En betydande förändring på arbetsmarknaden är de otryggare
anställningsformerna. Antalet tillfälliga anställningar har ökat. Under
tioårsperioden 1987-1997 har antalet fast anställda minskat med 450 000
eller 13,2 procent, medan antalet tidsbegränsat anställda ökade med 40
000.
I slutet av 1990-talet har drygt en halv miljon människor en tidsbegränsad
anställning medan tre miljoner har en fast anställning.
Denna ökning av de tillfälliga jobben fortsatte under 1998. AMS kategori
"tillfälliga timanställningar" ökade med 11 procent - från 77 780 till 86 420
- mellan augusti 1998 och augusti 1999.
Också sammansättningen av de tillfälliga jobben har förändrats. Vikaria-
tens andel av de tillfälliga jobben minskade från 47 procent av alla tillfälliga
anställningar i början av 1990-talet till 33 procent 1997. Samtidigt ökade
"objekt-projektanställning" och "kallas vid behov" från vardera 10 procent
1990 till 18 procent respektive 20 procent 1997.
En behovsanställning innebär att den enskilde saknar arbetstidsmått i sitt
kontrakt och ofta är tvungen att från dag till dag invänta besked om huruvida
arbetsgivaren behöver extrapersonal.
Tillfälliga anställningar kan utgöra något positivt, en väg ut i arbetslivet,
men när de tillfälliga anställningarna utgör en växande del av arbetstillfällena
och när osäkra anställningsförhållanden utgör en växande del av de tillfälliga
anställningarna så innebär detta en tydlig försämring av arbetsvillkoren på
arbetsmarkanden. En allt större del av de anställda tvingas under en lång
period av sitt liv att ta jobb som det är osäkert om de får behålla och som inte
tillåter långsiktig planering - som att ta lån på banken.
Från 1 januari 2000 införs regeln att om en arbetstagare varit anställd hos
arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än 3 år under de senaste 5 åren,
övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Denna regel gäller dock
bara vikariat, inte projekt- eller objektanställningar. Självklart borde denna
regel kunna gälla fler anställningsformer än bara vikariat för att mer
verksamt motverka ofrivilliga tillfälliga anställningar.
"Behovsanställningar" har blivit ett vedertaget begrepp men saknar liksom
"timanställningar" rum i lagstiftningen. Behovsanställningar strider mot
intentionerna både i arbetstidslagen och i lagen om anställningsskydd.
Enligt arbetstidslagen är det viktigt att arbetstagaren känner till sina arbets-
tider i förväg och därmed kan kombinera familjeliv, fritid och arbetsliv.
Lagen föreskriver att arbetstagaren senast två veckor före arbetets början
skall känna till schema.
Behovsanställningar innebär däremot, i praktiken, att arbetsgivaren både
förfogar över den anställdes arbetstid och fritid.
Behovsanställningar är vidare ett sätt för arbetsgivaren att komma förbi de
strikta bestämmelser kring tillfälliga anställningar som finns i lagen om
anställningsskydd. Den behovsanställde är ju, rent juridiskt, fast anställd men
saknar arbetstidsmått och ofta schema.
Det behövs därför en översyn över lagstiftningen för att komma till rätta
med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet
behovsanställningar innebär.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot ofrivilliga tillfälliga anställningar.