De arbetshandikappades situation på
arbetsmarknaden
Vår arbetsmarknad blir alltmer uppdelad i tre mycket ojämlika delar. Den
första gruppen är de välutbildade, friska, unga, resursrika i
högkompetenssektorn teknik-information. Många anställda i den
offentliga sektorn, som under 1990-talet drabbades av stora besparingar,
samt de bortrationaliserade inom verkstadsindustrin lever i en ständig oro
för arbetslöshet och de ökande kraven på kompetensutveckling.
Samtidigt har vi en stor grupp fysiskt och psykiskt arbetshandikappade.
Även antalet stressrelaterade sjukdomar ökar, vilket bl.a. gör att
sjukskrivningsperioderna blir allt längre även för dem som har en hög
kompetens men inte orkar med det höga tempo som krävs på
arbetsplatsen. Dessa grupper av arbetshandikappade växer oroväckande.
Den tredje gruppen är de utförsäkrade socialbidragstagare eller
funktionshindrade som inte längre har möjlighet till den
kompetensutveckling som krävs för att komma tillbaka till den ordinarie
arbetsmarknaden. Alla dessa människor mår illa av det utanförskap som
de ställs inför.
I en färsk rapport av generaldirektör Ulf Westerberg, som för regeringen
utrett frågan om situationen, bekräftas bilden avsvårigheterna att etablera sig
på arbertsmarknaden för socialbidragstagare. Varken socialtjänsten eller
arbetsförmedlingen har haft effektiva åtgärder för att ge stöd åt denna grupp.
De riskerar att hamna mellan stolarna även när efterfrågan på arbetsmark-
naden stiger. Arbetet och kompetensen möter inte varandra.
Det är kommunen som har ett huvudansvar enligt 21 § i socialtjänstlagen.
Där fastslår man att kommunen skall göra sig välförtrogen med levnadsför-
hållandena i kommunen för människor med fysiska eller psykiska funktions-
hinder och planera sina insatser för dem i samverkan med landsting och
andra samhällsorgan och organisationer. Socialnämnden skall medverka till
att den enskilde får en meningsfull sysselsättning.
Försäkringskassan har ett huvudansvar för arbetsinriktad rehabilitering för
alla som uppbär ersättning från socialförsäkringen, även psykiskt funktions-
hindrade som saknar anställning och som uppbär sjukbidrag eller sjuk-
pension. Men försäkringskassorna har efter rehabiliteringen fortfarande svårt
att hitta lämpliga arbetsuppgifter till arbetshandikappade människor. Lös-
ningen är oftast lönebidrag i dessa fall, men det finns ont om enkla arbets-
uppgifter som kan anpassas till de arbetshandikappades behov. En viktig
samarbetspartner i dessa fall är AMI.
Från och med 1998 har försäkringskassan särskilda medel för samverkan
som kan användas för generella insatser. Den har stora möjligheter att delta i
rehabiliteringsinsatser utifrån ett individperspektiv. För AMI är det på ett
liknande sätt. Det finns anledning att stödja utvecklingen av olika sam-
arbetsformer inom den allt hårdare arbetsmarknaden.
Utredaren Ulf Westerberg föreslår att en utvidgad utvecklingsgaranti bör
införas som komplement till de ordinarie arbetsmarknadsåtgärderna. Den
utvidgade utvecklingsgarantin skall kunna syfta till att öka möjligheterna att
komma in på arbetsmarknaden för arbetslösa med långvarigt socialbidrags-
beroende. Garantin bör i begränsad omfattning också öppnas för andra än
socialbidragstagare när det finns särskilda skäl. Jag anser att arbetshandi-
kappade med fysiskt eller psykiskt handikapp som inte lyckas få en arbets-
plats bör ingå i en sådan utvecklingsgaranti.
Dessutom finns det redan generellt använda otraditionella medel både på
lokal nivå och hos länsarbetsnämnden. Den stora möjligheten är i dag
lönebidragen.
Nya initiativ
Den sociala ekonomin blir alltmer omtalad i Europa som en intressant
lösning - en tredje väg eller tredje sektor mellan privat och offentlig
sektor - att under demokratiska former svara upp emot människors
behov av arbete och välfärd. De sociala arbetskooperativen är en del
inom den sociala ekonomin som utvecklas snabbt och kan vara ett bra
alternativ för speciellt denna grupp som inte längre motsvarar den
moderna arbetsmarknadens behov av kompetens.
AMS har i en PM till regeringen i mars 1998 föreslagit ett bidrag som
skulle kunna rubriceras som ett "friskbidrag". Där föreslår man att koope-
rativ, som ett alternativ till till lönebidrag/särskilt anställningsstöd, skulle
kunna få ett driftbidrag som ställs i relation till antalet medlemmar/
kooperatörer med arbetshandikapp. De naturliga samarbetspartnerna är, som
sagts, kommunen tillsammas med försäkringskassan och AMI.
För den verksamheten finns också möjlighet att söka bidrag hos EU, vilket
borde ytterligare stimulera åtgärder angående tredje sektorn. Länsarbets-
nämnderna, som beviljar EU-bidrag, bör enligt min mening aktivare med-
verka till uppsökande verksamhet hos olika myndigheter, organisationer och
arbetsplatser för att fler alternativa arbetsplatser för arbetshandikappade
skall
kunna tas fram. Utbildning av handledare till tredje sektorn bör bli mer
synlig och länsarbetsnämnden ha ansvar för olika organisationer/företag som
kan tänkas starta en projekt i tredje sektorn.
I Södertälje kommun har man under ett antal år haft samarbete med
Scania, försäkringskassan och AMI samt arbetsförmedlingen. Detta sam-
arbete har varit mycket lyckat och man har kunnat hitta nya alternativ för
dem som behövt ha sin utvecklingsmöjlighet t.ex. utanför företaget genom
vidareutbildning eller på grund av arbetshandikapp. Men tyvärr har även
denna form av samarbete svårigheter genom att arbetsförmedlingen har slut
på pengar eller att man inte hittar tillräckligt flexibla lösningar.
Ett län med många arbetshandikappade
Västmanland är ett av de industrilän som har genomgått starka
strukturella förändringar inom industrin och som har ett högt antal
arbetshandikappade som är färdigrehabiliterade men ändå har svårt att
hitta lämpliga arbetsuppgifter. De samarbetsmöjligheter som står till buds
i dag enligt ovan kan vara en av flera olika lösningar på situationen. Men
det vore intressant att ha en försöksverksamhet där försäkringskassan
hade öronmärkta bidrag, som användes direkt när man försöker hitta
lämpliga arbetsuppgifter för de arbetshandikappade. Den föreslagna
utvecklingsgarantin skulle kunna vara ett alternativ för Västmanlands län
för att starta ett projektarbete tillsammans med en kommun och andra
arbetsmarknadens parter. Jag föreslår att Västmanlands län och dess
kommuner Västerås och Hallstahammar skulle få rollen som projektlän
och -kommun för att med nya metoder och nya medel hitta lösningar för
de arbetshandikappade som på grund av industrins omstruktureringar
blivit arbetslösa och i många fall socialbidragstagare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabilitering av arbetshandikappade.