbildningskontomodellen på varje företag och inom den
offentliga sektorn, men väl att möjligheten öppnas.
Till varje konto knyts en enkel försäkring för att säkra medlen vid even-
tuellt dödsfall, långvarig sjukdom eller företagskonkurs. Den modell som vi
förordar tror vi skulle bidra till ett Sverige som är bättre rustat att möta
framtidens utmaningar. Företagens internationella konkurrenskraft skulle
öka, de anställdas arbetsuppgifter skulle bli mer stimulerande och natur-
ligtvis bättre betalda. Samhällsekonomiskt skulle det medföra betydande
vinster för aktiebolaget Sverige. Arbetslösheten kan hållas på en låg nivå och
välfärden i vid mening kan förstärkas.
I regeringens budgetförslag finns avsatt 1 350 miljoner kronor i form av en
skattereduktion för kompetensutveckling. Regeringen har dock inget förslag
till hur denna kompetensutveckling ska utformas. Kristdemokraterna anser
att utbildningskontomodellen på ett billigt och flexibelt sätt kan stärka
kompetensutvecklingen hos de anställda och har avsatt 200 miljoner kronor
för detta första år, och ytterligare 200 miljoner varje år under de kommande
åren för att finansiera reformen.
8 Ny modell för lönebildning
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat
tillfredsställande utan lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra
viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt
återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och
låginflationspolitiken etablerad. Därför måste också lönebildningen leda
till avtal i samklang med konkurrentländerna om vi ska få ned
arbetslösheten.
Dessutom måste lönebildningen anpassas till dagens krav och förhållan-
den. Kunskapssamhället och Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en
lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens. De
nya organisationsformerna för arbete karakteriseras av decentralisering, eget
ansvar, krav på flexibilitet etc, vilka i sin tur kräver ny lönebildning. Varje
arbetstagare är idag i större utsträckning än förr unik i sin kompetens och
kunnande, vilket gör det svårt att åstadkomma enhetliga former för lön,
arbetstid och andra avtalsbundna villkor.
Förutom lönernas nivå finns andra problem med lönebildningen. Löne-
strukturen är extremt sammanpressad. Många offentligt anställda akademiker
har till exempel lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som har
gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. Utbildning lönar sig dåligt i
Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Detta
förhållande kan också försvåra rekryteringen av välutbildad personal till den
offentliga sektorn, vilket därmed kan försämra verksamhetens kvalitet.
Dessutom har svenska akademiker internationellt sett betydligt lägre löner än
motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat
och i offentlig tjänst.
Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens
kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet
innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande,
ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hän-
synstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala
planet och vara individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt
inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämnlika situation som
kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild
individ. Arbetstagarorganisationer, som historiskt slutit kollektiva löneavtal,
kommer i detta perspektiv att med all sannolikhet spela en viktig stödjande
och rådgivande roll.
Kan man hitta bra former för arbetsvärdering kan detta vara ett viktigt
instrument för att nå en mer objektivt riktig lönesättning. Det handlar också
om att uppmärksamma att kvinnor ska ha lika lön för likvärdigt arbete. Det
är en anständighetsfråga att undanröja osakligt motiverade löneskillnader. En
väg som visat sig vara framkomlig är att använda sig av könsneutral
arbetsvärdering. Då gör man kvinnors arbetsuppgifter synliga genom att
analysera och beskriva dem. Det är viktigt att poängtera att arbetsvärdering
inte behöver stå i motsats till principen om individuell lönesättning.
JämO måste också i större utsträckning använda sig av den jämställdhets-
lagstiftning som redan finns. Om den visar sig otillräcklig bör lagstiftningen
skärpas vad avser området lika lön för likvärdigt arbete.
En av politikens uppgifter i lönebildningen är att hålla marginalskatterna
nere. Skattereformens mål om en maximal marginalskatt på 50 procent måste
hållas intakt. Likaså bör inkomstskatten sänkas för alla, exempelvis genom
höjt grundavdrag. Dessa skattepolitiska åtgärder skulle bidra till balanserade
löneökningar och därmed stärkt konkurrenskraft och ökade möjligheter till
nyanställningar. Vidare är det politikernas ansvar att bedriva en ekonomisk
politik som ger en stabil ram för lönebildningen.
Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter. Men
genom lagstiftning och institutionella ramar kan riksdagen skapa förutsätt-
ningar för en bättre lönebildning. I den statliga utredningen om lönebild-
ningen (SOU 1999:141) har förutsättningarna för en sådan politik studerats.
Vi ställer oss i väsentliga drag bakom de förslag som utredaren Svante Öberg
presenterat.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts vill vi föreslå följande:
- Arbetslöshetsförsäkringen betalas idag genom medlemsavgifter, arbets-
givarnas arbetsmarknadsavgifter och över statsbudgeten. Försäkringen
bör i större utsträckning än idag finansieras genom avgifter från de
försäkrade. En sådan modell ger incitament för en bättre fungerande
lönebildning.
- Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den
framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbets-
givaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.
- För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka
till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills.
Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten
inom branscher med relativt låga ingångslöner. Sådana arbeten kan
underlätta för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar
för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
- Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den
enskildes rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Bland
annat borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med
arbetsgivare utan hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas. Riskerna
för att enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en
underlägsen position, exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i
denna översyn.
- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller
lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan
vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand
lösas avtalsvägen.
- Ett nytt och starkare medlingsinstitut bör inrättas för att medla och verka
för en väl fungerande lönebildning. Medlingsinstitutet bör bland annat
verka för samordnade avtalsperioder.
- Varseltiden för strejkåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar. Med-
lingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar.
- En rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter bör etableras bland
annat genom att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett
proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder
som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader
för motparten och tredje man. Förbud mot stridsåtgärder mot enmans-
och familjeföretag bör införas.
9 Förenklad och moderniserad arbetsrätt
Dagens arbetsrätt är anpassad efter 1970-talets samhälle med stora varu-
producerande företag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en
produktionskedja präglade tänkandet som ligger bakom dagens
arbetsrätt.
Förändringstakten i näringslivet har accelererat sedan dess. Människor är
alltmer välutbildade och svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de
nya idéerna föds och den nya jobben skapas. Arbetslivet har förändrats till
sin karaktär och till sitt innehåll. Företag som är i snabb tillväxt upplever
sällan problem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbets-
rättslig kompetens och stora möjligheter till omdisponering av arbetskraften.
Däremot upplever mindre företag i förändring arbetsrätten som ett stort
problem. Sammantaget innebär detta att arbetsrätten måste moderniseras och
förenklas.
Arbetsrättens syfte, att skapa trygghet för de anställda och förhindra att
arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är viktiga och riktiga prin-
ciper bakom arbetsrättslagstiftningen. Dessutom är tydliga spelregler på
arbetsmarknaden något positivt för att underlätta för arbetstagare och
arbetsgivare att träffa överenskommelser och att förhålla sig till vid tvister.
Mycket talar dock för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Den sorts
trygghet som den fast anställde med många tjänsteår upplever bidrar till att
skapa otrygghet för den som inte har arbete. Arbetsrätten är också uppbyggd
för att skydda dem som har arbete, medan den bidrar till att utestänga den
som inte har ett arbete. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl till
att reformera arbetsrätten. Inte för att den är den enskilt viktigaste anled-
ningen till hög arbetslöshet, eller den avgörande frågan för att nya jobb
skapas. Men nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för
det lilla företaget, den skrämmer många från att nyanställa och den skapar en
känsla av vanmakt hos många företag. Dessutom innebär exempelvis
reglerna för provanställning att många företag väntar i det längsta med att
nyanställa innan de vet om konjunkturen bär eller inte.
Under fyrpartiregeringen genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten i
syfte att underlätta för en mer flexibel arbetsmarknad och ta hänsyn till de
förhållanden under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upp-
hävdes av den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare
återställde regeringen delvis återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.
Kristdemokraterna anser att arbetsrätten bör göras mer flexibel och bättre
anpassad till de mindre företagens situation. Det handlar om:
- Rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning.
De som undantas inom varje turordningskrets ska vara personer som,
enligt arbetsgivarens bedömning, är viktiga för företagets fortsatta drift,
så kallade nyckelpersoner. Detta är viktigt för främst mindre företag vid
en neddragning av verksamheten.
- Förutsättningarna för företaget att överleva och så småningom växa igen
är större om viktig kompetens kan bibehållas vid en neddragning av verk-
samheten.
- Fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas.
- Förbud införs mot blockad av enmans- och familjebolag samt mot
företag som inte har kollektivavtal (s k hängavtal) därför att ingen av de
anställda är medlemmar i något fack eller vill ha något kollektivavtal.
- Möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader från
nuvarande sex månader, vilket skulle öka företagens benägenhet att
nyanställa istället för att nyttja övertid vid exempelvis en
konjunkturuppgång.
- Skyldigheten för arbetsgivare att återanställa ändras till sex månader
från nuvarande nio månader för viss arbetskraft, till exempel för personer
under 55 år.
- Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
Ovanstående förslag bör genomföras skyndsamt. Eftersom färdiga lag-
förslag föreligger krävs inga utredningar eller överväganden.
Efter ett beslut i riksdagen våren 1999 uppdrogs åt regeringen att snarast
återkomma till riksdagen med ett lagförslag om ändrade turordningsregler
vid uppsägning. Lagförslaget ska innehålla undantag för två personer från
turordningsregler för företag med färre än tio anställda. Ansvarigt statsråd
har i ett frågesvar meddelat att inget lagförslag kommer förrän tidigast våren
2000.
Det är tydligt att ansvarigt statsråd försöker försena frågan i det längsta.
Det finns därför anledning för riksdagen att ge regeringen till känna att ett
lagförslag måste föreläggas riksdagen utan dröjsmål.
Lämplig statlig myndighet bör ta ansvar för att öka informationen om
gällande regler på arbetsrättens område. Inte minst de mindre företagen
saknar ofta kunskap om vilka villkor som gäller.
10 Forskning och utveckling inom
arbetslivsområdet
Regeringen föreslår återigen en anslagsökning på anslaget B 3 den här
gången med 13 miljoner kronor. Förra året, när en ännu kraftigare
höjning genomfördes, bedömde vi att en besparing på 90 miljoner kronor
var möjlig. Det finns därför ingen anledning att frångå möjligheten till
besparingar också under år 2000 varför anslaget reduceras med 90
miljoner kronor. Vi vill också poängtera vikten av att forskningen inom
arbetslivsområdet verkligen kommer dem som berörs till del.
Implementeringen av forskningsresultat måste prioriteras.
Mot bakgrund av det relativt höga anslagssparandet på B 2 Arbetslivs-
institutet, även efter de indragningar regeringen gjort enligt med 8 paragrafen
i budgetlagen, kan en besparing göras på 7 miljoner kronor under budgetåret
2000.
Under år 2000 bör en genomgripande analys göras av anslagen B 2 Arbets-
livsinstitutet, B 3 Forskning, utveckling och utbildning m.m, B 4 Rådet för
arbetslivsforskning samt B 5 Finansiering av forskning och utveckling inom
arbetslivsområdet. Totalt har dessa fyra anslag 711 157 000 kronor i anslag.
En tydligare prioritering, samordning och fokusering av forskning och
utveckling inom arbetslivsområdet borde kunna reducera kostnaderna avse-
värt från och med år 2001. Vi bedömer att relevant forskning och informa-
tionsspridning inom arbetslivsområdet kan ske på ett offensivt sätt med en
kostnadsram som kan ligga 200 miljoner kronor lägre än idag.
11 Arbetsmarknadsfrågor inom EU
Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten blivit en allt
viktigare fråga. Det står helt klart att gemensamma initiativ är
nödvändiga för att förhindra den utslagning som den höga arbetslösheten
innebär. Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet (exempelvis
arbetsrätten), lägre löneskatter samt satsning på tjänstesektorn är några
huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats inom EU:s ram.
På dessa punkter har den svenska regeringen haft svårt att ta till sig de
förslag som man enats om. Riksdagen bör därför av regeringen begära ett
handlingsprogram för att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-
länderna enats om vad gäller arbetslöshetsbekämpning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetstiden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att säga nej till en generell arbetstidsförkortning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsdelning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om långtidsarbetslösa och insatser för att stärka den
enskilde arbetslöse i dennes sociala situation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anställningsstödets regelverk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomsarbetslöshet och utvecklingsgarantin,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nivån på det s.k. skattefria bidraget till ungdomar
utan arbetslöshetsförsäkring,
9. att riksdagen beslutar om ändring i 9 § lag om kommuners
ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år vad gäller det skattefria
bidraget till ungdomar utan arbetslöshetsförsäkring,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen och förenklingen av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nivån på utbildningsbidraget för dem som saknar
arbetslöshetsförsäkring,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärlingsutbildning som en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sabbatsår/friår,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om datortek,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av jobbsökaraktiviteter,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsförmedlingens roll,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan mellan arbetsmarknads- och
socialpolitik enligt modellen Det finns bruk för alla,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statliga myndigheter och finansieringsbidraget
för arbetspraktik,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besparingar inom AMV,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av flyttningsbidraget,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att om det vid en omförhandling av nivån på
lönebidrag föreligger risk för uppsägning skall en sänkning av löne-
bidraget inte genomföras,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nivån på lönebidrag i ideella organisationer,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av utbildningskonto för att främja
kompetenshöjning i arbetslivet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lönebildningen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om moderniserad arbetsrätt,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten att undanta två nyckelpersoner från
turordningsreglerna vid uppsägning,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot blockad av enmans- och familje-
företag samt mot företag som inte har kollektivavtal därför att ingen
av de anställda är medlem i någon fackförening eller vill ha kollektiv-
avtal,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att möjligheten till provanställning förlängs till
tolv månader,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ändra skyldigheten för arbetsgivare att åter-
anställa till sex månader,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att visstidsanställning vid arbetsanhopning bör
tillåtas upp till två år,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad information om gällande regler
på arbetsrättens område,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning och utveckling inom arbetslivsom-
rådet,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett handlingspro-
gram för att genomföra de åtgärder mot arbetslöshet som EU-länderna
gemensamt kommit fram till,
35. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till rege-
ringens förslag för budgetåret 2000 anvisar anslagen under utgiftsom-
råde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv enligt uppställning:
36.
Tabell 3: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring )